Årsskrift om Pixbo

Ett järnvägsspår och en hållplatsstuga är det första läsaren ser, när han eller hon får Råda Hembygdsförenings årsskrift i handen. Denna skrift handlar om samhället Pixbo, som aldrig hade blivit vad det är idag, om inte Boråsbanan hade dragits fram över detta hemmans ägor.

Järnvägen gav upphov till samhället

Pixbo herrgård i våra dagar. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare järnvägen kunde man bo i Pixbo och arbeta i Göteborg, Mölndal, Borås eller vilken annan ort som helst efter Boråsbanan. Tack vare de snabba och bekväma förbindelserna med järnvägen blev Pixbo ett villasamhälle – eller som man gärna sade på den tiden – en ”villastad”. Som typexempel är Pixbo av allmänt intresse för den, som är intresserad av sekelskiftets och det begynnande 1900-talets historia. Jag skall därför ägna några ord åt samhällets historia och åt den som vanligt förträffliga årsskriften. Hösten 2018 genomförde Råda Hembygdsförening en hembygdsvandring under ledning av Anette Eiserman-Wickström och Monica Odmyr genom Pixbo. Jag var med tillsammans med ett 60-tal andra intresserade, och mitt deltagande väckte viss förvåning: ”Är du med här?!” Mitt svar blev: ”Varför skulle jag inte vara med? Jag är intresserad av Råda, och en del av Pixbo tillhör ju Mölndals stad.” Ja, så är det. Pixbo ligger i Råda församling, som ingår i Härryda kommun. Pixbo gränsar till Gunnebos ägor, som hör till Mölndals stad. Under några årtionden av 1900-talet tillhörde både Gunnebo och Pixbo samma ägarinna, nämligen friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon sålde tomter i Pixbo och även några närbelägna tomter på Gunnebos sida av gränsen. Också dessa Gunnebotomter kom att räknas till Pixbo.

Gunnebo och Pixbo

Pixbo anhalt och banvaktsstugan. (Tack till Roger Jannesson.)

När Mölndals Hembygdsförening ägnade en årsskrift åt Gunnebo, kom följaktligen även Pixbo med där. Leif Jenemalm skrev om ”Gunnebofastigheter vid Herrgårdsvägen i Pixbo” (i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1995, s. 27–28). Dessa fastigheter låg långt från Gunnebos gårdsbyggnader och räknades alltifrån början helt naturligt till Pixbo. Nu har Råda Hembygdsförening gett oss en utförlig historik om det egentliga Pixbo: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2018: Pixbo (52 sidor, rikt illustrerade, av vilka 31 handlar om Pixbo). Råda Hembygdsförening fortsätter med denna årsskrift att skildra by för by och område för område inom Råda socken (på senare år Mölnlycke kommun och nu kommundelen Mölnlycke). Sådana temanummer tilldrar sig stort intresse och säljer bra i efterhand. Tyvärr är åtskilliga kommuninnevånare inte intresserade av hela sin hembygd (alltså mestadels församlingen eller socknen), men väldigt många är intresserade av åtminstone den egna stadsdelen eller byn. På så vis har sådana temanummer goda förutsättningar att vara efterfrågade långt efter tryckåret.

Många författare

Pixbo brygga och det dåtida badhuset. Foto: Charles Mattsson.

Detta temanummer tillhör de mer omväxlande både vad gäller ämnen och författare. Till denna skrift har Anette Eiserman-Wickström, Kristian Appelberg, Sune Mentor, Ulla Johansson, Eva Palmroth, K-G Jadesjö, Ann-Margreth Wiberg och Ingvar Bragd bidragit. Ann-Margreth Wiberg är redaktör och bidrar som vanligt med tydliga och klargörande kartskisser, utan vilka läsaren snart skulle ha tappat orienteringen och svävat i ovisshet om vilka byggnader som åsyftas. Hon skriver också om bland annat Pixbo hållplats och banvaktsstuga. Före järnvägen fanns en gård i Pixbo. På 1860-talet byggdes den ut till en mindre herrgård. Tillfartsvägen för denna gård var nuvarande Pixbovägen–Mölndalsvägen (som ej skall förväxlas med Mölndalsvägen i Göteborg). Den som i likhet med mig ofta har cyklat denna backiga väg begriper lätt, att det skulle ha dröjt mycket länge innan folk började bygga egnahem och villor här i Pixbo, om inte järnvägen hade kommit och erbjudit snabba förbindelser med omvärlden. Från Mölndals kvarnby består vägen av idel backar och ett längre motlut. Från Mölnlycke räknat består vägen av många backar och egentligen bara en sträckning över plan mark. På senare år har man sprängt bort de värsta bergshöjderna på vägen mellan Mölnlycke och Pixbo, men den är ännu en utpräglad berg-och-dalbana. Vi befinner oss ovanför Mölndals Kråka och har alltså hamnat i sydsvenska höglandet.

Vem känner Heyman?

Fru Fridh, hållplatsföreståndarinna på Pixbo hållplats. (Tack till Roger Jannesson.)

Grosshandlare Josef Heyman (1823–1898) köpte Pixbo som sommarnöje. Han byggde ut detta hemman till en stor herrgård med en omfattande trädgård, växthus och dammanläggningar. Ingvar Bragd berättar om honom och herrgården, men tyvärr kvarstår gåtan varifrån Heyman kom och hur han hade förtjänat den förmögenhet, som kom till användning i Pixbo. Åke Magnusson hävdar, att han ”drev firman H. J. Heyman & Co i Göteborg, en grosshandel med textilprodukter och så kallade korta varor”. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 72.) Detta tycks märkligt nog inte stämma. En företagshistorik över denna firma föreligger (H. J. Heyman & Co. Göteborg 1826–1926: Minnesskrift, Göteborg 1926). Den är utförlig men har ingenting att berätta om någon Josef Heyman. Jag har även talat med sentida medlammar av släkten Heyman, men de känner inte till någon Josef Heyman i Pixbo. Härmed efterlyses därför Josef Heymans förhistoria. Jag har också stött på en uppgift att Josefs son Erik skulle ha varit halvbror med Göteborgs legendariske revypappa Axel Engdahl, som för övrigt semestrade i Råda och har fått ”Axel Engdahls väg” uppkallad efter sig. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 38–39) De skulle ha varit halvbröder på fädernet. Onekligen finns forskningsuppgifter kvar. Ulf Lundberg Andersson började genast söka på nätet och kunde snart berätta, att Heyman son Erik var utomäktenskaplig men erkänd av fadern. Även Axel Engdahl var ”oäkta”, men det framgick inte vem, som var pappa till honom. Josef Heyman är väl värd att lära känna närmare. I Pixbo finns herrgårdsbyggnaden, dammarna och anlagda vägar i skogen som bestående minnen från hans tid. Heymans umgicks med Sparrarna på Gunnebo. Intressant nog finner man bokar och lärkträd utmed skogsvägarna mellan Gunnebo och Pixbo. Dessa träd är finare parkträd, och de äldsta bör ha planterats vid denna tid. Skogsområdena mellan Gunnebo och Pixbo skulle (åtminstone utefter skogsvägarna) göras mera parklika och förvandlas till en naturpark.

Järnvägen skapade Pixbo

En av Pixbo dammar, kallad Torsdammen. Foto: Lars Gahrn.

År 1894 kom järnvägen. Pixbo fick en hållplats eller anhalt. Detta var inte självklart. Ingen bebyggelse fanns i närheten utöver herrgården. Josef Heyman och kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri ville dock ha en anhalt i Pixbo, och då blev det så. Kammarherren tog sig med båt över Rådasjön, när han skulle åka till Göteborg. Han lär ha sagt: ”Nu kan vi sälja våra vagnshästar”. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 128–129). Beslutet att anlägga en anhalt i Pixbo visade sig vara framsynt. Nu började man bygga villor i Pixbo. Heyman sålde tomter till vänner och bekanta. Den ena högreståndsvillan efter den andra byggdes. Järnvägen innebär början till vår tids villasamhälle. Inte helt oväntat kom de äldsta och finaste villorna att ligga närmast hållplatsen. Ann-Margreth Wiberg skriver om villorna vid Banvägen. Alltifrån 1921 hade Pixbo och Gunnebo samma ägare. Från och med 1922 hette hon Hilda Sparre. Hon tjänade pengar bland annat genom att sälja tomter. Pixbo var tack vare järnvägen och hållplatsen det klart bästa området för tomtförsäljning. Dessutom ville Sparrarna inte ha villabebyggelse kring Gunnebo, där de själva bodde.

Station för många

Pixbo kom att bli station även för Sparrarna på Gunnebo. År 1898 byggde friherrinnan Sparres föräldrar Slottsviken på Gunnebos ägor. Järnvägen var en förutsättning för detta nybygge, som fick postadressen Pixbo (fastän herrgården låg på Gunnebos marker). Sparrarnas jaktstuga Furubacken var den av Gunnebos fastigheter, som låg närmast Pixbo och stationen. Invånarna i Furubacken sågs ofta vid Pixbo station. Här i stationen kunde man hämta sin post. Vägarna förbättrades, liksom bussarna och bilarna, men järnvägen erbjöd likafullt den snabbaste resan in till Göteborg. Utvecklingen av tågtrafiken på Boråsbanan är dock en sorglig historia, som är helt otidsenlig och olämplig för en bana, som går fram mellan växande tätorter. Tågen blev allt färre, och 1978 stannade det sista tåget i Pixbo. Även Mölndals övre järnvägsstation är nedlagd och riven. Mirakulöst nog stannar tåg fortfarande i Mölnlycke. När man ser de utmärkta bilderna från Pixbo station, önskar man sig tillbaka i tiden. Både stationen och banvaktsstugan är nu jämnade med marken, och som vanligt på gamla stationsområden frodas slyet. Man blir beklämd, när man i våra dagar står på denna plats.

Utveckling mot sovstad

Pixbo fortsatte dock att växa som bostadsområde och gör så än, men det kan inte undvikas, att man blir nedstämd, då man jämför nu och då. Pixbo var förr ett samhälle med eget liv och egen verksamhet. Här fanns en station, post, affärer, skola, ett värdshus (Pixbo Värdshus) och ett blomstrande föreningsliv. Det mesta av allt detta är nu borta. Våra stadsdelar och mindre tätorter utvecklas här som på andra håll till alltmer renodlade bostadsområden eller ”sovstäder” som man brukade säga för några årtionden sedan. Allt färre arbetar inom den stadsdel där de bor. Allt färre umgås och samarbetar med människorna i grannskapet. Stadsdelens eget liv förtvinar. Tyvärr har vi anledning att befara att intresset för hembygden kommer att bli mindre som en följd av detta. Ett av de områden, som trots allt kommer att klara sig bra, är Pixbo. Vid hembygdsvandringen genom Pixbo söndagen den 2 september 2018 var vi ett sextiotal personer. Endast om en stadsdel betyder mycket för många, kan man samla så många deltagare. Råda Hembygdsförening har satsat på en trevlig och omtyckt kommundel i sin senaste årsskrift.

Lars Gahrn

Ett nytt triumfkrucifix i gammal god stil i Fågelbergskyrkan

På altaret i Fågelbergskyrkan står ett krucifix, som är förhållandevis nytt men är ett led i ett urgammalt sätt att framställa den korsfäste. Fågelbergskyrkan inom Stensjöns församling byggdes år 1984 på den tomt, där Rävekärrs prästgård hade legat. Leif Jenemalm har skrivit kyrkans historia och berättar även om krucifixet: ”Komminister Jan Merje tillverkade och skänkte det triumfkrucifix som pryder altaret i kyrkan.” (Leif Jenemalm, Från Brännås församlingshem till Fågelbergskyrkan – Ett bidrag till småkyrkorörelsens historia -, artikel i: Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1991, s. 32.)

Korsfästelse – ett grymt straff

Svenska kyrkan har gott om duktiga medarbetare. Komminister Jan Merje blev senare kyrkoherde i Brämaregården. Jag minns honom som en ivrig förkunnare. Med stor glädje förde han fram det kristna budskapet. Krucifixet visar att han var en skicklig träsnidare. Den korsfäste är snidad med omsorg och skicklighet. Många betraktare förvånas dock säkerligen över sättet att framställa frälsaren. Korsfästelse var ett grymt straff, som medförde långvariga och ytterst plågsamma lidanden för den korsfäste. I evangelierna läser vi att Jesus dessutom berövades sina kläder. På den tiden var klädesplagg stora dyrbarheter. Jesus berättar om den barmhärtige samariten, som tog hand om ett rånoffer. Den stackars mannen hade blivit både slagen och berövad sina kläder. Kanske fick Jesus på korset behålla ett höftkläde så som man kan se honom avbildad i konsten, men säkert är detta inte.

Världshärskaren är avbildad

Krucifixet i Fågelbergskyrkan, snidat av Jan Merje. Foto: Lars Gahrn.
Krucifixet i Fågelbergskyrkan, snidat av Jan Merje. Foto: Lars Gahrn.

Ser man på triumfkrucifixet, finner man dock inte en lidande människa utan en oberörd man, som står majestätiskt på korset. Kläderna har inte berövats honom. Tvärtom är han klädd som en konung med röd mantel, gyllene skor och en guldkrona på huvudet. Hur kan detta komma sig? När kristendomen förkunnades för folkvandringstidens vilda folkstammar, mötte missionärerna folk, som värderade människor efter deras framgångar. Seger i strid gav makt, rikedom och anseende. En hövding skulle vara segerrik, välför­sedd med ägodelar, fruktad och ärad. Här i den kristna förkunnelsen mötte de Guds Son, plundrad in på bara kroppen och berövad sina kläder och avrättad som en brottsling eller besegrad krigsfånge. Vad var detta? Kunde en sådan gudason vara något att tillbedja och dyrka?

En konung på korset

De kristna missionärerna framhöll därför, att frälsaren var en konung med full härskarmakt över världsalltet. På korset hade han frivilligt för en kort stund avstått från att använda sig av sin makt. För att visa, att han var en stor konung och världshärskaren avbildades han som en konung även på korset. Så var det då. Detta framställningssätt har många konstnärer tagit upp på nytt i dessa yttersta tider. Många människor av idag menar att Jesus var en vanlig rabbin, visserligen visare och mer godhjärtad än de flesta men dock en människa. Inför dessa människor är det angeläget att påpeka, att Jesus Kristus är konungen och världshärskaren. Därför har de gamla träsnidarna fått sentida efterföljare. En av dem hette Jan Merje, och hans triumfkrucifix står på altaret i Fågelbergskyrkan i Stensjöns församling och Mölndals stad. Jan Merje predikar inte längre i Fågelbergskyrkan, men hans triumfkrucifix förkunnar i hans ställe.

Klicka här för denna artikel som pdf