Lieslåtter på Kolebacka i Kungälv

Fredagen den 31 juli, på kvällen, låg jag och tog igen mig. Då kom ett sms på mobilen. Niklas Krantz hade sett en affisch, som meddelade, att Naturskyddsföreningen i Kungälv skulle ordna slåttergille på gården Kolebacken på Fontin dagen därpå eller lördagen den 1 augusti. Niklas Krantz undrade, om jag ville vara med. Mitt svar blev: ”När skall vi ses?”

Lieslåtter är svårt

Johan Hjerpe med sin lie. Foto: Lars Gahrn.

En gång i tiden slogs både slåtterängar och sädesfält med lie. Jag visste endast, att det var både arbetsamt och svårt att vara lieman eller slåtterkarl. Man måste ha känsla för hur man går till väga. Många var mindre skickliga slåtterkarlar, och jag utgick från att även jag saknade anlag. Det kunde dock vara intressant att pröva på. Innan jordbruket mekaniserades och medan allt ännu sköttes med handkraft krävdes väldigt mycket arbetskraft inom jordbruket. Ännu vid förra sekelskiftet sysslade större delen av Sveriges befolkning med jordbruk. Att de flesta av våra förfäder då och då slog med lie är välkänt.

Ängsmark viktig för mångfalden

Till slåtter behövdes mycket folk förr, och så var det även nu.

Jordbruket förändras hela tiden. De flesta ängsmarker har försvunnit. På ängarna växte ett mycket omväxlande bestånd av växter. Höet blev alltså näringsrikt. I våra dagar värnar naturvårdarna om naturens mångfald. Många naturskyddsföreningar tar sig därför an ängar och försöker att sköta dem på gammaldags sätt. Naturskyddsföreningen i Kungälv har anordnat en endags liekurs under ledning av ”liepedagogen” Mats Rosengren, även kallad ”Lie-Mats”. Kursen hölls den 20 juli 2019. Flera av medlemmarna hade alltså hållit i en lie åtminstone ett år tidigare. Föreningens vice ordförande Johan Hjerpe var riktigt duktig och hjälpte oss andra till rätta.

Mycket blev kvar

Ett spelmanslag piggade upp stämningen med vacker musik.

Vi fick höra allsköns goda råd. Bland annat skall man inte lyfta lien från marken. Viktigast är nog att skära snabbt och kraftfullt och inte bara sakta dra lien genom gräset. Skär man inte med kraft, lägger sig det grova och saftiga gräset under lien och reser sig på nytt, när den dras vidare. En oerfaren och oskicklig slåtterkarl lämnar alltså tuvig mark efter sig. Så gick det givetvis för mig. Vissa delar av ängen var jag tvungen att slå flera gånger. En man, som hade varit med förut, sade, att även när man skulle hässja höet på måndagen, borde man ha lien med sig. Under det slagna höet, fanns säkerligen åtskilliga tuvor kvar, sade han. På ängen växte åtskilliga bestånd av Johannisört, som har grova stjälkar med många blad. De var betydligt lättare att slå än grovt gräs. Dels kunde de inte lika lätt böja sig. Dels fick lien lättare tag i stjälken, eftersom den inte gled utefter en kal stängel. På samma sätt var det lättare att slå av torra växter än friskt och grovt gräs. De torra växterna var inte lika böjliga som de friska och fuktiga. Det gäller att hitta den rätta ”skårsvängen”, så att man skär av gräset (inte slår av det). Det är därför liebladet skall följa marken genom hela draget och aldrig behöver lyftas.

Lien skall vara vass

Det är mycket viktigt, att lien hela tiden är så vass som möjligt. Några hade ett bryne, som användes till att då och då skärpa lien. Två slags liar finns, berättade Johan Hjerpe, dels knackliar, dels slipliar. Både slipliar och knackliar är smidda. Knackliarna består av tunnare (mer plåtlikt) material, medan slipliarna är lite tjockare i materialet. Stålet är också lite mjukare i en knackelie än i en sliplie. Knackeliarna skärps genom att man knackar (kallsmider) ut eggen med hammare mot ett litet städ. Mellan knackningarna bryner man eggen med ett stenbryne för att jämna ut ojämnheter som uppstår och behålla skärpan. Slipliarna slipades däremot på en slipsten.

Hamlade träd

Förr var det vanligt, att man även skar av lövrika grenar från träd. Man ”hamlade” träden. Så hette det då. På ängen hade man planterat en lind, ty lindar och askar brukade hamlas. Linden på Kolebackas äng var omgärdad med taggtråd, för att den skulle skyddas mot vilda djur.

Många ängar borde slås

Till att börja med behöver linden skyddas.

Mångfalden är hotad, och det krävs givetvis stora insatser för att göra skillnad. Jag minns, att Gunnar Arnborg under sina föredrag föreslog, att olika föreningar skulle sköta en äng var. Idrottsföreningen skulle slå en äng, hembygdsförening en annan och så vidare. Jag tror att hans förslag förklingade utan större verkan. Idrottsföreningen skall ju ägna sig åt idrott och hembygdsföreningen åt hembygdens historia och så vidare. Att slå med lie är ett tungt arbete, som inte passar seniorer, och dessa bär ju upp stora delar av föreningslivet. Desto mer glädjande är det därför att naturskyddsföreningar håller igång.

Trimmer ersatte

Jag hade inte slagit med lie själv, men jag har sett liar i arbete. I min barndom var jag med om gammaldags slåtter med slåttermaskin. Längs fältens kanter kom dock slåttermaskinen inte åt överallt. Då kom lien fram. Till vår tomt (Roten K 27) i Mölndals kvarnby hör stora gräsmattor, som min far slog med gräsklippare. Utanför tomten fanns så att säga överbliven mark mellan oss och grannarna i Roten M 13 och mellan oss och berget. För att dessa markremsor inte skulle växa igen och förvildas, slog min far Lennart Gahrn (1928-2012) dem med lie. Han var dock inte någon skicklig liekarl utan spände sig och kunde få känningar i ryggen efteråt. Dessutom spände han sig av oro för att slå lien i någon av de många stenarna i denna stenbundna mark. På senare år användes en maskindriven trimmer i stället för lie.

Blåklockor stod kvar

En, som däremot var en skicklig slåtterkarl, var Matteus Bengtsson i Roten K 26. Utanför husets tomt fanns en äng, som man inte ville se växa igen och förvildas. Matteus slog denna äng med sin lie. Hans lie smög fram efter den stenbundna och ojämna marken. När han slog, gick han förbi alla blåsippor, som alltså fick stå kvar. Min mor erinrade sig ofta under sina sista levnadsår denna slåtter och berättade om den som ett vackert minne av hantverksskicklighet och känsla för naturen.

Lars Gahrn

Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn