Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Fraktsedlarna hos Anten-Gräfsnäs järnväg

Omkring fyrahundra hugade resenärer hade infunnit sig på Antens station vid ett tillfälle i somras. De var så många, att alla inte kunde komma med på första tåget för dagen på Anten-Gräfsnäs järnväg.

Stor tillströmning

Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.
Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.

Mats Andersson, som berättade detta för mig, var påtagligt stolt över tillströmningen av resande. Ibland händer, att de hugade resenärerna är så många att de inte alla får plats på första tåget, men sådant inträffar mera sällan. Man har dock glädjen att kunna se en ständig ökning av passagerare. Anten-Gräfsnäs järnväg behöver alla sina resande. Denna museijärnväg drivs ideellt. Biljettintäkterna är den viktigaste inkomstkällan. Själv har jag flera gånger varit med om att jag har svårt att finna sittplats, men alla har trots allt kunnat komma med. Om inte annat har man kunnat stå på de öppna plattformarna och beundra utsikten. Dessutom drar man med välbehag in stenkolsröken. Den är säkerligen ohälsosam, men om man som jag varken röker eller dricker, borde man väl kunna unna sig litet stenkolsförgiftning under två korta tågresor en gång (eller två gånger) om året?

Järnvägsmuseum

I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.
I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.

Kommer man till Antens station, ser man på stationens fasad en tavla med en pil, som pekar åt höger och har påskriften ”Museum 81 m”. Litet kärleksfullt parodierar man här järnvägarnas mycket noggranna avståndsangivelser. Som järnvägsintresserad museiman känner jag en stark dragning till detta alltmer innehållsrika museum. Föreningens intresserade medlemmar har en enastående förmåga att spåra och förvärva lämpliga och ibland också ovanliga föremål. Bland dem som drar föremål till huset hör – efter fattig förmåga – jag. Sommaren 2017 hade jag en tjock järnvägsbok, som Sven-Erik Johansson hade skänkt. Jag var visserligen övertygad om, att man redan hade boken i sitt museibibliotek, men jag visste, att i så fall kunde man sälja den till någon av de många tågentusiasterna och få in några tjugor till föreningen. Denna söndag var Mats Andersson tillförordnad museichef.

17 000 fraktsedlar

Postkupén har många fack för sortering.
Postkupén har många fack för sortering.

Han kände igen mig och berättade, att han hade förvärvat många handlingar till museet. Ytterby stationsbyggnad på Bohusbanan används tyvärr inte längre som järnvägsstation. En dag hade den nye ägaren ringt upp Mats Andersson och meddelat: ”Jag har hittat en mängd fraktsedlar uppe på vinden. Vill du ha dem?” En vanlig arkivarie vill inte ha mer att göra. En sådan skulle omedelbart ha svarat: ”Nej. Släng dem! Vi skulle ändå gallra dem.” Mats Andersson är dock inte en välavlönad och arbetsskygg arkivarie utan en järnvägsintresserad medlem i Anten-Gräfsnäs Järnväg. Han insåg genast, att handlingarna hade stort värde. (Fraktsedlar slängs som regel efter några månader. Ytterst få är därför bevarade.) Mats Andersson svarade: ”Jag kommer och hämtar dem.” Han for dit och fyllde bilen med fraktsedlar. (De var omkring 17 000.) Sedan hade han ägnat sig åt att sortera fraktsedlarna efter orter.

Värdefulla källor

I en ställning hänger postsäckarna.
I en ställning hänger postsäckarna.

17 000 fraktsedlar var trots allt mer än han behövde för sitt museum. När jag dök upp, frågade han därför mig, om jag ville ha fraktsedlarna från Mölndal. Även jag är föreningsmänniska och inte någon lejd herde. Svaret blev omedelbart ja. ”Nu åker jag till Gräfsnäs med tåget och ser på slottsspelet. Därefter kommer jag tillbaka till dig och dina fraktsedlar.” Sagt och gjort, jag for iväg till Gräfsnäs och var med om det som alltid sevärda slottsspelet. Detta skulle dock avslutas med en (förhoppningsvis som alltid låtsad) avrättning. Då började jag komma i tidsnöd. Jag ville inte missa tåget tillbaka till Gräfsnäs. Vad är väl en aldrig så blodig avrättning mot 17 000 fraktsedlar? Jag lämnade Gräfsnäs’ slottsruin några minuter före avrättningen. När jag återvände till museihallen, hade Mats Andersson letat fram fraktsedlar från Mölndals Nedre (järnvägsstation). De är på många sätt ett användbart och värdefullt källmaterial. Sverige har otroligt många småföretag, men nästan alla saknar företagshistorik, och de flesta efterlämnar inte några arkiv till senare tiders forskare. Tidningsannonser, fakturor (förr kallade räkningar), fraktsedlar och kvitton kan på detta sätt bli värdefulla källor till småföretagens historia. Mats Andersson har räddat en laddning värdefulla källor. I museihallen hade han satt upp några av dem på inramade tavlor. Järnvägarna var inte bara räls, lokomotiv och vagnar utan givetvis en omfattande pappersexercis. Ett statligt verk skapar snabbt en stor och arbetskrävande byråkrati. Fraktsedlarna påminner om den omfattande kontorspersonal, som fanns en gång i tiden.

Postkupé

Före varje tågresa brukar jag gå igenom alla vagnar för att uppleva stämningen och göra iakttagelser i de högst olika vagnarna. Denna gång hade man satt in en annan vagn än den vanliga vagnen med utrymme för rullstolar. (Denna vagn hade drabbats av något fel.) Den nyinsatta vagnen hade en postkupé. Här hade Mats Andersson fått användning för sina nyförvärvade arkivalier. I varje fack låg nu postförsändelser. Allt såg mycket verklighetstroget ut. Så måste det ha sett ut, när min far, Lennart Gahrn (1928-2012), som ung postanställd åkte postkupé. Jag drog genast upp kameran och började fotografera. Han gick i pension år 1987. Ingen av de interiörer, som han har arbetat i, finns kvar, men Anten-Gräfsnäs Järnväg har en postkupé. Jag lyfter på mössan och tackar! (Jag har skrivit ned min fars minnen från postkupéerna. De finns tryckta i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2017.)

Spårvagnskonduktör

Mats Andersson och jag fann genast varandra tack vare vårt gemensamma intresse för arkivalier och järnvägar. Han hade också vänligheten att skjutsa mig tillbaka till Mölndal. Några veckor senare åkte jag med Spårvägssällskapet Ringliniens veteranspårvagnar. Då återsågs vi. Där tjänstgjorde han som konduktör. (Han arbetar för övrigt för spårvägen.) Man träffar mycket trevligt folk på museibanorna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stadsdelen Gårda i ord och bild

Gårda tillhörde de stadsdelar, som min far Lennart Gahrn (1928-2012) aldrig hade besökt, men han kände ändå mycket väl till denna del av Göteborg. Gårda hade nämligen ett bra fotbollslag, som låg i allsvenskan några år tillsammans med de andra göteborgslagen. Fotbollen gjorde Gårda vida känt, men därutöver fanns en rik historia, som Roger Andersson nu utförligt har skildrat i all dess bredd.

Stadsdel utan krönika

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.
Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Namnet Gårda betyder ”gårdarna” helt enkelt. Stadsdelen var ursprungligen en del av Örgryte sockens landsbygd, ja, hela Örgryte var ursprungligen ingenting annat än landsbygd. År 1621 grundades som bekant staden Göteborg, men ytmässigt var Götastaden obetydlig. Det dröjde till 1880-talet innan stadsliknande bebyggelse tillkom på Gårda. Kanske detta namn svävar litet grand i luften även för en invånare i Storgöteborg. Då skall jag påpeka, att Gårda är området öster om Mölndalsån och norr om Liseberg. Före stadsdelen fanns gårdarna och herrgårdarna. Följaktligen har Gårda en lång historia, men det har dock saknat en egen krönika. Andra delar av staden har sina krönikor, men Gårda har varit utan.

Utmärkt historieskrivning

Roger Andersson har dock rått bot på detta missförhållande. År 2014 kom han ut med en utmärkt bok om Johan på Gårda, den kände åkaren och diverseentreprenören och hans företag. Hans forskning ledde honom rakt in i den i huvudsak försvunna värld, som heter Gårda. Nu har författaren kunnat lägga fram ytterligare ett storverk, som är en dröm för varje släktforskare med anknytning till denna stadsdel. Boken heter: Roger Andersson, Boken om Gårda – försvunnen arbetarstadsdel (A-Script Förlag 2016, 256 sidor med omkring 800 illustrationer). Visst har Roger Andersson kunnat plocka uppgifter ur litteraturen om Göteborg, men huvuddelen av uppgifterna har han letat fram ur arkiv, tidningar och levande källor, det vill säga människor, som minns. Hus för hus beskrivs den gamla stadsdelen med slösande rik illustrering av värdefulla bilder. Här kan släktforskaren se på bild de hus, i vilka vederbörandes anförvanter har bott en gång i tiden. Släktforskaren har också möjlighet att finna uppgifter om någon anförvant i boken. De personhistoriska uppgifterna är många.

Genomfartslederna krävde plats

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.
Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Till synes låg Gårda på behörigt avstånd från de stora genomfartslederna, som gick väster om Mölndalsån, men stora genomfartsleder är farliga grannar. De har en viss benägenhet att ta mer och mer utrymme i anspråk och att föröka sig. Motorvägen och den dubbelspåriga järnvägen kom att bli förödande för Gårda. Gamla Gårda är till största delen rivet. Motorvägen och dubbelspåret har kommit i stället. De kvarlevande Gårdaborna återfinns nu i andra stadsdelar (i huvudsak). Det företag som Johan på Gårda startade 1895 finns alltjämt kvar, men företaget ”Gårda-Johan” finns nu på Hisingen på andra sidan av Göta älv. Ungefär så är det med det mesta. Roger Andersson har utfört sitt arbete i grevens tid. Gamla Gårda försvann på 1960- och 1970-talen. Stadsdelen var vid det laget bara en del av en storstad med många stadsdelar, som beslutsfattarna värnade mer om. Under åren 1900 till och med 1921 var Gårda ett eget municipalsamhälle. Roger Andersson skildrar också detta välskötta samhälle. Beslutsfattarna hade nära till medborgarna. De hade Gårdas bästa för ögonen, eftersom municipalsamhället bestod av bara en stadsdel. Nackdelen var dock, att municipalsamhället var litet och ekonomiskt svagt. Här, som på andra håll, införlivades området med Göteborg. Makthavarna i Börsen fick med åren alltfler stadsdelar att bestämma över och sörja för. Då kunde det lätt bli så, att man missgynnade vissa stadsdelar eller helt enkelt offrade dem. Själv hör jag hemma i Mölndal. Vid läsningen av Roger Anderssons bok ställer jag mig frågan: Vad hade hänt, om även Mölndal hade inkorporerats i Göteborg? Mölndal har samma motorväg och samma dubbelspår som Gårda. Sådana stadsplanemässiga katastrofer går tydligen inte att undvika, vare sig man är självstyrande enhet eller icke.

Fotboll och daghem

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.
På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

Helt utplånat är Gårda inte, men de omfattande rivningarna minskade dramatiskt underlaget för affärer, föreningar och skolor. Ett rikt och myllrande liv försvann, men det speglas i Roger Anderssons redogörelser. Där finns givetvis Gårda BK, hjältarna från allsvenskan, men även Gais hade djup förankring i stadsdelen. När daghemmens historia skall skrivas, finns mycket att hämta i Roger Anderssons bok. Här som i andra arbetarstadsdelar, exempelvis Mölndals Krokslätt, drev behoven av barnpassning fram privata initiativ för lösande av barnomsorgen. När även arbetarhustrurna måste arbeta för att klara familjens försörjning, fick man svårt att ordna barnpassningen inom familjen. Välgörenhetsorganisationer, stiftelser och företag gjorde insatser. Så var det inte minst i arbetarstadsdelen Gårda. Detta myllrande liv med olika initiativ och många uppoffrande insatser speglas mycket förtjänstfullt av Roger Andersson.

Fritz Stenströms efterföljare

Författarens förra bok om Johan på Gårda ledde honom vidare till att skriva om hela stadsdelen. Arbetet med Gårda har fått Andersson intresserad av Almedal och Göteborgs (eller rättare sagt Örgrytes) Krokslätt. Vi hoppas, att han inom några år fullbordar en bok om dessa delar av Göteborg. De är (eller kanske snarare var) delar av Örgryte, som skildras i ett numera klassiskt verk, nämligen Fritz Stenströms sakrika och målande skildring ”Örgryte genom tiderna: En minnesbok” (I-II, Gbg 1920 och 1924). Fastän snart ett århundrande har förflutit sedan dess, har denna minnesbok inte fått någon uppföljare, som skildrar den rika historien efter 1924. Med stor tillfredställelse finner man därför, att Roger Andersson nu har skildrat ett av delområdena inom Örgryte, och att han tycks vara redo att gå vidare med två andra delområden. Han har blivit Stenströms efterföljare.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kongelfs Gästabud – med linfärja till historien

Kungälvs medeltidsdagar minns jag med glädje. Under dem kunde jag köpa alla slags medeltidskläder till låga priser. Mycket annat fanns också att se och höra. Den 14-16 augusti 2015 kom en efterföljare, nämligen Kongelfs Gästabud. Lördagen den 15 augusti var jag där. Nu skall jag berätta om mina upplevelser på detta gästabud.

En färja på fästningen

Linfärjan inbjuder till en kort sjöresa på grunda och stormfria farvatten. Foto: Lars Gahrn.
Linfärjan inbjuder till en kort sjöresa på grunda och stormfria farvatten. Foto: Lars Gahrn.

Bohus fästning är ett historiskt reservat mitt i en brusande nutid. Fästningen är en utmärkt plats för marknader. Som vid många andra tillfällen fanns här många marknadsstånd med mycket sevärt. Jag dök dock genast på en nyhet för året. Inom fästningsverken finns en stor damm. Ingen har haft någon nytta eller glädje av denna damm förrän nu. I dammen fanns nu en linfärja. Man kunde färja över sig från den ena stranden till den andra genom att dra i en lina, vars ena ända var fäst i den ena stranden, och vars andra ända var fäst i den andra. Själv har jag läst och forskat mycket kring samfärdsel i äldre tid. För mig var det mycket lockande att pröva på denna färja. Klokt nog var färjan det första, som jag ägnade mig åt. Senare under dagen var den ständigt upptagen.

Färjan på Österdalälven

Färjan var desto intressantare som jag från min barndom något dunkelt mindes en sådan färja från Österdalälven. Vi semestrade då i Ullvi by i Leksands socken. Där fanns en linfärja, med vars hjälp man kunde färja sig över älven. Tiden var 1950- och 1960-talen. Man var dock inte säker på att kunna komma över älven. På den tiden flottade man ännu timmer. När det låg timmer ute i farleden, måste färjan bli kvar vid stranden. Min far hade dragit i stålvajern här på Dalälven, men nu fick jag, femtio år senare, själv pröva på en sådan färja, låt vara betydligt mindre. För säkerhets skull hade man hängt på en räddningskrans. Att döma av vattendjupet hade man dock mycket väl kunnat vada över. Fästningens linfärja hör inte till de farliga leksakerna, men den kan lära besökarna litet grand om forna tiders samfärdsel.

Lädersulor på kullersten

Färjan hade hela tiden intresserade sjöfarare ombord.
Färjan hade hela tiden intresserade sjöfarare ombord.

Bohus Elfsborghs Caroliner och Gustav II Adolfs fotfänika hade ett fältläger inom fästningen. De övade nedanför fästningen vid Roddklubbens byggnader inför kvällens uppvisning inne i Göteborg på Jussi Björlings plats vid Operan. Här hade det danska Tordenskioldssällskapet slagit läger. Uppfartsvägen till fästningen är stensatt med kullerstenar, som under århundradenas lopp har blivit blankslitna. Soldaterna vandrade mycket försiktigt, när de tågade ner. Lädersulor på blanksliten kullersten medför att man lätt slinter. När hästarna med hästskor av järn vandrade uppför, gick de mycket försiktigt och gled ibland något. Både människor och hästar hade mycket svårare att gå stadigt och säkert förr.

Penningbälte till salu

Rid försiktigt! Kullerstenen och hästskorna är hala.
Rid försiktigt! Kullerstenen och hästskorna är hala.

Från en sådan marknad är det svårt att gå tomhänt hem. Sadelmakaren Mikael Lindgren (nu bosatt i Höganäs) hade ett stånd med lädervaror, däribland ett penningbälte. Bältet bestod av dubbla läderremmar. Inåt finns ett blixtlås, som kan öppnas, så att man kan fylla bältet med sedlar. Detta är onekligen ett mycket säkert sätt att förvara pengar under resor. Jag talade med honom och frågade varifrån förebilden kom. ”Sådant har man nog hållit på med sedan Jesu tid”, svarade han. I evangelierna omtalas nämligen guld i bältet och penningar i bältet (Matt. 10:9 och Mark. 6:8). Under 1920- och 1930-talet var man rädd för ryska agenter ”med rubler i bältet”. Från August Bondesons roman ”Skollärare John Chronschoughs memoarer” erinrar jag mig slutkapitlet, där Sven Jönsson kommer hem. Han löste av sig ”sin svångrem, som utgjordes av ett tjockt, brett, dubbelt läderbälte, tungt av myntat guld, öppnade det mekaniska låset och lät en lång orm av glimmande och klingande pund sterling slingra sig ut på bordet”. Andra delen av dessa memoarer utkom 1904. Då var tydligen sådana bälten välkända. Varken skollärare Chronschoughs samtida eller Jesu apostlar hade dock blixtlås i sina penningbälten. Var tid har sitt. Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa ett bälte. Nu vet jag hur jag skall förvärva mina pengar säkrare under nästa semester.

Pirater sjöng och spelade

Mycket annat borde berättas, men utrymmet räcker inte till för allt, och min tid räckte inte till för att vara med om allt. Ett piratband sjöng och spelade med glädje och kläm. De gjorde en stark och uppskattad insats – liksom många andra. Folk strömmade till hela dagen, men tyvärr sammanföll Kongelfs Gästabud med Kulturkalaset i Göteborg. I annat fall skulle rimligen tillströmningen på Bohus fästning ha varit större.

Klicka här för denna artikel som pdf

Minnesvärda minnesstenar

Även de största stenblock kunde resas utan tillgång till lyftkranar.
Även de största stenblock kunde resas utan tillgång till lyftkranar.

Här och var i våra bygder står minnesstenar, som utmärker historiska platser. De äldsta av dem har nu passerat hundraårsgränsen och har därmed blivit fornminnen. Inte bara de händelser och historiska gestalter, som de minner om, utan även minnesstenarna själva har blivit ämnen för historisk forskning. Oscar Trowald har visat, att man med flit i arkiven, stora bakgrundskunskaper om tiden och bygden samt skarpsinnig eftertanke och god iakttagelseförmåga kan få ut väldigt mycket av detta ämne.

En mönstergill utredning

Flygande fanor och klingande spel, hög stämning vid invigningen av minnesstenen i Åsle.
Flygande fanor och klingande spel, hög stämning vid invigningen av minnesstenen i Åsle.

Trowald har ägnat sig åt historiska minnesmärken, som tillkom i Västergötland kring förra århundradeskiftet. Hans omfattande avhandling har titeln: Bortom monumenten – historiekultur, nationalism och monumentprojekt i Västergötland 1893-1917 (Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 2013-2014, s. 11-216, rikt illustrerad). Trowald har lagt ned ett mycket omfattande arbete på uppgiften att gräva fram så mycket som möjligt kring minnesmärkenas tillkomst och invigning. Han har lyckats över förväntan. Hans slutsatser är väl genomtänkta och väl underbyggda. Hans framställning är mönstergill och skulle mycket väl ha kunnat framläggas som doktorsavhandling.

Fosterländska och samhällsbevarande budskap

De flesta historieintresserade, som har åkt runt i Skaraborg, har sett dem, minnesstenarna över slagen vid Lena, Gestilren och Åsle, stora, höga stenar, som fäster uppmärksamheten på händelser ur det förflutna. Intresse kring slagen och de historiska gestalterna har alltid funnits, men nu uppmärksammar Trowald själva minnesstenarna och deras historia, som är nog så intressant. Minnesmärkena skulle givetvis erinra om händelser och historiska gestalter, som hade varit betydelsefulla en gång men inte har efterlämnat synliga spår på platsen. Därutöver hade stenresarna många andra syften. Stenresarna och statymakarna var som regel samhällsbevarande och mer eller mindre högersinnade män, som önskade befrämja fosterlandskärleken hos sina medmänniskor genom att på detta sätt lyfta fram och peka på upplyftande och förädlande minnen ur det förflutna. I tidningsartiklar, predikningar, invigningstal och fosterländska sånger prisades dygder som fosterlandskärlek, tapperhet, enighet, offervilja, kungatrohet och gudsfruktan, kort sagt ”mandom, mod och morske män”. Samtidigt varnades eftertryckligt för partisöndring, fritänkeri och politisk radikalisering. (Man åsyftade liberalism och socialdemokrati.) Mycket av detta var närmast ett slags överideologi på den tiden, och den politiserande förkunnelsen tycks inte ha mött några gensagor att tala om. Tidningarna var på den tiden mer eller mindre högerinriktade, och två av redaktörerna: nämligen Gustaf Thorsander i Skövde och Gustaf Lindberg i Tidaholm, var outtröttliga monumentivrare.

Högerman och liberaler

Den liberale skolmannen Torsten Rudenschöld fick en minnessten vid Läckö.
Den liberale skolmannen Torsten Rudenschöld fick en minnessten vid Läckö.

Liberaler och socialdemokrater var emellertid framgångsrika i valen, och högerförkunnelsen tonades ner med tiden. De krigiska minnena var inte längre lika gångbara. I stället visade man mer intresse för den fredliga odlingens män som exempelvis Jonas Alströmer. Han var en industriell föregångsman och hade infört potatisodlingen. År 1905 fick Jonas Alströmer dels en byst i Alingsås, dels en staty i Göteborg. I Alingsås var den klart liberale Claes Adelsköld initiativtagare och ledande kraft. I Göteborg hade högermän ledningen vad gäller statyfrågan. Detta förhållande visar, att historiska minnen kunde utnyttjas av alla politiska riktningar. Allt som krävdes var litet påhittighet samt förmåga att upptäcka och framhäva sådana drag, som gagnade den egna riktningen.

Ett värdefullt kulturarv

Denna bleka återgivning av huvuddragen i Trowalds avhandling gör tyvärr inte rättvisa åt hans utförliga, upplysande och roande skildring. Ciceroner, som guidar under bussresor i landskapet, har här mycket matnyttigt att finna. De forskare, som intresserar sig för den tidens partimotsättningar, hamnar rakt in i den ideologiska ugnen och kan göra många iakttagelser. Dessutom finns här givetvis rent historiska uppgifter och hänvisningar om själva händelserna, som lyftes fram. Att Västergötlands Fornminnesförening har givit ut Oscar Trowalds avhandling är mycket passande. Föreningen var på ena eller andra sättet inblandad i tillkomsten och invigningen av många minnesmärken och fick sedan överta ansvaret för dem. Föreningen förvaltar alltså här en del av vårt kulturarv, som har till uppgift att erinra om vårt kulturarv.

Minnesmärkenas viktiga uppgifter

När man i våra dagar besöker minnesmärkena, känns tillkomsttiden oändligt avlägsen. Den högstämda talekonstens konstfyllda utgjutelser, de upplyftande maningarna och de allvarsamma varningsorden har för längesedan förklingat. De tusentals människor, som bevistade invigningarna, har för längesedan lämnat platsen. Kvar står minnesmärkena, som dock alltjämt fullgör sina två viktigaste uppgifter, dels att tala om att något har hänt, och dels att tala om att detta har anknytning till platsen. De ytterst kortfattade inskrifterna är sakligt upplysande och innehåller på sin höjd något enstaka svagt eko från de värderingar, som en gång basunerades ut vid invigningen. (Inskrifterna granskades och hyfsades till av både Västergötlands Fornminnesförening och Vitterhetsakademien.)

Minnesmärkena är viktiga sevärdheter

Under drygt ett århundrade eller inemot ett århundrade har minnesmärkena gjort stor nytta genom att fästa uppmärksamheten på historiska händelser och genom att själva utgöra sevärdheter. På 1940-talet cyklade min far Lennart Gahrn (1928-2012) omkring i Västergötland. Han var sparsam med filmen i kameran, men minnesmärkena i Kungslena, Gestilren (Varv) och Åsle skulle han givetvis fotografera. Många har gjort som han. Minnesmärkena blev utflyktsmål. På 1960-talet stod det klart, att mina historiska intressen var stora. Då tog han med mig på cykelturer i Västergötland. På den tiden kände han enbart de viktigaste sevärdheterna, men till dem räknade han minnesstenarna i Kungslena, Gestilren (Varv) och Åsle. Där har jag varit redan som barn. Jag ville veta mer om tiden och slagen. Då gick det som det gick. Jag började läsa historia och blev forskare. Minnesstenarna har del i skulden till detta. Jag tror att min far räknade minnesstenarna som obligatoriska sevärdheter, men åtminstone på senare år såg han dem som konstverk. Han var mycket intresserad av olika stenslags konstnärliga uttryck och letade rentav upp flyttblock i skogarna. När vi var ute och cyklade, ville han se minnesmärkena för stenarnas skull. I slutet av sitt långa liv hade han kommit mycket långt från våra västgötska stenresares avsikter. Hans exempel visar, att man kan intressera sig för de ståtliga stenarna av många fler orsaker än våra västgötska stenresare kunde ana.

Trowald bör fortsätta att forska

Oscar Trowald har gjort en stor insats. Man önskar att han går vidare. Även i Sjuhäradsbygden tillkom några minnesmärken, som Trowald dock inte har med i denna utredning. Tiden har inte räckt till för honom. Likaså finns många statyer och minnesmärken i Göteborg, och även de skulle vara värda en utförlig krönika och avslöjande granskning. Hans framstående förmåga att spåra upp källuppgifter och urskilja avsikter skulle med fördel kunna ägnas åt en undersökning av historieintresset kring Jan Guillous romaner om Arn. Trowald är inne även på denna tid, men givetvis ytterst kortfattat. Här fanns ett och annat att hänga upp sig på. Icke oväntat hörde jag till Guillous kritiker. Samtidigt hände mycket av värde. Folk drogs till de historiska utflyktsmålen. Museer, turistbyråer och hembygdsföreningar samarbetade. Sevärdheter skyltades. Utgrävningar kom igång. Hantverkare tillverkade minnessaker med medeltidsanknytning. De inblandade hade alla slags bakgrunder, alla slags drivkrafter och alla slags målsättningar. Här finns mycket att kartlägga och klarlägga. Samtidigt kunde forskning i detta ämne nog ge lärdomar för framtiden.

Klicka här för denna artikel som pdf

Dockornas museum i Vänersborg

Dockorna hade inte kunnat få ett mer passande hem än museibyggnaden på Residensgatan 2 i Vänersborg. Byggnaden ser ut som ett dockhem, ett hus ur den förgångna småstadsidyll, där tant Brun, tant Grön och tant Gredelin hörde hemma en gång för mycket länge sedan.

En välbevarad byggnad

Dockmuseet är en betagande vacker byggnad i gamla Vänersborg. Foto: Lars Gahrn.
Dockmuseet är en betagande vacker byggnad i gamla Vänersborg. Foto: Lars Gahrn.

Småstadsidyllen hade sina högst påtagliga nackdelar. En av dem var brandfaran, som kunde leda till förhärjande storbränder. Vänersborg drabbades av hemska stadsbränder 1777 och 1834. Inte mycket av den gamla bebyggelsen är bevarat, men där på Residensgatan 2 står ett av de gamla husen kvar, Vänersborgs Dockmuseum. Det byggdes redan 1778, alltså året efter 1778 års stadsbrand. Hela övervåningen är fylld av dockor. Givetvis har dockorna tagit över också en del av bottenvåningen, där museets innehavare och ägare bor.

Dockor som hemslöjd

Hon heter Birgitta Peterson och tillverkar dockor själv. Därför finns inte bara ett museum i huset utan även en dockateljé. De mest välgjorda och de vackraste dockorna är de, som Birgitta Peterson själv har tillverkat. Hon kan gjuta dockhuvuden, och hon syr dockornas kläder. En del av dessa tillverkade dockor är till salu. Man vågar förmoda, att få köpare nänns leka med dessa dockor. De används antagligen i första hand som prydnadssaker. Ibland är de ordnade i grupper. Där finns till exempel engelska julsångare. Där finns vidare högländare i skotsk kilt och så vidare. Den, som vistas i dockornas värld, lär sig mycket om den stora världen, som avspeglas i dockornas kläder och utrustning. Dockskåpen visar möbler, porslin och heminredning. Här får man inblick i det mesta.

Exotiska dockor

Småflickorna var mycket fördomsfria och ville gärna ha en afrikansk docka. Visst är lillan söt!
Småflickorna var mycket fördomsfria och ville gärna ha en afrikansk docka. Visst är lillan söt!

Man talar mycket om rasism numera och menar, att tidigare släkten var mycket rasistiska. I dockornas värld märker man inte mycket av detta. Tvärtom finner man att ”negerdockor” var mycket omtyckta bland forna dagars flickor. (Jag vet, att man inte får använda ordet neger, men ”negerdocka” var det ord, som användes på den tid, då det begav sig.) Dessutom finns kinesiska eller japanska dockor. Flickorna tycks ha varit så fördomsfria, att de gärna ville ha dockor med utländskt utseende. Även vi svenskar kan vara nog så exotiska både i utlänningarnas och i våra egnas ögon. I samlingarna finns flera dockor i Rättviksdräkter och Leksandsdräkter. När folkdräkter eller ”nationaldräkter” kom i ropet under senare delen av 1800-talet, blev Rättviksdräkten och Vingåkersdräkten de vanligaste folkdräkterna bland kvinnorna. Denna popularitet avspeglas även bland dockorna. Bland de nygjorda dockorna finns dockor i kläder från Fantasy-världen.

Historiska samlingar i historiskt hus

Huvudsaklig utställningslokal är vindsvåningen i ett 1700-talshus. Klokt nog är rummen inredda så, att den gamla prägeln inte har gått förlorad. Man stöter på murstock, fönster och bjälkar, som visar, att man befinner sig i ett gammalt hus. När jag gick omkring här, tänkte jag gång på gång, att även min far Lennart Gahrn (1928-2012) skulle ha uppskattat detta museum. Han var visserligen mycket intresserad av museer men samtidigt ytterst fordrande. Förvarades gamla samlingar i moderna byggnader, förlorade han lätt intresset. Gamla samlingar skulle förvaras i gamla historiska byggnader. Allt skulle vara äkta och historiskt riktigt. Så är det här i Vänersborgs Dockmuseum. Montrar har byggts upp av gamla innanfönster. På andra ställen bildar gamla fönster en avskärmning mellan besökaren och dockorna. Fönstren bidrar till den historiska upplevelsen. För säkerhets skull sitter en övervakningskamera i taket. Dockornas kulturhistoriska värde är stort, och även det ekonomiska värdet är betydande. Den, som inte köper nygjorda dockor, kan köpa mycket bra vykort, som visar en del av dockbeståndet. Där finns även konstnärliga vykort. Birgitta Peterson både tecknar och målar. En del av konstverken blir vykort.

Huset – en sevärdhet

Engelska julsångare, tillverkade av Birgitta Peterson själv i Vänersborgs Dockateljé.
Engelska julsångare, tillverkade av Birgitta Peterson själv i Vänersborgs Dockateljé.

Till sist är alltså även själva byggnaden en sevärdhet. Framsidan är gulmålad men baksidan är rödmålad, så som det kan vara på äldre hus. Över ingångsdörren sitter ett halvrunt fönster, som ger ljus åt förstugan. Ovanför detta finns ett mycket konstfullt fönster, som liknar ett par gammaldags glasögon och dessutom har vissa utsmyckningar. Det ger ljus åt vinden. Huset byggdes som sagt redan 1778, året efter 1777 års förödande stadsbrand. Fastigheten är det enda helt bevarade trähuset efter 1834 års brand. Vid södra gaveln fick brottslingar förr slita spö. Huset har alltså med åren fått en bättre användning. Sök upp Vänersborgs Dockmuseum, när ni härnäst besöker staden. Ni kommer att ha mycket att beskåda.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kulturbyggnader vid Forsåkersgatan

Papyrus’ gymnastiksal. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)
Papyrus’ gymnastiksal. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Ett par av Kvarnbyns värd­e­fullaste byggnader ligger vid Norra Forsåkersgatan. Genom köpet av Papyrus-området äger numera Mölndals stad dem. Lars Gahrn berättar i dagens artikel om Papyrus’ gymna­st­iksal och gamla Svea­borg. Tyvärr dryftar man nu gymnastiksalens vara eller icke vara. Husen vid Fors­åkers­gatan har emellertid tack vare sin plats vid en gata ett framträdande läge och tillhör rentav stadsbilden. Dessutom är de närmaste grannar till kulturreservatet och riksintresset Mölndals kvarnby. På så vis har de blivit även en del av kulturmiljön Mölndals kvarnby. Husen har alla en lång och intressant historia. Därför skildrar jag dessa hotade byggnader i ord och bild.

Tankbilar i gatan

När Mölndals stad köpte Papyrus-området, blev vi alla ägare till många kulturbyggnader av stort värde, byggnader, som måste vårdas i enlighet med sitt värde. Jag skall berätta om några av dem. Från Forsebron och söderut ligger inom bruksområdet en rad byggnader, som alla har adressen Forsåkersgatan 2. Där fanns 2A, 2B, 2C, 2D och 2E. Tyvärr är 2A och 2D borta, men desto angelägnare är det att vårda de kvarvarande.

Papyrus’ gymnastiksal i juli 2014. Foto: Lars Gahrn.
Papyrus’ gymnastiksal i juli 2014. Foto: Lars Gahrn.

Närmast Forsebron låg kvarn­fallet 27, Franke­kvarn, ett stenhus, som en gång i tiden hade varit kvarn, men sedan blev samlingshus för frikyrkoför­samlingar och nykterhets­folk. På senare år blev huset bostadshus. Det vitmålade tegelhuset gick under smeknamnet Svea­borg. Ännu på 1970-talet använde Papyrus mycket olja. Tankbilarna stod vid Sveaborg, när de pumpade in olja, med påföljd att den redan smala Forsåkersgatan blev ännu smalare. Polisen klagade hos Papyrus över att tankbilarna stod ute i gatan, och Papyrus beslöt att riva fastigheten. Mölndals Hembygdsförening gjorde en framstöt hos Papyrus och bad för byggnaden men förgäves. Lage Lindberg, som var kassör i föreningen och fastighetsskötare hos Papyrus, talade med Håkan Törnquist, men beslutet stod fast. Sveaborg revs 1976. Några år senare slutade Papyrus använda eldningsolja, men då var Sveaborg redan borta. Så försvann Forsåkersgatan 2A.

Intressekontoret

Närmast intill Sveaborg uppfördes 1915 den byggnad, som nu kallas Papyrus’ gymnastiksal, men då gick under namnet ”Intressekontoret” eller bara ”Intresset”. I Papyrus’ jubileumsskrift från 1921 läser vi: ”Sedan år 1915 är ett intressekontor inrättat, och äger varje arbetare rättighet att ingå som delägare i detsamma. Intressekontoret verkställer utbetalning av arbetarnas skatter, hyror samt försäkringspremier, och avdrages härför för medlemmarna en viss summa varje avlöningsdag. Härigenom tvinga arbetarna sig själv att i förväg lägga av till de regelbundet återkommande större utgifterna, såsom sina hyror, skatter o.s.v. Till kontoret hör även en matvaru- och diversehandel, där handelsvaror till billigt pris tillhandahållas medlemmarna.” (Aktiebolaget Papyrus, Mölndal: Skrift med anledning av bolagets första tjugofemårs-period 1895-31/10-1920, 1921, s. 63-64.)

Gymnastiksal

Papyrus’ gymnastiksal i juli 2014. Foto: Lars Gahrn.Alf Andersson på Görje­kullen hade minnen från gamla Intr­e­sset: ”Jag var med mamma i Intresset vid Feskeflôten. Därinne fanns två stora ele­ment, som värmdes av ånga från Papyrus. Det sprakade i dem. Jag kommer ihåg, att vi köpte bland annat ’kandel­socker’ och toppso­ck­er i Intr­esset.” Enligt Torsten Althin var byggn­aden intressekont­or mellan åren 1915 och 1934. Därefter byggdes den om till gymnastiksal (Althin, Papyrus 1895-1945, Mölndal 1945, s. 188-189). Den har på senare år varit känd som Papyrus’ gymnastiksal.

Byggnaden är ovanlig på det sättet, att taket sluttar åt alla håll. Det är som man säger valmat. Detta kunde utnyttjas, om man ville visa sin bollskicklighet. Salen hade korgbollsmål i båda ändar. Om man var skicklig, kunde man kasta bollen mot det sneda taket, så att den studsade från taket rakt ner i korgen. Min far Lennart Gahrn har spelat korgboll i byggnaden. Han har berättat detta och själv kastat bollen på detta sätt.

I huset fanns i äldre tid en liten lägenhet. Bland andra Mattheus Olsson och hans familj har bott där. Om man kastade korgbollen mot taket, tycks dock väggarna ha skakat litet väl mycket, eller också dånade det för mycket för hyresgästerna. Det hände, att hyresgästen kom ut och sade ifrån, att pojkarna inte fick kasta bollen mot innertaket. Gymnastiksalen har använts även av skolorna. Åtminstone en del av Kvarnbyskolans elever har vandrat hit för gymnastik. Själv har jag vandrat den vägen många gånger. I dessa kvarter kan man berätta hur mycket som helst, och fortsättning följer.

Klicka här för denna artikel som pdf