Allfrakt – totalflexibelt och framgångsrikt

Allfrakts brandgula bilar med den svarta pilen har vi alla sett på Mölndals gator. De ses för övrigt av och till samt här och var i hela Västsverige. Vem av oss känner emellertid till något om företagets historia? Om man frånräknar ägaren och de många trotjänarna, har ytterst få mölndalsbor historiska kunskaper om företaget.

Upplysande krönika

Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.
Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.

Hubert Jönsson, trotjänare inom företaget och förutvarande delägare, har ändrat på den saken. Han har skrivit en företagshistorik av stort värde och stort allmänintresse. Den ger många inblickar i det, som vi kallar ”transportsektorn”, dess förutsättningar, verksamhet och omvandling. Bokens fullständiga titel är: ”Allfrakt: Ett företag i ständig utveckling: Historik, minnen och bilder 1960-2015 Nedtecknade av Hubert Jönsson” (2015, 72 rikt illustrerade sidor).

Högkvarter vid järnvägen

Företaget ger oss inblickar i transportsektorns utveckling. Verksamheten började, då Gösta Andersson köpte en begagnad lastbil år 1960. Han hyrde in sig hos SJ intill Mölndals Nedre, järnvägsstationen vid Västkustbanan. Vid denna tid var det ännu så, att långväga transporter utfördes huvudsakligen av järnvägar och rederier. Lastbilar tog hand om godset vid järnvägsstationerna eller i hamnarna och utförde korta transporter inom orterna. Utvecklingen gick emellertid mot allt färre omlastningar och allt längre transportsträckor för lastbilarna.

Allt längre körningar

”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.
”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.

Järnvägens betydelse minskade hela tiden. Allfrakt och andra lastbilsföretag ökade däremot i betydelse. Allfrakt kastade loss från järnvägen och flyttade till Åbro industriområde. År 1974 invigdes nya lokaler i Åbro industriområde. Järnvägsstationen Mölndals Nedre försvann 1977, men Allfrakt levde vidare. Körningarna blev allt längre. Utvecklingen gick som längst under 1970-talet, då Allfrakts lastbilar eller åtminstone några av dem fick körningar ända till Iran och Irak. Eftersom ett fartyg kunde få vänta upp till sex månader på att få sin last lossad i Iraks hamnar, gick det snabbare att utan omlastningar ta godset med lastbil från Sverige ända till bestämmelseorten.

Totalflexibelt företag

Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.
Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.

Transportsektorn är ytterst konjunkturkänslig. Åkerierna är serviceföretag i en mycket föränderlig värld. För att överleva och kunna växa måste ett åkeri vara vad man numera kallar ”totalflexibelt”. Hubert Jönssons företagskrönika visar eftertryckligt, att Allfrakt hela tiden har varit totalflexibelt och därför även framgångsrikt. Man var först med ”liftdumpers”, som på sin tid var ett mycket stort framsteg. Tidigare kunde en lastbil stå vid ett bygge eller en rivningstomt en hel dag till dess att flaket var fyllt. Tack vare dessa ”liftdumpers” kunde man helt enkelt bara placera ut containers här och var och hämta upp dessa containers, när de var fyllda. Att lämna av varorna på rätt plats är inte alltid nog. Varorna bör ibland också ställas på rätt ställe. Därför har Allfrakt även inriktat sig på mobilkranar. Ett av de mera uppmärksammade uppdragen var inlyftandet av en flygel i Göteborgs domkyrka. En mobilkran stod strax väster om tornet och lyfte in en flygel genom portar uppe i tornet. Allfrakt klarade även detta uppdrag, fastän flygeln hade endast några centimeter till godo.

Rik bildkavalkad

Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.
Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.

Allfrakt har drivit många entreprenader. Man har tagit hand om sophämtning, snöröjning och annat för både kommuner och företag. Allt sådant upphandlas då och då, vilket innebär, att man nästa gång kan förlora dessa uppdrag. De anställda måste hela tiden vara beredda på genomgripande förändringar. Hubert Jönsson speglar på ett skickligt sätt denna förändringarnas värld. Han har begripit, att många bilder behövs för att fånga läsarnas uppmärksamhet och behålla den. Från början till slut får vi en bildkavalkad genom företagets 55-åriga historia. Ögat dras från den ena bilden till den andra. En och annan tidningsartikel har under årens lopp skrivits om detta företag. Hubert Jönsson trycker av dem i faksimil. Här finns mycket för de flesta.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Toltorpsdalens historieskrivning – en snöboll i rullning

Om Toltorpsdalen fick jag inte veta någonting i min barndom. Min far började arbeta som brevbärare 1943, och då sattes han in på de olika distrikten (utom lantbrevbäringen), men i Toltorpsdalen delade han aldrig ut post, ty Toltorpsdalen hörde till ett postkontor på Linnégatan i Göteborg ända fram till den 1 januari 1954. Då var hans läroår avslutade. När jag under min barndom åkte buss genom Toltorpsdalen på väg till Göteborg, for jag igenom en för mig okänd och främmande stadsdel.

Egnahemsföreningen skrev Dalens historia

Egnahemsföreningens jubileumsskrift har en bild från ett av de första åren på omslaget. Bilden visar övre delen av Fässbergsgatan.
Egnahemsföreningens jubileumsskrift har en bild från ett av de första åren på omslaget. Bilden visar övre delen av Fässbergsgatan.

Jag var inte ensam om min okunnighet. Toltorpsdalen har alltid varit ett område för sig mellan Mölndal och Göteborg, visser­li­gen beläget på Mölndals sida om stads­gränsen, men likväl ett lantligt område på stort avstånd från de dåtida stadskärnorna, ett område där invånarna länge i viktiga avseenden måste sköta sig själva. Redan 1972 började jag arbeta i hembygds­museet, men där fanns så gott som ingenting om Dalen. Museet hade tillkom­mit på 1930-talet, och detta årtionde var den stora insamlingstiden. Då var Dalen ett nybyggt egnahemsområde, icke mer än ett tjugotal år gammalt. Min föregångare Sigfrid Eyton hade inriktat sig på äldre bosättningar.

Även vad gäller historieskrivningen skötte sig dalenborna till att börja med själva. År 1974 utgav den oumbärliga Egnahemsföreningen en värdefull jubileumsskrift till sitt 60-årsjubileum med många historiska upplysningar. Gamla dalenbor har under årens lopp många gånger berättat för journalister om Dalens historia i deras tid, och Egnahemsföreningen har samlat dessa artiklar jämte minnesanteckningar och givetvis framför allt protokoll och andra handlingar från föreningens egen verksamhet. Nu skall detta värdefulla arkivmaterial överföras till Föreningsarkivet i Mölndal. Källorna blir på detta sätt lättillgängligare för forskning. Jag tackar och bugar. Jag tackar dessutom för gott samarbete under tidigare år.

Boplatser från stenåldern

På baksidan ser vi en nytagen bild av Dalen från söder. Som synes räknas nu hela dalgången till samhället Toltorpsdalen.
På baksidan ser vi en nytagen bild av Dalen från söder. Som synes räknas nu hela dalgången till samhället Toltorpsdalen.

Om vi börjar med den gråaste forntiden, liknar Toltorpsdalens historia de andra höjd­områdenas förflutna. Slättbygden i Mölndal var under stenåldern, bronsåldern och en del av järnåldern bottnen av en fjord eller ett innanhav. Människorna bodde i sluttningarna och på höjderna runt detta innanhav. Även i och omkring Dalen har boplatser funnits. När vattnet drog sig undan, flyttade människorna ned mot de lerslätter, som hade kommit upp ur havet. För Toltorpsdalens del innebar detta, att gårdarna i Toltorps by kom att ligga nere vid nuvarande Wallinsgatan och Fallströms­gatan. De magra områdena i Dalen anvä­ndes som betesmark. År 1593 omnämns ”Tolstorps dahl”, och namnet var säkerligen gammalt redan då. Man kunde ta ved och virke i skogen här uppe, men odlingsgränsen gick ungefär vid platsen för nuvarande Toltorpsskolan. Här som på andra platser i Mölndal var skogarna alltför små i förhållande till befolkningens storlek, med påföljd att bergen runt dalen var mycket kala mot slutet av 1800-talet och ännu när de första egnahemsbyggarna började uppföra sina hus på 1910-talet. Här i dalen har många kor gått på bete, men den enda kon i Dalen och för övrigt i hela Mölndal (Fässbergs och Stensjöns församlingar) är numera statyn ”Drömmarnas ko” utanför Fässbergshemmet.

Kor på bete i Dalen

Bakgrunden är egenartad. Ännu på 1970-talet kunde man finna människor, som kom ihåg Dalen före egnahemsbebyggelsen. Jag lärde känna Henric Hallmar från Toltorps by, och jag nedtecknade vad han hade att berätta. Hans maka Elin var född Simson, och hon hade vuxit upp i Simsonsgården, som låg där Fässbergshemmet idag finns. Hon kunde berätta om kor på bete i Dalen och deras vallpojkar. Hennes berättelse gav upphov till en staty år 1996, och av en slump hamnade statyn på platsen för hennes hemgård.

Någon farbar väg fanns inte i den sanka dalgången, men där fanns gångstigar och ridstigar vid sidan av sankmarkerna. Enligt vad som berättas skall självaste Karl XII en gång ha ridit genom Dalen. Hur det är med den saken, vet vi tyvärr inte. Däremot vet vi, att han flera gånger har ridit genom våra bygder. Hur som helst har hans spökande vålnad tyvärr aldrig uppenbarat sig i den täta kvällstrafiken genom Toltorpsdalen. Hans vålnad vore kanske det enda, som skulle kunna begränsa den numera tyvärr alltför täta och störande trafiken. Så var det inte förr. Då kom endast enstaka fotgängare eller ryttare, men enligt uppgift skulle man ibland ha kunnat se någon snickare från Lindome dra möbler på en skottkärra genom Dalen. Toltorpsgatan anlades först 1921-1923, och buss fick nybyggarna först 1923. Sedan har det som bekant rullat på.

Ett sentida bostadsområde

En gång var Toltorpsdalen betesmark. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
En gång var Toltorpsdalen betesmark. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

I likhet med övriga höjdområden i Mölndal började Dalen bebyggas en bit in på 1900-talet. Som en följd av den fortgående industrialiseringen växte städerna snabbt, och nya stadsdelar som Ryet, Kikås, Bränn­ås, Hulelyckan, Sörgården, Lackarebäck, Helenevik, Sjövalla, Ormås och Stensjö­backe tillkom på höjdområdena i början av 1900-talet och i något fall tidigare. Vad gäller Toltorpsdalen ställs vi inför den kniviga frågan, om vi skall räkna bebygg­elsen i övre delen av dalen som begynn­elsen eller bebyggelsen i nedre delen av dalen. Om man valde att räkna med den nedre bebyggelsen, kunde man för bara några årtionden sedan få ovänner för livet, och nu kan det nog vara farligt att räkna ifrån den nedre bebyggelsen. Alla vill nämligen räkna sig och sin bebyggelse till Toltorpsdalen. Bostadsområdet har alltid varit trevligt, och alltsedan 1960-talet har det forna egnahemsområdet utvecklats till en gräddhylla. Det är numera fint att bo i Dalen.

I nedre delen av dalgången tillkom en backstuga eller stenhydda redan på 1860- eller 1870-talet. I övre den av dalen byggde slaktare Olsson ett hus, som var inflyttningsklart 1913. Hur som helst är slaktarna Olssons inflyttning början på egnahemsområdets historia. Tio år efter slaktarnas inflyttning fick de och de andra dalenborna en anlagd och året om farbar väg. Bebyggelsen kom först och samhällsservicen betydligt senare, här som på andra ställen. Till Dalen hade den kanske inte kommit ännu i alla avseenden, om inte Egnahemsföreningen hade uppvaktat, ställt krav och legat på. Föreningen bildades som bekant redan 1914. Härute i vildmarken behövde man samråda och samverka.

Mosaikbitar från nybyggartiden

Ännu på 1970-talet och kring 1980 var Dalens nybyggartid åtkomlig för frågor och intervjuer. Nybyggarna var visserligen hädangångna, men en del av deras barn levde ännu. Min okunnighet retade mig. Jag ville veta mer. Den alltid oumbärliga Egnahemsföreningen anordnade därför år 1982 berättarkvällar i Toltorpsskolan. Jag var där och antecknade. Från barndomen minns man i första hand vad man själv har gjort och inte lika mycket av vad föräldrarna har sysslat med. Så var det även här, men åtskilliga glimtar från nybyggarlivet fick jag. Sedan satt jag och byggde upp en mosaik av dessa småbitar och brottstycken ur Dalens historia. Sysselsättningen visade sig vara långt ifrån ofarlig. Ett par av deltagarna i berättarkvällarna var mycket misstänksamma mot allt, som de själva inte kom ihåg, och menade, att detta för dem okända rentav skulle vara osant. Samma misstänksamhet och bistra domar drabbade för övrigt även mycket annat, som skrevs om Dalens historia. Alla huvuddrag i skildringen har dock i efterhand kunnat bekräftas med uppgifter från andra håll. Samstämmigheten mellan kronvittnena var stor, och deras mosaikbitar bekräftade ofta varandra.

Historieskrivningen går vidare

Under jubileumsåret fick Egnahemsföreningen och Ingrid Wirsin (en av föreningens aktiva medlemmar) ta emot Mölndals Hembygdsförenings kulturpris Hembygdsapplåden. Längst till höger ses prisutdelarna Kaj Johansson (hembygdsföreningens ordförande) och Annika Stedner (kultur- och fritidschef i Mölndals stad). Foto: Lars Gahrn.
Under jubileumsåret fick Egnahemsföreningen och Ingrid Wirsin (en av föreningens aktiva medlemmar) ta emot Mölndals Hembygdsförenings kulturpris Hembygdsapplåden. Längst till höger ses prisutdelarna Kaj Johansson (hembygdsföreningens ordförande) och Annika Stedner (kultur- och fritidschef i Mölndals stad). Foto: Lars Gahrn.

Nu på 1980-talet hade även egnahems­områdets ursprungshistoria blivit gammal. Mölndals Hembygdsförening har ägnat års­skrifterna för 1982 och 2004 åt Toltorp­sdalen. Egnahemsföreningen, som inledde historieskrivningen med en jubileumsskrift 1974, gick dock vidare med en andra jubileumsskrift 1994, och föreliggande upp­sats ingår i en tredje från jubileumsåret 2014. Därmed leder Egnahemsföreningen vad gäller skrifter om Dalens historia med 3-2. Har utvecklingen väl kommit igång, går den vidare av bara farten. Jag har tagit varje tillfälle i akt att skriva tidningsartiklar om Dalens historia, och jag har fortsatt att samla uppgifter. Kanske kvitterar Hembyg­ds­föreningen till 3-3 i framtiden? Dalens historia är hur som helst något helt för sig själv och alltså mycket intressant. Varken historien eller historieskrivningen om Dalen är slut. När en snöboll har kommit i rullning, fortsätter den, och den ökar hela tiden i omfång.

Läs vidare

Toltorpsdalens Egnahemsförening 100 år 1914-2014. Redaktionskommitté: Ulla-Britt Karlsson, Ingrid Wirsin, Ann Wingårdh, Göran Ståhle och Björn Sonander, Mölndal 2014 (100 rikt illustrerade sidor).

Toltorpsdalens Egnahemsförening 1914-1974: 60 år. Redaktionskommitté: Sven-Åke Larsson, Ove Paulusson, Gert Söderberg och Margit Westberg, 1974 (24 rikt illustrerade sidor).

Toltorpsdalens Egnahemsförening 1914-1994. Redaktör: Ingrid Wirsin, 1994 (28 rikt illustrerade sidor).

Mölndals Hembygdsförenings årskrifter 1982 och 2004 (39 och 34 rikt illustrerade sidor).

Att människan levde: En släktkrönika av Agneta Ulfsäter-Troell, berättelsen blev också underlag för filmen Maria Larsson eviga ögonblick, 2007 (364 rikt illustrerade sidor). Boken handlar huvudsakligen om åkaren Sigfrid Larsson och hans hustru, fotografen Maria Larsson på Södermalm.

Klicka här för denna artikel som pdf

Ett av kvarnbyns äldsta hus

Forsåkersgatan 2C, en förnämlig gammal byggnad. (Bild ur Papyrus’ jubileumsskrift 1945.)
Forsåkersgatan 2C, en förnämlig gammal byggnad. (Bild ur Papyrus’ jubileumsskrift 1945.)

Av de tre äldsta byggnad­erna i Mölndals kvarnby ligger en inom Papyrus’ fabriksområde. I dagens artikel berättar Lars Gahrn historien om Sulfit-Karlssons 170-åriga hus och efterlyser försvunna stenåldersfynd från denna tomt. Tyvärr dryftar man nu byggnadens vara eller icke vara. Husen vid Forsåkers­gatan har emellertid tack vare sin plats vid en gata ett framträdande läge och tillhör rentav stadsbilden. Dessutom är de närmaste grannar till kulturreservatet och riksintresset Mölndals kvarnby. På så vis har de blivit även en del av kulturmiljön Mölndals kvarnby. Husen har alla en lång och intressant historia. Därför skildrar jag dessa hotade byggnader i ord och bild.

Ett förnämligt hus

Forsåkersgatan 2C 2014. Foto: Lars Gahrn.
Forsåkersgatan 2C 2014. Foto: Lars Gahrn.

Flera hus har adressen Forsåkersgatan 2. Det hus som är Norra Forsåkers­gatan 2 C har på senare år kallats Sulfit-Karlssons, men det hade lika gärna kunnat få heta ”doktor Belfrages”, om inte doktorn hade bott på flera ställen under sina många år i Mölndal. Han var dock inte först i byggnaden, som tvärtom har en 170-årig historia. Torsten Althin ber­ättar i sin Papyrus-krönika, att huset byggdes på 1830-talet. Därmed kommer huset på tredje plats bland kvarnbyns hus. Äldst är Royens vita trähus från 1805. Därefter kommer Götiska Förbundets skola från 1823, och på tredje plats har vi Forsåkersgatan 2 C från 1830-talet.

Althin berättar vidare, att huset har varit bruksläkarens och därefter fabriksdirektörens bostad. På hans tid (1945) var huset ”förmansbostad” (Torsten Althin, Papyrus 1895-1945, bildsida mellan sidorna 188 och 189.) Huset har alltså hela tiden räknats som ett finare hus. Dessutom är det påfallande långt i förhållande till sin bredd och höjd. Anledningen till att Althin tog med en bild av just denna byggnad är också givetvis, att huset redan då ansågs vara både förnämligt och intressant. Det är påfallande välbevarat.

Flygande förolämpning

För många år sedan fick jag höra en anekdot från doktor Knut Belfrages tid: ”Doktor Belfrage och Osten (Johan Svensson i Roten M 1) var ovänner. Belfrage hade en papegoja, och den lärde han att säga: ’Tjocke Osten, tjocke Osten!’ En gång kom papegojan lös. Då flög den och satte sig på Ostens tak. Där satt den och sade: ’Tjocke Osten, tjocke Osten!’” Berättelsen om denna flygande förolämpning tillhör de mer udda inslagen i kvarnbyns historia.

Huset har på senare år kallats ”Sulfit-Karlssons” efter en förman, som bodde där. Han hade med sulfiten att göra, därav namnet. Möjligtvis kan dock folk ha bott på denna tomt redan för några årtusenden sedan. År 1986 gästades hembygdsmuseet av en gammal Mölndalsbo, som berättade: ” Jag bodde hos Sulfit-Karlssons i min ungdom, ty jag var släkt med dem. Omkring 1930 skulle man installera badrum, och vid grävningarna hittade man ben och flinta. En man, som hette Bengtsson, tog vara på sakerna, men jag vet inte vart de sedan tog vägen.”

Försvunna fynd

Icke heller jag har någon aning om, vart fynden tog vägen. I fjärde numret av Faesbiaergha, Mölndals Hembygdsförenings tidning, får vi dock, mitt uppe i en redogörelse för Mölndals Hembygdsförenings verksamhet under 1934, några intressanta fynduppgifter. Man berättar först om utgrävningen vid gamla sjukstugan (Norra Forsåkersgatan 19) och tillägger sedan:

Forsåkersgatan 2C 2014. Foto: Lars Gahrn.

”Ungefär samtidigt påträff­ades strax intill, innanför A.-B. Papyrus plank, spår av en liknande boplats, men detta kom först långt senare till Hembygdsfören­ingens kän­nedom varför dessa fynd ej ännu kunnat närmare undersökas.” Det­ta skrevs 1935, och tydlig­en försökte förening­en åt­er­finna fynden. Tyvärr lyck­ades man inte, och sanno­likheten för att fynden skul­le finnas kvar är obetydlig, men jag sänder dock ut en efterlysning. Känner någon till något mer om de försvunna fynden? Framför allt bör påpekas, att det kan löna mödan att titta ordentligt i jorden, när man härnäst gräver runt huset.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kulturbyggnader vid Forsåkersgatan

Papyrus’ gymnastiksal. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)
Papyrus’ gymnastiksal. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Ett par av Kvarnbyns värd­e­fullaste byggnader ligger vid Norra Forsåkersgatan. Genom köpet av Papyrus-området äger numera Mölndals stad dem. Lars Gahrn berättar i dagens artikel om Papyrus’ gymna­st­iksal och gamla Svea­borg. Tyvärr dryftar man nu gymnastiksalens vara eller icke vara. Husen vid Fors­åkers­gatan har emellertid tack vare sin plats vid en gata ett framträdande läge och tillhör rentav stadsbilden. Dessutom är de närmaste grannar till kulturreservatet och riksintresset Mölndals kvarnby. På så vis har de blivit även en del av kulturmiljön Mölndals kvarnby. Husen har alla en lång och intressant historia. Därför skildrar jag dessa hotade byggnader i ord och bild.

Tankbilar i gatan

När Mölndals stad köpte Papyrus-området, blev vi alla ägare till många kulturbyggnader av stort värde, byggnader, som måste vårdas i enlighet med sitt värde. Jag skall berätta om några av dem. Från Forsebron och söderut ligger inom bruksområdet en rad byggnader, som alla har adressen Forsåkersgatan 2. Där fanns 2A, 2B, 2C, 2D och 2E. Tyvärr är 2A och 2D borta, men desto angelägnare är det att vårda de kvarvarande.

Papyrus’ gymnastiksal i juli 2014. Foto: Lars Gahrn.
Papyrus’ gymnastiksal i juli 2014. Foto: Lars Gahrn.

Närmast Forsebron låg kvarn­fallet 27, Franke­kvarn, ett stenhus, som en gång i tiden hade varit kvarn, men sedan blev samlingshus för frikyrkoför­samlingar och nykterhets­folk. På senare år blev huset bostadshus. Det vitmålade tegelhuset gick under smeknamnet Svea­borg. Ännu på 1970-talet använde Papyrus mycket olja. Tankbilarna stod vid Sveaborg, när de pumpade in olja, med påföljd att den redan smala Forsåkersgatan blev ännu smalare. Polisen klagade hos Papyrus över att tankbilarna stod ute i gatan, och Papyrus beslöt att riva fastigheten. Mölndals Hembygdsförening gjorde en framstöt hos Papyrus och bad för byggnaden men förgäves. Lage Lindberg, som var kassör i föreningen och fastighetsskötare hos Papyrus, talade med Håkan Törnquist, men beslutet stod fast. Sveaborg revs 1976. Några år senare slutade Papyrus använda eldningsolja, men då var Sveaborg redan borta. Så försvann Forsåkersgatan 2A.

Intressekontoret

Närmast intill Sveaborg uppfördes 1915 den byggnad, som nu kallas Papyrus’ gymnastiksal, men då gick under namnet ”Intressekontoret” eller bara ”Intresset”. I Papyrus’ jubileumsskrift från 1921 läser vi: ”Sedan år 1915 är ett intressekontor inrättat, och äger varje arbetare rättighet att ingå som delägare i detsamma. Intressekontoret verkställer utbetalning av arbetarnas skatter, hyror samt försäkringspremier, och avdrages härför för medlemmarna en viss summa varje avlöningsdag. Härigenom tvinga arbetarna sig själv att i förväg lägga av till de regelbundet återkommande större utgifterna, såsom sina hyror, skatter o.s.v. Till kontoret hör även en matvaru- och diversehandel, där handelsvaror till billigt pris tillhandahållas medlemmarna.” (Aktiebolaget Papyrus, Mölndal: Skrift med anledning av bolagets första tjugofemårs-period 1895-31/10-1920, 1921, s. 63-64.)

Gymnastiksal

Papyrus’ gymnastiksal i juli 2014. Foto: Lars Gahrn.Alf Andersson på Görje­kullen hade minnen från gamla Intr­e­sset: ”Jag var med mamma i Intresset vid Feskeflôten. Därinne fanns två stora ele­ment, som värmdes av ånga från Papyrus. Det sprakade i dem. Jag kommer ihåg, att vi köpte bland annat ’kandel­socker’ och toppso­ck­er i Intr­esset.” Enligt Torsten Althin var byggn­aden intressekont­or mellan åren 1915 och 1934. Därefter byggdes den om till gymnastiksal (Althin, Papyrus 1895-1945, Mölndal 1945, s. 188-189). Den har på senare år varit känd som Papyrus’ gymnastiksal.

Byggnaden är ovanlig på det sättet, att taket sluttar åt alla håll. Det är som man säger valmat. Detta kunde utnyttjas, om man ville visa sin bollskicklighet. Salen hade korgbollsmål i båda ändar. Om man var skicklig, kunde man kasta bollen mot det sneda taket, så att den studsade från taket rakt ner i korgen. Min far Lennart Gahrn har spelat korgboll i byggnaden. Han har berättat detta och själv kastat bollen på detta sätt.

I huset fanns i äldre tid en liten lägenhet. Bland andra Mattheus Olsson och hans familj har bott där. Om man kastade korgbollen mot taket, tycks dock väggarna ha skakat litet väl mycket, eller också dånade det för mycket för hyresgästerna. Det hände, att hyresgästen kom ut och sade ifrån, att pojkarna inte fick kasta bollen mot innertaket. Gymnastiksalen har använts även av skolorna. Åtminstone en del av Kvarnbyskolans elever har vandrat hit för gymnastik. Själv har jag vandrat den vägen många gånger. I dessa kvarter kan man berätta hur mycket som helst, och fortsättning följer.

Klicka här för denna artikel som pdf

På spaning efter 1600-talet hos Lasse i Gatans syster

Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.

Göteborg har haft otur med två av sina kändaste bygg­nader. Drottning Christina har aldrig infunnit sig i ”Drottning Christinas jakt­slott” på Otterhällan, och Lars Gathenhielm, mera känd som Lasse i Gatan eller ”konungens kapare”, har aldrig bott i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De kunde helt enkelt inte bo i hus, som under deras livstid inte ens hade blivit grundlagda. Däremot har Lasse i Gatan ägt tomten på Stigberget, där huset byggdes i början av 1740-talet, ungefär 20 år efter hans död, och hans syster har bott i huset. Det är stort nog så.

Så här såg Göteborgs 1700-talsbebyggelse ut

Framför allt kan man här vid Stigbergstorget se hur bebyggelsen i Göteborg tog sig ut före de stora stadsbränderna under 1700-talet och i början av 1800-talet. I den tätbebyggda stadskärnan har husen brunnit, men här ute i de dåtida förorterna var bebyggelsen glesare, och Gathenhielmska huset har mirakulöst överlevt både stadsbränder och stadsplanerare. Även de sistnämnda har givetvis – helt främmande för husets historiska och arkitektoniska värden – ägnat sig åt illasinnat ränksmideri i syfte att riva byggnaden. Striderna om husets vara eller icke vara stod hårda, men nu är det byggnadsminne. Tisdagen den 2 april 2013 stod ett tiotal medlemmar från Mölndals Hembygdsförening och Sven Olof Olssons studiecirkel utanför porten för att bli visade runt.

Riven trappa återuppbyggdes

Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.
Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.

”Jag hoppas, att Pether Ribbefors blir vår guide”, tänkte jag. Ribbefors är kunnig och omdömesgill. Han har ordet i sin makt och talar både högt och tydligt. Hans visningar är lagom långa och inte för korta. Han har ett brett register och kan svaret på de flesta frågor, som ställs. Detta kan sägas endast om ett fåtal guider, och därför är han mycket anlitad. Plötsligt stod han där på Gathenhielmska husets tra­ppa, Pether Ribbefors. Bakgrundsbruset från Stigbergsliden störde föga. Ribbefors hördes bra, när han började berätta om stentrappan från 1700-talet. Göteborgs stad hade rivit bort trappan för att ersätta den med något mera handikappvänligt. Så gör man inte med ett byggnadsminne. Länsstyrelsen ålade staden att återställa trappan, och så tvingades stadens folk att leta upp stenhällarna på den soptipp, där de hade hamnat.

Träväggar skulle likna stenväggar

Olika herrgårdar och högreståndsboningar påminner ofta om varandra i det ena eller andra avseendet. Här kom man att tänka på både Gunnebo och Råda säteri. Gathenhielmska huset är en träbyggnad, men klädseln saknar lockbräder. När väggarna målades gråa, såg de därför ut som stenväggar, och detta var givetvis avsikten. Så är det som bekant även på Gunnebo, som är ungefär ett halvt århundrade yngre.

Målade gudinnor i vestibulen

Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.
Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.

Om man går in i Gunnebos mest påkostade förstuga, nämligen ovala vestibulen, är man omgiven av fyra friskulpturer, som står i nischer. Så är det även i Gathenhielmska huset, men här har tillgångarna varit mera begränsade. Därför har man nöjt sig med målade statyer i målade nischer. På väggen till vänster finns: Hörseln med ett stränginstrument och ett blåsinstrument, Synen med spegel och örn samt Lukten, som luktar på en växt. På väggen till höger ses känseln, som bites av en sköldpadda och en orm, samt Smaken, som håller några frukter. De fem gudinnorna utgör tillsammans de fem sinnena. Väggarna är mörkmålade med påföljd, att de fem gudinnorna, alla marmorvita, framträd­er tydligt. Nackdelen kunde måhända vara att gäster efter mörkrets inbrott kunde tro sig ha kommit in i ett mörkt rum med fem vita vålnader.

Tre rundbågar

Tittar man rakt fram, är planlösningen densamma som på Råda säteri, som är ungefär 30 år yngre än Gathenhielmska huset. Man ser tre dörröppningar med tre rundbågar över. Genom den mittersta går man uppför trappan till andra våningen. Trappan delar sig åt vänster och höger. Den svänger upp till stora salen i andra våningen. Ungefär så är det även på Råda.

Symmetriskt skåp

Vi kommer upp till ”stora festivitetssalongen”. I stora salongen på Gunnebo finns ”dörröverstycken” (reliefer) över dörrarna och stora friskulpturer. Så skulle det vara i finare gemak och givetvis även här i Gathenhielmska huset, men tillgångarna var här som sagt mera begränsade, och därför målade man både dörröverstycken och skulpturer. En öppen spis finns i ena hörnet av salongen. För symmetrins skull finns i motsvarande hörn ett skåp, som är byggt så, att det liknar spisen. Även på Gunnebo drevs kravet på symmetri intill orimlighetens gräns, men symmetriska spisar och kakelugnar finns – märkligt nog – inte på Gunnebo.

Sägnen om Karl XII

Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.
Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.

Utöver vestibulen och stora festivitets­salongen visas tre rum till vänster om vestibulen, nämligen Kungssalen med en öppen spis, Versaillesrummet eller draperirummet med väggmålningar, som visar målade draperier och trädgårdsanläggningar, samt ett inre gemak. Till höger om stora festivitets­salongen finns likaså ett rum med väggmålningar. I Kungssalen finns Karl XII:s porträtt, och enligt vad som berättas skall kungen ha sovit över i huset. Eftersom byggnaden uppfördes ungefär 20 år efter kungens död, är det dock svårt att tänka sig en sådan övernattning. Kungen har dock bevisligen besökt ”Gamla varvet” 1717. (Så hette området på hans tid.) Om detta kungabesök skriver Hugo Fröding, men tyvärr får vi inte veta mer än att kungen besökte området. (Se Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

En kunglighet, som bevisligen har besökt huset, är dock prinsessan Ingeborg, på sin tid lika känd och omtyckt som senare prinsessan Lilian och av ungefär samma orsaker. Hon var glad och snäll och hade glimten i ögat. I trappan upp till andra våning finns dörren in till ett litet utrymme, där husets första vattenklosett installerades, ”prinsessan Ingeborgs toalett”. Man kan gå till historien på många underliga sätt!

Äldre dörrar och dörrfoder

Ribbefors blev gladare och livligare än vanligt, när han märkte, att åhörarna var intresserade. Med stor glädje och stolthet förevisade han dörrar och dörrfoder, som är av 1600-talstyp. Hade de återanvänts och tagits från något annat hus? Det är möjligt, men ett äldre hus hade tidigare stått på denna plats. Härrörde kanske en del av Gathenhielmska husets grund från detta hus? Kunde rentav några väggar eller rum vara kvar? Frågorna kan ställas men för närvarande inte besvaras. Sista bladet i husets historia är dock kanske ännu inte skrivet. Att få vittring på 1600-talet är hur som helst en stor upplevelse i staden Göteborg, som grundades 1621. Man förstår, att dörrarna har blivit skötebarn för Ribbefors.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Sparrarnas Gunnebo-exlibris

Många samlar på böcker, men somliga har en ovanligare inriktning: De samlar exlibris, det vill säga konstfullt utförda ägarmärken, som klistras in i böckerna. Bland de eftertraktade sällsyntheterna finns Sparrarnas exlibris med Gunnebo på. Friherre Carl Sparre och hans maka Hilda flyttade in på Gunnebo 1889. Hon ärvde lantstället efter sin mor 1922 och gav det i arv till sina döttrar 1948. Dessa sålde egendomen till Mölndals stad 1949. Mellan 1889 och 1949 har alltså böcker, tillhöriga familjen Sparre, funnits på Gunnebo.

Sparrarna skulle bli kvar på Gunnebo

Ex Libris GunneboMan lägger märke till, att namnet Sparre inte förekommer på detta exlibris. I stället ser man en bild av Gunnebo herrgårdsbyggnad, och under denna står namnet Gunnebo. Det var alltså tänkt, att böckerna skulle tillhöra Gunnebo och bli kvar i huset trots arvskiften. Men Sparrarna hade tänkt, att Gunnebo – och följaktligen även boksamlingen – skulle förbli i ätten Sparres ägo, ty över Gunnebo ses ätten Sparres vapen, krönt av en friherrekrona. Som sköldhållare ser vi två hjortar, bundna av ett band om halsen. Även de kommer från adelsvapnet. Friherr­liga ätten Sparre har nämligen Sparrevapnet som hjärtsköld i en sköld med fyra fält. I två av de fyra fälten ser man en springande hjort med bägge frambenen i luften och med rött halsband. Hjorten själv är silverfärgad. (Frithiof Dahlby och Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok, Sthlm 1967, s. 204-205.)

Ett klassicistiskt utformat exlibris

Uppbyggnaden av detta exlibris påminner om en klassicistisk renässansfasad. Gustaf Wasas bibel (1541) hade en titelsida av liknande slag, och andra böcker från renässans och barock hade snarlika titelsidor. Vissa detaljer är av särskilt intresse. Pelarkapitälen är joniska alldeles som på Gunnebos norra fasad. Längst upp till vänster och till höger finns en upphängd klädnad, ett vanligt klassicistiskt motiv, som återfinns på kakelugnen i fru Halls sängkammare och i östra sängkammaren på övre våningen.

En släkting formgav detta exlibris

Gunnebos exlibris är signerat längst ned till höger. Där står ”U W 18”. Göran Larsson, förutvarande bibliotekstjänsteman på Göteborgs Universitetsbibliotek, har skänkt ett exemplar av detta exlibris till Mölndals Hembygdsförening. Han skriver: Detta exlibris gjordes av Ulf Wendel 1918. Han gjorde fler exlibris. Av mig kända: Artur Wendel 1918, Georg Wendel 1919, Ulf Wendel 1919. Ulf Wendel skall ha varit sjukgymnast i Göteborg. Vi tackar Göran Larsson för dessa intressanta uppgifter. Det är mer än en tillfällighet, att Ulf Wendel gjorde Gunnebos exlibris, ty Sparrarna var släkt med Wendels. Dessutom gifte sig Margareta Sparre 1922 med Georg Wendel, och härom berättar Lasse Larsson i sin bok ”Sparrarna på Gunnebo” (2000, s. 63-66).

Sparrarnas bokskåp finns kvar på Gunnebo

Mölndal, Gunnebo Slott. 383-59 Foto & Ensamrätt: A B Almquist & Cöster, Hälsingborg.Sparrarna hade en för sin tid omfattande boksamling. Fru Halls garderob, som finns innanför hennes sängkam­mare, inreddes till bibliotek med vackra väggfasta bok­skåp. Dessa grönmålade skåp finns alltjämt kvar och hyser Margareta Sparres böcker, som hon skänkte till Gunnebo. Fristående boksk­åp tillverkades och ställdes upp i västra förmaket på övre våningen. Efter flera årtionden uppe på herrgårdsvinden har dessa vackra skåp, som vittnar om Sparrarnas goda smak, nu återigen kommit till heders och återfinns som utställningsskåp nere i receptionen i husets källarvåning.

Både bokskåp och exlibris vittnar om Sparrarnas stilkänsla och goda smak. Böckerna har tack vare Margareta Sparre kommit hem igen, men enstaka böcker med exlibris kan under hennes eller moderns tid ha kommit på drift. Exlibrissamlare och Gunnebovänner har all anledning att hålla ögonen öppna.

Klicka här för denna artikel som pdf