Minnesstenen räddade Gestilren från glömskan

Hösten 2014 fick jag återigen se minnesstenen över slaget vid Gestilren på bild i en påkostad och välillustrerad skrift. Klarare än någonsin begrep jag, hur stor betydelse minnesstenen i Varvs socken uppe i Västergötland hade fått, och att den hade haft stor betydelse även för mig personligen. Under sitt dryga århundrade i Varvs socken har minnesstenen gjort stor nytta, fastän denna nytta till stor del har varit både oförutsedd och oönskad.

Trowald skrev monumentets historia

Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning. I början av 1200-talet var Sverker Karlsson svensk kung. I slaget vid Lena (i Västergötland) besegrades han år 1208 av Erik Knutsson, som ville bli kung i hans ställe. Ett andra slag dem emellan utkämpades 1210 vid Gestilren. Denna gång stupade konung Sverker, och Erik Knutsson blev nu konung. Kring förra århundradeskiftet restes minnesstenar ute i våra bygder. Gustaf Lindberg i Tidaholm, en mycket historieintresserad tidningsman, ville resa en minnessten över slaget vid Gestilren, som enligt några äldre skriftställare skulle ha stått i Varvs socken väster om Tidaholm. Dessa uppgifter ansågs redan på den tiden vara mycket osäkra, men hur som helst restes en minnessten i Varv till 700-årsjubileet med mycket stor tillslutning av besökare. Minnesstenen, som är både stor och ståtlig, blev genast från början en sevärdhet. Gustaf Lindberg hade lyckats med sin målsättning att ge hembygden en historisk sevärdhet. Redan 1908 hade han skrivit: ”Hur enkelt än detta minnesmärke blefve, skulle det dock skänka bygden ett ökadt historiskt anseende.” Mer än ett århundrade efteråt kan vi fastslå, att han hade helt rätt. Om minnesmärkets tillkomst finns nu en utförlig redogörelse av Oscar Trowald: ”Bortom monumenten – historiekultur, nationalism och monumentprojekt i Västergötland 1893-1917” (Västergötlands Fornminnesförening Tidskrift 2013-2014). Gestilrenmonumentet behandlas på sidorna 95-124 och har alltså fått 30 sidor i denna drygt 200 sidor tjocka avhandling.

Slaget räddades ur glömskan

Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.

Lindberg hade gjort sin hembygd en stor tjänst, men han hade även gjort historievetenskapen en stor tjänst. Minnesmärket fäste uppmärksamheten på slaget och gjorde det känt i vida kretsar. Sveriges medeltida historia innehåller åtskilliga slag och träffningar, som inte ens alla medeltidshistoriker känner till, och som i stort sett ingen bryr sig om. Stenresarna i Västergötland räddade slaget vid Gestilren från ett sådant sorgligt öde. Tack vare dem blev Gestilren upptaget bland de medeltida händelser, som de historieintresserade förväntades känna till. Den, som går igenom uppgifterna kring detta slag, får en upplysande inblick i maktspelet vid denna tid och de offer, som den krävde. Han eller hon får en vidare en inblick i forskningens svårigheter och vårt vetandes begränsning. Man får sig till livs de första uppgifterna om de senare så omtalade folkungarna. Visst är detta slag värt att lära känna! Stenresarnas insats slutade dock inte vid att rädda slaget ur glömskan.

Minnesstenen provocerade till forskning

Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.

Blir en händelse känd genom ett minnesmärke, vill man gärna veta mer om händelsen i fråga. Man kan rentav säga, att mer kunskap blir nödvändig. Folk börjar ju fråga. Minnesmärket har eggat till forskning kring slaget och till forskning om detta tidsskede över huvud taget. Gustaf Lindberg gjorde själv aktningsvärda försök att samla de uppgifter som fanns och om möjligt få fram fler. Den mest angelägna frågan blev att försöka utreda, om slaget verkligen hade stått i närheten av minnesmärket. Västergötlands Fornminnesförening gjorde här en viktig insats. Sven Lampa skrev en utredning om slagen vid Lena och Gestilren, och denna trycktes i föreningens tidskrift. Vad gäller Gestilren skrev han, att ”platsen är obekant”, och att sägnerna förlägger platsen ”utan verkligt skäl” till Varv. I samma tidskrift trycktes femtio år senare (till 750-årsminnet) Folke Högbergs mönstergilla utredning i ämnet. Han avvisar med goda skäl försöken att förlägga Gestilren till Västergötland. Däremot hade han funnit uppgifter, som skulle kunna tyda på att byn Gästre nordväst om Enköping i Uppland skulle kunna vara det sägenomsusade Gestilren. Han hade dock inte belägg för att Gästre hade kallats Gestilren. Därför uttalade han sig inte med bestämdhet.

Minnesstenen stod där och avbildades ofta. Den fäste uppmärksamheten vid slaget, och man överdriver inte, om man skriver att den provocerade till forskning, åtminstone provocerade den mig. För att understryka hur osäkra alla slutsatser om ortens läge och namnets tydning var, skrev jag två artiklar, som trycktes i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (1988 och 1990). Dessa artiklar visade sig vara mycket provocerande för språkmännen, fastän jag inte hade ifrågasatt deras slutsatser utan endast byggt vidare på dem. Artikeln av 1988 gav upphov till ett meningsutbyte, som inte gav någonting men tjänade till att på nytt fästa uppmärksamheten på slaget – och provocera.

Ett genombrott kom några år senare, då Lars Otto Berg kunde påvisa, att Gästre nordväst om Enköping hade kallats Gestilren. Belägg fanns från åren 1581-1628. Bergs inlägg trycktes i: Namn och Bygd 1999. Gästre ligger i Frösthults socken, och i grannsocknen Sparrsätra bodde överstelöjtnant Sven Sandblom, som var intresserad av krigsminnen, och som 2004 gav ut en skrift om slaget. Han tyckte att slaget vore värt en allsidigare belysning. En bok med flera författare vore önskvärd. Han var god vän med Ingegerd Troedsson, tidigare talman i Sveriges riksdag. Hon hade både historieintresse och inflytelserika vänner. Hon ordnade fram pengar, och lagom till 800-årsjubileet utkom en 280 sidor tjock bok med åtta olika författare och slösande rikt illustrerad. Boken behandlar både 1100-talets och 1200-talets svenska historia med slaget vid Gestilren 1210 som ett slags nav eller medelpunkt. Själv skrev jag artiklar om slagen vid Älgarås (1205) och Lena (1208), medeltida fältteckens utseenden samt maktkampen mellan Sverkers och Eriks ätter. På samma sätt hade många andra artiklar betydelse främst som bakgrundsteckning till slaget. Bokens titel är: Striden i Gestilren 1210. Varför? Vad hände? Och sen då? Redaktör: Ingegerd Troedsson. Biträdande redaktör: Sven Sandblom. Övriga medverkande författare: Lars Otto Berg, Marja Erikson, Staffan Fridell, Lars Gahrn, Mats G. Larsson och Sigurd Rahmqvist (Enköpings kommuns kulturförvaltning, 2009, 280 sidor, rikt illustrerade).

Om man räknar ihop alla inlägg om Gestilren, bör man få fram att Gestilren och Lena är de medeltida slag, som är utförligast behandlade. Lena leder enbart därför, att folkvisorna om slaget har behandlats utförligt eller rättare sagt alltför utförligt. Minnesstenen i Varv har haft mycket stor betydelse för denna omfattande forskning kring slaget vid Gestilren.

Många trycksaker om invigningen och minnesplatsen

 Stenen har haft stor betydelse för att egga till forskning, men givetvis är den själva förutsättningen för alla inlägg om själva monumentet. Invigningen tycks ha varit mycket lyckad. Omkring 6000 personer bör ha infunnit sig härute på landsbygden. Biskopen, riksantikvarien, landshövdingen och prins Eugen var där. (Några veckor före invigningen hade självaste konungen förhandsgranskat den ännu icke resta stenen.) Invigningen speglades i otaliga tidningsartiklar. Två tidningsredaktörer var ju de ledande krafterna bakom minnesmärket. Dessutom utkom några trycksaker med anledning av invigningen. Vidare har Birgitta Ingvar-Nilsson skrivit utförligt om både slaget och invigningen (i: Dimbobygden 1997). Vad gäller invigningen kunde hon bygga på en utförlig artikel av Folke Högberg. Redan han hade ägnat sig åt detta ämne. År 2014 kom Oscar Trowalds 30 sidor om minnesstenen, arbetet med minnesplatsen och invigningen. Minnesmärket är alltså mycket utförligt skildrat, liksom bakgrunden. Historien om minnesstenen har blivit minst lika intressant som historien om slaget.

Minnesmärket har alltså betytt mycket för sin hembygd, dit det har dragit stora mängder besökare genom åren. Minnesstenen har också betytt mycket för vetenskapen. Den har gjort slaget vid Gestilren till ett av de mest kända medeltida slagen, och stenen har likaså eggat till forskning. I ett avseende gjorde forskningen stenresarna besvikna. Redan från början gav forskningen ökad tyngd åt insikten, att slaget inte hade stått i närheten av minnesstenen. Forskningen har gått vidare, och nu pekar spåren bestämt åt annat håll, nämligen åt Gästre. Där fanns även en hög, som kallades Sverkils backe och en sten som kallades Sverkers (sten). Kung Sverker Karlsson stupade i slaget. Namnet Sverkers förekomst i Gästre är därför intressant.

Minnesstenen har självständigt värde

Det är beklagligt, att minnesstenen inte hamnade på platsen för slaget, men som bekant kan även kompassen drabbas av missvisning. Under sådana förhållanden är det oundvikligt, att den källfattiga medeltidsforskningen allt som oftast drabbas av allvarlig missvisning. Stenen och minnesplatsen har nu en så rik historia, att de är av värde, oavsett var slaget utkämpades. Stenen är stor och ståtlig med välhuggen inskrift, och platsen är vacker. Plats och sten är sevärdheter i sig själva, oavsett om något har hänt eller inte hänt på platsen.

Minnesstenens underhållande inskrift

Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.

Slutligen har minnesstenen i Varv bidragit till den tyvärr mycket sparsamt förekommande underhållningen inom den både bokstavligt och bildligt talat gravallvarliga medeltidsforskningen. Detta bidrag till underhållningen var helt ofrivilligt. Hela invigningen var både högstämd och högst allvarlig. I stenens hjärtsköld står bönen: ”Gud skydde Sveriges rike!” med versaler (stora bokstäver). Innebörden är: ”Må Gud beskydda Sveriges rike!” Man borde ha skrivit ”beskydde” för att undvika dubbeltydighet.

Krönikören Don Basuno i Stockholms-Tidningen uppmärksammade inskriften och menade att ”skydde” nog var imperfektform av verbet sky, som betyder undvika eller avsky. Inskriften skulle alltså betyda, att Gud avskydde Sveriges rike. Liberala Falköpings-Posten menade å sin sida, att Gud nog hade avskytt Sveriges rike, det vill säga rike män, som hade startat det hemska kriget. Bakgrunden till dessa skämt är att högermän var de drivande krafterna bakom minnesmärkena, medan liberaler var mindre intresserade eller ointresserade. Socialdemokraterna kunde någon gång visa sig öppet avoga. Här har vi alltså ett budskap, som kan tolkas på tre sätt och därigenom tillfredsställer både höger och vänster. Noga räknat har vi även en fjärde språkligt möjlig tolkning, nämligen: Må Gud beskydda Sveriges rike män. Detta innebär att vänstern har två tolkningar och högern likaså två. Detta är alltså – helt oavsiktligt- rena rama ”millimeterrättvisan”.

Inskriften är helt enkelt ett fynd för alla stackars ciceroner, som skall guida busslaster med mer eller mindre ointresserade besökare. Jag har själv berättat om ett medeltida slag för en busslast besökare, som inte ens var intresserade av kaffet. Under sådana svåra förhållanden behövs skämt. Kanske kan inskriften betecknas som ett självmål, men då må man betänka, att tack vare dubbeltydigheten kommer man ihåg även det avsedda budskapet. Dubbeltydigheten är på detta sätt en tillgång och en fördel för alla.

Fortsätt att resa stenar!

Lyckligtvis har sedvänjan att ordna till minnesmärken inte upphört, även om man då och då kan förnimma ett motstånd mot höga minnesstenar eller bautastenar. I våra tider har de stora orden blivit mindre och de högstämda talen mera lågmälda. I stället för stora och höga bautastenar kommer minnesplattor och informationsskyltar. Med tanke på den nytta, som minnesstenen i Varv (och dess motsvarigheter på andra håll) har gjort, finns all anledning att fortsätta. Eftersom historien bakom minnesmärkena har visat sig vara intressant på många sätt finns all anledning att fortsätta att dokumentera monumentens tillkomsthistoria och historiebruket därefter. Oscar Trowald har gjort en värdefull insats, som manar till efterföljd. Historien bör på olika sätt lyftas fram. Varje tid har sin inriktning. Under den tid, som Trowald har undersökt, ville man gärna framhålla våra krigiska minnen. Efter det demokratiska genombrottet har arbetarrörelsens ledargestalter hedrats med minnesmärken. Man har vidare utmärkt platser för rivna kyrkor och tingshus. Önskvärt vore, att platser för frikyrkolokaler, folkparker och Folkets hus på samma sätt kunde markeras. Satsar man på en stor minnessten, kan själva stenen bli en sevärdhet. Gjutna statyer är dyra, men minnesstenar är ofta häpnadsväckande billiga. Trowald har räknat om kostnaden för minnesstenarna till dagens penningvärde. Jag blir gång på gång förvånad. De låga kostnaderna berodde delvis på att många sockenbor arbetade ideellt, och även i våra dagar kan man räkna med att många är redo att arbeta ideellt för att ge sin hembygd en ny sevärdhet. Man fick minnesmärken av bestående värde billigt. Söker man upp lämpliga block i skogen, kostar bara framforslandet och inskriften pengar.

Minnesvärda minnesstenar

Även de största stenblock kunde resas utan tillgång till lyftkranar.

Här och var i våra bygder står minnesstenar, som utmärker historiska platser. De äldsta av dem har nu passerat hundraårsgränsen och har därmed blivit fornminnen. Inte bara de händelser och historiska gestalter, som de minner om, utan även minnesstenarna själva har blivit ämnen för historisk forskning. Oscar Trowald har visat, att man med flit i arkiven, stora bakgrundskunskaper om tiden och bygden samt skarpsinnig eftertanke och god iakttagelseförmåga kan få ut väldigt mycket av detta ämne.

En mönstergill utredning

Flygande fanor och klingande spel, hög stämning vid invigningen av minnesstenen i Åsle.

Trowald har ägnat sig åt historiska minnesmärken, som tillkom i Västergötland kring förra århundradeskiftet. Hans omfattande avhandling har titeln: Bortom monumenten – historiekultur, nationalism och monumentprojekt i Västergötland 1893-1917 (Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 2013-2014, s. 11-216, rikt illustrerad). Trowald har lagt ned ett mycket omfattande arbete på uppgiften att gräva fram så mycket som möjligt kring minnesmärkenas tillkomst och invigning. Han har lyckats över förväntan. Hans slutsatser är väl genomtänkta och väl underbyggda. Hans framställning är mönstergill och skulle mycket väl ha kunnat framläggas som doktorsavhandling.

Fosterländska och samhällsbevarande budskap

De flesta historieintresserade, som har åkt runt i Skaraborg, har sett dem, minnesstenarna över slagen vid Lena, Gestilren och Åsle, stora, höga stenar, som fäster uppmärksamheten på händelser ur det förflutna. Intresse kring slagen och de historiska gestalterna har alltid funnits, men nu uppmärksammar Trowald själva minnesstenarna och deras historia, som är nog så intressant. Minnesmärkena skulle givetvis erinra om händelser och historiska gestalter, som hade varit betydelsefulla en gång men inte har efterlämnat synliga spår på platsen. Därutöver hade stenresarna många andra syften. Stenresarna och statymakarna var som regel samhällsbevarande och mer eller mindre högersinnade män, som önskade befrämja fosterlandskärleken hos sina medmänniskor genom att på detta sätt lyfta fram och peka på upplyftande och förädlande minnen ur det förflutna. I tidningsartiklar, predikningar, invigningstal och fosterländska sånger prisades dygder som fosterlandskärlek, tapperhet, enighet, offervilja, kungatrohet och gudsfruktan, kort sagt ”mandom, mod och morske män”. Samtidigt varnades eftertryckligt för partisöndring, fritänkeri och politisk radikalisering. (Man åsyftade liberalism och socialdemokrati.) Mycket av detta var närmast ett slags överideologi på den tiden, och den politiserande förkunnelsen tycks inte ha mött några gensagor att tala om. Tidningarna var på den tiden mer eller mindre högerinriktade, och två av redaktörerna: nämligen Gustaf Thorsander i Skövde och Gustaf Lindberg i Tidaholm, var outtröttliga monumentivrare.

Högerman och liberaler

Den liberale skolmannen Torsten Rudenschöld fick en minnessten vid Läckö.

Liberaler och socialdemokrater var emellertid framgångsrika i valen, och högerförkunnelsen tonades ner med tiden. De krigiska minnena var inte längre lika gångbara. I stället visade man mer intresse för den fredliga odlingens män som exempelvis Jonas Alströmer. Han var en industriell föregångsman och hade infört potatisodlingen. År 1905 fick Jonas Alströmer dels en byst i Alingsås, dels en staty i Göteborg. I Alingsås var den klart liberale Claes Adelsköld initiativtagare och ledande kraft. I Göteborg hade högermän ledningen vad gäller statyfrågan. Detta förhållande visar, att historiska minnen kunde utnyttjas av alla politiska riktningar. Allt som krävdes var litet påhittighet samt förmåga att upptäcka och framhäva sådana drag, som gagnade den egna riktningen.

Ett värdefullt kulturarv

Denna bleka återgivning av huvuddragen i Trowalds avhandling gör tyvärr inte rättvisa åt hans utförliga, upplysande och roande skildring. Ciceroner, som guidar under bussresor i landskapet, har här mycket matnyttigt att finna. De forskare, som intresserar sig för den tidens partimotsättningar, hamnar rakt in i den ideologiska ugnen och kan göra många iakttagelser. Dessutom finns här givetvis rent historiska uppgifter och hänvisningar om själva händelserna, som lyftes fram. Att Västergötlands Fornminnesförening har givit ut Oscar Trowalds avhandling är mycket passande. Föreningen var på ena eller andra sättet inblandad i tillkomsten och invigningen av många minnesmärken och fick sedan överta ansvaret för dem. Föreningen förvaltar alltså här en del av vårt kulturarv, som har till uppgift att erinra om vårt kulturarv.

Minnesmärkenas viktiga uppgifter

När man i våra dagar besöker minnesmärkena, känns tillkomsttiden oändligt avlägsen. Den högstämda talekonstens konstfyllda utgjutelser, de upplyftande maningarna och de allvarsamma varningsorden har för längesedan förklingat. De tusentals människor, som bevistade invigningarna, har för längesedan lämnat platsen. Kvar står minnesmärkena, som dock alltjämt fullgör sina två viktigaste uppgifter, dels att tala om att något har hänt, och dels att tala om att detta har anknytning till platsen. De ytterst kortfattade inskrifterna är sakligt upplysande och innehåller på sin höjd något enstaka svagt eko från de värderingar, som en gång basunerades ut vid invigningen. (Inskrifterna granskades och hyfsades till av både Västergötlands Fornminnesförening och Vitterhetsakademien.)

Minnesmärkena är viktiga sevärdheter

Under drygt ett århundrade eller inemot ett århundrade har minnesmärkena gjort stor nytta genom att fästa uppmärksamheten på historiska händelser och genom att själva utgöra sevärdheter. På 1940-talet cyklade min far Lennart Gahrn (1928-2012) omkring i Västergötland. Han var sparsam med filmen i kameran, men minnesmärkena i Kungslena, Gestilren (Varv) och Åsle skulle han givetvis fotografera. Många har gjort som han. Minnesmärkena blev utflyktsmål. På 1960-talet stod det klart, att mina historiska intressen var stora. Då tog han med mig på cykelturer i Västergötland. På den tiden kände han enbart de viktigaste sevärdheterna, men till dem räknade han minnesstenarna i Kungslena, Gestilren (Varv) och Åsle. Där har jag varit redan som barn. Jag ville veta mer om tiden och slagen. Då gick det som det gick. Jag började läsa historia och blev forskare. Minnesstenarna har del i skulden till detta. Jag tror att min far räknade minnesstenarna som obligatoriska sevärdheter, men åtminstone på senare år såg han dem som konstverk. Han var mycket intresserad av olika stenslags konstnärliga uttryck och letade rentav upp flyttblock i skogarna. När vi var ute och cyklade, ville han se minnesmärkena för stenarnas skull. I slutet av sitt långa liv hade han kommit mycket långt från våra västgötska stenresares avsikter. Hans exempel visar, att man kan intressera sig för de ståtliga stenarna av många fler orsaker än våra västgötska stenresare kunde ana.

Trowald bör fortsätta att forska

Oscar Trowald har gjort en stor insats. Man önskar att han går vidare. Även i Sjuhäradsbygden tillkom några minnesmärken, som Trowald dock inte har med i denna utredning. Tiden har inte räckt till för honom. Likaså finns många statyer och minnesmärken i Göteborg, och även de skulle vara värda en utförlig krönika och avslöjande granskning. Hans framstående förmåga att spåra upp källuppgifter och urskilja avsikter skulle med fördel kunna ägnas åt en undersökning av historieintresset kring Jan Guillous romaner om Arn. Trowald är inne även på denna tid, men givetvis ytterst kortfattat. Här fanns ett och annat att hänga upp sig på. Icke oväntat hörde jag till Guillous kritiker. Samtidigt hände mycket av värde. Folk drogs till de historiska utflyktsmålen. Museer, turistbyråer och hembygdsföreningar samarbetade. Sevärdheter skyltades. Utgrävningar kom igång. Hantverkare tillverkade minnessaker med medeltidsanknytning. De inblandade hade alla slags bakgrunder, alla slags drivkrafter och alla slags målsättningar. Här finns mycket att kartlägga och klarlägga. Samtidigt kunde forskning i detta ämne nog ge lärdomar för framtiden.