Mölnlycke Blåsorkester och Jerker Johansson

Kungliga Södermanlands regementes marsch av Sten Lundvall blev inledningsstycket på Mölnlycke Blåsorkesters höstkonsert i Mölnlycke kulturhus lördagen den 17 oktober 2018. De sprittande och medryckande tonerna passar utmärkt som en uvertyr till en konsert. Denna marsch har blivit Mölnlycke blåsorkesters signaturmelodi och öppningsstycke.

Underhållande presentatör

Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent för kvällen var Jerker Johansson, känd dirigent, kompositör och arrangör, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra och fortfarande slagverkare inom denna orkester. För honom var denna marsch hemlandstoner. Han gjorde sin värnplikt inom Arméns musikpluton (numera Arméns musikkår) vid Kungliga Södermanlands regemente i Strängnäs. Här lärde han sig att spela denna marsch, som är regementets egen, och dessutom mycket annat. Bland annat lärde han sig ”att sova sittande”, märk väl under bussresor (och inte under konserter). En konsert skall som ni förstår även vara underhållning i ord, och Jerker Johansson har tillägnat sig presentatörens svåra konst att vara både upplysande och roande.

Peterson-Berger bäst

Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.
Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.

Det andra musikstycket blev Vid Larsmäss av Wilhelm Peterson-Berger. Jerker Johanson avslöjade här överraskande, att Peterson-Berger är hans favoritkompositör, den bäste av alla svenska kompositörer. Jerker Johansson måste med andra ord ha en stor musikalisk bredd, ty Peterson-Bergers musik har inte mycket gemensamt med militärmusiken och inte heller med musikkårernas övriga kärnrepertoar. De tredje och fjärde numren var Älvsborgslåtar och marschen Överste Sjöqvist, båda av Albert Löfgren. Denne kände musiker och tonsättare var en militärmusiker, som härstammade från Axvall, nära Skara. Även Jerker Johansson kommer därifrån. Han tycks på olika sätt vara som man säger sammanvuxen med sin repertoar. Överste Sjöqvist är snarare en konsertmarsch än en ”marsch-marsch”, det vill säga en marsch att marschera till.

Jerker Johansson – arrangör och tonsättare

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

Albert Löfgrens marsch Överste Sjöqvist var arrangerad av Jerker Johansson, som hade arrangerat även de följande åtta numren, alltså inalles nio (av tolv). Fem av dem hade han själv komponerat, nämligen High Spirits-March, Edenstrand, Kangas-Polka, Tales and Myths of Gothia samt Fortis et Liber. Marschen High Spirits komponerades till Halmstads 700-årsjubileum och är inspirerad av John Philip Sousa, av Jerker Johansson kallad mästaren inom marschmusik. Detta visar återigen bredden i hans musiksmak, ty Sousa har inte mycket gemensamt med Peterson-Berger. I Kangas-Polka spelade Jerker Johansson själv på en uppsättning koskällor. Denna polka var inspirerad av judisk folkmusik och kallades till att börja med – beroende på koskällorna – för Ko-Polka. Lyckligtvis utbyttes detta föga poetiska och musikaliska namn mot Kangas-Polka. Det kärva och välklingande finska språket passar betydligt bättre i detta sammanhang. Jerker Johansson klagade över svårigheten att sätta lämpliga namn på marscher och andra musikstycken. En melodis framgång kan delvis bero på titeln. Namnen Borgholmsvalsen och Drömmen om Elin betecknar samma vals, men valsen skulle nog inte ha haft lika stor framgång, om man hade behållit namnet Borgholmsvalsen. Tales and Myths of Gothia för nästan tankarna till fantasy-litteratur, men musikstycket är knutet till Göteborg, som inte har mycket med fantasy att göra.

Kan du googla, Johanna?

Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.
Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.

Fortis et Liber (Stark och fri) är två latinska ord, som Jerker Johansson hade googlat fram. (Han bidrog för övrigt med en uppdatering av slagdängan ”Kan du vissla, Johanna?” Anpassat till nutiden blev det: ”Kan du googla, Johanna?” Även musiker tycks numera googla hej vilt och få fram otroligt mycket på den vägen.) Marschen Fortis et Liber var komponerad för Särskilda Operations-Gruppen, SOG, inom Försvarsmakten (och inte inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, vilket man skulle kunna förledas att tro av namnet). Jerker Johansson får då och då beställningar på marscher och musikstycken.

Många insatser

Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.
Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.

Övriga musikstycken var Adagio ur Concierto de Aranjuez av Joaquin Rodrigo, Calle Schewens vals av Evert Taube och Bells across the Meadows av Albert W. Ketelbey. Musikstycket Edenstrand hade Jerker Johansson komponerat för att hedra Åke Edenstrand, som var ett levande uppslagsverk vad gäller militärmusik. Även många av de närmaste medarbetarna hedrades och tackades. Jerker Johansson tackade Christina Lundin och Jenny Björkqvist, som båda hade repeterat musiknumren med orkestern. Christina Lundin befann sig i orkestern som flöjtist. Jenny Björkqvist satt i publiken som åhörare. Dan van Ginhoven avtackade gästdirigenten med blommor och gav blommor även till Ulf Ripa, som denna höst firar 50-årsjubileum inom orkestern. Ulf Ripa leder dessutom Storsextetten, som består av åtta blåsmusiker från Mölnlycke Blåsorkester. De spelar underhållningsmusik från gångna tider och arbetar för att sprida intresse för musik, som var populär från sent 1800-tal och fram till våra dagar. På repertoaren finns allt från folkmusik till revynummer. Jag har skrivit om denna förnämliga storsextett i en annan bloggartikel. Av programmet framgår att Mölnlycke Blåsorkester för närvarande kan räkna in 37 musiker, eller 38 om man räknar in den ena dirigenten, Christina Lundin, som också är flöjtist. Dessa musiker är en stor tillgång för kommunen. Musikintresset är också lyckligtvis betydande. En stor åhörarskara hade samlats i kulturhuset denna afton.

Lars Gahrn

Folkrörelserna och deras blåsorkestrar skapade den svenska gökottan

Endast göken saknades. I övrigt var gökottan alltigenom lyckad. I stället för gökens läte fick vi höra Gökvalsen. Mölnlycke Blåsorkester höll Gökotta på Råda säteri, på terrassen nedanför huvudbyggnaden med utsikt över Rådasjön. Kristi Himmelsfärdsdag den 10 maj 2018 var varm, solig och vindstilla. Hade även göken låtit höra sig, skulle ingenting ha kunnat vara bättre.

Många kvinnor

Mölnlycke Blåsorkester spelar i Råda säteris trädgård. Foto: Lars Gahrn.
Mölnlycke Blåsorkester spelar i Råda säteris trädgård. Foto: Lars Gahrn.

Året dessförinnan vet jag inte hur många gökar jag hörde. Därför tillskrev jag inte hans uteblivande 2018 ekologiska katastrofer, klimatförändringar och obalans i faunan. I detta fall råkade vi ut för en tillfällighet. Mölnlycke Blåsorkester gör intryck både genom musikernas antal och genom sitt skickliga spel. Musikerna var 26 förra året. Ungefär lika manstarka och – måste man säga – kvinnostarka var de 2018. Inslaget av kvinnliga musiker är mycket stort. Båda dirigenterna är kvinnor. Jenny Björkqvist och Christina Lundin leder orkestern och avlöser varandra som dirigenter. Åtminstone i Mölnlycke har kvinnorna erövrat den manliga bastion, som blåsorkestrarna har varit. Ulf Ripa presenterade sakkunnigt, och ibland lite skämtsamt, musikstyckena.

Kära bekanta

Konserten inleddes med Kungliga Södermanlands regementes marsch, som den föregivne kompositören enligt musikforskarna helt enkelt har stulit från annat håll. Om så är fallet, har han visat gott omdöme vid valet av stöldgods. Detta är glad och sprittande musik, som är lämpad att pigga upp morgontrötta deltagare i en gökotta. Blåsorkestern börjar för övrigt klokt nog klockan åtta, och inte som förut klockan sju. Många musikstycken är kära gamla bekanta: Majsång (O, hur härligt majsol ler), Sköna maj välkommen, Sats ur romantisk svit av Dag Wirén, Gökvalsen, Sol över Hälsö, Underlige Aftonlufte av Carl Nielsen och Berliner Luft.

Hopp om vår krävs för vårfirande

Ulf Ripa berättade om musikstyckena och om gökottan.
Ulf Ripa berättade om musikstyckena och om gökottan.

Därutöver spelades nykomlingar på repertoaren som Cirkus Finemang av Benny Andersson och Brudmarsch (Bruremarsj på norska) av Brass Brothers, en norsk brasskvintett som bildades 1981. Ulf Ripa var vårtalare detta år nådens år 2018. Vad krävs för att man skall kunna fira vårens ankomst? Ripa berättade om valborgsmässoaftnar, som han hade upplevt. I Lund kunde det vara kallt som synden på Valborgsmässoafton. Inte desto mindre firade man i Lundagård. Studentkårens ordförande trädde ut på balkongen och förkunnade: ”Våren är kommen. Magnolian blommar.” Detta gjorde han, fastän magnolian inte blommade, och fastän ingen egentligen hade några andra vårtecken att peka på. Ännu värre kunde det vara i Kiruna. Ripa mindes en valborgsmässoafton med halvmeterdjup snö. Vid andra tillfällen härjade snöstormar denna dag. För att fira vårens ankomst behövs inte någon vår, endast ett hopp om att våren skall komma. En Valborg besökte Ripa och hans fru Botaniska trädgården i Singapore. Palmerna var 30-40 meter höga. Blommorna lyste i alla färger. Temperaturen var 30-35 grader. Då slogs Ripa av tanken: Så här har dessa människor det året runt. De stackarna har inte någon vår att längta till! De har inte någon vinter att kämpa sig igenom. I Singapore och liknande länder kan man inte fira vårens ankomst. Ripa var tacksam för den svenska våren. Han utbringade ett fyrfaldigt leve för våren, och orkestern spelade Sibyllafanfar av Stenhammar.

Gökottan – folkrörelsernas skapelse

Stralsund nästa! Hisinge Buss skall ta musikerna till den gamla svenskstaden Stralsund i Tyskland.
Stralsund nästa! Hisinge Buss skall ta musikerna till den gamla svenskstaden Stralsund i Tyskland.

Gökottan är – såvitt Ripa har kunnat finna – en unikt svensk tradition. Nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen hade tagit upp denna tradition. Båda dessa folkrörelser sökte efter anledningar att ordna nyktra och trevliga fester utomhus. På detta sätt kom blåsmusiken in i gökottorna. Bägge dessa folkrörelser omhuldade nämligen blåsmusiken och skaffade sig musikkårer. Årets gökotta var Ripas femtionde (i Mölnlycke). Vid 25 års ålder flyttade han till Mölnlycke år 1968. På Kristi Himmelsfärdsdag var han ute och löptränade med sin chef. Ripas ”mässingsöra” uppfattade orkesterljud. Mölnlycke Blåsorkester spelade vid Wendelsberg. På hösten gick Ripa med i orkestern. Sedan har han varit med om 50 gökottor som blåsmusiker i Mölnlycke. Han har betytt mycket för att ge musikglädje och musikhistoriska kunskaper till många. Detsamma gäller givetvis även om blåsorkestern i dess helhet.

Musikresa till Stralsund

Ulf Ripa avslutade sitt anförande med att meddela att nästa konsert skulle hållas klockan sex kvällen därpå – i Stralsund. Mitt för infarten till säteriets gårdsplan stod en långfärdsbuss från Hisinge Buss parkerad. Den skulle föra våra musiker till den gamla svenskstaden Stralsund i Nordtyskland. I Tyskland finns som regel minst en blåsorkester i varje stad. Tyskarna är uppfödda med blåsmusik och vill ständigt höra mer. Tack vare murens fall har gamla vänskapsband snabbt återknutits. Svenska blåsorkestrar far som skottspolar fram och tillbaka mellan Sverige och Tyskland. Den uppskattning, som de möter där nere, ger dem uppmuntran och stimulans att fortsätta sitt viktiga arbete.

Lars Gahrn

Med Mölnlycke Blåsorkester in i julens landskap

Jag färdades till vintern och julen, när jag torsdagen den 14 december 2017 åkte buss från Mölndal över Mölnlycke och Landvetter till Härryda kyrka. Där skulle Mölnlycke Blåsorkester ge julkonsert.

Stark och mäktig musik

Härryda kyrka, vacker både på sommaren och på vintern. Foto: Stefan Leonardsson.
Härryda kyrka, vacker både på sommaren och på vintern. Foto: Stefan Leonardsson.

I Mölndal hade vi barmark, men i Härryda längre in i landet låg snö på marken. På höjden ovanför vägen låg Härryda kyrka och lyste i vinterkvällen. Man hade kommit till ett julkort. Därinne i kyrkan fanns Mölnlycke Blåsorkester med full styrka och båda sina dirigenter, bägge kvinnor: Christina Lundin och Jenny Björkqvist. Musikerna är många, och blåsorkestrar låter kraftfullt. Jag hade förberett mig och hade öronproppar med mig, avsedda att användas vid militära skjutövningar. Orkestern ljöd mycket riktigt kraftfullt och mäktigt. Ibland undrade man, om inte taket skulle lyfta på sig. Där fick man en stark upplevelse. På bruksorter valde man med förkärlek blåsinstrument till sina musikkårer, eftersom dessa instrument har kraftigt ljud, som hörs även vid utomhuskonserter. Samma tanke hade man, när Frälsningsarméns musikkårer bildades. När en sådan orkester spelar inomhus, ljuder den starkt och mäktigt. Mera överraskande var att orkestern ibland kunde ljuda mycket mjukt och smekande. En blåsorkester kan tydligen uttrycka det mesta.

Viktiga arrangemang

Christina Lundin dirigerar Mölnlycke Blåsorkester, medan Jenny Björkqvist sitter i avbytarbänken tillsammans med Stina Klintbom, som sjöng till vissa av musikstyckena. Foto: Lars Gahrn.
Christina Lundin dirigerar Mölnlycke Blåsorkester, medan Jenny Björkqvist sitter i avbytarbänken tillsammans med Stina Klintbom, som sjöng till vissa av musikstyckena. Foto: Lars Gahrn.

Musikens verkan förstärktes – åtminstone för mig – , när jag följde dirigentens handrörelser. Med sina händer ger dirigenten i åtbörder och rörelser uttryck för musikens stämningar och skiftningar. Tretton nummer gavs, och av dessa hade fem julanknytning: A child is born, Julsång av Jean Sibelius (med text av Zacharias Topelius), The Christmas song (av Mel Thormé), Sleighride (slädfärd) och A Christmas Festival. Kraftfullast ljöd dock några andra stycken: Westminster Carol, Panis Angelicus, Highland Cathedral och Finale ur Concertino för trumpet (av Georg Friedrich Händel). Övriga stycken var Koppången, Cinema Paradiso, Come Sunday och Stad i ljus. Inget av dessa stycken är skrivet för blåsorkester. Det blir därför en annan och mycket berikande upplevelse att höra dem spelas av Mölnlycke Blåsorkester. Givetvis har de alla arrangerats för blåsare. Inte mindre än fem av dem hade Olof Jörnbrink som arrangör. Ulf Ripa brukar framhålla, att den som arrangerar, har en mycket viktig uppgift. Denna konsert gav syn för sägen. Alla tretton styckena var arrangerade och hade därför blivit spelbara för blåsorkestrar. Fler musiker och orkestrar hade härigenom fått möjlighet att spela musikstyckena. Åhörarna å sin sida får vara med om delvis andra musikupplevelser. En känd västsvensk musiker och dirigent, som har gått in för att arrangera, är Jerker Johansson, musiker och tidigare dirigent i Göteborg Wind Orchestra. Han hade arrangerat ett av musikstyckena.

Skickliga solister

Denna gång hade Mölnlycke Blåsorkester verkligen slagit på stort. Man hade Stina Klintbom som skönsjungande sångsolist. Hon sjöng till vissa melodier. Till Cinema Paradiso framträdde Alexander Warvne som klarinettistsolist. Till Finale ur Concertino för trumpet spelade Roy Ljungqvist som trumpetsolist. Alla tre gjorde bejublade insatser. Själva konsertsalen var bästa tänkbara. I en kyrka, helt utan textilier, blir akustiken mycket bra, kanske till och med alltför bra, i och med att ingenting dämpar ljudet. Dirigenterna talade ibland till oss åhörare utan mikrofon. Även deras röster hördes. Kyrkans predikstol, altaruppsats och takmålningar utgjorde vacker och stämningsfull bakgrund. Dessutom hade man ställt in två stora julgranar i kyrkorummet, en på var sin sida av altaret.

Spridning av konserterna

Stina Klintbom sjöng till vissa av musikstyckena.
Stina Klintbom sjöng till vissa av musikstyckena.

Varför spelar Mölnlycke Blåsorkester sina julkonserter i Härryda kyrka och inte i Mölnlyckes egen helgedom, alltså Råda kyrka? Dan van Ginhoven, själv orkestermedlem, svarar på min fråga: ”Vi spelar julkonserten i Härryda kyrka, därför att vi vill nå folk även från andra delar av kommunen.” Själv bor han i Rävlanda och har alltså betydligt närmare till Härryda än till Mölnlycke. Ulf Ripa svarar på samma fråga: ” Frågan om varför vi spelade i Härryda kyrka är intrikat! Jag har funderat. För länge sedan hade vi en kommunal musikledare, Stig Boström. Närmast legendarisk. Som jag minns det introducerade han julkonserter i Härryda med en av Musikskolans blåsorkestrar, där jag var volontär hjälpgubbe i många år. Jag tror tanken var att sprida gracerna över kommunen. Jag erinrar mig att ensemblen också spelade i Björketorps kyrka. Vår blåsorkester MBO har åtminstone spelat i Härryda för två år sedan. Skälet är nog rätt oklart. En sak är däremot säker. Råda kyrka är utesluten! Koret rymmer inte 28-30 musiker.”

Orkester med stort upptagningsområde

Blåsorkestern är numera en angelägenhet för hela Härryda kommun. Vid den stora kommunsammanslagningen gick Mölnlycke kommun samman med flera andra. Blåsorkestern rekryterar medlemmar från hela kommunen men tar emot även musiker från grannkommunerna. Tack vare bilar och en utmärkt kollektivtrafik är det numera lätt att ha ett vidsträckt upptagningsområde. Det går förhållandevis enkelt även för mig att fara från Mölndal till Mölnlycke, Landvetter eller Härryda. Jag börjar känna mig som hemma i Mölnlycke resecentrum.

Mässingsmusik på bussen

När konserten var slut, kändes det svårt att bryta upp från den varma och ljusa kyrkan och traska ner till busshållplatsen, men jag pulsade iväg i snön. Där nere träffade jag en före detta orkestermedlem. På bussen talade vi om blåsmusik från Härryda till Landvetter och från Landvetter till Mölnlycke. Där skulle han tyvärr stiga av. Jag bytte till Mölndalsbussen, och hela tiden klingade musiken inom mig. Jag kände, att julen hade börjat, och att vi nog kunde få en god jul även i år.

 

 

Mölnlycke Blåsorkester i Kulturhustrappan

Konsert i en trappa skulle Mölnlycke Blåsorkester ge lördagen den 25 november 2017. Landvetters kulturhus har – som så många andra monumentalbyggnader – en stor trapphall och en bred trappa, som skall göra intryck på besökarna. Denna trappa är inte till enbart för skryt utan tjänar också som åskådarplats och åhörarplats vid kulturevenemang.

Arrangörernas viktiga uppgifter

Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.
Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.

Denna lördag fylldes trappan av förväntansfulla åhörare. Huvuddelen av trappan har breda och mycket höga trappsteg, avsedda enbart som åhörarplatser, men längst till höger finns trappsteg att gå på. Även härute slog sig några ned. Hela blåsorkestern var inte med denna gång. I stället framträdde en ”storsextett”. Nedanför trappan satt sju musiker, men de skulle ha varit nio. Två var sjuka. Ulf Ripa var konferencier och berättade om såväl musikstyckena som storsextetten. Man har tagit som uppgift att popularisera gångna tiders populärmusik. Mölnlycke Blåsorkester tycker, att den är alldeles för bra för att spelas endast vid ”Allsång på Skansen”. Denna storsextett har framträtt alltsedan 2013. Många musikstycken måste arrangeras för de instrument, som finns i sextetten. Ulf Ripa arrangerar själv musikstycken. Dessutom har man en annan arrangör i sextetten, en kvinnlig tubaist, som inte vill framträda med sitt namn. För att vi inte skulle vänta oss för mycket av arrangemangen meddelade Ulf Ripa, att arrangörerna inte bara var autodidakta (självlärda) utan till och med ”självautodidakta”.

Kända musikstycken

Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.
Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.

En del noter har man fått överta från Rådasextetten. Rådasextetten var en klassiskt sammansatt mässingssextett bestående av musiker ur MBO, likartat vår gruppering i dag. Sextetten skapades och leddes av Stig Boström, kommunal musikledare och fanns från tidigt 1970-tal till 2001, när Boström gick i pension. Dessutom har Ripa goda förbindelser med Göteborg Wind Orchestra. Därifrån har han ”fått kloka och konstruktiva kommentarer till några arrangemang”. Han hade inte behövt be om ursäkt på förhand. Alla musikstycken lät bra. Endast undantagsvis anade man att mera repetition kunde ha behövts. Konserten inleddes med ”Aj, aj,aj” (från 1928) av Jules Sylvain. Därefter följde Borgholmsvalsen av Carl Oscar Carlsson. Varken titeln på musikstycket eller kompositörens namn torde säga någon annan än mycket välbevandrade musikkännare något. Säger man Drömmen om Elin av Calle Jularbo, nickar alla igenkännande. Valsen framfördes med all bravur av storsextetten. Därefter följde ”Det var på Capri vi mötte varandra”, ”Allt detta och himlen därtill” (av Sune Waldimir 1942), ”Den ökända hästen från Troja” (med text av Karl Gerhard), ”Tomtarnas vaktparad”, ”Den gula paviljongen”, ”Kalle P.”, ”Wien bleibt Wien” och ”Sorglösa brunn” av Povel Ramel.

Tomtarnas vaktparad

Seden bjuder, att sista stycket i en konsert, given av en blåsorkester, skall vara en marsch. ”Wien bleibt Wien” var alltså sista melodin. ”Sorglösa brunn” var extranumret. Ulf Ripa bad mer eller mindre om ursäkt för ”Tomtarnas vaktparad”. Många människor vill nämligen inte veta av julmusik före första söndagen i advent. Därför frågade han oss, om vi kunde tänka oss att höra denna julmelodi. Svaret blev ja. Ingen ville tydligen gå miste om ett nummer. Ripa hade själv arrangerat denna marsch. Han hade arrangerat marschen för sex stämmor, fastän den vanligen spelades av 28. Han hade slitit med arrangemanget fram till halv nio kvällen dagen före. Då äntligen hade arrangemanget blivit färdigt. Sextetten hade därför inte fått tillräcklig tid att repetera, men nästa år skulle marschen vara ordentligt inövad, lovade Ripa. Efter en sådan inledning är förväntningarna lågt ställda, men allt gick så vitt jag förstod bra. Enbart vid ett eller ett par tillfällen märktes bristande övning. Melodin gick nog fram och blev tydligare, när flera stämmor var strukna. ”Tomtarnas vaktparad” ljöd utmärkt.

Militärmusik

Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.
Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.

På forna tiders hälsobrunnar fanns brunnsorkestrar, som underhöll brunnsgästerna. (Medevis brunnsorkester finns alltjämt kvar och har gjort flera inspelningar.) Povel Ramel efterbildade kärleksfullt sådan brunnsmusik i ”Sorglösa brunn”. Någon hälsobrunn med detta namn finns inte. Namnet anspelar på det sorglösa och bekymmersfria semesterliv, som levdes vid dessa hälsobrunnar. Povel själv lär ha upplevt Källviks brunn i sin barndom. Brunnsorkestrar var en vanlig sort av blåsorkestrar. En annan var militärmusikkårerna. Två marscher gavs under denna konsert, dels ”Tomtarnas vaktparad”, dels ”Wien bleibt Wien”. Melodin till den kända slagdängan om Kalle P. skall vara en gammal marschvisa, berättade Ulf Ripa. I ”Den ökända hästen från Troja” ingår en rysk marsch av Isak Dunajevskij som refräng, medan första delen (versen) av varje strof har musik av Lille Bror Söderlundh. Detta musikstycke visar marschmusikens stora användbarhet. En marsch gav melodi till en protestsång mot Europas på den tidens farligaste militärmakt! De flesta marscher saknar sångtext, vilket innebär att de i sig egentligen inte är vare sig militaristiska eller antimilitaristiska. De kan helt enkelt användas till vad som helst. De är en underskattad tillgång. När vi lämnade kulturhustrappan hade vi även fått höra något så ovanligt som ”kvasijazz”. Enligt Ulf Ripa räknas ”Den gula paviljongen” som just kvasijazz. Han förklarar själv detta begrepp så: ”Begreppet ’quasi’ i musiksammanhang är en s.k. fördragsbeteckning som betyder ungefär ’likt’ eller ’nästan’.  Det är alltså en anvisning till musikerna för att ge en riktig gestaltning. ’Kvasi’ på svenska har väl snarast en nedsättande betydelse. Det var inte min avsikt.” Mölnlycke Blåsorkester förvaltar alltså viktiga och värdefulla delar av vårt musikaliska kulturarv.

Bra konsertlokal

Denna konsert i kulturhustrappan var mycket omväxlande, uppiggande och nöjsam. Det enda som man bör klandra är, att den var i kortaste laget. Antagligen gör man klokt i att begränsa sig. En publik är en månghövdad skara, och kanske gör man klokt i att ta hänsyn till de minst intresserade, även om dessa inte är så många. Kulturhustrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekstrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekskunder gick visserligen in och ut bakom ryggen på musikerna, men detta störde inte. En och annan gick uppför och nedför trappan till höger om åhörarna, men inte heller detta störde. Bilden fick bara litet mer liv. Själv är jag så pass gammaldags, att jag tycker att man bör klä upp sig till bättre konserter. Jag infann mig i vit skjorta och mörka finbyxor. Även orkestermedlemmarna var klädda så. En man, som satt bredvid mig, frågade med anledning av klädseln (och mina anteckningar), om jag hörde till orkestern. Tyvärr måste jag besvara denna fråga nekande, fastän sammankopplingen förvisso var mycket hedrande. I många sammanhang räcker det med rätt klädsel för att vara och bli betraktad som en i gänget, men för att vara medlem i Mölnlycke Blåsorkester krävs sannerligen mycket mer än vit skjorta och svarta finbyxor!

 

Mölnlycke Blåsorkester på Råda säteri

Mölnlycke Blåsorkester imponerar på publiken redan innan den börjar spela. Oj, tänker man, vad många musiker! (Jag räknade till 23, och därtill kommer dirigenten.) Alla hade infunnit sig i god tid och satt där i lugn förbidan, när vi åhörare strömmade till. Orkestern utstrålade lugn och samling.

Gökarna hördes

Jag skriver om gökottan på Råda säteri, Kristi Himmelsfärdsdag, torsdagen den 25 maj 2017. Detta var en varm och solig vårdag av angenämaste slag. Antagligen hade gökarna samma uppfattning, ty när jag cyklade på gcm-vägen genom Rådasjöns strandvegetation i Pixbo, hördes gökens läten från flera håll. Även senare, under själva konserten, hördes göken under ett uppehåll mellan två musikstycken. Det var en östergök eller ”tröstergök” som hördes.

Marschmusik – blåsorkestrarnas musik

Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.
Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.

Ännu 2017 lever vi i ett utpräglat manssamhälle, men detta gäller inte Mölnlycke Blåsorkester. Orkesterns båda dirigenter är kvinnor, Jenny Björkqvist och Christina Lundin, som växlade om under konserten. Klockan var åtta, och kanske var vi åhörare något morgontrötta. Blåsorkestern hade förutsett morgonstämningen och började mycket lämpligt med en uppiggande marsch: Kungliga Södermanlands regementes marsch. En marsch var en bra upptakt till en livgivande vårdag. Marschmusiken är blåsorkestrarnas musik framför andra. Man satte ihop blåsorkestrar, därför att blåsinstrument hördes bäst under akustiskt mest ogynnsamma förhållanden, det vill säga utomhus. Blåsorkestrarna skulle spela marschmusik för att pigga upp tågande soldater. Då var det viktigt, att musiken hördes, samt att den var rask och glättig.

Vårmusik

Kristi Himmelsfärdsdag 2017 var en strålande vårdag på Råda säteri. Givetvis skulle vårmusik spelas. Efter marschen följde ”O, hur härligt majsol ler” och ”Sköna maj, välkommen”. Därefter kom ett potpurri av melodier, som har använts av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Sedan nämndes Dag Wirén. Jag förväntade mig hans Marcia, som har arrangerats för blåsorkester av Lennart Hillman, men vi fick höra ett annat musikstycke av Wirén. Dan van Ginhoven berättade både sakkunnigt och trevligt om den musik, som vi fick höra.

Positiva förändringar

Christina Lundin, dirigent och musiker.
Christina Lundin, dirigent och musiker.

Vårtalet hölls av Robert Säll, som driver Råda säteri. Våren är en tid av förändring, framhöll Robert Säll, en tid av positiv förändring. Även Råda säteri har genomgått en positiv förändring. Robert Säll kom till Råda säteri 2007 och tog över 2008 med uppgift att driva restaurangen, men han vidgade uppgiften till att göra säteriet till ett besöksmål för alla, som vill njuta av natur och kulturbyggnader. Det är viktigt att bry sig om och engagera sig för en så värdefull anläggning som säteriet. Tillsammans med Agneta Steffen bildade han Råda Säteri Värnare, som har gjort en viktig insats med visningar och annan kunskapsförmedling. Säll lyckades få trädgårdsmästare Gerben till Råda. Hans plantskola och växtförsäljning är mycket uppskattade. Med tiden har Gerben kommit att arbeta på uppdrag av kommunen, men från början var det inte så.

Råda är till för alla

Robert Säll håller högtidstalet.
Robert Säll håller högtidstalet.

Trädgårdsutbildning med ett femtiotal elever bedrivs på Råda sedan ungefär ett halvår tillbaka. Nu, tio år efter Sälls tillträde, är alla byggnader på säteriet använda, och ett nybyggt kafferosteri har tagits i bruk. Här rostas kaffebönor med hjälp av biogas. Robert Säll hade dock samtidigt ett nedslående besked: Efter tio år på Råda skall han lämna säteriet för att bli lantbrukare. (Efteråt beklagade han sig över, att han inte på länge hade haft tid att läsa en bok, och att han inte hann läsa, endast skumma, mina bloggartiklar. Jag hoppas verkligen, att jag inte bör räknas som medskyldig till hans uppbrott från Råda!) Robert Säll såg dock Rådas framtid an med tillförsikt. Kommunen engagerar sig nu mer för säteriet, och besökarna strömmar till. Han var glad över, att gökotta firas på säteriet, och att han kunde räkna in ungefär 150 åhörare på konserten. Råda skall inkludera alla. Förutsättningarna är de bästa, avslutade Säll sitt kraftfulla anförande.

Välspelande orkester

Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.
Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.

Därefter var det dags för Mölnlycke Blåsorkester att spela andra halvlek. Musikerna är väl samspelta och spelar mjukt och melodiskt under bästa ledning. Vi fick höra Gökvalsen och ett potpurri av ”När Häggen står i blom” och ”Sommarnatt”, bägge arrangerade av Olle Jönbrink. I det ena fallet hette kompositören Don Pelosi och i det andra Schrader. Därefter följde ”Sol över Hälsö” av Jerker Johansson till minne av Åke Edefors, som bodde på Hälsö och spelade en bemärkt roll i Göteborgs och Mölndals musikliv. Sedan kom ”Visa vid vindens ängar” och som avslutning Fallskärmsjägarmarsch. Tack för den avslutningen! Det kändes svårt att gå ifrån säteriet. Jag strövade runt där en stund. Därefter var tiden inne för gudstjänst, som hölls i Råda församlingshem. Tack vare en glasvägg kunde man se ekbacken utanför, där ekarna stod i sin ljusaste grönska. Just därför hade man denna dag valt att fira gudstjänst i församlingshemmet. När gudstjänsten var slut, hade jag fortfarande svårt att lämna Råda. Jag cyklade därför bort till Wendelsberg. Där anordnades familjedag. Huset var öppet, och vem kan säga nej till möjligheten att ströva omkring i dessa vackra gemak? Råda och Mölnlycke har mycket, som man gärna ser gång efter gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Musikkårer gav mersmak

Varje regemente skulle ha en musikkår eller blåsorkester. Efter andra världskriget hade vi 50-60 militärmusikkårer i vårt land. Militärmusikerna har betytt ofattbart mycket för musiklivet i Sverige. Även många helt civila musikkårer fanns runtom i våra bygder, framför allt inom Frälsningsarmén.

Blåsorkesterfestival

Mölndals stadsmusikkår vid dammen i Gunnebos trädgård. Vykortsbild. (Ett tack till Frode Lyngsaa.)
Mölndals stadsmusikkår vid dammen i Gunnebos trädgård. Vykortsbild. (Ett tack till Frode Lyngsaa.)

Sedan den tiden har nästan alla militära musikkårer försvunnit, men många av de civila har levt vidare. Under Kulturkalaset i Göteborg 2015 anordnades en Blåsorkesterfestival vid och i Kronhuset, Göteborgs eget riksdagshus. Sex musikkårer spelade för en ständigt växlande publik, den ena efter den andra, från klockan tolv till kvart i sex. Jag var där och upptäckte till min förvåning, att jag inte bara är musikintresserad utan tydligen mycket musikintresserad. Jag var med från det första musikstycket till det sista och kunde inte slita mig från konserterna. Jag skall berätta litet om vad jag var med om.

Stor dansglädje och skicklighet

Först ut var Kungälvs musikkår, som inledde med Kronobergs regementes marsch av Carl Latann. Om någon tror, att militärmarscher från forna tider hör historien till, blir vederbörande snabbt tagen ur sin villfarelse, när han inne i marschen hör en i dessa yttersta dagar mer än välkänd melodi klinga. Ulf Lundell har ur denna marsch hämtat melodin till sin mest kända sång ”Jag trivs bäst i öppna landskap”. Andra marscher som spelades var Anchors aweigh från amerikanska flottan och Svensk fallskärmsjägarmarsch. Då och då framträdde Kungälvs drillflickor till musiken. De gjorde stor lycka och ett starkt intryck på oss åskådare. Flickorna dansar enastående skickligt och har rentav akrobatiska talanger. Av osäkerhet eller ängslan märkte man inte ett spår. Tvärtom utstrålade de en smittande dansglädje eller rentav lycka över att dansa och få framträda. Flickorna bytte dräkter till de olika numren och förhöjde påtagligt musikens verkan. Musikkåren och drillflickorna stod för en inledning, som inte kunde överträffas.

Utmärkt från Jonsered

Även de andra musikkårerna visade sig emellertid vara skickliga och fullt jämförliga med Kungälvs. Som nummer två kom Jonsereds musikkår under ledning av Magnus Jönsson. Han är en erfaren underhållare, som kåserar mellan musikstyckena med skämtsamma utläggningar, varvade med åtskilliga tänkvärdheter. Han är skicklig på att locka fram de mest melodiösa klangerna i underhållningsmusiken. Jonsereds anrika (i verksamhet redan 1860) och välrenommerade musikkår stod med andra ord för en utmärkt fortsättning.

Två kvinnliga dirigenter

Mölnlycke blåsorkester tog därefter vid med mjuka och vackra klanger. På grund av sitt militära ursprung har musikkårerna i äldre tid i huvudsak varit sammansatta av män. Inom Frälsningsarmén har det emellertid aldrig varit så, och även i övriga musikkårer finns nu – i stort sett – lika många kvinnor som män. Mölnlycke blåsorkester överträffar dock de flesta genom att ha två kvinnliga dirigenter. (I jämställdhetens namn hade man en man som konferencier.)

Hyreskrav blev för mycket

Kungälvs drillflickor dansar med skicklighet och smittande glädje. I bakgrunden står Kungälvs musikkår. Foto: Lars Gahrn.
Kungälvs drillflickor dansar med skicklighet och smittande glädje. I bakgrunden står Kungälvs musikkår. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Musikkår gav oss litet grand musikhistoria, nog så tänkvärd för alla beslutsfattare. Orkestern bildades av Lennart Hillman, legendarisk musikledare och marschkompositör i Mölndal. Kåren hette då Mölndals stadsmusikkår, vilket så småningom blev Mölndals musikkår. I Mölndal slog man ihop Kulturnämnden och Fritidsnämnden för många år sedan. En del av fritidspolitikerna var mindre angelägna om musiken. De drev igenom att musikkåren skulle betala hyra för sina repetitionslokaler. Då fick musikerna nog och flyttade över till grannstaden Göteborg och blev Göteborgs Musikkår. Får vi be om bättre villkor för musikkårerna?! Även trogna och tåliga kulturarbetare kan få nog. Framträdandet präglades av grundaren, Lennart Hillman (1921-1979). Hillman var skicklig i konsten att arrangera musikstycken för andra instrument än de ursprungligen avsedda. Dag Wiréns Marcia var skriven för stråkorkester, men Hillman arrangerade denna marsch för blåsorkester. Han var stolt över sitt arrangemang och berättade vid tillfälle för tonsättaren själv, att han hade gjort ett arrangemang för blåsorkester av Marcia. Hillman visste inte, att Wirén icke uppskattade mässingsmusik. Tonsättaren lär ha fräst till: ”Det är då själva f-n, att man inte skall få ha någonting i fred!”

Musikkåren spelade icke desto mindre Hillmans arrangemang av Marcia. Vi åhörare kunde snart slå fast, att Hillman hade rätt och Wirén fel. Man spelade även Västkustsallad, ett potpurri av västkustmelodier. Kanske skulle man kunna gå vidare med en cd-skiva med Lennart Hillmans verk?

Lyft fram våra musikkårer!

Drillflickorna har akrobatiska talanger och bygger ”tablåer” i god gammal stil.
Drillflickorna har akrobatiska talanger och bygger ”tablåer” i god gammal stil.

På samma sätt gav Polisens musikkår (bildad 1934) och Göteborgs blåsarsinfonietta konserter med skickligt framförda musikstycken och mycket intressant musikhistoria mellan varven. De gav oss ytterligare ett par exempel på att musikkårer också i dessa yttersta tider lever vidare och spelar utmärkt. Presentatörerna var både trevliga och kunniga. Frågan blir då: Får musikkårerna den uppmärksamhet, som de är värda? Tyvärr måste jag besvara denna fråga nekande. Där fanns visserligen hela tiden gott om åhörare i Kronhusets konsertsal, men där var aldrig fullsatt. Jämför man dessa åhörarsiffror med åhörarsiffrorna för rock- och popkonserter, måste man säga, att antalet åhörare i Kronhuset var på tok för litet. Här bjöds musik av bästa slag och musik med stor variation. Trenderna styr, och trenderna är orättvisa. Viss musik gynnas för mycket, och annan missgynnas i stället högst orättvist. Därför är det glädjande att Kulturkalasets arrangörer ordnade denna Blåsorkesterfestival. Vi hoppas, att den återkommer, och att våra musikkårer får större uppmärksamhet. De förvaltar ett viktigt kulturarv samtidigt som de obehindrat rör sig i nutiden. Kulturarvet visar sig dessutom ofta vara en del av framtiden. Om fler rock- och popartister gör som Ulf Lundell och lyssnar till militärmarscher, kanske även de finner användbara melodier i dessa musikstycken. På så vis kan förhoppningsvis fler ”superhits” tillkomma. Eller skall vi säga örhängen, schlagers, slagdängor och evergreens? Utvecklingen är stor inom den musikaliska världen även vad gäller benämningarna.

Klicka här för denna artikel som pdf