Mora sten och den svenska riksdagens ursprung

Mora Stenar är ett sällsamt exempel på hur en plats av stor betydelse helt kan mista all betydelse och sjunka in i lantlig ro, endast störd av någon enstaka bil, som kör förbi på vägen. Stenarna låg tidigare på ängen nära vägkanten, omgivna av en gärdsgård. Sedan 1770 förvaras de i en stenbyggnad med pyramidtak.

Farleden har grundats upp

Ett litet stenhus är nu förvaringsplats för Mora stenar. Framför huset ses Niklas Krantz och Mats G. Larsson. Foto: Lars Gahrn.
Ett litet stenhus är nu förvaringsplats för Mora stenar. Framför huset ses Niklas Krantz och Mats G. Larsson. Foto: Lars Gahrn.

Här valdes en gång för länge sedan Sveriges konung, men den sista kungahyllningen ägde rum 1457, och alltsedan dess är inga stora händelser kända från bygdens historia. Platsen ligger på gränsen mellan Tiundaland och Attundaland, vilket på sin tid bör ha varit mycket betydelsefullt. En gång i tiden låg Mora vid en farled av stor betydelse, nämligen den stora fjärden Föret. Den hade grundats upp redan i början av medeltiden, och då kom orten att på sikt mista sin betydelse. En följd av detta är, att denna fornminnesplats ofta sammanblandas med Mora vid Siljan i Dalarna, men Mora Stenar ligger i Lagga socken i Uppland, några mil sydost om Uppsala.

Den nyvalde kungen stod på Mora sten

Två av stenarna är så kallade dokumentstenar, som berättar om kungaval, den ena om Erik av Pommerns val 1396 och den andra om Karl Knutssons kungaval år 1448. De övriga sju stenarna saknar inskrift och har – enligt Mats G. Larssons forskningar – tillsammans med Karl Knutssons sten utgjort delar av den stora Mora sten. Stående på denna sten hyllades den nyvalde konungen. Stenarna är några av de många minnesmärken, som det svenska kungadömet har lämnat efter sig under årens lopp.

Svenska folket stiftade lag

Platsen är dock minnesvärd på flera sätt. Folket hyllade konungen och lovade honom tjänst och trohet, men samtidigt skulle konungen lova att hålla landets lagar och att inte överträda folkets rätt till inflytande i rikets styrelse. I Magnus Erikssons landslag finns en lång förteckning över vad kungen skulle lova. Ingen lag skulle givas allmogen ”utan deras ja och samtycke”, kort sagt är ingen lag giltig utan att folket har godkänt och antagit den. Här fastslås svenska folkets rätt att självt stifta lag. Denna rätt skulle kungen erkänna här vid Mora sten.

Kungavalsmötena – riksdagens föregångare

Hur det skulle gå till vid kungavalsmöten fastslås i Upplandslagen, Södermannalagen och Magnus Erikssons landslag. Lagmannen och tolv män från varje lagsaga skulle infinna sig på Mora ting för att välja konung. Forskarna har sedan länge insett, att dessa kungavalsmöten var föregångare till de svenska riksdagarna. I båda fallen möttes ombud från hela riket för att överlägga och fatta beslut om gemensamma angelägenheter. Ifall dessa lagmän och folket från lagsagorna har fattat beslut om även annat än kungavalet, måste kungavalsmötena räknas som ett slags riksdagar. Ett brev från 1319 års kungaval ger oss intressanta inblickar.

Svenska folket beslutade om skatter

Stenarna inne i huset.
Stenarna inne i huset.

Brevet utfärdades av de svenska biskoparna, Sveriges lagmän och några andra stormän. De ger till känna, att Sveriges konungar och furstar under de gångna åren har pålagt riket många olagliga skatter och andra bördor. Vid kungavalet hade menigheten från hela riket klagat över dessa förhållanden. De lovar att efter all sin förmåga bevara och försvara alla rättigheter och privilegier. Om en hjälpskatt skulle krävas, skall detta ärende framläggas för biskoparna och stormännen. Dessa skall sedan lägga fram ärendet för menigheterna i de olika riksdelarna. Stormännen och menigheten skall pröva ärendet och överlägga. Beslut fattas i enlighet med vad de finner vara lämpligt. Dessa omskrivningar kan enkelt sammanfattas med orden: beslut om nya skatter fattas av stormännen och folket på landstingen (lagsagornas ting). De kan även avslå en begäran om nya skatter. Svenska folket fattar självt beslut om beskattningen.

Beslut måste fattas på varje landsting

Brevet utfärdades i Uppsala på den dag då konungen valdes. Uppenbarligen har man överlagt i ärendet i samband med kungavalet på Mora äng, men själva brevet har utfärdats efteråt i någon skrivarstuga inne i Uppsala stad. Kungavalsmötet har alltså överlagt och fattat beslut som en riksdag. Samtidigt framgår av brevet, att man ansåg det vanliga vara att beslut i ett ärende måste fattas på varje landsting runtom i riket. Utvecklingen mot en riksdag är på väg, men ännu så länge fattade riksmöten som detta endast i undantagsfall besluten.

Vid Mora kommer man riksdagens ursprung nära

Mora Stenar är alltså en viktig plats i det svenska folkstyrets historia. Här slog man fast, att svenska folket och ingen annan (icke konungen, icke furstarna, icke stormännen, icke kyrkan) fattade beslut om skatter. När Niklas Krantz och jag besökte Uppsalatrakten, var Mora Stenar ett självklart utflyktsmål. Docent Mats G. Larsson, platsens insiktsfulle utforskare, hade vänligheten att visa oss runt och även visa området, där stenen av allt att döma har legat ursprungligen. När vi vandrade fram över de vidsträckta och grönskande fälten i sommarvärmen, kände man att vi hade kommit dit långt efter de stora händelserna. Inga andra människor såg vi till, och ingen annan kom för att titta på stenarna och museibyggnaden, medan vi var där. Ändå befann vi oss på en plats av stor betydelse för den svenska riksdagens framväxt. Här har konung och folk erkänt varandras rättigheter och lovat att följa gällande regler. Slitningar mellan konung och folk har visserligen förekommit, men på det stora hela har konung och folk samsats bra, särskilt om man jämför med förhållandena ute i Europa, där det ofta togs hårda tag i kampen. Där den svenske konungen har lämnat spår efter sig, där hittar man också spår efter den svenska riksdagen och dess föregångare. Där riksdagen har sammanträtt, har oftast även den svenske kungen varit med. Mora Stenar är en sådan plats, där man har kommit den svenska riksdagens ursprung nära. Platsen är värd att uppmärksammas och hedras på alla sätt.

Läs vidare

Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Åke Holmbäck och Elias Wessén.

Första serien: Östgötalagen och Upplandslagen, 1979, Upplandslagen s. 43. Här framhålls att konungen skall lova folket på landstingen ”att hålla deras lag och svärja dem fred.”

Tredje serien: Södermannalagen och Hälsingelagen, 1979, Södermannalagen s. 42. Här finns samma bestämmelser som iUpplandslagen.

Femte serien: Äldre Västgötalagen, Yngre Västgötalagen, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten, Andra oförändrade upplagan 1979. Äldre Västgötalagen s. 109. Här föreskrivs att konungen skall ”svärja att vara trogen mot alla götar, att han icke skall bryta rätt lag i vårt land.”

Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning av Åke Holmbäck och Elias Wessén (Rättshistoriskt bibliotek 6), Lund 1962, s. 4-7. Här finns både kungens ed till folket och folkets till konungen.

Från senantik och medeltid: Latinska texter av kulturhistoriskt intresse, utvalda och kommenterade med språklig inledning och glossarium av J. Svennung I-II (Skrifter utgivna av Svenska Klassikerförbundet 40 a-b), Lund 1963. Här finns texten i Svennungs läsning från en av handskrifterna (I s. 155-156) med värdefull kommentar (II s. 100-101).

Nils Ahnlund, Hur gammal är Sveriges riksdag? Artikel i: Nils Ahnlund, Svenskt

och nordiskt från skilda tider, Sthlm 1943. (Ahnlund förvånas över att så många som fyra bönder från varje härad enligt Erikskrönikan skulle infinna sig vid Mora ting till mötet 1319.)

Mora sten och Mora stenar: En vägledning till ett märkligt nationalmonument (Svenska kulturminnen 55). Riksantikvarieämbetet 1993.

Mats G. Larsson, Mora sten och Mora ting, artikel i: Fornvännen 2010 (s. 291-303).

Klicka här för denna artikel som pdf

Minnesstenen räddade Gestilren från glömskan

Hösten 2014 fick jag återigen se minnesstenen över slaget vid Gestilren på bild i en påkostad och välillustrerad skrift. Klarare än någonsin begrep jag, hur stor betydelse minnesstenen i Varvs socken uppe i Västergötland hade fått, och att den hade haft stor betydelse även för mig personligen. Under sitt dryga århundrade i Varvs socken har minnesstenen gjort stor nytta, fastän denna nytta till stor del har varit både oförutsedd och oönskad.

Trowald skrev monumentets historia

Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.
Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning. I början av 1200-talet var Sverker Karlsson svensk kung. I slaget vid Lena (i Västergötland) besegrades han år 1208 av Erik Knutsson, som ville bli kung i hans ställe. Ett andra slag dem emellan utkämpades 1210 vid Gestilren. Denna gång stupade konung Sverker, och Erik Knutsson blev nu konung. Kring förra århundradeskiftet restes minnesstenar ute i våra bygder. Gustaf Lindberg i Tidaholm, en mycket historieintresserad tidningsman, ville resa en minnessten över slaget vid Gestilren, som enligt några äldre skriftställare skulle ha stått i Varvs socken väster om Tidaholm. Dessa uppgifter ansågs redan på den tiden vara mycket osäkra, men hur som helst restes en minnessten i Varv till 700-årsjubileet med mycket stor tillslutning av besökare. Minnesstenen, som är både stor och ståtlig, blev genast från början en sevärdhet. Gustaf Lindberg hade lyckats med sin målsättning att ge hembygden en historisk sevärdhet. Redan 1908 hade han skrivit: ”Hur enkelt än detta minnesmärke blefve, skulle det dock skänka bygden ett ökadt historiskt anseende.” Mer än ett århundrade efteråt kan vi fastslå, att han hade helt rätt. Om minnesmärkets tillkomst finns nu en utförlig redogörelse av Oscar Trowald: ”Bortom monumenten – historiekultur, nationalism och monumentprojekt i Västergötland 1893-1917” (Västergötlands Fornminnesförening Tidskrift 2013-2014). Gestilrenmonumentet behandlas på sidorna 95-124 och har alltså fått 30 sidor i denna drygt 200 sidor tjocka avhandling.

Slaget räddades ur glömskan

Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.
Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.

Lindberg hade gjort sin hembygd en stor tjänst, men han hade även gjort historievetenskapen en stor tjänst. Minnesmärket fäste uppmärksamheten på slaget och gjorde det känt i vida kretsar. Sveriges medeltida historia innehåller åtskilliga slag och träffningar, som inte ens alla medeltidshistoriker känner till, och som i stort sett ingen bryr sig om. Stenresarna i Västergötland räddade slaget vid Gestilren från ett sådant sorgligt öde. Tack vare dem blev Gestilren upptaget bland de medeltida händelser, som de historieintresserade förväntades känna till. Den, som går igenom uppgifterna kring detta slag, får en upplysande inblick i maktspelet vid denna tid och de offer, som den krävde. Han eller hon får en vidare en inblick i forskningens svårigheter och vårt vetandes begränsning. Man får sig till livs de första uppgifterna om de senare så omtalade folkungarna. Visst är detta slag värt att lära känna! Stenresarnas insats slutade dock inte vid att rädda slaget ur glömskan.

Minnesstenen provocerade till forskning

Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.
Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.

Blir en händelse känd genom ett minnesmärke, vill man gärna veta mer om händelsen i fråga. Man kan rentav säga, att mer kunskap blir nödvändig. Folk börjar ju fråga. Minnesmärket har eggat till forskning kring slaget och till forskning om detta tidsskede över huvud taget. Gustaf Lindberg gjorde själv aktningsvärda försök att samla de uppgifter som fanns och om möjligt få fram fler. Den mest angelägna frågan blev att försöka utreda, om slaget verkligen hade stått i närheten av minnesmärket. Västergötlands Fornminnesförening gjorde här en viktig insats. Sven Lampa skrev en utredning om slagen vid Lena och Gestilren, och denna trycktes i föreningens tidskrift. Vad gäller Gestilren skrev han, att ”platsen är obekant”, och att sägnerna förlägger platsen ”utan verkligt skäl” till Varv. I samma tidskrift trycktes femtio år senare (till 750-årsminnet) Folke Högbergs mönstergilla utredning i ämnet. Han avvisar med goda skäl försöken att förlägga Gestilren till Västergötland. Däremot hade han funnit uppgifter, som skulle kunna tyda på att byn Gästre nordväst om Enköping i Uppland skulle kunna vara det sägenomsusade Gestilren. Han hade dock inte belägg för att Gästre hade kallats Gestilren. Därför uttalade han sig inte med bestämdhet.

Minnesstenen stod där och avbildades ofta. Den fäste uppmärksamheten vid slaget, och man överdriver inte, om man skriver att den provocerade till forskning, åtminstone provocerade den mig. För att understryka hur osäkra alla slutsatser om ortens läge och namnets tydning var, skrev jag två artiklar, som trycktes i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (1988 och 1990). Dessa artiklar visade sig vara mycket provocerande för språkmännen, fastän jag inte hade ifrågasatt deras slutsatser utan endast byggt vidare på dem. Artikeln av 1988 gav upphov till ett meningsutbyte, som inte gav någonting men tjänade till att på nytt fästa uppmärksamheten på slaget – och provocera.

Ett genombrott kom några år senare, då Lars Otto Berg kunde påvisa, att Gästre nordväst om Enköping hade kallats Gestilren. Belägg fanns från åren 1581-1628. Bergs inlägg trycktes i: Namn och Bygd 1999. Gästre ligger i Frösthults socken, och i grannsocknen Sparrsätra bodde överstelöjtnant Sven Sandblom, som var intresserad av krigsminnen, och som 2004 gav ut en skrift om slaget. Han tyckte att slaget vore värt en allsidigare belysning. En bok med flera författare vore önskvärd. Han var god vän med Ingegerd Troedsson, tidigare talman i Sveriges riksdag. Hon hade både historieintresse och inflytelserika vänner. Hon ordnade fram pengar, och lagom till 800-årsjubileet utkom en 280 sidor tjock bok med åtta olika författare och slösande rikt illustrerad. Boken behandlar både 1100-talets och 1200-talets svenska historia med slaget vid Gestilren 1210 som ett slags nav eller medelpunkt. Själv skrev jag artiklar om slagen vid Älgarås (1205) och Lena (1208), medeltida fältteckens utseenden samt maktkampen mellan Sverkers och Eriks ätter. På samma sätt hade många andra artiklar betydelse främst som bakgrundsteckning till slaget. Bokens titel är: Striden i Gestilren 1210. Varför? Vad hände? Och sen då? Redaktör: Ingegerd Troedsson. Biträdande redaktör: Sven Sandblom. Övriga medverkande författare: Lars Otto Berg, Marja Erikson, Staffan Fridell, Lars Gahrn, Mats G. Larsson och Sigurd Rahmqvist (Enköpings kommuns kulturförvaltning, 2009, 280 sidor, rikt illustrerade).

Om man räknar ihop alla inlägg om Gestilren, bör man få fram att Gestilren och Lena är de medeltida slag, som är utförligast behandlade. Lena leder enbart därför, att folkvisorna om slaget har behandlats utförligt eller rättare sagt alltför utförligt. Minnesstenen i Varv har haft mycket stor betydelse för denna omfattande forskning kring slaget vid Gestilren.

Många trycksaker om invigningen och minnesplatsen

 Stenen har haft stor betydelse för att egga till forskning, men givetvis är den själva förutsättningen för alla inlägg om själva monumentet. Invigningen tycks ha varit mycket lyckad. Omkring 6000 personer bör ha infunnit sig härute på landsbygden. Biskopen, riksantikvarien, landshövdingen och prins Eugen var där. (Några veckor före invigningen hade självaste konungen förhandsgranskat den ännu icke resta stenen.) Invigningen speglades i otaliga tidningsartiklar. Två tidningsredaktörer var ju de ledande krafterna bakom minnesmärket. Dessutom utkom några trycksaker med anledning av invigningen. Vidare har Birgitta Ingvar-Nilsson skrivit utförligt om både slaget och invigningen (i: Dimbobygden 1997). Vad gäller invigningen kunde hon bygga på en utförlig artikel av Folke Högberg. Redan han hade ägnat sig åt detta ämne. År 2014 kom Oscar Trowalds 30 sidor om minnesstenen, arbetet med minnesplatsen och invigningen. Minnesmärket är alltså mycket utförligt skildrat, liksom bakgrunden. Historien om minnesstenen har blivit minst lika intressant som historien om slaget.

Minnesmärket har alltså betytt mycket för sin hembygd, dit det har dragit stora mängder besökare genom åren. Minnesstenen har också betytt mycket för vetenskapen. Den har gjort slaget vid Gestilren till ett av de mest kända medeltida slagen, och stenen har likaså eggat till forskning. I ett avseende gjorde forskningen stenresarna besvikna. Redan från början gav forskningen ökad tyngd åt insikten, att slaget inte hade stått i närheten av minnesstenen. Forskningen har gått vidare, och nu pekar spåren bestämt åt annat håll, nämligen åt Gästre. Där fanns även en hög, som kallades Sverkils backe och en sten som kallades Sverkers (sten). Kung Sverker Karlsson stupade i slaget. Namnet Sverkers förekomst i Gästre är därför intressant.

Minnesstenen har självständigt värde

Det är beklagligt, att minnesstenen inte hamnade på platsen för slaget, men som bekant kan även kompassen drabbas av missvisning. Under sådana förhållanden är det oundvikligt, att den källfattiga medeltidsforskningen allt som oftast drabbas av allvarlig missvisning. Stenen och minnesplatsen har nu en så rik historia, att de är av värde, oavsett var slaget utkämpades. Stenen är stor och ståtlig med välhuggen inskrift, och platsen är vacker. Plats och sten är sevärdheter i sig själva, oavsett om något har hänt eller inte hänt på platsen.

Minnesstenens underhållande inskrift

Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.
Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.

Slutligen har minnesstenen i Varv bidragit till den tyvärr mycket sparsamt förekommande underhållningen inom den både bokstavligt och bildligt talat gravallvarliga medeltidsforskningen. Detta bidrag till underhållningen var helt ofrivilligt. Hela invigningen var både högstämd och högst allvarlig. I stenens hjärtsköld står bönen: ”Gud skydde Sveriges rike!” med versaler (stora bokstäver). Innebörden är: ”Må Gud beskydda Sveriges rike!” Man borde ha skrivit ”beskydde” för att undvika dubbeltydighet.

Krönikören Don Basuno i Stockholms-Tidningen uppmärksammade inskriften och menade att ”skydde” nog var imperfektform av verbet sky, som betyder undvika eller avsky. Inskriften skulle alltså betyda, att Gud avskydde Sveriges rike. Liberala Falköpings-Posten menade å sin sida, att Gud nog hade avskytt Sveriges rike, det vill säga rike män, som hade startat det hemska kriget. Bakgrunden till dessa skämt är att högermän var de drivande krafterna bakom minnesmärkena, medan liberaler var mindre intresserade eller ointresserade. Socialdemokraterna kunde någon gång visa sig öppet avoga. Här har vi alltså ett budskap, som kan tolkas på tre sätt och därigenom tillfredsställer både höger och vänster. Noga räknat har vi även en fjärde språkligt möjlig tolkning, nämligen: Må Gud beskydda Sveriges rike män. Detta innebär att vänstern har två tolkningar och högern likaså två. Detta är alltså – helt oavsiktligt- rena rama ”millimeterrättvisan”.

Inskriften är helt enkelt ett fynd för alla stackars ciceroner, som skall guida busslaster med mer eller mindre ointresserade besökare. Jag har själv berättat om ett medeltida slag för en busslast besökare, som inte ens var intresserade av kaffet. Under sådana svåra förhållanden behövs skämt. Kanske kan inskriften betecknas som ett självmål, men då må man betänka, att tack vare dubbeltydigheten kommer man ihåg även det avsedda budskapet. Dubbeltydigheten är på detta sätt en tillgång och en fördel för alla.

Fortsätt att resa stenar!

Lyckligtvis har sedvänjan att ordna till minnesmärken inte upphört, även om man då och då kan förnimma ett motstånd mot höga minnesstenar eller bautastenar. I våra tider har de stora orden blivit mindre och de högstämda talen mera lågmälda. I stället för stora och höga bautastenar kommer minnesplattor och informationsskyltar. Med tanke på den nytta, som minnesstenen i Varv (och dess motsvarigheter på andra håll) har gjort, finns all anledning att fortsätta. Eftersom historien bakom minnesmärkena har visat sig vara intressant på många sätt finns all anledning att fortsätta att dokumentera monumentens tillkomsthistoria och historiebruket därefter. Oscar Trowald har gjort en värdefull insats, som manar till efterföljd. Historien bör på olika sätt lyftas fram. Varje tid har sin inriktning. Under den tid, som Trowald har undersökt, ville man gärna framhålla våra krigiska minnen. Efter det demokratiska genombrottet har arbetarrörelsens ledargestalter hedrats med minnesmärken. Man har vidare utmärkt platser för rivna kyrkor och tingshus. Önskvärt vore, att platser för frikyrkolokaler, folkparker och Folkets hus på samma sätt kunde markeras. Satsar man på en stor minnessten, kan själva stenen bli en sevärdhet. Gjutna statyer är dyra, men minnesstenar är ofta häpnadsväckande billiga. Trowald har räknat om kostnaden för minnesstenarna till dagens penningvärde. Jag blir gång på gång förvånad. De låga kostnaderna berodde delvis på att många sockenbor arbetade ideellt, och även i våra dagar kan man räkna med att många är redo att arbeta ideellt för att ge sin hembygd en ny sevärdhet. Man fick minnesmärken av bestående värde billigt. Söker man upp lämpliga block i skogen, kostar bara framforslandet och inskriften pengar.

Klicka här för denna artikel som pdf