Mora sten och den svenska riksdagens ursprung

Mora Stenar är ett sällsamt exempel på hur en plats av stor betydelse helt kan mista all betydelse och sjunka in i lantlig ro, endast störd av någon enstaka bil, som kör förbi på vägen. Stenarna låg tidigare på ängen nära vägkanten, omgivna av en gärdsgård. Sedan 1770 förvaras de i en stenbyggnad med pyramidtak.

Farleden har grundats upp

Ett litet stenhus är nu förvaringsplats för Mora stenar. Framför huset ses Niklas Krantz och Mats G. Larsson. Foto: Lars Gahrn.
Ett litet stenhus är nu förvaringsplats för Mora stenar. Framför huset ses Niklas Krantz och Mats G. Larsson. Foto: Lars Gahrn.

Här valdes en gång för länge sedan Sveriges konung, men den sista kungahyllningen ägde rum 1457, och alltsedan dess är inga stora händelser kända från bygdens historia. Platsen ligger på gränsen mellan Tiundaland och Attundaland, vilket på sin tid bör ha varit mycket betydelsefullt. En gång i tiden låg Mora vid en farled av stor betydelse, nämligen den stora fjärden Föret. Den hade grundats upp redan i början av medeltiden, och då kom orten att på sikt mista sin betydelse. En följd av detta är, att denna fornminnesplats ofta sammanblandas med Mora vid Siljan i Dalarna, men Mora Stenar ligger i Lagga socken i Uppland, några mil sydost om Uppsala.

Den nyvalde kungen stod på Mora sten

Två av stenarna är så kallade dokumentstenar, som berättar om kungaval, den ena om Erik av Pommerns val 1396 och den andra om Karl Knutssons kungaval år 1448. De övriga sju stenarna saknar inskrift och har – enligt Mats G. Larssons forskningar – tillsammans med Karl Knutssons sten utgjort delar av den stora Mora sten. Stående på denna sten hyllades den nyvalde konungen. Stenarna är några av de många minnesmärken, som det svenska kungadömet har lämnat efter sig under årens lopp.

Svenska folket stiftade lag

Platsen är dock minnesvärd på flera sätt. Folket hyllade konungen och lovade honom tjänst och trohet, men samtidigt skulle konungen lova att hålla landets lagar och att inte överträda folkets rätt till inflytande i rikets styrelse. I Magnus Erikssons landslag finns en lång förteckning över vad kungen skulle lova. Ingen lag skulle givas allmogen ”utan deras ja och samtycke”, kort sagt är ingen lag giltig utan att folket har godkänt och antagit den. Här fastslås svenska folkets rätt att självt stifta lag. Denna rätt skulle kungen erkänna här vid Mora sten.

Kungavalsmötena – riksdagens föregångare

Hur det skulle gå till vid kungavalsmöten fastslås i Upplandslagen, Södermannalagen och Magnus Erikssons landslag. Lagmannen och tolv män från varje lagsaga skulle infinna sig på Mora ting för att välja konung. Forskarna har sedan länge insett, att dessa kungavalsmöten var föregångare till de svenska riksdagarna. I båda fallen möttes ombud från hela riket för att överlägga och fatta beslut om gemensamma angelägenheter. Ifall dessa lagmän och folket från lagsagorna har fattat beslut om även annat än kungavalet, måste kungavalsmötena räknas som ett slags riksdagar. Ett brev från 1319 års kungaval ger oss intressanta inblickar.

Svenska folket beslutade om skatter

Stenarna inne i huset.
Stenarna inne i huset.

Brevet utfärdades av de svenska biskoparna, Sveriges lagmän och några andra stormän. De ger till känna, att Sveriges konungar och furstar under de gångna åren har pålagt riket många olagliga skatter och andra bördor. Vid kungavalet hade menigheten från hela riket klagat över dessa förhållanden. De lovar att efter all sin förmåga bevara och försvara alla rättigheter och privilegier. Om en hjälpskatt skulle krävas, skall detta ärende framläggas för biskoparna och stormännen. Dessa skall sedan lägga fram ärendet för menigheterna i de olika riksdelarna. Stormännen och menigheten skall pröva ärendet och överlägga. Beslut fattas i enlighet med vad de finner vara lämpligt. Dessa omskrivningar kan enkelt sammanfattas med orden: beslut om nya skatter fattas av stormännen och folket på landstingen (lagsagornas ting). De kan även avslå en begäran om nya skatter. Svenska folket fattar självt beslut om beskattningen.

Beslut måste fattas på varje landsting

Brevet utfärdades i Uppsala på den dag då konungen valdes. Uppenbarligen har man överlagt i ärendet i samband med kungavalet på Mora äng, men själva brevet har utfärdats efteråt i någon skrivarstuga inne i Uppsala stad. Kungavalsmötet har alltså överlagt och fattat beslut som en riksdag. Samtidigt framgår av brevet, att man ansåg det vanliga vara att beslut i ett ärende måste fattas på varje landsting runtom i riket. Utvecklingen mot en riksdag är på väg, men ännu så länge fattade riksmöten som detta endast i undantagsfall besluten.

Vid Mora kommer man riksdagens ursprung nära

Mora Stenar är alltså en viktig plats i det svenska folkstyrets historia. Här slog man fast, att svenska folket och ingen annan (icke konungen, icke furstarna, icke stormännen, icke kyrkan) fattade beslut om skatter. När Niklas Krantz och jag besökte Uppsalatrakten, var Mora Stenar ett självklart utflyktsmål. Docent Mats G. Larsson, platsens insiktsfulle utforskare, hade vänligheten att visa oss runt och även visa området, där stenen av allt att döma har legat ursprungligen. När vi vandrade fram över de vidsträckta och grönskande fälten i sommarvärmen, kände man att vi hade kommit dit långt efter de stora händelserna. Inga andra människor såg vi till, och ingen annan kom för att titta på stenarna och museibyggnaden, medan vi var där. Ändå befann vi oss på en plats av stor betydelse för den svenska riksdagens framväxt. Här har konung och folk erkänt varandras rättigheter och lovat att följa gällande regler. Slitningar mellan konung och folk har visserligen förekommit, men på det stora hela har konung och folk samsats bra, särskilt om man jämför med förhållandena ute i Europa, där det ofta togs hårda tag i kampen. Där den svenske konungen har lämnat spår efter sig, där hittar man också spår efter den svenska riksdagen och dess föregångare. Där riksdagen har sammanträtt, har oftast även den svenske kungen varit med. Mora Stenar är en sådan plats, där man har kommit den svenska riksdagens ursprung nära. Platsen är värd att uppmärksammas och hedras på alla sätt.

Läs vidare

Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Åke Holmbäck och Elias Wessén.

Första serien: Östgötalagen och Upplandslagen, 1979, Upplandslagen s. 43. Här framhålls att konungen skall lova folket på landstingen ”att hålla deras lag och svärja dem fred.”

Tredje serien: Södermannalagen och Hälsingelagen, 1979, Södermannalagen s. 42. Här finns samma bestämmelser som iUpplandslagen.

Femte serien: Äldre Västgötalagen, Yngre Västgötalagen, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten, Andra oförändrade upplagan 1979. Äldre Västgötalagen s. 109. Här föreskrivs att konungen skall ”svärja att vara trogen mot alla götar, att han icke skall bryta rätt lag i vårt land.”

Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning av Åke Holmbäck och Elias Wessén (Rättshistoriskt bibliotek 6), Lund 1962, s. 4-7. Här finns både kungens ed till folket och folkets till konungen.

Från senantik och medeltid: Latinska texter av kulturhistoriskt intresse, utvalda och kommenterade med språklig inledning och glossarium av J. Svennung I-II (Skrifter utgivna av Svenska Klassikerförbundet 40 a-b), Lund 1963. Här finns texten i Svennungs läsning från en av handskrifterna (I s. 155-156) med värdefull kommentar (II s. 100-101).

Nils Ahnlund, Hur gammal är Sveriges riksdag? Artikel i: Nils Ahnlund, Svenskt

och nordiskt från skilda tider, Sthlm 1943. (Ahnlund förvånas över att så många som fyra bönder från varje härad enligt Erikskrönikan skulle infinna sig vid Mora ting till mötet 1319.)

Mora sten och Mora stenar: En vägledning till ett märkligt nationalmonument (Svenska kulturminnen 55). Riksantikvarieämbetet 1993.

Mats G. Larsson, Mora sten och Mora ting, artikel i: Fornvännen 2010 (s. 291-303).

Klicka här för denna artikel som pdf

Minnesstenen räddade Gestilren från glömskan

Hösten 2014 fick jag återigen se minnesstenen över slaget vid Gestilren på bild i en påkostad och välillustrerad skrift. Klarare än någonsin begrep jag, hur stor betydelse minnesstenen i Varvs socken uppe i Västergötland hade fått, och att den hade haft stor betydelse även för mig personligen. Under sitt dryga århundrade i Varvs socken har minnesstenen gjort stor nytta, fastän denna nytta till stor del har varit både oförutsedd och oönskad.

Trowald skrev monumentets historia

Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.
Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning. I början av 1200-talet var Sverker Karlsson svensk kung. I slaget vid Lena (i Västergötland) besegrades han år 1208 av Erik Knutsson, som ville bli kung i hans ställe. Ett andra slag dem emellan utkämpades 1210 vid Gestilren. Denna gång stupade konung Sverker, och Erik Knutsson blev nu konung. Kring förra århundradeskiftet restes minnesstenar ute i våra bygder. Gustaf Lindberg i Tidaholm, en mycket historieintresserad tidningsman, ville resa en minnessten över slaget vid Gestilren, som enligt några äldre skriftställare skulle ha stått i Varvs socken väster om Tidaholm. Dessa uppgifter ansågs redan på den tiden vara mycket osäkra, men hur som helst restes en minnessten i Varv till 700-årsjubileet med mycket stor tillslutning av besökare. Minnesstenen, som är både stor och ståtlig, blev genast från början en sevärdhet. Gustaf Lindberg hade lyckats med sin målsättning att ge hembygden en historisk sevärdhet. Redan 1908 hade han skrivit: ”Hur enkelt än detta minnesmärke blefve, skulle det dock skänka bygden ett ökadt historiskt anseende.” Mer än ett århundrade efteråt kan vi fastslå, att han hade helt rätt. Om minnesmärkets tillkomst finns nu en utförlig redogörelse av Oscar Trowald: ”Bortom monumenten – historiekultur, nationalism och monumentprojekt i Västergötland 1893-1917” (Västergötlands Fornminnesförening Tidskrift 2013-2014). Gestilrenmonumentet behandlas på sidorna 95-124 och har alltså fått 30 sidor i denna drygt 200 sidor tjocka avhandling.

Slaget räddades ur glömskan

Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.
Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.

Lindberg hade gjort sin hembygd en stor tjänst, men han hade även gjort historievetenskapen en stor tjänst. Minnesmärket fäste uppmärksamheten på slaget och gjorde det känt i vida kretsar. Sveriges medeltida historia innehåller åtskilliga slag och träffningar, som inte ens alla medeltidshistoriker känner till, och som i stort sett ingen bryr sig om. Stenresarna i Västergötland räddade slaget vid Gestilren från ett sådant sorgligt öde. Tack vare dem blev Gestilren upptaget bland de medeltida händelser, som de historieintresserade förväntades känna till. Den, som går igenom uppgifterna kring detta slag, får en upplysande inblick i maktspelet vid denna tid och de offer, som den krävde. Han eller hon får en vidare en inblick i forskningens svårigheter och vårt vetandes begränsning. Man får sig till livs de första uppgifterna om de senare så omtalade folkungarna. Visst är detta slag värt att lära känna! Stenresarnas insats slutade dock inte vid att rädda slaget ur glömskan.

Minnesstenen provocerade till forskning

Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.
Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.

Blir en händelse känd genom ett minnesmärke, vill man gärna veta mer om händelsen i fråga. Man kan rentav säga, att mer kunskap blir nödvändig. Folk börjar ju fråga. Minnesmärket har eggat till forskning kring slaget och till forskning om detta tidsskede över huvud taget. Gustaf Lindberg gjorde själv aktningsvärda försök att samla de uppgifter som fanns och om möjligt få fram fler. Den mest angelägna frågan blev att försöka utreda, om slaget verkligen hade stått i närheten av minnesmärket. Västergötlands Fornminnesförening gjorde här en viktig insats. Sven Lampa skrev en utredning om slagen vid Lena och Gestilren, och denna trycktes i föreningens tidskrift. Vad gäller Gestilren skrev han, att ”platsen är obekant”, och att sägnerna förlägger platsen ”utan verkligt skäl” till Varv. I samma tidskrift trycktes femtio år senare (till 750-årsminnet) Folke Högbergs mönstergilla utredning i ämnet. Han avvisar med goda skäl försöken att förlägga Gestilren till Västergötland. Däremot hade han funnit uppgifter, som skulle kunna tyda på att byn Gästre nordväst om Enköping i Uppland skulle kunna vara det sägenomsusade Gestilren. Han hade dock inte belägg för att Gästre hade kallats Gestilren. Därför uttalade han sig inte med bestämdhet.

Minnesstenen stod där och avbildades ofta. Den fäste uppmärksamheten vid slaget, och man överdriver inte, om man skriver att den provocerade till forskning, åtminstone provocerade den mig. För att understryka hur osäkra alla slutsatser om ortens läge och namnets tydning var, skrev jag två artiklar, som trycktes i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (1988 och 1990). Dessa artiklar visade sig vara mycket provocerande för språkmännen, fastän jag inte hade ifrågasatt deras slutsatser utan endast byggt vidare på dem. Artikeln av 1988 gav upphov till ett meningsutbyte, som inte gav någonting men tjänade till att på nytt fästa uppmärksamheten på slaget – och provocera.

Ett genombrott kom några år senare, då Lars Otto Berg kunde påvisa, att Gästre nordväst om Enköping hade kallats Gestilren. Belägg fanns från åren 1581-1628. Bergs inlägg trycktes i: Namn och Bygd 1999. Gästre ligger i Frösthults socken, och i grannsocknen Sparrsätra bodde överstelöjtnant Sven Sandblom, som var intresserad av krigsminnen, och som 2004 gav ut en skrift om slaget. Han tyckte att slaget vore värt en allsidigare belysning. En bok med flera författare vore önskvärd. Han var god vän med Ingegerd Troedsson, tidigare talman i Sveriges riksdag. Hon hade både historieintresse och inflytelserika vänner. Hon ordnade fram pengar, och lagom till 800-årsjubileet utkom en 280 sidor tjock bok med åtta olika författare och slösande rikt illustrerad. Boken behandlar både 1100-talets och 1200-talets svenska historia med slaget vid Gestilren 1210 som ett slags nav eller medelpunkt. Själv skrev jag artiklar om slagen vid Älgarås (1205) och Lena (1208), medeltida fältteckens utseenden samt maktkampen mellan Sverkers och Eriks ätter. På samma sätt hade många andra artiklar betydelse främst som bakgrundsteckning till slaget. Bokens titel är: Striden i Gestilren 1210. Varför? Vad hände? Och sen då? Redaktör: Ingegerd Troedsson. Biträdande redaktör: Sven Sandblom. Övriga medverkande författare: Lars Otto Berg, Marja Erikson, Staffan Fridell, Lars Gahrn, Mats G. Larsson och Sigurd Rahmqvist (Enköpings kommuns kulturförvaltning, 2009, 280 sidor, rikt illustrerade).

Om man räknar ihop alla inlägg om Gestilren, bör man få fram att Gestilren och Lena är de medeltida slag, som är utförligast behandlade. Lena leder enbart därför, att folkvisorna om slaget har behandlats utförligt eller rättare sagt alltför utförligt. Minnesstenen i Varv har haft mycket stor betydelse för denna omfattande forskning kring slaget vid Gestilren.

Många trycksaker om invigningen och minnesplatsen

 Stenen har haft stor betydelse för att egga till forskning, men givetvis är den själva förutsättningen för alla inlägg om själva monumentet. Invigningen tycks ha varit mycket lyckad. Omkring 6000 personer bör ha infunnit sig härute på landsbygden. Biskopen, riksantikvarien, landshövdingen och prins Eugen var där. (Några veckor före invigningen hade självaste konungen förhandsgranskat den ännu icke resta stenen.) Invigningen speglades i otaliga tidningsartiklar. Två tidningsredaktörer var ju de ledande krafterna bakom minnesmärket. Dessutom utkom några trycksaker med anledning av invigningen. Vidare har Birgitta Ingvar-Nilsson skrivit utförligt om både slaget och invigningen (i: Dimbobygden 1997). Vad gäller invigningen kunde hon bygga på en utförlig artikel av Folke Högberg. Redan han hade ägnat sig åt detta ämne. År 2014 kom Oscar Trowalds 30 sidor om minnesstenen, arbetet med minnesplatsen och invigningen. Minnesmärket är alltså mycket utförligt skildrat, liksom bakgrunden. Historien om minnesstenen har blivit minst lika intressant som historien om slaget.

Minnesmärket har alltså betytt mycket för sin hembygd, dit det har dragit stora mängder besökare genom åren. Minnesstenen har också betytt mycket för vetenskapen. Den har gjort slaget vid Gestilren till ett av de mest kända medeltida slagen, och stenen har likaså eggat till forskning. I ett avseende gjorde forskningen stenresarna besvikna. Redan från början gav forskningen ökad tyngd åt insikten, att slaget inte hade stått i närheten av minnesstenen. Forskningen har gått vidare, och nu pekar spåren bestämt åt annat håll, nämligen åt Gästre. Där fanns även en hög, som kallades Sverkils backe och en sten som kallades Sverkers (sten). Kung Sverker Karlsson stupade i slaget. Namnet Sverkers förekomst i Gästre är därför intressant.

Minnesstenen har självständigt värde

Det är beklagligt, att minnesstenen inte hamnade på platsen för slaget, men som bekant kan även kompassen drabbas av missvisning. Under sådana förhållanden är det oundvikligt, att den källfattiga medeltidsforskningen allt som oftast drabbas av allvarlig missvisning. Stenen och minnesplatsen har nu en så rik historia, att de är av värde, oavsett var slaget utkämpades. Stenen är stor och ståtlig med välhuggen inskrift, och platsen är vacker. Plats och sten är sevärdheter i sig själva, oavsett om något har hänt eller inte hänt på platsen.

Minnesstenens underhållande inskrift

Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.
Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.

Slutligen har minnesstenen i Varv bidragit till den tyvärr mycket sparsamt förekommande underhållningen inom den både bokstavligt och bildligt talat gravallvarliga medeltidsforskningen. Detta bidrag till underhållningen var helt ofrivilligt. Hela invigningen var både högstämd och högst allvarlig. I stenens hjärtsköld står bönen: ”Gud skydde Sveriges rike!” med versaler (stora bokstäver). Innebörden är: ”Må Gud beskydda Sveriges rike!” Man borde ha skrivit ”beskydde” för att undvika dubbeltydighet.

Krönikören Don Basuno i Stockholms-Tidningen uppmärksammade inskriften och menade att ”skydde” nog var imperfektform av verbet sky, som betyder undvika eller avsky. Inskriften skulle alltså betyda, att Gud avskydde Sveriges rike. Liberala Falköpings-Posten menade å sin sida, att Gud nog hade avskytt Sveriges rike, det vill säga rike män, som hade startat det hemska kriget. Bakgrunden till dessa skämt är att högermän var de drivande krafterna bakom minnesmärkena, medan liberaler var mindre intresserade eller ointresserade. Socialdemokraterna kunde någon gång visa sig öppet avoga. Här har vi alltså ett budskap, som kan tolkas på tre sätt och därigenom tillfredsställer både höger och vänster. Noga räknat har vi även en fjärde språkligt möjlig tolkning, nämligen: Må Gud beskydda Sveriges rike män. Detta innebär att vänstern har två tolkningar och högern likaså två. Detta är alltså – helt oavsiktligt- rena rama ”millimeterrättvisan”.

Inskriften är helt enkelt ett fynd för alla stackars ciceroner, som skall guida busslaster med mer eller mindre ointresserade besökare. Jag har själv berättat om ett medeltida slag för en busslast besökare, som inte ens var intresserade av kaffet. Under sådana svåra förhållanden behövs skämt. Kanske kan inskriften betecknas som ett självmål, men då må man betänka, att tack vare dubbeltydigheten kommer man ihåg även det avsedda budskapet. Dubbeltydigheten är på detta sätt en tillgång och en fördel för alla.

Fortsätt att resa stenar!

Lyckligtvis har sedvänjan att ordna till minnesmärken inte upphört, även om man då och då kan förnimma ett motstånd mot höga minnesstenar eller bautastenar. I våra tider har de stora orden blivit mindre och de högstämda talen mera lågmälda. I stället för stora och höga bautastenar kommer minnesplattor och informationsskyltar. Med tanke på den nytta, som minnesstenen i Varv (och dess motsvarigheter på andra håll) har gjort, finns all anledning att fortsätta. Eftersom historien bakom minnesmärkena har visat sig vara intressant på många sätt finns all anledning att fortsätta att dokumentera monumentens tillkomsthistoria och historiebruket därefter. Oscar Trowald har gjort en värdefull insats, som manar till efterföljd. Historien bör på olika sätt lyftas fram. Varje tid har sin inriktning. Under den tid, som Trowald har undersökt, ville man gärna framhålla våra krigiska minnen. Efter det demokratiska genombrottet har arbetarrörelsens ledargestalter hedrats med minnesmärken. Man har vidare utmärkt platser för rivna kyrkor och tingshus. Önskvärt vore, att platser för frikyrkolokaler, folkparker och Folkets hus på samma sätt kunde markeras. Satsar man på en stor minnessten, kan själva stenen bli en sevärdhet. Gjutna statyer är dyra, men minnesstenar är ofta häpnadsväckande billiga. Trowald har räknat om kostnaden för minnesstenarna till dagens penningvärde. Jag blir gång på gång förvånad. De låga kostnaderna berodde delvis på att många sockenbor arbetade ideellt, och även i våra dagar kan man räkna med att många är redo att arbeta ideellt för att ge sin hembygd en ny sevärdhet. Man fick minnesmärken av bestående värde billigt. Söker man upp lämpliga block i skogen, kostar bara framforslandet och inskriften pengar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Föret – en försvunnen fjärd

Någon gång under vikingatiden utkämpades det stora slaget på Fyrisvallarna mellan svearna och danska vikingar. Tiden är fattig på källor, men slaget har satt spår i skaldediktning, runstensinskrifter och sagodiktning. Sentida historiker har velat tidfästa slaget till omkring 983 efter Kristus.

En stor sjö har blivit liten

Karta över Föret, när det var som störst.
Karta över Föret, när det var som störst.

Söder om Uppsala finns två sjöliknande utvidgningar av Fyrisån, nämligen Övre och Nedre Föret. Som sjöar betraktade är de obetydliga och vittnesbörd om att stora sjöar kan bli mycket små. Arkeologen docent Mats G. Larsson och ortnamns­forskaren professor Staffan Fridell har utrett, hur en stor sjö eller fjärd har blivit rena rama obetydligheten, och hur ett vida känt ortnamn har fallit in i obemärktheten. De har tillsammans skrivit en artikel i tidskriften Namn och Bygd 2011. Den är av stort intresse även för oss Mölndalsbor, ty samma utveckling har drabbat också Mölndal.

Den stora fjärden Föret

I det platta landskapet Uppland, Sveriges plattaste landskap, har landhöjningen åstadkommit stora och omvälvande förändringar. I och med att landet förr låg lägre, stod vattnet tio meter högre omkring år 400 och fem meter högre omkring 1200. Vid Uppsala fanns då en lång och bred fjärd, som gick från sydost mot nordväst. Hela denna fjärd har kallats Föret. De båda forskarna fann nämligen ortnamnet Förisäng på fyra olika platser runt denna stora fjärd, och själv kunde jag bidra med ett femte. Även området vid Mora sten kallades Förisäng. Dessutom finns Forkarby. Fjärden var som mest drygt tre mil lång och en till ett par kilometer bred. Ungefär mitt på fanns en lång sidofjärd, som gick mot norr. På den bifogade kartan markerar mörkblå färg utbredningen omkring år 400 efter Kristus och ljusblå färg utbredningen omkring år 1200.

Här har man farit

Docent Mats G. Larsson.
Docent Mats G. Larsson.

Vad betyder då detta namn? En vanlig läsare tänker nog omedelbart på ordet före, väglag för skidåkning. Då är han inne på rätt spår! (Ursäkta vitsen.) Detta är samma ord, och i botten ligger ordet fara, alltså färdas. I vilken bemärkelse har man farit här? Där går meningarna isär. Man har tänkt på fara i betydelsen vada och i betydelsen segla med fartyg. Fridell och Larsson lägger fram vägande sannolikhetsskäl för uppfattningen, att man har seglat eller rott med fartyg, och att fjärden har fått namn härav. Vadande kräver grunda vatten närmast stränderna, men då namnet uppstod, har fjärdens stränder varit branta och olämpliga för vadande.

Många farleder genom Uppland

För en tronkrävare, som kom med en flotta, var detta en utmärkt farled. Här kom man med sina fartyg rakt in i landskapets mitt. Man kunde genomföra ett anfall mot inlandet utan att behöva lämna sina skepp. Även för den tidens upplänningar eller svear var det högst lämpligt att färdas med skepp inom landskapet. Föret var en av flera fjärdar eller andra farleder, som korsade landskapet. Om man färdades till lands, kom man snart fram till breda farvatten, som man måste korsa. Bättre var det då att segla med skepp genom landskapet. Namnet på den stora fjärden Föret har därför rimligtvis varit välkänt vida omkring. Staffan Fridell och Mats G. Larsson har gjort en värdefull insats genom sin utredning om Föret, den försvunna fjärden, som alltjämt går igen i ortnamn och fornhistoria.

Vad hette fjärden eller fjorden i Mölndal?

Professor Staffan Fridell.
Professor Staffan Fridell.

Mölndal består av lågland med berg runtom. Här har förhållandena varit likartade. Mölndals centrum och kringliggande kvarter samt hela Fässbergsdalen och dalgången vid Krokslätt har varit en fjord av Västerhavet. Vad kan denna fjord ha hetat? Vid fjorden låg byn Fässberg. I det näst äldsta belägget för detta namn (från 1294) står senare leden i flertal. Där omtalas alltså Fässbergen. Har man kanske sagt att man befann sig bland Fässbergen, när man befann sig på denna fjärd? Vattendragen i Fässbergsdalen kallas Kvillen, och namnet är belagt redan 1691. De kallas också Ävan. Bäcken, som kommer från Kållered och förenar sig med Mölndalsån, kallas Ävabäcken eller Ävaån. Namnet Ävjan är belagt alltifrån 1709. I Mölndal har vi alltså några namn att fundera över, men några säkra slutsatser kan inte dras. Jag har dock velat föra upp frågan på dagordningen. Försvinner en fjord, försvinner även dess namn. Fridells och Larssons redogörelse visar dock, att kända namn icke försvinner utan att lämna spår efter sig. Vem hittar spåren i Mölndal?

Läs vidare

Mats G. Larsson och Staffan Fridell, Föret, Föresäng och Forkarby, Namn och Bygd 2011 (s.95-108).

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III. Ortnamnen i Askims härad och Mölndals stad, Gbg 1932 (s. 63,142 och 144).

Klicka här för denna artikel som pdf

Fantomen gör en insats för fornforskningen och avslöjar Kensingtonstenen

Många högst olikartade människor har under årens lopp gjort insatser för fornforskningen, men både jag och många andra blev slagna av häpnad, när vi fick veta, att Fantomen, den vandrande vålnaden, bosatt i Dödskallegrottan i de djupa skogarna hade kommit till vår undsättning och – som vanligt – gjort en viktig insats med sina hårda knytnävar.

En förfalskning från 1898

Han har gjort en insats för att klargöra, hur det förhåller sig med den så kallade Kensingtonstenen, en runsten, som berättar att åtta göter och tjugotvå norrmän år 1362 hade färdats till Minnesota. Denna runinskrift är en förfalskning, utförd av den svenskamerikanske farmaren Olof Öhman, som offentliggjorde sin förfalskning 1898. Sakkunskapen genomskådade bedrägeriet redan från början, men åtskilliga privatforskare har med stor bestämdhet hävdat, att stenen skulle vara äkta. Vad kan då Fantomen göra i ett sådant ärende?

En uppdiktad förhistoria

Tidningens förstasida handlar om Fantomen och Kensingtonstenen.
Tidningens förstasida handlar om Fantomen och Kensingtonstenen.

En egensinnig farmare, som hugger in bedrägliga budskap i runstenar, är knapp­ast ett fall för Fantomen. Manusförfattaren Falco Pellerin har därför hittat på en helt annan förhistoria. I Minnesota finns den rike och skurkaktige herr Pillsbury, som äger skogsbolaget Pillsbury Lumber Company. Bolaget ägnar sig åt olaglig skogsav­verkning inom indianreservaten och försök­er tysta Fantomens morbror, den orädde tidningsmannen Jens Jensen, genom att bränna ner hans fastighet och ta död på Jensen själv. Det sistnämnda lyckas han som väl är inte med. Pillsburys nya skurk­streck är tillverkningen av en runsten, som skall berätta om att redan de gamla vikingarna hade koloniserat Minnesota. Tack vare denna runsten skall han kunna sälja mark dyrt till skandinaviska invand­rare, som önskar bo på sina förfäders historiska ägor.

Skurkarna slås till marken

Mats G. Larsson kunde påvisa, att runstenens förfalskare hade satt sin egen signatur på runstenen. Foto: Lars Gahrn.
Mats G. Larsson kunde påvisa, att runstenens förfalskare hade satt sin egen signatur på runstenen. Foto: Lars Gahrn.

Pillsbury anlitar den invandrade sven­sken Sven Fogelby för att hugga runstenen. Fogelby avskyr sitt uppdrag och pratar i fyllan och villan bredvid mun för Fantomen. När Pillsbury och hans män har lyft in runstenen i en prärievagn, hoppar Fantomen in i vagn­en. När skurkarna skall gräva ner runstenen i träskmarkerna, dyker Fantomen upp ur mörkret och slår den ene efter den andre medvetslös med sina hårda knytnävar. Pillsbury själv blir dödligt skrämd och avkrävs ett löfte, att han skall sluta med sin brottsliga verksamhet. Så sker även. Runstenen blev kvar på platsen och återfanns många år senare av Olof Öhman. Fantomens förfader, den sjuttonde Fantomen, utförde denna bedrift, och i vår tid berättade vår tids Fantomen denna händelse för sina barn Kit och Heloise.

Helt riktiga faktasidor

Fantomen läser högt ur Fantomen-krönikan om Kensingtonstenen för sina barn Kit och Heloise.
Fantomen läser högt ur Fantomen-krönikan om Kensingtonstenen för sina barn Kit och Heloise.

Denna serie har inte mycket gemensamt med verkligheten. Den har end­ast det gemensamt med verkligheten, att stenen är en förfalskning, men det räcker för att tidningen skall ha utfört en viktig insats för fornforskningen. Denna sanning förs ut till alla serieslukare, och de är många. De är väldigt många, om de jämförs med det lilla fåtal, som läser forskningsinlägg och populärvetenskapliga böcker om runstenar. Två sidor i tidskriften innehåller ”Fantomen Fakta”. Här berättas på ett helt riktigt och lättfattligt sätt om runstenen. Falco Pellerin utvecklar också bevisen för att detta är en förfalskning. Han skriver: ”Vi kan med 99 procents säkerhet säga, att runorna på Kensingtonstenen ristades av samme man som upptäckte den.” Sedan dess har docent Mats G. Larsson påvisat, att stenens upptäckare, farmaren Olof Öhman, även på två sätt har satt sin signatur på förfalskningen. Säkerheten har ökat till 100 procent.

Serier är folkbildning

Det är så sant som det är sagt. Det är både allvarligt och farligt att förfalska, även om förfalskningarna är avsedda som skämt.
Det är så sant som det är sagt. Det är både allvarligt och farligt att förfalska, även om förfalskningarna är avsedda som skämt.

Denna insats är bara en bland många insatser, som serietidningar har utfört för att sprida historiska kunsk­aper. Serierna utspelar sig ofta i historien, och på detta sätt sprids vissa grundläggande historiekun­skaper till en bred läse­krets. Serierna är dock en förhållandevis ny konstform och behandlas ofta som en nykomling med viss ringakt­ning av skönandarna. Häremot måste påpekas, att det finns både bra och dåliga serier. Många serier är konstnärligt högtstående och har ett djupsinnigt innehåll. Särskilt för barn och ungdom kan serierna vara en ovärderlig inledning till litteraturen. I början kan det vara tungt och svårt att ta till sig sida efter sida med enbart bokstäver, men får man hjälp av färgglada och väl utförda teckningar, lockas man oemotståndligt in i äventyren. När man senare börjar med den stora litteraturen och med historien, har man redan tack vare serierna lärt sig en hel del om både litteratur och historia. Jag vet hur det är, ty jag har själv serieförlagen att tacka för mycket. Fantomen-serierna är närmast att jämföra med äventyrsböcker för ungdom, men skillnaden mellan olika avsnitt är avsevärd. Lee Falks serieäventyr håller hög klass, men andra kan vara enkelt hantverk. Serier är ofta både folkbildning och konst. Carl Barks, den snillrike och skicklige Kalle Anka-tecknaren, erkänns sedan länge allmänt som en stor seriekonstnär. Burne Hogarths Tarzan-teckningar har – med all rätt – jämförts med Michelangelos konst. Vid sidan av sådana storheter finns dock många andra serietecknare, som på olika sätt gör en insats för kulturen, men visst var det oväntat, att Fantomen skulle göra en insats för runforskningen. Det var – som Niklas Krantz uttryckte det – en ”högoddsare”.

Läs vidare

Falco Pellerin (manus) och Joan Boix (teckningar), Runstenens gåta, tecknad serie i: Fantomen Nr 25-26 2012 (s. 3-34).

Falco Pellerin, Kensingtonstenen, Fantomen Fakta, i: Fantomen Nr 25-26 2012 (s. 35-36).

Mats G. Larsson, Kensington 1898: Runfyndet som gäckade världen, 2012.

Klicka här för denna artikel som pdf