Ekehagens forntidsby – en lärorik upplevelse

Ekehagens forntidsby omnämns snart, om man talar om forntiden. Den ligger mellan Falköping och Ulricehamn och är en av de största i sitt slag i Norden. Vill man se hur folk bodde på stenåldern, bronsåldern och järnåldern, far man till Ekehagen.

Mörka och rökiga bostäder

Vällagda halmtak sågs överallt i Ekehagens forntidsby. Foto: Lars Gahrn.

Ungefär så här bodde man ännu under vikingatiden och väl ännu under äldre medeltiden. Ingen åker dock hit för att få tips för sitt eget villabygge. Boendestandarden har förbättrats under senare århundraden. Ingen vill väl i våra dagar bo i ett hus, som saknar både fönster och skorsten? Därinne är det mörkt och rökigt. Huset är väggar och tak byggda över ett lägerbål på marken. Röken stiger upp mot taket och letar sig så småningom ut genom ett hål i taket eller ett par öppningar på husets gavlar. Tobak förekom då inte i vår världsdel, och luftföroreningarna var en okänd företeelse. De, som arbetade inomhus, fick dock i sig så mycket rök, att lungorna bör ha tagit skada i det långa loppet. I många fall dog människorna dessförinnan av andra orsaker. Man behövde inte bekymra sig över hälsofaror på den tiden. Innan de hälsovådliga ämnena hann göra verkan dog man av andra orsaker.

Kortlivade byggnader

Kanske tillverkade forntidens människor sådana regnkappor av vass?

Icke heller husen blev långlivade. Slår man ner stående stolpar i marken, kommer de nedre delarna av stolparna snart att börja ruttna. Halmtaken angrips på samma sätt av röta. Rätt mycket av husens byggnadssätt, beror på rimliga antaganden. När man gräver ut forntida boplatser, finner man spår efter stolphål i marken. Tack vare stolphålen får vi veta hur stora byggnaderna har varit, men hur väggar och tak var uppbyggda framgår inte av stolphålen. Om byggnaderna har brunnit, kan man dock hitta bränd lerklining, som visar att man har byggt väggar av flätat ris och sedan tryckt på lera från både utsidan och insidan, i Ekehagen skulle nu ett hus rivas och nybyggas. Även här tycks alltså byggnaderna vara kortlivade.

Bygge av röse och gånggrift

På en släpa av trädgrenar ligger en stenbumling, som man kan dra fram till byggplatsen. Släpan är dock tungt lastad och svår att rubba.

Niklas Krantz och jag besökte Ekehagen den 17 juli 2020. Forntidshus hade vi sett tidigare, men vad kunde man mer få vara med om? Man kunde få knacka flinta. En smed kunde ibland smida i den smedja, som man hade byggt upp. En ”lågteknisk järnugn” var uppbyggd. Här tillverkade man tydligen ibland järn av rödjord. För att få en föreställning om hur mycket arbete, som krävs för att man skall kunna lägga upp ett gravröse, kunde man få bära stenar från en plats till en annan. Att bygga upp en gånggrift av stora stenblock kräver mycket mer arbete. Man hade byggt en släpa och satt en stor sten på släpan. Man kunde få dra iväg med släpan till platsen, där gånggriften skulle uppföras. Jag orkade inte rubba släpan, fastän stenen inte hörde till de större. Några barn gjorde också ett försök men försvann snart till andra verksamheter utan att ha lyckats rubba stenen. Här fanns möjlighet att leka olika slags lekar.

Lekar, fällor och regnkappor

Två barn rider på en stång. De skall tränga sin lekkamrat bakåt och med stången stöta ner vedträet framför lekkamraten.

Lekarna är givetvis upptecknade i sen tid, men de kan vara hur gamla som helst. Två barn skulle rida på samma stång med ryggarna emot varandra. Bägge hade framför sig en träkubb med ett stående vedträ på. Det gällde för bägge barnen att trycka iväg sin lekkamrat mot dennes träkubb och med stången stöta omkull vedträet. Det andra barnen skulle givetvis spjärna emot och förhindra att vedträet stöttes omkull. Utefter en särskild stig finns fällor för djur. Dessa fällor skulle knappast ha blivit godkända av någon djurskyddsförening. I ett hus hängde kläder, som man fick prova. Jag fäste mig särskilt vid en vassmatta som man skulle lägga över axlarna och använda som regnkappa. Hade man sådana regnkappor under forntiden? Kanske förekom de, men jag gissar, att folk föredrog att sitta i regnskydd under ett träd.

Paddling i ekstock

Ekstockarna är ranka och ostadiga, men vattnet är grunt, och farlederna besväras inte av vare sig strömningar eller sjögång.

En liten sjö hade man skapat med en ö och flera vindlande farleder. Här kunde man paddla i en ekstock. Flera urholkade ekstockar fanns vid stranden. Niklas Krantz och jag paddlade ut i en av dem. Vi kunde snart slå fast, att regalskeppet Vasa inte kan ha varit den första ranka farkosten i Sveriges historia. Ekstocken vinglade då och då till på ett oroande sätt, men hur det nu var lyckades vi paddla runt ön och komma iland utan att ekstocken hade slagit runt. Jag erinrade mig att Ossian Elgström (i tidskriften Fornvännen 1924) för länge sedan tolkade vissa hällristningsbilder som kanoter med utriggare, det vill säga kanoter med stabiliserande pontoner både om babord och om styrbord. Sådana pontoner skulle ha behövts. Vi var tacksamma över att vi inte befann oss ute på någon av de större oceanerna med sjögång.

Försvunnen stad

Linderödsgrisarna anses likna forntidens grisar.

I hägn fanns dels Linderödsgrisarna, som anses likna forntidens grisar, dels vildsvin, som dock i likhet med sina fria släktingar höll sig borta från oss besökare och inte behagade visa sig. Här i Ekehagen är det mesta nygjort på gammalt vis, men där finns dock en äkta runsten. Den hade förts till Ekehagen som byggnadssten, men när man tittade närmare på den, upptäckte man runor. Vissa runor var emellertid oläsliga och vittrade. Denna sten hör inte till de ståtligare eller mer kända. Däremot finns en av landets ståtligaste och mest kända runstenar bara några kilometer från Ekehagen. Här kan man beskåda den kända Olsbrostenen i Norra Åsarp. Alldeles intill fanns en informationstavla, som berättade sägner om den försvunna staden ”Älver”. Sådana sägner finns här och var, men fynd och källuppgifter brukar saknas. Kanske är sanningskärnan i några fall att man här har haft en marknadsplats eller tillfällig mötesplats. I stället för den föregivna staden ”Älver” har man fått Ekehagens forntidsby. Det är ett bra byte.

Lars Gahrn

Lieslåtter på Kolebacka i Kungälv

Fredagen den 31 juli, på kvällen, låg jag och tog igen mig. Då kom ett sms på mobilen. Niklas Krantz hade sett en affisch, som meddelade, att Naturskyddsföreningen i Kungälv skulle ordna slåttergille på gården Kolebacken på Fontin dagen därpå eller lördagen den 1 augusti. Niklas Krantz undrade, om jag ville vara med. Mitt svar blev: ”När skall vi ses?”

Lieslåtter är svårt

Johan Hjerpe med sin lie. Foto: Lars Gahrn.

En gång i tiden slogs både slåtterängar och sädesfält med lie. Jag visste endast, att det var både arbetsamt och svårt att vara lieman eller slåtterkarl. Man måste ha känsla för hur man går till väga. Många var mindre skickliga slåtterkarlar, och jag utgick från att även jag saknade anlag. Det kunde dock vara intressant att pröva på. Innan jordbruket mekaniserades och medan allt ännu sköttes med handkraft krävdes väldigt mycket arbetskraft inom jordbruket. Ännu vid förra sekelskiftet sysslade större delen av Sveriges befolkning med jordbruk. Att de flesta av våra förfäder då och då slog med lie är välkänt.

Ängsmark viktig för mångfalden

Till slåtter behövdes mycket folk förr, och så var det även nu.

Jordbruket förändras hela tiden. De flesta ängsmarker har försvunnit. På ängarna växte ett mycket omväxlande bestånd av växter. Höet blev alltså näringsrikt. I våra dagar värnar naturvårdarna om naturens mångfald. Många naturskyddsföreningar tar sig därför an ängar och försöker att sköta dem på gammaldags sätt. Naturskyddsföreningen i Kungälv har anordnat en endags liekurs under ledning av ”liepedagogen” Mats Rosengren, även kallad ”Lie-Mats”. Kursen hölls den 20 juli 2019. Flera av medlemmarna hade alltså hållit i en lie åtminstone ett år tidigare. Föreningens vice ordförande Johan Hjerpe var riktigt duktig och hjälpte oss andra till rätta.

Mycket blev kvar

Ett spelmanslag piggade upp stämningen med vacker musik.

Vi fick höra allsköns goda råd. Bland annat skall man inte lyfta lien från marken. Viktigast är nog att skära snabbt och kraftfullt och inte bara sakta dra lien genom gräset. Skär man inte med kraft, lägger sig det grova och saftiga gräset under lien och reser sig på nytt, när den dras vidare. En oerfaren och oskicklig slåtterkarl lämnar alltså tuvig mark efter sig. Så gick det givetvis för mig. Vissa delar av ängen var jag tvungen att slå flera gånger. En man, som hade varit med förut, sade, att även när man skulle hässja höet på måndagen, borde man ha lien med sig. Under det slagna höet, fanns säkerligen åtskilliga tuvor kvar, sade han. På ängen växte åtskilliga bestånd av Johannisört, som har grova stjälkar med många blad. De var betydligt lättare att slå än grovt gräs. Dels kunde de inte lika lätt böja sig. Dels fick lien lättare tag i stjälken, eftersom den inte gled utefter en kal stängel. På samma sätt var det lättare att slå av torra växter än friskt och grovt gräs. De torra växterna var inte lika böjliga som de friska och fuktiga. Det gäller att hitta den rätta ”skårsvängen”, så att man skär av gräset (inte slår av det). Det är därför liebladet skall följa marken genom hela draget och aldrig behöver lyftas.

Lien skall vara vass

Det är mycket viktigt, att lien hela tiden är så vass som möjligt. Några hade ett bryne, som användes till att då och då skärpa lien. Två slags liar finns, berättade Johan Hjerpe, dels knackliar, dels slipliar. Både slipliar och knackliar är smidda. Knackliarna består av tunnare (mer plåtlikt) material, medan slipliarna är lite tjockare i materialet. Stålet är också lite mjukare i en knackelie än i en sliplie. Knackeliarna skärps genom att man knackar (kallsmider) ut eggen med hammare mot ett litet städ. Mellan knackningarna bryner man eggen med ett stenbryne för att jämna ut ojämnheter som uppstår och behålla skärpan. Slipliarna slipades däremot på en slipsten.

Hamlade träd

Förr var det vanligt, att man även skar av lövrika grenar från träd. Man ”hamlade” träden. Så hette det då. På ängen hade man planterat en lind, ty lindar och askar brukade hamlas. Linden på Kolebackas äng var omgärdad med taggtråd, för att den skulle skyddas mot vilda djur.

Många ängar borde slås

Till att börja med behöver linden skyddas.

Mångfalden är hotad, och det krävs givetvis stora insatser för att göra skillnad. Jag minns, att Gunnar Arnborg under sina föredrag föreslog, att olika föreningar skulle sköta en äng var. Idrottsföreningen skulle slå en äng, hembygdsförening en annan och så vidare. Jag tror att hans förslag förklingade utan större verkan. Idrottsföreningen skall ju ägna sig åt idrott och hembygdsföreningen åt hembygdens historia och så vidare. Att slå med lie är ett tungt arbete, som inte passar seniorer, och dessa bär ju upp stora delar av föreningslivet. Desto mer glädjande är det därför att naturskyddsföreningar håller igång.

Trimmer ersatte

Jag hade inte slagit med lie själv, men jag har sett liar i arbete. I min barndom var jag med om gammaldags slåtter med slåttermaskin. Längs fältens kanter kom dock slåttermaskinen inte åt överallt. Då kom lien fram. Till vår tomt (Roten K 27) i Mölndals kvarnby hör stora gräsmattor, som min far slog med gräsklippare. Utanför tomten fanns så att säga överbliven mark mellan oss och grannarna i Roten M 13 och mellan oss och berget. För att dessa markremsor inte skulle växa igen och förvildas, slog min far Lennart Gahrn (1928-2012) dem med lie. Han var dock inte någon skicklig liekarl utan spände sig och kunde få känningar i ryggen efteråt. Dessutom spände han sig av oro för att slå lien i någon av de många stenarna i denna stenbundna mark. På senare år användes en maskindriven trimmer i stället för lie.

Blåklockor stod kvar

En, som däremot var en skicklig slåtterkarl, var Matteus Bengtsson i Roten K 26. Utanför husets tomt fanns en äng, som man inte ville se växa igen och förvildas. Matteus slog denna äng med sin lie. Hans lie smög fram efter den stenbundna och ojämna marken. När han slog, gick han förbi alla blåsippor, som alltså fick stå kvar. Min mor erinrade sig ofta under sina sista levnadsår denna slåtter och berättade om den som ett vackert minne av hantverksskicklighet och känsla för naturen.

Lars Gahrn