Cyklar, mopeder och motorcyklar

Göteborgs cykelhistoria började med ett plagiat för i år 150 år sedan. År 1868 beställde Alexander Keiller två höghjulingar från Paris till Göteborgs Mekaniska Verkstäder, där han genast började tillverka likadana. Göteborg hade fått sina första cyklar och sin första cykeltillverkning. Snart fick även Mölndal en rik cykelhistoria. Om både det ena och det andra skriver Claes Rydholm i en nyutkommen bok.

En hel bok

Claes Rydholm med sin bok. Foto: Lars Gahrn.
Claes Rydholm med sin bok. Foto: Lars Gahrn.

De första cyklarna var inte många, men snart blev de många. Claes Rydholm har ägnat sig åt detta ämne och fann snart, att det ena gav det andra, så att han till slut fick ihop en stor bok: Göteborg på två hjul: Cyklar, mopeder och motorcyklar 1868–2018, (Trafik-Nostalgiska Förlaget 2018, 224 rikt illustrerade sidor). Lördagen den 24 november 2018 höll han ett välbesökt föredrag i Mölndals Stadsmuseum. I början vållade cyklister viss uppståndelse. År 1891 dök en lärarinna från Helsingborg upp i Göteborg. Hon hade cyklat hela väggen, iklädd långbyxor, och väckte stor uppmärksamhet, när hon cyklade fram på Östra Hamngatan. Det skulle visserligen dröja innan långbyxorna slog igenom, men kvinnor på cyklar blev snart en alldaglig syn. Cykeln betydde ett och annat för kvinnans frigörelse, berättade Claes Rydholm.

Oduglig plastcykel

Höghjulingen försvann snart efter ungefär tio år. Den var svår att komma på och svår att komma av, dessutom trögtrampad i motlut. Den avlöstes av ”fempunktscykeln” med kedje­drift och utväxling. Variationerna var små vad gällde cyklarna, om man frånräknar plast­cykeln Itera, tillverkad i Vilhelmina av ett företag inom Statsföretag. Ungefär 18 000 – 20 000 sådana cyklar tillverkades, men de blev inte någon framgång. Plastcyklarna vägde dubbelt så mycket som en vanlig cykel. De var tio gånger vekare och en halv gång dyrare. De kan dock fortfarande köpas på nätet. Man kan köpa oanvända cyklar som inte har packats upp. Det bästa med cykeln lär ha varit hjulen, som har återanvänts på exempelvis sulkier. Mycket är skrivet om cyklar men ännu mer om motorcyklar.

Mölndals Cykelklubb

Motorcykelhistorikern Lars Eriksson från Kikås i Mölndal har lämnat viktiga upplysningar till Claes Rydholm och blir avtackad i boken. Här ser vi Eriksson i yngre år, fotograferad vid Stensjön i Mölndal.
Motorcykelhistorikern Lars Eriksson från Kikås i Mölndal har lämnat viktiga upplysningar till Claes Rydholm och blir avtackad i boken. Här ser vi Eriksson i yngre år, fotograferad vid Stensjön i Mölndal.

Boken handlar om Göteborg, men författaren behandlar i själva verket en stor del av Väst­sverige, från Kungsbacka i söder till Kungälv i norr, från Göteborg i väster till Ale och Lerum i öster. Han har mycket att berätta om Mölndals Cykelklubb, som grundades 1922. Den tillhörde inte de första cykelklubbarna, men den blev snart en av de största. Spaltutrymmet, som vår cykelklubb får, är 11,2 centimeter eller 24 textrader. Den enda cykelklubb, som får mer utrymme, är Hisingens Cykelklubb med 13,2 centimeter eller 28 textrader. Närmast under dessa två ledande cykelklubbar kommer Majornas Cykelklubb med 9,2 centimeter eller 20 textrader. Att mäta en klubbs betydelse efter antalet textrader eller spaltcentimeter i en bok är givetvis ett högst ungefärligt sätt att skaffa sig ett begrepp om en förenings betydelse, men en hel del har detta ändå att säga.

Lättviktaren

Väldigt mycket utrymme ägnas åt motorcyklar och andra motordrivna tvåhjulingar. År 1931 kom lättviktaren, som blev en stor framgång. Man behövde endast vara 16 fyllda för att köra lättviktare. Bara i Sverige fanns under 1930-talet 50–60 tillverkare. Under detta årtionde såldes 75 000–80 0000 lättviktare. Detta fordon öppnade vidare vyer för ägarna. Skämtsamt sade man att lättviktaren ”gjorde slut på inaveln på den svenska landsbygden”. År 1939 infördes körkort för lättviktare, och då dog försäljningen.

Mopeden

En annan stor försäljningsframgång blev mopeden, som kom 1952. Man behövde inte ha körkort för att åka moped. Allt som krävdes var att man hade fyllt femton år. De nya två­hjulingarna blir, anser Claes Rydholm, elcykeln och elmotorcykeln. Han var dock bekymrad över att en elektrisk motorcykel inte kommer att ge ifrån sig motorljud. ”Hur kul vore det, om Harley Davidson inte låter? Halva upplevelsen är ljudet.”

Mustadsskotern

Även de små och udda märkena fängslar dock författaren. Har ni hört talas om Mustads­skotern? Mustadskoncernen hade en margarinfabrik i Mölndal, men skotern tillverkades på annan ort. En skoter av detta märke finns i Göteborgs stadsmuseum. Getingen var en liten vespa, som tillverkades i tio exemplar år 1950. Fastän man fick landshövdingen att sätta sig i Getingen fick man inte någon fart på försäljningen. Ett enda exemplar är bevarat. Boken myllrar av intressanta och märkliga uppgifter. Rydholm har givetvis frågat ut många sakkunniga. En av dem är motorcykelkrönikören Lars Eriksson på Kikås. Han får ett tack i boken. Lars och jag har ett nära samarbete, som har utvecklats till ett längre motorcykelmanuskript. Mölndals-Postens läsare skall få ta del av detta framöver. Claes Rydholm skriver lättsamt och lärt på samma gång. Hans sakkunskap är stor. Bilderna är många och av hög kvalitet. Detta är både en uppslagsbok och en presentbok för alla som intresserar sig för tvåhjulingar. Rydholm har åstadkommit ett standardverk.

Lars Gahrn

Isa – ett smycke på Lygnern

”Hon var ett smycke på Lygnerns bölja.” Så sammanfattade Alice Svan i Tostekulla ångbåten (senare motorbåten) Isas betydelse i en konstlös men trohjärtad och äkta dikt. Redan 1935 skars vraket efter båten sönder, och med plåtarna reparerades bilar i en bilverkstad i Kungsbacka.

En ny Isa på Lygnern

Isa af Lygnern vid ångbåtsbryggan på Sätila Sand.
Isa af Lygnern vid ångbåtsbryggan på Sätila Sand.

Allt detta skedde alltså för mycket länge sedan. Isa borde ha varit glömd för länge sedan, men hon blev inte bortglömd. Folk talade om den gamla ångbåten, och till och med jag hörde talas om Isa i min ungdom, fastän jag aldrig ens hade varit i närheten av Sätila, där hon hade haft sin hemmahamn. En resa med Isa hade för många blivit ett minne för livet. Man talade om dessa minnen, och man saknade båten. Lygnern hade mistat sitt främsta smycke. Alice Svan hade helt rätt i sin dikt. Så kom det sig, att de goda Sätilaborna år 2007 bildade en ekonomisk förening med syfte att bygga en ny båt med samma namn. Allt gick snabbt. Redan 2010 sjösattes elbåten Isa. År 2012 var hon fullt färdig för turisttrafik. Lygnern hade återfått sitt smycke. Historien om Isa är en sannsaga om en båts betydelse för sin bygd.

Historik 80 år efteråt

Isa af Lygnern till sjöss.
Isa af Lygnern till sjöss.

Ångbåten sattes in i trafik redan 1889 och gick med passagerare fram till 1921. Därefter fraktades enbart gods till 1924. Slutligen skall hon då och då ha bogserat virke. Hon blev därefter helt enkelt bara liggande, mer eller mindre övergiven, fram till det bittra slutet 1935. Kan man verkligen få fram uppgifter om en båt, som övergavs för mer än 80 år sedan? Svaret är – åtminstone vad gäller Isa – ja. År 2015 trycktes boken: Isa af Lygnern: En resa tillbaka i tiden in i framtiden (med 89, mycket rikt illustrerade, sidor). Båten Isa af Lygnerns ekonomiska förening bildade en historiegrupp, som består av: Bo Johansson, Christer Lindroth, Lage Gunnarsson, Håkan Almkvist, Göran Åkesson, Lars Eriksson och Jan Sjöström. Dessa har skrivit och satt samman boken eller samlat uppgifter och bilder.

Heltäckande krönika

Isa vid Ramhultafallen.
Isa vid Ramhultafallen.

Det märkliga är, att man har lyckats mycket bra med att få ihop en i stort sett heltäckande krönika, fastän man har arbetat 80 år efteråt, och fastän arkivalier i stort sett saknas. (Man har några fraktböcker. Det är allt. Vissa strödda uppgifter har man dock fått fram ur arkiv med annan inriktning.) Folk har kommit ihåg både det ena och det andra, som rör Isa. Biljetter, polletter, tidtabeller och dylikt har åtminstone av en och annan tagits tillvara. Dessutom har någon eller några från historiegruppen suttit och lusläst gamla tidningslägg för att finna notiser om Isa. Ett flertal sådana notiser återges som faksimil tillsammans med tidtabeller, en biljett, en pollett och så vidare. Dessa inslag i boken ger en stark känsla av det förflutna. Man känner sig nästan närvarande i den tidsålder, då Isa plöjde Lygnerns vågor. De många fotografierna är i allmänhet av hög kvalitet. Historiegruppen har gjort ett gott arbete.

Mycket arbete – dålig lönsamhet

Isa utnyttjades till bristningsgränsen. Hon fick ta 88 passagerare. Nuvarande fartyg, som är lika stort, får ta 40 passagerare. Det var med andra ord ibland mycket trångt på gamla Isa. (Samtidigt har sjösäkerheten förbättrats. Nu finns flytvästar och räddningsflottar till alla ombordvarande. Då saknades allt sådant.) Isa forslade gods och ibland rentav levande boskap. Hon bogserade pråmar. Hon bogserade timmer. Ändå var lönsamheten dålig. Det ena bolaget avlöste det andra. År 1924 var det slut på passagerartrafik och godstrafik, vilket är mycket tidigt. På andra större sjöar höll ångbåtstrafiken igång åtminstone in på 1950-talet. Anledningarna till den dåliga lönsamheten och det tidiga slutet är att Lyngern inte var tillräckligt stor för mera omfattande båttrafik. Sjön är visserligen 18 kilometer lång, men Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren är mycket större. Runt dessa sjöar finns också rikare och mera tätbefolkade bygder. Under sådana omständigheter är en mer än 30-årig sjöfartsepok ett stort kraftprov, som vittnar om god företagaranda och bygder av betydelse.

Smycke och turistmagnet

För den nuvarande turisttrafiken från och med 2012 med elbåten Isa finns däremot en mycket större marknad. Vad som gäller är att göra Isa känd, locka med Lygnern och dra till sig passagerare från när och fjärran. Därför har även jag velat dra mitt står till stacken genom att skriva denna bokanmälan. Boken kommer att locka många lustfarare till Lygnern. Köp den, och sprid den! Isa, drottningen av Lygnern, har fått en påkostad, läsvärd och värdig krönika. Läsning av denna historik är en bra förberedelse för en resa med Isa över Lygnerns böljor och tillbaka. Vem vill inte uppleva Lygnerns smycke i dess infattning? Vem vill inte gärna återuppliva en sådan resa med hjälp av krönikan?

Klicka här för denna artikel som pdf