Angelägen och träffsäker kritik av samtiden

I sin nya bok skriver Anna Sophia Bonde om flera kvinnor i Nya testamentet i Bibeln. Hon räknar dem som sina ”bibliska storasystrar”. Bokens titel är: Anna Sophia Bonde, Mina bibliska storasystrar II: Glimtar från Nya testamentet (2021, Artos & Norma bokförlag, 156 sidor). Som präst har hon ofta med dem att göra. Dåtid kopplas gång på gång samman med nutid. På så vis får vi i boken också angelägen och träffsäker kritik av samtiden. Jag kan inte låta bli att vidarebefordra ett och annat i den vägen.

Vrede mot mobiler

Anna Sophia Bonde med C. S. Lewis’ böcker om Narnia, som hon ibland föreläser om.

Med Anna Sophia Bonde är det som med ”Fädernas kyrka”: ”Vida hon famnar”. Tankarna leder från det ena ämnet till det andra. Boken blir på detta sätt – trots sitt begränsade ämne – mycket omväxlande. Mobilerna möter över allt, även bland småbarn på tåget: ”Jag får lust att resa mig ur min stol och slänga ut paddan genom fönstret. Men hittills har jag alltid väluppfostrat suttit kvar på mitt säte i tåget och tillåtit mig att sorgesamt önska dessa barn de vyer i verkligheten som vore deras om de bara höjde blicken, iakttagelser att dela med mamma och pappa, blivande gemensamma minnen. Ännu sorgligare är att förekomsten av paddan tyder på att föräldrarna själva tappat förundran över verkligheten, att de inte längre tror (varken å sina egna vägnar eller barnets) att den har någon makt att tjusa och betaga.” Bättre än så kan det inte uttryckas.

Även kärlekslivet måste begränsas

Anna Sophia Bonde tänker själv och bryr sig inte om att hennes tankar ofta inte ligger i tiden. Vad gäller den fria kärleken påpekar hon klarsynt: ”Människan kan inte bli fri. Hon kommer alltid att vara tvungen att ta hänsyn till sin omgivning och till sina fysiska begränsningar. Det traditionella äktenskapet är ett så bra exempel på de förutsättningar människan har att förhålla sig till. Hon kan försöka bryta sig loss från dem, eller hävda att de inte angår henne, men hur hon än vrider och vänder sig så kommer hon att behöva välja. Hon kan inte säga ja till allt, då går hon under.” Kort sammanfattat: allt har sina begränsningar, och detta gäller även kärlekslivet. Kanske tycker någon att tankegången är cynisk, men sanningen är ofta cynisk, om man går till bottnen med frågeställningarna. Vårt stora intresse för tv-serier, som innehåller ”girighet, hämndlystnad och okyskhet” är ett intresse för ”ett slags pornografi”, påpekar Anna Sophia Bonde. Denna pornografi ökar givetvis lusten med allsköns mansgriseri som följd. Man kan inte se de övergrepp, som ledde till metoo-rörelsen, såsom en isolerad företeelse, påpekar hon med all rätt. Man kommer aldrig någon vart med övergreppen, om man inte går till roten med det onda.

Visst behövs högre utbildning!

Maria tröstar Eva. Målning av Sr Grace Remington. Sådana kristna konstverk letar Anna Sophia Bonde upp på nätet. Hon använder sig av dem i sina böcker och sin undervisning.

I all denna fördjupning går tankarna vida och vi får veta mycket, bland annat åtskilligt om författarinnans bakgrund inom pingstväckelsen. Hennes föräldrar och andra släktingar var pingstvänner. Själv läste hon teologi i Lund och prästvigdes så småningom i Skara domkyrka för tjänstgöring inom Svenska kyrkan. Vägen dit var inte självklar. Hon berättar: ”Jag blev en gång (men bara en gång) avrådd av en entusiastisk äldre broder att studera vid universitetet. Sådant, menade han, skulle bara ta tid från det verkligt viktiga i livet, den direkta och av apostlarna inspirerade evangelisationen.” Kunskaper medför dock fördjupning. Boken visar, hur mycket författarinnan har inhämtat under sin utbildning och följande självstudier, hur kunskaperna har fördjupat hennes tro och givit henne mycket, som hon kan ge vidare. Allt fler människor i dagens Sverige har högre utbildning. Då krävs också, att själasörjarna har högre utbildning, så att de förstår församlingsbornas tankevärld och kan tala deras språk. Kort sagt, vi behöver präster som Anna Sophia Bonde. Hon drabbades av ”ett kvardröjande dåligt samvete” därför, att hon läste i Lund, men det allvarliga hade varit om hon inte hade studerat. Även ett läshuvud hör till de pund som måste förvaltas.

Fortsätt att skriva! 

Denna bok är Anna Sophia Bondes andra bok. Den första handlade om hennes storasystrar i Gamla testamentet. En författarinna, som kan både fördjupa läsningen av de bibliska texterna och roa läsekretsen, bör fortsätta att skriva böcker. Många bibliska storasystrar återstår att skriva om. Dessutom har hon många storasystrar i kyrkohistorien. Även under de mörkaste århundradena gjorde många kristna kvinnor bemärkta insatser för kyrka och församling. Hennes intresse för kristen konst är stort. I föreliggande skrift finns en uttrycksfull och symbolladdad målning av jungfru Maria, som är havande, tröstar Eva och trampar på ormens huvud. En bok med kristna konstverk, förklarade av Anna Sophia Bonde, skulle kunna bli en givande, vacker och roande skrift. Låt fingrarna löpa över datorns tangenter! Sök på nätet, och skriv!

Lars Gahrn

2021-05-20

Bland storasystrar i Nya testamentet

Kvinnorna i Nya testamentet i Bibeln räknar Anna Sophia Bonde som sina ”bibliska storasystrar”. Som präst har hon ofta med dem att göra. Nu har hon skrivit en bok om några av dem: Anna Sophia Bonde, Mina bibliska storasystrar II: Glimtar från Nya testamentet (2021, Artos & Norma bokförlag, 156 sidor). De flesta av dessa storasystrar (åtta av tolv) ingår i evangelietexter, som hon då och då skall predika över. Så har även hennes ämbetsbröder och ämbetssystrar gjort alltifrån Jesu tid. Finns det verkligen något nytt att tillfoga om dessa välkända kvinnor?

Marias storhet framhävs

Omslaget visar en iakttagande och allvarlig kvinna, som i sitt iakttagande och allvar för tankarna till Anna Sophia Bonde själv.

Man får svaret på denna fråga redan i första kapitlet, som handlar om den kändaste, nämligen jungfru Maria. Med sin ärlighet och sin psykologiska skarpblick lyckas Anna Sophia Bonde både urskilja Marias storhet och understryka den genom att jämföra den med författarinnans egen ofullkomlighet, som är allas vår ofullkomlighet: ”Jag har själv i alla år … haft svårt för Maria. Eller rättare sagt: med den där fromma attityden som man förknippar med henne. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med det löftesrika som möter i hennes lovsång. Jag har misstänkt att i den mån jag själv skulle våga instämma i hennes ’Må det ske med mig som du har sagt’ så skulle det inte vara riktigt sant. Det ligger för mycket jox i vägen. Men vad är det då för jox? Är det tvivel på att den tro jag bekänner mig till inte riktigt bär? Att hon påminner mig om ett kvinnligt ideal som verkar ouppnåeligt? Ett som jag kanske inte ens själv, handen på hjärtat, känner mig lockad av? Hennes till synes spontana, helhjärtade ’ja’ får mig att misstänka att min fromhet, likt den som Herren anklagar Efraim och Juda för hos profeten Hosea, är som ’morgondimman, dagg som snabbt försvinner’, att jag är långt ifrån så överlåten som jag själv, i mina bästa stunder, tror att jag är.”

Maria ställs mot författarinnan

Anna Sophia Bonde i augusti 2019. Foto: Stefan Risenfors.

Litet längre fram följer en skämtsam och träffande liknelse: ”I Marias sällskap känner jag mig lite som en förläst soffpotatis inför maratonlöparen: jag kan till nöds se upp till henne, men distansen mellan oss är så stor att eventuell vänskap verkar osannolik.” Lovprisningarna av jungfru Maria har varit både många och långa under kyrkohistorien. Tyvärr förtjänar de ofta det omdöme, som Johan Olof Wallin har använt i ett annat sammanhang, nämligen ”rökverk utan mening”. Anna Sophia Bonde lyckas däremot både framhäva och upphöja Maria, på sin egen bekostnad. Det är en känd sanning, att de, som framför självanklagelser, är de, som förtjänar dem minst. Så är det också i detta fall. Anna Sophia Bonde är präst till 100 procent. Allt hon sysslar med tycks ha anknytning till kyrka, kristendom och kristen tankevärld. När hon läser skönlitteratur, ägnar hon sig åt böcker med religiöst djup. När hon jagar konst på nätet, söker hon efter konst med kristna ämnen. Och så vidare.

Allvarlig och undersökande blick

Därför är det förvånande att bokens omslagsbild inte föreställer någon av hennes bibliska storasystrar. I stället ser vi ett självporträtt, utfört omkring 1940 och föreställande konstnärinnan Charlotte Salomon, som föddes alltför sent för att bli biblisk storasyster. Konstnärinnans väl fångade allvarsamma och undersökande blick förklarar dock bildvalet. Detta är en bild också av bokens författarinna. Med allvarlig och undersökande blick betraktar hon sina bibliska storasystrar och tränger in i deras känslor och deras tankevärld. Anna Sophia Bonde berättar: ”Jag kan bara tillägga, att Charlotte Salomon dog i Auschwitz 1943. Dels är det förstås som du säger, att jag verkligen identifierar mig med blicken på hennes självporträtt; dessutom tycker jag det är fint, att det är en kristen prinsessa på utsidan av boken om kvinnor i Gamla testamentet och en judinna på omslaget till boken om de nytestamentliga kvinnorna.”

 Ibland kan man bara stå bredvid

Vad gäller Maria anar Anna Sophia Bonde något av hennes känslor vid Jesu kors: ”Jag tror att den scenen säger något viktigt om moderskapet som är jobbigt att höra och som jag helst skulle vilja slå dövörat till för. Att det kan komma till en punkt då allt är lidande och det enda man som mamma kan göra är att finnas där, bredvid. Tiden för att säga något är förbi. Man måste bara stå där och härbärgera den stora smärtan. Det kan inte uteslutas att de romerska katolikerna och de ortodoxa genom sin innerliga kärlek till Maria har lärt sig något om den smärtan som jag själv helst vill slippa lära mig.”

Lars Gahrn

2021-05-13