Prins Eugens måleri undersökt naturvetenskapligt

Prins Eugens måleri har beskrivits naturvetenskapligt vad gäller tillväga­gångssätt och val av färger. Prinsen tillhörde nationalromantiken, som fram­bringade en lång rad berömda konstnärer. De mest kända och uppskattade av den stora allmänheten är de så kallade ABC-målarna: Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson.

Högtstående måleri

Prins Eugens måleri sätts av fackmännen lika högt som ABC-målarnas, men han har inte blivit lika firad av den stora allmänheten. Anders Zorn målade dalkullor och badflickor. Bruno Liljefors målade fåglar och djur. Carl Larsson målade rara barn och hemidyller. Prins Eugen ägnade sig inte åt lika publikfriande motiv. Han målade landskap och naturbilder, ett mycket högtstående måleri, som dock inte har slagit igenom hos den stora allmänheten på samma sätt.

Värderad av fackmännen

Bland fackmännen är prinsen dock ett stort namn, och åtskilligt har skrivits om hans måleri. Konstkännarna insåg måleriets värde. Dessutom hade prinsen lätt att förvärva vänner samtidigt som han på något märkligt sätt lyckades undgå att skaffa sig fiender. Forskarna har mest sysslat med hans motivval och hans förebilder. Ole Ingolf Nyrén har däremot skrivit om prinsens måleritekniker och val av färgstoffer. Hans omfattande och grundliga utredning är en doktorsavhandling.

Färgprover har undersökts

Ole Ingolf Nyrén i Mölndals stadsmuseum. Foto: Lars Gahrn.
Ole Ingolf Nyrén i Mölndals stadsmuseum. Foto: Lars Gahrn.

Avhandlingens fullständiga titel är: Ole Ingolf Jensen, Så målade prins Eugen: Undersökningen av pigment, måleritek­nik och konstnärligt uttryck baserat på naturvetenskapliga metoder: Göteborg Studies in Conservation 8, Göteborgs Universitet, Institutionen för miljövet­enskap och kulturvård, Avdelningen för kulturvård, 2001 (318 rikt illustrerade sidor med många färgavbildningar av prinsens mer kända konstverk).

Författaren har undersökt ett urval målningar noggrant. I många fall har han fått tillåtelse att ta färgprover på målningarna. I andra fall har målning­arna röntgats eller blivit belysta av ultraviolett eller infraröd strålning.

Färgförändringar har skett

På detta sätt kan han i många fall klargöra vilka färger och bindemedel, som har kommit till användning. Han kan också många gånger klarlägga vilka måleritekniker, som har använts. Hans mest intressanta och samtidigt oroande kapitel har överskriften: ”Målningar som har färgförändrats”. Nyrén kan påvisa, att flera målningar nu har delvis andra färger än då prinsen hade dragit det sista penseldraget över den. Nyrén har gått vidare och skrivit en särskild bok i detta ämne (Ole Ingolf Nyrén, Målningar ändrar färg, 2009, 215 rikt illustrerade sidor). Jag har behandlat denna viktiga bok i en föregående bloggartikel.

En avhandling för fackmän

Avhandlingens omslag visar prins Eugen, som målar ute i naturen.
Avhandlingens omslag visar prins Eugen, som målar ute i naturen.

Nyréns avhandling är en mycket grundlig och noggrann doktorsavhandling, som har sin största betydelse för konst­vetare, anställda vid konstmuseer och konstnärer med stort intresse för måleritekniker. Här kan konstnärerna få tips om vilka måleritekniker, som är att föredra för olika syften. Museimännen får kunskap om färgförändringar, restaur­eringar och lämplig vård av målningar. Konstvetarna får ökade kunskaper om en framstående svensk målare. Så till exempel kan Nyrén påvisa, att inflytandet från Arnold Böcklin har varit mycket kortvarigt. Ibland kan Nyrén beriktiga uppgifter, som prinsen själv har lämnat. När prinsen i efterhand skulle tidfästa sina målningar, blev uppgifterna inte alltid helt riktiga.

Skriv ner arbetssätt och färg

Prinsen har besökt även Gunnebo. Här ses han tillsammans med friherrinnan Hilda Sparre vid Kejsareterrassen i Gunnebo.
Prinsen har besökt även Gunnebo. Här ses han tillsammans med friherrinnan Hilda Sparre vid Kejsareterrassen i Gunnebo.

Liknande noggranna unde­rsökningar är önskvärda även för andra konstnärer, men få vetenskapsmän för­enar kunskaper om konst med kunskaper om kemi och naturvetenskapliga undersökningsmetoder. Kort sagt, tyvärr har vi få sådana framstående vet­enskapsmän som Ole Ingolf Nyrén. Därför vore det önskvärt, att konstnärerna själva ville skriva ned anteckningar om de måleri­tekniker och färger, som de har använt. Visserligen berövar de på detta sätt vetenskapsmännen åtskilliga arbetsuppgifter, men forskarna har å andra sidan mer än övernog av arbete ändå.

Klicka här för denna artikel som pdf

På spaning efter 1600-talet hos Lasse i Gatans syster

Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.

Göteborg har haft otur med två av sina kändaste bygg­nader. Drottning Christina har aldrig infunnit sig i ”Drottning Christinas jakt­slott” på Otterhällan, och Lars Gathenhielm, mera känd som Lasse i Gatan eller ”konungens kapare”, har aldrig bott i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De kunde helt enkelt inte bo i hus, som under deras livstid inte ens hade blivit grundlagda. Däremot har Lasse i Gatan ägt tomten på Stigberget, där huset byggdes i början av 1740-talet, ungefär 20 år efter hans död, och hans syster har bott i huset. Det är stort nog så.

Så här såg Göteborgs 1700-talsbebyggelse ut

Framför allt kan man här vid Stigbergstorget se hur bebyggelsen i Göteborg tog sig ut före de stora stadsbränderna under 1700-talet och i början av 1800-talet. I den tätbebyggda stadskärnan har husen brunnit, men här ute i de dåtida förorterna var bebyggelsen glesare, och Gathenhielmska huset har mirakulöst överlevt både stadsbränder och stadsplanerare. Även de sistnämnda har givetvis – helt främmande för husets historiska och arkitektoniska värden – ägnat sig åt illasinnat ränksmideri i syfte att riva byggnaden. Striderna om husets vara eller icke vara stod hårda, men nu är det byggnadsminne. Tisdagen den 2 april 2013 stod ett tiotal medlemmar från Mölndals Hembygdsförening och Sven Olof Olssons studiecirkel utanför porten för att bli visade runt.

Riven trappa återuppbyggdes

Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.
Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.

”Jag hoppas, att Pether Ribbefors blir vår guide”, tänkte jag. Ribbefors är kunnig och omdömesgill. Han har ordet i sin makt och talar både högt och tydligt. Hans visningar är lagom långa och inte för korta. Han har ett brett register och kan svaret på de flesta frågor, som ställs. Detta kan sägas endast om ett fåtal guider, och därför är han mycket anlitad. Plötsligt stod han där på Gathenhielmska husets tra­ppa, Pether Ribbefors. Bakgrundsbruset från Stigbergsliden störde föga. Ribbefors hördes bra, när han började berätta om stentrappan från 1700-talet. Göteborgs stad hade rivit bort trappan för att ersätta den med något mera handikappvänligt. Så gör man inte med ett byggnadsminne. Länsstyrelsen ålade staden att återställa trappan, och så tvingades stadens folk att leta upp stenhällarna på den soptipp, där de hade hamnat.

Träväggar skulle likna stenväggar

Olika herrgårdar och högreståndsboningar påminner ofta om varandra i det ena eller andra avseendet. Här kom man att tänka på både Gunnebo och Råda säteri. Gathenhielmska huset är en träbyggnad, men klädseln saknar lockbräder. När väggarna målades gråa, såg de därför ut som stenväggar, och detta var givetvis avsikten. Så är det som bekant även på Gunnebo, som är ungefär ett halvt århundrade yngre.

Målade gudinnor i vestibulen

Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.
Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.

Om man går in i Gunnebos mest påkostade förstuga, nämligen ovala vestibulen, är man omgiven av fyra friskulpturer, som står i nischer. Så är det även i Gathenhielmska huset, men här har tillgångarna varit mera begränsade. Därför har man nöjt sig med målade statyer i målade nischer. På väggen till vänster finns: Hörseln med ett stränginstrument och ett blåsinstrument, Synen med spegel och örn samt Lukten, som luktar på en växt. På väggen till höger ses känseln, som bites av en sköldpadda och en orm, samt Smaken, som håller några frukter. De fem gudinnorna utgör tillsammans de fem sinnena. Väggarna är mörkmålade med påföljd, att de fem gudinnorna, alla marmorvita, framträd­er tydligt. Nackdelen kunde måhända vara att gäster efter mörkrets inbrott kunde tro sig ha kommit in i ett mörkt rum med fem vita vålnader.

Tre rundbågar

Tittar man rakt fram, är planlösningen densamma som på Råda säteri, som är ungefär 30 år yngre än Gathenhielmska huset. Man ser tre dörröppningar med tre rundbågar över. Genom den mittersta går man uppför trappan till andra våningen. Trappan delar sig åt vänster och höger. Den svänger upp till stora salen i andra våningen. Ungefär så är det även på Råda.

Symmetriskt skåp

Vi kommer upp till ”stora festivitetssalongen”. I stora salongen på Gunnebo finns ”dörröverstycken” (reliefer) över dörrarna och stora friskulpturer. Så skulle det vara i finare gemak och givetvis även här i Gathenhielmska huset, men tillgångarna var här som sagt mera begränsade, och därför målade man både dörröverstycken och skulpturer. En öppen spis finns i ena hörnet av salongen. För symmetrins skull finns i motsvarande hörn ett skåp, som är byggt så, att det liknar spisen. Även på Gunnebo drevs kravet på symmetri intill orimlighetens gräns, men symmetriska spisar och kakelugnar finns – märkligt nog – inte på Gunnebo.

Sägnen om Karl XII

Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.
Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.

Utöver vestibulen och stora festivitets­salongen visas tre rum till vänster om vestibulen, nämligen Kungssalen med en öppen spis, Versaillesrummet eller draperirummet med väggmålningar, som visar målade draperier och trädgårdsanläggningar, samt ett inre gemak. Till höger om stora festivitets­salongen finns likaså ett rum med väggmålningar. I Kungssalen finns Karl XII:s porträtt, och enligt vad som berättas skall kungen ha sovit över i huset. Eftersom byggnaden uppfördes ungefär 20 år efter kungens död, är det dock svårt att tänka sig en sådan övernattning. Kungen har dock bevisligen besökt ”Gamla varvet” 1717. (Så hette området på hans tid.) Om detta kungabesök skriver Hugo Fröding, men tyvärr får vi inte veta mer än att kungen besökte området. (Se Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

En kunglighet, som bevisligen har besökt huset, är dock prinsessan Ingeborg, på sin tid lika känd och omtyckt som senare prinsessan Lilian och av ungefär samma orsaker. Hon var glad och snäll och hade glimten i ögat. I trappan upp till andra våning finns dörren in till ett litet utrymme, där husets första vattenklosett installerades, ”prinsessan Ingeborgs toalett”. Man kan gå till historien på många underliga sätt!

Äldre dörrar och dörrfoder

Ribbefors blev gladare och livligare än vanligt, när han märkte, att åhörarna var intresserade. Med stor glädje och stolthet förevisade han dörrar och dörrfoder, som är av 1600-talstyp. Hade de återanvänts och tagits från något annat hus? Det är möjligt, men ett äldre hus hade tidigare stått på denna plats. Härrörde kanske en del av Gathenhielmska husets grund från detta hus? Kunde rentav några väggar eller rum vara kvar? Frågorna kan ställas men för närvarande inte besvaras. Sista bladet i husets historia är dock kanske ännu inte skrivet. Att få vittring på 1600-talet är hur som helst en stor upplevelse i staden Göteborg, som grundades 1621. Man förstår, att dörrarna har blivit skötebarn för Ribbefors.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf