Cyklister med brister

Cyklisterna tycks ha varit de sämsta trafikanterna på 1940-talet, åtminstone om man får tro bilisterna. En mängd uttalanden från 1949 ger intressanta inblickar i dåvarande trafikförhållanden och väcker antagligen minnen bland dem, som då var med.

Värdefulla folianter

Förr gick många cykellopp på de stora landsvägarna. Här startar Säröloppet på Kungsbackavägen i Mölndal. Foto: Knut Kjellman (Mölndals Hembygdsförenings bildsamling).
Förr gick många cykellopp på de stora landsvägarna. Här startar Säröloppet på Kungsbackavägen i Mölndal. Foto: Knut Kjellman (Mölndals Hembygdsförenings bildsamling).

Att komma med i en inbunden bok var på 1930- och 1940-talen storslaget. Flera förlag gav ut tjocka böcker om gods och gårdar, Svenska dragspelare, Sveriges järnvägsstationer och deras anställda, Svenska trädgårdar (handelsträdgårdar) och så vidare i det oändliga. Böckerna har inte haft högt anseende på grund av att de utgavs med beräkningen att folk skulle köpa bara för att bli omnämnda. I ett anfall av dåligt lynne kallade stadsbibliotekarien Edvin Trettondal i Mölndal sådana skrifter för ”halvfranska eländen”. Ett halvt århundrande efter böckernas tryckning kan vi dock slå fast, att dessa digra folianter nu är ovärderliga källor. Somliga av dem säljs mycket dyrt på antikvariaten.

Många i bredd

Pojkar cyklar i bredd, när bussen kommer. Bild ur Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok om Bertil och Nisse i trafikvimlet.
Pojkar cyklar i bredd, när bussen kommer. Bild ur Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok om Bertil och Nisse i trafikvimlet.

Själv dyker jag på de ”halvfranska eländena” varhelst jag finner dem. Boken ”Motorismen och dess män” (Uppsala 1949) ger oss inblickar i tidens trafikförhållanden. I boken får vi uppgifter om de chaufförer, som ville betala för att vara med. Samtidigt uttalar de sig i trafikfrågor. Cyklisterna är ett ständigt ämne för klagomål. Utförligast är åkeriägaren Jarl Pettersson från Kållered. Han har mycket att säga, men han är utförligast om cyklisterna. Då här låter det: ”Cyklisterna, som kanske är de sämsta trafikanterna, skulle behöva egna körbanor, något som skulle betyda en mycket stor lättnad för den snabbare trafiken. För att en cyklist skall få färdas ute i trafikvimlet borde han vara försedd med ett kompetensbevis, likaväl som bilisterna måste ha körkort. Vidare borde alla cyklar vara försedda med nummer. Som det nu är, cyklar många tre och fyra i bredd, utan ansvarskänsla, och bilisternas ilskna signalerande betyder ingenting. De är fullkomligt okunniga om trafikreglerna. Hur skulle det gå, om bilisterna körde två eller möjligt tre i bredd och samtalade med varandra utan tanke på att släppa fram trafikanterna bakom sig?”

Bristande undervisning

Flickor vimsade enligt denna bok inte omkring på cykel. Däremot kunde de springa ut framför bilar. Bild ur Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok om Bertil och Nisse i trafikvimlet.
Flickor vimsade enligt denna bok inte omkring på cykel. Däremot kunde de springa ut framför bilar. Bild ur Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok om Bertil och Nisse i trafikvimlet.

Pettersson är arg, men han har medhåll av många andra. Hans förslag om särskilda cykelbanor var mycket framsynt. Så skulle man som bekant ordna trafiken i framtiden. För närvarande byggs fler cykelbanor än någonsin. ”De är fullkomligt okunniga om trafikreglerna”, säger Pettersson. Så var det nog också. På min tid, det vill säga på 1960-talet, fick vi lära oss trafikmärken i skolan liksom allehanda trafikregler. På 1940-talet hade man inte kommit så långt. Dessutom fanns (och finns) inte något körkort för cyklister, vilket innebär att försummelser i skolundervisningen inte gottgjordes genom någon senare undervisning. Pettersson var inte ensam om sina åsikter. Chauffören John Andersson från Mölndal uttryckte sig mer kortfattat men på samma sätt: ”Cyklisterna syndar ofta mot trafikreglerna och detsamma är fallet med en annan kategori trafikanter nämligen fotgängarna som har svårt att korsa en gata på de därför avsedda och markerade ställena.” Chauffören Ivar Larsson från Kållered hade också stött på cyklister, som tog upp för stor del av vägen: ”Av trafikanterna sköter sig fotgängarna bäst, anser L. Cyklisterna är sämre. De kör alltid för många i bredd.”

Rattfylleri brännmärks

Omslaget till Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok ”Bertil och Nisse i trafikvimlet”. Pojkarna var trafikproblemet.
Omslaget till Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok ”Bertil och Nisse i trafikvimlet”. Pojkarna var trafikproblemet.

Chauffören Harald Andersson från Mölndal anmärkte ”också på cyklisterna, som utgör en stor fara i trafiken och på rattfylleristerna, som borde bestraffas hårdare.” Här nämns alltså cyklister och rattfyllerister i samma andetag! Åkeriägaren Tage Holmeskog från Lindome anmärkte till slut ”på cyklisternas dåliga trafikkultur”. Vi får alltså en samstämmig bild av ansvarslösa och okunniga cyklister, som vimsar omkring på vägarna. Klagomålen ger oss inte hela sanningen, men de var säkerligen i många fall berättigade. Trafikundervisningen var bristfällig eller obefintlig. Med tanke på vägarnas dåliga beskaffenhet och bilarnas dåliga motorer, kunde bilarna inte hålla några högre hastigheter. Cyklisterna behövde alltså inte vara lika rädda för dem eller lika försiktiga som sentida cyklister. Chaufförerna har många andra synpunkter. Bland annat återkommer gång på gång kravet att rattfyllerister bör bestraffas hårdare. Även detta krav var mycket framsynt. Forskningen har ju visat, att även mycket små mängder alkohol gör bilföraren till en sämre bilist. Dessutom har rattfylleriet blivit allt farligare allt eftersom de tillåtna hastigheterna på vägarna har blivit högre. När man läser uttalandena från ”motorismens män”, kommer man att tänka på den kända sanningen: Missbruken kommer först och åtgärdas långt senare.

Bertil och Nisse

Ett par folkskollärare från Mölndal hade samma uppfattning som bilförarna. De hette Wilhard Stockelid och Arvid Ahlberg. Tillsammans skrev de läsebok för trafikundervisningen: Wilhard Stockelid och Arvid Ahlberg, Bertil och Nisse i trafikvimlet: Läsebok vid trafikundervisningen. (Andra omarbetade upplagan utgavs 1947.) Den består av sedelärande berättelser om barn och ungdomar, som bär sig dumt åt i trafiken och därför råkar illa ut. (Författarna är dock så snälla att de inte låter någon förolyckas.) Pojkar på cyklar tycks vara de värsta trafiksyndarna. Flickor kan däremot rusa ut framför bilar utan att se sig omkring. En liten serie på fyra teckningar ger en uppmaningen: ”Kör ej i bredd!” Den gäller alltså cyklande gossar. Även på ett annat ställe får vi uppmaningen: ”Åk aldrig i bredd på gator och vägar!” Med äkta svensk grundlighet ger författarna en översikt över trafikförhållandena genom historien, alltifrån stenåldern, över bronsåldern, vikingatiden, medeltiden och så vidare fram till nutiden. Vi får också ta del av en vägtrafikstadga från 1936. Boken ger en nutida läsare en tidsresa, men reglerna och uppmaningarna är lika angelägna nu som då. Dock bör man inte som trafikanterna på bilderna hålla till vänster. Högertrafik infördes 1967.

 

Annonser

Ortnamn och benämningar vid Trollhätte kanal

Vet ni vad slussarna i Trollhättan heter? Nej, jag kunde väl ana, att ni inte kände till namnen. Jag vet inte, om de någonsin kom till användning, och i vilket fall som helst är de nu bortglömda. De tre gamla slusstrapporna från 1844 är dessutom ur bruk sedan 1916. Deras namn gavs en gång för längesedan som ren artighet.

Ny slussled 1844

Till vänster ses Prins Gustafs slussar, i mitten ses Prins Oscars slussar och till höger några av 1916 år slussar. Foto: Lars Gahrn.
Till vänster ses Prins Gustafs slussar, i mitten ses Prins Oscars slussar och till höger några av 1916 år slussar. Foto: Lars Gahrn.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning. År 1800 var Trollhätte kanal äntligen färdig, men slussarna var små och trånga. Åren 1838-1844 byggdes en ny slussled vid sidan av den gamla. Konung över Sverige och Norge var då Karl XIV Johan, som hade fem barnbarn, nämligen prinsarna Karl, Gustaf, Oscar och August samt prinsessan Eugenie. Alla skulle låta tala mycket om sig, även August. Fyra av dem blev omtalade för sin begåvning, och August blev omtalad för sina brister i begåvningen. Två av dem blev kungar, nämligen Karl (som konung Karl XV) och Oscar (som konung Oscar II).

Tre kända prinsar

Prins Gustaf, staty av Carl Eldh i Rottneros.
Prins Gustaf, staty av Carl Eldh i Rottneros.

Den, som besöker kanalmuseet i Trollhättan, kan inhämta, att den nedersta slusstrappan fick namnet Prins Carls slussar, den mellersta slusstrappan Prins Gustafs slussar och den översta Prins Oscars slussar. Det säger sig ju självt, att det var bättre att tala om översta slusstrappan, mellersta slusstrappan och nedersta slusstrappan. Då kunde alla utifrån själva benämningen räkna ut vilken trappa, som åsyftades. Om andra benämningar än de från högsta ort antagna namnen är bättre, har de senare svårt att slå igenom. De storståtliga och kungliga namnen har inte slagit igenom. Även de andra slussarna i Trollhättan fick av artighet namn efter bemärkta män. Namnen sprids visserligen genom turistinformationen, men om dem gäller ungefär detsamma. Prinsnamnen tycks inte ens turistinformationen – hittills – ha strävat efter att sprida.

Sångarprinsen hedrad

Två blivande kungar fick ge namn åt slusstrappor. Den tredje prinsen blev känd, han också, fastän han dog ung. Prins Gustaf är den kände ”sångarprinsen”, som har tonsatt bland andra ”Glad såsom fågeln i morgonstunden” och ”Sjungom studentens lyckliga da’r”. Han avled redan 1852 och fick två år efter sin död ett minnesmärke i Hagaparken, nämligen en bronsbyst. Den står nu inom det järnstaket, som omgärdar kronprinsessan Victorias och prins Daniels hem. Prinsen står staty i såväl Uppsala som Rottneros. Trollhätteborna var dock tidigt ute med att hedra honom.

Trälvägen vid Säffle kanal

På Kanalmuseet kan man lära sig åtskilligt. Även Säffle kanals historia finns med. Vid Säffle kan man genom Säffle kanal och en sluss komma upp till Harefjord och Glafsfjorden. Innan slussen anlades kunde man hala båtarna uppför strömmen. Då gick man på ”trälvägen” vid sidan om älven. Även här i Mölndal har vi haft en ”träleväg”, som gick utefter Mölndalsån. Pråmdragarna gick denna väg fram. (Se Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 345 och Lars Gahrn, Mölndalsån – de många verksamheternas vattendrag, artikel i: Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2005, s. 10 och 15.) Ordet trälväg eller träleväg var mer en benämning eller ett sakord än ett namn. Ordet har nog förekommit på fler ställen. De, som vet besked, uppmanas att låta höra av sig.

Brovaktsstugan

Brovaktarstugan i Borgå sund (i Västmanland) är nu kafé.
Brovaktarstugan i Borgå sund (i Västmanland) är nu kafé.

I Kanalmuseet får man också veta ett och annat om ”Brovaktsstugan vid Klaffbron”. Även Mölndal har som bekant en brovaktarstuga eller brostuga, i detta fall vid Gunnebobro. Även i detta fall rör det sig om en allmän benämning, som finns på många platser. En annan av dessa platser är Borgå sund i Kolbäck i Västmanland. Där finns en ”brovaktarstuga”. Bostadshuset uppfördes 1861. Den första fasta bron över Borgå sund byggdes 1833-1835. Brobolaget anställde en ”brovakterska”. Denna yrkeskår är nog vid det här laget i det närmaste utdöd. Benämningen brovaktarstuga har försvunnit med brovaktarna, vilket inte hindrar, att den lever kvar i historiska skildringar och om historiska byggnader.

En enda sluss Mölndalsån

Även i Mölndalsån finns en sluss, nämligen slussen vid Drottningtorget inne i Göteborg. Den har veterligen inte något namn. Denna sluss är nämligen den enda i Mölndalsåns vattenleder och för övrigt den enda i hela Storgöteborg. Man måste fara upp till Lilla Edet ungefär sex mil från Göteborg för att möta nästa sluss. Under sådana förhållanden behövs inte något särskiljande namn. Det räcker att säga slussen vid Drottningtorget och slussen i Lilla Edet. Här nere i Storgöteborg har vi inte något slussnamn att glömma bort. Annorlunda var förhållandena i Trollhättan, där man har tre slusstrappor att hålla reda på, men inte heller här kunde namnen överleva. Kanaler och åar är inte längre lika viktiga samfärdsleder som förr, och då är dödligheten bland de smärre ortnamnen stor.

Klicka här för denna artikel som pdf

En tjänsteman vid Göteborgs Skolförvaltning skriver memoarer

En miljökämpe blir moderat lokalpolitiker. Detta hände efter socialdemokraternas stora segerval 1968, och miljökämpen var Sven Evert Nilsson, född och uppvuxen i Mölndal. Hans livsöde är fullt av oväntade vändningar. Efter att ha skrivit tre delar med minnen har han i september 2013 lagt fram den fjärde delen: Sven Evert Nilsson, Kommunarden: Minnen, Skrönor, Reflektioner 1970-1994, (Göteborg 2013).

Miljökämpe blir moderat

Sven Evert Nilsson ägnade sig med stort intresse och stort engagemang även åt politiken.
Sven Evert Nilsson ägnade sig med stort intresse och stort engagemang även åt politiken.

Inte heller denna fjärde del är tryckt, men den har mångfaldigats i en mindre upplaga, och de fyra delarna är tillgängliga både i Mölndals stadsmuseum och i Mölndals hembygdsmuseum. En av anledningarna till att Sven Evert gick med i Högerpartiet var hans intresse för miljöfrågor. Vid denna tid var nästan alla riksdagsmän rörande eniga om att kemisk konstgödsel var nödvändig för jordbruket. ”Det fanns ett litet undantag – en riksdagsman av alla riksdagens medlemmar var intresserad av frågan om det ’ekologiska’ jordbruket. Riksdagsmannen som företrä­dde Högerpartiet var godsägare, han drev sitt jordbruk enligt ’ekologiska principer’.” Denne riksdagsman, ensam mot strömmen, var en av anledningarna till Sven Everts inträde i Högerpartiet. En annan var Sven Everts ”tidigare negativa erfarenheter som LO-medlem och tvångsansluten Socialdemokrat”. Hans tidigare erfaren­heter gjorde, att han bejakade ”den frihet som de ’konservativa’ och liberala erbjöd.”

Kärnkraftsmotståndare

Sven Evert har dock alltid varit en självständig man, alltför självständig för många företag, och det visade sig, att han inte i längden passade in i politiken med dess långtgående krav på anpassning och följsamhet. Kärnkraftsfrågan var under uppsegling, och redan under militärtjänstgöringen 1950-1951 hade Sven Evert fått upp ögonen för radioaktivitetens faror. Då hade han nämligen fått lära sig, hur man skulle ”skydda sig mot kontaminering efter ett radiakanfall”. Sven Evert var inte ensam kärnkraftsmotståndare inom Moderaterna, men partiet var som bekant i huvudsak starkt kärnkraftsvänligt. Detta hindrade inte Sven Evert. Han motionerade och skrev insändare. Efter kärnkraftsvalet 1976 lämnade han Moderaterna.

Tjänsteman i skolförvaltningen

Sven Evert Nilsson vid bilen. Han kom att ställa sig kritisk även till bilismen och gjorde sig av med sin bil.
Sven Evert Nilsson vid bilen. Han kom att ställa sig kritisk även till bilismen och gjorde sig av med sin bil.

Politiken blev ytterligare en av många kortvariga verksamheter. Desto längre blev Sven Everts verksamhet som tjänsteman inom Göteborgs kommun. Han anställdes 1971 och blev kvar fram till pensioneringen 1994. Här fick han utlopp för sin verksamhetslust, sin uppfinningsrikedom och sin väl dokumenterade förmåga att handskas med människor av alla slag. Tydligen fanns det utrymme för en självständig person inom Göteborgs Skolförvaltning, eller kunde Sven Evert utan alltför mycket besvär och motstånd skapa sig detta utrymme. Han hamnade i inköpskommittén, och här kom hans anlag som säljare, förhandlare och inköpare till sin rätt. Han förefaller att ha varit som fisken i vattnet. Kommittén var verkligen ståndsmässigt inhyst. Den höll till i Dicksonska palatset i centrala Göteborg. (Ungefär 20 år efter flytten sitter kommitténs namnskylt ännu kvar på huset!)

Misstro mot datorer

Sven Evert var självständig och brydde sig inte mycket om auktoriteter. Han misstrodde männen i de vita rockarna, männen som skötte datorer, och han misstrodde männen, som sålde datorer till okunniga och beundrande tjänstemän. Sven Evert insåg nämligen, att de första datorerna – liksom många andra nyheter – var starkt överskattade. Pärmar och kortregister var länge överlägsna datorerna och givetvis mycket billigare. Genom sitt motstånd mot datorer sparade Sven Evert mycket pengar åt skattebetalarna. Även min gamle professor, Gunnar Olsson, begrep vad det gällde. En av hans doktorander övergick till att sälja datorer efter sin disputation.

– Han säljer datorer till universitetet, sade Gunnar Olsson. Där finns det inte någon enda människa, som vet något om datorer, så han säljer datorer utav bara sjutton!

Antagligen sålde han datorer även till Göteborgs stad. Sven Everts efterträdare fick en dator på sitt skrivbord. Året var 1994. Sven Evert hade ägnat sig åt ”uppehållande försvar” i ett krig, där motståndsmännen inte vinner några varaktiga segrar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Johan på Gårda – en västgötsk åkare som blev diverseentreprenör

Särskiljande namn behövdes

Johan på Gårda, porträttfotografi.
Johan på Gårda, porträttfotografi.

Johan Johansson fick namn efter stadsdelen Gårda i Göteborg (då Örgryte kommun) och blev ”Johan på Gårda”. Han började emellertid sin livsresa långt uppe i Skaraborgs län, i Främmestads socken mellan Troll­hättan och Vara. En av hans söner skulle långt senare ta sig efternamnet Främme. Johan Johansson föddes 1873 på torpet Skogsbo, som lydde under baron Hierta på Främmestads herrgård. Baronen tyckte, att han hade alltför många Johanssöner omkring sig, och han hade svårt att hålla reda på dem. Därför gav han Johans bröder efternamnet Skoglund (efter torpet Skogsbo). Johan hade redan 1886 flyttat till Västra Frölunda strax sydväst om Göteborg och berördes därför inte av baronens namnbyte. På Gårda i nuvarande Göteborg (då inom Örgryte kommun) hade Johan en morbror, som var åkare. Johan fick anställning hos honom 1889. I Göteborg fanns dock oändligen några fler Johanssöner än i det skaraborgska Främmestad. Här nere behövdes särskiljande namn långt bättre än i Johans hemsocken. Göteborgarna gav honom därför namnet ”Johan på Gårda”. Själv skrev han sig alltid Johan Johansson, och så står det på hans gravsten. Företagsnamnet ”Gårda Johan” infördes först 1977, mer än ett århundrade efter grundarens födelse och många år efter hans död. Johan på Gårda var en enkel och anspråkslös man, och trots sina framgångar förhävde han sig aldrig.

Man flyttade till släktingar

Om denne arbetsamme, hederlige och framgångsrike företagare har Roger Andersson skrivit en faktaspäckad och mycket läsvärd bok: Roger Andersson, Johan på Gårda och lite till… (2013, 185 sidor, rikt illustrerade, på titelsidan enbart: Johan på Gårda). Roger Anderssons företagshistorik har mycket att ge åt många. Här får man inblickar i hur det gick till, när folk från landsbygden flyttade till städerna. Man flyttade ofta dit, där man hade släktingar och vänner, som kunde ta emot och hjälpa till rätta under den första och besvärligaste tiden. Senare skulle Johan på Gårda anställa många inflyttare från de gamla hemtrakterna. Roger Andersson uppmärksammar och framhåller det skaraborgska inslaget i företaget. På Gårda kom Johan att bo granne med bland andra den unga flickan Matilda Martinsdotter från Hålanda (mellan Lödöse och Gräfsnäs). De kom senare att gifta sig. Avståndet mellan Johans Främmestad och Matildas Hålanda är betydande, men folk från de båda församlingarna hade nog det gemensamt, att de ansåg sig vara äkta västgötar, och att de inte betraktade göteborgarna som västgötar annat än i geografisk bemärkelse. Med andra ord: hur vanligt var det att västgötar sökte sig till varandra i den stora staden? Att döma av Johan på Gårda och hans verksamhet har detta sätt att klara sig fram varit mycket vanligt och betydelsefullt.

Dålig lönsamhet inom åkeribranschen

Johans söner Arnold och Ragnar, fotograferade på en långkärra. I bakgrunden deras hem på Örngränd.
Johans söner Arnold och Ragnar, fotograferade på en långkärra. I bakgrunden deras hem på Örngränd.

Efter några år som dräng på landsbygden blev Johan åkaredräng hos morbrodern på Gårda. År 1895 startade han och en kamrat ett eget åkeri. Göteborg hade gott om åkerier. Varför kunde just Johan på Gårda förvandla sitt åkeri till ett storföretag? Roger Anderssons bok avslöjar nyckeln till fram­gång, och det visar sig, att åkeriet snarare var nyckeln, som låste upp dörren för annan verksamhet, än själva orsaken till framgångarna. Omkring 1920 satt Johan på Gårda och räknade samman genomsnittliga utgifter för varje häst och genomsnittliga inkomster för varje häst. En häst kostade 4726 kronor om året och drog in 4485 kronor. Varje häst skulle alltså gå med 241 kronor i underskott. Så var väl knappast fallet. Det måste rimligtvis ha funnits sätt att minska omkostnaderna, men vinstmarginalerna har inte varit stora. Hästdragna vagnar och kärror kunde inte ta stora tyngder eller mängder gods. En kärra med en häst framför kallades ”kubikkärra” och kunde alltså ta ungefär en kubikmeter packat gods. En hästkraft är som bekant inte mycket, och hastigheten var obetydlig. Möjligheten att förbättra insatserna var små. Man kunde skaffa större och starkare hästar, och man kunde försöka förbättra kärror och vagnar. Som Roger Andersson visar arbetade Johan på Gårda med åtminstone den senare möjligheten. Ett brev från 1921 visar, att han satte kullager i hästkärrornas nav. Därmed gick hjulen så mycket lättare, att varje häst kunde ta två kubikmeter mot tidigare bara en och en halv kubikmeter. Därmed kunde förtjänsten höjas med minst 1500 kronor om året. Bilen öppnade nya möjligheter, och Johan på Gårda köpte sin första lastbil 1919. Då hade han emellertid varit verksam inom branschen i nästan 25 år. Han hade gjort sitt företag stort utan att vare sig kullager eller lastbilar. Roger Andersson redovisar på ett mycket förtjänstfullt sätt åkeribranschens förutsättningar, utvecklingsmöjligheter och vidareutveckling. Just Johan på Gårda utnyttjade utvecklingsmöjligheterna fullt ut.

Åkeriet – en språngbräda till annat

Johan på Gårda inspekterar anläggningen av en fotbollsplan omkring 1929. I bakgrunden ses Gibraltarvallen.
Johan på Gårda inspekterar anläggningen av en fotbollsplan omkring 1929. I bakgrunden ses Gibraltarvallen.

Nyckeln till hans stora framgångar tycks ha varit, att han hela tiden gick ett steg längre. Andra åkare nöjde sig med att köra sprängsten, schaktmassor, jord till anlägg­ningar och rivningsmassor. Johan på Gårda övergick så småningom till att låta sina mannar även spränga berg, schakta för husbyggen, utföra anläggningsarbeten och riva hus. De flesta åkare nöjde sig med att vara åkare, men han blev även entreprenör. År 1958 sade han i en intervju: ”Varje rivning är liksom ett äventyr – se det går aldrig att beräkna i detalj på förhand, varken ekono­miskt eller tekniskt. Så rivningsjobben släp­per jag inte ifrån mig – och inte schaktningarna heller, för det är också skoj”. Han var nyfiken på nytt och ville pröva på. Han blev ett slags diversearbetare, och givetvis måste han ha haft näsa för vad som var lönsamt. Andra åkare körde sand och grus. Han skaffade sig egna sandtäkter, bland andra Lackarebäcks grusgrop i Mölndal. Johan på Gårda både körde och sålde sand. Utvecklar man annan verksamhet, är åkeriet inte längre livsnödvändigt. Företaget Gårda Johan finns fortfarande, men år 1995, jämnt 100 år efter starten, avvecklades åkeridelen. Försäljningen var visserligen ett brott med historien och ursprunget, men den kan ändå sägas ha skett i Gårda Johans anda. Han hade verkligen visat sig vara anpassningsbar i en föränderlig värld. Men Johan på Gårda var människa han också, och hans anpassningsförmåga hade sina gränser. År 1919 köpte Johan sin första lastbil. Med detta fordon brakade Johan in i Gårda Fabriker. Efter denna olyckshändelse fortsatte visserligen övergången till lastbilar, och år 1938 sålde han sin sista häst, men Johan på Gårda satte sig aldrig själv bakom ratten igen. Han lät sig köras runt av privatchaufförer. Han var angelägen om att företaget skulle utvecklas med tiden, men själv gjorde han i vissa avseenden halt.

Klicka här för denna artikel som pdf

Föret – en försvunnen fjärd

Någon gång under vikingatiden utkämpades det stora slaget på Fyrisvallarna mellan svearna och danska vikingar. Tiden är fattig på källor, men slaget har satt spår i skaldediktning, runstensinskrifter och sagodiktning. Sentida historiker har velat tidfästa slaget till omkring 983 efter Kristus.

En stor sjö har blivit liten

Karta över Föret, när det var som störst.
Karta över Föret, när det var som störst.

Söder om Uppsala finns två sjöliknande utvidgningar av Fyrisån, nämligen Övre och Nedre Föret. Som sjöar betraktade är de obetydliga och vittnesbörd om att stora sjöar kan bli mycket små. Arkeologen docent Mats G. Larsson och ortnamns­forskaren professor Staffan Fridell har utrett, hur en stor sjö eller fjärd har blivit rena rama obetydligheten, och hur ett vida känt ortnamn har fallit in i obemärktheten. De har tillsammans skrivit en artikel i tidskriften Namn och Bygd 2011. Den är av stort intresse även för oss Mölndalsbor, ty samma utveckling har drabbat också Mölndal.

Den stora fjärden Föret

I det platta landskapet Uppland, Sveriges plattaste landskap, har landhöjningen åstadkommit stora och omvälvande förändringar. I och med att landet förr låg lägre, stod vattnet tio meter högre omkring år 400 och fem meter högre omkring 1200. Vid Uppsala fanns då en lång och bred fjärd, som gick från sydost mot nordväst. Hela denna fjärd har kallats Föret. De båda forskarna fann nämligen ortnamnet Förisäng på fyra olika platser runt denna stora fjärd, och själv kunde jag bidra med ett femte. Även området vid Mora sten kallades Förisäng. Dessutom finns Forkarby. Fjärden var som mest drygt tre mil lång och en till ett par kilometer bred. Ungefär mitt på fanns en lång sidofjärd, som gick mot norr. På den bifogade kartan markerar mörkblå färg utbredningen omkring år 400 efter Kristus och ljusblå färg utbredningen omkring år 1200.

Här har man farit

Docent Mats G. Larsson.
Docent Mats G. Larsson.

Vad betyder då detta namn? En vanlig läsare tänker nog omedelbart på ordet före, väglag för skidåkning. Då är han inne på rätt spår! (Ursäkta vitsen.) Detta är samma ord, och i botten ligger ordet fara, alltså färdas. I vilken bemärkelse har man farit här? Där går meningarna isär. Man har tänkt på fara i betydelsen vada och i betydelsen segla med fartyg. Fridell och Larsson lägger fram vägande sannolikhetsskäl för uppfattningen, att man har seglat eller rott med fartyg, och att fjärden har fått namn härav. Vadande kräver grunda vatten närmast stränderna, men då namnet uppstod, har fjärdens stränder varit branta och olämpliga för vadande.

Många farleder genom Uppland

För en tronkrävare, som kom med en flotta, var detta en utmärkt farled. Här kom man med sina fartyg rakt in i landskapets mitt. Man kunde genomföra ett anfall mot inlandet utan att behöva lämna sina skepp. Även för den tidens upplänningar eller svear var det högst lämpligt att färdas med skepp inom landskapet. Föret var en av flera fjärdar eller andra farleder, som korsade landskapet. Om man färdades till lands, kom man snart fram till breda farvatten, som man måste korsa. Bättre var det då att segla med skepp genom landskapet. Namnet på den stora fjärden Föret har därför rimligtvis varit välkänt vida omkring. Staffan Fridell och Mats G. Larsson har gjort en värdefull insats genom sin utredning om Föret, den försvunna fjärden, som alltjämt går igen i ortnamn och fornhistoria.

Vad hette fjärden eller fjorden i Mölndal?

Professor Staffan Fridell.
Professor Staffan Fridell.

Mölndal består av lågland med berg runtom. Här har förhållandena varit likartade. Mölndals centrum och kringliggande kvarter samt hela Fässbergsdalen och dalgången vid Krokslätt har varit en fjord av Västerhavet. Vad kan denna fjord ha hetat? Vid fjorden låg byn Fässberg. I det näst äldsta belägget för detta namn (från 1294) står senare leden i flertal. Där omtalas alltså Fässbergen. Har man kanske sagt att man befann sig bland Fässbergen, när man befann sig på denna fjärd? Vattendragen i Fässbergsdalen kallas Kvillen, och namnet är belagt redan 1691. De kallas också Ävan. Bäcken, som kommer från Kållered och förenar sig med Mölndalsån, kallas Ävabäcken eller Ävaån. Namnet Ävjan är belagt alltifrån 1709. I Mölndal har vi alltså några namn att fundera över, men några säkra slutsatser kan inte dras. Jag har dock velat föra upp frågan på dagordningen. Försvinner en fjord, försvinner även dess namn. Fridells och Larssons redogörelse visar dock, att kända namn icke försvinner utan att lämna spår efter sig. Vem hittar spåren i Mölndal?

Läs vidare

Mats G. Larsson och Staffan Fridell, Föret, Föresäng och Forkarby, Namn och Bygd 2011 (s.95-108).

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III. Ortnamnen i Askims härad och Mölndals stad, Gbg 1932 (s. 63,142 och 144).

Klicka här för denna artikel som pdf

Toltorpsdalens historieskrivning – en snöboll i rullning

Om Toltorpsdalen fick jag inte veta någonting i min barndom. Min far började arbeta som brevbärare 1943, och då sattes han in på de olika distrikten (utom lantbrevbäringen), men i Toltorpsdalen delade han aldrig ut post, ty Toltorpsdalen hörde till ett postkontor på Linnégatan i Göteborg ända fram till den 1 januari 1954. Då var hans läroår avslutade. När jag under min barndom åkte buss genom Toltorpsdalen på väg till Göteborg, for jag igenom en för mig okänd och främmande stadsdel.

Egnahemsföreningen skrev Dalens historia

Egnahemsföreningens jubileumsskrift har en bild från ett av de första åren på omslaget. Bilden visar övre delen av Fässbergsgatan.
Egnahemsföreningens jubileumsskrift har en bild från ett av de första åren på omslaget. Bilden visar övre delen av Fässbergsgatan.

Jag var inte ensam om min okunnighet. Toltorpsdalen har alltid varit ett område för sig mellan Mölndal och Göteborg, visser­li­gen beläget på Mölndals sida om stads­gränsen, men likväl ett lantligt område på stort avstånd från de dåtida stadskärnorna, ett område där invånarna länge i viktiga avseenden måste sköta sig själva. Redan 1972 började jag arbeta i hembygds­museet, men där fanns så gott som ingenting om Dalen. Museet hade tillkom­mit på 1930-talet, och detta årtionde var den stora insamlingstiden. Då var Dalen ett nybyggt egnahemsområde, icke mer än ett tjugotal år gammalt. Min föregångare Sigfrid Eyton hade inriktat sig på äldre bosättningar.

Även vad gäller historieskrivningen skötte sig dalenborna till att börja med själva. År 1974 utgav den oumbärliga Egnahemsföreningen en värdefull jubileumsskrift till sitt 60-årsjubileum med många historiska upplysningar. Gamla dalenbor har under årens lopp många gånger berättat för journalister om Dalens historia i deras tid, och Egnahemsföreningen har samlat dessa artiklar jämte minnesanteckningar och givetvis framför allt protokoll och andra handlingar från föreningens egen verksamhet. Nu skall detta värdefulla arkivmaterial överföras till Föreningsarkivet i Mölndal. Källorna blir på detta sätt lättillgängligare för forskning. Jag tackar och bugar. Jag tackar dessutom för gott samarbete under tidigare år.

Boplatser från stenåldern

På baksidan ser vi en nytagen bild av Dalen från söder. Som synes räknas nu hela dalgången till samhället Toltorpsdalen.
På baksidan ser vi en nytagen bild av Dalen från söder. Som synes räknas nu hela dalgången till samhället Toltorpsdalen.

Om vi börjar med den gråaste forntiden, liknar Toltorpsdalens historia de andra höjd­områdenas förflutna. Slättbygden i Mölndal var under stenåldern, bronsåldern och en del av järnåldern bottnen av en fjord eller ett innanhav. Människorna bodde i sluttningarna och på höjderna runt detta innanhav. Även i och omkring Dalen har boplatser funnits. När vattnet drog sig undan, flyttade människorna ned mot de lerslätter, som hade kommit upp ur havet. För Toltorpsdalens del innebar detta, att gårdarna i Toltorps by kom att ligga nere vid nuvarande Wallinsgatan och Fallströms­gatan. De magra områdena i Dalen anvä­ndes som betesmark. År 1593 omnämns ”Tolstorps dahl”, och namnet var säkerligen gammalt redan då. Man kunde ta ved och virke i skogen här uppe, men odlingsgränsen gick ungefär vid platsen för nuvarande Toltorpsskolan. Här som på andra platser i Mölndal var skogarna alltför små i förhållande till befolkningens storlek, med påföljd att bergen runt dalen var mycket kala mot slutet av 1800-talet och ännu när de första egnahemsbyggarna började uppföra sina hus på 1910-talet. Här i dalen har många kor gått på bete, men den enda kon i Dalen och för övrigt i hela Mölndal (Fässbergs och Stensjöns församlingar) är numera statyn ”Drömmarnas ko” utanför Fässbergshemmet.

Kor på bete i Dalen

Bakgrunden är egenartad. Ännu på 1970-talet kunde man finna människor, som kom ihåg Dalen före egnahemsbebyggelsen. Jag lärde känna Henric Hallmar från Toltorps by, och jag nedtecknade vad han hade att berätta. Hans maka Elin var född Simson, och hon hade vuxit upp i Simsonsgården, som låg där Fässbergshemmet idag finns. Hon kunde berätta om kor på bete i Dalen och deras vallpojkar. Hennes berättelse gav upphov till en staty år 1996, och av en slump hamnade statyn på platsen för hennes hemgård.

Någon farbar väg fanns inte i den sanka dalgången, men där fanns gångstigar och ridstigar vid sidan av sankmarkerna. Enligt vad som berättas skall självaste Karl XII en gång ha ridit genom Dalen. Hur det är med den saken, vet vi tyvärr inte. Däremot vet vi, att han flera gånger har ridit genom våra bygder. Hur som helst har hans spökande vålnad tyvärr aldrig uppenbarat sig i den täta kvällstrafiken genom Toltorpsdalen. Hans vålnad vore kanske det enda, som skulle kunna begränsa den numera tyvärr alltför täta och störande trafiken. Så var det inte förr. Då kom endast enstaka fotgängare eller ryttare, men enligt uppgift skulle man ibland ha kunnat se någon snickare från Lindome dra möbler på en skottkärra genom Dalen. Toltorpsgatan anlades först 1921-1923, och buss fick nybyggarna först 1923. Sedan har det som bekant rullat på.

Ett sentida bostadsområde

En gång var Toltorpsdalen betesmark. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
En gång var Toltorpsdalen betesmark. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

I likhet med övriga höjdområden i Mölndal började Dalen bebyggas en bit in på 1900-talet. Som en följd av den fortgående industrialiseringen växte städerna snabbt, och nya stadsdelar som Ryet, Kikås, Bränn­ås, Hulelyckan, Sörgården, Lackarebäck, Helenevik, Sjövalla, Ormås och Stensjö­backe tillkom på höjdområdena i början av 1900-talet och i något fall tidigare. Vad gäller Toltorpsdalen ställs vi inför den kniviga frågan, om vi skall räkna bebygg­elsen i övre delen av dalen som begynn­elsen eller bebyggelsen i nedre delen av dalen. Om man valde att räkna med den nedre bebyggelsen, kunde man för bara några årtionden sedan få ovänner för livet, och nu kan det nog vara farligt att räkna ifrån den nedre bebyggelsen. Alla vill nämligen räkna sig och sin bebyggelse till Toltorpsdalen. Bostadsområdet har alltid varit trevligt, och alltsedan 1960-talet har det forna egnahemsområdet utvecklats till en gräddhylla. Det är numera fint att bo i Dalen.

I nedre delen av dalgången tillkom en backstuga eller stenhydda redan på 1860- eller 1870-talet. I övre den av dalen byggde slaktare Olsson ett hus, som var inflyttningsklart 1913. Hur som helst är slaktarna Olssons inflyttning början på egnahemsområdets historia. Tio år efter slaktarnas inflyttning fick de och de andra dalenborna en anlagd och året om farbar väg. Bebyggelsen kom först och samhällsservicen betydligt senare, här som på andra ställen. Till Dalen hade den kanske inte kommit ännu i alla avseenden, om inte Egnahemsföreningen hade uppvaktat, ställt krav och legat på. Föreningen bildades som bekant redan 1914. Härute i vildmarken behövde man samråda och samverka.

Mosaikbitar från nybyggartiden

Ännu på 1970-talet och kring 1980 var Dalens nybyggartid åtkomlig för frågor och intervjuer. Nybyggarna var visserligen hädangångna, men en del av deras barn levde ännu. Min okunnighet retade mig. Jag ville veta mer. Den alltid oumbärliga Egnahemsföreningen anordnade därför år 1982 berättarkvällar i Toltorpsskolan. Jag var där och antecknade. Från barndomen minns man i första hand vad man själv har gjort och inte lika mycket av vad föräldrarna har sysslat med. Så var det även här, men åtskilliga glimtar från nybyggarlivet fick jag. Sedan satt jag och byggde upp en mosaik av dessa småbitar och brottstycken ur Dalens historia. Sysselsättningen visade sig vara långt ifrån ofarlig. Ett par av deltagarna i berättarkvällarna var mycket misstänksamma mot allt, som de själva inte kom ihåg, och menade, att detta för dem okända rentav skulle vara osant. Samma misstänksamhet och bistra domar drabbade för övrigt även mycket annat, som skrevs om Dalens historia. Alla huvuddrag i skildringen har dock i efterhand kunnat bekräftas med uppgifter från andra håll. Samstämmigheten mellan kronvittnena var stor, och deras mosaikbitar bekräftade ofta varandra.

Historieskrivningen går vidare

Under jubileumsåret fick Egnahemsföreningen och Ingrid Wirsin (en av föreningens aktiva medlemmar) ta emot Mölndals Hembygdsförenings kulturpris Hembygdsapplåden. Längst till höger ses prisutdelarna Kaj Johansson (hembygdsföreningens ordförande) och Annika Stedner (kultur- och fritidschef i Mölndals stad). Foto: Lars Gahrn.
Under jubileumsåret fick Egnahemsföreningen och Ingrid Wirsin (en av föreningens aktiva medlemmar) ta emot Mölndals Hembygdsförenings kulturpris Hembygdsapplåden. Längst till höger ses prisutdelarna Kaj Johansson (hembygdsföreningens ordförande) och Annika Stedner (kultur- och fritidschef i Mölndals stad). Foto: Lars Gahrn.

Nu på 1980-talet hade även egnahems­områdets ursprungshistoria blivit gammal. Mölndals Hembygdsförening har ägnat års­skrifterna för 1982 och 2004 åt Toltorp­sdalen. Egnahemsföreningen, som inledde historieskrivningen med en jubileumsskrift 1974, gick dock vidare med en andra jubileumsskrift 1994, och föreliggande upp­sats ingår i en tredje från jubileumsåret 2014. Därmed leder Egnahemsföreningen vad gäller skrifter om Dalens historia med 3-2. Har utvecklingen väl kommit igång, går den vidare av bara farten. Jag har tagit varje tillfälle i akt att skriva tidningsartiklar om Dalens historia, och jag har fortsatt att samla uppgifter. Kanske kvitterar Hembyg­ds­föreningen till 3-3 i framtiden? Dalens historia är hur som helst något helt för sig själv och alltså mycket intressant. Varken historien eller historieskrivningen om Dalen är slut. När en snöboll har kommit i rullning, fortsätter den, och den ökar hela tiden i omfång.

Läs vidare

Toltorpsdalens Egnahemsförening 100 år 1914-2014. Redaktionskommitté: Ulla-Britt Karlsson, Ingrid Wirsin, Ann Wingårdh, Göran Ståhle och Björn Sonander, Mölndal 2014 (100 rikt illustrerade sidor).

Toltorpsdalens Egnahemsförening 1914-1974: 60 år. Redaktionskommitté: Sven-Åke Larsson, Ove Paulusson, Gert Söderberg och Margit Westberg, 1974 (24 rikt illustrerade sidor).

Toltorpsdalens Egnahemsförening 1914-1994. Redaktör: Ingrid Wirsin, 1994 (28 rikt illustrerade sidor).

Mölndals Hembygdsförenings årskrifter 1982 och 2004 (39 och 34 rikt illustrerade sidor).

Att människan levde: En släktkrönika av Agneta Ulfsäter-Troell, berättelsen blev också underlag för filmen Maria Larsson eviga ögonblick, 2007 (364 rikt illustrerade sidor). Boken handlar huvudsakligen om åkaren Sigfrid Larsson och hans hustru, fotografen Maria Larsson på Södermalm.

Klicka här för denna artikel som pdf

Ett hus byggt för evigheten

Ett hus byggt för evigheten ligger vid Norra Forsåkersgatan. Byggnaden tillhör de solidaste av de solidaste. Namnet är Rosendalskasernen. I dagens artikel berättar Lars Gahrn dess historia. Tyvärr dryftar man nu Rosendalskasernens vara eller icke vara. Husen vid Forsåkersgatan har emellertid tack vare sin plats vid en gata ett framträdande läge och tillhör rentav stadsbilden. Dessutom är de närmaste grannar till kulturreservatet och riksintresset Mölndals kvarnby. På så vis har de blivit även en del av kulturmiljön Mölndals kvarnby. Husen har alla en lång och intressant historia. Därför skildrar jag dessa hotade byggnader i ord och bild.

Tjocka tegelväggar

Rosendalskasernen (Norra Forsåkersgatan 2 E) på den gamla Jutelyckan. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)
Rosendalskasernen (Norra Forsåkersgatan 2 E) på den gamla Jutelyckan. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Man byggde noggrant och omsorgsfullt förr i världen. Om man dessutom anvä­nde sig av bästa slags bygg­nadssten, kan man säga, att den tidens bygg­mästare byg­gde för evig­heten, det vill säga, att husen har förutsättningar att stå hur länge som helst. Jag talar denna gång om Forsåkers­gatan 2 E, kan­ske mera känd som ”Nya kasern” eller ”Rosendals­kas­ernen”. På den tiden var kasern ett annat ord för flerfamiljshus.

År 1980 hälsade jag på i huset. Hyresgästerna hade mycket att säga om de mäktiga murarna: ”Huset är byggt av tegel från Franckes eget tegelbruk. Teglet är mycket hårt. Det kan ej slås sönder, säger murarna. Sådant tegel finns inte att få längre, säger de, och det har inte funnits att få på mycket länge. Tegelmurarna är mycket tjocka.” Uttrycket ”Franckes tegelbruk” kanske förbryllar. Antagligen åsyftas Forsåkers tegelbruk, som låg strax söder om Papyrus, men som dock inte ägdes av Francke.

Förnämligt hus

Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.
Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.

Torsten Althin berättat i sin stora Papyruskrönika, att ”Arbetarbostaden nr 4, nu­mera kallad Rosendahl”, byggdes 1853, vilket gör den till ett av Mölndals äldsta hus. Den byggdes som arbetarbostad med 22 rum och 7 kök. Den om­byggdes 1895 eller 1896 och förändrades till bostad för verkmästare och sals­mästare. Bland andra kass­ören Axel von Norrman och kontorschefen Carl Martell har bott i huset. Det renoverades fullständigt 1944. (Torsten Althin, Papyrus 1895-1945, s. 63, 76 och 77.) Huset ansågs alltså höra till de förnämligare.

Vigon Ohlsson, snickare på Papyrus, kom ihåg ombyggnaden på 1940-talet: ”Balkongen på Papyrus’ kasern byggdes den 17 augusti 1942. Jag kommer ihåg dagen mycket väl, ty denna dag föddes äldste pojken. Trapphuset, som balkongen är byggd på, fanns dock dessförinnan.”

Gasljus till 10.00

Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.År 1861 var Maximilian Axelson på besök i Mölndal. Han besåg då bland annat Rosendals ”nya kasern” och beskriver den som ”ett stort tvåvåningshus av sten med flera, dels hushållslägenheter, dels ensamma boningsrum”. Rummen var skäligen rymliga och höga, berättar han, men de flesta var lika mycket utsatta för rök som för köld. För ett rum med kök betalade man fem riksdaler i månaden i hyra. Ett rum utan kök kostade tre riksdaler. ”En förmån vid dessa lägenheter må dock ej förbises. Den nya kasernen har (liksom den gamla) fri gaslysning från skymningen intill klockan 10 varje afton, vilket endast i dessa båda lokaler förekommer.” (Maximilian Axelson, Vandringar i Göteborg och dess omnejd I. Några dagar i Mölndal, Gbg 1861, s. 34-35.)

Huset var dock inte först här. Platsen kallades Jutelyckan. Här skulle ett slag ha stått mellan svenskar och jutar, det vill säga danskar, berättas det. Redan Maximilian Axelson berättar om dessa sägner. Enligt Charles Mattsson skulle man i jorden ha funnit ”kanonkulor, spjutspetsar och så vidare” i hans fars barndom. (Charles föddes 1875.) En utgrävning på denna plats skulle kanske kunna bli givande.

Papyrus park

Här vid Nya kasern växte ekar. En av ekarna kallade Jute-eken, och under den låg danskarnas befälhavare begravd, berättades det. Ekarna bildade en park, som kallades Papyrus park. Här brukade Frälsningsarmén spela och sjunga. Rolf Johansson har berättat mycket om Papyrus’ park. Denna park är nu ett minne blott. Här fanns på senare år ett upplag för massaved, men kanske kan här bli en park igen? Vi behöver parker i centrala Mölndal. När Mölndals stad förvärvade Papyrus-området övertog man ansvaret för många kulturbyggnader. Samtidigt skaffade man sig möjligheten att skapa den stora stadspark, som Mölndal behöver.

Klicka här för denna artikel som pdf