Blåsmusiken visar sin stora bredd

Blåsmusikens dag kom med sommaren till Västsverige. Lördagen den 18 maj framträdde 222 blåsorkestrar i 63 kommuner runtom i Sverige. I Göteborg höll musikerna igång från klockan 12:00 till 20:30 (med avbrott för en vilostund mellan fem och sex).

Hemvärnets Musikkår – av högsta klass

Hemvärnets musikkår spelar på Gustav Adolfs Torg. Foto: Lars Gahrn.

Drygt sju timmar med blåsmusik var lite väl mycket även för mig, men jag var med åtminstone från klockan tre, sedan jag med viss möda och på långa omvägar hade lyckats korsa Göteborgsvarvets löparbana genom centrum av staden. Spelplatser var Kronhusgården, Gustav Adolfs Torg och rikssalen i Kronhuset. På Kronhusgården spelade kulturskolornas orkestrar, Betlehemskyrkans musikkår och Göteborgs musikkår. På Gustav Adolfs Torg musicerade Hemvärnets musikkår (från Göteborg) och Göteborgs Musikkår (som litet senare gav en ny föreställning på Kronhusgården). Nutida musikkårer är mycket aktsamma om sina instrument. Man vill under inga omständigheter ha regn på sina instrument. Börjar det regna, avbryts utomhuskonserten. För att undvika en sådan utveckling hade man uppfört ett tält över scenen på Kronhusgården. Följden blev som ni förstår, att inte en enda regndroppe föll under dagen. Sommarvärmen kom till oss, och ibland lyste även solen fram genom molnen. Det enda som föll från ovan var litet vitt från en fiskmås. Detta vita träffade en av musikerna, men det lilla missödet väckte enbart munterhet, Den, som skrattade mest, var flickan, som hade blivit träffad.

Första kvinnliga tamburmajoren

Göteborgs Musikkår spelar på Gustav Adolfs Torg. Musikern längst till vänster utsattes för flygbombardemang av en fiskmås, men genom att bara gapskratta åt detta missöde förvandlade hon det till ett roande inslag.

På Gustav Adolfs Torg spelade Hemvärnets musikkår, som har nått högsta klassen för en militär musikkår. Detta innebär, att musikkåren kan användas i statsceremoniella sammanhang och under utlandsrepresentation. Den kan gå med i högvakten. Så nära i framtiden som den 16 juni skulle musikkåren vara med i högvakten i huvudstaden. Hemvärnets musikkår var den första i Sverige med en kvinnlig tamburmajor. Året var 1978, och hon hette Isabella Tollsner. Hemvärnets musikkår hade inte något tält på Gustav Adolfs Torg. Förr i världen tycks dock musikkårerna ha spelat även i regnväder. Sousafonen, en bärbar helikontuba, formgiven av John Philip Sousa, kallades skämtsamt för ”regnsamlaren”. Benämningen avslöjade nog en bister verklighet.

Mölndals Musikkår

Göteborgs Musikkår leddes av Pia Ålund, en glad, livlig och mycket skicklig orkesterledare.

Göteborgs Musikkår hette tidigare Mölndals Musikkår och till och med Mölndals stadsmusikkår. Den bildades av Mölndals legendariske musikledare Lennart Hillman och leddes i 40 års tid av Åke Edefors. Han bodde inte i själv i Mölndal och tog in alltfler musiker utifrån. Till slut var sambandet med Mölndal så svagt, att man beslöt att kalla orkestern för Göteborgs Musikkår i stället. Detta namn hade nu använts i tio års tid. Man var dock stolt över sitt ursprung. Musikledaren och dirigenten Pia Ålund berättade, att kåren hade varit med och spelat vid ”Musik på vattnet” i Mölndal under 30 års tid. Lennart Hillmans minne levde. Man spelade ”Västkustsallad”, ett potpurri komponerat av Hillman. Konserten på Kronhusgården inleddes med Boccacciomarschen, Franz von Suppés mästerverk. En bättre inledning än dessa glada och sprittande toner är svår att tänka sig. Avslutande musikstycke skall enligt gammal god sed vara en marsch. Vi fick höra Fallskärmsjägarmarschen. Även här hade dock den nya tiden gjort sitt intåg. Dirigenten var som sagt en kvinna, Pia Ålund, livlig, glad och mycket skicklig som orkesterledare.

Vilken musik spelar orkestern?

På Kronhusgården hade man satt upp ett stort tält för att skydda musikkårerna mot regn, hagel och snö. Följden blev givetvis, att inte en regndroppe föll över musikerna eller åhörarna den dagen.

Konferencieren var likaså en kvinna, nämligen Karin Klingenstierna, kunnig, väl påläst, entusiastisk och skicklig på att föra fram väsentligheter och lyfta stämningen. Hon samtalade med både orkesterledare och musiker och lyckades locka ur dem allsköns viktiga upplysningar och påpekanden, som berikade åhörarna. Hur går det att dra folk till konserter i en tid, då man kan få höra hur mycket musik som helst genom ”streaming-tjänster”? Det visade sig, att musikerna tycker sig kunna märka ett ökande intresse för möjligheten att uppleva levande musik, att kunna träffa musikerna och att prata med de musiksakkunniga. Förr hade musikkåren den viktiga uppgiften att introducera ny musik, och kanske är det så ännu idag. Allt är tillgängligt tack vare nätet, och musiklyssnarna drunknar lätt i mängden av tillgänglig musik. Då kan det vara bra att gå till en orkester och få veta vilken musik den föredrar. Rent historiskt har blåsorkestrarna haft en mycket stor betydelse. De var de första orkestrarna med yrkesmusiker. Från dem rekryterade man musiker till operor, konserthus och musikskolor. Så var det ännu, när musikskolorna byggdes upp. Lennart Hillman och Erling Olofsson var bägge militärmusikdirektörer och blev musikledare för Mölndals musikskola. Efter blåsmusikkårernas storhetstid har en verklig musikexplosion ägt rum. Blåsorkestrarna har hamnat litet i skymundan, men det är tydligt, att man vädrar morgonluft. Under 2019 firades blåsmusikens dag för första gången. I 63 kommuner framträdde 222 orkestrar. Blåsmusikens dag är tänkt att återkomma årligen. Syftet är att ”främja, ena, bevara och utveckla blåsmusiken”.

Klädseln viktig

Karin Klingenstierna (längst till höger) har för tillfället flöjtisten Göran Marcusson som intervjuoffer.

Alla föreföll minst sagt nöjda med dagen. Göteborg Wind Orchestra spelade upp Klingenstierna-fanfaren, komponerad av Jerker Johansson, för att hedra Karin Klingenstierna, som blev mycket rörd av denna hälsning. Liksom blåsorkestrarnas medlemmar hade hon klart för sig att klädseln är viktig. Vid framträdandena utomhus var hon klädd i en kortkort röd klänning med vit tröja. Följden blev att hon syntes mycket bra, även på stort avstånd. Inne i Kronhuset hade hon en svart, glittrig och kortkort klänning, som skimrade av ljuset. Till detta gick hon i klarröda skor, högklackade sådana. Även så syntes hon tydligt som en konferencier bör göra. Hemvärnets musiker hade givetvis uniform. Göteborgs musikkår och Göteborg Wind Orchestra satsade på mörka finkläder. Här hade tydligen symfoniorkestrarnas finkläder varit förebilden. Annars är det mycket vanligt, att musikkårer är uniformerade. Förebilden var ju de uniformerade militärmusikkårerna. Civila orkestrar kunde själva sätta ihop något slags civiluniform. Man förstod att både öga och öra skulle ha sitt.

En styrkeuppvisning

Inne i Kronhuset avslutades dagen med en två timmar lång konsert. Ungefär på mitten hade man en tjugo minuter lång mellanakt. Först spelade Hemvärnets musikkår under ledning av Anders Lundin och därefter Göteborg Wind Orchestra under ledning av Jerker Johansson. Göteborg Wind Orchestra spelade bara en enda marsch. ”Det är ju litet dåligt”, sade Jerker Johansson, som utlovade fler marscher vid nästa konsert. Anledningen till att man inte tog med fler marscher och alltså inte gav sin vanliga repertoar förtur, var nog att man var angelägen om att visa upp ”hela blåsmusikens bredd och spets”. Man ville visa, att blåsorkestrar kan spela allt slags musik, och att all musik låter bra, också när den har arrangerats för blåsorkester. Spännvidden mellan musikstyckena var betydande, och allt lät bra. Blåsmusikkårerna hade visat sin styrka, sin bredd, sin mångsidiga användbarhet. Detta var en stor dag för blåsmusiken.

Lars Gahrn

Musikkårer gav mersmak

Varje regemente skulle ha en musikkår eller blåsorkester. Efter andra världskriget hade vi 50-60 militärmusikkårer i vårt land. Militärmusikerna har betytt ofattbart mycket för musiklivet i Sverige. Även många helt civila musikkårer fanns runtom i våra bygder, framför allt inom Frälsningsarmén.

Blåsorkesterfestival

Mölndals stadsmusikkår vid dammen i Gunnebos trädgård. Vykortsbild. (Ett tack till Frode Lyngsaa.)
Mölndals stadsmusikkår vid dammen i Gunnebos trädgård. Vykortsbild. (Ett tack till Frode Lyngsaa.)

Sedan den tiden har nästan alla militära musikkårer försvunnit, men många av de civila har levt vidare. Under Kulturkalaset i Göteborg 2015 anordnades en Blåsorkesterfestival vid och i Kronhuset, Göteborgs eget riksdagshus. Sex musikkårer spelade för en ständigt växlande publik, den ena efter den andra, från klockan tolv till kvart i sex. Jag var där och upptäckte till min förvåning, att jag inte bara är musikintresserad utan tydligen mycket musikintresserad. Jag var med från det första musikstycket till det sista och kunde inte slita mig från konserterna. Jag skall berätta litet om vad jag var med om.

Stor dansglädje och skicklighet

Först ut var Kungälvs musikkår, som inledde med Kronobergs regementes marsch av Carl Latann. Om någon tror, att militärmarscher från forna tider hör historien till, blir vederbörande snabbt tagen ur sin villfarelse, när han inne i marschen hör en i dessa yttersta dagar mer än välkänd melodi klinga. Ulf Lundell har ur denna marsch hämtat melodin till sin mest kända sång ”Jag trivs bäst i öppna landskap”. Andra marscher som spelades var Anchors aweigh från amerikanska flottan och Svensk fallskärmsjägarmarsch. Då och då framträdde Kungälvs drillflickor till musiken. De gjorde stor lycka och ett starkt intryck på oss åskådare. Flickorna dansar enastående skickligt och har rentav akrobatiska talanger. Av osäkerhet eller ängslan märkte man inte ett spår. Tvärtom utstrålade de en smittande dansglädje eller rentav lycka över att dansa och få framträda. Flickorna bytte dräkter till de olika numren och förhöjde påtagligt musikens verkan. Musikkåren och drillflickorna stod för en inledning, som inte kunde överträffas.

Utmärkt från Jonsered

Även de andra musikkårerna visade sig emellertid vara skickliga och fullt jämförliga med Kungälvs. Som nummer två kom Jonsereds musikkår under ledning av Magnus Jönsson. Han är en erfaren underhållare, som kåserar mellan musikstyckena med skämtsamma utläggningar, varvade med åtskilliga tänkvärdheter. Han är skicklig på att locka fram de mest melodiösa klangerna i underhållningsmusiken. Jonsereds anrika (i verksamhet redan 1860) och välrenommerade musikkår stod med andra ord för en utmärkt fortsättning.

Två kvinnliga dirigenter

Mölnlycke blåsorkester tog därefter vid med mjuka och vackra klanger. På grund av sitt militära ursprung har musikkårerna i äldre tid i huvudsak varit sammansatta av män. Inom Frälsningsarmén har det emellertid aldrig varit så, och även i övriga musikkårer finns nu – i stort sett – lika många kvinnor som män. Mölnlycke blåsorkester överträffar dock de flesta genom att ha två kvinnliga dirigenter. (I jämställdhetens namn hade man en man som konferencier.)

Hyreskrav blev för mycket

Kungälvs drillflickor dansar med skicklighet och smittande glädje. I bakgrunden står Kungälvs musikkår. Foto: Lars Gahrn.
Kungälvs drillflickor dansar med skicklighet och smittande glädje. I bakgrunden står Kungälvs musikkår. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Musikkår gav oss litet grand musikhistoria, nog så tänkvärd för alla beslutsfattare. Orkestern bildades av Lennart Hillman, legendarisk musikledare och marschkompositör i Mölndal. Kåren hette då Mölndals stadsmusikkår, vilket så småningom blev Mölndals musikkår. I Mölndal slog man ihop Kulturnämnden och Fritidsnämnden för många år sedan. En del av fritidspolitikerna var mindre angelägna om musiken. De drev igenom att musikkåren skulle betala hyra för sina repetitionslokaler. Då fick musikerna nog och flyttade över till grannstaden Göteborg och blev Göteborgs Musikkår. Får vi be om bättre villkor för musikkårerna?! Även trogna och tåliga kulturarbetare kan få nog. Framträdandet präglades av grundaren, Lennart Hillman (1921-1979). Hillman var skicklig i konsten att arrangera musikstycken för andra instrument än de ursprungligen avsedda. Dag Wiréns Marcia var skriven för stråkorkester, men Hillman arrangerade denna marsch för blåsorkester. Han var stolt över sitt arrangemang och berättade vid tillfälle för tonsättaren själv, att han hade gjort ett arrangemang för blåsorkester av Marcia. Hillman visste inte, att Wirén icke uppskattade mässingsmusik. Tonsättaren lär ha fräst till: ”Det är då själva f-n, att man inte skall få ha någonting i fred!”

Musikkåren spelade icke desto mindre Hillmans arrangemang av Marcia. Vi åhörare kunde snart slå fast, att Hillman hade rätt och Wirén fel. Man spelade även Västkustsallad, ett potpurri av västkustmelodier. Kanske skulle man kunna gå vidare med en cd-skiva med Lennart Hillmans verk?

Lyft fram våra musikkårer!

Drillflickorna har akrobatiska talanger och bygger ”tablåer” i god gammal stil.
Drillflickorna har akrobatiska talanger och bygger ”tablåer” i god gammal stil.

På samma sätt gav Polisens musikkår (bildad 1934) och Göteborgs blåsarsinfonietta konserter med skickligt framförda musikstycken och mycket intressant musikhistoria mellan varven. De gav oss ytterligare ett par exempel på att musikkårer också i dessa yttersta tider lever vidare och spelar utmärkt. Presentatörerna var både trevliga och kunniga. Frågan blir då: Får musikkårerna den uppmärksamhet, som de är värda? Tyvärr måste jag besvara denna fråga nekande. Där fanns visserligen hela tiden gott om åhörare i Kronhusets konsertsal, men där var aldrig fullsatt. Jämför man dessa åhörarsiffror med åhörarsiffrorna för rock- och popkonserter, måste man säga, att antalet åhörare i Kronhuset var på tok för litet. Här bjöds musik av bästa slag och musik med stor variation. Trenderna styr, och trenderna är orättvisa. Viss musik gynnas för mycket, och annan missgynnas i stället högst orättvist. Därför är det glädjande att Kulturkalasets arrangörer ordnade denna Blåsorkesterfestival. Vi hoppas, att den återkommer, och att våra musikkårer får större uppmärksamhet. De förvaltar ett viktigt kulturarv samtidigt som de obehindrat rör sig i nutiden. Kulturarvet visar sig dessutom ofta vara en del av framtiden. Om fler rock- och popartister gör som Ulf Lundell och lyssnar till militärmarscher, kanske även de finner användbara melodier i dessa musikstycken. På så vis kan förhoppningsvis fler ”superhits” tillkomma. Eller skall vi säga örhängen, schlagers, slagdängor och evergreens? Utvecklingen är stor inom den musikaliska världen även vad gäller benämningarna.

Klicka här för denna artikel som pdf