Sigfrid Eyton – eldsjälen som övervann alla hinder

Sigfrid Eyton på trappan till Royens tegelhus, som hade inretts till hembygdsmuseum. Tidningsbild från 1965.

Namnet Sigfrid Eyton dyker snart upp, när man forskar om Mölndals Hembygdsförening. Han var med om att grunda föreningen 1930-1931 och tjänade föreningen i 34 år (1964 ut) som kassaförvaltare, sekreterare och intendent. Han föddes den 10 september 1899 som Sigfrid Nilsson i Källby utanför Lidköping. Hemorten är känd för ”Källby haller”, två stora runstenar. En halvmil bort ligger Husaby, där Sankt Sigfrid skall ha döpt Olof Skötkonung ungefär 900 år tidigare. Eytons förnamn har rimligen hämtats ur berättelserna om Sankt Sigfrid. Eyton hade flera syskon. Några av dem utvandrade till USA. En av bröderna tog sig efternamnet Eyton efter en ort med detta namn. (Detta ortnamn tycks för övrigt ha lånats från gamla England, där det har nordiskt ursprung. Eytons namn är alltså ett nordiskt lån, som har lånats tillbaka!) Han skulle bli känd och gå till historien som Sigfrid Eyton.

Flitig författare och redaktör

Sigfrid Eyton visar museiföremål i Kvarnbygården 1938. Åskådarna är: Algot Johansson, Anna-Lisa Gahrn, hennes make Nils Gahrn och Alma Johansson (gift med Algot). Mannen närmast Eyton är okänd. Tidningsbild från 1938.

Tyvärr är inte mycket känt om hans levnadsöde, ty han berättade aldrig om sig själv. När tidningsmän intervjuade honom, berättade han om Mölndals historia men inte om sig själv. När han besökte hembygdsmuseet och talade med mig, kom han aldrig in på barndomsminnen. År 1921 tog han sin folkskollärarexamen vid seminariet i Göteborg. Han hamnade som folkskollärare i Mölndal, och här kom han att göra sin insats. 1930-talet var hans storhetstid som hembygdsman. En hembygdsgård byggdes upp under en tid, då det var mycket svårt att få fram pengar. Eyton samlade in föremål, fotografier och urkunder till museet. Han var redaktör för hembygdsföreningens tidskrift Faesbiaergha, som utkom med elva nummer under åren 1933-1938. Han lyckades få många framstående skriftställare att skriva artiklar, men själv var han utan jämförelse flitigast. 24 artiklar eller dikter är undertecknade med hans namn eller signatur. Därutöver har han skrivit 31 artiklar eller dikter under pseudonym eller helt osignerade. Han var en både flitig och anspråkslös författare.

Flitig museiman

Sigfrid Eyton leder en studiecirkel inom JUF. Från vänster ses Arne Andersson (i Torsgården), Ulla Forsberg, Sigfrid Eyton, Henry Hanson och Erik Gustavsson. Foto: Sven Olof Olsson.

Under 1930-talet byggdes samlingarna upp. På 1950-talet inreddes Royens tegelbyggnad till museum. Detta var ett omfattande arbete, som utfördes helt ideellt. Eyton tog reda på hur större museer arbetade och tog efter. Han registrerade föremålen noggrant. Alla märktes med ett registreringsnummer. Både numret och alla tillgängliga uppgifter om föremålet fördes in i en förvärvskatalog. Dessutom utarbetade han ett systematiskt register, vari registerblad om föremålen var ämnesmässigt ordnade. På samma sätt märktes alla fotografier med ett registreringsnummer. Fotografierna lades i nummerordning och kunde letas fram tack vare ett alfabetiskt ordnat kortregister. Dokumenten ordnades ämnesmässigt och lades in i arkivomslag, på vilka fanns sammandrag av dokumentens innehåll med alla viktigare uppgifter. Han gjorde under 1930-talet ett stort antal uppteckningar. Uppgifterna skrevs ned på skrivkort, som ordnades alfabetiskt i ett kortregister och på detta sätt var lätta att hitta. Allt detta arbete utfördes ideellt, med andra ord utan ersättning. Det hade varit önskvärt, att han hade anställts som museiman och kunnat arbeta med museisamlingarna, uppteckningsarbete och forskning på heltid, men Mölndals stads ekonomi var ansträngd under hans yrkesverksamma tid. Vissa satsningar gjordes på bibliotek och musikskola, men museet fick inte mycket. Som lärare kunde han dock sprida sina kunskaper om Mölndal bland det yngre släktet. Fyra elever har låtit tala om sig: den flitige skriftställaren Axel Möndell, riksdagsmannen och stadsfullmäktigeordföranden Sven Olsson, socialvårdsassistenten Per-Eric Svensson och chauffören Per Andersson (som genomförde mycket värdefulla kartläggningar av stengärdsgårdarna på Lackarebäcksfjället). Slutligen har även jag, Lars Gahrn, lärt mycket av Eyton genom att läsa vad han har skrivit och ta efter hans sätt att sköta hembygdsmuseet. Sven Olof Olsson har samarbetat med Eyton och lärt sig mycket på det sättet.

En flitig föreningsmänniska

Hembygdsvandringar företogs redan på 1930-talet. Detta finklädda sällskap har klättrat upp till fornborgen i Lackarebäck. (Länningarna efter borgen är så oansenliga, att alla vandrare inte var medvetna om att de satt på borgvallen.) Den barhuvade mannen till höger är Sigfrid Eyton. Året år 1935. Foto: Knut Kjellman.

Eyton gjorde insatser inom många föreningar. Han var nykterhetsman med stark övertygelse och hörde hemma inom IOGT-NTO. Under andra världskriget gjorde han viktiga insatser inom ”Mölndalskommittén av Nationalinsamlingen för Finland”, ”Mölndals Lokalkommitté av Svenska Norgehjälpen” och ”Lokalkommittén för försvarslånet i Mölndal”. Mölndals simsällskap kunde 1932 inviga Stensjöbadet. Sigfrid Eyton tjänstgjorde där som simlärare på sommaren. Man kanske tror, att han skulle vilja ta det lugnt under sommarlovet, men så var alltså inte fallet. Så småningom fick man dock en annan simlärare, och då kunde Eyton ägna mer tid åt annat. Eyton var vidare en av de ledande krafterna i ”Mölndals Skolors Gymnastik- och Idrotts förening”. Han ägnade sig bland annat åt att samla in begagnade skidor till ”skolans skidförråd”, så att även fattiga barn, som inte själva ägde skidor, skulle kunna följa med på skidutflykter. Mellan 1923 och 1939 utgavs Kart, skolbarnens tidning, av en skara lärare, bland dem Eyton. Tidningen fylldes huvudsakligen av skolbarnens uppsatser. Med tiden började man införa även andra artiklar. Sex av dem skulle kunna vara skrivna av Eyton. I fem av fallen finns vägande sannolikhetskäl. Eftersom Eyton inte berättade om sig själv och sin verksamhet, känner vi till hans verksamhet inom föreningslivet endast genom tillfälligheter. En genomgång av föreningsprotokoll från andra föreningar skulle med stor sannolikhet leda till, att Sigfrid Eyton, den store eldsjälen, påträffas även i flera andra sammanhang.

Även kommunala uppdrag hade han

I en intervju 1949 berättade Eyton: ”Något större intresse för kommunalt arbete och politik har han inte haft, och hans kommunala uppdrag har inte varit många.” Således har han haft även kommunala uppdrag! Eftersom vi även här måste räkna med hans stora anspråkslöshet, kan dessa ha varit nog så betydande. Tidningen fortsätter: ”Han har också nedlagt ett intresserat och förtjänstfullt arbete i sjukkassan och han har tillhört erkända sjukkassans styrelse sedan kassan började sin verksamhet.”

Många utmärkelser

Sigfrid Eyton med sin skolklass 1949. Han var en eldsjäl också som lärare och tog med skolbarnen på långa vandringar i hembygden.

Själv tog jag över sysslan som intendent hösten 1972 (och blev vald till ämbetet 1973). Eyton och hans maka Inga-Lisa kom ibland och hälsade på i hembygdsmuseet. Jag minns honom som en ivrig man med stark vilja och bestämda uppfattningar. Jag förstod, att han lätt kunde bli häftig, men att han hade lärt sig att behärska sig. Han hade avgått ur hembygdsföreningens styrelse av hälsoskäl. Jag minns, att han vid ett tillfälle visade sig djupt bedrövad över att hans kraft var bruten och att han inte längre orkade arbeta. Han hade så gärna velat fortsätta att vara verksam, men han förmådde inte längre. Jag skulle tro att hans iver, rastlöshet och omfattande verksamhet blev mer än vad kroppen orkade med i längden. Vid andra tillfällen blev han mycket glad, när han fick se vad jag hade åstadkommit. Han hade lämnat föreningsarbetet, men han var inte glömd. År 1965 fick han mottaga den förtjänstplakett, som Samfundet för hembygdsvård delar ut. År 1969 fick han – tillsammans med Edvin Trettondal – Mölndals stads kulturstipendium. Mölndals Hembygdsförening delade 1974 ut den hedersnål, som Riksförbundet för hembygdsvård beslutar om, till Knut Berg, Sigfrid Eyton, Gustaf Hedberg och Edvin Trettondal. Sigfrid Eyton har skrivit mycket om Mölndal, men de flesta av hans uppteckningar är otryckta. Att ge ut hans uppteckningar är en viktig uppgift i framtiden.

Källor

Den enda intervju som ger några uppgifter om  Sigfrid Eyton som människa är en intervju i Mölndals-Posten (Han som skapade Mölndals museum fyller femtio år, MP 8/9 1949). Jag har skrivit en artikelserie om hans insatser (MP 12/9, 26/9, 3/10, 10/10 och 5/12 2001 samt 10/4, 24/4, 29/5, 31/7, 25/9 och 16/10 2002). Denna artikel är ett sammandrag av dessa artiklar.

Lars Gahrn

2020-10-22

Saxofoner i Kvarnbyparken

Paviljongen i Kvarnbyparken med de fyra saxofonisterna Kasper Sundby, Tobias Paulin Hugo, Malin Bye och Ella Lindström. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals Hembygdsförening har sedan många år tillbaka erbjudit sommarunderhållning i Kvarnbyparken intill hembygdsgården vid Royens gata. Förra året invigdes en paviljong i parken av Kvarnby Singers, en sång- och musikgrupp med sina flesta medlemmar bosatta inom området. Fredagen den 29 maj fick vi en konsert helt till skänks. Fyra saxofonister från Hvitfeldtska musikgymnasiet ville visa vad de hade lärt sig under sin utbildning. De bjöd på konsert i Kvarnbyparkens paviljong under namnet Saxens (rentav stavat Saxeenz!), vilket står för Saxofonensemblen.

Valet av plats för konserten var inte någon tillfällighet. En av de trevliga och duktiga saxofonisterna, Ella Lindström, är dotter till Mats Lindström (med företaget Husögat) och Caroline Bille Lindström, som är en av de ledande inom Kvarnby Singers.

Saxofonisterna gick upp i sitt spel och utförde sina nummer med stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.

Saxofonisterna som spelade var: Kasper Sundby, Tobias Paulin Hugo, Malin Bye och så Ella Lindström, som ju bor några hundra meter bort vid samma gata. De trevliga och spelglada ungdomarna bjöd på sex nummer under den halvtimmeslånga konserten, nämligen: ”Sir Sax” av Lennie Niehaus, ”Visa efter Torn-Erik” av Nils Lindberg (ur hans Dalasvit), ”Skullbräddlek” av Nils Lindberg (ur samma Dalasvit), ”Heads up” av Lennie Niehaus, ”Yuppieville Rodeo” av Mike Mower och ”Ack, Värmeland du sköna” i ett arrangemang av Waldemar Swiergiel. Ungdomarna spelade med kläm och stor säkerhet. Av nervositet märktes inte ett spår. Kasper Sundby presenterade kortfattat de olika låtarna.

På grund av coronaepidemin har eleverna fått undervisning i hemmet genom sin dator. De har därför sällan träffat varandra eller sin lärare Urban Johansson. Nu var alla glada över att ses igen. Ungdomarna omfamnade varandra glatt och varmt. Konserten samlade en publik på mellan 30 och 40 personer, vilket är mycket med tanke på att konserten inte var utannonserad. Man hade endast spritt nyheten genom mail och ”mun-mot-munmetoden”. Ensemblenamnet ”Saxens” påminner om ordet succé. Framträdandet var mycket riktigt en framgång och en uppskattad terminsavslutning. Vi hoppas på fler liknande framträdanden i Kvarnbyparkens paviljong.

Lars Gahrn