Porterprovning i kungligt ölfat

Porterdrickarna (de, som dricker porter) har en egen förening med ett eget standar. Detta fick man lära sig under Klippandagarna den 30 och 31 augusti 2014. Som vanligt förekom mer än mycket under dessa dagar, men porterdrickarna – ordet porterdrinkare bör undvikas på svenska – kan vara värda utförligare beskrivning.

Porterförening i ett stort fat

Porterkaret i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.
Porterkaret i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Som sig bör här i Lilla London rör det sig om en engelsk dryck, och följdriktigt har föreningen också ett engelskt namn: Porter Drinkers Association. Deras plats under Klippandagarna var givetvis det stora porterfatet vid Novotel. Detta fat har blivit ställt på ena kortsidan och fått ett toppigt tak. Alltsammans liknar hattstugan eller någon liknande fantasifull skapelse ur vår barndoms bilderböcker. Ovanför dörren finns en skylt, som berättar, att detta är ett av Göteborgs kungaminnen: ”Till åminnelse af den Frukost som H M Konung Carl XIV Johan intog i det Lorentska Brukets store Vat (fat) vid Dess höga besök uthi Götheborg i augusti månad anno 1820.”

Stärkande porter

Inuti ”fatstugan” berättade porterdrickarnas förening om porter, en dryck, som under nykterhetsrörelsens storhetstid var motarbetad men ändå kunde skrivas ut av läkare, eftersom porter ansågs vara stärkande. (Det sades, att särskilt många porterrecept skrevs ut före jul.) Besökarna fick prova olika portersorter varje hel timme. Inuti fatet finns målningar på väggarna, och de visar Karl XIV Johans besök och middagen för honom. Målningarna är signerade: ”Yngve Lundström Stockholm -49”. De är således att betrakta som historiemåleri snarare än som reportagebilder ur samtiden.

Många uppskattade inslag

Många uppskattade de inslag från föregående år återkom detta år. Där förekom föredrag om Elfsborgs gamla fästning, guidad tur i bruksområdet, sång och musik av Martin Bagge, högmässa och musikstunder i Birgittas kapell, dans av skotska dansare, sång och musik av Flottans Män och kortare turer med Färjan 4. Den största föreställningen var ett krigsspel, som visade striden vid Askims gamla kyrka 1644, då överste Johan Gordon slog tillbaka en dansk strövkår. Danskarna hade rövat nötkreatur i bland annat Mölndal. Detta krigsspel har jag ägnat en särskild artikel.

Mölndals Symfonic Band

Mölndals Symfonic Band.
Mölndals Symfonic Band.

Mölndals Symfonic Band vandrade runt i området och konserterade. De gjorde en stor insats och visade stor bredd i utbudet. Man spelade marschmusik med kläm och eftertryck. Man kunde även spela folkmusik mjukt och nyansrikt. De militärhistoriska föreningarna vandrade runt i området som ett slags klädparader eller i detta fall snarare uniformsparader. Karolinerna har även kavalleri. Ryttarna tog en längre ridtur bort mot Röda sten. Här borta fanns ett brudpar, som skulle fotograferas. Det visade sig, att brudparet ville ha karolinerna som bakgrund på sitt brudfoto. Karoliner är användbara till mycket! Karolinerna lät inte säga sig detta mer än en gång utan ställde genast upp bakom de nygifta. Ett gemytligt samtal utspann sig.

En drottning med framgång

Drottningen av Klippan.
Drottningen av Klippan.

De tre föreningarna levde som vanligt lägerliv, och karolinerna ordnade med ponnyridning för barnen. Dessutom fick man titta på kavalleristernas ridhästar. Drottningen av Klippan och överorganisatris var under 2014 liksom under åren dessförinnan Hennes Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som i vardagslag lystrar till namnet Ann Jönsson och är ordförande i Föreningen Bevara Södra Älvstranden. När dessa kulturdagar randas, klär Ann Jönsson sig i änke­drottning Hedvig Eleonoras jaktdräkt eller rättare sagt i en snarlik jaktdräkt, som ungefärligen motsvarar drott­ningens kläder. Även Ann Jönsson är en framstående jägarinna, men hon jagar enbart pengar, förut­sättningen för att det skall kunna bli några kulturdagar. Som kommunalpolitiker (FP) med en lång bana bakom sig kan hon den svåra konsten att skaffa fram pengar, Detta år hade hon fått fram bidrag från SDF Majorna – Linné, Novotel, Higab, Familjebostäder, Barnhusstiftelsen, Konstcaféet, Handelsakademin, Klippans kulturfastigheter samt Olof & Caroline Wijks Fond. När Klippan-dagarna för året är slut, är tiden inne för Ann Jönsson att börja förbereda nästa års kulturdagar.

Väderlycka

Drottningen av Klippan är en framgångsrik kvinna också i den bemärkelsen, att hon har något så viktigt för en kunglig person som ”väderlycka” i likhet med den historiskt sett något dimmige svenske kungen Erik Väderhatt, som genom att vända sin hatt kunde få vinden att blåsa från detta håll. Denna väderlycka var nog så värdefull på segelfartygens tid, men för drottningen av Klippan är det viktigaste, att man slipper regn under kulturdagarna. År 2014 hotade väderspåmännen (eller om ni så vill meteorologerna) med kraftfullt regn, men vi kunde glädja oss åt uppehåll båda dagarna, och vissa solglimtar fick vi också. Drottningen av Klippan är förmer än väderspåmännen.

Klicka här för denna artikel som pdf

Träffningen vid Askims kyrka visar krigets vardag

Har ni hört talas om slaget vid Askims kyrka? Om så inte är fallet, var det beklagligt, att ni inte var med i Klippans kulturreservat söndagen den 31 augusti 2014, då slaget spelades upp, 370 år senare. Mellan den 17 och 19 juni år 1644 tågade en stark dansk avdelning om ett hundra ryttare och tre eller fyra hundra uppbådade bönder norrut från Varberg, gick över svenska gränsen och plundrade. De tog allt de kunde ta i Mölndal. De tycks ha inriktat sig på att röva kreatur och lär ha tagit mellan sju och åtta hundra nötkreatur i Askims härad.

Kor – det bästa livsmedlet

Kor var för krigförande förband bästa slaget av livsmedel. Man behövde inte bekymra sig över hållbarheten, eftersom korna levde till dess de skulle ätas. Man behövde inte heller ha besvär med att forsla tunga matvaror med tunga trossvagnar på dåliga vägar, eftersom korna gick själva till dess, att man skulle slakta dem.

Snart fick man i Göteborg veta vad som försiggick strax söder om staden. Man beslöt att sända ut en avdelning av stadens garnison för att hejda danskarna och ta tillbaka nötkreaturen.

En avdelning sänds ut

Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.
Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.

Man skickade ut översten Johan Chrysostomus Gordon – tilltalsnamnet var lyckligtvis Johan (eller kanske John) – och hans svåger kapten Patrik Thomson med 250 man från Göteborgs garnison. Vid Askims kyrka, alltså vid kyrkogården på Kyrkåsen i nordligaste delen av försam­lingen, mötte Gordon och Thomson danskarna. Vad som hände är inte känt i enskildheter. Enligt den redogörelse, som kommendanten i Göteborg skrev om stadens försvar, hejdade Gordon och Thomson danskarna. Lyckades de ta tillbaka de bortrövade korna? Det framgår inte av kommendantens kortfattade redogörelse, men enligt en annan redogörelse fördes kreaturen till Varberg.

Höskörd störs av strövskara

370 år senare skulle denna träffning återuppföras eller åskådliggöras i Klippans kulturreservat av de militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer. Hur gick man då till väga? Så här hade man gjort: Fotfänikans män kläddes sig som bönder eller drängar. Kvinnor och barn från Fotfänikans, Carolinernas och Gustavianernas läger var också med, och tillsammans ägnade man sig åt skördearbete. Man räfsar ihop hö eller tar hand om höet med högafflar. Då dyker några fientliga ryttare upp för att röva boskap. Skördefolket går samman och hotar med räfsor, liar och högafflar i högsta hugg. Man ropar ilsket åt ryttarna: ”Ge er hem! Bort med er!”

Allmogeuppbåd kunde vara farliga

Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.
Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.

Så där kunde det gå till. En fientlig strövskara delades upp i små avdelningar, och tillfälliga uppbåd eller samman­gaddningar på landsbygden kunde mycket väl våga sig på att försöka stoppa eller driva bort några fientliga ryttare. Innan eld­vapnen fick sin utslagsgivande betydelse med hög eldhastighet kunde en samm­anräfsad skara med liar, yxor, gärds­gårdsstörar och liknande tillhyggen mycket väl med hopp om framgång ge sig på soldater, som var beväpnade med pikar, värjor och gevär.

När skördefolket ansätter ryttarna som värst, anländer fiendens fotfolk och ger eld. Fienderna tar nu allmogens får och för bort djuren. Hjälpen är dock nära. En svensk trupp (Westgiötha Gustavianer) dyker upp och ger eld mot fienderna. Strax därefter stormar svenska ryttare in och driver fienderna tillbaka.

Plundring av de fallna

Efter de svenska förbanden stormar nu allmogen fram, barfota eller med träskor på fötterna. Allmogemännen plundrar de fallna fienderna och bär i triumf tillbaka värjor och väskor från de fallna. En liten gosse rusar fram med sin träpistol för att delta i segern.

Här fick alltså åskådarna en mycket åskådlig och upplysande bild av krigföringens vardag vid sidan om de stora slagen. Krigföringen bestod – särskilt här vid gränserna – huvudsakligen av småstrider och smärre träffningar. Den viktigaste uppgiften för knektarna var att skaffa mat åt sig själva och sina kamrater. Bygdens folk blev utplundrat och kunde, om det ville sig illa, drabbas av hungersnöd på grund av plundringarna. Allmogen gjorde därför vad den kunde för att freda sin boskap och sina förråd.

Stor vana vid krigsspel

De tre militärhistoriska föreningarna har nu stor erfarenhet av framträdanden inför publik. Allmogen uppträdde med glimten i ögat och sinne för lustigheter. Föreställningen var både lärorik och roande. Karolinerna kan ordna fram det mesta, men denna gång föredrog de får framför kor. De kände nämligen de kor, som kunde komma ifråga, och visste att dessa kunde vålla dem större besvär än den lede fienden själv. Till råga på allt var korna beväpnade (med horn). Fåren var betydligt fridsammare. De stackars karolinerna brukar som regel få spela den lede fienden, så även denna gång. I år fick dock det berömda karolinska kavalleriet spela både fiender och vänner. På slutet hade ryttarna nämligen bytt sin norska fana mot en svensk ryttarfana, och då kunde de rida in som vänner. Endast fanorna skilde på den tiden vänner från fiender. Uniformer började införas först mot 1600-talets slut.

Gordon – ofta främst mot fienden

Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.
Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.

Johan Chrysostomus Gordon var svensk överste av skotsk härkomst. Sitt andra men förhoppningsvis föga använda förnamn hade han fått efter en berömd grekisk kyrkofader. Överste Gordon kommend­erade Närke-Värmlands fotregemente. Han var känd för att vara oförvägen. När hela Hisingen var full av fiender, skickades Gordon med ryttare och fotsoldater över dit för att skärmytsla. Detta hände den 25 april 1644. I juni månad skickades han som sagt ut mot den danska strövkåren från Varberg och hejdade den vid Askims kyrka. I slutet av månaden sändes han till Lärje för att hindra fienden att gå över Göta älv. Överstens häst blev under dessa strider skjuten i halsen och han själv skjuten genom stövelkragen och byxorna. Vid ett tillfälle skickades han fram till Skårdal för att förstöra resterna efter danskarnas skans där. En stark fientlig avdelning dök upp, och Gordon drog sig då hastigt tillbaka.

Gordon sattes alltså in i rörlig krigföring. Han skulle göra snabba framryckningar och oroa eller slå fienden för att vid behov lika snabbt dra sig tillbaka. En av hans fiender tolkade denna rörlighet som bristande mod, men i själva verket var han känd för sin duglighet och oförvägenhet. Man skickade givetvis ut endast erfarna, orädda och rådiga krigsmän på sådana farliga uppdrag. För Västsveriges försvar har Gordon gjort viktiga insatser, men avgörandena föll på helt andra fronter, och därför är 1644 och 1645 års försvarskrig i Västsverige inte känt av mer än ett fåtal. Desto viktigare är att det lyfts fram på detta åskådliga och lärorika sätt.

Läs vidare

H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia, Gbg 1908 (s. 224, 226-228, 235-236).

C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645: Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901 (s. 126 och flerstädes).

Klicka här för denna artikel som pdf

Två lejoninnor hyllades under Klippan-dagarna

Två lejoninnor, som har kämpat för Göteborg, hyllades under Klippan-dagarna lördagen den 31 augusti och söndagen den 1 september 2013. Den ena var Emerentia Pauli, som år 1612 försvarade Gullbergs slott mot konung Kristian IV och den danska hären. Den andra var Ann Jönsson, som har försvarat Klippans kulturreservat mot stadsplanerarna och deras avskyvärda grävskopor.

Tjugoårsjubileum

Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.
Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.

Klippans kulturreservat har blivit mer eller mindre lik­tydigt med Ann Jönsson, som detta år för tjugonde året i rad anordnade Klippan-dagarna med mark­nad, Hemvärnets musikkår, skotsk dans, sång av Flottans män och truba­duren Martin Bagge, före­drag om Älvsborgs slott, guidning genom området och uppvisningar av de tre militärhistoriska och kultur­historiska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Wästgiötha Gustavianer och Bohus Elfsborghs Caroliner.

De tre föreningarna firade 400-årsjubileet av freden i Knäred, som slöts 1613. Man gestaltade uttrycksfullt fredsförhandlingarna och – för att skapa spänning – danskarnas misslyckade stormning av Gullbergs slott år 1612. Kommendanten Mårten Krakow bröt benet under stormningen, och då övertog hans hustru Emerentia Pauli befälet, åtminstone på ”det nedre slottet”. Hon, knekthustrurna och knektarna drev tillbaka danskarna, när fienderna försökte storma in genom portvalvet.

Emerentia Pauli försvarade Gullberg

Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.
Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.

Westgiötha Gustavianer räknar många kvinnor bland medlemmarna. Några av dessa stod bereda bakom stridslinjen för att rycka fram vid fiendens stormning. Christina Skoog Holmertz, föreningens sekreterare, spelade Emerentia Pauli och bar värja. I övrigt var kvinnorna beväpnade med långa soppslevar, vedträn och andra visserligen högst omilitäriska men ack så vådliga tillhyggen. När den lede fienden gjorde en sidorörelse för att komma in i borgen, stormade de stridbara amasonerna fram. De stackars danskarna fann sig ställda inför ett övermäktigt försvar och vek – efter ett kort handgemäng – undan.

Under min forskning har jag gång på gång blivit förvånad över, hur mycket kvinnorna betydde inom försvarsmakten även under flydda århundraden. Särskilt ofta gjorde kvinnorna viktiga insatser under belägringar. Det är utmärkt, att dessa insatser åskådliggörs på detta sätt. I våra dagar har försvarsmakten öppnats för kvinnor även vad gäller stridande förband. Tillströmningen är god, och det är bra, att dessa kvinnor får veta, att de inte är först på fästningsvallarna.

Ann Jönsson – Klippans försvarare

Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.
Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.

Den andra lejoninnan, som hyllades, var Ann Jönsson själv. Hon är Majtös av födelsen och har kämpat för att rädda sin stadsdel undan grävskoporna och stadsplanerarna. Man hade på sin tid planer på att riva allt, även Birgittas kapell (!), för att bygga en jättestor färjeterminal. Ann Jönsson gav sig dock inte. Hon gick med namnlistor och uppvaktade politiker. Hon är själv lokalpolitiker (för Folkpartiet) och hade möjligheter att påverka även på detta sätt. Med vänlighet, fasthet och ihärdighet har hon fått gehör för många av sina krav. Hennes nuvarande huvudärende är, att kungsgårdens ladugård, som brann ner för några år sedan, måste återuppbyggas. Detta var gamla Älvsborgs ladugård och upphovet till stadsdelsnamnet Kungsladugård. För att man skall kunna förstå stadsdelens och Gamla Älvsborgs historia är det viktigt, att denna ladugård återuppbyggs. Ann Jönsson är känd på stadsbyggnadskontoret. När hon ringer dit, behöver hon inte säga vem hon är. Man känner igen henne på rösten. Den är vänlig, skämtsam och bestämd. Vänlighet förenas med fasthet. En barfotatös från Majorna blev stadsdelens motsvarighet till Emerentia Pauli. Hon har blivit drottningen av Klippan.

Medaljerad och hyllad drottning

Flottans män sjunger.
Flottans män sjunger.

Under Klippan-dagarna uppträder hon som riks­änkedrottningen Hedvig Eleonora, Carl X Gustafs gemål, Karl XI:s moder och Karl XII:s farmoder, en kvinna, som visste vad hon ville och hade stor vana att handskas med sådana egensinniga och maktfull­komliga karlar. Riksänke­drottningen guidar genom sitt älskade kulturreservat, klädd som drottning och eskorterad av en manstark trupp av krigsmän. På lördagskvällen hade hon ordnat en stor bankett i Novotel för sina krigsbussar och övriga medverkande. Där blev hon hyllad av en sångkör bestående av gustavianer och medaljerad. Hon fick medalj av gustavianerna, förtjänsttecken av karolinerna och ett förtjänsttecken från kungliga slottet. Även jag var inbjuden, men på grund av sjukdom i familjen kunde jag inte närvara. Jag passade därför på att medaljera hemma både på lördag och på söndag. På lördagen fick hon ett smycke i form av en kunglig krona, ty hon är verkligen drottningen av Klippan. På söndag gav jag henne ett lejonansikte som hängsmycke. Regalskeppet Vasa hade kanonportar, som pryddes av lejonansikten, och dessa har nu blivit smycken. Liksom lejonen har Ann Jönsson visat tänderna åt Göteborgs fiender. Hon kan som ett lejon både spinna och morra. Visst behöver man ibland kunna både morra och visa tänderna mot såväl yttre som inre fiender. Klippan är en stor tillgång i den stora förödelsen, och Ann Jönsson är en tillgång i kampen för vår historia. En sådan lejoninna bör ha ett lejonsmycke!

Klicka här för denna artikel som pdf