Familjen Hall har blivit följetong i litteraturens värld

John Hall och hans maka Christina (född Gotheen) gav upphov till en underavdelning av Mölndalslitteraturen och Göteborgslitteraturen, när de anlade Gunnebo. Att det skulle bli så, hade de antagligen inte en aning om. Skrifterna i ämnet kom inte under deras tid, men nu är lavinen igång. Skrifterna med Gunnebo-anknytning blir bara fler och fler. Jag skall ägna några artiklar åt denna litteratur. För den intresserade finns mycket att läsa.

John Hall den äldre – Göteborgs rikaste köpman

Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.
Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.

År 1778 inköpte den rike göteborgsköpmannen John Hall den äldre (1735 – 1802) hemmanet Gunnebo i nuvarande Mölndals stad. Några år senare började han uppföra en ny och mycket påkostad herrgårdsanläggning, ritad av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Denna herrgårdsanläggning, nu kallad slott, skulle föra både hans och den övriga familjens namn till eftervärlden. Intresset kring Gunnebo skulle medföra ett betydande intresse kring familjen Hall, som verkligen var både färgstark och intressant. John Hall den äldre tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, och efternamnet uttalades på skotskt vis Hahl. John Hall sålde stångjärn och bräder, framför allt till Storbritannien, och skaffade sig både sågar och järnbruk, så att han själv kunde framställa en del av exportvarorna. Annars arbetade han som grosshandlare och mellanhand. Han inköpte alltså vad andra hade producerat och sålde det vidare. Hall importerade framför allt salt, kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror, och dessa kom i första hand från Storbritannien. Hans affärsspråk var – inte helt oväntat – engelska. Hall levde för sina affärer och var föga intresserad av sällskapslivet. Han beskrivs som en hederlig man, tystlåten och ganska hetsig. Han blev med tiden Göteborgs i särklass rikaste köpman och gick till historien tack vare sin rikedom och Gunnebo. Det var högst ovanligt, att Göteborgs köpmän byggde sommarställen av denna storlek. Hade han haft en anspråkslösare fru, hade han säkerligen gått miste om eftervärldens uppmärksamhet.

Christina Hall – sällskapslivets drottning

Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.

John Hall den äldre var gift med Christina Gotheen (1749 – 1825). Hon var i mångt och mycket sin makes motsats: öppen och meddelsam, charmerande och spirituell, livligt intresserad av såväl sällskapsliv som kultur. Gunnebo byggdes huvudsakligen för henne och hennes gäster och är avsett för sällskapsliv i stor skala. Hon betydde mycket för kulturlivet i Västsverige. Man spelade teater i herrskapet Halls salong, och Halls byggde Göteborgs första teater. Gunnebobygget blev stilbildande för Västsverige, och ”gunnebomöbler” blev ett känt begrepp. Lindomesnickarna har tillverkat modifierade gunnebomodeller in i våra dagar. På Gunnebo fick många konstnärer och hantverkare arbete. Christina Hall samlade böcker, vackra möbler och konst. Gunnebo var en sevärdhet redan från början, och fru Hall visade besökarna runt. Gustaf III har besökt Gunnebo liksom Johan Tobias Sergel med flera. Hon var helt enkelt en av Västsveriges kulturpersonligheter. Efter makens död 1802 fick Christina Hall ta över Gunnebo som änkesäte, men genom lån och borgensförbindelser förstörde hon sin ekonomi och gick i konkurs 1818. Hennes sista år var dystra. Hennes grav vid Örgryte gamla kyrka är bevarad. Den är ett bra och stilfullt exempel på en gravvård från 1820-talet. Gravstenen har en lång inskrift, som är ett intressant bidrag till hennes levnadshistoria. Även gravstenar kan i vissa fall tillhöra litteraturen! Man kan säga, att hon och hennes make var ett mycket lämpligt äkta par. Han tjänade pengar, och hon gjorde slut på pengarna på ett sätt, som eftervärlden har glädje av ännu omkring två århundraden efter deras död.

Christina Hall skrev brev och nedtecknade visor

John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.
John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall hade många vänner och skrev brev till dem. Några av hennes brev har överlevt till våra dagar. Breven är öppenhjärtiga, vänliga, skämtsamma och ibland målande. Hon var en begåvad brevskriverska, och man anar, att hon var ett fynd för det gustavianska sällskapslivet: lättpratad, vänlig, skämtsam och allsidigt intresserad. Flera brev har blivit kända tack vare Arvid Baeckströms forskningar, och han fann i dem många värdefulla uppgifter om Gunnebo och dess arkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Breven utgavs dock aldrig i sin helhet. Kulturhistorikern, samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz stod för en verkligt uppseendeväckande upptäckt år 2006. Han upptäckte och lyckades förvärva Christina Halls visbok (påbörjad 1766). I en påkostad bok med guldsnitt och skinnband hade Christina Hall skrivit ned visor, som hon ville bevara i avskrift. Boken ger oss värdefulla inblickar i musiklivet i Göteborg. Niklas Krantz kom med boken till mig, och jag kände att jag måste göra något. Tio års arbete följde. År 2016 utgav Mölndals Hembygdsförening en tung skrift: Lars Gahrn, Christina Hall, vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor (Mölndal 2016, 524 sidor). När boken utgavs, hade nästan två århundraden förflutit efter Christina Halls död. Ibland tar det alltså lång tid innan människors insatser blir fullt ut uppmärksammade!

Spana efter fler brev!

I arkiven kan mycket väl finnas många fler brev och annat, som härrör från Christina Hall. Alla uppmanas att hålla ögon och öron öppna. Vi lever nu i en helt annan värld än Halls. Ingen måste nu företa långa resor till arkiv och sitta i arkivlokaler för att forska. Några av mina medarbetare (Peter Funke, Anna Jolfors och Bo Strömberg) hittade många värdefulla upplysningar på nätet. Om man har en dator, kan man finna många värdefulla bidrag till forskningen. Fortsätt med det! Fastän Christina Hall har fått 524 sidor, är det inte alls säkert att vi är färdiga med henne. Hon var en kulturarbetare, som har lämnat många spår efter sig. Mycket mer kan dyka upp, framför allt brev till andra brevvänner. Ungefär detsamma gäller hennes son, John Hall den yngre. Även han borde få en bok, som är ungefär lika omfångsrik som moderns. Man borde ge ut hans teckningar, som är ett källmaterial av stort värde. Jag skall återkomma till historien om hans skissböcker. Liksom allt annat rörande den olycklige John Hall är också detta en mycket sorglig historia. Jag har all anledning att återkomma i ämnet.

Lars Gahrn

Annonser

Har en stad en själ?

Har Mölndal en själ? Jag hade inte tänkt i de banorna, förrän Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, i sitt föredrag om Göteborgslitteratur, hållet onsdagen den 15 november 2017 för Göteborgs Hembygdsförbund, kom in på sådana ämnen. I sitt föredrag berättade han om Göteborgs själ och mycket annat. Låt oss börja med grannstadens själ.

Göteborgs själ

Finns några författare, som har funnit ”Göteborgs själ”? Jan Westin har arbetat med frågeställningen och räknade upp några författare och några boktitlar:

Ebbe Linde, Göteborg (1948),

Lars Ulvenstam, Göteborg – en stad och dess människor (1963),

Arne Gadd, Stad i Väster (1972),

Claes Hylinger, Kvar i Göteborg (1992).

Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.
Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.

Westin förklarar sig närmare: ”När det gäller letandet efter ’Göteborgs själ’ tycker jag att de nämnda författarna är goda exempel, var och en för sin tid. Den ende som för några år sedan har givit ut en skrift med titeln ’Göteborgs själ’ är dock Kristian Wedel – det flödar ymnigt ur hans penna. Jag tycker nog att Ulvenstam, Gadd och Hylinger har nått längre, men som jag försökte säga: de har olika utgångspunkter. Linde är mer traditionellt historisk. Ulvenstam är lite akademisk, med viss tyngdpunkt på kulturen. Gadd har fokus på hamnen. Hylinger ser staden ur ett flanörperspektiv. Jag tror nog man kan diskutera sig fram till drag som är gemensamma för den göteborgska själen bland stadens alla innevånare – men visst är vi stora nog att ha prägel av den stadsdel där vi är födda, bor eller har hamnat.” Frågan är om man kan finna något liknande för Mölndal. För en gångs skull känner jag mig odelat villrådig och vänder mig därför till läsekretsen. Vad säger ni om Mölndals själ?

Göteborgslitteraturen och Mölndal

Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.

Någon kanske undrar varför Lars Gahrn, som är mölndalsbo och Mölndals historieskrivare, sitter och skriver en artikel om Göteborgslitteratur? Svaret är, att Mölndal och Göteborg är två grannstäder, vilkas öden och äventyr är så sammanflätade, att man kan hämta otroligt många uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturen. När Mölndals förste historieskrivare, folkskolläraren Johan Lundskog, skrev sin bok ”Fässbergs socken och Mölndals kvarnby” (1921), hämtade han väldigt mycket ur Göteborgslitteraturen. Själv har jag fortsatt detta arbete. Jag har kopierat otroligt många sidor ur Göteborgslitteraturen för Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Under flera år var bibliotekarien och museiassistenten Thomas Svensson min flitige medhjälpare i detta oändlighetsarbete, som inte är avslutat. Göteborgslitteraturen är numera så omfattande (enligt Jan Westin omkring 10 000 skrifter), att ingen människa kan läsa allt eller ens få kännedom om alla skrifter. Niklas Krantz går igenom bland annat Göteborgslitteratur men även annan lokalhistorisk litteratur. Ofta stöter han på uppgifter, som jag inte hade en aning om. Hans stående fråga är: ”Vill du ha kopior?” Mitt stående svar är: ”Ja, tack!” Jag tar gärna emot alla slags tips. Krantz är arbetande styrelseledamot i Föreningen för Västgötalitteratur, som anordnar tre stora bokauktioner årligen. Då säljs bland annat Göteborgslitteratur men även Mölndalslitteratur. För museerna i Mölndal har Krantz inköpt åtskilliga böcker under årens lopp. Krantz har ett nära samarbete med bland andra Johnny Hagberg och Sven-Olof Ask. Alla dessa västgötar vet, att Göteborg och Mölndal ligger inom Västergötland. (Invånarna i dessa städer tror dock själva i allmänhet, att Mölndal och Göteborg hör till landskapet Bohuslän. Fler västsvenskar borde åka till Skara och lära sig grundläggande geografiska fakta om sina hemstäder!) Bokdoktorn Sven-Erik Johansson har gjort en enastående insats. Han började komma med gåvor till museerna i Mölndal 1987, och han håller fortfarande på. I början bidrog han huvudsakligen med föremål, men numera är det nästan uteslutande böcker. Många av dem är tidigare okända för forskningen. Även om mitt liv skulle bli dubbelt så långt, kommer jag nog inte att se alla böcker, som har något att meddela om Mölndal.

Ständigt nya fynd

Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.
Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.

Jan Westin lyckades finna en Gunneboskildring från 1861. Den var okänd för alla, som tidigare hade forskat om Gunnebo. Arvid Baeckström, som ägnade större delen av sitt långa forskarliv åt Gunnebo, dammsög både arkiv och litteratur på jakt efter uppgifter om Gunnebo, men märkligt nog fann han inte denna engelska reseskildring. Jan Westin var först. Jag skrev genast om den i Mölndals-Posten (MP 11/4, 25/4 och 16/5 2013) givetvis framhållande, att Westin hade gjort denna viktiga upptäckt. Med dessa ord vill jag uppmana alla andra läsare av göteborgiana att hålla ögonen öppna och höra av sig så snart de finner någonting, som handlar om Mölndal. Anna Jolfors har gått ett steg längre. Hon undersöker gamla tidningslägg och finner otroliga mängder med gamla nyheter från Göteborg och Mölndal. I Kungsbacka bor numera Leif Andersson, som då och då botaniserar i de nordhalländska tidningarna. Ofta gläder han mig med gamla Mölndalsnyheter därifrån. Att Kungsbackas tidningar intresserade sig för Mölndal var en fullständig överraskning för mig. Det gäller att ha ögonen med sig. Mölndalsnyheter kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Hela tiden dyker gamla böcker, tidigare okända för forskningen, upp. Westin har ungefär samma uppfattning: ”Och visst, mycket återstår att upptäcka. Göteborgslitteraturen omfattar som sagt omkring 10 000 skrifter, men du är förstås medveten om rundheten i siffran och bristen på definition av vad ’skrifter’ innebär.” Eftersom Mölndalslitteraturen hela tiden har uppgifter om Göteborg, bör man kanske räkna in även den i Göteborgslitteraturen. Med sådana och liknande beräkningar kan antalet skrifter öka lavinartat.

Göteborgiana-grupp

Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.
Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.

Någon förening för Göteborgslitteratur finns inte. Däremot finns inom Göteborgs Hembygdsförbund en Göteborgiana-grupp med Westin som en av sina bemärkta medlemmar. Han har själv skrivit om gruppen och dess verksamhet: Jan Westin, Att samla Göteborgiana och att samla Göteborgianer, (artikel i: Göteborg förr och nu, volym 37, 2018, sidorna 187-204). Förhoppningsvis leder den till att fler ”Göteborgianer” söker sig till gruppen och gör en insats för Västsveriges historia. Mycket arbete är alltså gjort vad gäller sökning av uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturens omkring 10 000 skrifter. Jag har med många vänners hjälp kopierat ett oändligt antal sidor ur Göteborgslitteraturen och satt in sidorna i Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Jag skulle inte ha varit den jag är, om jag inte ändå gärna ville ha mer. Fler tips efterlyses.

 

Lars Gahrn

Fregatten Jylland vann slaget och uppmärksamheten

Det allra sämsta sättet att förvara båtar är att låta dem ligga i vatten. Under vår semesterresa i Danmark 2017 fann Niklas Krantz och jag, att danskarna var mycket väl medvetna om att båtar inte bör ligga i vatten. I Ebeltoft svävade fregatten Jylland i luften, helt fjärmad från havsvattnet.

Kyrkbåtar i båthus

Fregatten Jylland ligger i torrdocka, men på avstånd ser hon ut att ligga i vatten. Foto: Lars Gahrn.
Fregatten Jylland ligger i torrdocka, men på avstånd ser hon ut att ligga i vatten. Foto: Lars Gahrn.

Redan vikingarna visste hur det skulle gå till. Man drog upp fartygen på land, när man inte behövde använda dem längre. Dalkarlarna vet hur det skall vara. När de har återvänt från kyrkan i sina kyrkbåtar, drar de upp dem på land, in i båthusen, där de är skyddade även för regn. Av många orsaker är det olämpligt att låta regalskeppet Wasa ligga i vattnet. Hon är nu uppställd i ett skyddande glashus, som påminner om Snövits glaskista. Alla fartyg läcker, frågan är bara mer eller mindre. Järnfartyg rostar. Träbåtar ruttnar eller angrips av skeppsmask. Vatten behövs för att båtar skall kunna färdas framåt, men där upphör fördelarna.

Fregatt i torrdocka

Ett långt träskrov är äntligen skyddat mot väta underifrån.
Ett långt träskrov är äntligen skyddat mot väta underifrån.

I Ebeltoft har danskarna lagt fregatten Jylland i torrdocka. Skrovet ligger i en ställning. Så mycket av skeppet, som skulle vara nedsänkt i vatten, befinner sig under torrdockans överkant. På avstånd får man intrycket att skeppet trots allt ligger i vatten. Här kommer dock vatten aldrig att fyllas på. I skeppets botten finns nämligen en öppning, så att man tack vare en trappa kan komma ner på bottnen av torrdockan. Här nere kan man vandra omkring och se skrovet underifrån och snett underifrån. Det är en mäktig upplevelse. Även den stora propellern kan man se på detta vis. Jag skriver detta för att fästa uppmärksamheten på ett mycket bra sätt att förvara fartyg bevara dem från vatten. I framtiden kommer ostindiefararen Götheborg att ha seglat i färdigt. Hon bör då skyddas från både rötskador och skeppsmask. (Tyvärr lär skeppsmasken ha angripit henne.) Danskarna har givit oss ett utmärkt exempel på hur man kan göra.

Slaget vid Helgoland

Schwarzenberg har skjutits i brand av danskarna. En av flera oljemålningar, som visar slaget vid Helgoland.
Schwarzenberg har skjutits i brand av danskarna. En av flera oljemålningar, som visar slaget vid Helgoland.

Fregatten Jylland är en stor sevärdhet. Hon byggdes redan 1857-1860 och följde i många avseenden de gamla mönstren. Ångdriften och propellern var nyheter, men i övrigt överensstämde hon med de gamla krigsskeppen. Hon var helt och hållet byggd i trä. Seglen och inte ångan var den viktigaste drivkraften. Kanonerna var slätborrade framladdningskanoner. Detta innebar att tidsåtgången för laddning var större än på en bakladdningskanon. Dessutom var träffsäkerheten sämre än för en räfflad kanon. Anledningen till att man har varit så angelägen om att bevara henne är, att hon var med i slaget vid Helgoland 1864 under det olycksaliga kriget 1863-1865, då Preussen och Österrike anföll Danmark för att erövra hertigdömena Slesvig och Holstein. Tyvärr lyckades de med detta. Tyskarna var nämligen i alla avseenden överlägsna och segerrika till lands. Tack vare den starka danska flottan härskade danskarna dock – som vanligt – till havs. Österrikarna sände då fregatterna Schwarzenberg och Radetzky tillsammans med mindre preussiska örlogsfartyg mot Danmark för att bryta danska flottans blockad av tyska hamnar. I Nordsjön befann sig en dansk eskader bestående av fregatterna Nils Juel och Jylland samt korvetten Heimdal. Eskaderchef var örlogskapten Edouard Suenson. Den 9 maj 1864 möttes de två eskadrarna i närheten av Helgoland. De båda eskadrarna beskjuter varandra våldsamt i två timmars tid, men skjutavståndet är länge alldeles för stort, och träffsäkerheten är dålig. Inget av fartygen sänks eller erövras av fienden. Förlusterna i manskap är mycket små.

Dansk seger

Jyllands vapen – ett av flera väl utförda träsnideriarbeten.
Jyllands vapen – ett av flera väl utförda träsnideriarbeten.

Avståndet mellan skeppen minskar, och träffarna blir alltfler. Danskarna inriktar sig på att träffa Schwarzenberg, som får ta emot 70 skott. Tyskarna inriktar elden i första hand på Jylland, som är det mittersta av de danska skeppen. Schwarzenbergs förmast blir avskjuten och fattar eld. Brand ombord på ett träfartyg, som innehåller ett stort lager av krut, är en mycket allvarlig fara. Tyskarna avbryter striden och seglar undan mot Helgoland. Deras försök att vinna sjöherravälde och avbryta danskarnas handelsblockad har misslyckats. Danska flottan har segrat. Edouard Suenson styr mot Kristiansand, där de stupade begravs. (Danskarnas förlustsiffror är mindre än hälften av tyskarnas.) Därefter seglar eskadern till ett jublande Köpenhamn. Äntligen en dansk seger! Danmark har återigen visat sig behärska havet. Detta krig mot Österrike och Preussen är Danmarks sista krig. (Vid Tysklands anfall den 9 april 1940 bjöds som bekant inte något nämnvärt motstånd.) Sjöslaget vid Helgoland är Danmarks sista seger. Bläddrar man i skildringar av krigets historia, finner man snart historiemålningar, som visar skeppen i kamp mot varandra. Det har varit angeläget att minna om denna seger i bild.

Oerhörda kostnader för bevarande

Amputation av sårad sjöman.
Amputation av sårad sjöman.

Av samma orsak har det varit angeläget för danskarna att bevara ett av fartygen, som har deltagit i sjöslaget. Mycket arbete samt pengar, pengar och åter pengar krävs för att bevara och hjälpligt hålla i stånd ett träfartyg. Jylland har givetvis genomlidit all förnedring, som kan drabba ett utrangerat fartyg: plundring av allt lösöre, förruttnelse, förfall, kölsprängning och förlisning vid kaj. Då och då har faran varit överhängande att hon skulle huggas upp, men danskarna har inte gett sig. Nu är hon upprustad och i bättre skick än någonsin. Danskarna har berikat vårt kulturarv med ett museifartyg i bästa möjliga skick. På grund av kostnaderna och träets förgänglighet finns tyvärr inte många äldre fartyg bevarade. Fregatten Jylland ger besökarna en stor upplevelse. Visst kan man gå på sjöfartsmuseer och titta på fartygsmodeller eller oljemålningar, men att träda in i verkligheten är något helt annat och större.

Prins Carl (konung Håkon) var ombord

Slaget vid Helgoland 1864 är den största händelsen i fregattens långa historia, men ciceronerna erinrar gärna om att prins Carl av Danmark fick sin sjömansutbildning ombord 1886-1887. Prinsens porträtt hänger på en vägg (förlåt, ett skott) ombord. Namnet Carl väntar man sig verkligen inte att finna inom danska kungahuset, där helt andra mansnamn går i arv. Orsaken till det ovanliga namnet är att prinsen var dotterson till konung Karl XV av Sverige och Norge. (Norrmännen kallar honom numera Karl IV.) Prinsen blev så småningom kung av Norge och känd som Håkon VII. Han var en ”meget god konge”, säger man ombord på Jylland. Norrmännen instämmer; de har givit honom hedersnamnet ”Håkon Rakrygg” på grund av hans beslutsamma kamp mot den tyska ockupationsmakten. Prins Carl eller kung Håkon är bara en av många kungligheter, som har farit med skeppet. År 1874 byggdes hon nämligen om till ”kongeskib”, alltså danske kungens chefsfartyg. Fartyget fick nu kungliga gemak och salonger längst akterut. All denna härlighet (rekonstruerad) kan man ta del av också i våra dagar. År 1875 eskorterade Jylland konung Oscar II av Sverige och Norge, då han seglade från Helsingborg till Köpenhamn. Konung Oscar hade en gedigen utbildning som sjöofficer och lång tjänstgöring till sjöss. Han älskade sjölivet. Man har all anledning att föreställa sig att han med stor förtjusning tog tillfället i akt att beskåda och granska det redan då berömda fartyget. År 1892 är skeppets storhetstid slut. Rigg, artilleri och maskineri tas bort. Vägen tillbaka har varit lång, men nu är vi där.

Rosa kanon

Niklas Krantz vid den rosa Barbiekanonen – ett av danskarnas sluga och framgångsrika PR-trick för att dra uppmärksamheten till sig.
Niklas Krantz vid den rosa Barbiekanonen – ett av danskarnas sluga och framgångsrika PR-trick för att dra uppmärksamheten till sig.

Kommer man ombord, bör man inte tala om, att man är svensk. Danskarna svär nämligen ve och förbannelse över de svenska gjutjärnskanonerna. Så här mer än 150 år efter skeppets färdigställande har vi nämligen kommit underfund med att kanonerna egentligen var föråldrade, när de beställdes. Det insåg man nog inte på den tid, då det begav sig. Moderniseringen av världens örlogsflottor (och arméer) gick med nutida mått mätt förtvivlat långsamt. Det, som tidigare hade varit mycket bra, kunde väl duga även i framtiden? Så tyckte och trodde man. Lyckligtvis var även fienderna långsamma i förändringsarbetet, och som bekant var Jylland ett tillräckligt fruktansvärt örlogsskepp för att vinna slaget 1864. En sak är vi svenskar emellertid helt oskyldiga till, nämligen färgen på skeppskanonen vid ingången till museihallen. Kanonen är rosa, målad i Barbies och alla kvinnliga flickors färg. Niklas Krantz och jag skrattade gott, när vi såg den rosa kanonen. Vi förstod, att vi och alla andra besökare var utsatta för en slug PR-kupp. Här i världen gäller det att väcka uppmärksamhet och synas. Att danskarna lyckades väcka uppmärksamhet framgår av att jag skriver dessa rader. Antalet bevarade skepp är litet, men antalet bevarade kanoner är stort. Endast i undantagsfall skrivs något om någon av dem, men nu har jag skrivit mycket om den rosa kanonen enbart med anledning av färgen. Danskarna vet hur de skall göra. Fregatten Jylland vann inte bara slaget vid Helgoland utan även slaget om uppmärksamheten (bland annat tack vare den rosa kanonen). Mycket bra arbetat!

Läs vidare

En god redogörelse för det mesta, som man vill veta, finns i boken: Fregatten Jylland vandt slaget. Text: Fregatten Jylland och Mogens Greve. Redaktion: Fregatten Jylland (2017, 94 sidor, omslagen inräknade, rikt illustrerade). Bokens titel förklaras av att även tyskarna utropade sig som segrare. Vad får man inte höra genom krigspropagandan!? Om det ena av de två stora fartygen blir skjutet i brand, och om hela eskadern flyr undan, kan man dock inte utropa sig till segrare utan att utmana löjet. Danskarna vann slaget, och hör sen!

 

Offeraltaret på Sixten Sparres och Elvira Madigans dödsplats

Hur kunde Sixten Sparre bli en hjälte? Allt han gjorde var ju fel. Han deserterade från sitt regemente, övergav hustru och barn, sköt sin älskarinna och sköt slutligen sig själv. År 1889 var allt detta fruktansvärda förfärligheter, och fastän många tabun har fallit sedan dess, är ingenting av detta bra i våra dagar heller.

Gemensamt självmord?

Elvira Madigans och Sixten Sparres gravar är omgivna av bänkar för besökare. Foto: Lars Gahrn.
Elvira Madigans och Sixten Sparres gravar är omgivna av bänkar för besökare. Foto: Lars Gahrn.

Sixten Sparre tjänstgjorde som löjtnant vid kungliga skånska dragonregementet i Kristianstad. Dit kom Cirkus Madigan. Sixten Sparre förälskade sig – som så många andra – i den vackra lindanserskan Hedvig Jensen med artistnamnet Elvira Madigan. Fastän hennes närmaste gjorde allt för att skydda henne mot påträngande uppvaktning, lyckades Sixten Sparre och Elvira Madigan inleda en hemlig brevväxling. En dag rymde hon från cirkusen och han från sitt regemente och sin familj. Tillsammans reste de till Danmark, där pengarna snart tog slut. I Taasinge var läget förtvivlat. De båda gick ut i skogen med en matsäckskorg, slog sig ned på marken med en regnkappa under sig samt ett paraply och ett parasoll uppslagna. Detta såg ut som en vanlig picknick. När deras kroppar påträffades efter några dagar, var båda döda, skjutna genom huvudet av ett revolverskott. Detta är vad man vet. Utifrån omständigheterna har man allmänt dragit slutsatsen, att de hade beslutat att begå självmord. Efter en sista måltid skulle han ha skjutit först henne och sedan sig själv. (Se Ny svensk historia: Ett folk på marsch 1872-1914: en bokfilm av Erik Lindorm, Sthlm 1958, s. 104-105.)

Kärleksmartyrer

Offeraltaret på dödsplatsen.
Offeraltaret på dödsplatsen.

Hur kunde detta kärlekspar bli ett hjältepar? Deras grav på Landets kyrkogård blev en vallfartsort för älskande par. Johan Lindström, mera känd som Saxon, skrev ett sorgligt skillingtryck, som stundom sjunges ”än i våra dar, minsann”! Birgit Th. Sparre skrev en roman om dem (”Möte med kärleken”, 1954), och så vidare. Helt klart tyckte man synd om dem. Kanske såg man dem som ett slags kärleksmartyrer i ett hårt, dömande och trångsynt samhälle med en upprörande dubbelmoral, där den stora kärleken, passionen, lidelsen, som överskrider alla gränser och bryter mot alla förbud, inte har någon plats utan dödas av dömande, avståndstagande och utfrysning. Leo Tolstoj skrev en roman, Anna Karenina, i samma ämne. Ungefär så är det nog. Deras sorgliga kärlekssaga har inom vår kulturkrets blivit lika känd som Karl XII:s död vid Fredrikssten och skottet på operamaskeraden.

Irrvägar i skogen

Lars Gahrn nedlägger ett mynt på altaret. Foto: Niklas Krantz.
Lars Gahrn nedlägger ett mynt på altaret. Foto: Niklas Krantz.

Sommaren 2017 gjorde Niklas Krantz och jag en semesterresa till Danmark. Niklas var mycket angelägen om att se platserna, som minner om Sixten Sparre och Elvira Madigan. Deras gravplatser på Landets kyrkogård fann vi lätt nog. Där hade man iordningställt en minnesplats. De båda gravarna omgavs av två halvrunda bänkar, som tillsammans bildade en rundel. Här kunde ett större sällskap sitta ned, medan en ciceron berättade om Elvira och Sixten. Att hitta dödsplatsen ute i skogen var däremot betydligt svårare. Niklas var outtröttlig, och även jag hör till de ihärdiga. Vi ville inte ge oss, när vi befann oss så nära. På kvällen körde Niklas utefter de två vägar, som omgav skogen på båda sidor. Vi spanade efter något slags vägvisare, som enligt uppgift skulle finnas, men vi fann ingenting. Morgonen därpå var vi åter på plats. Två damer pekade ut den väg, som vi skulle gå in i skogen. Sedan skulle vi ta till höger, därefter till vänster, sedan till höger igen och så vidare eller något liknande. Vi vandrade iväg och svängde hit och dit tills vi inte visste åt vilket håll vi skulle ta av nästa gång. Vi skulle ha missat platsen, om inte en skogsvandrare hade uppenbarat sig och gett oss ytterligare höger-vänster-vägledning. Där vid skogsvägen fanns vägvisaren, en låg sten med en grund inskrift, som vi inte kunde läsa.

Minnesaltare och offerkast

Gravvård i Strängnäs domkyrka för prinsessan Isabella, död 1566.
Gravvård i Strängnäs domkyrka för prinsessan Isabella, död 1566.

Några meter innanför skogsvägen fanns en stor informationstavla med bilder. Där fanns även en liten rest sten med djupa fåror. Invid stenen fanns en avsågad stolpe, som bildade ett litet minnesaltare. Besökare hade lagt pengar på detta kärleksaltare. På stolpen stod vidare en liten burk med blommor. Bredvid stolpen stod en annan burk med blommor. Förr i tiden hade man offerkast på platser, där folk hade mist livet. Här hade vi, sommaren 2017, nästan 130 år efter de älskandes död något liknande. Man skall ta seden dit man kommer. Niklas Krantz lade ned ett svenskt mynt, och jag lade ned ett danskt mynt med hjärtan på. (Hjärtan ingår i Danmarks riksvapen.) Allt detta är egentligen mycket anmärkningsvärt. Vi begrep givetvis mycket väl båda två, att varken Sixten Sparre eller Elvira Madigan nu kunde ha någon nytta av våra slantar. Detsamma bör ha gällt dem, som före oss lade mynt på stockens ovansida. Kan de ha någon glädje av att folk ännu minns dem och beklagar deras levnadsöde? Vem vet? Denna möjlighet räcker för att nutida offerkast skall uppstå. När statsminister Olof Palme blev mördad, lade folk rosor på dödsplatsen. Rosor och andra gåvor bildade till slut ett berg. Så har skett även vid andra tillfällen, då någon känd gestalt hastigt och sorgligt har mist livet.

Mynt vid furstinnan

När döden kommer som en chock för de efterlevande, kan mycket hända, men mera anmärkningsvärt är att man offrar åt människor, som har varit döda i århundranden. I Strängnäs domkyrka har en dotter till Johan III och Katarina Jagellonica begravts. Den lilla flickan har fått ett gravmonument, som avbildar henne själv i alabaster, liggande och iförd ett furstebarns klädsel. Min far och jag besökte Strängnäs domkyrka omkring 1970. Vi fann då att kyrkobesökare hade lagt pengar runt den lilla furstinnan. Där fanns också ett anslag, som meddelade att nedlagda mynt skulle gå till kyrkans arbete bland barn. För några år sedan besökte Niklas Krantz och jag domkyrkan. Denna gång såg jag däremot inte några mynt runt den lilla furstinnan. Desto mer överraskande blev det att finna ett litet offeraltare på Sixten Sparres och Elvira Madigans dödsplats. Mest förvånande var dock att finna att folk kastade in mynt till Mora stenar i Uppland. (Jag har skrivit en särskild artikel om detta.)

Koordinater

Till min stora förvåning lyckades vi inte bara hitta dödsplatsen utan även finna rätt väg ut ur skogen igen. (Som ni nog förstår skrivs denna artikel inte ute i skogen, där dödsskotten small en gång för snart 130 år sedan.) Platsen är svår att hitta, och därför anges dess läge med koordinater. Vi hade dock inte så modern teknisk utrustning, att vi kunde leta oss fram på detta sätt. Märkligt nog kom vi fram ändå. Detta blev på många sätt en sällsam upplevelse.

 

Stifts- och landsbiblioteket i Skara – en skattkammare med stora utvecklingsmöjligheter

Skulle staden Skara ha funnits utan Skara domkyrka? Så här i efterhand är det svårt att urskilja andra orsaker till stadsbildningen än domkyrkan, dess prästerskap och andra anställda, även om andra orsaker måste ha funnits.

Domkyrkan skapade kultur

Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.
Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.

Än i dag står domkyrkan mitt i byn eller mitt i staden. På södra sidan av domkyrkan ligger Djäkneskolan eller gymnasiet, som på senare tid blev högstadium och i skrivande stund skall byggas om till kommunhus. På norra sidan av kyrkan finns Stifts- och landsbiblioteket. Båda dessa har domkyrkan att tacka för sin tillkomst. Svenskt skolväsen har Svenska kyrkan som sitt ursprung. Biblioteket tog hand om gymnasiets och domkyrkans böcker, som drar till sig åtskilliga ”pilgrimer”, även från ”Utlanden”. Fredagen den 27 oktober 2017 besökte Niklas Krantz och jag Stifts- och landsbiblioteket. Biblioteksassistenten Sven-Olof Ask är också skattmästare i Föreningen för Västgötalitteratur. Niklas Krantz är en flitig styrelseledamot i denna förening. De två har ett ingående och omfattande samarbete. Denna fredag hade Ask lovat Krantz att visa oss omkring bakom de låsta dörrarna. Här i Skara har funnits en domkyrka och en skola sedan urminnes tider. Därför har biblioteket Sveriges äldsta bok.

Sveriges äldsta bok

Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.
Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.

I en väl skyddad monter ligger Skaramissalet från omkring 1150. Detta är en mässbok eller kyrkohandbok med de liturgiska texter, som användes av prästen under gudstjänsterna. Många sidor fattas, men de återstående har bundits in i två band. Det ena är utställt i biblioteket, det andra i Västergötlands museum några hundra meter längre bort. (Detta har visat sig vålla viss förvirring. Somliga påstår att missalet finns i biblioteket. Andra påstår att missalet finns i museet. I värsta fall kan tvist uppstå, men båda sidor har alltså rätt.) Boken är visserligen 850 år gammal, men den tillhör inte desto mindre den levande litteraturen, som läses och studeras. Den är utgiven både i faksimil och med vanliga tryckbokstäver. Dessutom har flera forskare förklarat texten och skrivit om handskriften. Utgåvan är både stor och tjock, en riktig ”kaffebordsbok”. Detta är den största dyrgripen, men där finns fler, exempelvis Hemsjömanualet, en annan kyrkohandbok. För några år sedan gick man igenom samlingarna och hittade då många okända rariteter, bland annat en handskrift om gamla runinskrifter. Skolan i Skara är mycket äldre än Sveriges alla universitet. Följaktligen finns här många gamla böcker, som saknas i de flesta andra biblioteks samlingar.

Biblioteket – ett romanskt palats

Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.
Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.

Inte bara böckerna är av stort värde. Själva biblioteksbyggnaden är ett palats, byggt 1858-1860 i medeltida stil för att passa ihop med domkyrkan. I biblioteksbyggnaden härskar den romanska rundbågestilen. När detta palats uppfördes, hade nygotiken ännu inte slagit igenom. Rundbågen härskade i kyrkorna, och ännu hade man inte bestämt sig för att göra en gotisk katedral av Skara domkyrka. Skillnaderna mellan biblioteket och domkyrkan har alltså blivit större efter Zettervalls restaurering av domkyrkan 1886-1894. (Denna innebar som bekant, att man renodlade domkyrkans gotiska stildrag.) Man måste dock säga, att byggnaderna går mycket bra ihop trots skillnaderna, och att dessa snarare ökar än minskar de båda byggnadernas värde. Var och en har sin särprägel och lockar till ingående granskning. I denna byggnad härbärgerades en gång biskopen, biblioteket och fornminnesföreningens samlingar. Huset var biskopspalats, bibliotek och museum, allt på en gång.

Högtidligt bibliotek – nästan kyrka

Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.
Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.

I nedervåningen finns i våra dagar Skaras turistbyrå och utställningslokaler för bibliotekets samlingar. Här kan vi beskåda Skaramissalet bakom pansarglas. I andra våningen har vi biblioteket. Man tror sig nästan vara i en kyrka. Här är högt i tak. Överallt finns rundbågiga valv och fönster. I läsesalen finns ett bord och skinnklädda stolar från Skara tingshus. Här har vi en läsesal, som är en del av Skaras historia. Var finner man dess like? Vid vårt besök träffade vi Åke Möller i läsesalen. Han skriver Mariestads historia och anmäler sin ankomst i förväg, så att Ask kan leta fram de böcker, som han önskar denna gång. Här i Stifts- och landsbiblioteket lär Ask känna sina låntagare. Han visade sig vara mycket imponerad av Möllers insatser. ”Han är amatörforskare, men stryk ordet amatör!” Längst bort till vänster, omstrålad av fönstrets ljus, står en byst av Karl XIV Johan. ”Sådana byster skänktes år 1823 till alla läroverk”, berättade Ask. Så var det, men här i Skara står bysten kvar. Hur många andra byster har överlevt de två århundranden, som snart har gått?

Skattkammare med utvecklingsmöjligheter

I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.
I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.

Här finns mycket att fördjupa sig i, bland annat akademiska avhandlingar från 1700- och 1800-talen. De innehåller många värdefulla uppgifter, om de läses med urskiljning. Likaså finns här handskrifter av stort värde, bland andra västgötska sockenbeskrivningar, som likaledes kan visa sig vara mycket givande, om de läses med urskiljning. Med dagens teknik kan sådana källor och sådana avhandlingar skannas av och läggas ut på nätet. Så arbetar man utomlands och – i viss mån – även här hemma i Sverige. Avhandlingarna är skrivna på latin och följaktligen icke läsbara för det stora flertalet av dagens forskare. De borde översättas till svenska. Föreningen för Västgötalitteratur ger ut en och annan sådan äldre skrift i översättning. Man har rentav översatt samtliga topografiska avhandlingar, som handlar om Västergötland, men vi har ju även det övriga riket! Vilken förening tar hand om denna arbetsuppgift? Föreningens insatser manar till efterföljd. Stifts- och landsbiblioteket är fullt av arbetsuppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag hoppas verkligen, att de styrande inser, att Skaras lärdomshistoria kan bli en viktig del av dess framtid, om man bibehåller denna kulturinstitution och satsar lite mer på den.

Vilken härlig stad!

Domkyrkan gav upphov till skolan. Domkyrka och skola gav upphov till biblioteket. Skolan gav upphov till museet. Domkyrkan har varit en kulturskapare av stora mått. Präster och lärare har satt sin prägel på staden. Det är stil över den gamla stadskärnan. När Niklas Krantz körde in i stadskärnan, skymtade vi på kort tid allt det väsentliga: allén, domkyrkan, Djäkneskolan, Krönikebrunnen, Stifts- och landsbiblioteket. Här återsåg jag domkyrkostaden, och jag utbrast: ”Vilken härlig stad!” Skara är inte stort, men det har stil och kvalitet. Från domkyrkan gick jag till biblioteket. Därifrån gick vi till museet. När detta stängde, gick vi tillbaka till biblioteket. När Ask skulle stänga för dagen, gick vi till domkyrkan, som hade öppet en timme längre. Där blev jag kvar till stängningsdags. (Skara stiftshistoriska sällskap hade lagt ur sina nyutgivna skrifter i kyrkan.) Klockan 18.00 på fredagskvällen var allt stängt, och då for vi hem. Ingenstans hade man behövt kasta ut oss, men vi hade varit kvar till de sista minuterna. Man har all anledning att dröja sig kvar i Skara.

 

Herrljungabanan 150 år

Herrljungabanan fyllde 150 år under 2017. Den går från Herrljunga station vid stambanan över Öxnered (mellan Trollhättan och Vänersborg) till Uddevalla. Banan blev snart känd som ”havrebanan”. På Västgötaslätten odlades havre, som forslades på järnväg till Uddevalla, där havren utskeppades till London och stadens alla åkarhästar.

Två ånglok och ett ellok

Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.
Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.

Sedan dess har mycket hänt. Londons alla högst ekologiska men ändå miljöstörande åkarhästar har försvunnit, och havre forslas inte längre på järnvägsvagnar till Uddevalla, men havrebanan har ändå mirakulöst nog överlevt åkarhästarnas hädanfärd, bilismens genombrott och resenärernas övergång till andra färdmedel. Denna uppvisning i överlevnadskonst kan verkligen vara värd att fira, tyckte Bergslagernas Järnvägssällskap. Lördagen den 16 och söndagen den 17 september 2017 körde man jubileumståg från Uddevalla över Ryr, Öxnered och Vänersborg till Vargön och tillbaka igen, tre turer dagligen. Tre lok hade man kört upp från Göteborg, två ånglok och ett ellok.

Pensionsmässigt ellok i nyskick!

Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.
Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.

Ångloken hjälptes åt att dra vagnarna. De var sammankopplade tender mot tender, vilket alltså innebar, att det ena körde framlänges och det andra baklänges, fastän loken skiftade plats i Vargön. Härifrån skulle tåget gå tillbaka till Uddevalla. Loken kopplades loss och körde till andra änden av tågsättet, där de kopplades till igen. (Loken bör ju helst gå främst i tågsättet.) Efter första turen måste vatten fyllas på i loken. Det tar sin tid, och för att vinna tid kopplade man i stället på ett ellok från 1953. Elloket överraskade genom sin fräschhet. Det såg ut som om det vore alldeles nytt. Det nära nog strålade. Starkt var det också. Ensamt klarade det att dra de vagnar, som två ånglok med gemensamma krafter hade dragit betydligt långsammare. Detta var ett pensionsmässigt lok i nyskick.

Sotiga fönster

Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.
Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.

Bergslagernas Järnvägssällskap gör en stor och viktig insats genom att på detta sätt bevara delar av vårt järnvägshistoriska kulturarv. Vagnarna är i gott och trafikdugligt skick, även om de är huggslitna här och var. Så till exempel är fönstren genomgående en smula dimmiga. Stenkolsröken sätter sig även på glasytorna. Därför var antalet neddragna fönster stort under resans gång. Många stod och tittade ut, och åtskilliga av oss lutade sig ut, fastän detta givetvis är (eller åtminstone var) förbjudet. Jag har full förståelse för, att man inte hinner och orkar att putsa alla dessa fönsterrutor. Hade man fortfarande haft kvar straffångar, dömda till straffarbete på Marstrand, skulle man möjligen kunna döma de värsta förbrytarna till sådant tung och tidsödande arbete, men alla andra torde välja andra arbetsuppgifter. Det är otroligt hur det feta och svarta stoftet kan fastna på glasrutan. Jag gjorde ett försök att putsa ett titthål i dimman. Pappersservetten blev svart, men rutan blev inte mycket klarare. Det finns som sagt ett mycket bättre sätt att skaffa sig bästa utsikt. Man kan ju dra ner rutan, åtminstone en bit. Vi åkte genom vackra bygder med många anslående utsikter.

Flitig fotografering

Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.
Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.

Egentligen borde tillverkarna av digitalkameror och mobiltelefoner sponsra Bergslagernas Järnvägssällskap. Passagerare och åskådare fotograferade, som det ville synas utan uppehåll, vid alla stationer. Fotograferna gick helt upp i sin verksamhet. ”Man får inte stå på järnvägsspåret!” Så sade en av järnvägssällskapets medlemmar. Fotograferna vände inte ens på huvudet och svarade inte med ett ord. De bara fortsatte att fotografera. Kan man fånga två ånglok med kameralinsen, har man inte tid att bry sig om något annat. Fotograferna stod kvar. Lyckligtvis var faran för att de skulle bli överkörda av loken obefintlig, eftersom de hela tiden fotograferade loken och alltså alltid visste var dessa befann sig. (De snusbruna vagnarna var inte alls lika roliga att fotografera.) Själv tog jag visserligen en och annan bild med min enkla kamera, men jag kände mig som en liten sparv i den stora tranedansen, (och jag stod inte på järnvägsspåret). ”Jag åker bara en tur”, sade Niklas Krantz, ”men du kan ju åka mer.” Jag svarade, att kanske inte heller jag åkte mer än en tur, men att vi fick se. Slutet blev givetvis, att jag åkte inte bara första resan utan även både andra och tredje. Jag kan nu kalla mig ”pendlare mellan Uddevalla och Vargön”. Efter tredje resan var det slut för dagen, och då måste jag ”dröjande” lämna stationsområdet. Järnvägsresor med gamla lok och vagnar är onekligen något särskilt. Jag hade rest på Lysekilsbanan 2011, men jag hade verkligen inte fått nog av dem (utan snarare tvärtom).

Värdefull järnvägsreklam

Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.
Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.

Under dessa dagar vände tåget i Vargön, men några veckor senare skulle järnvägssällskapet köra på en annan sträcka av Herrljungabanan. Då bar det av mellan Herrljunga och Grästorp, där havren växte en gång i tiden. Det är mycket bra, att sällskapet på detta sätt får använda SJ:s banor. Dessa resor ger allmänheten mycket järnvägshistoria, och de skapar fördelaktig uppmärksamhet kring tåg och järnvägar. Allt kunde dock inte genomföras enligt planerna. Man hade tänkt att ta upp även en serveringsvagn och en vagn med en modelljärnväg. De skulle ha körts upp från Göteborg till Uddevalla, men tyvärr kunde de inte beredas plats på Uddevallas bangård. Som reklammakare för järnvägen gör BJS en stor insats. Folk strömmade till under dagen. Niklas Krantz och jag var tidigt ute för att åka den första turen och vara säkra på att komma med. Vi satte oss i förstaklassavdelningen. Morgonen var kylig och vagnarna ännu något fuktiga, så att andedräkten syntes som en rök (inne i vagnen). Med solen kom värmen och resenärerna. Snart var första klass överfull, och vi flyttade över till andra eller tredje klass. För 160 kronor fick man en biljett, som berättigade innehavaren att åka ”hur mycket som helst hela dagen”, det vill säga tre resor Uddevalla-Vargön tur och retur. När vi lämnade staden vid Bäveån fram på eftermiddagen, kände jag mig något skuldmedveten. Var biljettpriset inte egentligen för lågt? Jag hade visserligen betalat vad man krävde av mig, men inte kunde jag väl ha gjort rätt för mig? Kanske borde jag ha putsat åtminstone några fönster som ytterligare en ersättning? Den sistnämnda tanken var dock så obehaglig, att jag snabbt skakade av mig den.

Från havre till arbetspendlare

År 1867, för 150 år sedan, var Herrljungabanan färdig. Först vid förra sekelskiftet började bilarna tränga undan hästarna. Många havretåg hann alltså rulla till Uddevalla. Vad skall man forsla i framtiden? Kanske kör man arbetspendlare. En fördel med att åka tåg är att man kan sitta och arbeta med sin dator under hela resan. Både bussar och tåg har nu uttag för internetuppkoppling. Detta gäller dock lyckligtvis inte de tåg, som Bergslagernas Järnvägssällskap kör. Själv har jag så mycket att titta på, att man sannolikt aldrig kommer att finna mig med en dator på tåget mellan Uddevalla och Vargön, även om jag åker sträckan fram och åter tre gånger samma dag.

 

 

Bokauktion och bokkultur i Stora Levene

Visst fanns här västgötalitteratur, men här fanns också all annan litteratur, som kan intressera västgötar, det vill säga alla slags böcker. Jag skriver om en bokauktion, som Föreningen för Västgötalitteratur anordnade i Stora Levene lördagen den 18 november 2017. Niklas Krantz, själv styrelseledamot, hade vänligheten att ta mig med till denna bokfest i församlingshemmet.

Gräfsnäs i Göteborg!

Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.

Utefter församlingssalens väggar stod uppfällda bord, där auktionens böcker låg uppradade i nummerordning. Trängseln kring borden var stor. Själv höll jag dock på att fastna i förhallen. Här höll Jerker Pettersson vykortsmarknad. På jakt efter gamla vykort från Mölndal blev jag tvungen att bläddra igenom alla vykort från Göteborg, vilket var nog så intressant. (Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa även vykort från Göteborg.) Bland dessa vykort hittade jag ett, som visade Gräfsnäs slottsruin (poststämplat i gamle kung Oscars dagar den 13 juli 1903). Enligt vykortets tryckta text ligger Gräfsnäs i Göteborg! Jag skrattade högt och beslöt mig genast för att köpa även detta vykort. Göteborgarna har en ful ovana att räkna även grannkommunernas större sevärdheter till Göteborg (eller ”Storgöteborg”), men att Gräfsnäs, ungefär sex mil från Götastaden, kunde räknas till ”Storgöteborg” hade jag inte någon aning om. Jag skall skämta med åtskilliga göteborgare om deras annexion (övertagande) av Gräfsnäs. Jerker Pettersson hade en egen bokmarknad, och där köpte jag två böcker.

Antikvariatsinnehavare fyndar

Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.
Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.

Allsköns bokvänner fyllde den ljusa och rymliga församlingssalen. I mängden fanns en och annan antikvariatsinnehavare. Där fanns Göran Midman från Hjo och Anders Josefson från Floby. Från Ods bokkafé kom Gerd Ljungqvist-Persson. Antikvariatsinnehavarna gör stor nytta. Märker de, att de kan få en bok så billigt, att de själva kan avyttra den med vinst, slår de till och köper. Bland köparna fanns några herrar, som lägger ut böcker på nätet till försäljning. Förtjänsten är inte stor, och inte heller omsättningen tillhör de betydande, men de får på detta sätt möjlighet att arbeta med böcker, och de kommer i förbindelse med många intressanta människor. En antikvariatsinnehavare försvarade inför sin fru sitt sysslande med böcker genom att påpeka, att detta arbete håller honom igång och piggar upp honom. Auktionsförrättare var föreningens ordförande, prosten Johnny Hagberg, och Thomas Johansson, som innehar Limmareds Auktionshall samt Antik & Antikvariat Tranan. Hagberg har lång erfarenhet och begriper att auktionen måste gå snabbt, om de flesta skall bli kvar till slutet. (Katalogen omfattade denna gång 530 nummer och innehåller ofta 100 fler.) Hagberg och Johansson lyckades avverka ungefär 100 nummer i halvtimmen.

Auktionsförrättarna sätter buden

Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.
Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.

Hagberg sätter också regler: ”Femmor får man inte bju’ med”, löd den viktigaste regeln. Endast en, som hade lagt ett skriftligt bud, hade bjudit 55 kronor. I övrigt innehöll alla bud jämna tiotal. Vanligtvis på andra auktioner ropar budgivarna själva sina bud, men för att det skall gå snabbt, höjer Hagberg och Johansson buden. Man behöver bara hålla handen uppsträckt för att visa sig intresserad, så höjer de buden med tio kronor åt gången. Det går rasande snabbt. Har priserna gått upp över femhundra, höjer de ofta med femtio kronor åt gången. Har buden gått över tusen, höjer de hundra. För att inte kunderna skall dra ut på tiden med låga bud i början av budgivningen, kom auktionsförrättaren ofta med ett eget utropspris: ”Får jag hundra kronor?” Det fick han för det mesta, men ibland måste han sänka utgångsbudet till 50 eller rentav 20. Dessa auktioner är högst professionella, så professionella, att egna regelverk som synes har uppstått. Auktionerna får inte dra ut på tiden. Framåt slutet stod ändå åtskilliga stolar tomma.

Det är alldeles för billigt!

Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.
Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.

Flera medhjälpare såg till att allt fortlöpte snabbt och ledigt. Någon höll upp boken, som skulle säljas. Någon gick med boken till köparen och tog upp betalningen. ”Det är billigt!”, sade Hagberg ibland. Vid andra tillfällen lät det rentav: ”Det är alldeles för billigt!” Så där brukar ju auktionsförrättare säga, men tyvärr är det mycket riktigt så, att bokpriserna har sjunkit. Böcker har blivit mer svårsålda. Ibland bjöd auktionsförrättarna själva, antingen för egen del eller för vänner. Ofta blandade sig Niklas Krantz i budgivningen. Han hade hand om de skriftliga anbuden. Några få böcker såldes dyrt. Pehr Kalms Wästgötha och Bahusländska resa (1746) gick för 4 900 kronor. Boken ”Svenska kvarnar” såldes för 2 700 kronor. Böckerna var dyra i den bemärkelsen, att dessa priser låg högst. Däremot var priserna inte höga, om man tar i beaktande vad man får ge för dessa böcker i ett antikvariat, om böckerna över huvud taget kan uppbringas för pengar. Det lönar sig alltså att köpa böcker på dessa auktioner.

Räkningar och bokpaket

Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.
Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.

Auktionen gick raskt undan. Mellan tolv och ett hade man matrast. Framåt tre var auktionen slut för denna gång. Arbetet för eldsjälarna var dock inte slut. På ett bord i bakgrunden fanns ett berg med försålda böcker. Även på golvet fanns sålda böcker. Deras köpare hade inte varit med på auktionen. Nu skulle dessa böcker sändas ut till de förhoppningsvis lyckliga köparna. Med trött blick skådade skattmästaren Sven-Olof Ask ut över ett hav med lappar på bordet. Alla betalar inte kontant. I stället vill de faktureras. ”Det går väl an att fakturera en låda böcker, men ibland vill de faktureras för en bok, som kostar 120 kronor”, suckade Ask. De flesta betalar sina räkningar, men somliga måste påminnas. I något fall har man måst komma överens om en avbetalningsplan. Dessutom skall säljarna ha sin del av pengarna. Med andra ord: en skattmästare har mycket att bestyra och bevaka.

Bokkulturen främjas

Föreningen för Västgötalitteratur gör en stor kulturgärning genom att ta hand om böcker och se till så, att de får nya ägare. Säljarna får inkomst av böckerna, och givetvis tillfaller en del av intäkterna föreningen, som ägnar sig åt nyutgivning av värdefull västgötalitteratur. Föreningen befrämjar också gammal god bokkultur. Trots att han är angelägen om att det skall gå undan, kan Hagberg ofta framhäva vackra inbindningar och konstfulla bokband. Man har all anledning att vara tacksam över att någon i våra dagar fäster uppmärksamheten på sådana företeelser. I våra dagar har det tyvärr blivit så, att bilderna är det viktiga. Man strävar efter att fånga läsarnas uppmärksamhet med färgglada omslag och intressanta omslag. Bilderna finns på ett löst skyddsomslag av papper eller kartong. Klotbandet under är oftast enkelt och konstlöst. Vackra bokband kräver mer uppmärksamhet och större kunskaper från betraktaren än färgglada omslag för att bli uppskattade. De kräver mer bokkultur.

Boksamlare och särbo

Böcker har många fördelar, men till deras nackdelar hör, att de är skrymmande och tar mycket plats. En bokvän, som hade köpt mer än han hade tänkt sig, suckade högt: ”Det blir inte lätt för mig att komma hem med alla dessa böcker!” Han tänkte på vad hans fru skulle säga. Föreningens flitige medarbetare Håkan Brander från Levene hade dock ett gott råd: ”En boksamlare bör vara särbo. Jag är själv särbo och kan bära hem hur många böcker jag vill.” Tidigare i år tilldelades Brander diplom av föreningen för sina insatser. Denna gång styrde och ställde han i Stora Levene församlingshem, där han var som barn – eller snarare som herre – i huset. Han har arbetat mycket även inom pastoratet. Denne glade hedersman tillhör tveklöst bokkulturens vänner, men han har arbetat för annan kultur också, både Svenska kyrkan och hembygdsrörelsen. Bokkulturen är en port till all annan kultur.