Finländska flaggor i Marstrand

Finlands väg till en egen flagga var lika lång och svår som Finlands väg till självständighet. Under 2017 hissades på Marstrand den finländska flaggan, jämte de flesta av dess föregångare med anledning av att Finland firade 100 år som självständig nation. Till slut fladdrade tio (10) finländska flaggor för vinden. De utgjorde en praktfull syn. Här i Marstrand fladdrade en finländsk fana redan 1862. Marstrand är därför – historiskt sett – en mycket lämplig plats att fira Finlands flagga.

Flaggmuseum i Skansen Lejonet

Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.

Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.

Hade det inte varit för att ryssarna styrde Finland, hade alltsammans antagligen gått mycket lätt, men finländarna var tvungna att ta hänsyn till vad ryssarna tyckte och tänkte. I Marstrand söndagen den 20 augusti 2017 berättade Pether Ribbefors sakkunnigt och lättsamt om flaggornas historia. Han sköter flaggmuseet i Skansen Lejonet i Göteborg och är således sakkunnig. Dessutom visar han allt som oftast detta museums flaggor för allmänheten och har således lärt sig att framställa historien lättfattligt och trevligt. Alla finländska flaggor var inte med. På flaggmuseet hade Ribbefors en gulröd korsflagga (med gult kors i rött fält). Denna flagga blev tyvärr stulen vid något tillfälle, och Ribbefors valde att låta den likaledes gulröda lejonflaggan representera det gul-röda temat. Han tvingades göra ett urval och suckar: ”Men nog hade man kunnat ha med Svenskfinlands flagga – om stängerna hade räckt! Dessutom tror jag att en gul-röd vimpel är det allra vanligaste.” Samtliga flaggor är nytillverkade hos Flaggfabriken National, utom Nyländska Jaktklubbens, som Ribbefors hade fått av klubben.

Lejonfanan förbjöds

Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.

Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.

Hade ryssarna inte styrt och bestämt i Finland, skulle alltsammans ha varit enkelt. Finlands vapen består av ett gyllene lejon med svärd i ena tassen och i ett rött fält. Finlands flagga borde med andra ord ha varit röd och gul. En lejonflagga skapades, men redan här börjar besvärligheterna. Professor Matti Klinge har rett ut finländarnas olika överväganden och hänsynstaganden. Jag följer hans framställning. Lejonflaggan var nära att bli Finlands nationsflagga, men rött var inte lämplig färg i ett land, där ryssarna styrde. Ryssarna såg sig som kristendomens försvarare gentemot turkarna. Ryssarnas mål var att befria Konstantinopel (Istanbul), som hade erövrats av turkarna 1453. Ryssarna såg sig också som den bestående samhällsordningens försvarare mot alla slags revolutionärer och vänstermän (det vill säga liberaler, nationalister, demokrater, socialister och kommunister). Röda var vänstermännens fanor. Röda var turkarnas fanor. Rött var inte rätt i Ryssland och dess underlydande länder. Lejonfanan förbjöds av ryssarna 1860.

Flaggan i Marstrand

Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.

Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.

Skalden Zacharias Topelius var finländsk nationalist. Samtidigt var han lojalist och ville så långt som det var möjligt vara lydig och lojal mot sin lagliga överhet. Han kom på en annan lösning. I en berättelse för barn, ”Fästningen Finlands värn”, från 1854 berättar han om ett snöbollskrig kring en snöfästning. Barnen har prytt sin fästning med en röd halsduk som flagga, men deras anförare förkastar denna flagga: ”Jag säger er att vitt och blått är de finska färgerna – vitt för våra vintrars snö och blått för våra blåa sjöar.” Tänkte Topelius så mycket på snö och vatten, att han därför stannade för blått och vitt, eller fick han uppslaget från annat håll? Matti Klinge, som har skrivit en bok om Finlands färger, misstänker på goda grunder, att Topelius hämtade färgerna från den ryska örlogsflaggan. År 1862 befann sig Topelius i Marstrand. Finländarna där ville tävla i segling och behövde en flagga till sin båt. Topelius skapade en flagga åt dem. Den bestod av två fält: det nedre var blått och det övre var vitt. I övre vänstra hörnet fanns Finlands vapen. Fanan var icke en korsfana utan en randig fana med två fält, som gick vägrätt.

Segelsällskapen hade blåvita korsflaggor

Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.

Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.

När Topelius skapade denna flagga i Marstrand, var dock den blåvita korsflaggan redan färdig utan hans påverkan. Fler än han och hans vänner i Marstrand behövde nämligen flaggor till sina båtar. År 1861 bildades Nyländska Jaktklubben med den ryske tsarens nådiga tillstånd och stöd. (Jakt är i detta fall ett slags båt.) Som flagga fick man använda Kejserliga Flodsegelsällskapets flagga. Detta sällskap hörde hemma i Sankt Petersburg och använde sig av den ryska örlogsflaggan. (Segelsällskapen var ett slags frivilliga försvarsorganisationer, vilket förklarar ryssarnas välvilja.) I denna flagga såg man det blåa Andreaskorset på vit botten. Finländarna bytte ut detta kors mot ett latinskt kors, som likaså var blått. Därmed hade man 1861 skapat den flagga, som skulle bli inte bara Jaktklubbens flagga utan även hela Finlands.

Flaggor förbjöds

Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.

Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.

Vägen dit var emellertid lång. Ingenting var givet på förhand. Åren 1862 och 1863 var meningsutbytet om en flagga för Finland livligt. Även under kommande år var intresset stort. Slutligen förbjöd den ryske tsaren bruket av organisationsfanor. Endast militären fick härefter ha flaggor. Segelsällskapen betraktades dock som ett slags försvarsorganisationer och fick fortsätta att flagga. När förbudet kom, hade man redan många flaggor att välja emellan. Finländarna bidade sin tid. Under första världskrigets prövningar föll det ryska väldet sönder. I Finland utkämpades ett inbördeskrig mellan vita och röda. De vita hade vita eller med andra ord blåvita fanor. De röda hade som väntat röda fanor. Som bekant vann de vita. Inte helt oväntat innebar detta att den blåvita fanan segrade. Lejonfanan hade dock haft en stark ställning. Då de vita hade segrat, hissades den rödgula lejonfanan på Sveaborg. Finländska lantdagen beslöt dock, att den blåvita korsfanan skulle vara Finlands flagga. Man bytte i tysthet flagga på Sveaborg. Detta är i mycket korta drag berättelsen om Finlands flagga. Professor Matti Klinge har som sagt skrivit en bok i ämnet. (Matti Klinge, Finlands blåvita färger, Keru 1988, 96 sidor med många illustrationer. Jag tackar Niklas Krantz, som har fäst min uppmärksamhet på denna skrift.) Jag hänvisar till Klinges väl underbyggda framställning.

Marstrand – en viktig plats i flaggans historia

Denna genomgång visar, att Marstrand tyvärr inte var den finländska flaggans vagga. Den blåvita korsfanan hade skapats i Finland året innan. Bestämmande för flaggans utseende var inte Zacharias Topelius barnsaga från 1854 utan Rysslands blåvita örlogsflagga med Andreaskorset. Topelius, som var en framstående skald, fann dock en slående och nationalromantisk tolkning av flaggans färger. Den är vit som vinterns snö och blå som Finlands tusen sjöar. På detta sätt gjorde han de ryska färgerna finländska. Marstrand var inte platsen, där man först flaggade blåvitt, men Marstrand var en av de platser, där Finlands färger först fladdrade för vinden. Topelius påpekade, att hans Marstrandsfana var ”den första finska flagg som någonsin vajat på Atlantiska oceanen”. Pether Ribbefors understryker, att flagganvändningen i Marstrand 1862 ”verkar vara första gången som en blåvit flagga användes i internationella sammanhang för att symbolisera just Finland. Vad jag förstår blev sedan ’Marstrandsflaggan’ en referenspunkt (bland många) i den långa flaggdebatten som följde.” Ribbefors gör ytterligare ett viktigt påpekande: ”Intressant är att Finlands vapen fanns på flaggan, vilket antyder en strävan mot nationalsymbol jämfört med de övriga segelsällskapen från samma tid, vars flaggor snarare var lokala.” Marstrand är således en viktig plats i finländska flaggans utveckling.

Flagghissning på rätt ställe

Därför passade det utmärkt att fira Finlands flagga i Marstrand. Här fick man ta del av en slösande flaggprakt i sommarsolen. Man har all anledning att önska, att denna programpunkt återkommer. Alla de tio flaggorna är både vackra och intressanta. Var och en har sin egen historia, som på ena eller andra sättet speglar vårt broderlands händelserika öden. Finländarna är kända för sin stilkänsla. Den återspeglas även i deras flaggor.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Annonser

Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Glimtar av medeltida skrivare

Tack vare Per-Axel Wiktorsson har vi nu möjlighet att komma närmare åtskilliga medeltidsmänniskor och åtminstone få veta en del av vad de sysslade med under sina (i allmänhet) korta liv. Skara stiftshistoriska sällskap har nämligen givit ut hans storverk ”Skrivare i det medeltida Sverige” I-IV.

Tungt vägande inlägg

Ett storverk i fyra band.

Ett storverk i fyra band.

Detta är även rent bokstavligt talat ett tungt vägande inlägg till Sveriges medeltida kulturhistoria och personhistoria. Jag vet hur det förhåller sig, ty jag har burit de fyra banden i en kasse mellan Villa Elfhög i Trollhättan, där föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte 2016, till Niklas Krantz’ bil, som lyckligtvis tog denna tyngd resten av vägen hem till Mölndal. Man måste ideligen skifta hand, när man bar böckerna, ty tyngden kändes i rygg och arm. De fyra banden gick i tryck 2015 och omfattar 577, 512, 486 och 447 trycksidor, vilket inalles gör 2022 sidor. Verket skall nog snarare ses som ett uppslagsverk än en bok för sträckläsning. Många av sidorna är bildsidor, som visar medeltida urkunder eller sidor ur medeltida handskrifter.

Välmeriterad författare

Per-Axel Wiktorsson har lång erfarenhet av medeltida handskrifter. År 1976 blev han filosofie doktor på en avhandling om Södermannalagens B-handskrift. Han var redaktör för ordboken Sveriges medeltida personnamn 1971-1982. Från 1982 till 1994 var han redaktör för Svenskt Diplomatarium vid Riksarkivet, som ger ut våra medeltida brev. Sedermera blev han först universitetslektor (docent) och sedan professor i svenska språket vid Örebro universitet. Han är en av de ledande krafterna inom Svenska Fornskriftsällskapet och har ett flertal utgåvor av medeltida texter bakom sig. Hans meritförteckning är lång och kan här bara snabbskissas.

Skrivarna träder fram

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Hans bokverk väger bokstavligen talat tungt, men viktigare än så är att det väger tungt även bildligt talat. Här får vi alla tillgängliga uppgifter om 935 medeltida skrivare, 765 av dem kända till namnet. Ja, mycket är och förblir okänt vad gäller medeltida förhållanden. Tack vare utmärkta register har man lätt att finna vad man söker. Jag, som bor i Mölndal (tidigare Fässbergs socken), slår givetvis upp ortnamnet Fässberg i registret och finner två medeltida skrivare, närmare bestämt två kyrkoherdar i Fässberg. Anledningen till att dessa uppges vara skrivare är, att de omnämns i var sitt brev. I dessa brev är kyrkoherden i Fässberg den ende omnämnde prästen. På den tiden utförde prästerna alla slags skrivarbeten, ty de var nära nog de enda skrivkunniga. Detta sannolikhetsskäl väger tungt, men det är trots allt ett sannolikhetsskäl och inte något bevis. Under medeltiden kunde i stort sett endast kyrkans män skriva och läsa, men helt ensamma om dessa bokliga konster var de inte. Som forskare lär man sig så småningom att sannolikheten inte alltid sammanfaller med verkligheten. I vissa fall är man berättigad att tala om ”den osannolika verkligheten” för att låna ett uttryck från Olle Holmberg. Wiktorsson har genomgående starka skäl, men ibland måste man trots allt sätta ett frågetecken i kanten.

Många insikter

I de flesta fall har man dock enbart anledning att glädjas över de nya sammanhang, som framgår av Wiktorssons sammanställningar och slutsatser. Vi får veta var och när skrivarna har utfärdat brev och andra urkunder. Wiktorsson hänvisar till alla tidigare utgivna skrifter, i vilka skrivarna omnämns och behandlas. Inte minst som forskningsöversikt är detta tungt vägande inlägg av stort värde. Vi får vidare veta litet grand om vilka ämnen och ärenden, som har sysselsatt dem. Vi får veta hur de skrev. Wiktorsson är en framstående handskriftsexpert, som med stor uppmärksamhet har följt bokstävernas och textens uppbyggnad och utformning. Han sammanställer sina iakttagelser, som ger oss goda insikter i medeltida skrifttradition. Frågan är om inte en grafolog skulle kunna säga något om skrivarnas själsegenskaper. Wiktorsson går inte in på detta ämne, men i de fall, då en skrivare har efterlämnat flera skriftprov, spridda över en längre tid, skulle man kanske kunna dra sådana slutsatser.

Brev från Älvsborg

För att återvända till mina två kyrkoherdar, har bägge, då breven utfärdades, befunnit sig på Älvsborgs slott. Detta område hörde inte till deras pastorat utan bör på den tiden ha varit en del av Örgryte socken, men slottet var ju ett säte för förvaltning och uppbörd. Män i ledande ställning hade därför ibland ärende dit. Innan Mölndalsborna började ”åka te sta’n” (Göteborg), har de alltså tagit sig till Älvsborg (och givetvis även Nya Lödöse).

Intressanta teckningar

Många av urkunderna har fotograferats, och läsarna kan på detta sätt ta del av texten, men i texten finns även små teckningar av stort intresse. Somliga är snarast ett slags ornament, som kan jämföras med stenhuggeriarbetena i vissa medeltidskyrkor. Wiktorsson har gjort forskningen en stor tjänst genom att återge dessa teckningar i tryck. Förhoppningsvis skall någon eller några konsthistoriker inte kunna låta bli att söka efter ursprung eller motsvarigheter till dessa teckningar inom den kyrkliga konsten. Framför andra har dock kyrkohistorikerna mycket att hämta. Det övervägande flertalet skrivare är ju präster. Här får vi veta mer om dem. Även hembygdsforskarna har dock mycket att hämta. Här möter många av de prästmän, som har varit verksamma i våra socknar. Här får vi dessutom veta litet mer om dem. Prästerna blir ju på detta sätt litet mer än ett namn.

Översätt till svenska

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Wiktorssons bok visar hur mycket man kan få ut genom förnyad och fördjupad källforskning. Den visar oss betydelsen av våra bevarade brev och urkunder, som ges ut i Svenskt Diplomatarium. Tyvärr är de första delarna av denna källutgåva hopplöst föråldrade. De äldsta breven skulle behöva ges ut på nytt. (Så har danskarna för länge sedan gjort.) Framför allt borde samtliga brev översättas från latinet till svenska. Danskarna har översatt sina medeltidsbrev, och detta är mycket bra gjort. Allt färre läser latin i gymnasiet, och för att läsa medeltidsbrev räcker det inte att ha läst latin på gymnasiet. Själv läste jag latin två terminer på universitetet, men jag har ändå ibland visst besvär med vissa brev, eftersom meningsbyggnaden är tillkrånglad, uttryckssätten invecklade eller krystade och så vidare. Kort sagt har skrivarna ofta velat visa sig duktiga och högutbildade genom att krångla till alltsammans. Sentida byråkrater har som bekant gjort på samma sätt, varför även sentida lagar och förordningar kan vara svårbegripliga och svårtillgängliga, fastän de är skrivna på svenska. I våra dagar har vi medeltidshistoriker, som inte kan latin, vilket innebär att de inte kan ta del av många viktiga källor. Wiktorsson fäster med sitt storverk uppmärksamheten på medeltidsbreven. Inte minst åt hembygdsforskningen har de mycket att ge, men alla slags forskare kan plocka värdefulla upplysningar ur dem.

Läs vidare

Wiktorssons bibliografi finns på nätet:

http://www.ibg.uu.se/digitalAssets/79/a_79634-f_wiktorsson-skrifter.pdf

Skara stiftshistoriska sällskap finns på nätet:

http://www.skarastiftshistoriska.nu/butik/produkter/skrivare-i-det-medeltida-sverige/#

Alla medeltidsbrev (även de ännu outgivna) kan numera framsökas digitalt med åtminstone sammanfattning på svenska:

https://sok.riksarkivet.se/SDHK

Där finns även bilder på breven:

https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Sdhk_11010.jpg?beta=true#?s=0&cv=0&c=0&m=0&z=-2260.8036%2C-161.7778%2C8889.6072%2C3235.5556

Danskarna har liknande service:

(http://diplomatarium.dk/

Jag tackar JBLD Strömberg för dessa näthänvisningar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Bellman på Gunnebo

1700-talet är för den stora allmänheten detsamma som Bellman. I svenskt kulturliv under 1700-talet är Bellman det stora namnet och för en större allmänhet även det enda namnet. Åtminstone för Christina Hall på Gunnebo var han det stora namnet redan på 1700-talet.

Bellman sjöngs i Västsverige

Carl Michael Bellman besökte aldrig Göteborg men var inte mindre ett stort namn i Götastaden. Målning av Per Krafft den äldre.

Carl Michael Bellman besökte aldrig Göteborg men var inte mindre ett stort namn i Götastaden. Målning av Per Krafft den äldre.

Tack vare samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz har Christina Halls visbok, påbörjad redan 1766, blivit känd. Det visar sig, att 18 av de 50 visor, som Christina Hall har nedtecknat, har författats av Bellman. Han har alltså mycket tidigt sjungits även härnere i Västsverige. Den, som är känd i Stockholm, är känd även i Göteborg. Så är det nu, och så var det även då. Vi visste redan tidigare, att Bellman var mycket uppskattad även i Göteborg redan under sin samtid. Christina Halls visbok är dock vårt mest tydliga exempel på den saken. AB Gunnebo Slott och Trädgårdar brukar då och då anlita trubaduren och visforskaren Martin Bagge, som sjunger Bellman på Gunnebo. Visboken ger vid handen, att Bagge och Bellman är ett historiskt helt riktigt val. När visboken genom museiassistent Helen Ljungströms försorg hade blivit renskriven på dator, hörde jag av mig till Bagge och meddelade honom detta fynd. Han fick läsa alla kapitel allteftersom de blev färdiga. En enda av Bellmans sånger kände jag igen, nämligen ”Gubben Noak”. Jag kände mig obildad, då jag inte kände igen fler, men Bagges kommentarer gav mig förklaringen: ”Dessa sånger av Bellman sjungs ytterst sällan nu för tiden.”

Bellman – en andlig diktare

Bellman har skrivit en väldig mängd sånger och annat. Endast en liten del av alla dessa sånger sjungs idag. Bland annat har han skrivit andliga visor, som dock inte blev någon framgång. De sjungs aldrig, och endast litteraturhistorikerna känner till att de finns. Visorna är så vitt jag kan finna mycket bra. Om det hade funnits intresse för denna diktning, hade Bellman kanske gått till eftervärlden som en av våra stora psalmdiktare, men nu blev det inte så. Bellman diktade om skämt, glada upptåg och dryckenskap. Christina Hall har inte med en enda av Bellmans andliga visor. I stället är visorna skämtsamma sånger eller dryckesvisor.

Har hon träffat Bellman?

Martin Bagge vid Gunnebos brostuga. Foto: Lars Gahrn.

Martin Bagge vid Gunnebos brostuga. Foto: Lars Gahrn.

Bellman var tydligen Christina Halls stora idol. När jag berättar om Bellmans sånger i visboken, händer det, att jag får frågan: ”Träffade Christina Hall Bellman?” Tyvärr framgår inte detta av vare sig visboken eller Christina Halls brev, som är tryckta i samma utgåva. Däremot framgår av breven, att Christina Hall har besökt Stockholm och ägnat sig åt sällskapsliv där. (Sällskapsliv var ett av hennes stora intressen. I Göteborg var hon med på de flesta större bjudningar och anordnade själv flera av dem.) Hon om någon satt inte inne på sitt rum och tittade in i väggen en enda minut mer än nödvändigt. Även i Stockholm har hon rimligtvis gått från den ena festen till den andra. En annan person, som gick från den ena festen till den andra, var just Bellman. Han anlitades ofta som underhållare och sällskapsbroder i glada gästabud. Med andra ord är det högst osannolikt, att Christina Hall och Bellman inte skulle ha träffats. Även på den tiden var man angelägen att se sina stora idoler, och Bellman var mycket angelägen om att få uppdrag.

Skalden Pettersson

Skalden Daniel Pettersson.

Skalden Daniel Pettersson.

Fanns då inte några visdiktare i Göteborg? I varje fall fanns inte någon, som ens kom i närheten av Bellman vad gäller skaldegåva och ryktbarhet. Av ett brev från Christina Hall till Georg Carl von Döbeln framgår dock, att hon intresserar sig för en kort sångtext, som av allt att döma är skriven av kommerserådet och borgmästaren i Göteborg Daniel Pettersson (1720-1802). Peter Funke lyckades genom forskning på nätet få fram, att han sannolikt är författaren till denna korta sångtext. Att döma av de få skaldeprov av honom, vilka jag har sett, var han framstående som skald. I fråga om 23 dikter i visboken vet vi inte författarens namn. Kan Daniel Pettersson eller andra skalder från Göteborg ha skrivit dessa sånger? Ja, nog har vi många forskningsuppgifter kvar. Nu är dock Christina Halls visbok, hennes brev och andra urkunder utgivna. Bokens titel är: Lars Gahrn, Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor: Källutgåvor och undersökningar utgivna av Mölndals Hembygdsförening (2016, 524 rikt illustrerade sidor). Jag brukade säga till Niklas Krantz: ”Vi har lång väg att gå”. Tio år och mycket arbete krävdes för att vi skulle komma så långt som vi har kommit. Ändå finns som sagt arbetsuppgifter kvar. Därför har jag skrivit denna artikel. Förhoppningsvis kan andra gå vidare. Peter Funke har redan funnit ett och annat av stort intresse. Det finns med andra ord anledning att återkomma i ämnet.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Bohusiska smällen 1566 – ett 450-årsminne

Fjorton belägringar har Bohus fästning utsatts för, men inte en enda gång har fästningen erövrats av fienden. År 1566 var slottets fall emellertid snuddande nära. Bohus slott räddades detta år av den ”Bohusiska smällen” (Båhusiska smällen). Under 2016 kan vi fira 450-årsminnet av fästningens räddning.

Torn blev kanonrör

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

År 1566 var Bohuslän en del av Norge, som var en del av det danska väldet. Svenskarna stormade fästningen fyra gånger. Vid den fjärde stormningen lyckades svenskarna tränga in i Röda tornet och erövra detta. Fästningens fall var nära. I tornets källare fanns dock ett krutförråd. Borgens försvarare lyckades antända krutet. Fästningstornet förvandlades då till ett kanonrör. Vid smällen flög allt och alla uppåt. Alla innevarande blev ”som kråkor och andra fåglar förda upp under himmelen, och icke en kom därifrån med livet”. (Adolf Tell, Bohus fästning: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan, Gbg 1951, s. 36.) Jag talade mycket med docent Lars Linge om Kungälvs historia. Han var litet bekymrad över, att de berättande källorna om Bohusiska smällen var sena, men han fann tröst i vetskapen, att händelsen var avbildad på en reliefbild på Fredrik II:s sarkofag i Roskilde domkyrka.

Relief i turistbyrån

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Sommaren 2015 besökte Niklas Krantz och jag Roskilde domkyrka. Givetvis var jag ivrig att se denna relief i verkligheten, men området kring de ståtligaste sarkofagerna var avspärrat. Vi kom inte intill reliefen. Sommaren 2016 hade jag ibland ärende till Kungälvs turistinformation eller besökscentrum. Till min glädje fann jag, att man här hade satt fram en avgjutning av reliefen, som visar Bohus’ belägring. Man hade lånat reliefen från Nordiska Folkhögskolan, som ligger uppe på berget Fontin, där svenskarnas kanoner hade stått under belägringen.

Igenvuxen gård

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Enligt vad som berättades skulle en av borgens försvarare ha åtagit sig självmordsuppdraget att smyga ner i källaren och antända krutet. Följden blev att även han själv flög i luften. (Uppgiften möter – utan källhänvisningar – i Gustaf Brusewitz’ bok Elfsyssel från 1864.) Självmordsbombarens änka och barn skulle som belöning ha fått gården Röset på Hisingssidan av älven. Gården finns kvar och ägs alltjämt av samma släkt, även om den är uthyrd. Sommaren 2016 tog Anders Johansson, Mölndals-Postens egen tecknare och vitsare, med mig på en rundtur i södra Bohuslän. Från Eriksdal for vi åt väster. Skogen stod som en mur på höger sida, men i grönskan fanns ett obetydligt hål och några hjulspår. ”Här är det”, sade Anders och körde in. Efter några tiotal meter var vi framme vid den rödmålade gården, vars byggnader bildar en hästsko. Den ligger som en Törnrosa-gård mitt i grönska och sly. Gården, som genom många århundraden har givit familj efter familj deras bärgning, brukas inte längre. Skogen har tagit över ägorna. Jordbruksmarken har fallit i värde under det senaste århundrandet.

Kor skall beta rent

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Samma sommar besökte jag Ulf Karmark på Mariebergs gård. Jag fick då veta, att Karmarks skulle ta över de igenvuxna markerna från Eriksdal ända bort mot Ragnhildsholmen. De skulle låta sina kor beta här. Ulf Karmark var mycket förväntansfull och såg fram emot att djungeln skulle glesna. Vem vet vad som då kan komma fram ur snåren? Gyldenlöwe lär ha haft skansar här, då han belägrade Bohus fästning år 1678 under fästningens fjortonde, hårdaste och sista belägring. Jag hoppas, att korna har starka käkar och glupande matlust. Det skulle vara intressant att på nytt kunna se lämningarna efter dessa skansar från ett annat skede av fästningens händelserika och hårda historia. Ulf Karmark berättar: ”Det skall finnas ytterligare en skans på Ellesbo höjd. Vi brukar fälten bredvid, och där har vi fått upp stora mängder med karteschkulor från kanoner. Sådana kulor användes främst mot kavalleri. Storleken på kulorna är ungefär 2-3 centimeter. Detta stämmer bra med förhållandena vid Gyldenlöwes belägring, då svenskarna skulle ha anfallit över Hisingen.” Kungälv har alltså en rik historia, och än finns mycket kvar att upptäcka.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

 

Christina Hall träder fram ur historiens glömska

Jag satt med Christina Halls visbok, påbörjad 1766, i handen. Varken jag eller någon annan, som forskade om Gunnebo, hade känt till att den fanns, men samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz hade spårat den och lyckats köpa den på en auktion. Krantz hade kommit med den till mig. Den stora frågan blev: Vad skulle vi göra nu?

Mycket arbete skulle krävas

Christina Hall omkring 1807 enligt en oljemålning av Carl Fredrik von Breda. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall omkring 1807 enligt en oljemålning av Carl Fredrik von Breda. Foto: Anna Jolfors.

Detta hände en mörk höstkväll, den 6 oktober 2006. Vi satt i Mölndals Hembygdsförenings bild- och läsrum. Niklas Krantz visade mig boken och slog upp den. På främre pärmens insida stod orden: ”Christina Halls Wis Bok Anno 1766.-” Detta var en visbok från 1700-talet, som kunde ge oss många inblickar i tidens musikliv och kulturhistoria, men jag insåg genast, att här krävdes arbete, arbete och åter arbete för att få ut vad boken hade att ge. Ingen av visorna hade någon uppgift om författaren. Vissa ord och uttryck tydde på att texten var förvanskad här och var. Inga melodier var angivna. Här fanns mycket att klarlägga och utreda. Man måste fastställa, vem som hade skrivit visorna. Man borde söka efter visornas melodier. Man måste försöka återställa delvis förvanskade visor i ursprungligt skick.

Skulle boken återgå till glömskan?

Jag kunde för mitt inre öga se hur någon arkivmänniska fick boken i sin hand, bläddrade en stund i den, sade några uppskattande ord om detta fynd och sedan ställde in boken i en hylla. Utan att på något sätt svartmåla framtidsutsikterna, kunde jag även föreställa mig att boken skulle få stå kvar på denna hylla under överskådlig framtid, icke osannolikt under all framtid. Det är ju så det går till. Urkunder och handskrifter hamnar i arkiv och forskningsbibliotek, och där bryr sig ingen om dem. Våra arkiv rymmer hyllkilometer efter hyllkilometer av outnyttjade källor. Skulle verkligen denna bok få återgå till glömskan?

En värdefull källa

Niklas Krantz håller upp visboken, och Lars Gahrn pekar ut orden: Christina Halls Wis Bok Anno 1766. Foto: Anna Jolfors.

Niklas Krantz håller upp visboken, och Lars Gahrn pekar ut orden: Christina Halls Wis Bok Anno 1766. Foto: Anna Jolfors.

En annan och föga bättre framtidsutsikt vore att visboken förvärvades av några samlare eller något museum och så helt enkelt lades i en monter. Museibesökarna eller samlarens gäster fick då möjlighet att beundra det vackra, om än något slitna, skinnbandet och den vackra pärmdekoren, men boken hade på detta sätt förblivit en sluten bok, om än icke helt okänd. Detta öde hade varit föga bättre. Skulle verkligen denna bok få återgå till glömskan? Svaret för min del var nej. Jag visste bäst själv hur litet, som är känt om sång och musik i Västsverige under den gustavianska tiden mot 1700-talets slut. Vi hade helt enkelt inte råd att låta denna källa sjunka tillbaka in i glömskan. Här kunde vi få ett västsvenskt kapitel om den gustavianska kulturen. Detta skulle vara desto värdefullare som kulturlivet hela tiden hade kommit i skymundan i handels- och sjöfartsstaden Göteborg. Visorna hade dessutom nedtecknats av Christina Hall (1749-1825), som hade varit värdinna i Hallska palatset och på familjens lantställe Gunnebo i Mölndal. Gunnebo är en av Västsveriges stora sevärdheter, och guiderna behöver uppgifter om Halls. Själv hade jag suttit och pusslat ihop de få och kortfattade uppgifter, som finns om Christina Hall och hennes make John Hall den äldre (1735-1802). Jag hade redovisat dem i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden”, utgiven av Mölndals-Posten 1997. Uppgifterna räckte för att man skulle få en klar uppfattning om deras personligheter, deras intressen och deras inriktning här i livet, men uppgifterna var som sagt få och korta. Fördjupning var välkommen och kunde verkligen behövas. Niklas Krantz hade redan från början insett bokens värde. Därför hade han kommit med den till mig.

Vem skulle göra arbetet?

Inskriften på pärmens insida.

Inskriften på pärmens insida.

Den stora frågan blev då: Vem skulle utföra arbetet? Vem skulle ta hand om visboken, låta skriva ut den på dator, behandla visorna vetenskapligt, fastställa vem som hade författat dem och ge ut alltsammans som bok? Dessa uppgifter krävde mycket arbete och mycket tid. Vem skulle göra arbetet? Själv är bäste dräng heter det, men jag misstänkte redan då, den 6 oktober 2006, att själv också var ende dräng. De andra, som skulle kunna göra något, var både få och – så vitt jag visste – även fullt upptagna med andra arbetsuppgifter. Skulle inte jag själv göra något, skulle antagligen inte någonting bli gjort. Att ta på mig detta stora arbete kände jag mig inte redo till där i bild- och läsrummet denna oktoberkväll för tio år sedan, men jag lovade att gå vidare med ärendet. Därmed var jag också fast. Det ena steget gav det andra, och arbetsuppgifterna svällde hela tiden. Nu, år 2016, är denna visbok och mycket annat utgivet. Avgörande för att vi kunde gå vidare var, att Niklas Krantz visade mig fullt förtroende, och att museiassistent Helen Ljungström åtog sig utskriftsarbetet. Hon har skrivit rent både visboken och mina vidlyftiga utläggningar. Hon lyckades snart lära sig Christina Halls handstil. I visboken var den visserligen förhållandevis lätt att tyda, men när vi kommer till de senare skrivna breven, har handstilen – så som vanligen sker – förvärrats åtskilligt. Bokens titel är: Lars Gahrn, Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor: Källutgåvor och undersökningar utgivna av Mölndals Hembygdsförening (2016, 524 rikt illustrerade sidor). Om tio års arbete har man mycket att berätta. Detta är endast början. Fortsättning följer. Utgåvan är också ett 250-årsjubileum.

Klicka här för denna artikel som pdf

Gustaf Wasas häst drack vatten i Vanhalinna

I Finland är våra gemensamma kungar överallt och alltid närvarande. Kungaporträtt hänger i museer och herrgårdar. Man berättar om kungabesök på olika platser. Kort sagt, man känner sig som hemma. På sätt och vis är vi svenskar också hemma i Finland. Sverige och Finland har så länge hört samman, att de fortfarande bildar en gemenskap, fastän ryssarna erövrade Finland för mer än 200 år sedan. Då bröts riksgemenskapen, men historien dessförinnan är gemensam.

Tavastlands Oxväg

Vanhalinnas källa vid Vanhalinnantie, en del av Tavastlands oxväg. Niklas Krantz hade inte en tanke på att dricka av det numera grumliga vattnet. Foto: Lars Gahrn.

Vanhalinnas källa vid Vanhalinnantie, en del av Tavastlands oxväg. Niklas Krantz hade inte en tanke på att dricka av det numera grumliga vattnet. Foto: Lars Gahrn.

Kungaminnen bidrar till att vidmakthålla gemenskapen, men vid Vanhalinna öster om Åbo blev jag ändå förvånad. Att Gustaf Wasa dyker upp här och var på informationsskyltar, det var jag van vid, men här kom även Gustaf Wasas häst med på informationstavlorna. Hästen hade jag ännu inte stött på i Sverige. Niklas Krantz och jag befann oss på semester i Finland. Bilen rullade fram på Tavastlands Oxväg från Åbo till Tavastehus. Här kallades den även Vanhalinnantie, och där hade vi skylten. Den berättar:

”Vanhalinnantie är en del av Tavastlands Oxväg från Åbo till Tavastehus. Vanhalinnantie hör till de äldsta kända delarna av Oxvägen och härstammar från 800-talet. Vägen användes för att transportera handelsvaror mellan hamnarna vid havet och ödemarkerna. Under medeltiden blev Oxvägen en viktig förbindelseled mellan handelscentra och de administrativa centra. Vägen hör till Finlands äldsta riksomfattande vägnät.

Gustaf Wasa till häst i tältlägret vid Kolbäck i Västmanland 2012. Foto ur Lars-Erik Lundins samling.

Gustaf Wasa till häst i tältlägret vid Kolbäck i Västmanland 2012. Foto ur Lars-Erik Lundins samling.

Vanhalinnantie är en enhetlig del av Tavastlands Oxväg och har bevarats i sin ursprungliga form. Vägdragningen har bevarats nästan oförändrad sedan senmedeltiden. Vanhalinnantie passerar Vanhalinna fornborg, där det funnits forntida bebyggelse. Vägen ingår i kulturlandskapet i Aura ådal med dess många kulturhistoriska och arkeologiska objekt.

Enligt sägen lät den svenska kungen Gustav Vasa sin häst dricka ur en källa vid Vanhalinnantie på 1500-talet. Man känner till vägens historia exceptionellt bra och Vanhalinnantie har även undersökts arkeologiskt. År 1961 ersatte huvudväg 10 Oxvägen som en riksomfattande trafikled, men största delen av vägen används fortfarande.”

Ruotsin kuningas

Gustaf Wasa är en van hästkarl. (När Arostomten, även känd som Lars-Erik Lundin, vill vara inkognito, klär han sig som Gustaf Wasa. Foto: Lars Gahrn.)

Gustaf Wasa är en van hästkarl. (När Arostomten, även känd som Lars-Erik Lundin, vill vara inkognito, klär han sig som Gustaf Wasa. Foto: Lars Gahrn.)

Där fanns också en tavla med enbart finsk text, vackert skriven. Tyvärr begrep vi inte mycket av det vackra finska språket, men orden ”Ruotsin Kuningas Kustaa Vaasa” var lätta att förstå. Även denna skylt handlade om ”den svenska kungen Gustaf Wasa” (och förhoppningsvis även om hans häst). Jag tar därför med även dessa ord och hoppas, att andra förstår dem bättre än jag. Så här står det på skylten:

”Vanhan tarinan mukaan Ruotsin kuningas Kustaa Vaasa käytti 1500-luvulla Härkätietä tarkastusmat- koillaan. Hänen hedosensa juotettiin tällä lähteellä, joka oli Härkätietä matkaavien käytössä.”

I översättning skulle detta bli: ”En gammal sägen förtäljer, att Sveriges kung Gustav Vasa under 1500-talet for längs Oxvägen på inspektionsresor. Hans vattentäkt gjordes från denna källa.”

Källa som länge varit obegagnad

Vid sidan om vägen finns en inhägnad källa. En snabb titt ner i dammen övertygade mig om, att i varje fall inte jag skulle vilja dricka ur denna källa, och att knappast heller Bellman skulle vilja ”vila vid denna källa”. Lång tid hade säkerligen förflutit sedan människor och hästar hade tagit vatten i denna damm. Då gick det som det brukar. Dammen hade slammat igen och börjat växa igen. Hur var det då med Gustaf Wasa? Har han verkligen ridit förbi här? Har han över huvud vistats i dessa bygder?

JBLD Strömbergs itinerarier

JBLD Strömberg har även bokstavligen följt Gustaf Wasa i spåren. Här syns han i Raseborgs slottsruin. Konungen bodde på detta slott en kort tid 1530. Foto: Johannes Strömberg.

JBLD Strömberg har även bokstavligen följt Gustaf Wasa i spåren. Här syns han i Raseborgs slottsruin. Konungen bodde på detta slott en kort tid 1530. Foto: Johannes Strömberg.

Vi har nu mycket bättre möjligheter än förut att följa våra kungar och riksföreståndare i spåren. Arkivarien och filosofie licentiaten JBLD Strömberg har nämligen skrivit ett stort verk om kungarnas och riksföreståndarnas resor och de orter, där de har utfärdat sina skrivelser. Tack vare detta storverk vet vi både när Gustaf Wasa vistades i Finland och var han uppehöll sig under sina resor. En av Strömbergs slutsatser är, att våra styresmän mindre ofta besökte Finland. Åtskilliga resor kan dock antecknas, först under korståg, varefter Magnus Eriksson samt sonen Erik hade finska arvsanspråk. Kung Albrekt förde krig i Finland. Riksföreståndare kunde av den danske unionskungen tilldelas den finska riksdelen som förläning – och sedan hålla sig där så länge de förblev unionen trogna. Hur var det då med Gustaf Wasa? Konungen var en flitig resenär, men i Finland for han endast två gånger. Han hade utfärdat brev i Finland från och med den 16 augusti 1530 till och med den 7 september samma år. Han var givetvis borta från Sverige längre tid, eftersom resor på den tiden kunde vara nog så tidskrävande. Sista brevet i Sverige före avresan utfärdades den 31 juli i Stockholm (frånsett en möjligen feldaterad inbjudan till bröllop tre veckor senare), och första brev efter hemkomsten utfärdades i Stockholm den 14 september. Kungen har alltså rest i Finland under en månad eller drygt en månad. Sex brev utfärdades i Finland, fyra av dem i Åbo, ett i Raseborg och ett i Uskila prästgård. Under sin första och mycket korta vistelse i Finland har konungen hunnit med en mycket liten del av landet. Han har uppehållit sig i Åbo, den dåtida huvudorten i landet, men han har även rört sig österut till Raseborgs slott, ungefär tio mil fågelvägen från Åbo. Hans andra besök kom att dröja länge.

Ett års vistelse i Finland

Den finska texten vid Vanhalinnas källa är sirligt präntad. Foto: Lars Gahrn.

Den finska texten vid Vanhalinnas källa är sirligt präntad. Foto: Lars Gahrn.

År 1555 gick ryssarna till anfall mot Finland. På grund av lägets allvar reste konungen nu för andra gången över till Finland. Som befälhavare var han varken bättre eller sämre än de andra, men han var något mycket viktigare: en kung som kunde befalla, som kunde ordna fram pengar, krigsmän och förråd, och som kunde sätta fart på alla andra. Fastän han aldrig deltog i några strider under detta krig, som mest bestod av härjningar och skärmytslingar, var hans närvaro ändå av stor betydelse. Hade Gustaf IV Adolf år 1808 genast farit över till Finland, hade mycket kunnat vara annorlunda. Gustaf Wasa har utfärdat brev i Finland från och med augusti 1555 till och med juli 1556. Denna gång vistades han i Finland ett helt år. De utfärdade skrivelserna visar, att kungen inledningsvis uppehöll sig i Åbo. Därifrån begav han sig österut till Helsingfors, Borgå och Viborg, gränsfästningen. Här utfärdades en mängd brev under hösten 1555. Denna fästning anfölls några månader senare av ryssarna, som belägrade den under några få dagar. Då hade konungen redan för två månader sedan färdats västerut igen över Borgå, Helsingfors och Åbo till Kastelholm på Åland och därifrån på nytt till Åbo. Kastelholm och Åbo, de orter som låg närmast Sverige, var alltså Gustaf Wasas huvudsakliga uppehållsorter i Finland. Vid bägge sina besök i Finland har han dock rest österut. Under det sista uppehållet i Åbo i juni 1556 har han begivit sig till Kankas och Helgå och därifrån åter till Åbo. (JBLD Strömberg, De svenska resande kungarna – och maktens centrum, Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, Serie I. Svenska skrifter 97, Uppsala 2013, s. 187, 247-250, 444-445, 463-465.) Gustaf Wasa vistades alltså mycket i Åbo, men han satt inte stilla på slottet. Det skulle passa bra in i bilden att finna honom (och hans häst) i Vanhalinna.

Många vattningsställen

Vi kan dock inte med bestämdhet säga, att han (och hästen) har varit där. Sägnens största värde är, att den bevarar minnet av ett av de många vattningsställen, som fanns efter våra gamla landsvägar. Detta behov föreligger inte längre. De gamla vattningsställena har fallit i glömska. Tack vare sägnen om Gustaf Wasas drickande häst har ett av dessa ställen bevarats i minnet och blivit en sevärdhet.

Klicka här för denna artikel som pdf