Dragspelet – ett instrument för Mölndals stad

Sveriges dragspelshistoria blev ett standardverk i (hittills) tre delar. Under 2017 fullbordade Bo Nyberg sitt livsverk med den tredje boken, som går fram till 1999. Skildringen börjar år 1960 och omfattar alltså 40 händelserika år. Där hittar man mycket av intresse från västsvensk synvinkel.

Slut på dragspelstillverkningen

Dragspelshistorikern Bo Nyberg har utfört ett storverk med sin dragspelshistoria i tre band. Foto: Privat.
Dragspelshistorikern Bo Nyberg har utfört ett storverk med sin dragspelshistoria i tre band. Foto: Privat.

Bokens titel är: Bo Nyberg, Det svenska dragspelet: Del 3, 1960–1999 (NM Förlag 2017, 208 sidor, rikt illustrerade, jämte en cd). Boken är rikstäckande, men Västsverige dyker ofta upp i krönikan, som är av stort intresse för västsvensk musikhistoria. Sverige har haft många dragspelsfabriker eller verkstäder för tillverkning av dragspel. Det rörde sig om ett mellanting mellan industri och hantverk. Under 1900-talets senare hälft steg dock lönekostnaderna. Dragspelsfabrikerna upphörde därför med tillverkningen och beställde dragspel (med de svenska dragspelsfabrikernas namn och märken) i Italien. Som bekant gjorde många andra industrier (till exempel konfektions­industrin och väskindustrin) på samma sätt. Tillverkare blev importörer och grossister. Hagström i Älvdalen (i Dalarna) slutade tillverka dragspel 1970. Därmed var historien om det svensktillverkade dragspelet slut (med undantag för en kortvarig dragspelstillverkning i Munkfors i Värmland 1988). De gamla dragspelstillverkarna beställde dock dragspel av egna modeller i Italien. Bo Nyberg har mycket att skildra och redogöra för. Så här i efterhand har han fått fram åtskilligt, som rätteligen borde ha varit med i de föregående delarna, men bättre sent än aldrig. Dessa uppgifter kommer med i denna del.

En nedgångstid

Mölndals Dragspelsklubb spelar i Åbybergsparken. Foto: Lars Gahrn.
Mölndals Dragspelsklubb spelar i Åbybergsparken. Foto: Lars Gahrn.

Från västsvensk synvinkel finns åtskilligt av intresse: Musikvaruhuset Muskantor & Co, Albin i Hyssna (en viktig underleverantör), Dragspels-Skandia Dise AB i Göteborg, Elme i Borås, Karlssons Musik i Fjärås (med dragspelsmuseum) och Rämjes Musik i Trollhättan, Strömstad, Vänersborg och Väne Ryr. Läser man Nybergs bok, får man bilden av stor livaktighet och omfattande verksamhet. Man skulle nog inte ha uppfattat, att 1960-talet var en stor nedgångstid för dragspelarna och deras musik, men så var det. I tv-rutan förekom dessutom Sten Broman, dragspelets ärkefiende, som vräkte ur sig förfärliga tirader: ”Det ruskigaste och mest idiotiska som är uppfunnet i hela världshistoriens tidsrymd av flera millioner år, det lägsta som mänsklig hjärna kunnat fundera ut – det är dragspelet!” En man som gör sig skyldig till så våldsamma överdrifter, kan man inte gärna ta på allvar. Hans enda sakkritik är dessutom felaktig. Han påstod, att dragspelet ”praktiskt taget saknar övertoner” och därför har ”en påver, torftig klang”. Mätningar av dragspelets klanger har dock visat, att dragspelet har fler övertoner än de flesta andra instrument. Han hade helt enkelt fel men gjorde ändå lycka inför allmänheten, eftersom han vågade föra fram sina uppfattningar på ett så tillspetsat, hånfullt och kraftfullt sätt, att hans utgjutelser fick ett slags underhållningsvärde. Sten Broman hade åsikter om allt: uttal av ortnamn, matlagning, ölsorter och så vidare. Om han hade rätt eller fel, ansågs av många vara av mindre betydelse.

Dragspelarna återhämtar sig

Sjöman spelar dragspel. Målning av Esaias Thorén 1929.
Sjöman spelar dragspel. Målning av Esaias Thorén 1929.

1960-talet var popmusikens årtionde. Det mest kända och spelade instrumentet var elgitarren. Drag­spelarna var dock många, och deras musik uppskattades i vida kretsar. De arbetade vidare och organiserade sig 1968 i Sveriges Dragspelares Riksförbund (SDR), som året därpå började ge ut tidskriften Dragspelsnytt. Dragspelsfestivaler anordnades årligen från och med 1969. Radion sände dragspelsprogram. Ute i landet bildades dragspelsklubbar, och så vidare. Bo Nyberg redogör sakkunnigt för både det ena och det andra. Han skriver bra och låter både dragspelsmärken och dragspelsartister passera revy. Allt detta är av stort värde även från Mölndals synvinkel.

Dragspelet – Mölndals instrument

Gammalt dragspel i Mölndals Hembygdsmuseums samlingar. Foto: Lars Gahrn.
Gammalt dragspel i Mölndals Hembygdsmuseums samlingar. Foto: Lars Gahrn.

När jag har utforskat Mölndals musikhistoria, har nämligen den insikten vuxit fram, att dragspelet var det vanligaste instrumentet i Mölndal innan Musikskolan (grundad 1945) ökade musiklivets bredd. Möjligen kan dragspelet ännu vara ett av de vanligaste och mest spelade instrumenten, men sådant är svårt att mäta sedan även andra instrument blivit mycket vanliga, i all synnerhet gitarren. I Folkets park på Kikås anordnades dragspelstävlingar med många musiker och stor publik. Musikaffären var en av Hagströms många affärer, som alltså var inriktad på i första hand dragspel. Den övertogs av föreståndaren Tage Westerdahl, som anordnade musikskola för sina kunder. De flesta av eleverna lärde sig spela dragspel. Mölndal hade på 1950-talet en dragspelsfabrik, som drevs av bröderna Sjöholm. Under någon tid fanns den i Kållered. Mölndal har också en livaktig dragspelsklubb, som spelar med stor skicklighet och spelglädje. Bo Nyberg har tyvärr inte lyckats få fram uppgifter om den, men andra dragspelsklubbar presenteras som typexempel. Mölndals dragspelsklubb återstår att beskriva. Dragspelets lokalhistoria återstår att skriva här som på andra orter, men den övergripande historien har Bo Nyberg på ett mycket förtjänstfullt sätt skrivit.

Lars Gahrn

Annonser