Segelflygmuseet på Ålleberg

Ålleberg i Västergötland är ett berg, som väcker många minnen till liv. I berget vilar, enligt sägnen, Ållebergs ryttare, som en gång, när Sverige har råkat i allvarligast tänkbara nöd, skall rida ut ur berget och rädda fosterlandet. I en av bergets sluttningar har man funnit Ållebergshalskragen, en forntida halskrage med många rikt utsirade ringar, tillverkad under forntiden av renaste guld.

Segelflyget och flygutbildningen

Segelflygplan Grunau ESG-31 från 1932. Foto: Lars Gahrn.

På Ålleberg finns många segelflygplan, som vackra sommardagar ses flyga över Falköpingsbygden. Sedan 1941 är Ålleberg Sveriges Segelflygcentrum med administration och kursverksamhet. Detta år rasade andra världskriget som värst. Försvaret behövde stärkas, och man stod inför uppgiften att bygga upp ett starkt flygvapen. Var skulle man få tag på flygplan, som kunde användas, när piloter skulle utbildas? Lösningen blev att använda segelflygplan. De styrdes som motordrivna flygplan. Ville man lära sig hur ett flygplan rör sig genom vindar och luft, var segelflygplan de bästa utbildningsplanen. På samma sätt lär man sig bäst hur ett fartyg rör sig i strömmar och lugnvatten, om man styr ett segelfartyg. Flottan har därför långt fram i tiden använt segelfartyg som utbildningsfartyg, och flygvapnet har använt segelflygplan.

Uppåtgående vindar

Vinsch för segelflygplan.

Att utbildningen hamnade på Ålleberg var inte någon tillfällighet. Berget är stort och har branta sidor. Då bildas uppåtgående luftströmmar. Med hjälp av sådana kan segelflygplan stiga uppåt och hålla sig kvar länge uppe i luften. Sådan flygning kallas för hangflygning. Den var vanlig på 1930- och 1940-talen. För att planet inte skall sjunka, måste man då och då fånga upp uppåtstigande vindar. Flygplanen kan också stiga med hjälp av värme underifrån. Värme stiger som bekant uppåt. Det gäller dock att fånga upp de uppåtgående luftströmmarna och den stigande värmen. Den uppåtstigande luften kan enklast ses genom att den ger upphov till stackmoln, så kallad termik.

Museum i flyghangar

Vill man veta allt om segelflygningens historia och hemligheter, bör man gå till Ållebergs Segelflygmuseum, som invigdes 1984 i en segelflyghangar. Museet drivs av en stiftelse. Svenska Segelflygförbundet och Falköpings kommun står bakom. Härinne kan man få veta allt vad man vill veta (och lite till). Segelflygveteranerna brinner för sin sport, vet det mesta och älskar att berätta om segelflygning.

Hoppbacke och vinsch

Vinschbil för segelflygplan.

Här får man veta hur planen kommer upp i luften. Inte långt från museet finns i bergets sluttning en träställning, som liknar en hoppbacke för skidhoppare. En sådan finns som modell inne i museet, där den visar, hur backen användes. Segelflygplanet sattes längst upp i backen. I planet fästes ett rep av gummi. Till höger och till vänster om backen stod män, som drog i denna gummilina. På detta sätt sköts planet iväg som en projektil i en slangbåge. För att männen skulle slippa att anstränga sig, kunde man för samma ändamål använda en motordriven vinsch. I museet ses en Röhnvinsch, tillverkad på Wasserkuppe i Tyskland och använd på Ålleberg med början 1942. Vinschen är alltså förankrad i marken och drar planet åt sig. Innan planet når vinschen stiger det förhoppningsvis till väders.

Vinschbil

I museet finns också en vinschbil av flygvapenmodell. Motorn kommer från en Volvo PV av 1957 års modell. Bilen användes senast 1963. Vinschbilen kör framåt och drar planet efter sig, så att det till slut lyfter från marken. I våra dagar tycks det vanligaste sättet vara, att ett motordrivet flygplan drar ett segelflygplan efter sig. Tillsammans stiger de till väders, och däruppe kopplas draglinan loss.

Veteran från 1932

Hoppbacke för flygplanen. Modell i segelflygmuseet.

I juli 2020, en vacker sommardag med lagom vind, besökte Niklas Krantz och jag detta museum. Då var området närmast hangarportarna tomt. Planen var ute och flög eller skulle flyga eller hade flugit. Vi fick erbjudande om att få följa med. 900 kronor skulle en flygtur kosta. Jag har gjort värnplikten inom Kungliga Flottan och Niklas inom infanteriet. Ingen av oss hade erfarenhet av luftfart. Vi var därför försiktiga och tackade nej. Många plan var ute, men de gamla klenoderna fanns kvar i museet. Däribland märktes en Grunau ESG-31, byggd av Edmund Schneiders fabrik i Tyskland 1932. Planet byggdes i trä med delvis dukklädda vingar. Det var då ”långt för sin tid”, men numera ser det ålderdomligt ut. I början byggdes planen helt eller delvis i trä, men nu har andra och hållbarare material tagit över. Detta flygplan är det första i Sverige registrerade segelflygplanet. År 1933 flög Edmund Sparmann med detta plan Malmö-Kastrup tur och retur. Sponsor var Läkerol.

Filmen ”Örnungar”

Propellerplan, som används för att dra igång segelflygplan.

Ållebergs segelflyg har rentav kommit med i svensk filmhistoria. Filmen ”Örnungar” med Alice Babs och Lasse Dahlquist handlar om segelflygande ungdomar, som genom segelflyget genomgår ett slags moralisk upprustning. Filmen spelades in 1943 och är en beredskapsfilm, trevlig och sevärd men inte särskilt djup. Den har dock gått till historien tack vare en av Lasse Dahlquists sånger, ”Gå upp och pröva dina vingar!” Både text och melodi är utmärkta. Sången blev en verklig slagdänga och lever än, och förhoppningsvis kommer den att leva vidare in i framtiden.

Gosse med leksaksflygplan.

Flygdagar med stor tillströmning av åskådare anordnades på Ålleberg. Segelflygskolan tillkom redan 1940, och 1960 firade man 40-årsjubileum. Av en affisch i museet inhämtar vi, att landshövding Birger Fallenius var där och avtäckte David Wretlings skulptur ”Nya vingar”. Den visar en naken pojke, som håller upp ett leksaksflyplan. Eftersom de gamla grekerna och romarna hade avbildat både människor och gudomligheter nakna, skulle givetvis Västerlandets sentida konstnärer göra på samma sätt. Detta gällde även Ålleberg 1960, fastän här aldrig – mig veterligt – har funnits nudister. Ålleberg har som sagt andra sevärdheter.

Lars Gahrn

2020-11-05

Polletterna speglar vår historia

Polletterna speglar vår historia. De har använts i alla sammanhang. Ibland är polletterna de enda föremålen, som har blivit kvar efter på sin tid både stora och uppmärksammade verksamheter. Bo Gustavsson har efter många års forskarmödor fullbordat sitt storverk, boken Göteborgspolletter.

Ett storverk

Denna stora bok av Bo Gustavsson heter: Göteborgspolletter: Polletter för krogar, nöjen och sjöfart från början fram till i dag (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 31, 2018). När man väger denna stora och tunga bok i handen, undrar man om den verkligen bör räknas in i en serie med ”småskrifter”. Boken omfattar 400 sidor i A4-format. Hur stor bör en bok vara för att Göteborgs Numismatiska Förening skall räkna den som en skrift och inte som en småskrift? Hur som helst kan nog alla hålla med om att boken är ett storverk, fastän den ingår i en småskriftserie.

Diplom på Göteborgsbokens dag

Bo Gustavsson har under 2018 fullbordat sitt storverk om Göteborgspolletter. Åtskilliga uppgifter berikar även Mölndals historia. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna är – kan man säga – Göteborgs egna mynt. Göteborgs Numismatiska Förening har under årens lopp uppmärksammat polletterna. Föreningens store pollettforskare är Bo Gustavsson, som under 2018 sammanfattade sina forskningar om Göteborgs polletter. Boken har blivit ett kulturhistoriskt kalejdoskop, som gör den mycket givande för de flesta forskare med inriktning på Göteborg. Boken har dessutom blivit en mycket vacker presentbok. Under Göteborgsbokens dag lördagen den 13 april 2019 var pollettboken en av de två böcker, som fick diplom och hedersomnämnande. Årets vackraste göteborgsbok blev en skrift om stadsingenjören Albert Lilienberg. Det är dock svårt att göra jämförelser. Kvalitetsskillnaderna mellan de tre belönade böckerna är små. Dessutom är nog var och en bäst på något sätt. Pollettboken hade mycket väl kunnat få förstapriset. Den har mycket att ge till flesta.

Polletterna speglar Göteborgs historia

Sjöfarten till Mölndal gick genom slussen vid Drottningtorget, men man måste betala för att färdas med båt mellan Mölndal och Göteborg. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna speglar Göteborgs historia. De har använts i alla sammanhang. På bokens sidor passerar de därför revy: näringsgrenar, affärer, krogar, samfärdsel och nöjesliv. Även danspolletter finns i samlingen. De har använts på Liseberg och finns med i en sång av Lasse Dahlquist. Bo Gustavsson vill gärna kunna berätta litet grand om de företag, vilkas namn återfinns på polletterna. Därför har han forskat fram upplysningar ur allsköns källor. Upplysningarna är i många fall de enda, som hittills står till buds i tryck. När man läser bok, återuppstår för en stund en rik och brokig värld med verksamheter, som sedan länge tillhör minnenas värld. Uppgifternas värde för forskningen ökas av att Gustavsson är noga med att lämna källhänvisningar. Man kan alltså komma vidare. I fråga om vissa polletter går även han bet. Forskningsuppgifter kvarstår för kommande forskare.

Vackra polletter

Slusspolletterna var högst olika för att de båda valörerna inte skulle förväxlas.

Uppmärksamheten kring polletterna har inte varit lika stor som uppmärksamheten kring mynt och medaljer. En man griper dock om alla tre grupperna, nämligen kammarherre Magnus Lagerberg. Han lät prägla så kallade spelpenningar med sitt namn på och med namnet Göteborg. Kammarherren bodde som bekant på Råda säteri, alltså en bra bit utanför Göteborg, men i de fall, då spelpenningarna är försedda med årtal, har de tillkommit medan kammarherren ännu bodde i Göteborg och innan han hade inköpt Råda säteri. (Gunnar Holst, Spelpenningar avsedda för kortspel, 1977, sidan 76-77.) Holst meddelar årtalet 1874. På en annan spelpenning, som jag har sett, står årtalet 1872. Åtminstone tre olika finns, vilket måste ses som ännu ett tecken på Lagerbergs starka intresse för mynt och medaljer. Kammarherren hade stilkänsla. Hans spelpenningar är vackra skapelser. Detsamma kan sägas om väldigt många andra polletter. Man kunde det där med formgivning eller design under polletternas storhetstid.

Slusspolletter

Omnibussbiljetten.

Där finns som ett och annat av intresse även för Mölndal. De pråmar, som förde varor – i första hand kol – mellan hamnarna i Göteborg och Mölndal, måste passera slussen vid Drottning­torget. Slussavgift måste erläggas, och åtminstone på senare år fanns polletter, som under­lättade betalningen. Slussen kallades ”Göteborgs Sluss”. (Det fanns inte någon annan i närheten. Närmaste sluss ligger i Lilla Edet.) Taxan fastställdes av Kunglig Majestät 1875 och gällde fram till 1921. Som bekant låg penningvärdet länge fast, men på grund av första världs­kriget drabbades vi av både inflation och deflation. Alltnog, Kunglig Majestät höjde taxan 1921. Polletternas valörer överensstämmer med valörerna i 1921 års taxa, som för övrigt gällde fram till 1956, då sjöfartens tid var förbi på Mölndalsån. Bo Gustavsson har dessutom fått fram att Sporrong tillverkade polletterna 1930. (I vilket fall som helst utfärdades räkningen i april 1930.)

Två sorters polletter

Vad kostade det då att bli slussad i Göteborgs Sluss? Att slussa virke kostade 2:50. För ångbåt eller motorbåt betalade man likaså 2:50. Samma taxa gällde för lastad pråm, medan man betalade endast en krona för en tom pråm. En mindre farkost kom undan med femtio öre. Polletter fanns för en krona och för två kronor och femtio öre. För att de inte skulle sammanblandas var de senare rektangulära och de förra trekantiga. Under tiden 1875–1920 behövde man bara betala halva avgiften i alla de omnämnda fallen. Några polletter från detta tidsskede är inte kända.

Bomavgift

Bomstugan med dumbommen uppfälld. Foto från Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.

Mellan 1865 och 1899 måste de som färdades på Mölndalsvägen–Göteborgsvägen mellan Göteborg och Mölndal betala bomavgift eller vägavgift vid vägbommen i Getebergsäng. Man kunde betala med zinkpolletter. Även i detta fall fastställde Kunglig Majestät taxan. Stackars kungar, vad många handlingar de har varit tvungna att underteckna! Förhoppningsvis kunde dock sådana ärenden delegeras till underordnade ämbetsmän. För varje kreatur, som hade spänts för ett åkdon, betalades åtta öre. (Om vagnen drogs av två hästar, betalade man alltså 16 öre, men om man bara hade en häst för kärran, kostade resan åtta öre.) För lös häst eller lös oxe betalades fyra öre, för kalv, får, svin eller andra mindre kreatur två öre. Mot slutet av århundradet dök en och annan bil upp på vägarna. Fritz Stenström berättar: ”en och annan bil passerade gratis de senaste åren av oktrojen, då Kunglig Majestäts befallningshavande av lätt förklarliga skäl icke varit nog förutseende att stipulera avgift för sådana ’djur’.” (Fritz Stenström, Örgryte genom tiderna I, 1920, s. 121.) Polletterna kunde inhandlas hos C. B. Wedbergs Enka, Kungsgatan 30, berättar Bo Gustavsson. De kostade åtta öre styck. Ett stort antal polletter finns i Mölndals Hembygdsmuseum. På dem är versaler (stora bokstäver) stämplade. Dessa är hittills inte tolkade. Alla polletterna är stämplade med H. Denna instämplade bokstav har tillkommit i efterhand. De andra bokstäverna på polletterna är nämligen delvis fyllda med smuts och utfällningar, vilket H-bokstäverna inte är. Kan H stå för fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet? Han ägde dem och skänkte dem i sinom tid till Mölndals Hembygdsförening. Vilket syfte kan i så fall denna märkning ha haft?

Omnibussar

Bompolletter, som har tillhört fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet, skänkta till Mölndals Hembygdsförening. Foto: Lars Gahrn.

År 1865 startade Charles Nissen och J. Andersson omnibusslinjer mellan Göteborg å ena sidan och Mölndal, Klippan och Gamlestaden å andra sidan. Biljetter i blå papp finns bevarade. På dem står tryckt 30 öre, men siffrorna är på den bevarade biljetten överstrukna och i stället har man med bläck skrivit 12 ½. Taxan var år 1865 50 öre till Mölndal, 30 öre till Gamlestaden, 25 öre till Galgkrogarna, 25 öre till Nya Kyrkogården och 15 öre till Svingeln. Med ledning av dessa uppgifter skulle man kanske förledas att tro att biljetten (eller polletten) inte hade använts för resor i Mölndal. I själva verket har man sänkt taxan, ovisst när. Axel Möndell berättar, att en omnibussresa kostade 18 skilling (36 öre) och 12 skilling (25 öre). (Axel Möndell, Från det gamla Mölndal, 1935, s. 8.) En skilling motsvarade två öre, men för enkelhetens skull kallade man en tjugofemöring för en tolvskilling. Noga räknat utgjorde 25 öre dock tolv och en halv skilling. På omnibussbiljetten står just 12 ½. Den kan alltså mycket väl ha använts även för resor till Mölndal. Av samtida tidningsartiklar framgår, att man kunde åka från Göteborg till Galgkrogarna för 25 öre och till Mölndals by för 35 öre. Vid köp av 50 biljetter fick man 20 procents rabatt. (Här är alltså biljetterna omnämnda.) En annan uppgift meddelar, att man kunde fara till ”Bommen” (vägbommen vid Getebergsäng) för 25 öre och till Mölndal för 37 ½ öre. (Harald Lignell, David Otto Francke, 2002, s. 267 och 270.) Uppgifterna gäller för 1866 och 1873. Från senare år saknas upplysningar. Biljettpriserna har alltså växlat. Med hjälp av rabatter blev prisfloran ännu mer vildvuxen. Bo Gustavssons bok gör sitt till för att spegla en omväxlande och rörig prissättning.

Polletter finns kvar

Inte minst har polletterna sitt värde på så vis, att de är ett påtagligt minne från en förgången verklighet. Hästomnibussar och pråmar har skattat åt förgängelsen, men kvar finns åtminstone några polletter. Om inte det förgångna skall te sig overkligt och främmande, behöver vi sådana påtagliga minnen från det förflutna.

Lars Gahrn