Minnesstenen räddade Gestilren från glömskan

Hösten 2014 fick jag återigen se minnesstenen över slaget vid Gestilren på bild i en påkostad och välillustrerad skrift. Klarare än någonsin begrep jag, hur stor betydelse minnesstenen i Varvs socken uppe i Västergötland hade fått, och att den hade haft stor betydelse även för mig personligen. Under sitt dryga århundrade i Varvs socken har minnesstenen gjort stor nytta, fastän denna nytta till stor del har varit både oförutsedd och oönskad.

Trowald skrev monumentets historia

Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.
Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning. I början av 1200-talet var Sverker Karlsson svensk kung. I slaget vid Lena (i Västergötland) besegrades han år 1208 av Erik Knutsson, som ville bli kung i hans ställe. Ett andra slag dem emellan utkämpades 1210 vid Gestilren. Denna gång stupade konung Sverker, och Erik Knutsson blev nu konung. Kring förra århundradeskiftet restes minnesstenar ute i våra bygder. Gustaf Lindberg i Tidaholm, en mycket historieintresserad tidningsman, ville resa en minnessten över slaget vid Gestilren, som enligt några äldre skriftställare skulle ha stått i Varvs socken väster om Tidaholm. Dessa uppgifter ansågs redan på den tiden vara mycket osäkra, men hur som helst restes en minnessten i Varv till 700-årsjubileet med mycket stor tillslutning av besökare. Minnesstenen, som är både stor och ståtlig, blev genast från början en sevärdhet. Gustaf Lindberg hade lyckats med sin målsättning att ge hembygden en historisk sevärdhet. Redan 1908 hade han skrivit: ”Hur enkelt än detta minnesmärke blefve, skulle det dock skänka bygden ett ökadt historiskt anseende.” Mer än ett århundrade efteråt kan vi fastslå, att han hade helt rätt. Om minnesmärkets tillkomst finns nu en utförlig redogörelse av Oscar Trowald: ”Bortom monumenten – historiekultur, nationalism och monumentprojekt i Västergötland 1893-1917” (Västergötlands Fornminnesförening Tidskrift 2013-2014). Gestilrenmonumentet behandlas på sidorna 95-124 och har alltså fått 30 sidor i denna drygt 200 sidor tjocka avhandling.

Slaget räddades ur glömskan

Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.
Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.

Lindberg hade gjort sin hembygd en stor tjänst, men han hade även gjort historievetenskapen en stor tjänst. Minnesmärket fäste uppmärksamheten på slaget och gjorde det känt i vida kretsar. Sveriges medeltida historia innehåller åtskilliga slag och träffningar, som inte ens alla medeltidshistoriker känner till, och som i stort sett ingen bryr sig om. Stenresarna i Västergötland räddade slaget vid Gestilren från ett sådant sorgligt öde. Tack vare dem blev Gestilren upptaget bland de medeltida händelser, som de historieintresserade förväntades känna till. Den, som går igenom uppgifterna kring detta slag, får en upplysande inblick i maktspelet vid denna tid och de offer, som den krävde. Han eller hon får en vidare en inblick i forskningens svårigheter och vårt vetandes begränsning. Man får sig till livs de första uppgifterna om de senare så omtalade folkungarna. Visst är detta slag värt att lära känna! Stenresarnas insats slutade dock inte vid att rädda slaget ur glömskan.

Minnesstenen provocerade till forskning

Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.
Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.

Blir en händelse känd genom ett minnesmärke, vill man gärna veta mer om händelsen i fråga. Man kan rentav säga, att mer kunskap blir nödvändig. Folk börjar ju fråga. Minnesmärket har eggat till forskning kring slaget och till forskning om detta tidsskede över huvud taget. Gustaf Lindberg gjorde själv aktningsvärda försök att samla de uppgifter som fanns och om möjligt få fram fler. Den mest angelägna frågan blev att försöka utreda, om slaget verkligen hade stått i närheten av minnesmärket. Västergötlands Fornminnesförening gjorde här en viktig insats. Sven Lampa skrev en utredning om slagen vid Lena och Gestilren, och denna trycktes i föreningens tidskrift. Vad gäller Gestilren skrev han, att ”platsen är obekant”, och att sägnerna förlägger platsen ”utan verkligt skäl” till Varv. I samma tidskrift trycktes femtio år senare (till 750-årsminnet) Folke Högbergs mönstergilla utredning i ämnet. Han avvisar med goda skäl försöken att förlägga Gestilren till Västergötland. Däremot hade han funnit uppgifter, som skulle kunna tyda på att byn Gästre nordväst om Enköping i Uppland skulle kunna vara det sägenomsusade Gestilren. Han hade dock inte belägg för att Gästre hade kallats Gestilren. Därför uttalade han sig inte med bestämdhet.

Minnesstenen stod där och avbildades ofta. Den fäste uppmärksamheten vid slaget, och man överdriver inte, om man skriver att den provocerade till forskning, åtminstone provocerade den mig. För att understryka hur osäkra alla slutsatser om ortens läge och namnets tydning var, skrev jag två artiklar, som trycktes i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (1988 och 1990). Dessa artiklar visade sig vara mycket provocerande för språkmännen, fastän jag inte hade ifrågasatt deras slutsatser utan endast byggt vidare på dem. Artikeln av 1988 gav upphov till ett meningsutbyte, som inte gav någonting men tjänade till att på nytt fästa uppmärksamheten på slaget – och provocera.

Ett genombrott kom några år senare, då Lars Otto Berg kunde påvisa, att Gästre nordväst om Enköping hade kallats Gestilren. Belägg fanns från åren 1581-1628. Bergs inlägg trycktes i: Namn och Bygd 1999. Gästre ligger i Frösthults socken, och i grannsocknen Sparrsätra bodde överstelöjtnant Sven Sandblom, som var intresserad av krigsminnen, och som 2004 gav ut en skrift om slaget. Han tyckte att slaget vore värt en allsidigare belysning. En bok med flera författare vore önskvärd. Han var god vän med Ingegerd Troedsson, tidigare talman i Sveriges riksdag. Hon hade både historieintresse och inflytelserika vänner. Hon ordnade fram pengar, och lagom till 800-årsjubileet utkom en 280 sidor tjock bok med åtta olika författare och slösande rikt illustrerad. Boken behandlar både 1100-talets och 1200-talets svenska historia med slaget vid Gestilren 1210 som ett slags nav eller medelpunkt. Själv skrev jag artiklar om slagen vid Älgarås (1205) och Lena (1208), medeltida fältteckens utseenden samt maktkampen mellan Sverkers och Eriks ätter. På samma sätt hade många andra artiklar betydelse främst som bakgrundsteckning till slaget. Bokens titel är: Striden i Gestilren 1210. Varför? Vad hände? Och sen då? Redaktör: Ingegerd Troedsson. Biträdande redaktör: Sven Sandblom. Övriga medverkande författare: Lars Otto Berg, Marja Erikson, Staffan Fridell, Lars Gahrn, Mats G. Larsson och Sigurd Rahmqvist (Enköpings kommuns kulturförvaltning, 2009, 280 sidor, rikt illustrerade).

Om man räknar ihop alla inlägg om Gestilren, bör man få fram att Gestilren och Lena är de medeltida slag, som är utförligast behandlade. Lena leder enbart därför, att folkvisorna om slaget har behandlats utförligt eller rättare sagt alltför utförligt. Minnesstenen i Varv har haft mycket stor betydelse för denna omfattande forskning kring slaget vid Gestilren.

Många trycksaker om invigningen och minnesplatsen

 Stenen har haft stor betydelse för att egga till forskning, men givetvis är den själva förutsättningen för alla inlägg om själva monumentet. Invigningen tycks ha varit mycket lyckad. Omkring 6000 personer bör ha infunnit sig härute på landsbygden. Biskopen, riksantikvarien, landshövdingen och prins Eugen var där. (Några veckor före invigningen hade självaste konungen förhandsgranskat den ännu icke resta stenen.) Invigningen speglades i otaliga tidningsartiklar. Två tidningsredaktörer var ju de ledande krafterna bakom minnesmärket. Dessutom utkom några trycksaker med anledning av invigningen. Vidare har Birgitta Ingvar-Nilsson skrivit utförligt om både slaget och invigningen (i: Dimbobygden 1997). Vad gäller invigningen kunde hon bygga på en utförlig artikel av Folke Högberg. Redan han hade ägnat sig åt detta ämne. År 2014 kom Oscar Trowalds 30 sidor om minnesstenen, arbetet med minnesplatsen och invigningen. Minnesmärket är alltså mycket utförligt skildrat, liksom bakgrunden. Historien om minnesstenen har blivit minst lika intressant som historien om slaget.

Minnesmärket har alltså betytt mycket för sin hembygd, dit det har dragit stora mängder besökare genom åren. Minnesstenen har också betytt mycket för vetenskapen. Den har gjort slaget vid Gestilren till ett av de mest kända medeltida slagen, och stenen har likaså eggat till forskning. I ett avseende gjorde forskningen stenresarna besvikna. Redan från början gav forskningen ökad tyngd åt insikten, att slaget inte hade stått i närheten av minnesstenen. Forskningen har gått vidare, och nu pekar spåren bestämt åt annat håll, nämligen åt Gästre. Där fanns även en hög, som kallades Sverkils backe och en sten som kallades Sverkers (sten). Kung Sverker Karlsson stupade i slaget. Namnet Sverkers förekomst i Gästre är därför intressant.

Minnesstenen har självständigt värde

Det är beklagligt, att minnesstenen inte hamnade på platsen för slaget, men som bekant kan även kompassen drabbas av missvisning. Under sådana förhållanden är det oundvikligt, att den källfattiga medeltidsforskningen allt som oftast drabbas av allvarlig missvisning. Stenen och minnesplatsen har nu en så rik historia, att de är av värde, oavsett var slaget utkämpades. Stenen är stor och ståtlig med välhuggen inskrift, och platsen är vacker. Plats och sten är sevärdheter i sig själva, oavsett om något har hänt eller inte hänt på platsen.

Minnesstenens underhållande inskrift

Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.
Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.

Slutligen har minnesstenen i Varv bidragit till den tyvärr mycket sparsamt förekommande underhållningen inom den både bokstavligt och bildligt talat gravallvarliga medeltidsforskningen. Detta bidrag till underhållningen var helt ofrivilligt. Hela invigningen var både högstämd och högst allvarlig. I stenens hjärtsköld står bönen: ”Gud skydde Sveriges rike!” med versaler (stora bokstäver). Innebörden är: ”Må Gud beskydda Sveriges rike!” Man borde ha skrivit ”beskydde” för att undvika dubbeltydighet.

Krönikören Don Basuno i Stockholms-Tidningen uppmärksammade inskriften och menade att ”skydde” nog var imperfektform av verbet sky, som betyder undvika eller avsky. Inskriften skulle alltså betyda, att Gud avskydde Sveriges rike. Liberala Falköpings-Posten menade å sin sida, att Gud nog hade avskytt Sveriges rike, det vill säga rike män, som hade startat det hemska kriget. Bakgrunden till dessa skämt är att högermän var de drivande krafterna bakom minnesmärkena, medan liberaler var mindre intresserade eller ointresserade. Socialdemokraterna kunde någon gång visa sig öppet avoga. Här har vi alltså ett budskap, som kan tolkas på tre sätt och därigenom tillfredsställer både höger och vänster. Noga räknat har vi även en fjärde språkligt möjlig tolkning, nämligen: Må Gud beskydda Sveriges rike män. Detta innebär att vänstern har två tolkningar och högern likaså två. Detta är alltså – helt oavsiktligt- rena rama ”millimeterrättvisan”.

Inskriften är helt enkelt ett fynd för alla stackars ciceroner, som skall guida busslaster med mer eller mindre ointresserade besökare. Jag har själv berättat om ett medeltida slag för en busslast besökare, som inte ens var intresserade av kaffet. Under sådana svåra förhållanden behövs skämt. Kanske kan inskriften betecknas som ett självmål, men då må man betänka, att tack vare dubbeltydigheten kommer man ihåg även det avsedda budskapet. Dubbeltydigheten är på detta sätt en tillgång och en fördel för alla.

Fortsätt att resa stenar!

Lyckligtvis har sedvänjan att ordna till minnesmärken inte upphört, även om man då och då kan förnimma ett motstånd mot höga minnesstenar eller bautastenar. I våra tider har de stora orden blivit mindre och de högstämda talen mera lågmälda. I stället för stora och höga bautastenar kommer minnesplattor och informationsskyltar. Med tanke på den nytta, som minnesstenen i Varv (och dess motsvarigheter på andra håll) har gjort, finns all anledning att fortsätta. Eftersom historien bakom minnesmärkena har visat sig vara intressant på många sätt finns all anledning att fortsätta att dokumentera monumentens tillkomsthistoria och historiebruket därefter. Oscar Trowald har gjort en värdefull insats, som manar till efterföljd. Historien bör på olika sätt lyftas fram. Varje tid har sin inriktning. Under den tid, som Trowald har undersökt, ville man gärna framhålla våra krigiska minnen. Efter det demokratiska genombrottet har arbetarrörelsens ledargestalter hedrats med minnesmärken. Man har vidare utmärkt platser för rivna kyrkor och tingshus. Önskvärt vore, att platser för frikyrkolokaler, folkparker och Folkets hus på samma sätt kunde markeras. Satsar man på en stor minnessten, kan själva stenen bli en sevärdhet. Gjutna statyer är dyra, men minnesstenar är ofta häpnadsväckande billiga. Trowald har räknat om kostnaden för minnesstenarna till dagens penningvärde. Jag blir gång på gång förvånad. De låga kostnaderna berodde delvis på att många sockenbor arbetade ideellt, och även i våra dagar kan man räkna med att många är redo att arbeta ideellt för att ge sin hembygd en ny sevärdhet. Man fick minnesmärken av bestående värde billigt. Söker man upp lämpliga block i skogen, kostar bara framforslandet och inskriften pengar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Minnesmärkena på Tegnérs födelseplats minner om mycket

Ute på landsbygden strax sydost om Säffle finns ett minnesmärke över Esaias Tegnér. I Kyrkerud finns en prästgård, ett gammalt komministerboställe. Mellan gården och vägen finns en liten inhägnad park med en kulle, den så kallade Tegnérplatsen, och uppe på kullen finns en minnessten. På denna sten står (med versaler) skrivet:

Esaias Tegnér
föddes här
d. 13 nov. 1782
Här stod hans vagga,
i Wexiö hans graf,
i sången hans minne.

Överst på stenen finns en stjärna inristad, och under dag och årtal finns en lagerkvist, som korsas av en fackla.

Kronprins Gustaf och Victoria skänkte medel

Symbolspråket är lätt att tyda. Stjärnan markerar födelse. (En stjärna visade sig ju på himmelen, när Jesus var född i Betlehem.) Lagerkransar smyckar lärde män och skalder. (Tegnér var bådadera.) Facklan står för upplysning. Tegnér var både romantiker och upplysningsman.

Den lilla parken Tegnérplatsen är omgiven av ett gjutjärnsstaket, och gräsmattan var välklippt, när Niklas Krantz och jag besökte platsen i slutet av juli 2012. Nere på platta marken finns en oansenligare minnessten med följande meddelande skrivet med versaler:

Skalden Esaias Tegnér.
Skalden Esaias Tegnér.

Enligt
kronprins Gustafs
och
kronprinsessan Victorias
önskan
ordnades Tegnérs födelseplats
för medel
skänkta med anledning
av
deras silverbröllopsdag
den 20 IX 1906

Tegnér flyttade härifrån vid ett års ålder

Varför reste man denna minnessten och ordnade man denna minnesplats? Tegnér föddes visserligen på detta ställe, men familjen flyttade härifrån ned till Millesvik, när gossen var ungefär ett och ett halvt år gammal. Gossen kan alltså inte ha haft några minnen från Kyrkerud, och platsen kan inte ha betytt något som helst för honom. Själva gården är inte vare sig märklig eller välbevarad. Delar av Tegnérs födelsehus torde ingå i det nuvarande huset på platsen, men mer än så är det inte.

Varför reste man då en minnessten? Svaret är, att man ville markera, att Tegnér var född i Värmland. Under en stor del av 1800-talet och en bit in på 1900-talet räknades Tegnér av många som ”Sveriges störste skald”, och givetvis ville man gärna framhäva att Sveriges störste skald var värmlänning.

Tegnér – knuten till Lund och Växjö

Skulle detta framhävas, måste värmlänningarna göra det själva. Själv hade han inte gjort det. Ingenting i hans dikter handlar om hembygdens natur eller hembygdens historiska minnen. Att besjunga hembygden hörde romantikerna till, men Tegnér var i mångt och mycket präglad av föregående skede, upplysningstiden, som främst sysslade med allmänmänskliga och klassiska ämnen. Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt skrev mycket om hembygdens natur och historiska minnen, men de tillhörde en senare tid och var präglade av romantiken på ett helt annat sätt.

Snart nog eller 1799 blev Tegnér student i Lund, icke fullt 17 år gammal. Sedan den dagen var han främst lundensare och blev så småningom professor vid detta universitet. År 1826 tillträdde han biskopsämbetet i Växjö, och där levde han sedan till sin död 1846. Både i Lund och i Växjö har man rest statyer över honom. Det fanns all anledning för värmlänningarna att åstadkomma något liknade, så att folk inte glömde bort, att Tegnér från början var värmlänning.

Minnesstenen tillkom redan 1847

Födelsehuset med minnesstenen. Ingetdera såg imponerande ut från början. Text i bild: Kyrkerud i Vermland. Tegnérs födelseort.
Födelsehuset med minnesstenen. Ingetdera såg imponerande ut från början.

Minnesstenen kom först, parken sedan. Minnessten­en över Tegnér restes ”redan första årsdagen av hans död”, berättar Mauritz Hellberg. Den tillkom alltså redan 1847. Peter Funke har dock lagt märke till att Bernhard Elis Malmströms dikt ”Vid invigningen af Tegnérs minnesvård vid Kyrkerud” avslutas med dateringen ”Den 13 Nov. 1847”. Tegnérs födelsedag var den 13 november och hans dödsdag den 2 november. Man tycks alltså ha invigt minnesvården på hans födelsedag, elva dagar efter första årsdagen av hans död. Stenhuggarna Jan i Skackelbergen i Rolfserud och Byström i Gunnarsbol lär ha huggit stenen. (Den förre hette Jan Jansson och är välkänd för kyrkoböckerna men icke så den andre, som möjligen enbart kan ha kallats för Byström.) Kyrkoherden i By socken, Pehr Wåhlén, gjorde själva inskriften.

Själva parken tillkom däremot ungefär 60 år senare. Landshövdingen och biskopen i Karlstad hade börjat en insamling, som inbringade 2 600 kronor, vilket var mycket då. Kronprinsparet föreslog, att pengarna skulle användas till bevarande av Tegnérs födelseplats, och så blev det.

Varför skänkte Gustaf och Victoria medel?

Jag förstår, att ensam minnessten ute på Värmlands landsbygd kunde kännas som alltför litet för besökare, och att man därför inriktade sig på att skapa en park runtomkring den, men hur kom kronprins Gustaf (som året därpå blev Gustaf V) och hans maka kronprinsessan Victoria (som året därpå blev drottning Victoria) in i bilden? Båda har gjort stora insatser på många områden, och särskilt hon var rastlöst verksam, men ingen av dem ägnade sig åt litteraturen. Tack vare sommarslottet Solliden på Öland kom hon att ägna sig särskilt åt Öland i öster, men Värmland ligger i väster. Varför möter man deras namn på Värmlands landsbygd, strax utanför Säffle?

Gustaf var hertig av Värmland

Vid sin födelse utnämndes prins Gustaf till hertig av Värmland. År 1772 hade Gustaf III utnämnt sina bröder till hertigar. Carl blev hertig av Södermanland och Fredrik Adolf hertig av Östergötland. De fick enbart en titel och alls inte några rättigheter över landskapen. Liksom så många andra av Gustaf III:s uppslag var detta utmärkt. Konungahusets alla medlemmar var då som nu bosatta i huvudstaden eller dess omgivningar. Detta hade mycket väl kunnat medföra en begränsning av utblickarna över riket. Prinsarna kunde lätt ha blivit stockholmare, och de kunde lätt ha betraktats som sådana.

Minnesplatsen – en spegling av sin tid

Minnesstenen har senare satts på toppen av en kulle, som liknar en fornnordisk gravhög. Foto: Lars Gahrn.
Minnesstenen har senare satts på toppen av en kulle, som liknar en fornnordisk gravhög. Foto: Lars Gahrn.

Genom titeln skapades band mellan prinsarna och landskap ute i riket. Invån­arna var stolta över att ha en kunglig hertig och till­kallade prinsarna till invign­ingar och andra högtidlig­heter. Prinsarna själva arbetade för att främja sitt landskap. För att använda en nutida benämning decentraliserades kungah­uset. Här i Kyrkerud utanför Säffle fick detta den lyckliga följden, att kungliga medel som ett guldregn från ovan föll ned över bygden, och att en liten trevlig park skapades vid minnesstenen. Allt detta åstadkoms ytterst av en hertigtitel, ett ord utan egentligt innehåll i makt, inflytande eller inkomster! Samtidigt blev minnesplatsen en minnesplats över Gustaf och Victoria, och varför inte? Den nya minnesstenen är ett slags markering av hur Tegnér värderades och uppskattades vid förra sekelskiftet. Minnesplatsen är en avspegling av sin tid.

Tegnér – en nationalskald

I början av sin bana hade Tegnér av gamlingarna inom Svenska akademien betraktats med viss misstro, eftersom akademiledamöterna fann honom vara alltför modern. De unga romantikerna fann honom däremot alltför gammalmodig. Så här i efterhand kan vi väl säga, att Tegnér var klok som höll sig mitt emellan. Sedan folk hade hunnit vänja sig vid honom, kunde han bli uppskattad i alla läger. Mot slutet av 1800-talet var han obestridd som ”nationalskald” och ”Sveriges störste skald”. Därför blev han en angelägenhet även för folk, som vanligtvis inte sysslade med litteraturen. En nationalskald skulle ha ett nationalmonument. Tegnér var på många sätt Sveriges motsvarighet till Tysklands Goethe, en fint bildad humanist, som skrev om allsköns allmänmänskliga ämnen. Han var Sveriges Goethe och skulle firas som en sådan.

Minnesmärket minner om mycket

Kronprins Gustafs och kronprinsessan Victorias minnessten.
Kronprins Gustafs och kronprinsessan Victorias minnessten.

Sedan 1906 har mer än ett århundrade förgått: nya tider, nya värderingar. Tegnér är inte längre Sveriges störste skald för allmänheten, men en stor skald är han, och alltfler intresserar sig för hans intressanta levnadsöde och intressanta personlighet. Hans brev är utgivna och läses med stort intresse och stor behållning av många. Numera tycks hans brev vara intressantare än hans dikter. Det är verkligen synd. Prosa finns i obegränsade mängder i vårt land, men bra dikter är sällsynta, och Tegnér var verkligen en stor skald, väl värd ett minnesmärke även här i Kyrkerud. Minnesmärket minner både om skalden och om den tid då det tillkom. Med bakgrundskunskaper kan man utläsa mycket ur ett minnesmärke, och därför har denna artikel blivit lång.

Hänvisningar

Mauritz Hellberg, Diktarnes hem, artikel i Svenska turistföreningens årsskrift 1928, s. 40.

Ett tack till värmlandskännaren Peter Funke för värdefulla uppgifter och hänvisningar.

Ett tack till värmlandskrönikören Claes Åkerblom, som har forskat kring platsen och skrivit en innehållsrik och intressant artikel i ämnet. Den kommer förhoppningsvis att tryckas inom en snar framtid.

Klicka här för denna artikel som pdf