Fred, flickor och en fri författning

Kungälv firade dubbelt 200-årsjubileum 2014

Äntligen har Kungälv fått en docka, som föreställer Margareta Fredkulla. Foto: Lars Gahrn.
Äntligen har Kungälv fått en docka, som föreställer Margareta Fredkulla. Foto: Lars Gahrn.

I början av juni 2014 firade Kungälv Sveriges nu 200-åriga fred och Norges nu 200-åriga fria författning. Varför firades dessa jubileer just i Kungälv? Jo, Kungälv har sedan urminnes tider varit en nordisk mötesplats genom sitt läge vid den forna riksgränsen mellan Norge och Sverige. Kungälv är än i dag en nordisk mötesplats genom Nordiska Folkhögskolan (som grundades 1947), genom sin norsk-dansk-svenska historia, genom Bohus fästning, som drar besökare från hela Norden och genom sitt läge mitt i Norden. År 2014 ville man befästa denna ställning genom ett storslaget och svårslaget jubileum.

Margareta Fredkulla som docka

Konstnärinnan Birgitta Arkenback vid ett av de diplom, som hon har formgivit.
Konstnärinnan Birgitta Arkenback vid ett av de diplom, som hon har formgivit.

Det stora dubbeljubileet firades med stora konserter på Fästningsholmen. En stor scen hade byggts upp enbart för detta ändamål. I Kungälvs kyrka firades en gudstjänst under medverkan av stiftets biskop. Hembygdsgården visade en utställning om Kungälv som mötesplats. En särskild småskrift hade framtagits för detta ändamål. Tre stora och mycket välgjorda dockor visar de tre nordiska kungarna, som möttes här vid älven 1101. Nytt var, att man nu äntligen hade tillverkat även en docka föreställande Margareta Fredkulla, dotter till konung Inge den äldre av Sverige och senare gift med konung Magnus Barfot av Norge. Dockorna är mycket livfulla, och varje docka har sina särdrag. De framställdes till 900-årsjubileet 2001, och det är mycket glädjande, att kungadottern Margareta Fredkulla nu i efterhand har fått komma med. Hon blev först drottning i Norge och efter Magnus Barfots död blev hon drottning i Danmark. Hon var en mycket betydelsefull kvinna. De tre kungarna står staty på Nytorget, och nu förväntar vi oss även en gjuten staty ute på sta’n.

Fredkullapriset – ett fredspris

I Hembygdsgården fanns också stora inramade diplom, som Fredkullaprisets pristagare har fått. Kungälvs Fredsrörelse (bildad 1981) har nämligen instiftat ett fredspris, som har uppkallats efter kungadottern och drottningen, vars tillnamn Fredkulla betyder ”fredsflicka”. Diplomen har målats och tecknats av konstnärinnan Birgitta Arkenback, som gör varje diplom till ett framstående konstverk. Hon är tydligt påverkad av medeltida konst och textning men omvandlar mycket skickligt allt på sitt eget sätt. Diplomen är både uttrycksfulla och färgglada.

Full fart på fästningen

Uppe på fästningen hade de militärkulturhistoriska föreningarna uppvisningar. Under tvåhundra år har våra svenska förband varit fredsbevarande styrkor. Träffande har man sagt, att försvarsmakten är ”vår största fredsrörelse”. En scen hade byggts upp på borggården. Här spelade Sven Bergers Convivium Musicum musik från äldre tider. Gun Louise Hogmalm Ryderstam spelade harpa. Jag höll ett kort anförande om 1814 års händelser. En sentida släkting till den norske sjökrigaren Peter Tordenskiold höll ett livfullt föredrag om denne oförvägne amiral, som är litet av Norges motsvarighet till Karl XII, djärv, stridslysten och ofta framgångsrik.

Karolinska flickor på fästningen

Tordenskiolds sentida släktingar bidrog till nordiska möten.
Tordenskiolds sentida släktingar bidrog till nordiska möten.

Framför allt framträdde här på fästningen, deras eget område, de militärhistoriska föreningarna. De bidrar till den nordiska och allmäneuropeiska förbrödringen genom samarbete med systerföreningar i de andra nordiska länderna men även ute i Europa som till exempel i Ryssland och Tyskland. Här på fästningen fanns svenskar, danskar och finländare samt Tordenskiolds sentida släkting från Norge. Soldaterna ordnade med revelj, korum och föredrag om forna tiders blodiga rättskipning. Gustavianerna visade hur jägare gick till anfall. Karolinerna försökte lära oss civilister hur man fäktas. Fäktläraren var en flicka, glad, livlig och skämtsam. Fäktlektionerna blev uppsluppna tillställningar. Som övningsvapen användes breda trä­kn­ivar, klädda med läder. De var helt ofarliga men dög likafullt till att ge motspelaren en liten smäll med. Detta förhöjde enbart den glada stämningen. Karolinerna har kavalleri, och då har de även som man kunde vänta många flickor i sina skaror. Dessutom hade de denna gång även två flickor, som gick med musköt på axeln, fäktläraren och en kamrat.

Fästningen – en utmärkt läktare

Fäktläraren var en kvinnlig karolin.
Fäktläraren var en kvinnlig karolin.

Fästningen är en säregen plats, där århundradena har lämnat spår efter sig och berättar för oss sentida varelser. Hamnar man däruppe, blir man kvar där och har svårt att bryta upp. Dessutom behövde man inte gå ner till konserten. Ljudet därifrån steg upp till oss. Ville man lyssna på något musikstycke, gick man upp på vallen närm­ast stora scenen. Därifrån hörde man lika bra som från bänkarna nedanför fästn­ingen. Som läsarna kanske förstår blev jag kvar på fästningen och hade svårt att kom­ma därifrån. Hembygdsgården drog emell­ertid. Även där har tiden satt sina spår, som talar till och tilltalar besökarna. När jag hade kommit dit ner, hade jag svårt att riva mig loss därifrån. Kungälv har mycket att erbjuda, och under dubbeljubileet hade man överträffat sig själv.

Läs vidare

Kungälv – nordisk mötesplats i krig och i fred. Text: Kristina Bengtsson. Konstnärlig utformning av broderierna: Birgitta Arkenback och Git Andersson. Föreningen Kungälvs Musei Vänner 2014 (12 sidor, rikt illustrerade med bilder ur Kungälvsbroderiet, som återger händelser ur Kungälvs historia).

Klicka här för denna artikel som pdf

Norska kungahuset – ett bevis på Norges självständighet

År 1814 var Karl Johan både förstående och tillmötesgående gentemot norrmännen. I kärnfrågan var han emellertid obönhörlig: Unionen mellan Sverige och Norge måste genomföras, med eller emot norrmännens vilja. För att göra Karl Johan rättvisa måste vi ha i minnet, att han var starkt övertygad om, att de skandinaviska länderna borde gå samman för att trygga sin självständighet gentemot stormakterna. Detta skäl var lika starkt för hans ättlingar och efterträdare på tronen. Hans son och efterträdare Oscar I var – liksom engelsmännen – mycket oroad över ryssarnas önskan att införliva Varangerfjord med det ryska väldet.

Stormakternas övergrepp

Vi bör också göra dem den rättvisan att erkänna, att deras farhågor var välgrundade. Både år 1801 och 1807 hade engelska flottor anfallit Köpenhamn. År 1801 tvingade engelsmännen danskarna att överge neutralitetsförbundet med Ryssland och Sverige. Efter överfallet på Köpenhamn seglade engelska flottan mot Karlskrona men avstod från anfall vid meddelandet om att tsar Paul var död. År 1807 tvingade engelsmännen danskarna att utlämna danska flottan. Engelsmännen befarade – helt grundlöst – att den skulle kunna användas mot Storbritannien. Dessa hänsynslösa och oprovocerade anfall mot en neutral stat visade, att stormakter är farliga grannar. Efter Finlands erövringar 1808-1809 hade Sverige det ryska väldet på andra sidan Bottenhavet och Ålands hav. Sverige behövde stöd mot Ryssland och Norge ett starkt försvar mot England.

Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.
Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.

Tiden efter 1814 blev oväntat fredlig, men några händelser visade, att stormakterna var oförändrat farliga och hänsynslösa. Krimkriget utkämpades 1853-1856. Under kriget gick engelska och franska flottstyrkor in i Östersjön för att anfalla det ryska väldet. År 1854 brände och förstörde engelsmännen i Brahestad och Uleåborg. De anföll även Gamla Karleby men slogs där tillbaka. Samma år intog och förstörde engelsmän och fransmän fästningen Bomarsund på Åland. År 1855 besköt engelsmän och fransmän fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Dessa krigshändelser berörde dock inte vare sig Norge eller Sverige. Danmark råkade emellertid illa ut. År 1848 utbröt uppror i Holstein, och detta stöddes av tyska förband, men danskarna slår ned upproren, och freden återställs 1850. År 1864 gick Preussen och Österrike till anfall mot Danmark, som i freden samma år berövades Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark var lemlästat, och även Sverige stod där maktlöst och förödmjukat efter kriget, men krigshändelserna hade inte berört vare sig Norge eller Sverige. Krigen hade visat, att stormakterna var hänsynslösa, och att de med flottstyrkor kunde slå till var som helst.

Norge hade ett skyddat läge

Många i både Norge och Sverige ansåg emellertid, att Skandinavien låg bortanför de områden, som var viktigast för stormakterna. Om man sammanfattar vad som hände under 1800-talet, finner man, att alla de nordiska länderna blev utsatta för stormakters krigshandlingar under 1800-talet, utom just Norge. Det är således både förklarligt och försvarligt, att villigheten till nordiskt samarbete var minst i just Norge. Norrmännen hade på det stora hela taget rätt, men detta innebar tyvärr inte att vare sig Norge eller de andra nordiska länderna var utanför fara. År 1940 förberedde Storbritannien en invasion av Norge och en framstöt mot de svenska malmfälten. Tyskland hann som bekant före och ockuperade Norge. Efter kriget förstod norrmännen, att försvarssamarbete var nödvändigt. Planerna på ett nordiskt försvarsförbund föll dock 1949. I stället anslöt sig både Norge och Danmark samma år till Nato, som onekligen kunde erbjuda ett starkare stöd än Sverige.

Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.
Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.

Under andra världskriget och efterkrigs­tiden framstod Karl XIV Johans farhågor såsom sorgligt välgrundade. Krigshoten efter 1814 var dock inte så många, följde inte så tätt på varandra och kom inte Norge och Sverige så nära, att de ledde till närmare samarbete mellan brödra­folken. Tvärtom invaggade man sig på både sidor om Kölen i säkerhet. När kriget kom 1940, var Sverige, Norge och Danmark så avrustade, att deras möjlig­heter att med framgång försvara sig var små. Försvarssamarbete förekom inte. Karl Johan hade däremot varit klarsynt, men så hade han också lärt känna hur kejsar Napoleon, en rå och hänsynslös diktator, tänkte och handlade, ty han hade själv varit med (och fått nog). Ingen annan i vare sig Sverige eller Norge hade så förstklassig utbildning i stormaktspoli­tik, och ingen annan var heller så klarsynt.

Starka motståndsenheter skulle byggas upp

Karl Johan tillämpade här i Norden samma säkerhetstänkande som de andra europeiska statsmännen efter Napoleons fall. Det gällde att bygga upp starka motståndsenheter mot stormakten Frankrike. Nederländerna slogs samman med Belgien. Konungariket Preussen fick tillbaka de provinser, som Napoleon hade berövat preussarna. Napoleon hade upplöst det tyska riket år 1806, men 1815 bildades i stället Tyska förbundet. Konungariket Sardinien fick tillbaka sina av Napoleon erövrade provinser på fastlandet, och dessutom tilldelades Sardinien republiken Genua. Häruppe i Norden hade man inte samma orsak att frukta Frankrike, men man hade som sagt Storbritannien och Ryssland i stället. Erfarenheterna av dessa stormakter hade varit avskräckande.

Norrmännen firar 1814 års kungaval

Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)
Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)

Den 4 november 1814 erkändes Karl XIII som Norges kung. Sveriges sis­ta krig var till ända. En hän­delserik utveckling var där­med avslutad, och lugnet återvände till den skandi­naviska halvön. Norge ha­de fått behålla sin fria författning. Det händelse­rikaste året i Norges hist­oria gick mot sitt slut. Från svensk sida försökte man förmå norrmännen att fira den 4 november som nationaldag. Man lyckades dåligt med den saken. Årstiden är knappast den rätta. Ämnet för firandet tilltalade dessutom inte norrmännen. Den 17 maj blev redan på 1820-talet Norges nationaldag. Under unionstiden brukade normännen framhäva, att man firade sin grundlag, och så var det givetvis, men grundlagens dag är icke den 17 utan den 16 maj. Den norska författningen antogs av riksdagen i Eidsvoll den 16 maj 1814. Vad hände då den 17 maj? Jo, då valdes den danske prinsen och ståthållaren Kristian Fredrik till norsk konung. Otto Sjögren skriver: ”Den norska grundlagen, vars tillkomst man förebar sig vilja fira, hade blivit antagen och därmed vunnit laga kraft, icke den 17, utan den 16 maj, vilken således skulle hava varit grundlagsfestens rätta dag.” (Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906, s. 205 och 355-356.) Norrmännen ansåg alltså – med goda skäl – kungavalet vara kronan på befrielseverket och Norges självständighet. Så är det även i dag. På 17 maj visar norrmännen en stor och oförställd glädje över sitt kungahus. Kungahuset och den 17 maj är oupplösligt förenade med varandra. Att Norge har en egen kung är ett tecken på att Norge är ett fritt, självständigt och oberoende rike.

En egen konung – ett tecken på full självständighet

Här har norrmännen mycket att lära oss svenskar. Sverige har med undantag för den mycket kortvariga Kalmarunionen med Danmark och den ännu kortvarigare personalunionen med Polen alltid varit ett självständigt rike. Vi tar vår självständighet för given och värderar därför inte vare sig självständigheten eller dess yttre tecken, ett eget kungahus, tillräckligt högt. Norrmännen saknade dock självständighet och ett eget kungahus under mer än 400 år av union med Danmark och under mer än 90 år av union med Sverige. Dessutom måste de sakna sitt kungahus under fem mörka år av tysk ockupation 1940-1945. År 1814 hade Norge för ett halvår haft en egen konung. Fastän Norge hade fått behålla sitt fria statsskick med en stark riksdag och självstyrelse i allt utom utrikespolitiken, var detta inte nog. Norrmännen ville ha fullständig självstyrelse och en egen konung. Under 1800-talet lyckades de steg för steg försvaga unionen, och 1905 bröts den. Då skred norrmännen till kungaval. Konungen blev kronan på befrielseverket. I år, alltså 2014, fyller Norges grundlov eller författning 200 år. Norge har mycket att fira, och vi kan vara förvissade om att de kommer att fira grundloven och sin konung med all den glöd och hänförelse, som de är mäktiga. Det har de all anledning att göra.

Läs vidare

Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906.

Alma Söderhjelm, Carl Johan: Ett karaktärsporträtt, Sthlm 1939.

Uno Brander, Karl Johan: Kronprinsen och konungen, Sthlm 1925.

Sir Dunbar Plunket Barton, Bernadottes underbara levnad, Sthlm 1929.

Klicka här för denna artikel som pdf

Motståndsvilja gav goda fredsvillkor

Karl XIV Johan framstår på detta porträtt som en mycket krigisk herre. I själva verket var han en försiktig general, som ville undvika all onödig blodspillan. Under det norska fälttåget var han ytterst angelägen om att undvika alla onödiga krigshandlingar.
Karl XIV Johan framstår på detta porträtt som en mycket krigisk herre. I själva verket var han en försiktig general, som ville undvika all onödig blodspillan. Under det norska fälttåget var han ytterst angelägen om att undvika alla onödiga krigshandlingar.

Hur gick det då för de norska grundlags­fäderna från Eidsvoll efter Karl Johans seger 1814? De hade gjort revolution eller – som det hette här uppe – uppror mot sin överhet. I Frankrike gjorde bland annat Lyon uppror mot de revolutionära myndig­heterna 1793. Svaret blev massav­rättningar för att inte säga massakrer av invånarna, rasering av delar av staden och utplundring av de burgnare invånarna. Napoleon slog senare på samma sätt skoningslöst till mot alla upprorsförsök med arkebuseringar och massakrer, särskilt i Spanien. Vid tronskiftet i Ryssland 1825 krävde många officerare en författning. Ledarna hängdes, och övriga samman­svurna skickades till Sibirien. Sverige och Norge motsvarade dock inte vare sig Frankrike eller Ryssland. Grundlagsfäderna från Eidsvoll varken fängslades eller straffades. De avsattes inte ens från sina ämbeten, fastän de i många fall hade statlig tjänst. Mellan Napoleon och Karl Johan fanns en viktig skillnad. Napoleon ville genom skoningslös hårdhet och snabbhet i bestraffningarna skrämma sina motståndare till underkastelse. Karl Johan sökte genom vänlighet och välgärningar vinna sina motståndare. Kända och betydelsefulla blev hans mellanhavanden med den svenska häravdelning, som han tog till fånga under Napoleons fälttåg i norra Tyskland år 1806. Han behandlade de svenska krigsfångarna så väl, att han blev omtyckt i Sverige. Det gynnsamma intrycket, som de svenska krigsfångarna hade fått, bidrog till att han valdes till svensk kronprins 1810. Gentemot norrmännen gick han nu till väga på samma sätt som tidigare gentemot svenskarna.

Kriget var mest en styrkedemonstration

Eidsvollsmännen blev varken bestraffade eller förföljda, men trots allt hade ett krig förts mot norrmännen. Antalet stupade i detta så kallade krig var dock uppseendeväckande lågt. Inga slag utkämpades, endast några obetydliga skärmytslingar. Norrmännen höll sig klokt nog på defensiven i medvetande om sin underlägsenhet och undvek i görligaste mån strid. De försökte i stället dra ut på tiden. Från svensk sida fördes kriget påfallande lamt. Svenskarna ryckte inte fram längre än till Glomma, och står man vid Glomma, har man inte kommit långt in i Norge. Från Karl Johans sida var fälttåget uppenbarligen främst tänkt som en uppvisning av militär styrka. En sådan styrkeuppvisning skulle dels kunna få i gång förhandlingar, dels kunna förmå norrmännen att foga sig. Ungefär så blev det också.

Motståndsvilja gav goda fredsvillkor

Trots allt krävdes dödsoffer även under detta krig. Var kriget onödigt, och hade offren varit förgäves? Kriget hade mycket väl kunnat undvikas, men offren hade inte varit förgäves. Svenskarna hade redan från början varit angelägna om att vinna norrmännen. Motståndet gjorde svenskarna ännu mer tillmötesgående. Ett krig var en dålig början på en union. Ett hårt och blodigt krig skulle vara en ännu värre början. Norrmännens motstånd gjorde därför Karl Johan ännu mer tillmötesgående. Norrmännen fick behålla ett starkt storting, och unionen blev svag. Utgångsläget för Norges fortsatta frigörelsekamp var därigenom mycket gott. Tack vare stortingets starka ställning kunde den fortsatta frigörel­sekampen föras helt fredligt, och snabbt gick frigörelsen också. Nittio år senare var Norge helt fritt.

Finska kriget och norska fälttåget

Eidsvoll som modell med den norska flaggan (som kom några årtionden senare).
Eidsvoll som modell med den norska flaggan (som kom några årtionden senare).

Sverige och Norge utkämp­ade i början av 1800-talet var sitt krig, och krigen liknade varandra. År 1808 ryckte ryssarna in i Finland, och 1814 ryckte svensk­arna in i Norge. Båda försvarskrigen utkämpades av underlägsna försvars­krafter under dålig ledning. Försvararna var i många fall håglösa och saknade större förhoppningar. Den ryska erövringen av Finland gick förvånansvärt lätt, men ryssarna blev obehagligt överraskade av att allmogen började föra gerillakrig i ryssarnas rygg. För att vinna finländarna för Ryssland lät tsar Alexander Finland vara ett eget storfurstendöme inom det ryska väldet med egen senat (regering) och egen lantdag (riksdag). Tsar Alexander var liksom Karl Johan en nådig och välvillig härskare, som ville vinna folk med vänlighet och välgärningar. Alexander och Karl Johan blev för övrigt goda vänner. Ungefär samma mönster upprepades, när svenskarna ryckte in i Norge. Framryckningen gick lätt, men norrmännens motstånd gjorde Karl Johan och svenskarna ännu mer tillmötesgående och ivrigare att genom eftergifter få norrmännen med sig snarare än mot sig. Även svagt motstånd kan få viktiga följder.

Ett krig mellan civiliserade parter

Niklas Krantz fann bitar av kritpipor vid Eidsvoll. Har grundlagsfäderna tagit sig ett bloss, när de tog rast under sina överläggningar?
Niklas Krantz fann bitar av kritpipor vid Eidsvoll. Har grundlagsfäderna tagit sig ett bloss, när de tog rast under sina överläggningar?

Hade Karl Johan varit ett råskinn som Napoleon, och hade svenskarna varit lika hårda och grymma mot upprorsmän som engels­männen mot skottarna och irländarna, som ryssarna mot polackerna, som öster­rikarna mot ungrarna och som fransmännen både mot andra och – framför allt! – mot varandra, då hade 1814 varit ett mörkt och hemskt år i Nordens historia. Nu blev det inte så. På ömse sidor fanns civiliserade människor, som lätt kunde – och ville – övergå från krig till förhandlingar. Ingendera sidan fick helt som den ville, men både norrmän och svenskar inhöstade viktiga vinster. Norrmännen fick självstyre i allt utom utrikespolitiken. De fick behålla sin grundlag och en riksdag med stora maktbefogenheter. Sverige fick unionsbrodern Norge som ersättning för det ohjälpligt förlorade Finland. Sverige fick Norge som ryggstöd och bundsförvant i en ganska farlig omgivning med farliga stormakter åt väster, söder och öster, läs Storbritannien, Tyskland och Ryssland. Lyckligtvis blev dock det följande århundradet mycket fredligt för Skandinavien. Slutligen gav förbundet med Norge Sverige större anseende ute i världen, och det kunde verkligen behövas efter 1808 – 1809 års bedrövliga krig.

Skulle unionen stärkas?

Karl Johan var med på att gå norrmännen till mötes i mycket, men unionen ansåg han sig inte kunna avstå från. Ute i Europa hade han varit med om, att småriken blev behandlade hur som helst av stormakterna. Större enheter var önskvärda. Däremot hade det för honom mindre betydelse, om unionen till att börja med var svag. Han var övertygad om, att efterkommande släkten skulle inse värdet av unionen och därför steg för steg stärka unionsbanden. Utvecklingen blev den rakt motsatta. Inga yttre hot under det följande århundradet framtvingade samverkan och samarbete mellan Norge och Sverige. Unionen framstod därför som föga angelägen för norrmännen. De lyckades steg för steg försvaga den union, som de aldrig hade velat ha.

Klicka här för denna artikel som pdf

Fransk kronprins godkände fransk författning i Norge

År 1814 – för 200 år sedan – gjorde norrmännen revolution. De vägrade att lyda sin gamla överhet, den danske kungen, och de vägrade att underkasta sig Sveriges konung, sin nya överhet. Sverige hade besegrat Danmark, och Danmark hade avträtt Norge till Sveriges konung. Danmark var en enväldigt styrd stat. Norrmännen hade ingen talan utan skulle bara lyda. Sådant var det statsrättsliga läget.

Sveriges sista krig

Norrmännen lydde emellertid inte. De förklarade Norge självständigt och valde den danske ståthållaren, prins Kristian Fredrik, till Norges konung. Med vapenmakt var de beredda att försvara sin självständighet och oavhängighet. Danskarna såg med dolt gillande denna revolution, ty de ville inte att Sverige skulle ta över Norge. På svensk sida var förbittringen mot den norska revolutionen stor, och svenskarna ämnade inte finna sig i den norska självständigheten. På svensk sida förbereddes ett fälttåg mot Norge, och detta fälttåg blev Sveriges sista krig. Under 2014 kan vi alltså fira att Sverige har fått leva i fred under två århundraden.

Skulle Sverige godkänna grundloven?

I herrgården Eidsvoll hade en norsk riksförsamling (riksdag) utarbetat en norsk grundlag eller författning, som i år fyller 200 år. Denna för sin tid mycket frisinnade författning gav stor makt åt riksdagen (stortinget) och förhållandevis liten makt åt konungen. Det stod snart klart, att norrmännen måste böja sig för övermakten. Frågan blev då: Skulle den svenske kronprinsen Karl Johan godkänna författningen från Eidsvoll, eller skulle han kräva, att man utarbetade en ny författning, som gav mer makt åt kungen, alltså åt honom själv?

Karl Johan – en författningsvänlig fransman

Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.
Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.

Den norska grundloven eller författningen var utarbetad med den franska som förebild. Den svenske kronprinsen Karl Johan var som bekant fransman och hade år 1799 varit beredd att försvara den franska författningen mot en äregirig och hänsynslös general, som hette Napoleon Bonaparte. Tyvärr fick Karl Johan år 1799 inte något bemyndig­ande att försvara Frankrikes fria statsskick mot kuppmakarna. Napoleon genomförde därför en statskupp, som gjorde honom till ”förste konsul”. Senare lät han som bekant utropa sig till kejsare. Så här i efterhand måste man säga, att det för både Frankrike och alla andra europeiska länder var högst olyckligt, att Karl Johan inte fick möjlighet och bemyndigande att stoppa Napoleon. Napoleon störtade Europa in i det ena kriget efter det andra så länge han hade någon makt. Han var en mycket olämplig makthavare.

Karl Johan kunde bestämma

År 1799 hade Karl Johan varit beredd att försvara Frankrike fria författning, men år 1814 hade mycket förändrats. Denna gång var han själv både överbefälhavare och kronprins. Hans motståndare hade utarbetat en starkt franskpåverkad författning, som skulle kunna användas mot honom själv för att begränsa hans makt och hindra honom att driva igenom sina förslag. Skulle han godkänna denna författning, eller skulle han tvinga norrmännen att utarbeta en ny författning, som gav mer makt åt honom själv? Avgörandet låg i Karl Johans hand. De norska trupperna var som sagt underlägsna och drog sig tillbaka bakom floden Glomma. Fredrikstens fästning belägrades, och Fredriksstad kapitulerade efter en kort belägring. Norrmännen skulle bli tvungna att rätta sig efter Karl Johan.

Karl Johan godkände grundlagen

Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.
Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.

Karl Johan förvånade mån­ga och förargade kanske fler (på svenska sidan) genom att godkänna för­fattningen från Eidsvoll med de ändringar, som unionen med Sverige nöd­vändigt krävde. Han ville vinna norrmännen, brukar man säga. Ja, det är sant, men han följde också sin övertygelse. År 1814 upp­trädde han icke så som den maktfullkomlige, maktlystne och hänsynslöse generalen Napoleon Bonaparte, som upphävde en fri författning. Karl Johan av 1814 var i väsentliga avseenden densamme som Karl Johan 1799. Folken skall vara fria och ha fria författningar. Detta var hans övertygelse. Samtidigt var han emellertid djupt övertygad om, att Sverige och Norge i en orolig och krigisk omvärld måste sluta sig samman och samverka. Unionen ansåg han sig inte kunna avstå från.

Kristian Fredrik uppskattade envälde

Djupt rotade övertygelser följer med under livet trots skiftande förhållanden. Så var det med Karl Johan. Som konung skulle han styra två folk, som båda hade riksdagar med stora befogenheter. Den politiska friheten på den skandinaviska halvön var på den tiden en ovanlig företeelse. I grannländerna rådde diktatur eller envälde. Öster om Sverige fanns det ryska väldet, där tsaren var enväldig. Även i Danmark åt söder och väster rådde envälde fram till 1848.

Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.
Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.

Efter att ha nedlagt sin norska krona återvände prins Kristian Fredrik till Danmark som dansk tron­följare. ”Mannen från Eidsvold” hälsades med stora förhoppningar av alla danskar, som ville ha en stark riksdag och politisk frihet även i Danmark. När han sent omsider blev dansk kung år 1839, infriade han inte dessa förhoppningar utan styrde Danmark som enväldig konung livet ut (fram till 1848). Så hade han velat styra även Norge. Även Kristian Fredrik eller Kristian VIII höll fast vid ungdomens övertygelser, men en prins, född och uppvuxen i ett enväldigt rike, har som regel andra övertygelser, än en borgarson som Karl Johan med starka minnen av en revolution, som gav landet en fri författning och alla medborgare lika rättigheter. Norge fick en kung, som bättre förstod det norska folket och dess strävan efter frihet än Kristian Fredrik. Karl Johans förståelse för fria författningar hindrade dock inte, att han tidvis var mycket osams med både det norska stortinget och den svenska riksdagen. Det viktiga är dock, att han godkände författningen och aldrig funderade på att upphäva den. I Frankrike upphävde både Napoleon I och Napoleon III de fria författningarna, och Karl X gjorde ett försök 1830. Detta försök ledde till julirevolutionen detta år. Jämförd med sin samtid framstår Karl Johan som påfallande frihetsvänlig. Det har norrmännen begripit, och därför står kungens ryttarstaty än i dag framför kungliga slottet i Oslo.

Klicka här för denna artikel som pdf

Eidsvollsmännen gav Norge en fri författning – ett 200-årsjubileum

Efter ett kort krig hade Sverige besegrat Danmark och tvingat danskarna att avträda Norge. Detta hände den 14 januari 1814, och 2014 firar vi alltså 200-årsminnet av detta fredsslut, som ledde fram till unionen mellan Sverige och Norge. Många besvärligheter väntade emellertid. Större delen av året 1814 skulle förgå innan unionen kunde genomföras.

Norsk unionsfientlighet

Eidsvoll – här möttes de norska grundlagsfäderna, som visade prov på en stor självständighet och politisk mognad.
Eidsvoll – här möttes de norska grundlagsfäderna, som visade prov på en stor självständighet och politisk mognad.

Danskarna ville givetvis inte avstå från Norge. De danska ämbetsmännen i Norge och den danske ståthållaren, den danske prinsen Kristian Fredrik, ville inte överlämna Norge till svenskarna. De uppma­nade norrmännen till mot­stånd. Viktigast var dock, att norrmännen själva inte ville veta av någon union vare sig med Danmark eller med Sverige. Varför var norrmännen så avogt inst­ällda till unionen? Det viktigaste svaret var, att Norge hade farit mycket illa de senaste åren. Danmark hade fört en politik, som var till nackdel för Norge, där nöd och svält rådde på grund av danskarnas politik. År 1807 hade engelsmännen anfallit Köpenhamn för att bemäktiga sig Danmarks flotta, som hade kunnat användas mot England. Följden av detta råa och okloka överfall blev, att Danmark anslöt sig till Frankrike. England blockerade de norska hamnarna. Följden blev svält och nöd i Norge.

Sverige erbjöd Norge riksdag

Greve Herman Wedel Jarlsberg var en av de svenskvänliga grundlagsfäderna. Det stora flertalet var emellertid för full norsk självständighet.
Greve Herman Wedel Jarlsberg var en av de svenskvänliga grundlagsfäderna. Det stora flertalet var emellertid för full norsk självständighet.

Skulle Norge nu tvingas in i en ny union och på nytt befara att drabbas av storebrors politik, som var storebrors politik och inte alltid var till fördel för Norge? Danmark styrdes av enväldiga kungar, och norrmännen hade under de senaste 300 åren inte haft något att säga till om. Sverige styrdes dock inte av enväldiga kungar, och i Sverige fanns alltsedan 1435 en riksdag. Den hade alltid haft inflytande eller makt, även under tider, då kungarna var maktfullkomliga. Redan den 8 februari erbjöd den svenska regeringen norr­männen en fri författning. Folkets fullmäktige skulle få säga sin mening om denna fria författning. Även Norge skulle nu få en egen riksdag. Detta svenska erbjudande innebar löften om ett stort framsteg efter århundraden av politisk ofrihet under främmande herravälde.

Norge förklarar sig självständigt

Flera norrmän menade, att man gjorde bäst i att ansluta sig till Sverige. Bland dem fanns Peder Anker på Bogstad gård och hans svärson greve Herman Wedel Jarlsberg. Det stora flertalet ville dock ha ett fullt självständigt Norge med en egen kung. På Eidsvolls gård samlades en norsk riksförsamling, alltså en norsk riksdag, som utarbetade en norsk grundlag (alltså en författning eller konstitution) och valde ståthållaren Kristian Fredrik till norsk kung. Man var beredd att med vapenmakt avvisa alla svenska försök att ta över Norge. Unionen hade börjat mycket dåligt.

Ett stort steg mot demokrati

Carsten Anker var ägare till Eidsvoll och var god vän med Christina Hall på Gunnebo.
Carsten Anker var ägare till Eidsvoll och var god vän med Christina Hall på Gunnebo.

Norrmännen uppvisade stor beslutsam­het gentemot Sverige, men samtidigt hade de satt den danske prinsen Kristian Fredrik på plats. Som dansk prins kunde han åberopa arvsrätt till Norges tron. Norrmännen erkände dock inte någon arvsrätt. Danmark och Norge hade styrts enväldigt, och Kristian Fredrik ville fortsätta att styra Norge enväldigt. Norrmännen ville inte veta av något envälde, och detta utgick. Norge fick i stället en fri författning med stor makt för riksdagen (stortinget). Som dansk prins kunde Kristian Fredrik misstänkas för att vilja återställa unionen mellan Norge och Danmark. Norrmännen krävde och fick utfästelser om att detta inte skulle ske. Norrmännen var både målmedvetna och beslutsamma. De visste vad de ville, och enigheten var långtgående. På sin första riksdag hade de mycket tydligt visat, att i norrmännens land skulle inte vare sig danskar eller svenskar bestämma. I norrmännens land skulle norrmännen själva bestämma. Denna politiska viljekraft och mognad på landets första riksdag är både överraskande och beundransvärd. Norrmännen hade tagit ett stort steg mot demokrati. Men vad skulle svenskarna säga och göra?

Klicka här för denna artikel som pdf

Minnesstenens dolda budskap

Kungälv har många sevärdheter, men när man står inför minnesstenen på Fästningsholmen, bör man ha förmåga att läsa mellan raderna. Över Fästningsholmen gick förr södra huvudinfarten till Kungälv och därmed till Bohuslän. Minnesstenen har ett mycket iögonenfallande läge vid vägen. Vad har stenen att meddela?

Kriget omnämns inte

Minnesstenen i Kungälv har dubbel manshöjd. Foto: Lars Gahrn.
Minnesstenen i Kungälv har dubbel manshöjd. Foto: Lars Gahrn.

På stenen står med stora bokstäver (versaler): ”År 1101 möttes enligt hävderna Nordens tre konungar vid älven att slita tvister och främja fred. Fornminnessällskapet Vikarvet reste stenen år 1940.” År 1101 möttes de tre konungar vid älven för att sluta fred efter en tids krig, som hade utlösts av Norges mycket krigiske konung Magnus barfot. (Se Lars Gahrn, Magnus Barfot, Margareta fredkulla och kampen om Dalsland, artiklar i: Hembygden 2001 och 2002, årsbok för Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund.) Den uppmärksamme läsaren ser dock, att detta krig inte omnämns eller ens antyds på minnesstenen. Allt som omnämns är mötet och underhandling­arna, som gick ut på att ”främja fred.”

Icke krig utan förhandlingar bör prisas

Varför restes stenen just år 1940? Den uppmärksamme läsaren förstår snart, att den inte restes på grund av något jubileum. År 1940 hade 839 år förflutit sedan mötet hölls. Antalet år är som synes mycket ojämnt.

Året 1940 säger dock läsaren mycket. Andra världskriget hade brutit ut. Den 9 april detta år hade tyskarna trängt in i Danmark och Norge och börjat ockupera våra broderländer i väster.

Därmed klarnar det. Fornminnessällskapet Vikarvet har på ett stillsamt och försiktigt sätt tagit avstånd från kriget. Världens härskare bör inte föra krig utan istället ”slita tvister och främja fred”. Det är denna verksamhet som förtjänar att framhållas. Det är denna verksamhet, som är värd minnesstenar.

Skandinavismen – riktad mot Tyskland

Även de tre kungarna, som möttes 1101, har fått ett minnesmärke.
Även de tre kungarna, som möttes 1101, har fått ett minnesmärke.

Minnesstenens invigning redovisas i Bohusläns Fornminnes- och Hembygds­förbunds Årsbok Vikarvet 1940-1942 (Lysekil 1942, s. 95-97). Minnesstenen avtäcktes vid sällskapets årsting (eller årsmöte) i Kungälv så sent som den 16 november under året 1940. Årsmötet ”öppnades av sällskapets styresman James Svensson, som därvid framhöll att Vikarvet, då det nu håller sitt 25:e årsting, velat resa stenen som ett synligt tecken på den nordiska samförståndsvilja och gemenskaps­tanke, som kan spåras genom århund­raden tillbaka. Avtäckningen av minn­esstenen förrättades av sällskapets hedersordförande, landshövding Malte Jacobsson, som därvid bl. a. framhöll att stenen utgör ett minnesmärke över nordiska fredssträvanden och ett löfte om framtida gemensamhetsvilja.”

Som vi ser var de två talarna sällsynt samstämda. Båda framhöll, att stenen skulle minna om ”samförståndsvilja” eller ”fredssträvanden”, alltså om vilja till fred och fredlig samvaro. Båda framhöll likaså de nordiska ländernas ”gemenskapstanke” eller ”gemensamhetsvilja”. Det kan synas oss mycket oskyldigt att framhålla de nordiska ländernas samhörighet, men så var det inte då.

Tyskland hade ockuperat både Danmark och Norge den 9 april samma år. Tyskarna såg givetvis helst, att svenskarna så litet som möjligt brydde sig om sina grannländer. För tyskarna var skandinavismen, den nordiska samhörig­hetskänslan, förhatlig. De ville ersätta den med ”den storgermanska ödesgemenskapen” (”die grossgermanische Schicksalsgemeinschaft”), alltså en allgermansk samhörighetskänsla. Skandinavism eller nordisk samhörig­hetskänsla uppfattade tyskarna – helt riktigt – som riktad mot Tyskland. Så var det också. Skandinavismen växte fram till stor del beroende på det tyska hotet mot Danmark under 1840-, 1850- och 1860-talen. (Se Magnus Alkarp, Det gamla Uppsala: Berättelser & Metamorfoser kring en alldeles särskild plats, Uppsala Universitet 2009, s. 355-356.) Här i Kungälv framhävde man allt det, som tyskarna inte ville höra talas om: fredsträvandenas höga värde och nordisk samhörighet.

Stenens budskap är riktat mot nazismen

På de tre kungarnas minnesmärke fortsätter man på samma tema, som minnesstenen tog upp.
På de tre kungarnas minnesmärke fortsätter man på samma tema, som minnesstenen tog upp.

Vad gäller alla slags texter, även minnesstenar, skall man alltså läsa både på raderna och mellan dem. Det lönar sig. Ju längre tillbaka man kommer i tid­en, desto försiktigare var man. Yttrandefriheten och även åsiktsfriheten var inskränkta genom både lagar och förordningar. Dessutom fanns grupptry­cket. Under andra världs­kriget drevs försiktigheten mycket långt. ”En svensk tiger”, hette det. Tigern morrade inte, men ibland kunde den ändå på ett förstulet sätt ge uttryck för sitt missnöje. Minnesstenen i Kungälv har ett budskap, som är riktat mot nazismen. Det begrep man givetvis i vida kretsar då, när känsligheten för nyanser var större, men i våra dagar går den inlindade udden i inskriften de flesta läsare förbi.

I Kungälv har man fortsatt med skandinavismen eller nordismen. Där finns som bekant (sedan 1947) Nordiska folkhögskolan. Från tysk synvinkel skulle det ha varit bättre med en ”storgermansk folkhögskola”, men ingen har haft tankar åt det hållet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Gräfsnäs behöver ett slott

Omfamnade Gräfsnäs slottsvallar tältlägret den 13 och 14 juli 2013? Ja, så såg det ut. På borggården stod tält vid tält mycket tätt för att ge plats åt exercis och sammandrabbningar. Den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer och den militärhistoriska föreningen Bohus Elfsborghs Caroliner anordnade tillsammans med vänner från Norge och Danmark slottsspel på Gräfsnäs borggård och i dess omgivningar.

Karolinskt rytteri

Det karolinska kavalleriet, uppställt för fotografering. Foto: Lars Gahrn.
Det karolinska kavalleriet, uppställt för fotografering. Foto: Lars Gahrn.

Besökarna fick ta del av lägerliv, mönstring av krigsfolket, sammandrabb­ningar mellan de olika avdelningarna, två avrättn­ingar och mingel med soldaterna och deras rid­hästar. En avdelning av det förr så berömda karolinska rytteriet var nämligen där. Ryttarna tycktes med för­kärlek vilja rida i galopp över träbron mellan borgen och näset. Broplankorna gav ett härligt eko, när kavalleristerna red över. Hela skådespelet hade en mycket lämplig kuliss, nämligen borgruinen, vars ännu i sitt förfall ståtliga fasad syntes bakom tältlägret.

Slottet skall bli härligare än någonsin

Fasaden är som sagt ståtlig, men den kunde ha varit bättre. Slottet kunde ha varit återuppbyggt. Enligt en gammal spådom skulle slottet brinna tre gånger med hundra års mellanrum. Varje gång skulle slottet byggas upp igen, den tredje gången härligare och ståtligare än någonsin tidigare. Slottet har brunnit tre gånger, nämligen 1634, 1734 och 1834, men det är alltjämt en ruin. Varför har man inte byggt upp slottet? Förslag eller önskemål finns inom kommunen. På informationstavlan finner man spådomen förvanskad dithän, att man uppger, att slottet inte alls skulle byggas upp efter den tredje branden.

Nu är det rätt tid

Greve von Zelow och hans dotter, författarinnan Sophie von Knorring.
Greve von Zelow och hans dotter, författarinnan Sophie von Knorring.

Jag talade med en av invånarna i Gräfsnäs om detta. Han skrattade åt förvanskningen och sade, att de ansvariga kanske på detta sätt vill undandra sig skyldigheten att återupp­bygga slottet. Man blir upprörd över detta beteende. Om spådomen är sann, är slottets återuppbyggnad ödesbestämd. Under sådana förhåll­anden har man inte något val. Slottet måste byggas upp, förr eller senare. Förr kan det inte vara, eftersom år 2014 inte mindre än 180 år förflutit sedan sista branden, och senare är nu, ty 180 år efter branden är onekligen senare. Möjligen skulle någon kanske vilja hävda, att slottet skulle kunna byggas upp på nytt ”ännu senare”, men detta vore verkligen att utmana ödet. Den, som tar del av alla skräckinjagande sägner kring slottet, inser snart, att det är farligt att utmana sådana makter.

Utvecklingen arbetar för slottet

Anledningen till, att jag med bister bestämdhet (och med oklara gränser mellan skämt och allvar) skriver ned denna uppmaning att bygga upp slottet igen, är att tiden och utvecklingen arbetar för det gamla slottet på ett så kraftfullt och verkningsfullt sätt, att denna utveckling omöjligen hade kunnat förutses, när den gamla spådomen eller förutsägelsen nedskrevs en gång för mycket länge sedan. Jag kommer inte ifrån tanken, att det kan ligga något i den gamla spådomen eller förutsägelsen. Viktigast och ovedersägligt är dock, att behovet av ett slott eller stora salar inom området har ökat drastiskt. Här ligger ett stråk av sevärdheter, som drar allt mer folk i samma takt som vägarna blir bättre, samfärdseln snabbare och samhällena i närheten större. I söder har vi naturreservatet Brobacka med ett ”naturum” och en minnessten över slaget vid Brobacka 1566. Vid Antens station börjar museijärnvägen Anten – Gräfsnäs Järnväg, som mycket väl på nytt skulle kunna utsträcka tågresorna ner till Brobacka. Att använda ordet museijärnväg är att ta till i underkant, ty här vid Antens station har ett järnvägshistoriskt museum uppstått med lok och vagnar och åtskilligt annat snyggt utställt i en stor och välbyggd vagnhall. Tågen kör fram till Gräfsnäs, där vi har station, vändskiva, hembygdsgård, badplats, restaurang och slottsruin.

En upphöjd samlingssal kan man få

Högreståndsmiddag i slottsvalven.
Högreståndsmiddag i slottsvalven.

Den ena verksamheten drar folk till den andra. Alingsås Fornminnesfören­ing firade under många år slaget vid Brobacka. Ett år kom den franske militäratt­achén dit. Även jag var inbjuden som talare, och efteråt bjöds på middag i restaurangen i Gräfsnäs. Föreningens dåvarande ordförande Jan Skoglöw var glad över sin dag, och stämningen var hög. Den ena verksamheten drar folk åt den andra. Så var det den gången, och så är det ständigt. Bottenvåningen på slottet är bevarad, och med fin blick för möjligheterna dukade gustavianerna här fram en middag för de högre befälen. Jag greps av stämningen, när jag fotograferade middagssällskapet. Varför inte bygga upp de nedrivna delarna av bakre långsidan och lägga tak över ruinen? Tänk vilken sal man då hade kunnat få för gästabud! Man skulle då få en upphöjd samlingssal eller högtidssal i andra våningen i ett slott på näsets högsta punkt. Här skulle man närmast känna sig upplyftad och ha utsikt över näsets grönska och sjön Anten.

En välskött ruin ger mersmak

Ruinen av idag är mycket välskött och ger mersmak. Man har satt in galler i fönstren och gallergrindar i porten, så att oönskade gäster inte skall härja runt nattetid. Över natten är grindarna klokt nog låsta. I bottenvåningen har man en intressant och välgjord utställning om slottets historia. Här finns även delar av huggen sten, som har tillvaratagits vid utgrävningar. De många sägnerna kring borgen återges i ord och bild. Gustavianerna, som har god blick för det äkta och verkningsfulla, har fastnat för slottet, och de är inte ensamma. Här anordnas mycket under sommartid.

Alltid mer att lära

Gustavianerna och karolinerna bjöd besökarna på många slags uppvisningar. Gräfsnäs var en befäst gränsborg i enskild ägo. Under Kalmarkrigets dagar tog många välbeställda sin tillflykt till denna borg och förde dit sina dyrbarheter. Borgen intogs emellertid av danskarna 1612, för drygt 400 år sedan. Därför spelar soldaterna upp ett krigsspel med truppavdelningar, som anfaller borgen, och med andra, som försvarar den. Här visar man hur anfall och försvar gick till i äldre tid. Jag har varit med om sådana uppvisningar i många år men hittar alltid nytt att lära. Soldaterna förkovrar sig ständigt och har hela tiden nytt att meddela. Medlemmarna – framför allt flickorna – har blivit skickliga i att leta fram förebilder till historiska kläder och sedan sy dem. Följden blir, att de hela tiden har nya kläder att visa upp.

I empirens tecken

De norska och danska vännerna, uppställda för fotografering framför Gräfsnäs murar.
De norska och danska vännerna, uppställda för fotografering framför Gräfsnäs murar.

Denna helg gick i empirens tecken. Gustavianerna har inte lämnat den gustavi­anska tiden, men de gör gästspel i den följande empiren eller Karl-Johans­tiden. Under empirhelgen på Gräfnäs tog greve von Zelow (Eildan Dunbläck) emot soldater och andra besökare tillsammans med sin dotter, den senare så kända författarinnan Sophie von Knorring (Jennie Rodin). Bägge var som hämtade ur en roman av Jane Austen. De spelade sina roller med den värdighet, som förväntades av dåtida ädlingar. Då och då anade man dessutom glimten i ögat. Ulf Leonardzon uppträdde med stor värdighet som präst och höll korum. För en gångs skull var han nöjd med manskapets psalmsång. Senare uppträdde han som sakkunnig kommentator. Ibland övergick spelet i allvar. Så skedde, när fienden strömmade in på borggården och den svenske befälhavaren flera gånger röt till sina mannar: ”Skit i laddstakarna, för h-e!!!”

Hästarna publikfavoriter

Efteråt ställde soldaterna upp för fotografering. Vapen och uniformer granskades noga och nyfiket av besökarna, men för flickorna var den största upplevelsen antagligen att få klappa det karolinska kavalleriets hästar och få veta mer om dessa vackra djur. Här fanns mycket att uppleva för de flesta.

Klicka här för denna artikel som pdf