Fregatten Jylland vann slaget och uppmärksamheten

Det allra sämsta sättet att förvara båtar är att låta dem ligga i vatten. Under vår semesterresa i Danmark 2017 fann Niklas Krantz och jag, att danskarna var mycket väl medvetna om att båtar inte bör ligga i vatten. I Ebeltoft svävade fregatten Jylland i luften, helt fjärmad från havsvattnet.

Kyrkbåtar i båthus

Fregatten Jylland ligger i torrdocka, men på avstånd ser hon ut att ligga i vatten. Foto: Lars Gahrn.
Fregatten Jylland ligger i torrdocka, men på avstånd ser hon ut att ligga i vatten. Foto: Lars Gahrn.

Redan vikingarna visste hur det skulle gå till. Man drog upp fartygen på land, när man inte behövde använda dem längre. Dalkarlarna vet hur det skall vara. När de har återvänt från kyrkan i sina kyrkbåtar, drar de upp dem på land, in i båthusen, där de är skyddade även för regn. Av många orsaker är det olämpligt att låta regalskeppet Wasa ligga i vattnet. Hon är nu uppställd i ett skyddande glashus, som påminner om Snövits glaskista. Alla fartyg läcker, frågan är bara mer eller mindre. Järnfartyg rostar. Träbåtar ruttnar eller angrips av skeppsmask. Vatten behövs för att båtar skall kunna färdas framåt, men där upphör fördelarna.

Fregatt i torrdocka

Ett långt träskrov är äntligen skyddat mot väta underifrån.
Ett långt träskrov är äntligen skyddat mot väta underifrån.

I Ebeltoft har danskarna lagt fregatten Jylland i torrdocka. Skrovet ligger i en ställning. Så mycket av skeppet, som skulle vara nedsänkt i vatten, befinner sig under torrdockans överkant. På avstånd får man intrycket att skeppet trots allt ligger i vatten. Här kommer dock vatten aldrig att fyllas på. I skeppets botten finns nämligen en öppning, så att man tack vare en trappa kan komma ner på bottnen av torrdockan. Här nere kan man vandra omkring och se skrovet underifrån och snett underifrån. Det är en mäktig upplevelse. Även den stora propellern kan man se på detta vis. Jag skriver detta för att fästa uppmärksamheten på ett mycket bra sätt att förvara fartyg bevara dem från vatten. I framtiden kommer ostindiefararen Götheborg att ha seglat i färdigt. Hon bör då skyddas från både rötskador och skeppsmask. (Tyvärr lär skeppsmasken ha angripit henne.) Danskarna har givit oss ett utmärkt exempel på hur man kan göra.

Slaget vid Helgoland

Schwarzenberg har skjutits i brand av danskarna. En av flera oljemålningar, som visar slaget vid Helgoland.
Schwarzenberg har skjutits i brand av danskarna. En av flera oljemålningar, som visar slaget vid Helgoland.

Fregatten Jylland är en stor sevärdhet. Hon byggdes redan 1857-1860 och följde i många avseenden de gamla mönstren. Ångdriften och propellern var nyheter, men i övrigt överensstämde hon med de gamla krigsskeppen. Hon var helt och hållet byggd i trä. Seglen och inte ångan var den viktigaste drivkraften. Kanonerna var slätborrade framladdningskanoner. Detta innebar att tidsåtgången för laddning var större än på en bakladdningskanon. Dessutom var träffsäkerheten sämre än för en räfflad kanon. Anledningen till att man har varit så angelägen om att bevara henne är, att hon var med i slaget vid Helgoland 1864 under det olycksaliga kriget 1863-1865, då Preussen och Österrike anföll Danmark för att erövra hertigdömena Slesvig och Holstein. Tyvärr lyckades de med detta. Tyskarna var nämligen i alla avseenden överlägsna och segerrika till lands. Tack vare den starka danska flottan härskade danskarna dock – som vanligt – till havs. Österrikarna sände då fregatterna Schwarzenberg och Radetzky tillsammans med mindre preussiska örlogsfartyg mot Danmark för att bryta danska flottans blockad av tyska hamnar. I Nordsjön befann sig en dansk eskader bestående av fregatterna Nils Juel och Jylland samt korvetten Heimdal. Eskaderchef var örlogskapten Edouard Suenson. Den 9 maj 1864 möttes de två eskadrarna i närheten av Helgoland. De båda eskadrarna beskjuter varandra våldsamt i två timmars tid, men skjutavståndet är länge alldeles för stort, och träffsäkerheten är dålig. Inget av fartygen sänks eller erövras av fienden. Förlusterna i manskap är mycket små.

Dansk seger

Jyllands vapen – ett av flera väl utförda träsnideriarbeten.
Jyllands vapen – ett av flera väl utförda träsnideriarbeten.

Avståndet mellan skeppen minskar, och träffarna blir alltfler. Danskarna inriktar sig på att träffa Schwarzenberg, som får ta emot 70 skott. Tyskarna inriktar elden i första hand på Jylland, som är det mittersta av de danska skeppen. Schwarzenbergs förmast blir avskjuten och fattar eld. Brand ombord på ett träfartyg, som innehåller ett stort lager av krut, är en mycket allvarlig fara. Tyskarna avbryter striden och seglar undan mot Helgoland. Deras försök att vinna sjöherravälde och avbryta danskarnas handelsblockad har misslyckats. Danska flottan har segrat. Edouard Suenson styr mot Kristiansand, där de stupade begravs. (Danskarnas förlustsiffror är mindre än hälften av tyskarnas.) Därefter seglar eskadern till ett jublande Köpenhamn. Äntligen en dansk seger! Danmark har återigen visat sig behärska havet. Detta krig mot Österrike och Preussen är Danmarks sista krig. (Vid Tysklands anfall den 9 april 1940 bjöds som bekant inte något nämnvärt motstånd.) Sjöslaget vid Helgoland är Danmarks sista seger. Bläddrar man i skildringar av krigets historia, finner man snart historiemålningar, som visar skeppen i kamp mot varandra. Det har varit angeläget att minna om denna seger i bild.

Oerhörda kostnader för bevarande

Amputation av sårad sjöman.
Amputation av sårad sjöman.

Av samma orsak har det varit angeläget för danskarna att bevara ett av fartygen, som har deltagit i sjöslaget. Mycket arbete samt pengar, pengar och åter pengar krävs för att bevara och hjälpligt hålla i stånd ett träfartyg. Jylland har givetvis genomlidit all förnedring, som kan drabba ett utrangerat fartyg: plundring av allt lösöre, förruttnelse, förfall, kölsprängning och förlisning vid kaj. Då och då har faran varit överhängande att hon skulle huggas upp, men danskarna har inte gett sig. Nu är hon upprustad och i bättre skick än någonsin. Danskarna har berikat vårt kulturarv med ett museifartyg i bästa möjliga skick. På grund av kostnaderna och träets förgänglighet finns tyvärr inte många äldre fartyg bevarade. Fregatten Jylland ger besökarna en stor upplevelse. Visst kan man gå på sjöfartsmuseer och titta på fartygsmodeller eller oljemålningar, men att träda in i verkligheten är något helt annat och större.

Prins Carl (konung Håkon) var ombord

Slaget vid Helgoland 1864 är den största händelsen i fregattens långa historia, men ciceronerna erinrar gärna om att prins Carl av Danmark fick sin sjömansutbildning ombord 1886-1887. Prinsens porträtt hänger på en vägg (förlåt, ett skott) ombord. Namnet Carl väntar man sig verkligen inte att finna inom danska kungahuset, där helt andra mansnamn går i arv. Orsaken till det ovanliga namnet är att prinsen var dotterson till konung Karl XV av Sverige och Norge. (Norrmännen kallar honom numera Karl IV.) Prinsen blev så småningom kung av Norge och känd som Håkon VII. Han var en ”meget god konge”, säger man ombord på Jylland. Norrmännen instämmer; de har givit honom hedersnamnet ”Håkon Rakrygg” på grund av hans beslutsamma kamp mot den tyska ockupationsmakten. Prins Carl eller kung Håkon är bara en av många kungligheter, som har farit med skeppet. År 1874 byggdes hon nämligen om till ”kongeskib”, alltså danske kungens chefsfartyg. Fartyget fick nu kungliga gemak och salonger längst akterut. All denna härlighet (rekonstruerad) kan man ta del av också i våra dagar. År 1875 eskorterade Jylland konung Oscar II av Sverige och Norge, då han seglade från Helsingborg till Köpenhamn. Konung Oscar hade en gedigen utbildning som sjöofficer och lång tjänstgöring till sjöss. Han älskade sjölivet. Man har all anledning att föreställa sig att han med stor förtjusning tog tillfället i akt att beskåda och granska det redan då berömda fartyget. År 1892 är skeppets storhetstid slut. Rigg, artilleri och maskineri tas bort. Vägen tillbaka har varit lång, men nu är vi där.

Rosa kanon

Niklas Krantz vid den rosa Barbiekanonen – ett av danskarnas sluga och framgångsrika PR-trick för att dra uppmärksamheten till sig.
Niklas Krantz vid den rosa Barbiekanonen – ett av danskarnas sluga och framgångsrika PR-trick för att dra uppmärksamheten till sig.

Kommer man ombord, bör man inte tala om, att man är svensk. Danskarna svär nämligen ve och förbannelse över de svenska gjutjärnskanonerna. Så här mer än 150 år efter skeppets färdigställande har vi nämligen kommit underfund med att kanonerna egentligen var föråldrade, när de beställdes. Det insåg man nog inte på den tid, då det begav sig. Moderniseringen av världens örlogsflottor (och arméer) gick med nutida mått mätt förtvivlat långsamt. Det, som tidigare hade varit mycket bra, kunde väl duga även i framtiden? Så tyckte och trodde man. Lyckligtvis var även fienderna långsamma i förändringsarbetet, och som bekant var Jylland ett tillräckligt fruktansvärt örlogsskepp för att vinna slaget 1864. En sak är vi svenskar emellertid helt oskyldiga till, nämligen färgen på skeppskanonen vid ingången till museihallen. Kanonen är rosa, målad i Barbies och alla kvinnliga flickors färg. Niklas Krantz och jag skrattade gott, när vi såg den rosa kanonen. Vi förstod, att vi och alla andra besökare var utsatta för en slug PR-kupp. Här i världen gäller det att väcka uppmärksamhet och synas. Att danskarna lyckades väcka uppmärksamhet framgår av att jag skriver dessa rader. Antalet bevarade skepp är litet, men antalet bevarade kanoner är stort. Endast i undantagsfall skrivs något om någon av dem, men nu har jag skrivit mycket om den rosa kanonen enbart med anledning av färgen. Danskarna vet hur de skall göra. Fregatten Jylland vann inte bara slaget vid Helgoland utan även slaget om uppmärksamheten (bland annat tack vare den rosa kanonen). Mycket bra arbetat!

Läs vidare

En god redogörelse för det mesta, som man vill veta, finns i boken: Fregatten Jylland vandt slaget. Text: Fregatten Jylland och Mogens Greve. Redaktion: Fregatten Jylland (2017, 94 sidor, omslagen inräknade, rikt illustrerade). Bokens titel förklaras av att även tyskarna utropade sig som segrare. Vad får man inte höra genom krigspropagandan!? Om det ena av de två stora fartygen blir skjutet i brand, och om hela eskadern flyr undan, kan man dock inte utropa sig till segrare utan att utmana löjet. Danskarna vann slaget, och hör sen!

 

Annonser

Offeraltaret på Sixten Sparres och Elvira Madigans dödsplats

Hur kunde Sixten Sparre bli en hjälte? Allt han gjorde var ju fel. Han deserterade från sitt regemente, övergav hustru och barn, sköt sin älskarinna och sköt slutligen sig själv. År 1889 var allt detta fruktansvärda förfärligheter, och fastän många tabun har fallit sedan dess, är ingenting av detta bra i våra dagar heller.

Gemensamt självmord?

Elvira Madigans och Sixten Sparres gravar är omgivna av bänkar för besökare. Foto: Lars Gahrn.
Elvira Madigans och Sixten Sparres gravar är omgivna av bänkar för besökare. Foto: Lars Gahrn.

Sixten Sparre tjänstgjorde som löjtnant vid kungliga skånska dragonregementet i Kristianstad. Dit kom Cirkus Madigan. Sixten Sparre förälskade sig – som så många andra – i den vackra lindanserskan Hedvig Jensen med artistnamnet Elvira Madigan. Fastän hennes närmaste gjorde allt för att skydda henne mot påträngande uppvaktning, lyckades Sixten Sparre och Elvira Madigan inleda en hemlig brevväxling. En dag rymde hon från cirkusen och han från sitt regemente och sin familj. Tillsammans reste de till Danmark, där pengarna snart tog slut. I Taasinge var läget förtvivlat. De båda gick ut i skogen med en matsäckskorg, slog sig ned på marken med en regnkappa under sig samt ett paraply och ett parasoll uppslagna. Detta såg ut som en vanlig picknick. När deras kroppar påträffades efter några dagar, var båda döda, skjutna genom huvudet av ett revolverskott. Detta är vad man vet. Utifrån omständigheterna har man allmänt dragit slutsatsen, att de hade beslutat att begå självmord. Efter en sista måltid skulle han ha skjutit först henne och sedan sig själv. (Se Ny svensk historia: Ett folk på marsch 1872-1914: en bokfilm av Erik Lindorm, Sthlm 1958, s. 104-105.)

Kärleksmartyrer

Offeraltaret på dödsplatsen.
Offeraltaret på dödsplatsen.

Hur kunde detta kärlekspar bli ett hjältepar? Deras grav på Landets kyrkogård blev en vallfartsort för älskande par. Johan Lindström, mera känd som Saxon, skrev ett sorgligt skillingtryck, som stundom sjunges ”än i våra dar, minsann”! Birgit Th. Sparre skrev en roman om dem (”Möte med kärleken”, 1954), och så vidare. Helt klart tyckte man synd om dem. Kanske såg man dem som ett slags kärleksmartyrer i ett hårt, dömande och trångsynt samhälle med en upprörande dubbelmoral, där den stora kärleken, passionen, lidelsen, som överskrider alla gränser och bryter mot alla förbud, inte har någon plats utan dödas av dömande, avståndstagande och utfrysning. Leo Tolstoj skrev en roman, Anna Karenina, i samma ämne. Ungefär så är det nog. Deras sorgliga kärlekssaga har inom vår kulturkrets blivit lika känd som Karl XII:s död vid Fredrikssten och skottet på operamaskeraden.

Irrvägar i skogen

Lars Gahrn nedlägger ett mynt på altaret. Foto: Niklas Krantz.
Lars Gahrn nedlägger ett mynt på altaret. Foto: Niklas Krantz.

Sommaren 2017 gjorde Niklas Krantz och jag en semesterresa till Danmark. Niklas var mycket angelägen om att se platserna, som minner om Sixten Sparre och Elvira Madigan. Deras gravplatser på Landets kyrkogård fann vi lätt nog. Där hade man iordningställt en minnesplats. De båda gravarna omgavs av två halvrunda bänkar, som tillsammans bildade en rundel. Här kunde ett större sällskap sitta ned, medan en ciceron berättade om Elvira och Sixten. Att hitta dödsplatsen ute i skogen var däremot betydligt svårare. Niklas var outtröttlig, och även jag hör till de ihärdiga. Vi ville inte ge oss, när vi befann oss så nära. På kvällen körde Niklas utefter de två vägar, som omgav skogen på båda sidor. Vi spanade efter något slags vägvisare, som enligt uppgift skulle finnas, men vi fann ingenting. Morgonen därpå var vi åter på plats. Två damer pekade ut den väg, som vi skulle gå in i skogen. Sedan skulle vi ta till höger, därefter till vänster, sedan till höger igen och så vidare eller något liknande. Vi vandrade iväg och svängde hit och dit tills vi inte visste åt vilket håll vi skulle ta av nästa gång. Vi skulle ha missat platsen, om inte en skogsvandrare hade uppenbarat sig och gett oss ytterligare höger-vänster-vägledning. Där vid skogsvägen fanns vägvisaren, en låg sten med en grund inskrift, som vi inte kunde läsa.

Minnesaltare och offerkast

Gravvård i Strängnäs domkyrka för prinsessan Isabella, död 1566.
Gravvård i Strängnäs domkyrka för prinsessan Isabella, död 1566.

Några meter innanför skogsvägen fanns en stor informationstavla med bilder. Där fanns även en liten rest sten med djupa fåror. Invid stenen fanns en avsågad stolpe, som bildade ett litet minnesaltare. Besökare hade lagt pengar på detta kärleksaltare. På stolpen stod vidare en liten burk med blommor. Bredvid stolpen stod en annan burk med blommor. Förr i tiden hade man offerkast på platser, där folk hade mist livet. Här hade vi, sommaren 2017, nästan 130 år efter de älskandes död något liknande. Man skall ta seden dit man kommer. Niklas Krantz lade ned ett svenskt mynt, och jag lade ned ett danskt mynt med hjärtan på. (Hjärtan ingår i Danmarks riksvapen.) Allt detta är egentligen mycket anmärkningsvärt. Vi begrep givetvis mycket väl båda två, att varken Sixten Sparre eller Elvira Madigan nu kunde ha någon nytta av våra slantar. Detsamma bör ha gällt dem, som före oss lade mynt på stockens ovansida. Kan de ha någon glädje av att folk ännu minns dem och beklagar deras levnadsöde? Vem vet? Denna möjlighet räcker för att nutida offerkast skall uppstå. När statsminister Olof Palme blev mördad, lade folk rosor på dödsplatsen. Rosor och andra gåvor bildade till slut ett berg. Så har skett även vid andra tillfällen, då någon känd gestalt hastigt och sorgligt har mist livet.

Mynt vid furstinnan

När döden kommer som en chock för de efterlevande, kan mycket hända, men mera anmärkningsvärt är att man offrar åt människor, som har varit döda i århundranden. I Strängnäs domkyrka har en dotter till Johan III och Katarina Jagellonica begravts. Den lilla flickan har fått ett gravmonument, som avbildar henne själv i alabaster, liggande och iförd ett furstebarns klädsel. Min far och jag besökte Strängnäs domkyrka omkring 1970. Vi fann då att kyrkobesökare hade lagt pengar runt den lilla furstinnan. Där fanns också ett anslag, som meddelade att nedlagda mynt skulle gå till kyrkans arbete bland barn. För några år sedan besökte Niklas Krantz och jag domkyrkan. Denna gång såg jag däremot inte några mynt runt den lilla furstinnan. Desto mer överraskande blev det att finna ett litet offeraltare på Sixten Sparres och Elvira Madigans dödsplats. Mest förvånande var dock att finna att folk kastade in mynt till Mora stenar i Uppland. (Jag har skrivit en särskild artikel om detta.)

Koordinater

Till min stora förvåning lyckades vi inte bara hitta dödsplatsen utan även finna rätt väg ut ur skogen igen. (Som ni nog förstår skrivs denna artikel inte ute i skogen, där dödsskotten small en gång för snart 130 år sedan.) Platsen är svår att hitta, och därför anges dess läge med koordinater. Vi hade dock inte så modern teknisk utrustning, att vi kunde leta oss fram på detta sätt. Märkligt nog kom vi fram ändå. Detta blev på många sätt en sällsam upplevelse.

 

Stifts- och landsbiblioteket i Skara – en skattkammare med stora utvecklingsmöjligheter

Skulle staden Skara ha funnits utan Skara domkyrka? Så här i efterhand är det svårt att urskilja andra orsaker till stadsbildningen än domkyrkan, dess prästerskap och andra anställda, även om andra orsaker måste ha funnits.

Domkyrkan skapade kultur

Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.
Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.

Än i dag står domkyrkan mitt i byn eller mitt i staden. På södra sidan av domkyrkan ligger Djäkneskolan eller gymnasiet, som på senare tid blev högstadium och i skrivande stund skall byggas om till kommunhus. På norra sidan av kyrkan finns Stifts- och landsbiblioteket. Båda dessa har domkyrkan att tacka för sin tillkomst. Svenskt skolväsen har Svenska kyrkan som sitt ursprung. Biblioteket tog hand om gymnasiets och domkyrkans böcker, som drar till sig åtskilliga ”pilgrimer”, även från ”Utlanden”. Fredagen den 27 oktober 2017 besökte Niklas Krantz och jag Stifts- och landsbiblioteket. Biblioteksassistenten Sven-Olof Ask är också skattmästare i Föreningen för Västgötalitteratur. Niklas Krantz är en flitig styrelseledamot i denna förening. De två har ett ingående och omfattande samarbete. Denna fredag hade Ask lovat Krantz att visa oss omkring bakom de låsta dörrarna. Här i Skara har funnits en domkyrka och en skola sedan urminnes tider. Därför har biblioteket Sveriges äldsta bok.

Sveriges äldsta bok

Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.
Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.

I en väl skyddad monter ligger Skaramissalet från omkring 1150. Detta är en mässbok eller kyrkohandbok med de liturgiska texter, som användes av prästen under gudstjänsterna. Många sidor fattas, men de återstående har bundits in i två band. Det ena är utställt i biblioteket, det andra i Västergötlands museum några hundra meter längre bort. (Detta har visat sig vålla viss förvirring. Somliga påstår att missalet finns i biblioteket. Andra påstår att missalet finns i museet. I värsta fall kan tvist uppstå, men båda sidor har alltså rätt.) Boken är visserligen 850 år gammal, men den tillhör inte desto mindre den levande litteraturen, som läses och studeras. Den är utgiven både i faksimil och med vanliga tryckbokstäver. Dessutom har flera forskare förklarat texten och skrivit om handskriften. Utgåvan är både stor och tjock, en riktig ”kaffebordsbok”. Detta är den största dyrgripen, men där finns fler, exempelvis Hemsjömanualet, en annan kyrkohandbok. För några år sedan gick man igenom samlingarna och hittade då många okända rariteter, bland annat en handskrift om gamla runinskrifter. Skolan i Skara är mycket äldre än Sveriges alla universitet. Följaktligen finns här många gamla böcker, som saknas i de flesta andra biblioteks samlingar.

Biblioteket – ett romanskt palats

Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.
Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.

Inte bara böckerna är av stort värde. Själva biblioteksbyggnaden är ett palats, byggt 1858-1860 i medeltida stil för att passa ihop med domkyrkan. I biblioteksbyggnaden härskar den romanska rundbågestilen. När detta palats uppfördes, hade nygotiken ännu inte slagit igenom. Rundbågen härskade i kyrkorna, och ännu hade man inte bestämt sig för att göra en gotisk katedral av Skara domkyrka. Skillnaderna mellan biblioteket och domkyrkan har alltså blivit större efter Zettervalls restaurering av domkyrkan 1886-1894. (Denna innebar som bekant, att man renodlade domkyrkans gotiska stildrag.) Man måste dock säga, att byggnaderna går mycket bra ihop trots skillnaderna, och att dessa snarare ökar än minskar de båda byggnadernas värde. Var och en har sin särprägel och lockar till ingående granskning. I denna byggnad härbärgerades en gång biskopen, biblioteket och fornminnesföreningens samlingar. Huset var biskopspalats, bibliotek och museum, allt på en gång.

Högtidligt bibliotek – nästan kyrka

Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.
Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.

I nedervåningen finns i våra dagar Skaras turistbyrå och utställningslokaler för bibliotekets samlingar. Här kan vi beskåda Skaramissalet bakom pansarglas. I andra våningen har vi biblioteket. Man tror sig nästan vara i en kyrka. Här är högt i tak. Överallt finns rundbågiga valv och fönster. I läsesalen finns ett bord och skinnklädda stolar från Skara tingshus. Här har vi en läsesal, som är en del av Skaras historia. Var finner man dess like? Vid vårt besök träffade vi Åke Möller i läsesalen. Han skriver Mariestads historia och anmäler sin ankomst i förväg, så att Ask kan leta fram de böcker, som han önskar denna gång. Här i Stifts- och landsbiblioteket lär Ask känna sina låntagare. Han visade sig vara mycket imponerad av Möllers insatser. ”Han är amatörforskare, men stryk ordet amatör!” Längst bort till vänster, omstrålad av fönstrets ljus, står en byst av Karl XIV Johan. ”Sådana byster skänktes år 1823 till alla läroverk”, berättade Ask. Så var det, men här i Skara står bysten kvar. Hur många andra byster har överlevt de två århundranden, som snart har gått?

Skattkammare med utvecklingsmöjligheter

I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.
I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.

Här finns mycket att fördjupa sig i, bland annat akademiska avhandlingar från 1700- och 1800-talen. De innehåller många värdefulla uppgifter, om de läses med urskiljning. Likaså finns här handskrifter av stort värde, bland andra västgötska sockenbeskrivningar, som likaledes kan visa sig vara mycket givande, om de läses med urskiljning. Med dagens teknik kan sådana källor och sådana avhandlingar skannas av och läggas ut på nätet. Så arbetar man utomlands och – i viss mån – även här hemma i Sverige. Avhandlingarna är skrivna på latin och följaktligen icke läsbara för det stora flertalet av dagens forskare. De borde översättas till svenska. Föreningen för Västgötalitteratur ger ut en och annan sådan äldre skrift i översättning. Man har rentav översatt samtliga topografiska avhandlingar, som handlar om Västergötland, men vi har ju även det övriga riket! Vilken förening tar hand om denna arbetsuppgift? Föreningens insatser manar till efterföljd. Stifts- och landsbiblioteket är fullt av arbetsuppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag hoppas verkligen, att de styrande inser, att Skaras lärdomshistoria kan bli en viktig del av dess framtid, om man bibehåller denna kulturinstitution och satsar lite mer på den.

Vilken härlig stad!

Domkyrkan gav upphov till skolan. Domkyrka och skola gav upphov till biblioteket. Skolan gav upphov till museet. Domkyrkan har varit en kulturskapare av stora mått. Präster och lärare har satt sin prägel på staden. Det är stil över den gamla stadskärnan. När Niklas Krantz körde in i stadskärnan, skymtade vi på kort tid allt det väsentliga: allén, domkyrkan, Djäkneskolan, Krönikebrunnen, Stifts- och landsbiblioteket. Här återsåg jag domkyrkostaden, och jag utbrast: ”Vilken härlig stad!” Skara är inte stort, men det har stil och kvalitet. Från domkyrkan gick jag till biblioteket. Därifrån gick vi till museet. När detta stängde, gick vi tillbaka till biblioteket. När Ask skulle stänga för dagen, gick vi till domkyrkan, som hade öppet en timme längre. Där blev jag kvar till stängningsdags. (Skara stiftshistoriska sällskap hade lagt ur sina nyutgivna skrifter i kyrkan.) Klockan 18.00 på fredagskvällen var allt stängt, och då for vi hem. Ingenstans hade man behövt kasta ut oss, men vi hade varit kvar till de sista minuterna. Man har all anledning att dröja sig kvar i Skara.

 

Herrljungabanan 150 år

Herrljungabanan fyllde 150 år under 2017. Den går från Herrljunga station vid stambanan över Öxnered (mellan Trollhättan och Vänersborg) till Uddevalla. Banan blev snart känd som ”havrebanan”. På Västgötaslätten odlades havre, som forslades på järnväg till Uddevalla, där havren utskeppades till London och stadens alla åkarhästar.

Två ånglok och ett ellok

Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.
Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.

Sedan dess har mycket hänt. Londons alla högst ekologiska men ändå miljöstörande åkarhästar har försvunnit, och havre forslas inte längre på järnvägsvagnar till Uddevalla, men havrebanan har ändå mirakulöst nog överlevt åkarhästarnas hädanfärd, bilismens genombrott och resenärernas övergång till andra färdmedel. Denna uppvisning i överlevnadskonst kan verkligen vara värd att fira, tyckte Bergslagernas Järnvägssällskap. Lördagen den 16 och söndagen den 17 september 2017 körde man jubileumståg från Uddevalla över Ryr, Öxnered och Vänersborg till Vargön och tillbaka igen, tre turer dagligen. Tre lok hade man kört upp från Göteborg, två ånglok och ett ellok.

Pensionsmässigt ellok i nyskick!

Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.
Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.

Ångloken hjälptes åt att dra vagnarna. De var sammankopplade tender mot tender, vilket alltså innebar, att det ena körde framlänges och det andra baklänges, fastän loken skiftade plats i Vargön. Härifrån skulle tåget gå tillbaka till Uddevalla. Loken kopplades loss och körde till andra änden av tågsättet, där de kopplades till igen. (Loken bör ju helst gå främst i tågsättet.) Efter första turen måste vatten fyllas på i loken. Det tar sin tid, och för att vinna tid kopplade man i stället på ett ellok från 1953. Elloket överraskade genom sin fräschhet. Det såg ut som om det vore alldeles nytt. Det nära nog strålade. Starkt var det också. Ensamt klarade det att dra de vagnar, som två ånglok med gemensamma krafter hade dragit betydligt långsammare. Detta var ett pensionsmässigt lok i nyskick.

Sotiga fönster

Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.
Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.

Bergslagernas Järnvägssällskap gör en stor och viktig insats genom att på detta sätt bevara delar av vårt järnvägshistoriska kulturarv. Vagnarna är i gott och trafikdugligt skick, även om de är huggslitna här och var. Så till exempel är fönstren genomgående en smula dimmiga. Stenkolsröken sätter sig även på glasytorna. Därför var antalet neddragna fönster stort under resans gång. Många stod och tittade ut, och åtskilliga av oss lutade sig ut, fastän detta givetvis är (eller åtminstone var) förbjudet. Jag har full förståelse för, att man inte hinner och orkar att putsa alla dessa fönsterrutor. Hade man fortfarande haft kvar straffångar, dömda till straffarbete på Marstrand, skulle man möjligen kunna döma de värsta förbrytarna till sådant tung och tidsödande arbete, men alla andra torde välja andra arbetsuppgifter. Det är otroligt hur det feta och svarta stoftet kan fastna på glasrutan. Jag gjorde ett försök att putsa ett titthål i dimman. Pappersservetten blev svart, men rutan blev inte mycket klarare. Det finns som sagt ett mycket bättre sätt att skaffa sig bästa utsikt. Man kan ju dra ner rutan, åtminstone en bit. Vi åkte genom vackra bygder med många anslående utsikter.

Flitig fotografering

Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.
Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.

Egentligen borde tillverkarna av digitalkameror och mobiltelefoner sponsra Bergslagernas Järnvägssällskap. Passagerare och åskådare fotograferade, som det ville synas utan uppehåll, vid alla stationer. Fotograferna gick helt upp i sin verksamhet. ”Man får inte stå på järnvägsspåret!” Så sade en av järnvägssällskapets medlemmar. Fotograferna vände inte ens på huvudet och svarade inte med ett ord. De bara fortsatte att fotografera. Kan man fånga två ånglok med kameralinsen, har man inte tid att bry sig om något annat. Fotograferna stod kvar. Lyckligtvis var faran för att de skulle bli överkörda av loken obefintlig, eftersom de hela tiden fotograferade loken och alltså alltid visste var dessa befann sig. (De snusbruna vagnarna var inte alls lika roliga att fotografera.) Själv tog jag visserligen en och annan bild med min enkla kamera, men jag kände mig som en liten sparv i den stora tranedansen, (och jag stod inte på järnvägsspåret). ”Jag åker bara en tur”, sade Niklas Krantz, ”men du kan ju åka mer.” Jag svarade, att kanske inte heller jag åkte mer än en tur, men att vi fick se. Slutet blev givetvis, att jag åkte inte bara första resan utan även både andra och tredje. Jag kan nu kalla mig ”pendlare mellan Uddevalla och Vargön”. Efter tredje resan var det slut för dagen, och då måste jag ”dröjande” lämna stationsområdet. Järnvägsresor med gamla lok och vagnar är onekligen något särskilt. Jag hade rest på Lysekilsbanan 2011, men jag hade verkligen inte fått nog av dem (utan snarare tvärtom).

Värdefull järnvägsreklam

Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.
Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.

Under dessa dagar vände tåget i Vargön, men några veckor senare skulle järnvägssällskapet köra på en annan sträcka av Herrljungabanan. Då bar det av mellan Herrljunga och Grästorp, där havren växte en gång i tiden. Det är mycket bra, att sällskapet på detta sätt får använda SJ:s banor. Dessa resor ger allmänheten mycket järnvägshistoria, och de skapar fördelaktig uppmärksamhet kring tåg och järnvägar. Allt kunde dock inte genomföras enligt planerna. Man hade tänkt att ta upp även en serveringsvagn och en vagn med en modelljärnväg. De skulle ha körts upp från Göteborg till Uddevalla, men tyvärr kunde de inte beredas plats på Uddevallas bangård. Som reklammakare för järnvägen gör BJS en stor insats. Folk strömmade till under dagen. Niklas Krantz och jag var tidigt ute för att åka den första turen och vara säkra på att komma med. Vi satte oss i förstaklassavdelningen. Morgonen var kylig och vagnarna ännu något fuktiga, så att andedräkten syntes som en rök (inne i vagnen). Med solen kom värmen och resenärerna. Snart var första klass överfull, och vi flyttade över till andra eller tredje klass. För 160 kronor fick man en biljett, som berättigade innehavaren att åka ”hur mycket som helst hela dagen”, det vill säga tre resor Uddevalla-Vargön tur och retur. När vi lämnade staden vid Bäveån fram på eftermiddagen, kände jag mig något skuldmedveten. Var biljettpriset inte egentligen för lågt? Jag hade visserligen betalat vad man krävde av mig, men inte kunde jag väl ha gjort rätt för mig? Kanske borde jag ha putsat åtminstone några fönster som ytterligare en ersättning? Den sistnämnda tanken var dock så obehaglig, att jag snabbt skakade av mig den.

Från havre till arbetspendlare

År 1867, för 150 år sedan, var Herrljungabanan färdig. Först vid förra sekelskiftet började bilarna tränga undan hästarna. Många havretåg hann alltså rulla till Uddevalla. Vad skall man forsla i framtiden? Kanske kör man arbetspendlare. En fördel med att åka tåg är att man kan sitta och arbeta med sin dator under hela resan. Både bussar och tåg har nu uttag för internetuppkoppling. Detta gäller dock lyckligtvis inte de tåg, som Bergslagernas Järnvägssällskap kör. Själv har jag så mycket att titta på, att man sannolikt aldrig kommer att finna mig med en dator på tåget mellan Uddevalla och Vargön, även om jag åker sträckan fram och åter tre gånger samma dag.

 

 

Bokauktion och bokkultur i Stora Levene

Visst fanns här västgötalitteratur, men här fanns också all annan litteratur, som kan intressera västgötar, det vill säga alla slags böcker. Jag skriver om en bokauktion, som Föreningen för Västgötalitteratur anordnade i Stora Levene lördagen den 18 november 2017. Niklas Krantz, själv styrelseledamot, hade vänligheten att ta mig med till denna bokfest i församlingshemmet.

Gräfsnäs i Göteborg!

Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.

Utefter församlingssalens väggar stod uppfällda bord, där auktionens böcker låg uppradade i nummerordning. Trängseln kring borden var stor. Själv höll jag dock på att fastna i förhallen. Här höll Jerker Pettersson vykortsmarknad. På jakt efter gamla vykort från Mölndal blev jag tvungen att bläddra igenom alla vykort från Göteborg, vilket var nog så intressant. (Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa även vykort från Göteborg.) Bland dessa vykort hittade jag ett, som visade Gräfsnäs slottsruin (poststämplat i gamle kung Oscars dagar den 13 juli 1903). Enligt vykortets tryckta text ligger Gräfsnäs i Göteborg! Jag skrattade högt och beslöt mig genast för att köpa även detta vykort. Göteborgarna har en ful ovana att räkna även grannkommunernas större sevärdheter till Göteborg (eller ”Storgöteborg”), men att Gräfsnäs, ungefär sex mil från Götastaden, kunde räknas till ”Storgöteborg” hade jag inte någon aning om. Jag skall skämta med åtskilliga göteborgare om deras annexion (övertagande) av Gräfsnäs. Jerker Pettersson hade en egen bokmarknad, och där köpte jag två böcker.

Antikvariatsinnehavare fyndar

Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.
Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.

Allsköns bokvänner fyllde den ljusa och rymliga församlingssalen. I mängden fanns en och annan antikvariatsinnehavare. Där fanns Göran Midman från Hjo och Anders Josefson från Floby. Från Ods bokkafé kom Gerd Ljungqvist-Persson. Antikvariatsinnehavarna gör stor nytta. Märker de, att de kan få en bok så billigt, att de själva kan avyttra den med vinst, slår de till och köper. Bland köparna fanns några herrar, som lägger ut böcker på nätet till försäljning. Förtjänsten är inte stor, och inte heller omsättningen tillhör de betydande, men de får på detta sätt möjlighet att arbeta med böcker, och de kommer i förbindelse med många intressanta människor. En antikvariatsinnehavare försvarade inför sin fru sitt sysslande med böcker genom att påpeka, att detta arbete håller honom igång och piggar upp honom. Auktionsförrättare var föreningens ordförande, prosten Johnny Hagberg, och Thomas Johansson, som innehar Limmareds Auktionshall samt Antik & Antikvariat Tranan. Hagberg har lång erfarenhet och begriper att auktionen måste gå snabbt, om de flesta skall bli kvar till slutet. (Katalogen omfattade denna gång 530 nummer och innehåller ofta 100 fler.) Hagberg och Johansson lyckades avverka ungefär 100 nummer i halvtimmen.

Auktionsförrättarna sätter buden

Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.
Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.

Hagberg sätter också regler: ”Femmor får man inte bju’ med”, löd den viktigaste regeln. Endast en, som hade lagt ett skriftligt bud, hade bjudit 55 kronor. I övrigt innehöll alla bud jämna tiotal. Vanligtvis på andra auktioner ropar budgivarna själva sina bud, men för att det skall gå snabbt, höjer Hagberg och Johansson buden. Man behöver bara hålla handen uppsträckt för att visa sig intresserad, så höjer de buden med tio kronor åt gången. Det går rasande snabbt. Har priserna gått upp över femhundra, höjer de ofta med femtio kronor åt gången. Har buden gått över tusen, höjer de hundra. För att inte kunderna skall dra ut på tiden med låga bud i början av budgivningen, kom auktionsförrättaren ofta med ett eget utropspris: ”Får jag hundra kronor?” Det fick han för det mesta, men ibland måste han sänka utgångsbudet till 50 eller rentav 20. Dessa auktioner är högst professionella, så professionella, att egna regelverk som synes har uppstått. Auktionerna får inte dra ut på tiden. Framåt slutet stod ändå åtskilliga stolar tomma.

Det är alldeles för billigt!

Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.
Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.

Flera medhjälpare såg till att allt fortlöpte snabbt och ledigt. Någon höll upp boken, som skulle säljas. Någon gick med boken till köparen och tog upp betalningen. ”Det är billigt!”, sade Hagberg ibland. Vid andra tillfällen lät det rentav: ”Det är alldeles för billigt!” Så där brukar ju auktionsförrättare säga, men tyvärr är det mycket riktigt så, att bokpriserna har sjunkit. Böcker har blivit mer svårsålda. Ibland bjöd auktionsförrättarna själva, antingen för egen del eller för vänner. Ofta blandade sig Niklas Krantz i budgivningen. Han hade hand om de skriftliga anbuden. Några få böcker såldes dyrt. Pehr Kalms Wästgötha och Bahusländska resa (1746) gick för 4 900 kronor. Boken ”Svenska kvarnar” såldes för 2 700 kronor. Böckerna var dyra i den bemärkelsen, att dessa priser låg högst. Däremot var priserna inte höga, om man tar i beaktande vad man får ge för dessa böcker i ett antikvariat, om böckerna över huvud taget kan uppbringas för pengar. Det lönar sig alltså att köpa böcker på dessa auktioner.

Räkningar och bokpaket

Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.
Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.

Auktionen gick raskt undan. Mellan tolv och ett hade man matrast. Framåt tre var auktionen slut för denna gång. Arbetet för eldsjälarna var dock inte slut. På ett bord i bakgrunden fanns ett berg med försålda böcker. Även på golvet fanns sålda böcker. Deras köpare hade inte varit med på auktionen. Nu skulle dessa böcker sändas ut till de förhoppningsvis lyckliga köparna. Med trött blick skådade skattmästaren Sven-Olof Ask ut över ett hav med lappar på bordet. Alla betalar inte kontant. I stället vill de faktureras. ”Det går väl an att fakturera en låda böcker, men ibland vill de faktureras för en bok, som kostar 120 kronor”, suckade Ask. De flesta betalar sina räkningar, men somliga måste påminnas. I något fall har man måst komma överens om en avbetalningsplan. Dessutom skall säljarna ha sin del av pengarna. Med andra ord: en skattmästare har mycket att bestyra och bevaka.

Bokkulturen främjas

Föreningen för Västgötalitteratur gör en stor kulturgärning genom att ta hand om böcker och se till så, att de får nya ägare. Säljarna får inkomst av böckerna, och givetvis tillfaller en del av intäkterna föreningen, som ägnar sig åt nyutgivning av värdefull västgötalitteratur. Föreningen befrämjar också gammal god bokkultur. Trots att han är angelägen om att det skall gå undan, kan Hagberg ofta framhäva vackra inbindningar och konstfulla bokband. Man har all anledning att vara tacksam över att någon i våra dagar fäster uppmärksamheten på sådana företeelser. I våra dagar har det tyvärr blivit så, att bilderna är det viktiga. Man strävar efter att fånga läsarnas uppmärksamhet med färgglada omslag och intressanta omslag. Bilderna finns på ett löst skyddsomslag av papper eller kartong. Klotbandet under är oftast enkelt och konstlöst. Vackra bokband kräver mer uppmärksamhet och större kunskaper från betraktaren än färgglada omslag för att bli uppskattade. De kräver mer bokkultur.

Boksamlare och särbo

Böcker har många fördelar, men till deras nackdelar hör, att de är skrymmande och tar mycket plats. En bokvän, som hade köpt mer än han hade tänkt sig, suckade högt: ”Det blir inte lätt för mig att komma hem med alla dessa böcker!” Han tänkte på vad hans fru skulle säga. Föreningens flitige medarbetare Håkan Brander från Levene hade dock ett gott råd: ”En boksamlare bör vara särbo. Jag är själv särbo och kan bära hem hur många böcker jag vill.” Tidigare i år tilldelades Brander diplom av föreningen för sina insatser. Denna gång styrde och ställde han i Stora Levene församlingshem, där han var som barn – eller snarare som herre – i huset. Han har arbetat mycket även inom pastoratet. Denne glade hedersman tillhör tveklöst bokkulturens vänner, men han har arbetat för annan kultur också, både Svenska kyrkan och hembygdsrörelsen. Bokkulturen är en port till all annan kultur.

 

Finländska flaggor i Marstrand

Finlands väg till en egen flagga var lika lång och svår som Finlands väg till självständighet. Under 2017 hissades på Marstrand den finländska flaggan, jämte de flesta av dess föregångare med anledning av att Finland firade 100 år som självständig nation. Till slut fladdrade tio (10) finländska flaggor för vinden. De utgjorde en praktfull syn. Här i Marstrand fladdrade en finländsk fana redan 1862. Marstrand är därför – historiskt sett – en mycket lämplig plats att fira Finlands flagga.

Flaggmuseum i Skansen Lejonet

Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.
Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.

Hade det inte varit för att ryssarna styrde Finland, hade alltsammans antagligen gått mycket lätt, men finländarna var tvungna att ta hänsyn till vad ryssarna tyckte och tänkte. I Marstrand söndagen den 20 augusti 2017 berättade Pether Ribbefors sakkunnigt och lättsamt om flaggornas historia. Han sköter flaggmuseet i Skansen Lejonet i Göteborg och är således sakkunnig. Dessutom visar han allt som oftast detta museums flaggor för allmänheten och har således lärt sig att framställa historien lättfattligt och trevligt. Alla finländska flaggor var inte med. På flaggmuseet hade Ribbefors en gulröd korsflagga (med gult kors i rött fält). Denna flagga blev tyvärr stulen vid något tillfälle, och Ribbefors valde att låta den likaledes gulröda lejonflaggan representera det gul-röda temat. Han tvingades göra ett urval och suckar: ”Men nog hade man kunnat ha med Svenskfinlands flagga – om stängerna hade räckt! Dessutom tror jag att en gul-röd vimpel är det allra vanligaste.” Samtliga flaggor är nytillverkade hos Flaggfabriken National, utom Nyländska Jaktklubbens, som Ribbefors hade fått av klubben.

Lejonfanan förbjöds

Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.
Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.

Hade ryssarna inte styrt och bestämt i Finland, skulle alltsammans ha varit enkelt. Finlands vapen består av ett gyllene lejon med svärd i ena tassen och i ett rött fält. Finlands flagga borde med andra ord ha varit röd och gul. En lejonflagga skapades, men redan här börjar besvärligheterna. Professor Matti Klinge har rett ut finländarnas olika överväganden och hänsynstaganden. Jag följer hans framställning. Lejonflaggan var nära att bli Finlands nationsflagga, men rött var inte lämplig färg i ett land, där ryssarna styrde. Ryssarna såg sig som kristendomens försvarare gentemot turkarna. Ryssarnas mål var att befria Konstantinopel (Istanbul), som hade erövrats av turkarna 1453. Ryssarna såg sig också som den bestående samhällsordningens försvarare mot alla slags revolutionärer och vänstermän (det vill säga liberaler, nationalister, demokrater, socialister och kommunister). Röda var vänstermännens fanor. Röda var turkarnas fanor. Rött var inte rätt i Ryssland och dess underlydande länder. Lejonfanan förbjöds av ryssarna 1860.

Flaggan i Marstrand

Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.
Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.

Skalden Zacharias Topelius var finländsk nationalist. Samtidigt var han lojalist och ville så långt som det var möjligt vara lydig och lojal mot sin lagliga överhet. Han kom på en annan lösning. I en berättelse för barn, ”Fästningen Finlands värn”, från 1854 berättar han om ett snöbollskrig kring en snöfästning. Barnen har prytt sin fästning med en röd halsduk som flagga, men deras anförare förkastar denna flagga: ”Jag säger er att vitt och blått är de finska färgerna – vitt för våra vintrars snö och blått för våra blåa sjöar.” Tänkte Topelius så mycket på snö och vatten, att han därför stannade för blått och vitt, eller fick han uppslaget från annat håll? Matti Klinge, som har skrivit en bok om Finlands färger, misstänker på goda grunder, att Topelius hämtade färgerna från den ryska örlogsflaggan. År 1862 befann sig Topelius i Marstrand. Finländarna där ville tävla i segling och behövde en flagga till sin båt. Topelius skapade en flagga åt dem. Den bestod av två fält: det nedre var blått och det övre var vitt. I övre vänstra hörnet fanns Finlands vapen. Fanan var icke en korsfana utan en randig fana med två fält, som gick vägrätt.

Segelsällskapen hade blåvita korsflaggor

Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.
Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.

När Topelius skapade denna flagga i Marstrand, var dock den blåvita korsflaggan redan färdig utan hans påverkan. Fler än han och hans vänner i Marstrand behövde nämligen flaggor till sina båtar. År 1861 bildades Nyländska Jaktklubben med den ryske tsarens nådiga tillstånd och stöd. (Jakt är i detta fall ett slags båt.) Som flagga fick man använda Kejserliga Flodsegelsällskapets flagga. Detta sällskap hörde hemma i Sankt Petersburg och använde sig av den ryska örlogsflaggan. (Segelsällskapen var ett slags frivilliga försvarsorganisationer, vilket förklarar ryssarnas välvilja.) I denna flagga såg man det blåa Andreaskorset på vit botten. Finländarna bytte ut detta kors mot ett latinskt kors, som likaså var blått. Därmed hade man 1861 skapat den flagga, som skulle bli inte bara Jaktklubbens flagga utan även hela Finlands.

Flaggor förbjöds

Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.
Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.

Vägen dit var emellertid lång. Ingenting var givet på förhand. Åren 1862 och 1863 var meningsutbytet om en flagga för Finland livligt. Även under kommande år var intresset stort. Slutligen förbjöd den ryske tsaren bruket av organisationsfanor. Endast militären fick härefter ha flaggor. Segelsällskapen betraktades dock som ett slags försvarsorganisationer och fick fortsätta att flagga. När förbudet kom, hade man redan många flaggor att välja emellan. Finländarna bidade sin tid. Under första världskrigets prövningar föll det ryska väldet sönder. I Finland utkämpades ett inbördeskrig mellan vita och röda. De vita hade vita eller med andra ord blåvita fanor. De röda hade som väntat röda fanor. Som bekant vann de vita. Inte helt oväntat innebar detta att den blåvita fanan segrade. Lejonfanan hade dock haft en stark ställning. Då de vita hade segrat, hissades den rödgula lejonfanan på Sveaborg. Finländska lantdagen beslöt dock, att den blåvita korsfanan skulle vara Finlands flagga. Man bytte i tysthet flagga på Sveaborg. Detta är i mycket korta drag berättelsen om Finlands flagga. Professor Matti Klinge har som sagt skrivit en bok i ämnet. (Matti Klinge, Finlands blåvita färger, Keru 1988, 96 sidor med många illustrationer. Jag tackar Niklas Krantz, som har fäst min uppmärksamhet på denna skrift.) Jag hänvisar till Klinges väl underbyggda framställning.

Marstrand – en viktig plats i flaggans historia

Denna genomgång visar, att Marstrand tyvärr inte var den finländska flaggans vagga. Den blåvita korsfanan hade skapats i Finland året innan. Bestämmande för flaggans utseende var inte Zacharias Topelius barnsaga från 1854 utan Rysslands blåvita örlogsflagga med Andreaskorset. Topelius, som var en framstående skald, fann dock en slående och nationalromantisk tolkning av flaggans färger. Den är vit som vinterns snö och blå som Finlands tusen sjöar. På detta sätt gjorde han de ryska färgerna finländska. Marstrand var inte platsen, där man först flaggade blåvitt, men Marstrand var en av de platser, där Finlands färger först fladdrade för vinden. Topelius påpekade, att hans Marstrandsfana var ”den första finska flagg som någonsin vajat på Atlantiska oceanen”. Pether Ribbefors understryker, att flagganvändningen i Marstrand 1862 ”verkar vara första gången som en blåvit flagga användes i internationella sammanhang för att symbolisera just Finland. Vad jag förstår blev sedan ’Marstrandsflaggan’ en referenspunkt (bland många) i den långa flaggdebatten som följde.” Ribbefors gör ytterligare ett viktigt påpekande: ”Intressant är att Finlands vapen fanns på flaggan, vilket antyder en strävan mot nationalsymbol jämfört med de övriga segelsällskapen från samma tid, vars flaggor snarare var lokala.” Marstrand är således en viktig plats i finländska flaggans utveckling.

Flagghissning på rätt ställe

Därför passade det utmärkt att fira Finlands flagga i Marstrand. Här fick man ta del av en slösande flaggprakt i sommarsolen. Man har all anledning att önska, att denna programpunkt återkommer. Alla de tio flaggorna är både vackra och intressanta. Var och en har sin egen historia, som på ena eller andra sättet speglar vårt broderlands händelserika öden. Finländarna är kända för sin stilkänsla. Den återspeglas även i deras flaggor.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.
Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.
Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.
Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.
Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf