Islands självstyre 100 år 2018

”Är det OK att låta Egil Skallagrimsson säga OK i den svenska nyöversättningen av den isländska släktsagan?” Redan nu vill jag lugna läsarna med beskedet, att Kristinn Jóhannesson besvarade frågan med ett klart nej.

100 år av självstyre

Lödöse museum flaggar isländskt. Foto: Lars Gahrn.

Lördagen den 27 oktober 2018 firades i Lödöse museum, att Island hade haft självstyre i 100 år. Utrikespolitiken sköttes även i fortsättningen av danskarna, men allt annat fick islänningarna sköta själva. Samtidigt fick Island en egen flagga, som dagen till ära fladdrade från en av museets flaggstänger. Den isländska eftermiddagen anordnades av Stödföreningen för Lödöse museum tillsammans med Föreningen Norden i Lilla Edet och Medborgarskolan. Platsen var väl vald. Lödöse har mycket att tacka islänningarna för. I några av de isländska sagorna (framför allt Håkon Håkonssons saga) finns många värdefulla uppgifter om landet kring Göta älv.

Isländska sagor gör Island känt

Ingvar Ekbrand, ordförande i stödföreningen, hälsade oss alla välkomna och erinrade om Islands frihet. Efter självstyret följde frigörelsen 1944. Den 17 juni detta år samlades islänningarna under sina paraplyer på Thingvellir och förklarade landet fritt igen. År 1262-1264 hade islänningarna hyllat den norske kungen som sin kung. Därefter hade den danske kungen tagit över Norge, Island och Grönland. När svenskarna fick Norge år 1814, behöll danskarna Island och Grönland, men 1944 gick islänningarna sin egen väg. För oss svenskar är kanske Island mest bekant för sina släktsagor från medeltiden. De skildrar eller avser att skildra livet på ön under vikingatiden. Konungasagorna skildrar de norska kungarnas bedrifter från äldsta tider fram till och en bra bit in på 1200-talet. Konungasagorna har alltsedan 1600-talet varit viktiga källor för historikerna. Släktsagorna eller åtminstone en del av dem tillhör litteraturhistorien.

En skäggig viking

Kristin Jóhannesson vid Bernadotte-upplagan av Islänningasagorna.

Släktsagorna utkom i nyöversättning 2014: Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar I-V (2014). Huvudredaktör var Kristinn Jóhannesson, tidigare isländsk lektor vid Göteborgs Universitet. Förnamnet får kanske en eller annan att förvänta sig en skön kvinna, men lektorn är i själva verket en skäggig viking. Hade han fötts i något av de andra nordiska länderna, hade namnformen varit Kristian. På senare år har han blivit bofast i sommarstugan på andra sidan älven, mittför Lödöse. Han bor granne med Sankt Olofs källa. Olav den helige omtalas ofta i de isländska konungasagorna, och källan bidrar till att Kristinn känner sig som hemma. Genaste vägen för honom till Lödöse skulle ha varit sjövägen. Han hade kunnat ro i sin eka över älven, men i själva verket hade han gjort en kringgående rörelse.

Torsten Söderbergs stiftelse räddade utgivningen

Engelsmännen hade tryckt en nyöversättning av släktsagorna. Då skulle danskarna, norrmännen och svenskarna ha likadana. Pengarna var säkrade, men så kom bankkrisen, och pengarna försvann. Vad skulle man göra då? Man började jaga sponsorer. Svenska Akademien betalade en del av den svenska upplagan. Torsten Söderbergs stiftelse betalade det mesta. Kristinn Jóhannesson tyckte att Torsten Söderbergs stiftelse är ”en underbar stiftelse”. Jag bör nämna, att ordförande var Tomas Söderberg, som bodde på Sporred Tvärgården i Kållered. Som tack för att han bidrog till att rädda utgivningen fick han en isländsk orden, Riddarkorset av Islands Falkorden, och blev isländsk riddare.

Många knäckfrågor för översättare

Kristin Jóhannesson stöder vänstra handen på ”Bernadotte-upplagan”.

Som biträdande redaktör har Jóhannesson haft litteraturhistorikern och skalden Gunnar D. Hansson och K. G. Johansson. Flera olika översättare har översatt de olika sagorna. De olika medarbetarna har haft ingående överläggningar om regler och riktlinjer för översättningen. ”Klassisk sagaöversättningsstil”, alltså lätt eller starkt föråldrat språk, skulle undvikas, likaså alltför modernt språk och slang. ”Modernt språk åldras snabbast”, påpekade Kristinn Jóhannesson. Det är alltså inte OK att låta Egil Skallagrimsson säga okej. Många andra över-väganden måste göras. Skulle man översätta namn och tillnamn till svenska motsvarigheter, eller skulle man låta de isländska namnen stå som de står i den isländska texten? Visst har man mycket att överlägga omkring.

Stilfrågor – angelägna för vem?

Det är mycket viktigt att flera lärda personer får tillfälle att tränga in i sagornas värld och språk under översättningsarbetet. Översättningsarbete av detta slag markerar för allmänheten, att skrifterna bland många människor även idag anses vara av stort värde och vara angelägna. Detta leder förhoppningsvis till att fler läser dem än vad annars skulle ha varit fallet. Många tror nog också att det mer nutida språket lockar fler läsare. Själv tror jag, att man allmänt över-skattar betydelsen av en modernare språkdräkt. I min ungdom läste jag stora mängder gamla böcker med delvis mycket ålderdomligt språk. På den tiden uppfattade jag emellertid inte att språket var ålderdomligt. Först nu på äldre dagar har jag, vid förnyad läsning av några sidor här och var i dessa skrifter, märkt att både språk och meningsbyggnad är ålderdomliga. Kort sagt, ju okunnigare en läsare är, desto mindre märker han eller hon av stilen. Anpassnings-förmågan hos alla läsare är hög. Stilskillnader är när allt kommer omkring främst en fråga för översättarna själva och därmed likställda personer. För dem har dock över¬sättnings¬arbetet och överläggningarna om stilfrågor haft stor betydelse. Det är mycket nyttigt för en översättare att gå i närkamp med ett äldre verk. Man gör många intressanta iakttagelser och lär sig mycket. Översättningsarbete är ett slags mer ingående, mer uppmärksam och mer givande läsning än vanlig läsning. Målet för den föreliggande utgåvan var ”något mittemellan” klassisk sagaöversättningsstil och nutida språk.

Beröm åt Ohlmarks och Lönnroth

Givetvis jämför man med tidigare översättningar. Åke Ohlmarks var Kristinn Jóhannessons ”favorit”. Denne språkets mästare hade lyckats med att översätta även skaldedikterna på originalens versmått och med det dåtida skaldespråkets uttryck och verkningsmedel. Åke Ohlmarks var dock inte rädd att ge språket en lätt ålderdomlig prägel. Jag blev glad, när jag hörde detta omdöme om Ohlmarks. Han hade alltför få vänner bland akademikerna och alltför många fiender. Följden blev att han ofta förbigicks av tystnad. En annan översättare, som fick högt betyg av Jóhannesson, var Lars Lönnroth, som enligt honom är ”en gudabenådad översättare”. I första bandet av nyöversättningen finns konung Carl XVI Gustafs porträttfotografi och ett förord, skrivet av honom. Jóhannesson kallar därför denna utgåva för Bernadotteupplagan. Han har alltså klar blick för att kungar säljer och ger högre status åt saker och ting.

Fler sagor bör översättas

Islänningasagorna omfattar fem omfångsrika band, men de är bara en del av en stor litterär kvarlåtenskap. Vi har till exempel Sverres saga, Håkon Håkonssons saga och Baglersagan. Dessa sagor har många värdefulla upplysningar om Västsverige, men de har aldrig översatts till svenska. Släktsagorna och Snorres konungasagor har däremot översatts flera gånger. Det är angeläget att även dessa andra, historiskt värdefulla källor, blir tillgängliga i svensk språkdräkt. Mycket finns översatt till norska, men att få tag på norska översättningar i svenska bibliotek är inte det lättaste. Utöver släktsagorna och Snorres konungasagor är övriga isländska skrifter svårtillgängliga både vad gäller textutgåvor och översättningar (om sådana över huvud taget finns).

Uppvuxen med släktsagor

Även på Island tycks släktsagorna inneha första platsen. Kristinns far lovade honom, att han skulle få de isländska släktsagorna i tolv band, om han lärde sig läsa. Kristinn lärde sig läsa och fick de tolv banden, men ännu idag funderar han över hur fadern kunde ha råd med detta. Han var en fattig småbrukare. På radion gick alltid någon av släktsagorna som följetong. En dag när fadern och en granne satt och drack kaffe, sade grannen: ”Nu är Grette död.” Kristinn hoppade till. Vem hade nu dött? Grannen fortsatte: ”Han borde ha slagit ihjäl kärringdj-ln, som rodde ut till honom på ön!” Grette var huvudpersonen i den saga, som just då gick som radioföljetong. Han hade levat för ungefär 900 år sedan. (Grette Asmundsson dog 1030-1040.)

Isländska kören

Isländska kören sjunger.

Efter Kristinn Jóhannessons föredrag följde kaffe. Därefter framträdde isländska kören i Göteborg. Den firar 30-årsjubileum, och i många år har Kristinn Jóhannesson fört taktpinnen. Sångernas texter var isländska, och musiken hade komponerats av isländska kompositörer. Allt lät utmärkt, men både författarnas och tonsättarnas namn var okända för mig. Melodierna var utmärkta, men jag hade aldrig förut hört dem. Endast ett namn tillhörde de kända: Halldór Kiljan Laxness. Trots hög kvalitet har den isländska kulturen åtminstone tidigare haft svårt att bli känd i Sverige. Undantaget har varit släktsagorna. Numera är bilden delvis en annan tack vare bland andra världskända musiker och kriminalromanförfattare. En av sångerna hade isländskt ämne, nämligen Korpvisan. Enligt isländsk folktro håller korparna årligen ting och beslutar då om hur de skall fördela sig mellan gårdarna. Ännu idag finns många korpar på Island. I skaldediktningen förekommer de ymnigt. Ett annat ämne var lantlivets fröjder. Till dem hörde att lyssna till en galande tupp. Under sagatiden och följande århundraden var mandråpen många, och då kunde livet på landet vara nog så farofyllt. På senare år har där varit lugnare och händelselösare. Då kunde en tupps galande vara förströelse och ge tillvaron en liten guldkant. Isländska kören ger tack vare sin isländska repertoar omväxling åt musiklivet i Västsverige. Alltför många körer har ungefär samma repertoar, men islänningarna vågar vara självständiga i valet av sånger. Den isländska eftermiddagen avslutades med en skolfilm, som kortfattat berättade om Island från de flesta synvinklar.

Lars Gahrn

Musikens makt på Lödöse medeltidsmarknad

Lödöse medeltidsdagar den 25 och 26 maj 2019 rivstartade med sång- och musikgruppen Stormfrun. Full fart från början och bästa möjliga inledning. Stormfrun nydiktar och nykomponerar piratsånger på svenska och engelska. Förebilderna är brittiska och irländska sjömanssånger.

Sjörövarsånger

Stormfrun spelade och sjöng kraftfullt och livligt. Foto: Lars Gahrn.

Sång och musik är av bästa slag. Dessutom är framförandet livfullt och utvecklar sig omedelbart till ett uttrycksfullt skådespel, raskt men inte alltför snabbt framfört. Två cd-skivor har Stormfrun givit ut, den ena på svenska, den andra på engelska. En tredje är på väg. Ett instrument av mindre vanligt slag förhöjer uttrycksfullheten och kraften i framförandet. En medlem i bandet sitter på en låda och klappar rytmiskt på denna. Lådan är alltså ett slags trumma. Instrumentet är latinamerikanskt och kallas cajon. Jag har tidigare sett det i Mölndal, där Kvarnby Singers brukar ha en sådan klanglåda. Stormfruns medlemmar är klädda i sjömanskläder eller piratkläder från 1700-talet. Lyssnar man noga till sångtexterna, finner man att låtskrivarna har tolkat sjöröveriet som ett uppror och en motrörelse mot förtryck och laglig utplundring. Så var det ofta, även om brottslighet i många fall, kanske de flesta, för brottslingarna endast är ett sätt att förvärva pengar och ägodelar.

Medeltidsmusik

Livfullt och uttrycksfullt utspel av denne fribytare.

Musikaliskt hörde Stormfrun hemma efter medeltiden. Bandet Black Magic Fools hörde däremot hemma i medeltiden både vad gäller musik och klädedräkt. Även här fanns i musiken dock en snabbhet och en kraft, som rimligen är påverkad av senare tiders musikstilar. Bandets medlemmar har svarta kläder och var svartmålade runt ögonen. Senare tiders hårdrockare har nog delvis varit förebilder. Stildrag från skilda tider är ofrånkomliga och har alltid funnits. De berikar de musikaliska upplevelserna och skänker omväxling. Medeltidsdagarna anordnades av Ljudaborg Kulturförening, som har många framstående amatörskådespelare. Av sina många skönsjungande medlemmar har man bildat en sångkör, som kallas Voces Vivantes (Levande röster). Den framträdde med en mycket vacker och väl framförd konsert, som hade gjorts till ett skådespel. Körmedlemmarna tvistade om sångnummer och om kärleken, alltsammans på låtsas men trevligt och roande. Efter denna konsert skulle medeltidsdagen ha varit slut, men så blev det inte. Musiker och sångare slog sig ned vid några utomhusbord och började spela och sjunga. Den ena låten gav dem andra. Klockan fem skulle medeltidsmarknaden stänga, men när jag gick till bussen några minuter över fem höll de fortfarande igång. De bubblade av sång- och musikglädje.

Riddaren föll i marken

En cajon (klanglåda) förhöjde musikens kraft.

Dessförinnan hade mycket annat hänt. Ljudaborgs medlemmar visade medeltida dans och lät dem som ville vara med och lära sig. Man lärde ut en enklare ringdans, som de flesta kunde vara med i (även och kanske inte minst små barn). Tornering anordnades. Denna gång fick jag vara med om en riddare, som föll i marken. Riddar Silverkrona skulle böja sig åt sidan men miste balansen, gled ur sadeln och föll i marken med ena sidan före. Hon var dock snabbt på benen och satt snart i sadeln på nytt. Ingen blir som bekant en bra ryttare förrän han eller hon har blivit avkastad etthundra gånger. I detta fall berodde olyckan på ryttaren, och givetvis har ryttarna även under medeltiden fallit till marken. Man vågar inte tänka på, hur många som har blivit krymplingar på detta sätt. Den dåtida sjukvården hade inte många möjligheter att läka benbrott och krossade leder.

En orolig häst

Tord Caligari balanserade skickligt och halsbrytande.

Riddar Älgkrona hade en ståtlig och vacker häst, men stridshästen blev orolig och kunde inte lugnas. Den dansade omkring och kastade med huvudet. Riddar Älgkrona kunde inte genomföra sina övningar. Hon måste hela tiden arbeta på att hålla sin häst någorlunda lugn. Hästen är ett skyggt djur, som flyr undan så snart den märker eller befarar något farligt. När man dresserar en krigshäst, försöker man lära den att låta bli sitt medfödda beteende. Man försöker lära den att inte anse det farliga vara farligt. Helt kan man inte få hästen att övervinna sin medfödda skygghet. Ibland börjar även vana hästar bli oroliga. I värsta fall stegrar de sig och börja skena. I detta fall gick händelseutvecklingen inte längre än till oro och dans.

Svårt att göra sig hörd

Black Fools var på många sätt inspirerade av medeltiden.

Torneringarna utvecklas till ett slags teater. Riddarna grälar på varandra, drar sina svärd och vill hugga in på varandra. (Förhoppningsvis spelar de.) Tyvärr hör man dock dåligt vad de säger, fastän de höjer rösten. Varje riddare kan kanske inte ha en egen mikrofon, men konferencieren kunde kanske återge vad riddare och gycklare säger? På den gamla tiden måste det ha varit svårt att göra sina kommandoord hörda. Man förstår att befälhavarna på den tiden gav order med trumpetsignaler och trumvirvlar. Fanan var viktig. Den visade vart truppen skulle gå. Om befälhavaren försökte ropa ut sina order, skulle han ha blivit hörd endast tio eller tjugo meter bort.

Medeltidsmarknad

Riddar Älgkrona måste avbryta tävlingen för att hålla sin häst lugn.

Tord Caligari skämtade, balanserade och gjorde andra konster, skickligt, spännande och lustigt. I museet anordnades visningar. Sagor berättades i lägret. (Tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna till dessa medeltidssagor denna gång.) Marknaden hade gott om varor, och dessa hade hög kvalitet. Följden blev att jag gjorde slut på mycket pengar. Jag handlade saker, som kunde användas som gåvor vid framtida uppvaktningar. Våren hade varit både långdragen och kall, men dessa dagar kom med både sol och värme. Medeltidsdagarna var en utmärkt början på sommaren 2019.

Lars Gahrn

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Kufiska mynt vid Göta älv

Hur kan muslimska mynt hamna i Göta älvs dalgång? Den frågan skulle Yngve Karlsson besvara i Lödöse museum söndagen den 8 oktober 2017. Göteborgs Numismatiska Förening, Lödöse museum samt Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik anordnade då en mynthistorisk dag i Lödöse.

Kufiska mynt

Yngve Karlsson föreläste om kufiska mynt i Göta älvs dalgång. Foto: Lars Gahrn.
Yngve Karlsson föreläste om kufiska mynt i Göta älvs dalgång. Foto: Lars Gahrn.

Filosofie licentiat Yngve Karlsson har skrivit en bok om sasanidiska mynt. (Dessa mynt föregick muslimernas och efterbildades senare av muslimerna.) Muslimernas mynt kallas kufiska mynt. I staden Kufa (nära Bagdad) i nuvarande Irak fanns nämligen en skrivarskola, som formgav de arabiska bokstäverna. När muslimerna tog efter de sasanidiska mynten och de bysantinska mynten, hade deras mynt bilder, men med tiden kom deras mynt att innehålla enbart kufisk skrift. År 698 genomfördes en standardisering av mynten. De myntbitar, som hittades i Göta älvs dalgång, är delar av standardiserade kufiska mynt.

Köpingen – en av Lödöses föregångare

Mynten hittades i Köpingen, som ligger vid Slumpån i närheten av Lilla Edet och alltså uppströms, räknat från Lödöse. Här låg en handelsplats, som fanns till före Lödöse och följaktligen var en föregångare till denna stad. Av allt att döma fanns flera smärre handelsplatser i äldre tid. Genom metalldetektering har man hittat åtskilliga delar av föremål, däribland åtta delar av kufiska mynt. Dessa mynt har huggits eller brutits sönder för att man skulle ha mindre silverbitar att väga upp. Man betalade med silver och vägde silvret, även i de fall då man hade silvermynt. Silvrets kvalitet var därför av stor betydelse. ”Vikingarna tog inte hit dåligt silver”, påpekade Yngve Karlsson.

Myntbitarna kom genom handel

Michel Amandry – en framstående kännare av romerska mynt. Foto: Lars Gahrn.
Michel Amandry – en framstående kännare av romerska mynt. Foto: Lars Gahrn.

I och med att endast bitar av mynten finns, har det varit svårt att med bestämdhet avgöra vad för slags mynt de är och varifrån de kommer. Gert Rispling har arbetat med denna fråga och skrivit i ämnet. Den arabiska skriften visar, att mynten är kufiska. De äldsta mynten präglades under 700-talets senare hälft. De övriga myntbitarna härrör från 800-talet. Två av dem kommer från Nordafrika, vilket är intressant, eftersom vikingarna genomgående tog hem mynt, som hade präglats österut men inte i Afrika. Mynten är slitna och torde ha varit slitna redan i sina hemländer. Av allt att döma har de sakta vandrat norrut genom handel. Företeelsen är känd i våra historiska källor. På 500-talet skriver Jordanes, att pälsverk från Skandinavien når Medelhavsvärlden ”genom mellankommande handel” (commercio interveniente). Den ene köpmannen har sålt varor till den andre, och genom ett större antal mellanhänder har varorna sent omsider nått länderna vid Medelhavet.

Poppea på provinsmynt

Poppea Sabina.
Poppea Sabina.

Myntdagens andre föreläsare var Michel Amandry, som tidigare var direktör för Mynt- och Medaljkabinettet i Bibliothéque Nationale de France i Paris. Han talade om romersk provinsmyntning. Dels utgav den romerska centralmakten mynt. Dessa är behandlade i det stora bokverket Roman Imperial Coins. Dels utgav de romerska provinserna själva mynt. Dessa finns beskrivna i flerbandsverket Roman Provincial Coins. Myntningen ute i provinserna var inte omfattande vad gäller myntmängden, och följaktligen var den inte heller viktig. Däremot ger den forskningen många upplysningar av intresse och värde. På provinsmynten kan även medlemmar av kejsarfamiljen avbildas. På provinsmynt finns också Poppea Sabina och Antinous. Poppea var kejsar Neros andra gemål. Giftermålet mellan henne och kejsaren var inte omtyckt bland romarna (som tycks ha ogillat och klandrat väldigt mycket i kejsarens liv och leverne). Poppea badade varje dag i åsnemjölk för att hålla sin hud ungdomlig. Därför hade hon alltid med sig 500 åsneston på sina resor, berättade man. (Carl Grimberg, Världshistoria: Folkens liv och kultur, IV, Sthlm 1930, s. 403.) Att avbilda henne på mynt för Rom hade inte varit lämpligt. Däremot gick det tydligen bra, att hon förekom på provinsmynt.

Mynten berättar mycket

Antinous.
Antinous.

Antinous var kejsar Hadrianus’ unge vän och gunstling. Han offrade sitt liv för kejsarens välgång. Hadrianus hedrade honom därför på alla sätt. Många bildstoder avbildar den unge mannen och tydligen även provinsmynt. På dessa kan man även finna bilder av prokonsuler (ståthållare i provinserna). Tack vare mynten får vi kunskap om kejserliga besök ute i provinserna och om stadsnamn, som inte förekommer i andra källor. Vi får kunskap om stora idrottsspel och ”homonoia” (endräkt) mellan städer, vad nu det sistnämnda kan innebära. Städer, som har byggt tempel åt kejsarkulten, visar upp bilder av dessa tempelbyggen på sina mynt. Även bland dessa mynt finns felkällor. Michel Amandry berättade, att myntstampar tycks ha överflyttats från en myntort till en annan.

Viktiga böcker på gång

Även Lödöses mynthistoria är invecklad. Vi fick nu veta, att Rune Ekres stora bok om Lödöses medeltida myntning är långt kommen. Man saknar dock en fotograf, som kan ta de behövliga bilderna. I år har 30 år förflutit sedan man här i Lödöse fann präglingsunderlag av läder. Tack vare dem kunde man fastslå, att L- brakteaterna hade präglats här i staden. Göteborgs Numismatiska Förening ställde ut minnesmedaljer från 1600- och 1700-talen samt Göteborgsmedaljer. Här kunde man se kammarherre Magnus Lagerberg och donatorn Charles Felix Lindberg på bild, liksom många kungligheter. Föreningen medverkade även med myntbestämning och värdering av mynt. Myntvärderaren var högt värderad av besökarna. Vid hans bord fanns ständigt folk med gamla mynt, som de ville ha värderade. Föreningen håller på med en bok om Göteborgs polletter. Den har kommit så långt, att man korrekturläser texten, berättade Bo Gustavsson. Myntningsstaden Lödöse levde upp på nytt tack vare Lödöse Museum, Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik och Göteborgs Numismatiska Förening, som gemensamt anordnade denna ”myntdag”. Var skulle man hålla till om inte i Lödöse, som har gett Västsverige en hedersplats i Sveriges mynthistoria?

Läs vidare

Yngve Karlsson, Sasanian Silver Coins, Mixtum Publishing 2015.

Yngve Karlsson, Coin Photos from the Book Sasanian Silver Coins, CD PC/MAC, 2015.

Köpingen – en handelsplats från yngre järnålder: Fastigheten Torpa 3:3 och 3:11: Arkeologisk efterundersökning: Lödöse museum Rapport 2014:2. (I denna rapport finns Gert Risplings uppgifter om myntdelarna.)

 

Klicka här för denna artikel som pdf

Mölndalsbo på medeltidsmarknad

Den första mölndalsbon på bild eller möjligen Mölndals förste besökare på bild finns med på en bild av Mölndalsfallen från 1693. Inte desto mindre stod han framför mig på Lödöse medeltidsdagar den 3 och 4 juni 2017. Rättare sagt stod där en man i samma slags kläder eller åtminstone i kläder, som till det yttre liknade 1693 års man. Alltsammans visade sig – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning.

Ett slags shorts från 1693?

Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.
Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.

På denna gamla bild från 1693 ser man Mölndalsfallen rakt framifrån. Man ser Kråkeberget långt upp i fallen och Forsebron långt ner i fallen. Norr om Forsebron ses en man, som går till fots och kör en häst med kärra. På kärran ses några spannmålssäckar med säd, som skall malas i någon av kvarnbyns kvarnar. Mannen har en bredbrättig hatt på huvudet, en rock med pälskrage och med ärmar på överkroppen och ett par byxor, som är breda, långa och liksom tvärt avskurna nedtill. Man kommer att tänka på ett slags breda och långa shorts. Detta begrepp fanns inte på den tiden, men i vissa folkdräkter finns så kallade holkbyxor, vilket är ungefär detsamma. Mycket finns skrivet om dräkter. I detta sammanhang hänvisar jag i första hand till boken: Erik Dahlberg, Teckningarna till Svecia antiqua et hodierna, IV Götaland och Finland, Sthlm 1970, (bilderna 2144-2148). I denna bok finns teckningen från 1693 återgiven. Redan för länge sedan uppmärksammade jag mannen vid Forsebron och skrev om honom i Mölndals-Posten (En forkarl i holkbyxor, MP 28/7 1983). Att jag skulle möta en sådan man öga mot öga kunde jag inte då föreställa mig. Mer än trettio år skulle förgå, innan så skedde, och innan jag fick anledning att ta upp ämnet på nytt.

Mellanting mellan shorts och knäbyxor

Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.
Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.

Mannen i Lödöse hade dock ett slags knäbyxor, som satt åt nedanför knäet. Byxorna bestod av så mycket tyg, att tyget föll ner ett bra stycke nedanför knäet. Vi hade alltså ett slags mellanting mellan knäbyxor och shorts. Tyget var mycket tunt. Hade vår man från 1693 samma slags byxor eller ett slags byxor, som till det yttre liknade dessa? Det vet vi inte. Alltsammans visade sig alltså – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning. Det är inte lätt att återskapa dräkter från förflutna dagar. På medeltidsdagarna fanns mycket att beskåda och mycket att inhandla. Inte minst givande var att titta över åhörare och åskådare. Många av dem hade medeltida dräkter av olika slag. Här fanns mycket, som man gärna tittade närmare på. Kläder är sevärdheter. Det är en anledning till att vi lägger mycket tid och mycken omsorg på dem. Som synes blir mycket skrivet också.

Avvärjningsrörelser utlärdes

Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.
Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.

Compagnie Torpum visade och berättade om medeltida stridskonst med stor skicklighet och sakkunskap. Framför allt lärde de ut allehanda avvärjningsrörelser, lämpliga att använda, om man blir utsatt för anfall. Sådana avvärjningsrörelser kan ju vara bra att öva in i våra dagar, då rån och överfall är vanliga. Påfallande var det lugn och den behärskning Torpum Compagnies medlemmar visade under stridsövningarna. Håller man på med sådana övningar, kan man bli alltför ivrig, så att övningarna kan övergå i allvar. Av sådant märktes inte ett spår hos dessa lugna och trygga uppvisningskrigare, som hade lärt självbehärskningens svåra konst. Ibland fick även besökarna hålla i ett svärd och långsamt rikta ett hugg eller stick mot läraren, som visade hur man slår bort det. I strid var stick att föredraga framför hugg, berättade lärarna. Man kunde nämligen inte hugga sönder en rustning. På sin höjd kunde man åstadkomma bucklor och repor. Däremot kunde man skada eller döda motståndaren med stick.

Många marknadsstånd

Gycklarkonster på hög nivå.
Gycklarkonster på hög nivå.

Gycklargruppen Mareld framträdde med konster, som roade och fängslade både stora och små. Man jonglerade ibland en i taget, ibland två eller rentav tre tillsammans. Antalet bollar, som hanterades, var som mest sju. Gruppen Infensus bjöd på tornerspel, som följdes med stort intresse av oss åskådare. Ibland talade de uppträdande till åhörarna utan mikrofon. Fastän de ansträngde rösten till det yttersta, kunde de bara delvis göra sig hörda. Man fick en uppfattning av hur det kunde vara på medeltiden. Att hålla tal till en större åhörarskara måste ha varit mycket otacksamt. Mycket måste ha gått åhörarna förbi, eftersom det helt enkelt inte hördes. Utrymmet bakom Lödöse museum upptogs av tornerspelsbanan, ett marknadstorg, där Mareld framträdde, och många stånd med varor av alla slag. Här fanns mycket att se, höra och köpa. Liksom tidigare gick ingången till medeltidsdagarnas område genom Lödöse museum. Museets reception och butik var själva ingången. På detta sätt var museet inlemmat i verksamheten. Museipersonalen visade runt i museet och spred på sitt sätt kunskaper om denna tidsålder.

 

Ljudaborg lyfter Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter – hur skulle denna berättelse kunna omvandlas till teater? Astrid Lindgrens berättelse är avsedd för barn och följaktligen enkel till sin uppläggning och handling. Två rövarband håller till i den stora skogen. De är fiender inbördes. Ronja är dotter till den ene rövarhövdingen. Birk är son till den andre. De båda ungdomarna (eller barnen) träffas och blir goda vänner. Följden blir, att de båda rövarbanden försonas och går samman.

Romeo och Julia förebilder

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.
Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Själva uppläggningen är känd tack vare Shakespeares skådespel Romeo och Julia (1595) och har på svensk botten återanvänts av F. A. Dahlgren i Värmlänningarna (1846). Dahlgren gav sitt skådespel ett lyckligt slut, och så gör även Astrid Lindgren (1981). Den historiska förankringen är svag. Något svenskt rövarband, som har haft en riddarborg, är inte känt från historien, än mindre två – inbördes fientliga – rövarskaror, som innehar var sin del av samma borg. Astrid Lindgrens berättelse är ett sagospel eller en ”rövarhistoria”. Hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter? Hur skulle man kunna få djup i en grund berättelse? Hur skulle man kunna få något slags historisk trovärdighet i ett sagospel? Ja, hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter?

Ljudaborg klarar allt

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.
Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Man hade all anledning att ställa sådana frågor, men jag var aldrig det minsta orolig, endast nyfiken. Ljudaborg kulturförening lyckas med allt. Med utmärkta skådespelare, god regi, bra dräkter, sång, dans och lyriska dikter lyckas Ljudaborg lyfta Ronja Rövardotter. Själva skådeplatsen är bästa tänkbara. Friluftsteatern Ljudaborg ligger bakom Lödöse museum och alldeles intill bergsfoten. Själva sluttningen är rikt bevuxen med ekar och annan växtlighet. Naturen är en del av skådeplatsen. Grönskan ger en stark verklighetskänsla. Skådespelarna förstärker denna känsla av verklighet genom utmärkt spel. De talar väl och tydligt. Dessutom har de lärt sig ansiktsuttryck och kroppsspråk. Även bifigurerna spelar med tack vare ansiktsuttryck och kroppsspråk. Detta skapar en mycket livaktig scenbild.

Besjälad natur

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.
Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Dräkterna är utmärkta. Ljudaborg har i många år spelat teaterstycken med medeltida ämne. Föreningen eller medlemmarna har därför många medeltidsdräkter. Ronja Rövardotter har spelats in som film. Jag har endast sett några få filmsekvenser, men jag minns ännu med obehag de ohistoriska och osannolika dräkterna. Här på Ljudaborg känns allt (eller nästan allt) historiskt riktigt. Alla dräkter är dessutom vackra. När Astrid Lindgren (1907-2002) växte upp var naturen ännu, åtminstone bland ”de gamle”, besjälad, fylld av övernaturliga väsen. I sitt sagospel har hon tagit med sådana väsen: vildvittror, rumpnissar, grådvärgar, småvittror och skogsväsen (besjälade träd). I folktron var dessa väsen oberäkneliga, lättstötta och ibland farliga. De speglar naturens farlighet. Vi moderna människor, som lever vid sidan av naturen och ser den mer som ett antal vykortsbilder, har en romantisk och idylliserad natursyn, men människor, som lever i och av naturen, ser annorlunda på sin omgivning. De ser även farorna och grymheten.

Naturväsen gestaltas åskådligt

Att åskådliggöra dessa farliga väsen på teaterns skådebana är inte det lättaste, men Ljudaborg lyckas med allt. Dräkterna är uttrycksfulla. Genom sitt uppträdande lyckas dessa väsen förmedla en känsla av fientlighet och farlighet. Ljudaborg lyckades mycket bra åskådliggöra hur dimma i skogen omger Ronja och Birk, förvirrar dem och bringar dem i fara att komma vilse. Skogsväsendena håller upp vita lakan och tränger sig in på Ronja och Birk från alla sidor. Ibland dansar flickor i dräkter, som påminner om skator, in på scenen. Svart och vitt i svepande rörelser och påträngande danser efterbildar skators otrevliga och halvt hotfulla uppträdande.

Mänskligt djup i rolltolkningarna

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.
Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare sina skådespelarbegåvningar lyckas Ljudaborg ge mänskligt djup åt Astrid Lindgrens personer. Ingvar Henriksson är ålderman i sällskapet och ger en lysande gestaltning av Skalle-Per med eftertryck i replikerna, livliga ansiktsuttryck och väl avpassat kroppsspråk. I Astrid Lindgrens bok är Ronja och Birk två barn, men på Ljudaborg är de en ung kvinna och en ung man, gestaltade av Elin Jansson och Andreas Hallor. Ljudaborgs uppläggning är bättre. Endast ungdomar eller yngre vuxna kan visa sådan självständighet gentemot sina föräldrar som Ronja och Birk. Ronjas föräldrar heter Mattis och Lovis. De spelas mycket trovärdigt av Mikael Jakobsson och Anna Karlsson. Den sistnämnda lyckas mycket bra med att ge oss bilden av en hustru, som på många sätt är hövding över rövarhövdingen. Birks föräldrar, Borka och Undis, spelas av Jonny Sandström och Sorayah Hellberg. Bägge har skinn på näsan och sting i replikerna. Ungefär så bör man nog vara för att kunna bli och kunna förbli ett hövdingapar i ett rövarband.

Omsorg på detaljerna

Som en av åskådarna kan man bara ana allt arbete, som ligger bakom en sådan uppsättning och varje föreställning. Här har givits mycken och god regi. Regissören heter Martin Rossing, och han har gjort ett bra arbete. Även smärre scener har ägnats omsorg. Efter mellanakten skulle två rövare ge signal att teaterstycket skulle återupptas. Den ene höll en gonggong. Den andre skulle slå på gonggongen med en klubba. Denna signalgivning visade sig bli ett mindre komiskt skådespel, alltsammans givetvis noga förberett och instuderat. Ljudaborg lägger omsorg även på detaljerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Konungar och riksföreståndare besökte Älvsborg och Nya Lödöse

Gustaf Wasa har besökt Göteborg tre gånger. Detta meddelande är helt sant, fastän staden Göteborg grundades av hans sonson drygt 60 år efter konungens död. Inom Göteborgs gränser ligger nämligen Gamlestaden, som tidigare hette Nya Lödöse och grundades redan 1473. Här har Gustaf Wasa varit på besök minst tre gånger.

En dåtida storstad

Ungefär så här såg Nya Lödöse ut enligt en förenklad modell i Lödöse museum. Stadsplanen erinrar slående om Göteborgs stadsplan. Foto: Lars Gahrn.
Ungefär så här såg Nya Lödöse ut enligt en förenklad modell i Lödöse museum. Stadsplanen erinrar slående om Göteborgs stadsplan. Foto: Lars Gahrn.

Gamlestaden håller på att grävas ut. Arkeologerna är angelägna om att sätta in Nya Lödöse i ett större sammanhang. Per Cornell, professor i arkeologi, Christina Rosén, arkeolog och projektledare, och arkeologen Niklas Ytterberg sammanfattar några av rönen i häftet: Nya Lödöse, staden under Gamlestaden, 7 (2015). I jämförelse med andra europeiska städer nere på kontinenten var Nordens städer små, men i förhållande till Sveriges andra städer var Nya Lödöse både stor och tätt bebyggd. Nya Lödöse blev en av Sveriges största städer. En stad som Bogesund (nuvarande Ulricehamn) var snarare en större bondby. Den bestod av större stadsgårdar och hade mycket åkermark inom det inhägnade stadsområdet. I förhållande till Bogesund var Nylöse en både stor och tätt bebyggd stad. Det förvånar alltså inte, att konung Gustaf Wasa besökte staden tre gånger, fastän den låg i utkanten av hans rike och tillhörde ett landskap, som han mindre ofta gästade.

Besök i Lödöse och Nya Lödöse

Gustaf Wasa besökte av allt att döma Nya Lödöse fler gånger än vad som framgår av hans utfärdade skrivelser.
Gustaf Wasa besökte av allt att döma Nya Lödöse fler gånger än vad som framgår av hans utfärdade skrivelser.

Om konungens resvanor kan arkivarien och filosofie licentiaten JBLD Strömberg ge besked. Han var visserligen icke med, men han har följt den gamle landsfadern i spåren genom att sammanställa alla tillgängliga uppgifter om var och när kungen har utfärdat sina kungabrev. År 1526 kommer konungen farande över Växjö, Svenljunga och Kinna, där han utfärdar ett brev den 15 februari. Den 20 februari befinner konungen sig i Nylöses gråbrödrakloster, där han utfärdar ett brev. Besöket kan inte ha varit långvarigt, ty redan den 1 mars skriver han brev i Skara, där han stannar några dagar. Redan 1528 är han tillbaka. Han utfärdar brev i Lödöse och Nya Lödöse mellan den 10 och 28 augusti. Han kan med andra ord ha vistats här omkring tre veckor. Dock blir man minst sagt förbryllad av kungens resemönster. Från Lödöse skulle han ha åkt till Nya Lödöse och därifrån tillbaka till Lödöse. Från den gamla staden skulle han dock ha återvänt till den nya. Mellan de två städerna är det tre-fyra mils resa, vilket var ungefär en dagsresa på 1500-talet. Man ställer sig därför frågan, om kung Gustaf verkligen åkte fram och tillbaka som en pingpongboll. Kan det ha varit så, att hans skrivare ibland kallade även Nya Lödöse för enbart Lödöse?

Är vissa skrivelser feldaterade?

Jag lät denna fråga gå till Strömberg, som har brottats med den. Han svarar:

”Du återkommer till en principiellt intressant fråga två gånger:

”Kan det ha varit så, att hans skrivare ibland kallade även Nya Lödöse för enbart Lödöse?” Samt: ”Kan även Nylöse ibland ha kallats bara Lödöse?”

Ja, möjligen. Du kan f.ö. även hänvisa till Ortnamnsregistret, där även Nya Lödöse ju förekommer:

http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/phpform/_helareg1.php?socken=%25Hela+riket%25&rubrik=%25nya+l%F6d%F6se&nixrubrik=&lokal=%25&nixlokal=&sockenort=%25&haradort=%25&lanort=%25&landskap=%25&landomrade=Sverige&avdnr=0&sprak=alla&formular=+++S%F6k+++

Där finner man att allra äldsta belägget för ortnamnet Nylöse anses vara dateringen ”Giffuit i lødøse” från 24 juni 1510 (Skokl. 2:100), förekommande i ett original. Så att Nylöse möjligen övertog den gamla stadens namn oförändrat kan stämma. Dock var det inte nödvändigtvis så. En annan förklaring bör åtminstone nämnas.

När Älvsborgs slott var uppbyggt, tog Gustaf Wasa inte in i Nya Lödöse längre.
När Älvsborgs slott var uppbyggt, tog Gustaf Wasa inte in i Nya Lödöse längre.

Jag tänker på kapitel 5.2.2. (sidan 399 etc) i min bok. Det förekommer ofta att resande kungar flyttar över till en ny ort, men sedan plötsligt tycks ha återvänt till förutvarande residens. Förklaringen till att de skenbart ”åkte fram och tillbaka som en pingpongboll” kan ibland möjligen vara en verklig återkomst. Men eftersom fenomenet repeteras på flera stället – vanligen utan att någon orsak därtill framträder – har jag och vissa andra gissat på att breven felplacerats eller fått fel datumuppgifter. Kansliet skrev ofta ut brev som ibland fick vänta länge på utfärdandet, då hovets residentort stundom hunnit bli en annan. Sedan får man komma ihåg att riksregistraturets brev är kopior, vars ursprungliga koncept bara sporadiskt har bevarats. Den som skrev in texten (ibland långt efteråt) i registraturet kan ha gjort fel, på endera datum eller ort. Denna sorts konstigheter gör att man aldrig kan få någon detaljerat säker vetskap om var kungarna befann sig. (På sidan 401 i boken nämns t.ex. att Erik XIV enligt registraturet inte ens befann sig i Uppsala då sturemorden där begicks.) I stora drag kan kungarnas resemönster rekonstrueras genom brevens dateringar, men inte i det enskilda fallet. Vid samtal med personalen på Svenskt Diplomatarium har jag för övrigt fått intrycket att detta problem även förekommer då man försöker fastställa hur kyrkliga dignitärer ambulerade.”

Älvsborg låg öde

Vid inget av dessa tillfällen nämns Älvsborg. Det har sina orsaker. Älvsborg var före konungens regering en träfästning, som hade bränts ner av danskarna 1502. Ännu på 1520-talet hade slottet inte återuppbyggts. Gustaf nybyggde Älvsborg som ett stenslott. Man vill därför gärna tänka sig, att han vid något av sina besök, särskilt vid besöket i augusti 1528, har ridit fram till borgklippan eller färdats dit i båt för att bese det välbelägna och branta borgberget, som var lagom stort för en medeltida borg men kanske i minsta laget för en fästning under 1600-talet.

Älvsborg återuppbyggs

År 1540 är Älvsborg emellertid återuppbyggt eller åtminstone så färdigt att kungen kan bo där. Han utfärdar brev på Älvsborg från och med den 18 januari till och med den 12 mars. Kungen har med andra ord bott på borgen i omkring två månader. Den 2 april är kungen i Lödöse, men den 7 april är han i Nya Lödöse, där han utfärdar brev även den 12 och 14 april, men den 17 april är han märkligt nog återigen i Lödöse. Åtminstone för mig är detta resemönster ytterst osannolikt. Rimligtvis borde kungen ha rest från Älvsborg till Nylöse och därifrån till Lödöse. Kan även Nylöse ibland ha kallats bara Lödöse?

Älvsborg tar över som kungens vistelseort

JBLD Strömberg har följt konungar och riksföreståndare i spåren. Foto: Johannes Strömberg.
JBLD Strömberg har följt konungar och riksföreståndare i spåren. Foto: Johannes Strömberg.

Tre gånger har kungen varit i Nya Lödöse, men i själva verket har han nog varit där fler gånger. År 1545 besökte han Lödöse och Älvsborg. Han uppehöll sig på slottet några dagar. Man har svårt att tro, att han inte skulle ha besökt även Nya Lödöse, som låg bara åtta kilometer från borgen. Detsamma gäller hans långa besök på Älvsborg i februari och mars 1550. År 1560 vistas kronprins Erik på Älvsborg, där han utfärdar brev från och med den 19 september till och med den 29 i samma månad. Rimligen har även konung Erik besökt Nya Lödöse, fastän breven ingenting har att berätta om detta. När två orter låg varandra så nära som dessa gör, är det självklart att kungen föredrog att bo på slottet, där han hade kungliga gemak, gott om betjäning och bästa skydd. Av samma orsaker var slottet och inte staden bästa platsen att utfärda brev. På samma sätt uppehöll sig riksföreståndare Sten Sture den äldre på Älvsborg 1477 utan att Nya Lödöse nämns i urkunderna. Ändå är det nödvändigt att förutsätta, att Sten Sture har besökt staden. Den grundades ju 1473, och givetvis ville Sten Sture se, hur staden hade utvecklats. Man har all anledning att tänka sig, att han infann sig på Älvsborg just för att se till den nygrundade staden, styra arbetet här nere och driva på. När Älvsborg finns till, omnämns alltså inte Nya Lödöse, men när Älvsborg är ödelagt, var kungen i Nya Lödöse eller gamla Lödöse i stället.

Kungarna var ibland misstänksamma mot städerna

Strömberg tillägger: ”Du har säkerligen rätt i att kungarna undvek att residera i en köpstad (Nylöse) ifall ett slott (Älvsborg) fanns tillgängligt. Eventuellt kan du ju nämna att monarkens relation till köpstäder rentav brukade kunna bli direkt fientligt. Se t.ex. fotnot 230 i min bok (sid 87-88), där kung Gustav gav order om att bränna staden Lödöse när man inte förmådde försvara den. Även Stockholm kunde behandlas på samma sätt. Så var det likaledes beträffande t.ex. engelska kungars förhållande till London och borgerskapet därstädes: de var gärna i närheten, men undvek helst att residera i själva staden, för att undgå konflikter. Men allt detta behöver kanske inte nämnas i din artikel, slutsatsen där är ju rätt.” Vad gäller Gustaf Wasa och Nylöse erinrar Strömberg om C.R.A. Fredbergs ord: ”Omedelbart efter anläggningen (av Älvsborgsstaden) befallde han borgarne i Ny Lödöse (Gamlestaden), vilka med anledning av oordentlighet i handel och vandel väckt hans misshag och vilka han rent ut kallade ’en hoop svin’, att flytta till Älvsborg.” Hans tillmäle tillhör inte de vänliga. Även i detta fall har alltså förhållandena mellan stad och borg tidvis varit ansträngda.

Läs vidare

JBLD Strömberg, De svenska resande kungarna – och maktens centrum, Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, Serie I. Svenska skrifter 97, Uppsala 2013.

JBLD Strömbergs bok är även tillgänglig på nätet:

http://litteraturbanken.se/#!/forfattare/StrombergJBLD/titlar/ResandeKungarna/sida/1/faksimil.

Nya Lödöse, staden under Gamlestaden, 7 (2015).

Klicka här för denna artikel som pdf