Mångsidig verksamhet i Musikhuset

Björn Asplind berättade åtskilligt om tillkomsten av musikhuset i den gamla strumpfabriken i Mölndals Kråka. Jag har här tecknat ner en del av hans intressanta redogörelse. Jag har även fått ta del anteckningar från honom. På 1970-talet övade många popgrupper i Gårda, men vid denna tid började rivningarna där. Strumpfabriken i Mölndal hade gått i konkurs. Här kunde man få hyra lokaler billigt. Marcello Manci som ägde Vivaldi studios och hans samarbetspartner byggde upp verksamheten på egen hand.

TBV drogs med i arbetet

Marcello Manci, Björn Asplind och Roger Petersson (från TBV) vid en modell av Musikhuset. (Björn Asplinds fotosamling.)

Marcello Manci, Björn Asplind och Roger Petersson (från TBV) vid en modell av Musikhuset. (Björn Asplinds fotosamling.)

Man fick inte några bidrag från Mölndals kommun. Man begrep dock, att ett studieförbund kunde vara en bra samarbetspartner. Därför bjöd man in olika studieförbund att titta på verksamheten. Personkemin stämde bra med TBV:s representant. Därför beslöt man att samarbeta med TBV. Detta studieförbund skötte administrationen av repetitionslokalerna och studiecirklarna.

Man hade stor framgång. TBV hade i runda tal 7 000 studiotimmar i Mölndal, men Musikhuset kom upp i omkring 13 000. Man var rädd för att Skolöverstyrelsen skulle komma på inspektion. Därför beslöt man att ta tjuren vid hornen. Man inbjöd Skolöverstyrelsen. Ett par byråkrater från Stockholm kom och tittade runt. Vid kaffet efteråt sade inspektörerna, att verksamheten var imponerande, men att utbildningsmaterial behövdes. Följaktligen satte sig Björn Asplind och hans medarbetare ned och skrev utbildningsmaterial eller läroböcker.

Musikcafé

I entréplanet fanns ett musikcafé (samma ställe som nuvarande café). Där fanns även en scen. Ganska regelbundet skapades där möjligheter för grupperna i huset att uppträda. Där framfördes även musicalföreställningar, som producerades genom TBV:s studiecirklar. Cafélokalen användes dessutom som en videostudio.

En av Sveriges mest erkända ljudtekniker

After Shave’s volkswagenbuss kommer till Musikhuset.

Övningsspelning i Musikhuset.

I början av 80-talet genomförde Vivaldi Studios en 10-dagars fortbildning för ljudtekniker. (Det finns en artikel om detta. Ämnet uppmärksammades.) Det var den första i privat regi i Sverige. Det var bara Sveriges Radio (internt) och Dramatiska Institutet (4 platser) som utbildade ljudtekniker. En av deltagarna på kursen var Bernard Löhr, som anställdes av Marcello på Vivaldi Studios.

I mitten av 80-talet flyttade Bernard till Stockholm. Han har genom åren blivit en av våra mest internationellt kända tekniker. Bernard har arbetat med bland andra: Celine Dion, Backstreet Boys, Britney Spears, Westlife, Ace of Base, Galenskaparna/After Shave, Lisa Nilsson, Niklas Strömstedt, The Hives, Lena Philipson, Malena Ernman med flera. Löhr är en av Sveriges mest erkända ljudtekniker, och han startade sin yrkesbana i Vivaldi Studios i Mölndal.

Sedan slutet av 80-talet började Bernard arbeta tillsammans med Björn & Benny. Han har spelat in och mixat i princip de flesta av deras produktioner såsom Kristina från Dufvemåla, Benny Anderssons Orkester och inte minst Mamma Mia Movie.  Idag arbetar Bernard som konsult åt Benny Andersson. De driver två studios i Stockholm: Mono Music Studio och Riksmixningsverket.

Begreppet LLB och fackböcker

Övningsspelning i Musikhuset.

After Shave’s volkswagenbuss kommer till Musikhuset.

Begreppet LLB myntades i Musikhuset. LLB står för ljud, ljus och bild. De ingick i de första bokproduktionerna, som TBV startade för målgruppen. LLB är idag namnet på branschorganisationen för Ljud, Ljus och Bild och har årligen en Mässa i Stockholm. Detta följdes upp med ”Rockens Ryggrad”, ett läromedel som behandlade rytmisk frasering i olika moderna musikgenrer. De flesta av grupperna i huset hade dåliga kunskaper i musikteori och kunde inte läsa noter. Boken lärde ut ett tabelatursystem som gjorde, att musikerna fick ett gemensamt ”språk” att kommunicera med i sitt musikskapande. Även sångteknik var vid denna tidpunkt ett eftersatt utbildningsområde för Rock- & Popmusiker. Därför producerades ett läromedel i detta ämne.  Böckernas författare var tekniker och musiker, som var verksamma i huset. Flera fackböcker producerades alltså i Musikhuset.

Flera musikföretag i Musikhuset

Under 80-talet fanns det flera musikföretag i huset: Royal Music, ett skivbolag för modern kristen musik. Det bildades av Magnus Erikson i Göteborg och hade sin storhetstid på 80- och 90-talen. Då gav man ut skivor med bland annat följande artister: Per-Erik Hallin, Salt, Edin-Ådahl, Koinonia, Jerusalem, GA Gospel, Jan Groth, Cenneth Almgren. Musiktidningen Musikermagasinet, som idag är Sveriges största musiktidning, hade sin redaktion i Musikhuset under 80-talet.

16 Musikhus byggdes upp

Musikhuset i Mölndal kom till året före Fryshuset i Stockholm. Folk däruppifrån var här nere i Mölndal och tittade på verksamheten. Björn Asplind var med om att bygga upp 16 Musikhus runtom i Sverige. Som enda musikhus i Sverige utsågs Musikhuset i Mölndal till ”the Studio of the month” i tidningen International Musician. Tidningen hade en engelsk-amerikansk och en tysk upplaga. Vivaldi Studios och Musikhuset var som enda svenska studio med i alla tre. Tar man del av ovanstående meritförteckning, förstår man uppmärksamheten och hedersbevisningarna. Vi tackar Björn Asplind för denna djupdykning i Mölndals moderna musikhistoria.

 

Annonser

Musikhuset bidrog till ”musikundret”

Mölndals Musikhus i gamla strumpfabriken längst upp i Mölndals Kråka öppnade 1983 och höll igång in på 1990-talet. Här fanns övningslokaler och tre inspelningsstudior. I dagens artikel skriver Lars Gahrn om den följande verksamheten.

Musikhus redan tidigare

På byggnadens gavel åt väster eller ner mot Mölndal stod högst upp ordet Musikhuset med versaler. Ibland körde major Ingvar Leion uppför Kråkan och såg detta namn. Då smålog han. På 1940-talet bodde han i huset. Hans föräldrahem var nämligen en tjänstebostad i den gamla strumpfabriken. När strumpmaskinerna hade stannat för dagen, stod Leion i de stora salarna och övade med sin trombon. Han ingick i IOGT-orkestern och blev med tiden militärmusiker, kompositör och officer. För honom var strumpfabriken ett slags musikhus redan på 1940-talet.

Öppet hus på Kvarnbydagen

Tomma industrilokaler skulle nyinredas och bli musikhus. Marcello Manci har ett stort arbete framför sig. (Björn Asplinds fotosamling.)

Tomma industrilokaler skulle nyinredas och bli musikhus. Marcello Manci har ett stort arbete framför sig. (Björn Asplinds fotosamling.)

Många övade och gjorde inspelningar i Musikhuset, men vi som bodde i närheten hade inte något med verksamheten att göra och visste nästan ingenting. Dock kom ett rykte ut, att ABBA hade varit där och gjort en inspelning. Huruvida ryktet var sant eller falskt visste jag inte. Under Kvarnbydagen den 21 april 1991 fick allmänheten dock komma in i huset. Jag var där och fann husets studior väl använda, det vill säga ganska slitna. En studiotekniker fanns på plats och berättade om verksamheten. Han berättade att man – dock inte i Musikhuset – hade lärt en dator att sjunga så bra, att den kunde bli antagen i Operahögskolan. Jag förstod redan då, att datorerna hade en stor framtid, men varken han eller jag anade nog inte mer än en bråkdel av vad som skulle komma. Jag frågade honom, om det var sant att ABBA hade gjort en inspelning i huset, men han kunde varken bekräfta eller bestrida detta rykte.

Bruce Swedien på besök

Dock vet vi att ”världens främste ljudtekniker”, svenskättlingen Bruce Swedien (Svedin) från USA, har varit där och lärt ut ett och annat av sin rika erfarenhet. Bruce Swedien var vän med Michael Jackson, och han var ”Quincy Jones högra hand”. Besöket uppmärksammades av tidningarna (GP och GT 30/8 1985). Björn Asplind hade dock bäst insyn i verksamheten. Utan tvekan svarar han, att ryktet om ABBA:s inspelningar är falskt. Dock har ABBA:s gitarrist Janne Schaffer varit i Musikhuset. Där har vi alltså ursprunget till ryktet. Av en fjäder har blivit en höna. Av en gitarrist har blivit ett helt popband. Däremot har Galenskaparna och After Shave legat på VCM Records förlag, som var kopplat till Vivaldi Studios, och gjort inspelningar här. Även Carola var där och spelade in en skiva.

En del av musikundret

Bruce Swedien omges av andra, som var verksamma inom musikbranschen. I övre raden längst till vänster ses Marcello Manci, i nedre raden längst till höger ses Björn Asplind. (Björn Asplinds fotosamling.)

Bruce Swedien omges av andra, som var verksamma inom musikbranschen. I övre raden längst till vänster ses Marcello Manci, i nedre raden längst till höger ses Björn Asplind. (Björn Asplinds fotosamling.)

Björn Asplind var kvar i Musikhuset till 1988. Då sålde man stora studion till Royal Music. Det övriga såldes till TBV. Efter en kort storhetstid gick verksamheten tillbaka. I början av 1990-talet förföll fastigheten. Taket läckte, och vatten rann ner i repetitionslokalernas väl isolerade väggar. Följden blev att de drabbades av mögel. Några lokaler klarade sig emellertid och kunde monteras ner och flyttas till Krokslätts fabriker. Genom lokaltelefonkatalogerna har jag försökt att få en uppfattning om när verksamheten försvann från Kråkan. TBVs Musikhus, Kvarnbygatan 10, finns med i katalogen till och med 1996. År 1997 finns TBVs Musikhus med utan angivelse av adressen. År 1998 finns bara TBV med, och 1999 saknas även detta studieförbund. Musikverksamheten försvann alltså omkring 1997 efter ungefär 20 år i Mölndals Kråka. Huset hade haft stor betydelse. Björn Asplind anser med all rätt, att Musikhuset har bidragit till det svenska ”musikundret”, som innebär att musikexport blev en viktig inkomstkälla för Sverige. Musikundret är dock i motsats till andra under lättförklarligt. Musikskolorna hade även en del rock och pop i sina utbildningar. Musikhuset gav dem vidareutbildning, repetitionslokaler och förebilder.

Fortsätt satsningarna!

Stora satsningar låg bakom detta under. Nu gäller det att fortsätta dessa satsningar, så att man inte en dag står där och undrar vad som har blivit med detta under.

 

Musikhuset i Mölndals Kråka

Musikhuset i Mölndal blev mycket uppmärksammat på 1980-talet, men redan på 1990-talet flyttade verksamheten. Därefter har det varit mycket svårt att få fram uppgifter om Musikhuset. Då uppenbarade sig Björn Asplind med ett rikligt källmaterial. Tack vare honom kan vi få en liten översikt av vad som har hänt.

Inspelningsstudior behövdes

Tack vare honom och hans källor kan jag nu skriva Musikhusets historia. De flesta sitter nog och undrar vilket hus jag menar. Jag åsyftar gamla Samuelsons strumpfabrik, som ligger längst upp i Mölndals Kråka och hade adressen Kvarnbygatan 10. Mölndals stadsmuseum finns nu i huset, liksom Föreningsarkivet och Riksantikvarieämbetets platskontor i väst. Det hela började med italienaren Marcello Manci, som hade varit artist i Italien. Han berättade: ”Jag fick klart för mig att skivbolag i Italien gärna skickar sina artister utomlands för att göra plattor. Det beror bland annat på att fackföreningen i Italien kräver att få välja studiomusiker åt artisterna och det är inte alltid så populärt.”

Tre studior tillkom

Gamla strumpfabriken – en gång strumpfabrik, sedan musikhus, därefter stadsmuseum.

Gamla strumpfabriken – en gång strumpfabrik, sedan musikhus, därefter stadsmuseum.

Den allmänna meningen var då, att man inte skall bygga en studio och absolut inte utanför Stockholm. Marcello Manci satte sig dock över denna uppfattning och satsade två miljoner kronor på att bygga tre studior i den gamla strumpfabriken, en för 24 kanaler, en för åtta och en för fyra. Namnet på Mancis studior blev Vivaldi Studios. Manci ville hedra minnet av sin landsman Antonio Vivaldi, vars musikstycken är både uppskattade och lätta att spela för nybörjare. Året för Musikhusets begynnelse är inte känt, men en redogörelse meddelar: ”I slutet av 70-talet byggdes Vivaldi studios 24 och 8-kanalare av Åke Eldsäter och Bo Hansén, dåvarande Stage & Studio AB i Göteborg. Åke var den mest akustiskt kunnige och Bosse var en hejare på det elektroniska. Livestudion och 4-kanalaren byggdes -82 helt i egen regi.” Till detta fanns även ett grammofonbolag och ett musikförlag: VCM Records. Givetvis vill man gärna ha ett bestämt årtal för verksamhetens början. Björn Asplind kom in i huset 1980 och är ganska säker på att Marcello Manci började året innan eller med andra ord 1979.

Repetitionslokaler tillkom

Modellen visar den gamla strumpfabriken i Mölndals Kråka. Den västligaste eller nedersta delen av fabriken blev musikhus. Foto ur Björn Asplinds samling.

Modellen visar den gamla strumpfabriken i Mölndals Kråka. Den västligaste eller nedersta delen av fabriken blev musikhus. Foto ur Björn Asplinds samling.

I slutet av 1970-talet pågick ännu strumptillverkning i huset, men den minskade i omfattning och krävde allt mindre utrymme. Andra verksamheter kunde hyra in sig. År 1982 upphörde strumptillverkningen helt och hållet. Detta år tillkom alltså Livestudion och 4-kanalaren. Snart skulle musikverksamheten dock utökas väsentligt. De olika banden behövde repetitionslokaler och undervisning om all teknik, som numera hörde till musikbranschen. Följden blev att Björn Asplind och ytterligare några beslöt att skapa ett musikhus i Mölndal. Man beslöt att koppla in ett studieförbund. Det blev TBV. Man hade hört sig för även med andra, men TBV:s företrädare var den som gick bäst ihop med Musikhusets eldsjälar. Behovet av lokaler var stort. Roger Pettersson, som var avdelningsansvarig, förklarade: ”Efter kommunala musikskolan hamnar ungdomarna antingen i källarlokaler, garage eller rivningshus, eller också lägger de av med spelandet. De flesta vuxna vill spela i grupp, det ger störst utbyte.” I den gamla strumpfabriken fanns 21 repetitionslokaler.

Undervisning i ljud- och ljusteknik

Två grupper skulle dela på en övningslokal. Grupperna organiserades som studiecirklar. Förutom övning kunde de få vidareutbildning i teknik. Björn Asplind blev studierektor inom Musikhuset. Han undervisade inom ljud- och ljusteknik. Tidigare hade han arbetat som högstadielärare i matematik och fysik. Musik och ungdomsarbete hade varit hans fritidssysslor. På detta sätt hade han kommit med i denna nya verksamhet. De olika grupperna ägde en omfattande teknisk utrustning, som var både värdefull och dyrbar. I det nya musikhuset fick varje grupp ett låsbart förvaringsutrymme för sin tekniska utrustning. Tisdagen den 19 april 1983 invigdes TBV:s musikhus i Mölndals Kråka. Tidningarna skrev mycket om det nya musikhuset. På lördagen den 23 april kom som vanligt Gits´ rebus i Göteborgs-Postens lördagsbilaga. Lösningen på denna rebus var: ”Strumpfabriken som blev musikhus”. Björn Asplind sparade artiklarna och TBV:s broschyrer och lät 2013 mig få ta del av dem. Eftersom våra kunskaper om verksamheten dessförinnan hade varit obetydliga, har jag här sammanfattat det viktigaste om starten. Nästa gång går vi vidare.

 

Stensjökyrkan – en kyrka med intressanta särdrag

Stensjökyrkan fyller 40 år under 2014, och söndagen den 9 mars firades denna församlingskyrka med en stor ”festhögmässa”. Arkitekten Kjell Malmqvist utfrågades av prosten Stefan Risenfors, och det var slående hur mycket även själva kyrkobyggnaden hade utvecklats under de gångna 40 åren.

Var skall kyrkan ligga?

Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.

Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.

Om verksamheten är livlig och växer, krävs både förändringar och tillbyggnader. ”Festhög­mässan” visade upp en livaktig församling med många verksamheter och gott om folk i alla åldrar. Arkitekten Kjell Malmqvist är själv församlingsbo och var med från början. Innan kyrkan tillkom firade man friluftsgudstjänster på platsen. Kjell Malmqvist tillverkade ett enkelt björk­kors till dessa friluftsgudstjänster. Föregå­ng­aren till Stensjökyrkan var Heleneviks församlingshem. När man skulle bygga en ny kyrka, hade man en tomt uppe på Nötåsberget att ta ställning till. Här hade ett missionshus legat, men det hade rivits, och man hade möjlighet att bygga en ny kyrka här. Signe Hasselblad, en av eldsjälarna i småkyrkostiftelsen, var intresserad av denna tomt, men åtskilligt talade emot. Det fanns branta backar på båda sidor, och tomten låg i utkanten av det område, som kyrkan skulle betjäna. Man ville ha en mer central tomt, och så stannade man för den nuvarande.

Oro för trafikbuller

Man skulle bygga i en sluttning, och därför byggdes en suterrängkyrka. Man var orolig för att trafikbruset från Gunnebogatan skulle störa. Oron var befogad, ty trafiken har ökat hela tiden under de gångna 40 åren. Dels byggde man åt gatan en vägg utan fönster. Framför kyrkan anlades ett kyrktorg med framdragna väggar som ett slags avskärmande vingar på sidorna. Huset vilar på en betongplatta, som till en del är gjuten på berget. Under kyrkorummet finns församlingslokaler, men här fanns inte några tjänsterum. När Stensjön blev egen församling, inrättades pastorsexpeditionen i Götiska Förbundets skola nedanför Mölndals Kråka. När Birgitta Landgren började som organist 1981, måste hon och de andra anställda ta sig ner till Götiska Förbundets skola för att hämta papper och stencilera.

Tre insatser av arkitekten

Lösningen blev en tillbyggnad på norra sidan, där kyrksalen och tjänsterum inrymdes. Utbyggnaden tillkom 1986, och arkitekten var en gammal bekant, nämligen Kjell Malmqvist. År 2005 byggdes kyrkan ut åt södra sidan, och denna gång tog man upp fönster åt gatan. Arkitekten hette även denna gång Kjell Malmqvist. Vid festhögmässan gav man flera gånger uttryck åt stor tacksamhet och tillfredsställelse över förhållandet, att man hade haft samme arkitekt under alla tre byggnadsskedena. Genom 2005 års utbyggnad har kyrkorummet utvidgats, och detta behövdes under festhögmässan, då kyrkokören fyllde denna del av kyrkan. Genom tillbyggnaderna har kyrkan blivit en mycket omväxlande byggnadskropp. Den har såsom Gunnebo ”mycken mouvement” (rörelse) i sig. Den speglar redan på många sätt historien.

Fönster i stället för altartavla

Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.

Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.

Åtskilligt finns att säga om kyrkans inre. I början av 1970-talet var man mycket angelägen om att hålla nere kostnaderna. En altartavla hade man inte råd med, ansågs det. Kyrkoherde Lennart Levén kom på den – både bildligt och bokstavligt – ljusa idén att i stället ha ett altarfönster på altartavlans plats. Fönstersmygen försågs med trappsteg som en medeltida Jakobs­stege. Sådana fönstersmygar med trapp­steg finns i en del gamla medeltidskyrkor. Altaret sattes i nordöstra hörnet av kyrko­rummet, som på detta sätt fick större djup. Altaret är i sin ena ände inbyggt i väggen, som just här är byggd på hälleberget. Givetvis finns en tanke bakom detta. Jesu liknelse om huset på hälleberget och huset på sanden (Matt 7:24:25 och Luk. 6:48) är känd bland kyrkfolket. Altarets vänstra kortsida vilar på ett ben, och altaret liknar alltså en bänk, som är höjd över golvet. Biskop Bertil E. Gärtner, som skulle inviga kyrkan, lär ha ställt sig frågande inför detta ovanliga byggnadssätt, men allt går att lösa. Till invigningen lär man (enligt vad prosten Stefan Risenfors i efterhand hade fått höra) ha staplat upp lösa tegelstenar under altaret, så att även detta altare såg ut att vara byggt på golvet. När biskopen hade återvänt hem, plockade man undan dessa lösa tegelstenar igen. Historien är mycket bra, men min misstro mot goda historier är stor. Olyckligtvis ville jag ha historien bekräftad. Det visade sig då, att varken Kjell Malmqvist eller Stellan Hasselblad hade hört talas om den. Jag har hört mig för även på andra håll, men de tillfrågade har skakat på huvudet: ”Vi har inte hört talas om något sådant”. Stefan Risenfors och jag har funderat vidare och ställt den nya frågan: Kan det röra sig om ett förslag, som aldrig genomfördes, eller hade man mycket få invigda i detta knep? Vem vet besked?

Kyrkklockan synlig i kyrkan

Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.

Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.

En kyrkklocka skulle man ha, men även i detta fall gällde det att hålla nere kostnad­erna. Lärarinnan Elna Björk erinrade sig, att Fässbergs kyrka hade tre kyrkklockor, av vilka en inte användes. Kyrkklockan fick man därifrån. Den kostade inte något, men en klockstapel kunde bli kostsam. Toltorps­kyrkan hade nyligen fått en klockstapel för 20 000 kr, och att satsa lika mycket på Stensjökyrkan var inte möjligt. Vad skulle man göra? Kjell Malmqvist fick snilleblixten att sätta in klockan i byggnadens sydöstra hörn, längst upp under taket. Genom ett fönster är den synlig inne i kyrkorummet. Detta är en ”originalidé” från Kjell Malmqvist själv. Han har inte sett någon annan kyrkklocka hänga så, och det visade sig att inte heller någon annan i församlingen hade sett något liknande. Däremot hade många hört uppskattande omdömen om denna upphängning, som gör kyrkklockan synlig inifrån kyrkorummet.

Klicka här för denna artikel som pdf