Minnessång om Konungens kapare, kommendör Lars Gathenhielm

Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.
Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.

Denna minnessång sjunges som: ”Jeg vil synge om en helt”.

Jag vill sjunga om en man,
lyckosam på hav och land,
om en kapare och skälm,
om den store Gathenhielm.

Göta Lejon, snärjt av nät,
skulle tvingas ner på knä’t.
Fritt får ej vårt lejon gå
för att all sin spisning få.

Skrämd blir dock dess jägarhop.
Man får höra arga rop.
Jägar’n viker många fjät,
ty nu brister deras nät.

Hindernäten klipps itu.
Fri är segelleden nu.
Vem har skrämt varenda skälm?
Jo, den tappre Gathenhielm.

Öppna öronen och hör!
Ära den som äras bör!
Lasses liv är lärorikt.
Det är ingen annans likt.

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

Det omtalas gång på gång
och blir så en hjältesång.
Han, som gav oss hopp igen,
blev berömd bland alla män.

Lyssna till min hyllningssång!
Den har blivit mycket lång.
Fast hans död kom alltför fort,
fick han likväl mycket gjort.

Från hans vagga till hans grav,
från hans hem till Västerhav,
från lågt stånd till Riddarhus,
fylls hans liv av stormens brus!

Onsala är ljuvt och skönt.
Landskapet är mjukt och grönt.
Bonden har dock mycket men
utav bergåsar och sten.

Gårdens avkastning är låg,
men bredvid finns fjordens våg.
Vägen ned till sjön är gen.
Mången blir en sjökapten.

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Drängen kan bli lättmatros,
och så seglar man sin kos.
När de återser sitt land,
har de penningar i hand.

Med stor fara och besvär
kan man vinna välstånd där.
Men då krävs rätt långa tåg
över havets blåa våg.

Gården Gatan är rätt stor.
Där bor Lasses far och mor.
I en gård, av sjöfart rik,
hör man barnets första skrik.

Syskon föds av Lasses mor.
Snart blir barnaskaran stor.
Då hans syskon blir alltfler,
krymper arvslotten alltmer.

Vill han bli en rikeman,
kan han ej bli kvar på land.
När han längre fram blir stor,
bör han lämna far och mor.

Lasse är en bondes son.
Fadern, om sitt välstånd mån,
har dock även rederi
och är flitig som ett bi.

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Varje skepp är kofferdist,
men om här blir krig och tvist,
görs mångt skepp – så snabbt man kan –
till en fruktad örlogsman.

Många redare har glänst
i en lönsam kapartjänst.
Kaparfartyg hämtar hem
många tagna skepp åt dem.

Kaperi ger rikedom.
Snart står Onsala i blom.
Som de rikas minnesvård
bygges mången präktig gård.

Lasse sitter vid en bok.
Han skall nu bli lärd och klok.
Han har ju fått bänk och rum
i ett fint gymnasium.

Men till sjön står Lasses håg.
Tackel känner han och tåg.
Tar ej snart lektionen slut?
Ty Lars Gathe vill nu ut.

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Lasse träffar sjömanskap,
möter folk som rundat Kap.
Mycket lär han sig från dem.
Han vill ut långt från sitt hem.

Segel hissas. Utan sorg
lämnar Lasse Göteborg.
Vinden blåser, rårna gnyr.
Livet är ett äventyr.

Mycket händer. Mycket ser
Lasse innan han beger
sig emot sitt fosterland
och når så till hemmets strand.

Onsala i sommarskrud
är en gåva från vår Gud.
Här blir Lasse ledare,
bygdens störste redare.

Knappt har krigets åskor flytt
förr’n de är tillbaks på nytt.
Svenska flottan nu som sist
lider nästan ständigt brist.

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Mången välbyggd kofferdist
måste fylla denna brist.
Lasse är då inte sen
att bli kaparekapten.

Kriget föder nog sig självt.
Det är sant till minst en hälft.
Ofta är det mer än rätt.
Kapare har oftast lätt.

Lasse tjänar icke minst,
och med denna stora vinst
ökar han sin arsenal.
Han blir kaparamiral.

Svenska flottan låg i hamn,
bar med orätt flottas namn,
gjorde dansken föga sorg
som försvar åt Göteborg.

Handeln klippte dansken av
här på Sveriges Västerhav.
Mat förfors av brist på salt.
Folk for illa eller svalt.

Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.
Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.

Gathenhielm i denna nöd
väckte flottan, som låg död.
Mången kaparefregatt
spelte dansken fula spratt.

Gathenhielm fick i sitt våld
många skepp, och Tordenskiold
gormade då högt och svor.
Hans förlust var mycket stor.

Göteborg fick åter salt.
Snart så hade staden allt.
Invånarna allihop
hälsar Lars med hurrarop.

Holländare, engelsman,
varje gast som vill och kan,
får bli Lasses örlogsgast
och får plundra danskars last.

Här finns bästa sjömanskap.
Andra hade bara skrap.
Gathenhielm betalar bäst.
Av de bästa får han flest.

Folket kan med våld och list
ta en präktig kofferdist.
Folket kan med lugn och köld
skjuta skarpt mot Tordensköld.

Svarta stormmoln tornar opp
och blir snart en hotfull tropp.
Strax skall komma blixt och knall.
Följer även stadens fall?

Tordönet är Tordensköld,
som är både blixt och böld.
Men var finner vi försvar?
Vem har vågat stanna kvar?

Gathenhielm är vårt försvar.
Gathenhielm har stannat kvar.
Kaparskeppens kanonad
skyddar rikets andra stad.

Kaparskepp och örlogsskepp
gör att dansken hänger läpp.
Tordensköld blir snärjd och trängd.
Farleden till sta’n är stängd.

Tordensköld står på sitt däck:
”Jag är fångad i en säck!
Jag vill dit varfrån jag kom.
Måtte vinden snart slå om!”

Skall hans flotta blåsas ned
emot svensken och bli ved?
Gud belönar tapperhet
och hör bön, som var man vet.

Ifrån öster vindar kom.
Titta, nu slår vinden om!
Flottan och dess sjömanskap
undgår Göta Lejons gap.

Danska flottan glider bort,
är försvunnen inom kort.
Lindrigt är dess nederlag.
Den är nog tillbaks en dag.

Här finns många göromål
för en man med viljans stål.
Lasses kropp är likväl svag
och försämras dag för dag.

Kryckor krävs, om han skall gå.
På ett däck han ej kan stå.
Stödd av mången hjälpsam hand,
måste han bli kvar på land.

Heder åt en invalid,
som använder kraft och tid
för sin stad och rikets väl
och ej blir sin sjukdoms träl!

Gathenhielm vid sin pulpet
skriver jämt med skicklighet,
gör hos maktens män visit,
verkar för sin sak med nit.

Varje natt kan man se ljus
i hans arbetsrum och hus.
Han är organisatör,
ja, en kunglig kommendör.

Kaparfolkets kommendör
kräver lydnad som sig bör.
Härifrån går order ut.
Nyhetsflödet saknar slut.

Man berättar vad man hör
för sin kaparkommendör.
Detta nyhetsflöde för
Lars till stadens guvernör.

Vad de danske tar sig för
vet rätt snart vår guvernör.
Han är trygg då och tillfreds
och kan ha försvar till reds.

Kristen trampar fartygsdäck.
Han har blivit danskens skräck.
Flera månader i sträck
ser han vatten och ej bläck

Han är Lasses käre bror.
Syskonkärleken är stor.
Rikedom vill båda ha.
Då går samarbetet bra.

Ingela är Lasses fru.
Hon får ökat ansvar nu.
När han ligger feberhet,
styrs hans hus av en som vet.

Hon styr piga. Hon styr dräng.
De kan få en hårdhänt släng.
Hon är hård och inte len
mot var kaparekapten.

Hon är rödkindad och sund.
Ofta går hon tung och rund.
Barn föds fram emellanåt
utan större klagolåt.

Hon bär aftondräkt av taft,
som ger ökad dragningskraft,
då hon avlägger visit.
Ja, hon lyser liljevit.

Om hon spelar ut sin charm,
gör hon maktens hejduk varm.
Om hon lägger manken till,
får hon snart nog som hon vill.

Med en sådan kaparfru
får de framgång, dessa tu.
Kaparen är framgångsrik,
ty hans fru är honom lik.

Kaparflottan sig begav
ut på Nordens Västerhav.
Som en bisvärm for den ut,
ut till bragder utan slut.

Överallt svärmar de kring.
De har både fart och sting.
Runt de danska öar far
Lasses skepp från vårens dar.

Liksom vinthundar på rov
jagar mer än sitt behov,
så tar Lasse på sin lott
ett betydligt överskott.

Med förhandling eller våld
umgås han med Tordenskiold.
De tar fartyg från varann.
Ingen vet dock vem som vann.

Sjöbusar finns inte mer.
Båda är en kavaljer.
Fast de gör varann förtret,
umgås de med artighet.

För allt vad vår vän bedrev
fick han kungligt adelsbrev.
Han är ej en kaparskälm.
Han är nu Lars Gathenhielm.

Adelsvapen, gult och blått,
kommer på Lars Gathes lott.
Stoltheten är mycket stor
när det hängs i kyrkans kor.

Vapnet har tillbörlig stass.
Lejon räcker fram sin tass.
Tassar, som de sträcker fram,
är försvar såväl som ramm.

I hans sköld ses solens sken
mot en väg belagd med sten.
Det är gatan vid hans gård,
ty dess kullersten är hård.

Solens sken är kungens nåd.
Kungen uppskattar hans dåd.
Blir han tjänad väl och lydd,
ger han nåd och tryggt beskydd.

Krigsmäns liv är ofta kort.
Lars och kungen har gått bort.
Snart fick döden i sitt våld
amiralen Tordenskiold.

Deras kamp, så lång och hård,
fortsätts på en kyrkogård.
Lasse, stark och ej mer svag,
slår med kryckan slag på slag.

Tordenskiold har tvärtom setts
stöta till med värjans spets.
Lasse, van vid hårda tag,
avvärjer med kryckans slag.

Ifrån midnatt fram till dag
räcker deras nappatag.
De slår hårt, men ett tu tre
tar de rast. Då bugar de.

Ja, så gör de, och man ser:
Envar är en kavaljer.
Hårt är kriget men ej hätskt.
Bägge hälsar cheval’reskt.

Dessa syner kan man se
mitt i natten, säger de,
som för fram vår sagoskatt
och förökar den var natt.

Kyrkan får nu en ny roll.
Den får torn åt bägge håll.
I det östra finns hans grav,
när han lämnat gård och hav.

Där står Lasses sarkofag,
bländvit som en sommardag.
Den är härligt marmorvit,
från Italien förd hit.

Ingelas är underbar,
ty hon inköpte ett par.
Deras sarkofager var
passande för furstepar.

Här i ståndsmässigt förvar
vilar de som kungapar.
Kistorna är som man vet
en betydlig sevärdhet.

Mänskan för sin sista strid
emot glömskan, men lång tid
kan ej bleka Lasses bild,
fast han ej var riktigt vild.

Karolin och kavaljer
var han. Vad kan sägas mer?
Handling ger oss mod och hopp.
Han fick oss att leva opp.

Hoppet återkom och gav
oss en guldkant, som då hav
rödfärgas av aftonglans.
Både hopp och byte vanns.

Upplysningar
Melodin är densamma som till sången ”Jeg vil synge om en helt”. Denna sång handlar om Tordenskiold. Eftersom Gathenhielm och Tordenskiold tog skepp från varandra, har jag ansett det vara lämpligt att deras minnestecknare och skalder stjäl melodier från varandra. Visan om Tordenskiold kan man lyssna till på cd-skivan: Kong Frederik IV:s Tambourafdeling Af 1704: Med Musikk Gjennom Historien! Vol. II. 2009, Festningsbyen Fredrikstad (nr 13 Tordenskiold).
Om Gathenhielm kan man läsa i boken: Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2007. Ericson sammanfattar en omfattande forskning och bidrar själv med åtskilligt av värde.
Inledningsstroferna anspelar på en känd medaljbild. Minnespenningen är slagen med anledning av Karl XII:s död. Den visar ett lejon, som sliter i ett snärjande rep, och har påskriften: ”Indocilis pati” (Han kunde inte lära sig att tåla, det vill säga bojor och rep). (Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar IV 1611-1718, Stockholm 1881, s. 596.)

Lars Gahrn

Lasse i Gatan hade inte med brandkanonen att göra

Mölndals brandkanon kallas för ”Gathenhielmskanonen”. Den står utanför Mölndals brandstation. Enligt vad som har uppgetts skulle kanonen ha stått på en av kaparen Lars Gathenhielms fregatter. När jag bad en artilleriexpert tidfästa kanonen, visade det sig emellertid, att den hade gjutits ungefär ett århundrande efter Gathenhielms död. Visst var det snopet, men för mig kom beskedet inte oväntat.

Uppfiskad ur Onsalafjorden

Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.
Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals brandkanon skänktes år 1871 till Mölndals brandkår av handlanden August Jacobsson, som härstammade från Onsala. Kanonen skulle ha fiskats upp ur Onsalafjordens vatten och ha stått på ett kaparfartyg, som ingick i Lasse i Gatans flotta. Så har man berättat, och kanonen har fått namnet ”Gathenhielmskanonen”. Ingen har ifrågasatt uppgifterna, men på senare år har jag blivit mer och mer betänksam. Jag har sett många kanoner från 1600-talet, men ingen av dem har liknat Mölndals brandkanon. Till slut skickade jag iväg en förfrågan till folk, som skulle kunna veta eller kände sakkunniga.

Engelsk kanon

Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.
Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, sände förfrågningen till Tom Wennberg, som skickade den till Leif Mårtensson, museichef på Artillerimuseet (i Kristianstad). Mårtensson var rätt man och kunde svara omedelbart. Vår brandkanon är troligen en typ av ”tappkarronad”. En karronad är ”en förr på fartyg brukad slätborrad kanon” (C. M. Ekbohrn, Förklaringar öfver 60, 000 främmande ord och namn m.m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal, Sthlm 1902). Kanonen är alltså inte räfflad och följaktligen tämligen ålderdomlig. Den är engelsk eller av engelskt ursprung. Om kanonen saknar märkning, ”är det ingen svensk tillverkning. De svenska bruken var noga med märkning, oftast genom att på ena tappen ange brukets namn eller konstruktörsintialer.” Till detta kan svaras, att vår kanon inte har någon som helst märkning, vilket alltså bestyrker, att detta är ett engelskt arbete.

Från 1800-talets första hälft

Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.
Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.

Det viktigaste är dock kanonens ålder. Leif Mårtensson tidfäster den till ”första hälften av 1800-talet (främst aktuellt 1805 – 1830).” Därmed kan Lasse i Gatan och hans kaparfartyg uteslutas. Lasse dog samma år som Karl XII, alltså 1718, ungefär ett århundrade före kanonens tillkomsttid. På kanonen finns ett fänghål och dessutom till höger om detta två andra hål som dock inte är genomgående. Dessa två andra hål hade förbryllat mig. Jag skyndade mig att fråga Mårtensson om dem. Han svarade: ”Jag såg hålen på bilden, såg det som ett fäste för något. Troligen för en form av anordning som tände krut, som gav gnista ner. Engelsmännen hade tidigt olika typer för snabb antändning. Motsvarande det som fanns på flintlåsgevär har till exempel funnits. Då med ett fyrsnöre att dra i vid tändning.” Även avfyrningsmekanismen talar alltså för engelskt ursprung.

Avfyrningsmekanism

Mårtensson har av allt att döma rätt även vad gäller avfyrningsmekanismen. Fotografen Knut Kjellman fotograferade kanonen 1921 eller1922. Den stod då i sitt kanonhus uppe på Störtfjället. Kanonpipan sticker ut genom en glugg i huset, men kanonen är kvar inne i den lilla byggnaden. Bredvid står fjärdingsman J.F. Johansson och håller i ett snöre, som går in i byggnaden och in till kanonen genom ett litet hål i väggen. När han drar i tråden, avfyras tydligen kanonen. Man brukade skjuta alarmskott, när bränder hade brutit ut, för att brandmännen skulle veta vad som var på färde och skynda till brandstationen. Denna gång skulle han dock skjuta salut med anledning av att Mölndal blev stad. (Bilden finns i: Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 320.)

En utmärkt salutkanon

Kanonen har avfyrats för högtidlig salut vid viktiga tillfällen i stadens historia. När brandstationen invigdes 1955, sköt man i kanonen. Därefter har den inte använts. Sextiotvå år har gått sedan dess. Varför inte skjuta på nytt? Att skjuta med brandkanonen är billigt, men fyrverkerier är dyra. Fotografen Leif-K Olsson har föreslagit, att man med kanonskott skulle tillkännage, att vallokalerna öppnar på valdagen. Han har erbjudit sig att själv både ladda och avfyra kanonen. Kan inte han ställa upp, finns många andra kunniga och ansvarsfulla kanonjärer. Varför inte göra litet folkfest av våra demokratiska rättigheter, som verkligen är värda att fira!

Lars Gahrn

Hemma hos Lasse i Gatan

Äntligen fick jag träffa Lasse i Gatan. Kanske bör jag dock snarare säga, att jag fick se hans och hustruns marmorkistor i gravkoret i Onsala kyrka. Lasse i Gatan, även känd som ”konungens kapare” och kommendör Lars Gathenhielm, har blivit sägenomsusad och omskriven som få. Hans hustru Ingela, som efter makens död övertog kaperiverksamheten (ibland övergående i sjöröveri), har blivit känd som en stark och självständig kvinna, vilket hon även var, fastän hon förvisso inte själv trampade skeppsdäck och inte själv fäktades med Tordenskiold (så som det brukar gå till i Hollwoods piratfilmer).

Sägenomsusade sarkofager

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Hembygdsförbund anordnade lördagen den 27 maj en mycket trevlig och uppskattad bussresa till Onsala kyrka, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala samt Äskhults by. En stor fördel med sådana resor är, att alla dörrar öppnas. Vi fick komma ner i gravkällaren öster om kyrkans kor. Där nere står Lasses och Ingelas båda marmorkistor, som tillsammans med Karl XIV Johans sarkofag från Älvdalen är de mest uppmärksammade och omtalade gravkistorna i vårt land. Enligt sägnen var dessa avsedda för den danske kungen och hans drottning. De sändes med ett fartyg till Danmark, men Lasse i Gatan uppbringade fartyget och tog sarkofagerna som gott byte. Danske kungen ville lösa ut sina kistor, men Lasse behöll dem för eget bruk. (Enligt en annan sägen skulle den danske kungen ha lyckats byta till sig sina kistor mot två likadana med inskrifter, som handlade om Lasse och Ingela.)

Dyrbara marmorkistor

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Goda historier är sällan sanna. Ju bättre de är, desto mer sannolikt är, att de är uppdiktade. Albert Sandklef har kunnat påvisa, att Ingela efter Lasses död beställde kistorna och betalade införseltull för dem. Så var det med den saken. Den osanna sägnen har dock ett betydande underhållningsvärde just därigenom att den är osann. Fastän den är osann, återberättas den av alla guider, givetvis under framhållande av att den är osann, vilket ju är det roliga i denna makabra historia. Sägnen har dock vissa inslag, som är helt riktiga och kan vara värda att stanna till inför. Sägenmakaren har helt riktigt varit medveten om att dessa kistor är mycket dyrbara. Sarkofager av sten är mycket ovanliga och förbehållna de rikaste och högst uppsatta, framför allt kungligheter. Lasse och Ingela vilar verkligen kungligt.

Danska kungligheter i marmorkistor

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.
Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Även de rikaste hade som regel på sin höjd kistor av kopparplåt. Kistor av sten förekom endast undantagsvis. (Karl XII:s kanslichef, greve Carl Piper, vilar i en marmorsarkofag, men han är ett undantag.) Sägenmakaren har vidare vetat, att sarkofager i vit marmor var vanliga bland danska kungligheter. Vandrar man runt bland konungagravarna i Roskilde domkyrka, finner man många förnämliga marmorsarkofager i vit marmor. Den vita färgen gör utmärkt verkan. Marmorn lyser vitt och mildrar det sorgliga intryck, som man lätt får i en gravkyrka. Också Ingela Gathenhielm och hennes rådgivare bör ha varit medvetna om marmorns lyskraft. De bör ha utnyttjat den medvetet. Nu är både tak och väggar vitkalkade nere i gravvalvet, men ursprungligen var de gulröda med mörkgråa pilastrar och fönsteromfattningar. De mörkare färgerna på väggarna och i taket bör ha medfört att kistorna lyste mer med sin vita färg.

Genomtänkt gravvalv

Vi har all anledning att föreställa oss, att gravkoret redan från början var avsett att vara en sevärdhet. Så dyrbara och vackert utarbetade kistor vill man inte gömma undan utan snarare visa för så många som möjligt. Färgsättningen var till för att framhäva kistorna. Dessutom finns ett konstfullt mönster i golvet. Här är tegelstenar lagda så att de bildar ett kors med strålar i korsarmarnas vinklar. Allt är påkostat och genomtänkt. Dock förvånades man litet över att gravkällaren inte var större. Utrymmet kring kistorna är inte stort, och här är lågt i tak. På det stora hela måste man trots detta säga, att Gathenhielms har sörjt för att de efter sin död skulle bli en sevärdhet och även på detta sätt berika hembygden.

Skeppsplankor i ladans väggar

En vägg med gammalt skeppsvirke.
En vägg med gammalt skeppsvirke.

Kronan eller med andra ord konungen var angelägen om att få igång kaperiverksamheten för att störa fiendernas handel, för att bryta deras handelsspärr, och för att skaffa in varor till Sverige. Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela gjorde på detta sätt viktiga insatser under det stora nordiska krigets slutskede. (Dessutom ägnade de sig åt ren brottslighet, bland annat sjöröveri, som var i lag förbjuden, men inte desto förekommer i alla tider, särskilt under krig.) Själva blev de rika, vilket syns på sarkofagerna, som alltså är ärligen betalda (i och för sig med pengar, som ibland förvärvats på oärligt sätt). Deras verksamhet gav också ett visst välstånd åt deras bygd. Man behövde dock inte färdas långt för att möta den svenska fattigdomen. Från Onsala gick färden till Äskhults by. Där visades vi runt av en barfotaflicka, klädd i enklare allmogekläder, trevlig och väl påläst. I det gamla Fattigsverige gick man barfota för att spara skorna. Husen var omålade. Alla byggnader i Äskhult var gråa och saknade målarfärg. Så såg det ut förr. Sverige tillhörde Europas fattiga länder men var ändå litet av en stormakt på Lasse i Gatans tid på grund av nationell enighet, hård beskattning, som drabbade särskilt bönderna tungt, och storsatsningar på här och flotta. Ekarna, som växte kring byn, skulle användas till skeppsbyggeri. När skeppen hade tjänat ut, kunde bönderna dock få köpa tillbaka gamla ekplankor. Vår barfota ciceron pekade på en laduvägg, vars plankor hade märkliga hål för pluggar. Plankorna hade kommit från ett skepp, kanske inte ett skepp som hade tillhört Lasse i Gatan, men även härinne i inlandet fanns alltså ett samband med sjöfararnas bygder.

Matställe av historiskt intresse

Göteborgs Hembygdsförbunds bussresa i norra Halland förde oss alltså både till de rikas boningar och till de fattigas. Upplevelserna var omväxlande och berikande. Marja-Liisa Hokkanen, som ledde resan och hade valt utflyktsmålen, fick mycket beröm för denna resa. Hon hade rentav hittat ett historiskt intressant ställe att äta middag på, nämligen Skårs Gård. Ladugårdar och magasinsbyggnader hade omvandlats till intressanta restauranglokaler. Så som det brukar vara på landet, var maten både riklig och välsmakande.

Läs vidare

Onsala kyrka: En kyrkobeskrivning (Svenska kyrkan, Onsala församling), utan tryckår. (Uppgifter om gravkorets färgsättning finns på sidan 18.)

Albert Sandklef, Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850 (Institutet för västsvensk kulturforskning, Skrifter 10, Lund 1973). På sidorna 197-200 behandlar Sandklef de beryktade sarkofagerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Tordenskiold räddade Fredriksten – ett 300-årsminne

Vad skall man se i Köpenhamn? Bibliotekarie Thomas Svensson har varit där och sett sig omkring. Han började snabbt räkna upp sevärdheter. Bland de fyra – fem första fanns Tordenskiolds grav i Holmens kirke.

Tordenskiold i Köpenhamn

Namnen på de platser, där Tordenskiold vann sina största framgångar, finns på hans sarkofag.
Namnen på de platser, där Tordenskiold vann sina största framgångar, finns på hans sarkofag.

Peder Wessel Tordenskiold (1691-1720) var en norsk sjökrigare, som kämpade mot svenska flottan här på västkusten under Karl XII:s tid. Han var ihärdig, tapper, oförvägen (ibland dumdristig), skämtsam och ridderlig. Han har blivit en av Sveriges favoritfiender genom tiderna och var redan under sitt korta, alltför korta, liv en levande legend. Sommaren 2015 åkte Niklas Krantz och jag till Köpenhamn. Från hotellet tog vi buss in till stadens centrum. När vi gick genom staden, såg jag gatunamnet Holmens gade. I närheten låg en kyrka. ”Det måste vara Holmens kirke. Där ligger Tordenskiold. Då går vi in!”

I denna kyrka ligger kända sjökrigare begravda i kistor, som står på kyrkgolvet i en särskild avdelning av kyrkan. Där fanns mycket riktigt Tordenskiolds sarkofag. På kistan fanns ortnamnen på platserna, där hans tre stora framgångar eller segrar hade utspelat sig: ”Dunekilen”, Marstrand, Elfsborg. (I sistnämnda fallet måste hans anfall mot Nya Varvet i Göteborg åsyftas. Denna flottbas ligger ju nära platsen för Gamla Älvsborg.)

Slaget i Dynekilen

År 2016 har 300 år förflutit sedan hans första stora seger. Den utspelades den 27 juni 1716 i Dynekilen i norra Bohuslän. Eirik Hornborg har med stor sakkunskap gett en välskriven sammanfattning av vad som hände:

Tordenskiolds bildstod i födelsestaden Trondheim. (Ett tack till Harald Forodden för denna bild.)
Tordenskiolds bildstod i födelsestaden Trondheim. (Ett tack till Harald Forodden för denna bild.)

”Under detta för Sverige så utomordentligt farliga år hade konung Karl på vintern företagit ett resultatlöst infall i södra Norge och vid midsommartid upprepat försöket i form av en stöt mot Fredrikstens fästning invid Fredrikshald. Då ett överrumplande stormningsförsök misslyckades, skred han till belägring, varvid de bakre förbindelserna på grund av transportsvårigheter måste anordnas sjövägen till Göteborg. Om etapplinjen fått fungera, hade Fredriksten utan tvivel förr eller senare fallit, men fästningen räddades av den djärve och företagsamme Peter Wessel, vid den tiden redan adlad under namnet Tordenskjold.

Gabel, som med en eskader blockerade bohuslänska kusten, kunde med sina djupgående fartyg icke hindra de svenska transporterna utmed skärgårdsleden. Han gav därför Tordenskjold i uppdrag att bland de föregående år i stralsundsvattnen nyttjade grundgående fartygen utvälja ett antal lämpliga enheter för att med dem avskära den fientliga etapplinjen. Denne ansvarsmodige sjökrigare inträngde den 27 juni med 2 skottpråmar, 2 lätta fregatter och 3 galärer i skärgården för att angripa en svensk transportflotta, som hade siktats i viken Dynekilen. Denna mellan Strömstad och Fredrikshald belägna fjord skär 7 km in i landet och är på det smalaste stället icke mycket över 100 m bred; genom tjänliga åtgärder – en stängselanordning tvärs över viken och batterier på stränderna – hade positionen kunnat göras ointaglig. Men schoutbynachten Strömstierna, som med 1 skottpråm, 8 större och mindre galärer och 6 slupar konvojerade de 14 transportfartygen, hade underlåtit nästan alla försvarsåtgärder, påtagligen övertygad om att ingen fiende skulle riskera att tränga in i det trånga vattnet. T.o.m. vakthållningen och beredskapen synas ha varit bristfälliga. Tordenskjold tog risken, och därmed var saken klar, ty hans styrka var Strömstiernas avsevärt överlägsen. Den svenska eskadern tillintetgjordes med ringa förlust för motståndaren. Nederlaget i Dynekilen tvang svenskarna att upphäva belägringen av Fredriksten. – Det är betecknande för Karl XII:s syn på militära frågor, att Strömstierna befordrades till viceamiral, emedan han med tapperhet hade utkämpat striden, i stället för att ställas under åtal på grund av allvarliga försummelser med ödesdiger påföljd.”

(Eirik Hornborg, Kampen om Östersjön till slutet av segelfartygens tidevarv, Sthlm 1945, s. 276-277.)

Tordenskiold och Karl XII

Tordenskiolds bild kom att pryda tändsticksetiketter. (Denna stora tändsticksask är tillverkad enbart för reklamändamål.)
Tordenskiolds bild kom att pryda tändsticksetiketter. (Denna stora tändsticksask är tillverkad enbart för reklamändamål.)

Nej, Strömstierna var inte någon stjärna. Huvudman för uppmärksamheten var på den svenska sidan Lasse i Gatan eller Lars Gathenhielm, ”konungens kapare”. Tordenskiold och Gathenhielm gav åt sjökriget på Västkusten en prägel av dristighet, äventyr och pojkboksanda. Här blev med andra ord händelserikt. Ingen visste från den ena dagen till den andra vad som skulle hända. Tordenskiold var Danmarks och Norges motsvarighet till Karl XII. Sjökrigaren liksom konungen utnyttjade alla möjligheter, handlade snabbt, gick oförskräckt till anfall och satte utan betänkligheter mycket på spel. Denna taktik gav konungen rik utdelning i segrar under åren 1700-1709, medan hans egna förband var av bästa slag och fienderna sämre utrustade och sämre övade. När fienderna började bli jämbördiga, visade sig denna taktik vara rent ut sagt farlig. Under senare delen av sitt krigarliv (1709-1718) drabbades Karl XII av idel motgångar och nederlag. Tordenskiold hade hela tiden att göra med jämbördiga eller endast obetydligt sämre motståndare. Därför segrade och vann han framgångar endast varannan gång. Däremellan drabbades han av motgångar och nederlag. Varken kungen eller Tordenskiold blev långlivad. Kungen blev 36, Tordenskiold endast 29.

Tordenskiold förenar

Lars Gahrn vid Tordenskiolds gravmonument, som blev första turistmålet i Köpenhamn.
Lars Gahrn vid Tordenskiolds gravmonument, som blev första turistmålet i Köpenhamn.

Under sin livstid hade Tordenskiold många motståndare bland de danska amiralerna. Man fruktade, att hans våghalsighet skulle leda till allvarliga förluster i skepp, utrustning och manskap. Eftervärlden i Danmark och Norge har emellertid i första hand kommit ihåg Tordenskiolds segrar. Man har haft få framgångsrika fältherrar, men i gengäld har man haft några segerrika sjökrigare. Tordenskiolds staty står i Oslo och en annan utanför Holmens kirke. Ett annat exemplar av samma staty står i Trondheim. Ökenkriget i Nordafrika under andra världskriget kallades ”gentlemannakriget”. På denna front behandlade tyskar och engelsmän varandra aktningsfullt och i enlighet med internationella regler och lagar. Något liknande gäller sjöstriderna på Västkusten under det stora nordiska kriget. Här sköttes krigföringen kavaljersmässigt med aktning mot fienderna. Främst bland kavaljerer och sjökrigare var Peder Wessel Tordenskiold. Därför har han också blivit ett föreningsband mellan Sverige och Norge, ett gemensamt minne, som binder samman de båda brödrafolken. Därför söker också vi svenskar oss gärna till hans sarkofag i Holmens kirke i Köpenhamn.

Klicka här för denna artikel som pdf

På spaning efter 1600-talet hos Lasse i Gatans syster

Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.

Göteborg har haft otur med två av sina kändaste bygg­nader. Drottning Christina har aldrig infunnit sig i ”Drottning Christinas jakt­slott” på Otterhällan, och Lars Gathenhielm, mera känd som Lasse i Gatan eller ”konungens kapare”, har aldrig bott i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De kunde helt enkelt inte bo i hus, som under deras livstid inte ens hade blivit grundlagda. Däremot har Lasse i Gatan ägt tomten på Stigberget, där huset byggdes i början av 1740-talet, ungefär 20 år efter hans död, och hans syster har bott i huset. Det är stort nog så.

Så här såg Göteborgs 1700-talsbebyggelse ut

Framför allt kan man här vid Stigbergstorget se hur bebyggelsen i Göteborg tog sig ut före de stora stadsbränderna under 1700-talet och i början av 1800-talet. I den tätbebyggda stadskärnan har husen brunnit, men här ute i de dåtida förorterna var bebyggelsen glesare, och Gathenhielmska huset har mirakulöst överlevt både stadsbränder och stadsplanerare. Även de sistnämnda har givetvis – helt främmande för husets historiska och arkitektoniska värden – ägnat sig åt illasinnat ränksmideri i syfte att riva byggnaden. Striderna om husets vara eller icke vara stod hårda, men nu är det byggnadsminne. Tisdagen den 2 april 2013 stod ett tiotal medlemmar från Mölndals Hembygdsförening och Sven Olof Olssons studiecirkel utanför porten för att bli visade runt.

Riven trappa återuppbyggdes

Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.
Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.

”Jag hoppas, att Pether Ribbefors blir vår guide”, tänkte jag. Ribbefors är kunnig och omdömesgill. Han har ordet i sin makt och talar både högt och tydligt. Hans visningar är lagom långa och inte för korta. Han har ett brett register och kan svaret på de flesta frågor, som ställs. Detta kan sägas endast om ett fåtal guider, och därför är han mycket anlitad. Plötsligt stod han där på Gathenhielmska husets tra­ppa, Pether Ribbefors. Bakgrundsbruset från Stigbergsliden störde föga. Ribbefors hördes bra, när han började berätta om stentrappan från 1700-talet. Göteborgs stad hade rivit bort trappan för att ersätta den med något mera handikappvänligt. Så gör man inte med ett byggnadsminne. Länsstyrelsen ålade staden att återställa trappan, och så tvingades stadens folk att leta upp stenhällarna på den soptipp, där de hade hamnat.

Träväggar skulle likna stenväggar

Olika herrgårdar och högreståndsboningar påminner ofta om varandra i det ena eller andra avseendet. Här kom man att tänka på både Gunnebo och Råda säteri. Gathenhielmska huset är en träbyggnad, men klädseln saknar lockbräder. När väggarna målades gråa, såg de därför ut som stenväggar, och detta var givetvis avsikten. Så är det som bekant även på Gunnebo, som är ungefär ett halvt århundrade yngre.

Målade gudinnor i vestibulen

Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.
Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.

Om man går in i Gunnebos mest påkostade förstuga, nämligen ovala vestibulen, är man omgiven av fyra friskulpturer, som står i nischer. Så är det även i Gathenhielmska huset, men här har tillgångarna varit mera begränsade. Därför har man nöjt sig med målade statyer i målade nischer. På väggen till vänster finns: Hörseln med ett stränginstrument och ett blåsinstrument, Synen med spegel och örn samt Lukten, som luktar på en växt. På väggen till höger ses känseln, som bites av en sköldpadda och en orm, samt Smaken, som håller några frukter. De fem gudinnorna utgör tillsammans de fem sinnena. Väggarna är mörkmålade med påföljd, att de fem gudinnorna, alla marmorvita, framträd­er tydligt. Nackdelen kunde måhända vara att gäster efter mörkrets inbrott kunde tro sig ha kommit in i ett mörkt rum med fem vita vålnader.

Tre rundbågar

Tittar man rakt fram, är planlösningen densamma som på Råda säteri, som är ungefär 30 år yngre än Gathenhielmska huset. Man ser tre dörröppningar med tre rundbågar över. Genom den mittersta går man uppför trappan till andra våningen. Trappan delar sig åt vänster och höger. Den svänger upp till stora salen i andra våningen. Ungefär så är det även på Råda.

Symmetriskt skåp

Vi kommer upp till ”stora festivitetssalongen”. I stora salongen på Gunnebo finns ”dörröverstycken” (reliefer) över dörrarna och stora friskulpturer. Så skulle det vara i finare gemak och givetvis även här i Gathenhielmska huset, men tillgångarna var här som sagt mera begränsade, och därför målade man både dörröverstycken och skulpturer. En öppen spis finns i ena hörnet av salongen. För symmetrins skull finns i motsvarande hörn ett skåp, som är byggt så, att det liknar spisen. Även på Gunnebo drevs kravet på symmetri intill orimlighetens gräns, men symmetriska spisar och kakelugnar finns – märkligt nog – inte på Gunnebo.

Sägnen om Karl XII

Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.
Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.

Utöver vestibulen och stora festivitets­salongen visas tre rum till vänster om vestibulen, nämligen Kungssalen med en öppen spis, Versaillesrummet eller draperirummet med väggmålningar, som visar målade draperier och trädgårdsanläggningar, samt ett inre gemak. Till höger om stora festivitets­salongen finns likaså ett rum med väggmålningar. I Kungssalen finns Karl XII:s porträtt, och enligt vad som berättas skall kungen ha sovit över i huset. Eftersom byggnaden uppfördes ungefär 20 år efter kungens död, är det dock svårt att tänka sig en sådan övernattning. Kungen har dock bevisligen besökt ”Gamla varvet” 1717. (Så hette området på hans tid.) Om detta kungabesök skriver Hugo Fröding, men tyvärr får vi inte veta mer än att kungen besökte området. (Se Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

En kunglighet, som bevisligen har besökt huset, är dock prinsessan Ingeborg, på sin tid lika känd och omtyckt som senare prinsessan Lilian och av ungefär samma orsaker. Hon var glad och snäll och hade glimten i ögat. I trappan upp till andra våning finns dörren in till ett litet utrymme, där husets första vattenklosett installerades, ”prinsessan Ingeborgs toalett”. Man kan gå till historien på många underliga sätt!

Äldre dörrar och dörrfoder

Ribbefors blev gladare och livligare än vanligt, när han märkte, att åhörarna var intresserade. Med stor glädje och stolthet förevisade han dörrar och dörrfoder, som är av 1600-talstyp. Hade de återanvänts och tagits från något annat hus? Det är möjligt, men ett äldre hus hade tidigare stått på denna plats. Härrörde kanske en del av Gathenhielmska husets grund från detta hus? Kunde rentav några väggar eller rum vara kvar? Frågorna kan ställas men för närvarande inte besvaras. Sista bladet i husets historia är dock kanske ännu inte skrivet. Att få vittring på 1600-talet är hur som helst en stor upplevelse i staden Göteborg, som grundades 1621. Man förstår, att dörrarna har blivit skötebarn för Ribbefors.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf