Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Annonser

Tre kvinnostatyer önskas till Kungälv

Statyer över kvinnor finns, men de är få, alldeles för få. I Kungälv saknas de helt, men man skulle lätt kunna uppnå hel och full jämställdhet, om man skulle vilja.

Margareta Fredkulla

Margareta Fredkulla – en docka, som var färdig 2014. Foto: Lars Gahrn.
Margareta Fredkulla – en docka, som var färdig 2014. Foto: Lars Gahrn.

År 1959 tillkom de tre kungarnas staty på Nytorget i Kungälv. År 1101 möttes enligt hävderna Nordens tre kungar här vid älven. Här möttes Inge den äldre från Sverige, Magnus Barfot från Norge och Erik Ejegod från Danmark. Arvid Källströms statygrupp är ett framstående konstverk, men konstverket har ett stort fel. Margareta Fredkulla saknas. Hon var dotter till Inge den äldre, och här i Kungahälla eller vid älven bestämdes, att hon skulle giftas bort med Magnus Barfot. Hon blev alltså norsk drottning. Efter den norske kungens död gifte hon om sig med konung Nils Svensson av Danmark. Hon är alltså en kunglighet, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas kungahus. Hon borde ha varit med bland de tre kungarna.

Medlem av tre kungahus

Till 900-årsjubileet av kungamötet lät man tillverka tre vaxdockor av de tre kungarna. Vaxdockorna är utmärkta, men inte heller denna gång, så sent som 2001, kom Margareta Fredkulla med. Så småningom dök dock tanken upp att även Margareta borde vara med. Kungälvs Musei Vänner samlade in pengar till ändamålet. År 2014 var dockan färdig. Den är utmärkt, och nu är gruppen av vaxdockor fullständig. Ännu fattas dock en staty ute på sta’n av Margareta Fredkulla. Kungälv är och har sedan urminnes tider varit en ”nordisk mötesplats”. Då passar en staty av Margareta Fredkulla, som har tillhört alla de tre skandinaviska ländernas kungahus, mycket bra. På sätt och vis passar hon ju ändå bättre än de tre kungarna.

En pepparkaksgumma

En bra bild av en kvinna, som säljer Kungälvs pepparkaka med Bohus fästning i bakgrunden.
En bra bild av en kvinna, som säljer Kungälvs pepparkaka med Bohus fästning i bakgrunden.

Tre kungar står staty i Kungälv. I jämställdhetens namn bör vi därför ha tre statyer av kvinnor. ”Kungälvs pepparkaka” var förr ett så känt begrepp, att vissa av oss fortfarande kommer ihåg, att sådana pepparkakor har funnits. Inte helt oväntat bakades pepparkakorna av kvinnor. I Gränna har man rest en staty över en polkagrisgumma. Det vore mycket lämpligt att resa en staty över en av Kungälvs pepparkaksgummor, det vill säga över en av de gummor, som bakade och sålde pepparkakor. Ännu i våra dagar bakas kakor, fler än någonsin, i Kungälv, där kexfabriken har en omfattande tillverkning. När vinden ligger på, känner man en angenäm och sötaktig doft från kexfabriken.

Selma Lagerlöf

Nu har vi två tänkbara kvinnostatyer. Vem skall få bli den tredje? Svaret är lätt. Selma Lagerlöf hade sin bror Daniel i staden och besökte honom ibland. Hon fängslades av den idylliska småstaden vid Nordre älv och skrev boken ”Drottningar i Kungahälla” (1899). Hon har även skrivit en utmärkt dikt om Kungälvs förstöring genom vendernas anfall 1137. Här har vi alltså en kvinnlig författare, en av de största genom tiderna, som har skrivit om kvinnor i Kungahälla (bland andra Margareta Fredkulla). En staty över Selma Lagerlöf vore på alla sätt angelägen. Om inte annat borde man kunna åstadkomma en relief.

Rid på Blankas knä!

Drottning Blanka och en av hennes söner. Målning av Albert Edelfelt 1877.
Drottning Blanka och en av hennes söner. Målning av Albert Edelfelt 1877.

Noga räknat behöver vi fyra statyer. I Kungälv finns nämligen i Thorildskolan en porträttbyst av skalden och filosofen Thomas Thorild. Jag har dock ett bra förslag till en kvinnlig inomhusstaty. Drottning Blanka (Blanche av Namur) bodde allt emellanåt på Bohus slott tillsammans med sin make Magnus Eriksson, konung över Sverige och Norge. Drottningen har (i efterhand) blivit känd tack vare barnkammarrimmet ”Rida, rida ranka, hästen heter Blanka”. Albert Edelfelt gjorde en oljemålning av detta motiv. Drottning Blanka, ung, vacker och lycklig, låter sin lille son rida på hennes knä. Hon håller honom varligt om livet. Den lille gossen skrattar och är glad. Han sträcker ut sina händer mot sin mor. Man skulle kunna göra en staty av Blanka utan barn. I stället kunde man låta Kungälvs besökare sätta sina barn i knäet på drottningen och fotografera dem där. I Kungälvs blivande besökscentrum skulle en sådan staty passa utmärkt. En sådan inomhusstaty skulle mycket väl kunna vara bemålad, så att fotografierna skulle se högst verkliga ut. En sådan staty skulle kunna bli mycket omtalad och uppskattad, i bästa fall lika känd som Nils Ferlin på sin parkbänk i Filipstad. Man kan mycket väl låta drottning Blanka sitta på en så bred bänk, att de stolta föräldrarna får plats bredvid henne medan barnet sitter på Blankas knä.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Lödöse – helig mark för myntsamlare

Varje sedel är ett konstverk. Varje gång, då du håller en sedel i handen, har du ett konstverk i din hand. Ett sätt att berika sin vardag är att lära sig vad bilderna föreställer och innehåller.

Sedlar med symboler

Bo Gustavsson
Bo Gustavsson

Göteborgs Numismatiska Förening samt Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik har insett, att ämnet är mycket intressant. Söndagen den 11 oktober 2015 anordnade stiftelsen och föreningen en myntdag i Lödöse Museum. Bo Gustavsson höll då ett intressant, skämtsamt och sakkunnigt föredrag om våra sedlar, både de nuvarande och de kommande. Han var snäll, fast långt ifrån uddlös, och mycket spirituell. Man kan lära sig mycket av att titta närmare på sedlar. Föredraget blev mycket uppskattat. Både jag och andra uppmanande honom att skriva ner sitt föredrag och lägga ut alltsammans på nätet. Detta ämne borde kunna intressera alla svenskar med bevarad nyfikenhet och läraktighet. Bo Gustavsson avslutade föredraget med en genusanalys, eftersom så skall vara numera. För närvarande har vi fem sedlar. På två finns kvinnor och på tre män. Snart har vi sex sedlar, och då gäller ”varannan damernas”. Vi kommer att få kvinnor på tre och män på tre sedlar. Jämställdhet är uppnådd!

Polletter av näver och läder

Jan-Olof Björk
Jan-Olof Björk

Jan-Olof Björk, ordförande i Svenska Numismatiska Föreningen, höll ett föredrag om polletter. Många stora företag har gett ut polletter, framför andra Stora Kopparberg. Inget annat företag i Sverige hade så gott om koppar som Stora Kopparberget i Falun, men märkligt nog präglade man polletter av näver. Sådana präglades 1628, 1639 och 1708 med särskilda stampar i vanlig ordning men som sagt med näver som material. År 1710 gick Kopparberget över till ett nytt material, nämligen läder. Ett par sådana läderpolletter finns bevarade och kan nu ses i Lund. De har tillhört professor Sven Nilsson, som dock ansåg att dessa lädermynt hade präglats av fenicierna. Dessa sjöfarare från östra medelhavet skulle enligt professorn ha koloniserat Skåne under bronsåldern. (Oscar Montelius, Hafva foinikerne fört den första bronsen till Norden? Kapitel i: Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar, I, Från äldsta tid till 1350, Sthlm, 1877, s. 90-101, 98-99.) Ibland kan det vara svårt att tolka myntfynd! Man kan inte vara nog tydlig med sina myntpåskrifter. Jag erinrade mig Sven Nilssons fantasifulla tolkning under föredraget.

Först 1719 gick Stora Kopparberget över till koppar. Svappavara kopparverk präglade dock kopparpolletter redan på 1660-talet och Leijonanckers klädesväveri på 1670- och 1680-talen. Polletterna tycks ha varit omtyckta och var länge i omlopp. Bevarade exemplar är som regel hårt slitna. Polletterna tycks på vissa ställen mer eller mindre ersatt kronans mynt och mötts med lika stort eller större förtroende. Jan-Olof Björks föredrag öppnade för nya insikter hos åhörarna.

Göteborgs polletter skildras

Cecilia von Heijne
Cecilia von Heijne

Från senare år fanns en uppsjö av polletter. Så sent som dagen före myntdagen i Lödöse hade jag haft en pollett i fickan. När man åker hamnturer med Färjan 4, får man en pollett så snart man har betalat. När man sedan skall gå i land igen efter turen i Göteborgs hamn, lägger man polletten i en bössa. Hamnturen hade som vanligt varit alltigenom lyckad. Det enda, som inte kan kallas trevligt, var att lämna tillbaka den fina polletten, men så gjorde man ju förr, och då skall man göra så i våra dagar också. Bo Gustavsson håller på med en bok om Göteborgs polletter, och vi talade litet grand om polletterna, som erlades vid vägbommen i Getebergsäng. Sådana polletter finns i Mölndals Hembygdsmuseum.

Myntning i Lödöse

Anledningen till att denna myntdag anordnades i Lödöse Museum är, att detta är helig mark för varje myntsamlare. I denna stora medeltidsstad har många mynt präglats under medeltiden. Den svenska myntningen började i Sigtuna omkring 995 och startade på nytt i Lödöse omkring 1150. Cecilia von Heijne från Kungliga Myntkabinettet föreläste om Magnus Erikssons myntning på 1300-talet. Tack vare Rune Ekres grävningar vet vi mycket om de brakteater (ensidigt präglade mynt), som slogs i Lödöse. Ekre har nämligen hittat många präglingsunderlag av både läder och bly. I dem finns avtryck av mynten och deras mönster. Cecilia von Heijne inledde med att hylla denne västsvenska forskare och hans insats. Däremot vet man mindre om de mynt med tvåsidig prägling, vilka också bör ha slagits här i staden. Myntforskarna undersöker exempelvis myntens spridning över landet. Det visar sig då, att de flesta mynten från Lödöse har hittats i Västergötland. Därnäst är mynten talrikast i Östergötland. Magnus Eriksson var samtidigt kung i Norge. Därför är det intressant att finna, att åtskilliga mynt har funnit vägen till vårt västra broderland. Däremot har Finland märkligt nog få sådana fynd att uppvisa. Vi vet mycket om myntningen, men ändå är mycket oklart. Åhörarna frågade ofta och kom med egna tolkningsförslag, som Cecilia von Heijne fann intressanta. Många tolkningar är möjliga. Vid sin död efterlämnade Rune Ekre ett ofullbordat manuskript till en bok om den västsvenska myntningen. Efter att ha granskats av bland andra Lars O. Lagerqvist skall denna bok nu tryckas.

Gräv mera!

Polletter, som erlades vid Mölndalsvägens bomstuga. Påskrift: ”MÖLND – VÄG BOLAG H”. Polletterna finns i Mölndals Hembygdsmuseum. Foto: Lars Gahrn.
Polletter, som erlades vid Mölndalsvägens bomstuga. Påskrift: ”MÖLND – VÄG BOLAG H”. Polletterna finns i Mölndals Hembygdsmuseum. Foto: Lars Gahrn.

Fynden från Lödöse har visat sig vara mycket värdefulla. Ändå är inte hela myntmästaretomten utgrävd. Numismatikerna från Göteborg tyckte, att den borde utgrävas i sin helhet. Inför sitt 300-årsjubileum satsade Göteborgs stad pengar på utgrävningar i Lödöse, som ju är Göteborgs äldsta föregångare. Numismatikerna tyckte, att Göteborgs stad nu borde satsa på nytt inför sitt 400-årsjubileum. Som Mölndalsbo finner jag förslagen allsidigt förträffliga, eftersom de dels kommer att berika våra historiska kunskaper, dels inte kommer att belasta Mölndals ansträngda budget. Man kan dock tänka sig, att göteborgarna har annan åsikt, men fonder och stiftelser har ju pengar, som kan satsas. Gräver man här, kommer man att göra fynd. ”Det är lätt att fiska på fatet”, heter det ju. Göteborgarna har all anledning att slå mynt av Lödöses myntslagning. Fortsätt Rune Ekres grävningar! Det är utmärkt att man fortsätter hans gärning, men fortsätt även hans grävning!

Klicka här för denna artikel som pdf

Medeltiden lever i Lödöse

Varför är intresset kring medeltiden så stort som det är? Fastän jag är medeltidshistoriker, kan jag inte ge något tillfredsställande svar, åtminstone inte ett svar, som tillfredsställer mig själv. Man kan endast slå fast, att intresset är mycket stort. En ny påminnelse om detta fick jag på Lödöse medeltidsmarknad lördagen den 17 och söndagen den 18 augusti 2013. Den hölls i och bakom Lödöse museum.

En medeltida husrad

Män i medeltidskläder vandrade runt i marknadsvimlet. Foto: Lars Gahrn.
Män i medeltidskläder vandrade runt i marknadsvimlet. Foto: Lars Gahrn.

Finns underlag för ett medeltids­museum i Västsverige? Ja, vad gäller arkeologiska fynd finns underlag, så att det räcker och blir över. Endast en mindre del av fynden kan ställas ut. Hur är det då med intresset? Medeltidsmarknaden är en mätare på intresset, men en viktigare mätare är de skådespel som ges varje år. Museibyggnaden är nyuppförd, men för att efterlikna medeltida byggnadssätt har museet byggts som flera sammanhängande hus. De bildar en rad. Bakom denna finns en större gräsmatta mellan husen och berget. Här får man plats för en örtagård, men framför allt finns här plats för tillfälliga verksamheter.

Marknad och dräktparad

Här hölls medeltidsmarknaden. Än en gång blev man förvånad över hur mycket högkvalitativt hantverk, som finns. Medeltida smycken och kläder nytillverkas och säljs till låga priser. Även bröd och annan mat salubjöds. För en billig penning kunde man få pröva medeltida vapen. Man fick pröva på att klyva ett äpple, som snurrades runt, upphängt i ett snöre. Många människor, klädda i medeltida dräkter, vandrade runt i vimlet. De berättade gärna om sina kläder och gjorde på detta sätt reklam för medeltida kläder. De utgjorde en omväxlande dräktparad.

Ljudaborg – en teater

Under gästabudet var inte bara läktarna utan även scenen fullsatt.
Under gästabudet var inte bara läktarna utan även scenen fullsatt.

Längst inne mot berget ligger Ljudaborg, som fram­till påminner om en medel­tida borg. En sådan – kallad Lödösehus – fanns mycket riktigt i Lödöse. Från baksidan öppnar sig anläggningen som en tea­ter. Här uppförs skådespel. När man satte sig på bänk­arna, förstod man snart, att människorna i medel­tidskläder hade ytterligare en uppgift. De var även skådespelare. Här på scen­en var de många fler än ute på marknaden. Jag blev förvånad över mängden av medeltidmänniskor. De fyllde den stora scenen på slutet, när de mottog åskådarnas hyllningar.

Hertigarnas bröllop 1313

Ämnet för årets skådespel var hertigarnas bröllop i Lödöse 1313. Man firade alltså ett 700-årsjubileum. För 700 år sedan gifte sig de svenska hertigarna Erik och Valdemar med två norska prinsessor. Hertig Erik hade byggt upp ett eget rike här på Västkusten. Det bestod av svenska, norska och danska riksdelar.

Tack vare hertigarnas samarbete med den norske kungen kom Lödöse att ligga i händelsernas mitt. Hertig Erik och hans maka Ingeborg fick sonen Magnus Eriksson, som blev kung över både Sverige och Norge. Han fortsatte att vistas i Lödöse och på Bohus slott (i nuvarande Kungälv). Här var han nära båda sina nordiska riken.

Medeltidens mångfald speglas

Skickliga musikanter spelade medeltidsmusik under marknaden.
Skickliga musikanter spelade medeltidsmusik under marknaden.

Skådespelet skildrade gästabudet med motsättningar, nyhetsutbyten, intrig­spel, förslag till nya äktenskaps­allianser och allt möjligt annat. Somliga roller var mycket små och andra var större, men alla gjorde en insats i helheten. Gränsen mellan verkligt och overkligt var på medeltida sätt en smula oklar. Så till exempel innehades en av huvudrollerna av självaste djävulen. Dessutom uppträdde drott­ning Eufemia som spöke. Utan tvekan utförde djävulen den mest efter­tryckliga rollgestaltningen. Hans roll var också den mest tacksamma. När man såg hela skådespelarstyrkan stå uppställd på scenen, förstod man klarare än någonsin att medeltiden lever i Lödöse. Tillsammans hade skådespelarna speglat medeltidens brokiga mångfald i klädedräkt, myllrande folkliv och växlande händelser. Lödöse museum har en stor uppgift att fylla.

Klicka här för denna artikel som pdf