Danskarna tog våra kor under Hannibalsfejden

370 år utan krigshandlingar kan vi Mölndalsbor fira under 2015. År 1645 upphörde Mölndal, Kållered och Lindome att vara gränssocknar. Dessförinnan under samma år, nämligen 1645, utsattes Kållered och Mölndal emellertid för gränskriget. Detta skall jag nu berätta om,

Utsatt läge

Pansar och pikar utmärkte fotfolket ännu under Hannibalsfejden. Här ser vi fotfolk från Gustav II Adolfs fotfänika under en uppvisning i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.
Pansar och pikar utmärkte fotfolket ännu under Hannibalsfejden. Här ser vi fotfolk från Gustav II Adolfs fotfänika under en uppvisning i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

År 1643-1645 utkämpades ett krig mellan Sverige och Danmark. Bohuslän tillhörde ännu Norge, och Halland tillhörde Danmark. Norge och Danmark var förenade i union. Detta innebar, att vi svenskar här längst ut mot väster hade fiender både i norr och i söder. Svenska bålverk var det befästa Göteborg och gamla Älvsborg. Danskarnas bålverk var Bohus fästning i Kungälv och Varbergs fästning. Bohus utgjorde inte något stort hot mot Kållered och Mölndal. Värre var det med Varberg. Härifrån riktades tre krigståg norrut.

Slaget vid Askims kyrka

Befälhavaren eller guvernören i Varberg hette Iver Krabbe. I juni månad 1644 tågade han norrut med ungefär 100 ryttare och soldater samt tre eller fyra hundra bönder. (Enligt annan uppgift hade han ungefär 600 man.) De hade tagit vägen till Mölndal, där de hade rövat och plundrat ”allt de kunnat komma öfver”. I Askims härad (Kållered, Mölndal, Västra Frölunda, Askim och Råda) tog de mellan sju och åtta hundra nötkreatur, som fördes till Varberg. Vid Askims kyrka blev de hejdade av 250 man från Göteborgs garnison under befäl av överste Johan Gordon och kapten Patrik Thomson. Iver Krabbe drog sig därefter tillbaka för första gången. (H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia, Gbg 1908, s. 226-227). Slaget vid Askims kyrka var uppenbarligen ett danskt nederlag.

Slaget i Landvetter

Denne musketerare bär krutladdningar i svarvade behållare, som hänger i ett gehäng.
Denne musketerare bär krutladdningar i svarvade behållare, som hänger i ett gehäng.

I maj månad 1645 tågade Krabbe på nytt norrut. Han skulle gå fram till Skårdal vid Göta älv. Där skulle han låta en trumpetare spela melodin ”Dansa än en gång med oss, kära jungfru” (en tysk sång). Därefter skulle man skjuta dansk lösen (tre kanonskott). Då skulle norrmännen uppmärksamma att han var framkommen och skeppa både honom och hans trupper över älven. Krabbe skulle förstärka den norska hären. Denna gång beslöt han sig för en kringgående rörelse åt öster. Med enbart ryttare (sex kompanier ryttare och tre kompanier dragoner) gick han in i Marks härad. Över Horred och Björketorp tågade han till Landvetter. Där stod emellertid överste Harald Stake med starka svenska styrkor. Den 27 maj 1645 utkämpades slaget i Landvetter.

Ny svensk seger

Striden varade från soluppgång till middagstid. Några svenska underofficerare stupade eller togs till fånga. Danskarna erövrade några svenska standar. Viktigare var emellertid, att danskarna drog sig tillbaka. Svenskarna å sin sida erövrade ett standar och danskarnas ”bagage”, det vill säga tross. I ”guvernörens skrin” låg den danska fälttågsplanen, som föll i svenskarnas händer. Av denna danska redogörelse framgår alltså, att de danska ryttarna red undan så snabbt, att trossen lämnades i sticket. De flydde med andra ord. När jag berättar om slaget i Landvetter, brukar folk fråga var någonstans i Landvetter slaget utkämpades. Det framgår tyvärr inte av C. O Munthes redogörelse. Krabbe drog sig tillbaka för andra gången. Han skulle dock komma tillbaka en tredje gång. Denna gång tågade han på nytt över Mölndal (och Kållered). Jag återkommer till denna tredje framstöt. Krabbe hade blivit tillbakaslagen två gånger, men han var inte utslagen. Under hela kriget utgjorde han och hans styrkor ett hot mot våra bygder. Jag återkommer till detta ämne i nästa artikel.

 Klicka här för denna artikel som pdf

Träffningen vid Askims kyrka visar krigets vardag

Har ni hört talas om slaget vid Askims kyrka? Om så inte är fallet, var det beklagligt, att ni inte var med i Klippans kulturreservat söndagen den 31 augusti 2014, då slaget spelades upp, 370 år senare. Mellan den 17 och 19 juni år 1644 tågade en stark dansk avdelning om ett hundra ryttare och tre eller fyra hundra uppbådade bönder norrut från Varberg, gick över svenska gränsen och plundrade. De tog allt de kunde ta i Mölndal. De tycks ha inriktat sig på att röva kreatur och lär ha tagit mellan sju och åtta hundra nötkreatur i Askims härad.

Kor – det bästa livsmedlet

Kor var för krigförande förband bästa slaget av livsmedel. Man behövde inte bekymra sig över hållbarheten, eftersom korna levde till dess de skulle ätas. Man behövde inte heller ha besvär med att forsla tunga matvaror med tunga trossvagnar på dåliga vägar, eftersom korna gick själva till dess, att man skulle slakta dem.

Snart fick man i Göteborg veta vad som försiggick strax söder om staden. Man beslöt att sända ut en avdelning av stadens garnison för att hejda danskarna och ta tillbaka nötkreaturen.

En avdelning sänds ut

Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.
Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.

Man skickade ut översten Johan Chrysostomus Gordon – tilltalsnamnet var lyckligtvis Johan (eller kanske John) – och hans svåger kapten Patrik Thomson med 250 man från Göteborgs garnison. Vid Askims kyrka, alltså vid kyrkogården på Kyrkåsen i nordligaste delen av försam­lingen, mötte Gordon och Thomson danskarna. Vad som hände är inte känt i enskildheter. Enligt den redogörelse, som kommendanten i Göteborg skrev om stadens försvar, hejdade Gordon och Thomson danskarna. Lyckades de ta tillbaka de bortrövade korna? Det framgår inte av kommendantens kortfattade redogörelse, men enligt en annan redogörelse fördes kreaturen till Varberg.

Höskörd störs av strövskara

370 år senare skulle denna träffning återuppföras eller åskådliggöras i Klippans kulturreservat av de militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer. Hur gick man då till väga? Så här hade man gjort: Fotfänikans män kläddes sig som bönder eller drängar. Kvinnor och barn från Fotfänikans, Carolinernas och Gustavianernas läger var också med, och tillsammans ägnade man sig åt skördearbete. Man räfsar ihop hö eller tar hand om höet med högafflar. Då dyker några fientliga ryttare upp för att röva boskap. Skördefolket går samman och hotar med räfsor, liar och högafflar i högsta hugg. Man ropar ilsket åt ryttarna: ”Ge er hem! Bort med er!”

Allmogeuppbåd kunde vara farliga

Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.
Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.

Så där kunde det gå till. En fientlig strövskara delades upp i små avdelningar, och tillfälliga uppbåd eller samman­gaddningar på landsbygden kunde mycket väl våga sig på att försöka stoppa eller driva bort några fientliga ryttare. Innan eld­vapnen fick sin utslagsgivande betydelse med hög eldhastighet kunde en samm­anräfsad skara med liar, yxor, gärds­gårdsstörar och liknande tillhyggen mycket väl med hopp om framgång ge sig på soldater, som var beväpnade med pikar, värjor och gevär.

När skördefolket ansätter ryttarna som värst, anländer fiendens fotfolk och ger eld. Fienderna tar nu allmogens får och för bort djuren. Hjälpen är dock nära. En svensk trupp (Westgiötha Gustavianer) dyker upp och ger eld mot fienderna. Strax därefter stormar svenska ryttare in och driver fienderna tillbaka.

Plundring av de fallna

Efter de svenska förbanden stormar nu allmogen fram, barfota eller med träskor på fötterna. Allmogemännen plundrar de fallna fienderna och bär i triumf tillbaka värjor och väskor från de fallna. En liten gosse rusar fram med sin träpistol för att delta i segern.

Här fick alltså åskådarna en mycket åskådlig och upplysande bild av krigföringens vardag vid sidan om de stora slagen. Krigföringen bestod – särskilt här vid gränserna – huvudsakligen av småstrider och smärre träffningar. Den viktigaste uppgiften för knektarna var att skaffa mat åt sig själva och sina kamrater. Bygdens folk blev utplundrat och kunde, om det ville sig illa, drabbas av hungersnöd på grund av plundringarna. Allmogen gjorde därför vad den kunde för att freda sin boskap och sina förråd.

Stor vana vid krigsspel

De tre militärhistoriska föreningarna har nu stor erfarenhet av framträdanden inför publik. Allmogen uppträdde med glimten i ögat och sinne för lustigheter. Föreställningen var både lärorik och roande. Karolinerna kan ordna fram det mesta, men denna gång föredrog de får framför kor. De kände nämligen de kor, som kunde komma ifråga, och visste att dessa kunde vålla dem större besvär än den lede fienden själv. Till råga på allt var korna beväpnade (med horn). Fåren var betydligt fridsammare. De stackars karolinerna brukar som regel få spela den lede fienden, så även denna gång. I år fick dock det berömda karolinska kavalleriet spela både fiender och vänner. På slutet hade ryttarna nämligen bytt sin norska fana mot en svensk ryttarfana, och då kunde de rida in som vänner. Endast fanorna skilde på den tiden vänner från fiender. Uniformer började införas först mot 1600-talets slut.

Gordon – ofta främst mot fienden

Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.
Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.

Johan Chrysostomus Gordon var svensk överste av skotsk härkomst. Sitt andra men förhoppningsvis föga använda förnamn hade han fått efter en berömd grekisk kyrkofader. Överste Gordon kommend­erade Närke-Värmlands fotregemente. Han var känd för att vara oförvägen. När hela Hisingen var full av fiender, skickades Gordon med ryttare och fotsoldater över dit för att skärmytsla. Detta hände den 25 april 1644. I juni månad skickades han som sagt ut mot den danska strövkåren från Varberg och hejdade den vid Askims kyrka. I slutet av månaden sändes han till Lärje för att hindra fienden att gå över Göta älv. Överstens häst blev under dessa strider skjuten i halsen och han själv skjuten genom stövelkragen och byxorna. Vid ett tillfälle skickades han fram till Skårdal för att förstöra resterna efter danskarnas skans där. En stark fientlig avdelning dök upp, och Gordon drog sig då hastigt tillbaka.

Gordon sattes alltså in i rörlig krigföring. Han skulle göra snabba framryckningar och oroa eller slå fienden för att vid behov lika snabbt dra sig tillbaka. En av hans fiender tolkade denna rörlighet som bristande mod, men i själva verket var han känd för sin duglighet och oförvägenhet. Man skickade givetvis ut endast erfarna, orädda och rådiga krigsmän på sådana farliga uppdrag. För Västsveriges försvar har Gordon gjort viktiga insatser, men avgörandena föll på helt andra fronter, och därför är 1644 och 1645 års försvarskrig i Västsverige inte känt av mer än ett fåtal. Desto viktigare är att det lyfts fram på detta åskådliga och lärorika sätt.

Läs vidare

H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia, Gbg 1908 (s. 224, 226-228, 235-236).

C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645: Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901 (s. 126 och flerstädes).

Klicka här för denna artikel som pdf