Mölnlycke Blåsorkester i Kulturhustrappan

Konsert i en trappa skulle Mölnlycke Blåsorkester ge lördagen den 25 november 2017. Landvetters kulturhus har – som så många andra monumentalbyggnader – en stor trapphall och en bred trappa, som skall göra intryck på besökarna. Denna trappa är inte till enbart för skryt utan tjänar också som åskådarplats och åhörarplats vid kulturevenemang.

Arrangörernas viktiga uppgifter

Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.
Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.

Denna lördag fylldes trappan av förväntansfulla åhörare. Huvuddelen av trappan har breda och mycket höga trappsteg, avsedda enbart som åhörarplatser, men längst till höger finns trappsteg att gå på. Även härute slog sig några ned. Hela blåsorkestern var inte med denna gång. I stället framträdde en ”storsextett”. Nedanför trappan satt sju musiker, men de skulle ha varit nio. Två var sjuka. Ulf Ripa var konferencier och berättade om såväl musikstyckena som storsextetten. Man har tagit som uppgift att popularisera gångna tiders populärmusik. Mölnlycke Blåsorkester tycker, att den är alldeles för bra för att spelas endast vid ”Allsång på Skansen”. Denna storsextett har framträtt alltsedan 2013. Många musikstycken måste arrangeras för de instrument, som finns i sextetten. Ulf Ripa arrangerar själv musikstycken. Dessutom har man en annan arrangör i sextetten, en kvinnlig tubaist, som inte vill framträda med sitt namn. För att vi inte skulle vänta oss för mycket av arrangemangen meddelade Ulf Ripa, att arrangörerna inte bara var autodidakta (självlärda) utan till och med ”självautodidakta”.

Kända musikstycken

Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.
Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.

En del noter har man fått överta från Rådasextetten. Rådasextetten var en klassiskt sammansatt mässingssextett bestående av musiker ur MBO, likartat vår gruppering i dag. Sextetten skapades och leddes av Stig Boström, kommunal musikledare och fanns från tidigt 1970-tal till 2001, när Boström gick i pension. Dessutom har Ripa goda förbindelser med Göteborg Wind Orchestra. Därifrån har han ”fått kloka och konstruktiva kommentarer till några arrangemang”. Han hade inte behövt be om ursäkt på förhand. Alla musikstycken lät bra. Endast undantagsvis anade man att mera repetition kunde ha behövts. Konserten inleddes med ”Aj, aj,aj” (från 1928) av Jules Sylvain. Därefter följde Borgholmsvalsen av Carl Oscar Carlsson. Varken titeln på musikstycket eller kompositörens namn torde säga någon annan än mycket välbevandrade musikkännare något. Säger man Drömmen om Elin av Calle Jularbo, nickar alla igenkännande. Valsen framfördes med all bravur av storsextetten. Därefter följde ”Det var på Capri vi mötte varandra”, ”Allt detta och himlen därtill” (av Sune Waldimir 1942), ”Den ökända hästen från Troja” (med text av Karl Gerhard), ”Tomtarnas vaktparad”, ”Den gula paviljongen”, ”Kalle P.”, ”Wien bleibt Wien” och ”Sorglösa brunn” av Povel Ramel.

Tomtarnas vaktparad

Seden bjuder, att sista stycket i en konsert, given av en blåsorkester, skall vara en marsch. ”Wien bleibt Wien” var alltså sista melodin. ”Sorglösa brunn” var extranumret. Ulf Ripa bad mer eller mindre om ursäkt för ”Tomtarnas vaktparad”. Många människor vill nämligen inte veta av julmusik före första söndagen i advent. Därför frågade han oss, om vi kunde tänka oss att höra denna julmelodi. Svaret blev ja. Ingen ville tydligen gå miste om ett nummer. Ripa hade själv arrangerat denna marsch. Han hade arrangerat marschen för sex stämmor, fastän den vanligen spelades av 28. Han hade slitit med arrangemanget fram till halv nio kvällen dagen före. Då äntligen hade arrangemanget blivit färdigt. Sextetten hade därför inte fått tillräcklig tid att repetera, men nästa år skulle marschen vara ordentligt inövad, lovade Ripa. Efter en sådan inledning är förväntningarna lågt ställda, men allt gick så vitt jag förstod bra. Enbart vid ett eller ett par tillfällen märktes bristande övning. Melodin gick nog fram och blev tydligare, när flera stämmor var strukna. ”Tomtarnas vaktparad” ljöd utmärkt.

Militärmusik

Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.
Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.

På forna tiders hälsobrunnar fanns brunnsorkestrar, som underhöll brunnsgästerna. (Medevis brunnsorkester finns alltjämt kvar och har gjort flera inspelningar.) Povel Ramel efterbildade kärleksfullt sådan brunnsmusik i ”Sorglösa brunn”. Någon hälsobrunn med detta namn finns inte. Namnet anspelar på det sorglösa och bekymmersfria semesterliv, som levdes vid dessa hälsobrunnar. Povel själv lär ha upplevt Källviks brunn i sin barndom. Brunnsorkestrar var en vanlig sort av blåsorkestrar. En annan var militärmusikkårerna. Två marscher gavs under denna konsert, dels ”Tomtarnas vaktparad”, dels ”Wien bleibt Wien”. Melodin till den kända slagdängan om Kalle P. skall vara en gammal marschvisa, berättade Ulf Ripa. I ”Den ökända hästen från Troja” ingår en rysk marsch av Isak Dunajevskij som refräng, medan första delen (versen) av varje strof har musik av Lille Bror Söderlundh. Detta musikstycke visar marschmusikens stora användbarhet. En marsch gav melodi till en protestsång mot Europas på den tidens farligaste militärmakt! De flesta marscher saknar sångtext, vilket innebär att de i sig egentligen inte är vare sig militaristiska eller antimilitaristiska. De kan helt enkelt användas till vad som helst. De är en underskattad tillgång. När vi lämnade kulturhustrappan hade vi även fått höra något så ovanligt som ”kvasijazz”. Enligt Ulf Ripa räknas ”Den gula paviljongen” som just kvasijazz. Han förklarar själv detta begrepp så: ”Begreppet ’quasi’ i musiksammanhang är en s.k. fördragsbeteckning som betyder ungefär ’likt’ eller ’nästan’.  Det är alltså en anvisning till musikerna för att ge en riktig gestaltning. ’Kvasi’ på svenska har väl snarast en nedsättande betydelse. Det var inte min avsikt.” Mölnlycke Blåsorkester förvaltar alltså viktiga och värdefulla delar av vårt musikaliska kulturarv.

Bra konsertlokal

Denna konsert i kulturhustrappan var mycket omväxlande, uppiggande och nöjsam. Det enda som man bör klandra är, att den var i kortaste laget. Antagligen gör man klokt i att begränsa sig. En publik är en månghövdad skara, och kanske gör man klokt i att ta hänsyn till de minst intresserade, även om dessa inte är så många. Kulturhustrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekstrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekskunder gick visserligen in och ut bakom ryggen på musikerna, men detta störde inte. En och annan gick uppför och nedför trappan till höger om åhörarna, men inte heller detta störde. Bilden fick bara litet mer liv. Själv är jag så pass gammaldags, att jag tycker att man bör klä upp sig till bättre konserter. Jag infann mig i vit skjorta och mörka finbyxor. Även orkestermedlemmarna var klädda så. En man, som satt bredvid mig, frågade med anledning av klädseln (och mina anteckningar), om jag hörde till orkestern. Tyvärr måste jag besvara denna fråga nekande, fastän sammankopplingen förvisso var mycket hedrande. I många sammanhang räcker det med rätt klädsel för att vara och bli betraktad som en i gänget, men för att vara medlem i Mölnlycke Blåsorkester krävs sannerligen mycket mer än vit skjorta och svarta finbyxor!

 

Marscher från Europas alla hörn

Slösande rikt är vårt militärmusikaliska kulturarv. Antalet marscher i Europa är oräkneligt stort, och väldigt många är väldigt bra. Tisdagen den 27 september 2016 hade Göteborg Wind Orchestra inbjudit till en marschkonsert i anrika Kronhuset, som var fästningsstaden Göteborgs arsenal på den tiden, då Göteborg var en av Nordeuropas starkast befästa städer.

Anrik konsertsal

Konsert i Göteborgs anrikaste byggnad. Foto: Lars Gahrn.
Konsert i Göteborgs anrikaste byggnad. Foto: Lars Gahrn.

Inne i konsertsalen, där Göteborgs stadsfullmäktige (ännu så länge kallad kommunfullmäktige) sammanträder, lyste mässingskronorna under takbjälkarna och påminde om att kronhussalen en gång i tiden även hade varit garnisonskyrka. Huset har aldrig brunnit, och de kraftiga bjälkarna är de ursprungliga bjälkarna från 1640-talet. Genom årsringsundersökningar har man kommit fram till, att timret stod på rot redan innan Gustaf Wasa blev svensk kung 1523. Ja, huset är verkligen anrikt. Titeln på aftonens konsert var ”Marche Europee – marscher från Europa”. Man hade valt ut marscher från Ryssland i öster till Spanien i väster, från Finland i norr till Italien i söder. Även dirigenten för kvällen, Peter Ettrup Larsen, var, om inte en internationell, så åtminstone en internordisk företeelse. Född och verksam i Danmark, har han studerat i Finland och undervisat där. Han visade sig kunna tala både svenska och finlandssvenska. En finsk marsch spelades, nämligen Muistoja Pohjolasta. Finländska marscher har det gemensamt, berättade Ettrup Larsen, att de är förhållandevis korta. Han förklarade detta med att finländarna nog inte ville stå ute alltför länge i kylan och spela.

Tjajkovskij

Detta är nog en mer skämtsam än verklighetsnära förklaring. Dess syfte är nog främst att roa åhörarna. (Dirigenten är en skicklig musikkåsör.) En marsch av Peter Tjajkovskij var med, och denna marsch hette Marche Slave. Den räknas som ”symfonisk marschmusik utan fioler”. Kort sagt, det är inte den som har gjort honom berömd. Eftersom han var en stor tonsättare inom den klassiska musiken, är Marche Slave alltför utarbetad för att inte säga överarbetad. Marscher hör hemma ungefär mitt emellan populärmusiken och den klassiska musiken, men Tjajkovskij ville alltså glida över i den klassiska musiken. Dessutom förekom många avsnitt, som gick i moll, men marscher skall gå i dur för att muntra upp och pigga upp tågande soldater.

Professionella kompositörer

Peter Ettrup Larsen berättar.
Peter Ettrup Larsen berättar.

Till kvällens överraskningar hörde ”Bellmansmarsch” av en norsk kompositör, som har tagit starka intryck av Bellmans glada melodier. Marschen var pigg och glad som Bellmans musik, men lät den som en marsch? Svaret blir nog snarare nej än ja. Tjajkovskij är bra som Tjajkovskij och Bellman som Bellman. Som marschkompositörer eller marschinspiratörer har de dock sina svagheter. Lyckligtvis är antalet professionella marschkompositörer mycket stort. Namn som Grundström, Widner, Fucik, Teike och Ganne väcker många musikaliska minnen. Dessa kompositörer var representerade i programmet med utmärkta marscher. Även två danskar fanns med. I Danmark har alla monarker sedan 1800-talets mitt fått en marsch sig tillägnad. Numera skall inte bara den regerande konungen eller drottningen ha en egen marsch utan alla medlemmar av kungahuset. Vi fick höra ”Dr. Margarethe II’s Parademarch”. Vi fick därmed veta, att danskarna är bra både på att dirigera och på att komponera.

Operettkomponister

Under 1800-talets senare hälft var det vanligt, att marschkompositörer även komponerade operetter, berättade dirigenten. Både operetterna och marscherna hör hemma mellan populärmusiken och den klassiska musiken. Därför förstår man, att kompositörerna ägnade sig även åt operetter. Om man bara snuddar vid musikhistorien, börjar man snart ana vilka mängder ospelade operetter och operor, som vilar i musikarkiven, många av dem mycket bra. Göteborg Wind Orchestra har en stor bredd i sin repertoar. För att leva vidare och skaffa sig en större publik har man börjat spela många andra slags musik.

Birger Jarls inspelningar

Tack för oss!
Tack för oss!

Musikkårernas ursprung var dock marschernas värld. Musikkårerna var utomhusorkestrar, som spelade på gående fot för att pigga upp och muntra upp marscherande soldater. Därför är det historiskt riktigt och viktigt, att man inte släpper förbindelsen med sitt ursprung. Till marschkonserten hade vänföreningen plockat fram tre av fem inspelningar med ”Marschklanger”, dirigent: Birger Jarl. Jag kunde inte motstå dessa ungefär 20-åriga inspelningar och en fjärde med flygvapnets marscher utan inköpte dem. Innan häpna läsare kastar sig på telefonen för att upplysa mig om att Birger Jarl, Stockholms grundare, gick ur tiden 1266 och alltså inte kan ha dirigerat någon musikkår för 20 år sedan, vill jag påpeka, att även en sentida dirigent inom militärmusiken har burit detta historiska namn. Han ledde musikkåren, även kallad ”Bohus bataljon”, vid Bohusläns regemente i Uddevalla. Musikhistorien är rik på kulturhistoria. Presentationerna av marscherna blir till smärre föredrag av stort intresse. Peter Ettrup Larsen både berättade och dirigerade med den äran.

Klicka här för denna artikel som pdf

Marschkonsert i Kronhuset

Kronhuset är nu – bland mycket annat – konsertlokal för Göteborgs Wind Orchestra.
Kronhuset är nu – bland mycket annat – konsertlokal för Göteborgs Wind Orchestra.

Från 1600-talets Göteborg står ett enda hus kvar, bevarat, oförändrat och oberört av eld och brand samt tidens tand, nämligen Kronhuset, Göteborgs eget riksdagshus. Trots stadsbränder, stadsarkitekter, trafikplanerare och restaureringsexperter har vi huset kvar så som det var, när det stod färdigt 1654. (Det uppfördes 1642-1654). Huset står där med tegelröda väggar, koppargrönt tak, koppargröna vindluckor och ståtliga portaler. Här känns Göteborgs äldsta historia nära. Stillheten har lägrat sig över dessa kvarter, som en gång i tiden utmärktes av sjudande liv. Detta är en historisk oas.

Historisk orkester i historiskt hus

En musikkår på den gamla tiden behövde inte vara stor. Denna består av åtta musikanter. Teckning: Fritz Kredel.
En musikkår på den gamla tiden behövde inte vara stor. Denna består av åtta musikanter. Teckning: Fritz Kredel.

Huset har varit magasin för Göteborgs garnison, rikssal under 1660 års riksdag, garnisonskyrka ända fram till 1898, stadsmuseum och konsertlokal. Här finns nu Göteborg Wind Orchestra, vilket blir Göteborgs Blåsorkester, om man – så som lämpligt är – översätter namnet till svenska. År 1905 bildades denna blåsorkester, som då hette Spårvägens musikkår. Att denna orkester hade lyckats överleva inom ett kulturliv, som icke så sällan drabbas av allvarlig nattfrost, är ett nästan lika stort underverk som att Kronhuset har klarat sig genom fyra århundraden. Hus och orkester passar bra ihop – båda är vid det här laget en del av stadens historia, och båda är ungdomliga trots sin ålder. Låt oss hoppas, att Göteborg Wind Orchestra även i framtiden klarar sig undan ”marknadsmässiga” vansinneshyror.

Här har mycket hänt

Tisdagen den 15 september 2015 satt jag i denna konsertlokal, där Carl X Gustaf en gång hade öppnat 1660 års riksdag, där hans son Carl XI något senare hade hyllats som kung av samma riksdag, där garnisonens soldater och deras familjer hade firat gudstjänst, och där mina föräldrar och jag hade lyssnat till operan Dido och Aeneas av Henry Purcel en gång för många år sedan. Den sistnämnda händelsen tillhör inte de största ögonblicken i byggnadens historia, men för mig personligen var den minnesvärd.

Militärmusikens gyllene tidsålder

Få konsertlokaler har så ståtliga portaler. Foto: Lars Gahrn.
Få konsertlokaler har så ståtliga portaler. Foto: Lars Gahrn.

Kvällens program hade som överskrift ”Musik för Kejsaren”. Man spelade musik, framför allt marscher, som hade spelats av regementsmusikkårer inom det tyska kejsardömet och inom kejsardömet Österrike-Ungern före första världskriget. Dessa år av framsteg och framgång inom alla grenar av mänsklig verksamhet var en gyllene tid även för mässingsmusiken. Regementena var många och användes till det som regementen skall användas till, nämligen beredskapsförband.

Svärdet satt i sin skida, och där hade det bort förbli. Man hade tid för sina musikkårer. Antalet framstående kompositörer var stort. Under konserten bjöds musik av H. L. Blankenburg, Carl Friedemann, Carl Teike, Paul Lincke, Franz von Suppé, Josef Franz Wagner (Under dubbelörnen), Anton Bruckner, Josef Biskup och Johann Strauss. Alla hade skrivit verk, som kan spelas av musikkårer.

Ljudstyrka efter rummet

Trumpetare. Teckning: Fritz Kredel.
Trumpetare. Teckning: Fritz Kredel.

Dirigent för kvällen var David Lundblad, som dirigerade med inlevelse och lättsamt berättade om tonsättarna. Orkesterns chefsdirigent Jerker Johansson satt denna kväll i salongen. Orkestern består av musiker, som tillhör de skickligaste inom sitt område. De spelade bra och kan också anpassa sitt spel efter rummet, som de givetvis är vana vid. Mässingsmusik var bruksmusik, skapad och anpassad för sitt ändamål att spelas för soldaterna, när de marscherade. Musiken piggade upp och gjorde den tunga och långa marschen lättare. Musiken skulle höras, och den borde höras ganska långt under sämsta möjliga akustiska förhållanden, med andra ord utomhus. Därför valdes högljudda instrument till regementsmusikkårerna. När en musikkår spelar med full kraft, ljuder musiken högt. Då hörs den långt. Spelar man inomhus, med väggar och tak omkring sig, är akustiken mycket bättre. Då kan man inte ta i lika kraftigt. Under blåsmusikfestivalen under augusti talade jag med en av musikerna, som konserterade härinne. Han sade: ”Vi är ju vana att spela utomhus och då blåser vi på med full kraft. Härinne måste man tvärtom hålla igen.” Göteborg Wind Orchestra var skicklig att anpassa sitt spel efter rummet.

Uppmuntrande musik

Nutida soldater marscherar inte med musikkårer i täten. Numera är förbanden sedan länge motoriserade. Marschmusik har dock ändå sina trogna åhörarskaror. Behovet av glad och uppiggande musik är stort i alla tider. Konsertlokalen var välfylld, och åhörarna applåderade fram två extranummer: ”Tomtarnas vaktparad” och ”Preussens Gloria”. Därmed hade vi fått uppleva en del av vårt musikaliska kulturarv, men det finns mer, mycket mer. Vi hoppas på fler konserter med både ny och gammal militärmusik.

Lyssna vidare

En del av repertoaren kan avlyssnas på cd-skivan: Berömda marscher – GöteborgsMusiken – Dirigent Jerker Johansson, Naxos 2004. (Total speltid 76:35).

Klicka här för denna artikel som pdf

Porterprovning i kungligt ölfat

Porterdrickarna (de, som dricker porter) har en egen förening med ett eget standar. Detta fick man lära sig under Klippandagarna den 30 och 31 augusti 2014. Som vanligt förekom mer än mycket under dessa dagar, men porterdrickarna – ordet porterdrinkare bör undvikas på svenska – kan vara värda utförligare beskrivning.

Porterförening i ett stort fat

Porterkaret i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.
Porterkaret i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Som sig bör här i Lilla London rör det sig om en engelsk dryck, och följdriktigt har föreningen också ett engelskt namn: Porter Drinkers Association. Deras plats under Klippandagarna var givetvis det stora porterfatet vid Novotel. Detta fat har blivit ställt på ena kortsidan och fått ett toppigt tak. Alltsammans liknar hattstugan eller någon liknande fantasifull skapelse ur vår barndoms bilderböcker. Ovanför dörren finns en skylt, som berättar, att detta är ett av Göteborgs kungaminnen: ”Till åminnelse af den Frukost som H M Konung Carl XIV Johan intog i det Lorentska Brukets store Vat (fat) vid Dess höga besök uthi Götheborg i augusti månad anno 1820.”

Stärkande porter

Inuti ”fatstugan” berättade porterdrickarnas förening om porter, en dryck, som under nykterhetsrörelsens storhetstid var motarbetad men ändå kunde skrivas ut av läkare, eftersom porter ansågs vara stärkande. (Det sades, att särskilt många porterrecept skrevs ut före jul.) Besökarna fick prova olika portersorter varje hel timme. Inuti fatet finns målningar på väggarna, och de visar Karl XIV Johans besök och middagen för honom. Målningarna är signerade: ”Yngve Lundström Stockholm -49”. De är således att betrakta som historiemåleri snarare än som reportagebilder ur samtiden.

Många uppskattade inslag

Många uppskattade de inslag från föregående år återkom detta år. Där förekom föredrag om Elfsborgs gamla fästning, guidad tur i bruksområdet, sång och musik av Martin Bagge, högmässa och musikstunder i Birgittas kapell, dans av skotska dansare, sång och musik av Flottans Män och kortare turer med Färjan 4. Den största föreställningen var ett krigsspel, som visade striden vid Askims gamla kyrka 1644, då överste Johan Gordon slog tillbaka en dansk strövkår. Danskarna hade rövat nötkreatur i bland annat Mölndal. Detta krigsspel har jag ägnat en särskild artikel.

Mölndals Symfonic Band

Mölndals Symfonic Band.
Mölndals Symfonic Band.

Mölndals Symfonic Band vandrade runt i området och konserterade. De gjorde en stor insats och visade stor bredd i utbudet. Man spelade marschmusik med kläm och eftertryck. Man kunde även spela folkmusik mjukt och nyansrikt. De militärhistoriska föreningarna vandrade runt i området som ett slags klädparader eller i detta fall snarare uniformsparader. Karolinerna har även kavalleri. Ryttarna tog en längre ridtur bort mot Röda sten. Här borta fanns ett brudpar, som skulle fotograferas. Det visade sig, att brudparet ville ha karolinerna som bakgrund på sitt brudfoto. Karoliner är användbara till mycket! Karolinerna lät inte säga sig detta mer än en gång utan ställde genast upp bakom de nygifta. Ett gemytligt samtal utspann sig.

En drottning med framgång

Drottningen av Klippan.
Drottningen av Klippan.

De tre föreningarna levde som vanligt lägerliv, och karolinerna ordnade med ponnyridning för barnen. Dessutom fick man titta på kavalleristernas ridhästar. Drottningen av Klippan och överorganisatris var under 2014 liksom under åren dessförinnan Hennes Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som i vardagslag lystrar till namnet Ann Jönsson och är ordförande i Föreningen Bevara Södra Älvstranden. När dessa kulturdagar randas, klär Ann Jönsson sig i änke­drottning Hedvig Eleonoras jaktdräkt eller rättare sagt i en snarlik jaktdräkt, som ungefärligen motsvarar drott­ningens kläder. Även Ann Jönsson är en framstående jägarinna, men hon jagar enbart pengar, förut­sättningen för att det skall kunna bli några kulturdagar. Som kommunalpolitiker (FP) med en lång bana bakom sig kan hon den svåra konsten att skaffa fram pengar, Detta år hade hon fått fram bidrag från SDF Majorna – Linné, Novotel, Higab, Familjebostäder, Barnhusstiftelsen, Konstcaféet, Handelsakademin, Klippans kulturfastigheter samt Olof & Caroline Wijks Fond. När Klippan-dagarna för året är slut, är tiden inne för Ann Jönsson att börja förbereda nästa års kulturdagar.

Väderlycka

Drottningen av Klippan är en framgångsrik kvinna också i den bemärkelsen, att hon har något så viktigt för en kunglig person som ”väderlycka” i likhet med den historiskt sett något dimmige svenske kungen Erik Väderhatt, som genom att vända sin hatt kunde få vinden att blåsa från detta håll. Denna väderlycka var nog så värdefull på segelfartygens tid, men för drottningen av Klippan är det viktigaste, att man slipper regn under kulturdagarna. År 2014 hotade väderspåmännen (eller om ni så vill meteorologerna) med kraftfullt regn, men vi kunde glädja oss åt uppehåll båda dagarna, och vissa solglimtar fick vi också. Drottningen av Klippan är förmer än väderspåmännen.

Klicka här för denna artikel som pdf