Stensjökyrkan – en kyrka med intressanta särdrag

Stensjökyrkan fyller 40 år under 2014, och söndagen den 9 mars firades denna församlingskyrka med en stor ”festhögmässa”. Arkitekten Kjell Malmqvist utfrågades av prosten Stefan Risenfors, och det var slående hur mycket även själva kyrkobyggnaden hade utvecklats under de gångna 40 åren.

Var skall kyrkan ligga?

Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.
Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.

Om verksamheten är livlig och växer, krävs både förändringar och tillbyggnader. ”Festhög­mässan” visade upp en livaktig församling med många verksamheter och gott om folk i alla åldrar. Arkitekten Kjell Malmqvist är själv församlingsbo och var med från början. Innan kyrkan tillkom firade man friluftsgudstjänster på platsen. Kjell Malmqvist tillverkade ett enkelt björk­kors till dessa friluftsgudstjänster. Föregå­ng­aren till Stensjökyrkan var Heleneviks församlingshem. När man skulle bygga en ny kyrka, hade man en tomt uppe på Nötåsberget att ta ställning till. Här hade ett missionshus legat, men det hade rivits, och man hade möjlighet att bygga en ny kyrka här. Signe Hasselblad, en av eldsjälarna i småkyrkostiftelsen, var intresserad av denna tomt, men åtskilligt talade emot. Det fanns branta backar på båda sidor, och tomten låg i utkanten av det område, som kyrkan skulle betjäna. Man ville ha en mer central tomt, och så stannade man för den nuvarande.

Oro för trafikbuller

Man skulle bygga i en sluttning, och därför byggdes en suterrängkyrka. Man var orolig för att trafikbruset från Gunnebogatan skulle störa. Oron var befogad, ty trafiken har ökat hela tiden under de gångna 40 åren. Dels byggde man åt gatan en vägg utan fönster. Framför kyrkan anlades ett kyrktorg med framdragna väggar som ett slags avskärmande vingar på sidorna. Huset vilar på en betongplatta, som till en del är gjuten på berget. Under kyrkorummet finns församlingslokaler, men här fanns inte några tjänsterum. När Stensjön blev egen församling, inrättades pastorsexpeditionen i Götiska Förbundets skola nedanför Mölndals Kråka. När Birgitta Landgren började som organist 1981, måste hon och de andra anställda ta sig ner till Götiska Förbundets skola för att hämta papper och stencilera.

Tre insatser av arkitekten

Lösningen blev en tillbyggnad på norra sidan, där kyrksalen och tjänsterum inrymdes. Utbyggnaden tillkom 1986, och arkitekten var en gammal bekant, nämligen Kjell Malmqvist. År 2005 byggdes kyrkan ut åt södra sidan, och denna gång tog man upp fönster åt gatan. Arkitekten hette även denna gång Kjell Malmqvist. Vid festhögmässan gav man flera gånger uttryck åt stor tacksamhet och tillfredsställelse över förhållandet, att man hade haft samme arkitekt under alla tre byggnadsskedena. Genom 2005 års utbyggnad har kyrkorummet utvidgats, och detta behövdes under festhögmässan, då kyrkokören fyllde denna del av kyrkan. Genom tillbyggnaderna har kyrkan blivit en mycket omväxlande byggnadskropp. Den har såsom Gunnebo ”mycken mouvement” (rörelse) i sig. Den speglar redan på många sätt historien.

Fönster i stället för altartavla

Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.
Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.

Åtskilligt finns att säga om kyrkans inre. I början av 1970-talet var man mycket angelägen om att hålla nere kostnaderna. En altartavla hade man inte råd med, ansågs det. Kyrkoherde Lennart Levén kom på den – både bildligt och bokstavligt – ljusa idén att i stället ha ett altarfönster på altartavlans plats. Fönstersmygen försågs med trappsteg som en medeltida Jakobs­stege. Sådana fönstersmygar med trapp­steg finns i en del gamla medeltidskyrkor. Altaret sattes i nordöstra hörnet av kyrko­rummet, som på detta sätt fick större djup. Altaret är i sin ena ände inbyggt i väggen, som just här är byggd på hälleberget. Givetvis finns en tanke bakom detta. Jesu liknelse om huset på hälleberget och huset på sanden (Matt 7:24:25 och Luk. 6:48) är känd bland kyrkfolket. Altarets vänstra kortsida vilar på ett ben, och altaret liknar alltså en bänk, som är höjd över golvet. Biskop Bertil E. Gärtner, som skulle inviga kyrkan, lär ha ställt sig frågande inför detta ovanliga byggnadssätt, men allt går att lösa. Till invigningen lär man (enligt vad prosten Stefan Risenfors i efterhand hade fått höra) ha staplat upp lösa tegelstenar under altaret, så att även detta altare såg ut att vara byggt på golvet. När biskopen hade återvänt hem, plockade man undan dessa lösa tegelstenar igen. Historien är mycket bra, men min misstro mot goda historier är stor. Olyckligtvis ville jag ha historien bekräftad. Det visade sig då, att varken Kjell Malmqvist eller Stellan Hasselblad hade hört talas om den. Jag har hört mig för även på andra håll, men de tillfrågade har skakat på huvudet: ”Vi har inte hört talas om något sådant”. Stefan Risenfors och jag har funderat vidare och ställt den nya frågan: Kan det röra sig om ett förslag, som aldrig genomfördes, eller hade man mycket få invigda i detta knep? Vem vet besked?

Kyrkklockan synlig i kyrkan

Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.
Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.

En kyrkklocka skulle man ha, men även i detta fall gällde det att hålla nere kostnad­erna. Lärarinnan Elna Björk erinrade sig, att Fässbergs kyrka hade tre kyrkklockor, av vilka en inte användes. Kyrkklockan fick man därifrån. Den kostade inte något, men en klockstapel kunde bli kostsam. Toltorps­kyrkan hade nyligen fått en klockstapel för 20 000 kr, och att satsa lika mycket på Stensjökyrkan var inte möjligt. Vad skulle man göra? Kjell Malmqvist fick snilleblixten att sätta in klockan i byggnadens sydöstra hörn, längst upp under taket. Genom ett fönster är den synlig inne i kyrkorummet. Detta är en ”originalidé” från Kjell Malmqvist själv. Han har inte sett någon annan kyrkklocka hänga så, och det visade sig att inte heller någon annan i församlingen hade sett något liknande. Däremot hade många hört uppskattande omdömen om denna upphängning, som gör kyrkklockan synlig inifrån kyrkorummet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Vi vill åter få se Göta lejon på Älvsborgs fästning!

Göteborg har en runsten, som konsthistoriskt har blivit tidfäst till ”1200-talets förra hälft eller dess mitt”. Detta är uppseendeväckande med tanke på att staden grundades först 400 år senare eller 1621. I Göteborg befinner sig runstenen emellertid, och ingen annan ort kan nu göra anspråk på den.

Göteborgs egen runsten fanns på Älvsborgs slott

Ett träsnitt av Johannes Bureus är vår äldsta avbildning.
Ett träsnitt av Johannes Bureus är vår äldsta avbildning.

År 1603 omtalas den för första gången, då den kän­de runforskaren Johannes Bureus lade märke till den, där den låg (tydligen på marken) framför Älvsborgs slottsport eller på förborg­en. Det rör sig om en medeltida gravhäll med kors och runinskrift på fotändan och ett stort lejon på mitten och huvudändan. Inskriften lyd­er: ”Gunnbjörn lät göra denna sten över …, sin broder.” Broderns namn är tyvärr skadat, och han förblir därför okänd till namnet. Givetvis har denna gravhäll förts till Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg) från någon kyrka i närheten, men vi vet inte varifrån den kommer. Man kan tänka på någon klosterkyrka i Lödöse eller Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg). Sådana kyrkor blev överflödiga i samband med stadsflyttningar och reformation, men vi vet ingenting om ursprunget. Ingen annan ort kan därför göra anspråk på stenen. Den är Göteborgs egen runsten. I mer än 400 år har den funnits inom Göteborgs stads område eller områden, som längre fram kom att tillhöra Göteborgs stad. Ingen annanstans har den funnits längre tid.

Runstenen fördes till Älvsborgs fästning

Tyvärr vet vi inte mer om runstenen och Gamla Älvsborg. Nästa gång omtalas den som hemmahörande på Nya Älvsborg eller Älvsborgs fästning, som ligger på ett par holmar utanför Göta älvs mynning. Denna fästning började byggas 1653, och arbetena fortsatte in på 1670-talet. År 1660 började man riva Gamla Älvsborg, och mycket sten härifrån fördes till fästningsbygget. Uppenbarligen har runstenen förts från Gamla Älvsborg till Nya Älvsborg. Runstenen murades in ovanför fästningsporten genom tornet, och den satt på borggårdssidan, där den kunde ses av fler människor. Man måste säga, att den fick en iögonenfallande hedersplats. På sådana ställen brukar riksvapnet eller konungens namnchiffer med en kungakrona över finnas. Elisabeth Svärdström skriver: ”Stenens förnämliga placering ovanför porten till Nya Älvsborg sammanhänger måhända med att man i djurfiguren funnit ett uttryck för begreppet ’Göta lejon’.” Detta Göta lejon ingår som bekant i Sveriges riksvapen. Elisabeth Svärdström har givetvis uppfattat saken helt rätt. Stenen sattes upp i stället för riksvapnet, och dess värde förhöjdes säkerligen därav att den var gammal och försedd med runor.

En högt värderad runsten

1600-talets människor var märkligt vidsynta och uppskattande vad gäller lämningar från forna tider. Man tillvaratog runstenar, liljestenar och medeltida kyrkoskulpturer och infogade dem i sin tids anläggningar. Man hade helt enkelt ett historiskt sinne. Att mura in en sten i en vägg var ett utmärkt sätt att bevara den. Den satt fastmurad, och man behövde inte befara, att någon släpade iväg den. Dessutom satt den väl synlig.

Ovanför porten i kanontornet satte man in den gamla gravstenen med lejonet. Foto: Lars Gahrn.
Ovanför porten i kanontornet satte man in den gamla gravstenen med lejonet. Foto: Lars Gahrn.

Bureus värdesatte runsten­en högt. Det framgår av att han lät avbilda den och trycka den som träsnitt i sin bok ”Monumenta Sveo- Gothica” (Sveogötiska min­nesmärken) från 1624. Ett annat exempel på hög värdesättning av stenen är förhållandet, att den mura­des in över fästnings­porten. Ett tredje exempel är att Olof Rudbeck den äldre lät avbilda den på ett träsnitt i sin Atlantica, vars illustrationer utgör en omväxlande, förvirrande och häpnadsväckande blandning, som sällan låter läsaren finna ett samband mellan text och bilder. Bilden av Älvsborgs runsten behandlas inte på något sätt i texten. (Olaus Rudbecks Atlantica: Svenska originaltexten: På uppdrag av Lärdomshistoriska Samfundet utgiven av Axel Nelson, Tredje delen, Uppsala och Stockholm, 1947, figur 19 på sidan 34 med uppgifter från utgivaren på sidan 770.)

Stenen fördes till Göteborgs museum

Där ovanför fästningsporten satt runstenen ännu 1879. Detta år meddelade Gustaf Brusewitz riksantikvarien, att stenen nu satt så löst, att den kunde ramla ned på någon som gick genom porten. Han föreslog därför, att stenen skulle tas ner och föras till Göteborgs museum. Så skedde även. Givetvis hade man kunnat sätta fast stenen fullt tillfredsställande. Den hade av allt att döma suttit där i två århundraden. Litet färskt murbruk hade säkerligen räckt för att fästa stenen igen, men Brusewitz var väl som alla andra museimän besatt av habegär, och dessutom ville han kanske skydda den mot väder och vind. Den hade skadats av ett lager av ”kalk och droppstensskorpa”, allt enligt Wilhelm Berg. Brusewitz fick som han ville. Stenen togs ner och fördes till Göteborgs museum (nu Göteborgs stadsmuseum), där den sedan har flyttat runt från det ena förvaringsstället till det andra. Jag själv har sett den i Kronhuset för många år sedan. Numera finns denna sten utställd i den förhistoriska avdelningen. Har man inte förhistoriska runor, kan ju även medeltida runor duga.

Göta lejon eller en nära släkting

Sinnebilder för Sverige är tre kronor och ”Göta lejon”. Detta lejon är hämtat från Birger jarls vapen. Birger blev rikets jarl 1248 och styrde Sverige fram till sin död 1266. Hans son Valdemar blev konung 1250. Jarlens och konungaättens vapen blev med andra ord rikets sinnebild. Gravhällen från Älvsborg tillkom under jarlens livstid eller möjligen något före.

Gravstenen stod upp en bit ur golvet och har senare stått ut en bit ur tornväggen.
Gravstenen stod upp en bit ur golvet och har senare stått ut en bit ur tornväggen.

Kan runhällen ha lagts över en släkting till Birger jarl? Denna möjlighet kan inte uteslutas, men lejon var så utomordentligt vanliga i adelsvapen och riksvapen, att inte ens en lös för­modan kan byggas på detta sammanträffande. De före­kommer rentav i några stadsvapen (exempelvis Göteborgs och Uppsalas). Vad man kan säga är däremot, att Göta lejon och runstenslejonet är ungefär­ligen samtida, och att de båda har tillkommit på grund av stormännens och heraldikernas förkärlek för lejon i vapen och på fanor. Om runstenslejonet inte är Göta lejon, så är det åtminstone en nära släkting från samma tid.

Lejonet och namnet Gunbjörn passade utmärkt

Orsaken till denna förkärlek för lejon är givetvis, att lejonet är ett stort rovdjur, stridbart och fruktat av andra djur. Sådana ville även stormännen vara. Det avbildade lejonet är inte det enda, som vittnar om en sådan strävan, på denna runhäll.

Kraftfulla käkar och starka tänder.
Kraftfulla käkar och starka tänder.

Den dödes namn kan tyvärr inte läsas, men brodern som lät göra hällen hette Gunbjörn. Här har vi ett annat stort rovdjur, näm­ligen björnen, stridbar och fruktad av andra djur. Som om inte efterleden -björn skulle räcka har vi förleden Gun-, som betyder strid. (Se Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfatt­at namnlexikon. Skrifter utgiv­na av Svenska språk­nämn­den 29. Tredje upp­lagan, Sthlm 1981, s. 94.) Namnet Gunbjörn var med andra ord ett lämpligt krigarnamn, vilket givetvis inte nödvändigtvis måste betyda, att runhällens Gunbjörn måste ha varit en krigare. Både namnet och lejonet passade utmärkt ute på Älvsborgs fästning.

Det är mycket påfallande, att lejonet är framträdande på runhällen. Lejonet upptar ungefär två tredjedelar av ytan och även den viktiga huvudändan. Runorna och korset har enbart en tredjedel av ytan och då den mindre ansedda fotändan. I vanliga fall är korset mest framträdande på en gravhäll, men så är det inte här. Lejonet måste ha varit mycket betydelsefullt för dem, som lät tillverka gravhällen.

Runstenen rycktes loss från sitt sammanhang

Museimännen på 1800-talet var besatta av sin böjelse att förvärva så gamla och värdefulla föremål som möjligt till sina museer. Man tävlade i konsten att berika sina museer. Ibland räddade man föremålen från vanvård eller förstörelse, men alltför ofta ryckte man loss dem ur den omgivning, där de hörde hemma, och där de hade funnits alltifrån sin begynnelse.

Även i detta fall tog man bort något som hörde till Älvsborgs fästning och var viktigt i sammanhanget. Runstenen hade av allt att döma suttit ovanför porten alltsedan fästningens tillkomst. Den var även en betydelsefull och viktig utsmyckning. Allmogen satte sina bomärken på sina tillhörigheter. Boksamlare sätter sina exlibris i sina böcker. Konungarna satte sina krönta namnchiffer eller sina riksvapen på sina slott och fästningar. Runstenslejonet tjänstgjorde som ett dylikt ägaremärke, men alltsedan 1879 eller 1880 är hällen borta från sin plats på Älvsborgs fästning. Ett väsentligt inslag i fästningens sparsamma utsmyckning saknas.

Sätt upp Göta lejon på fästningen!

Gustaf Brusewitz’ teckning har blivit träsnitt.
Gustaf Brusewitz’ teckning har blivit träsnitt.

Säkerligen var det bra, att hällen togs ned, så att den i fortsättningen inte var uts­att för väder och vind, men man hade bort hugga en ny sten med samma utförande och sätta dit den i stället. Givetvis kan man göra så även i våra dagar. Bättre sent än aldrig heter det ju – Göta lejon bör inte saknas på Västergötlands västligaste fästning.

Kanske menar man, att en gravhäll från 1200-talet inte hör hemma på en fästning från 1600-talet. Ett sådant betraktelsesätt är dock ohistoriskt, eftersom fästningsbyggarna inte alls tyckte så. De ansåg, att en gravhäll från 1200-talet mycket väl kunde infogas i en fästning från 1600-talet. De var föregångare vad gäller återanvändning. Inte minst kan det vara angeläget att visa, att gammalt och nytt mycket väl kan förenas. Älvsborgs fästning är inte fullständig utan sitt runstenslejon.

Läs vidare

Västergötlands runinskrifter, granskade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström, I Text, Stockholm 1958 – 1970. (På sidorna 347-351 finns en utförlig och tillförlitlig redogörelse för runstenens historia och runinskriftens tolkning. Även tidigare avbildningar och tidigare inlägg om tolkningen redovisas. Träsnittet i Olof Rudbecks Atlantica har dock inte uppmärksammats.)

Klicka här för denna artikel som pdf