Emigranthistoria på omväxlande kulturdagar

Från Göteborgs centralstation ledde ett rep fram till Sillgatan (nuvarande Postgatan), för att emigranterna skulle veta vart de skulle ta vägen. Postgatan, som då kallades Sillgatan, var Göteborgs emigrantgata.

Emigranternas gata

Konstnären Lars Gillis har skildrat Postgatans emigranthistoria i bild. Foto: Lars Gahrn.

Här fanns emigrantagenturerna, här fanns emigranthärbärgena, klädaffärer, livsmedelsaffärer och mycket annat, som emigranterna behövde. Numera minner ingenting om denna omfattande verksamhet mer än en stor väggmålning i en portgång. Konstnären Lars Gillis har i sen tid här målat scener ur gatans emigranthistoria. Skall man komma in i denna portgång, måste man dock låsa upp en gallergrind. Postgatans emigranthistoria känns både bokstavligen och bildligt avlägsen. Kommer man in i portgången, får man dock veta mycket. Lars Gillis har fångat det mesta på bild. Här finns också åtskilligt av beskrivande text. I portgången finns Göteborgs emigranthistoria i ett nötskal.

Skådespel i det fria

En livfull företrädare för Hvita Stjernlinien (Anette Sundqvist).

Historieverket, som arbetar för att lyfta fram Västsveriges kulturhistoria, arbetar dock för att lyfta fram även denna historia. Man samarbetar nära med Higab, som är med i spelet med sina fastigheter och med sina andra resurser. Under fyra dagar, 22-25 augusti 2019, visades kultur av olika slag under samlingsnamnet: ”En brokig historia”, Kulturdagar i Västra Nordstan. Dit hörde även emigranternas historia. Tre skådespelare berättade livfullt om ett par emigrantöden, som de åskådliggjorde under sitt samspel eller sina tal till åskådarna. De bärande rollerna spelades av Anette Sundqvist och Franck Olofsson. För regin stod Isabel Lagos. Skådespelets namn var: ”Emigranternas Väg – Mari och Gilbert”. Man speglade emigranthistorien genom två emigrantöden. Gilbert reser först, medan Mari är kvar i Göteborg som agent för Hvita Stjernlinjen.

Bondfångare och ficktjuvar

Gilbert (Franck Olofsson) emigrerade före sin fästmö.

Hon hade rest till Göteborg med reskassa på fickan, men där hade ficktjuvar tagit hennes pengar. Antalet bondfångare, som drogs till emigranterna, var stort. För att få ihop en ny reskassa arbetar hon nu som agent för Hvita Stjernlinjen. Slutligen har hon nått sitt mål och tar på sig finkläder, beredd att stiga ombord på ett Amerikafartyg vid Skeppsbron. Skådespelet består av olika scener, som utspelar sig under en vandring från Östra Hamngatan utefter hela Postgatan ända fram till Skeppsbron vid älven. Hela Östra Nordstan har rivits och ersatts med ett köpcentrum. Västra Nordstan har klarat sig bättre, men under en sådan vandring märker man snart, att det är långt emellan de hus, som var med på emigranternas tid. Vi hoppas, att man är varsammare i framtiden än hittills. De båda människoödena är uppdiktade, men i denna friluftsteater lyckades man på ett lättillgängligt och medryckande sätt spegla viktiga delar av svensk emigrationshistoria.

Tornvandring

Mari är redo att gå ombord på emigrantångaren.

Mycket annat hände under kulturdagarna. Anna Jolfors visade runt och berättade i Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus. Tyska kyrkan eller Kristine kyrka var öppen, och besökarna hade möjlighet att komma upp i det 59 meter höga tornet. Denna möjlighet drog så mycket folk, att den snälle och vänlige prästen, som var ciceron under tornvandringen, såg en smula bekymrad ut, när grupperna på något sätt svällde i antal och blev så stora, att han inte kunde ta med alla upp i tornet. Domkyrkoförsamlingen har tidigare anordnat visningar i domkyrkans torn, och nu var tiden kommen för Kristine kyrka. Att döma av framgången bör man fortsätta med dessa tornbestigningar. Andra församlingar ute i stiftet har all anledning att ta efter.

Karolinerna tågar fram

Karolinerna arbetar med laddstakarna. Lägg märke till de minsta karolinerna i bakgrunden!

Göteborg var före 1807 en starkt befäst stad med ett eget garnisonsregemente. Man såg ofta marscherande trupper i staden. Detta kunde man återigen uppleva under kulturdagarna tack vare Kungliga Elfsborgs Regementes Caroliner, som hade med sig fältkanoner och sköt salut över Stora Hamnkanalen vid Lejonbron. Karolinerna visade upp tidsenlig exercis på Kronhusgården. Själv kunde jag inte vara med överallt. Jag missade tyvärr en clownföreställning med den argentinska artisten Caracola och hisnande lindans på Kronhusgården med Campagnia Autoportante. Man kunde också vara med om en musikalisk vandring med sånger ur Mozarts opera Trollflöjten. Vandringen gick fram på Nedre Kvarnbergsgatan och Postgatan. Man kan alltså inte klaga över brist på omväxling!

”Livemåleri”

De yngsta karolinerna var mycket unga.

På samma gator bjöds gatuteater med titeln ”Bröd och skådespel!” Teatervagnen gav gatuteater utanför ”Comediehuset” från 1780-talet på Postgatan 10A. Anette Sundqvist och Isabel Lagos hade skissat fram detta framträdande. På Kämpebron ägnade sig konstnärerna Teto Lagos och Eva Wirén åt ”livemåleri”. Alla intresserade kunde se deras konstverk växa fram. Slutligen stod även karolinerna för viss teater. ”Per skrivare” (även känd som Per Persson) framträdde som sårad soldat med armen i band. Han berättade för en annan karolin om hur Älvsborgs fästning hade belägrats av den danske amiralen Tordenskiold men trots allt hade lyckats avslå den danska flottans anfall. Själv hade han blivit sårad i striden och gick nu med armen i band. Efter föreställningen sade han skämtande, att han hade varit konvalescent i 300 år. Tre århundraden har nämligen förflutit sedan den danska flottans anfall. Värre än så var det inte med konvalescensen.

Lars Gahrn

Slaget vid Röda sten 2019

Sista krigsåret på Västkusten under det stora nordiska kriget blev händelserikt tack vare den norske amiralen Tordenskiold. Han intog Marstrand, utsatte Älvsborgs fästning för så skarp beskjutning, att fästningen var mycket nära sitt fall, och erövrade flera fartyg under ett nattligt anfall mot Nya Varvet. Året 1719 blev händelserikt. Tordenskiold utnyttjade tiden väl.

Tordenskiolds släkting

Lars G. Wessel Johnsen, Tordenskiolds sentida släkting, var klädd som sin släkting, den kände amiralen. Foto: Lars Gahrn.

Från svensk sida kunde en viktig framgång inräknas. Tack vare ett nattligt överraskningsanfall lyckades en svensk eskader erövra flera danska farkoster. Så många händelser kunde inte gå obemärkta förbi. Bohus Elfsborghs Caroliner ordnade till ett krigsspel ute vid Röda sten den 29 juni 2019. Norska föreningar var med. Bland de många deltagarna i krigsspelet märktes en sentida släkting till Tordenskiold, nämligen Lars G. Wessel Johnsen. Tillsammans med sin kollega Asle Norli företrädde han föreningen Academie Tordenskiold från Norge. Wessels kunskaper om sin kände släkting är stora. Han har noggrant granskat samtida bilder av Tordenskiold (som hette Wessel innan han adlades). Han har skaffat sig samma slags kläder som amiralen. Wessel har både bröstharnesk och ryggharnesk. På bröstet bär han en avgjutning av Marstrandsmedaljen. Efter Marstrands fall lät den danske kungen prägla en minnesmedalj, som visade honom själv på framsidan och Karlstens fästning på baksidan. Medaljen utdelades till alla officerare, som var med om erövringen. Lars G. Wessel Johnsen hade ordnat en avgjutning, som han bär på bröstet vid sådana tillfällen.

Strid till lands

Marstrandsmedaljen fanns på Lars G. Wessel Johnsens rock.

Krigsspelet skulle egentligen ha utspelat sig inom Nya Varvets område, men detta är numera ett bostadsområde och kontorsområde. Här får man inte skjuta. Firandet flyttades därför några hundra meter österut till Röda sten vid Älvsborgsbrons södra brofäste. Anfallet mot Nya Varvet var ett sjöburet överraskningsanfall. Egentligen skulle norrmännen ha kommit i båtar och erövrat svenska farkoster. Sådant kunde inte ordnas denna gång. Man ordnade en landstigning och strid till lands. Norrmännen samlade sig nere i strandsluttningen och ryckte fram på slätten väster om det gamla pannhuset.

Lägerliv

Soldaterna hade mycket intressant utrustning med sig.

Här möttes de av karolinskt fotfolk och karolinskt rytteri. Norrmännen bildade då karré (fyrkant) för att försvara sig mot ryttarna, som red runt norrmännens fyrkant. Detta skådespel spelades upp tre gånger under dagens lopp. Däremellan levde soldaterna lägerliv. Man kunde gå runt och bekanta sig med dessa krigsmän och granska deras utrustning. Själv tillhör jag vid det här laget stampubliken. Många kände igen mig.

Göternas medlemsvärvning

Norrmännen samlar sig till anfall nere i strandsluttningen.

Slaget vid Röda sten tillgick i korthet så, att norrmännen överföll karolinerna, och att karolinerna överföll mig. Jag var redan sedan flera år tillbaka stödmedlem i Bohus Elfsborghs Caroliner, men många caroliner är samtidigt medlemmar i Götiska Förbundet. Nu hade de inriktat sig på att värva mig till Götiska Förbundet. Bättre sent än aldrig var lösenordet. Jag hade varit på väg in i förbundet redan på 1980-talet. Under mina doktorandstudier vid historiska institutionen vid Göteborgs universitet lärde jag känna överstelöjtnanten Gunnar Samuelsson, som var en ivrig förbundsbroder. Jag höll föredrag för hans studiecirkel i Skansen Lejonet. Jag medarbetade med några artiklar i medlemsbladet ”Götiska Minnen”. Han försökte övertala mig att gå med som medlem. När han hade lyckats, förändrades allt, och ingenting fullföljdes. Efter flera år som änkling gifte han om sig. Hustrun bodde i Tyskland, där även han kom att uppehålla sig. Han hade inte längre tid att arbeta för Götiska Förbundet, och framför allt uppehöll han sig alltför långt från Göteborg. På senare år träffades vi aldrig. Jag kände inte någon lust att gå med i ett förbund med idel okända människor.

Ålderdomlig blankett

Karolinerna står redo att möta fiendens anfall.

Vid Röda sten dök många förbundsbröder upp runtomkring mig. Det visade sig, att många av mina vänner och bekanta inom Bohus Elfborghs Caroliner var förbundsbröder, och att de gärna såg att jag blev medlem. Därmed hade det egentligen enda skälet för mig att inte inträda som medlem bortfallit. Jag hade tydligen många vänner och bekanta inom förbundet. Dessutom var jag uppenbarligen välkommen. Drivande kraft denna gång var Johnny Okenfält, artillerist inom carolinerna. Han översände en blankett för medlemsansökan. Den var så ålderdomlig, att jag fann den mycket tilltalande. Allt kunde mycket väl ha runnit ut i sanden även denna gång, eftersom jag hade föresatt mig att inte bli medlem i ytterligare föreningar. (Ett trettiotal medlemskap borde väl räcka!) Dessutom tycker jag inte om att fylla i blanketter, särskilt inte under sommaren. Som kommunal tjänsteman har jag sedan länge lärt mig att leva upp till den kloka målsättningen: Ad libitum ad acta (Lägg till handlingarna så mycket du vill). Ansökningsblanketten kunde mycket väl trots sin tilltalande ålderdomlighet ha hamnat bland handlingarna.

Täta påminnelser

Glada norska krigare.

Johnny Okenfält tog dock den nutida tekniken till hjälp och skickade det ena mailet efter det andra som påminnelse ända till dess att jag hade fyllt i och skickat över blanketten. Föresatsen att inte gå med i ytterligare en förening bryter jag emot så ofta, att det inte gör något, om jag bryter emot den en gång till. Under året hade jag redan (efter enträgen övertalning) gått med som medlem i Munkedals järnväg och Skara stiftshistoriska sällskap. Har man inte gått med i fler än tre föreningar under ett år, har man trots allt skäl att känna sig återhållsam. Det är svårt att säga nej till föreningar. Rör man sig mycket ute i världen, blir man förvånad över, hur mycket som uträttas av föreningar med små tillgångar, och hur litet som trots stora resurser uträttas av statliga och kommunala institutioner, som kan vara förvånansvärt ineffektiva. Götiska Förbundet har hunnit med mycket under sin mer än 200-åriga historia. Bland annat drev man Götiska Förbundets skola i Mölndal. Till denna och mycket annat kan det vara skäl att återkomma.

Fotokuliss av Tordenskiold

Fotokuliss med Tordenskiold på kajen i Marstrand.

För att återvända till Tordenskiold, stötte jag på honom senare under året i Marstrand, som han erövrade för 300 år sedan. På kajen stod en målad kuliss med Tordenskiold på. Ansiktet bestod av ett hål, där man bakifrån kunde sticka in sitt eget ansikte. Var och en kunde med andra ord bli sin egen Tordenskiold och få ett roligt fotografi med sig hem. Jag skickade en bild av denna fotokuliss till Lars G. Wessel Johnsen, som svarade: ”Tusen takk for tilsendte. Dette var jo en morsom gimmick fra Marstrand.” Han behöver inte fotograferas på detta sätt. Han har äkta utrustning. Just därför drar Tordenskiolds folk och karolinerna mycket folk vid sina uppvisningar.

Lars Gahrn

Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn

På Nya Älvsborg vårdas krigsskadorna omsorgsfullt

”Dessa kanonkulor måste ha murats fast i fasaden!” Den slutsatsen drog Niklas Krantz inför kanontornet på Älvsborgs fästning. Fasaden mot nordväst är fullprickad av kanonkulor från det danska anfallet och belägringen 1719. ”Ja, det är tydligt, att man har fäst kanonkulorna med murbruk, för att de skall sitta säkert och inte ramla ut”, svarade jag.

Svartmålade kulor i skär fasad

Tornets vägg är prickig av kanonkulor, som sitter kvar sedan 1719. Foto: Lars Gahrn.

Dessa kanonkulor hade mycket väl kunnat plockas ut ur fasaden. De hade kanske kunnat återanvändas. I varje fall hade järnet kunnat tas till vara och smältas ned på nytt. I stället har man låtit dem sitta kvar och fäst dem med murbruk i väggen. För att framhäva kanonkulorna har man målat dem svarta, vilket innebär, att de framträder mycket tydligt mot den skära fasaden. Man har tydligen varit mycket angelägen om att bevara och framhäva minnena från den danska belägringen 1719. Om vi går in genom porten till fästningskyrkan, som finns inne i tornet, får vi fler belägg för att man ömt och omsorgsfullt har vårdat krigsskadorna från 1719.

Kanonhål i läktaren

En kula har gjort ett hål i läktarbröstningen.

Går man in i kyrkan i kanontornet, märker man ännu tydligare detsamma. Danskarna fick in en verklig lyckträff. En kanonkula gick in genom en av kanongluggarna i kanontornet. Kulan gick igenom läktarbarriären och satte sig i en av tornets innerväggar, ovanför den ena av ingångsdörrarna. Kulan sitter kvar i väggen, omgiven och fäst av murbruk. Hålet i läktarbarriären har aldrig blivit lagat. Ännu efter snart 300 år ser man i kanonhålet det omålade virket. Dåtidens kanoner var allt annat än pricksäkra och träffsäkra. Denna kanonkula, som gick in genom en kanonglugg, var ett slumpskott eller en lyckträff. Kanske var detta den enda kanonkulan, som hade lämnat spår inomhus. Även den och alla dess spår har man varit ytterst angelägen om att bevara.

Minnen av ett tappert försvar

Kanonkulan sitter ännu kvar inne i fästningskyrkan.

Få av våra fästningar har bevarade märken efter strid, och de flesta av dem, i synnerhet de sentida, har aldrig någonsin varit i strid. Detta är en av anledningarna till, att man har varit angelägen om att bevara minnena från den danska belägringen 1719. En annan anledning är, att försvaret av fästningen sköttes både tappert och framgångsrikt. Tordenskiolds danska flotta hade överlägsen eldkraft och höll på att lägga fästningen i ruiner. Dessutom hade man några batterier på den lilla ön Aspholmen, omedelbart väster om fästningen. På Älvsborg hade man dock några fördelar. Stenfästningen gav förhållandevis gott skydd åt fästningens försvarare, men de danska flottisterna hade egentligen inte något skydd i sina örlogsskepp. Kanonkulorna från fästningen gick rakt igenom skeppssidorna. Träffsäkerheten blev större, när Älvsborgs försvarare sköt med kanon, eftersom kanonerna stod på fast mark. Flottans kanoner drabbades däremot av sjögång.

En pyramid av troféer på Bohus

Nya Älvsborg, så som Tordenskiold och hans fartygsbesättningar såg fästningen från sina skepp.

Även Bohus fästning i Kungälv försvarades framgångsrikt under en hård belägring i förhållandevis sen tid. Året var 1678. På borggårdens sydvästra del finns en ensamstående klippa. På denna fanns länge en hopsatt pyramid, som bestod av åtskilliga troféer, såsom kanoner, bomber och harnesk. ”Allt detta blev dock sålt för kronans räkning till barlast i fartyg”, berättar Adolf Tell, fästningens framstående restaurerare och historieskrivare. Det, som är fastmurat i väggarna, är mera svåråtkomligt, och dessutom har Nya Älvsborg – i motsats till Bohus fästning – aldrig övergivits och förvandlats till stenbrott. Det är beklagligt, att denna pyramid inte finns bevarad. På Bohus vårdade man alltså – liksom på Nya Älvsborg – omsorgsfullt minnena från belägringar och framgångsrika försvar.

Manande och efterföljansvärda exempel

Man såg dessa framgångsrika försvar som manande och efterföljansvärda exempel. De bevarade minnena blev ett slags tingens predikan. Kulturminnena kan ha många uppgifter. Många kom dock att tolka kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad man hade avsett. Jag skall berätta vidare om detta i nästa artikel.

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Adolf Tell, Bohus: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan. Gbg 1951. (Pyramiden omtalas på sidan 49.)

Lars Gahrn

Svensk sjöfart betalade Marstrands lösen i 140 år

Har ni hört talas om ”Marstrands lösen”, som Sverige betalade för att återfå Karlstens fästning och Marstrands stad i Bohuslän? ”Älvsborgs lösen” har de flesta historieintresserade hört talas om, men Marstrands lösen känner de inte till, eftersom jag myntade uttrycket, när jag skulle skriva dessa rader.

Norrmännen går till anfall

Marstrands fästning var väl befäst, men vad hjälpte det, när garnisonen saknade försvarsvilja? Foto: Lars Gahrn.

Begreppet har dock lika väl som Älvsborgs lösen ett nog så påtagligt sakinnehåll, men låt oss ta allt från början. Danmark (med Norge) grep på nytt in i det stora nordiska kriget år 1709, men den danska hären besegrades i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. Karl XII svarade med två stort upplagda anfall mot Norge 1716 och 1718, samt Armfelts tåg mot Tröndelag samma år (1718). Konungen stupade vid Fredrikstens fästning, och därefter svängde krigslyckan återigen. Norrmännen ryckte in i norra Bohuslän men drog sig snart tillbaka, fastän svenskarna inte besvärade dem. Värre var dock, att Tordenskiold på nytt gick till anfall.

Karlsten på Marstrand erövras

Tordenskiold tågar in i Marstrands fästning och frågar vresigt, varför man sölar med kapitulationen? Teckning: Otto Bache.

För denne amiral i danska flottan var Marstrands utmärkta hamn i södra Bohuslän ett lockande krigsmål. I Marstrand fanns dock Karlstens fästning, som skulle vara mycket svår att erövra, om garnisonen gjorde sin plikt. Garnisonens lust att strida var dock högst tvivelaktig, eftersom de flesta försvararna var sachsiska krigsfångar. Tordenskiold satte igång en våldsam beskjutning med påföljd att kommendanten, överste Danckwardt, gav upp och överlämnade fästningen till Tordenskiold. (Danckwardt blev senare av svensk domstol dömd till döden för denna kapitulation och avrättad.) Hela detta händelseförlopp är utbroderat med allsköns skrönor, som jag dock går förbi denna gång. I juli månad år 1719 tog Tordenskiold över Marstrand och Karlsten.

Hårda fredsvillkor

Tordenskiolds staty i Oslo.

Några månader senare (den 27 oktober 1719) slöts stillestånd mellan Sverige och Danmark. Den 22 juni året därpå slöts fred. Sverige återfick Karlsten och Marstrand, men svenskarna måste avstå från tullfriheten i Öresund, betalade 600 000 riksdaler till Danmark och lovade att inte bistå hertigen av Holstein-Gottorp mot Danmark. Fredsvillkoren måste sägas vara hårda. Öresundstullen var en av Danmarks viktigaste inkomster. Svensk sjöfart måste nu betala Öresundstull år för år ända fram till 1857, då tullen äntligen – tack vare stormakternas påtryckningar – avskaffades. Norrmännen hade före vapenstilleståndet utrymt Bohuslän. Karlsten på Marstrand var deras enda trumf på hand, men den var mycket viktig. Hade de behållit Karlsten, skulle de ha haft en utmärkt örlogshamn norr om Göteborg. Om vinden var gynnsam, kunde man nå Göteborg på bara några timmar. Kanske fanns förhoppningen hos danskarna, att de skulle kunna behålla Karlsten. När jag vandrade omkring i Örlogsmuseet i Köpenhamn, uppmärksammade jag en enkel modell över Karlsten och Marstrand. Fästningen kallades på denna modell för Christianstein (Kristiansten), inte Karlsten. Man hade alltså bytt namn på fästet. Konung över Danmark och Norge var vid denna tid Fredrik IV, men man kunde inte kalla fästningen för Fredriksten. Så hette ju fästningen, där Karl XII stupade. Namnbytet tyder på att man ville behålla Marstrand.

Från Marstrand till Älvsborg

Tordenskiolds adelsvapen på statyns sockel.

Hade Tordenskiold lyckats erövra Nya Älvsborg (och kanske även Göteborg), skulle danskarna mycket väl ha kunnat kräva att få behålla Bohuslän mot att de lämnade tillbaka Älvsborg och Göteborg. Tordenskiold gick som bekant vidare och började beskjuta Älvsborgs fästning. Danska flottan höll på att skjuta sönder denna fästning, men å andra sidan blev också flottan illa tilltygad. När svenskarna hade fått upp ett batteri på Arendal, blev den svenska eldkraften alltför stark, och flottan seglade bort. (Tordenskiold var dock inte med, när beslutet om reträtt togs. Han befann sig i Marstrand för att visa den danske kungen den erövrade fästningen, men kungen kom aldrig.) Danskarna kunde inte behålla Karlsten, men de drev igenom hårda fredsvillkor.

Dristighet gav utdelning

På denna modell i danska Örlogsmuseet kallas Karlstens fästning för Kristiansten (Christianstein).

Etthundra år tidigare hade en miljon riksdaler varit en väldig summa, men 1720 var 600 000 riksdaler ett överkomligt belopp. När Sverige betalade en miljon riksdaler i Älvsborgs lösen 1613–1619, var denna lösensumma nära nog mer än Sverige klarade av, men 1720 kunde man trots tjugo års krig och skuldsättning utan större svårigheter betala 600 000 riksdaler. Penningvärdet föll även på den tiden. Däremot var Öresundstullen en betydligt värre pålaga, och den skulle betalas av svensk sjöfart för all framtid, var det tänkt. År 1857 tog det slut, eftersom stormakterna hade tröttnat och hävdade, att Öresund var internationellt vatten och inte Danmarks farvatten. Under nästan 140 år betalade svenska skepp, som seglade genom Öresund, Marstrands lösen. Danmark hade mycket att tacka Tordenskiold för, men märkligt nog har man inte uppmärksammat hans viktiga insats för Danmarks och Norges statsfinanser. Utan hans erövring av Karlsten hade förmodligen tullfriheten för svenska skepp varit kvar. De övriga amiralerna nöjde sig med att upprätthålla handelsblockader och jaga svenska kapare. De tog inte några risker och gick inte med sina krigsfartyg in i trånga fjordar och vikar. De satte aldrig sina dyrbara fartyg och människoliven ombord på spel. Därför vann de heller inte någonting. Tordenskiold var däremot djärv och ibland dumdristig. Visst drabbades han ibland av motgångar, men de var aldrig riktigt allvarliga, och å andra sidan kunde han också vinna. Han avslutade kriget så, att Danmark var i överläge. Freden blev dyr för Sverige, men å andra sidan… När man tar del av fastighetspriserna i Bohuslän, där bara priset på ett fallfärdigt ruckel, kallat sjöbod, närmar sig eller överstiger priset för Älvsborgs lösen, börjar man ana, att danskarna gjorde en dålig affär 1720, av allt att döma mycket dålig.

Lars Gahrn

Sjöslaget vid Nya Varvet – ett 300-årsminne

Med Karl XII och Peder Tordenskiold bägge i farten på svenska Västkusten kunde krigshistorien inte bli annat än livlig. År 1717 – för jämnt 300 år sedan – laddade Karl XII upp för ett nytt fälttåg mot Norge. Tordenskiold försökte slå ut de svenska baser, som var viktigast för detta fälttåg, nämligen Göteborg och Strömstad. Året 1717 blev därför händelserikt här på Västkusten.

Dynekilen 1716

Alltsammans kan ses som en upprepning av 1716 års händelser. Karl XII företog då ett fälttåg mot Norge och trängde fram till Kristiania (Oslo), som besattes av svenska trupper. Fästningen Akershus försvarades dock av norrmännen. Efter ett tag tvingades Karl XII att dra sig tillbaka. Han försökte förgäves överrumpla fästningen Fredriksten. Svårigheterna att få fram matförråd och belägringsartilleri var stora på de norska vägarna. Från Göteborg sändes då en transportflotta mot Norge. Den 27 juni 1716 gick Peder Tordenskiold och hans örlogsfartyg till anfall mot transportflottan. Tordenskiold erövrade eller förstörde skeppen. Karl XII tvingades att utrymma Norge. Tordenskiold hade gjort en stor insats för sitt land. Sjöslaget i Dynekilen gick till historien.

Göteborg var väl befäst

Peder Tordenskiold – en man med skarp blick, alltid redo för strid, djärv och ofta framgångsrik.
Peder Tordenskiold – en man med skarp blick, alltid redo för strid, djärv och ofta framgångsrik.

År 1717 skulle han göra allt han kunde för att upprepa den bravaden. Denna gång slog han till mot flottbasen Nya Varvet strax utanför Göteborg och mot Strömstad, där stora förråd samlades för det norska fälttåget. Göteborg och Göta älvs mynning var starkt befästa med batterier och fästningsverk. För en fiende, som funderade på att anfalla, kunde läget te sig tröstlöst, men där fanns svagheter. Dem upptäckte Tordenskiold, och givetvis var han ivrig att utnyttja dem. Den samlade eldkraften från alla svenska kanoner vid älvens mynning var fruktansvärd, men försvaret var spritt på flera enheter. Man kunde anfalla dem en i taget, och då tedde de sig inte längre lika fruktansvärda. Avståndet mellan staden Göteborg och Nya Älvsborg, dess fästning, var mycket långt. På grund av älvens uppgrundning kunde man dessutom inte ha de stora krigsfartygen inne i eller intill fästningsstaden Göteborg.

Fyra åtskilda enheter

Örlogsvarvet låg därför ursprungligen ute i förstaden Majorna vid Stigberget, på den plats, där Sjöfartsmuseet nu står. Även här blev det för grunt för de största skeppen. År 1700 flyttades örlogshamnen följaktligen ännu längre västerut till en plats väster om Klippan och platsen för den raserade fästningen Gamla Älvsborg. Lars Gathenhielm, kanske mera känd som Lasse i Gatan och konungens kapare, fick hyra Gamla Varvet. Så låg de där som pärlor på en tråd: fästningsstaden Göteborg, Gamla Varvet, Nya Varvet och Nya Älvsborg. Om en av enheterna anfölls, kunde de andra inte göra mer än möjligtvis skicka förstärkningar.

En avriggad eskader

Arvprinsen Fredrik av Hessen (senare konung Fredrik I av Sverige) var en djärv och skicklig kavalleriofficer, som fick många viktiga befäl i Sverige under det stora nordiska krigets slutskede. Han förde befäl i sjöslaget vid Nya Varvet 1717.
Arvprinsen Fredrik av Hessen (senare konung Fredrik I av Sverige) var en djärv och skicklig kavalleriofficer, som fick många viktiga befäl i Sverige under det stora nordiska krigets slutskede. Han förde befäl i sjöslaget vid Nya Varvet 1717.

Vid Nya Varvet låg huvuddelen av Västkusteskadern, som var stark. En eskader är dock farlig för fienden enbart om den är bemannad, riggad och försedd med förråd. De flesta fartygen var dock inte bemannade, riggade och försedda med förråd. Efter sjutton år av krig mot alla grannar led Sverige brist på allting. Nya Varvet var mer ett fartygsförråd än en örlogsbas. Då och då gick något av de utrustade skeppen förlorat. Vid sådana tillfällen kunde man utrusta något av skeppen, som låg i beredskap. Vid flera tillfällen fick Lasse i Gatan hyra något av kronans örlogsskepp. Tack vare lyckade kaperier hade han alltid gott om pengar. Därför kunde kan värva dugligt sjöfolk, om inte annat utomlands, där spanska tronföljdskriget nyss hade avslutats. Många kapare hade därför blivit arbetslösa och tog tacksamt emot möjligheten att fortsätta sin verksamhet under befäl av Lasse i Gatan. Fartygsförrådet vid Nya Varvet var värdefullt. Förr eller senare kunde skeppen komma till användning. Man hade all anledning att befara att fler skepp än vanligt skulle utrustas nu, när svenskarna måste skeppa stora förråd norrut efter Bohuskusten till Strömstad.

Lasse i Gatan hjälpte till

Tordenskiold var fast besluten att slå till. Han kände till det mesta om fienden, men svenskarna var inte mindre välunderrättade vad gäller Tordenskiold. De förberedde sig på att försvara sin örlogsbas och sitt fartygsförråd. Lasse i Gatan hjälpte till med alla skepp, som han för tillfället hade i närheten. Om Tordenskiold lyckades förstöra Nya Varvet, var det lätt att räkna ut, att han skulle gå vidare och försöka förstöra även Gamla Varvet, som var Lasses bas. Lasses kapare gjorde stor skada på Danmarks och Norges handel. Att bränna både kaparfartygen och deras varv var givetvis en önskedröm för Tordenskiold. Lars Gathenhielm visste vad som gällde och ställde alla tillgängliga skepp till försvarets förfogande.

Våldsam beskjutning och små förluster

När Tordenskiold den 3 maj 1717 seglade in i Älvsborgsfjorden och kom i närheten av Nya Varvet emottogs han av kanoneld från ankrade svenska fartyg och från strandbatterier. Han utsattes också från eld av handgevär. På land stod infanteriförband och sköt mot danskarna. Den ömsesidiga beskjutningen varade sex timmar och en halv. På grund av stort skottavstånd och dålig träffsäkerhet var förlusterna – som vanligt i sjöstrider – uppseendeväckande små. Tordenskiold räknade in 52 döda och 119 sårade. Två av hans galärer – men inget av de större fartygen – hade tagits av svenskarna. Han hade inte nått sina mål, men hans kraft var obruten. Vem som helst kunde räkna ut, att han skulle slå till igen – här eller någon annanstans.

Ingen förföljelse

Sjöstrid – fullt så våldsamt gick det dock inte till vid Nya Varvet.
Sjöstrid – fullt så våldsamt gick det dock inte till vid Nya Varvet.

Befälhavare på svensk sida var viceamiralen Olof Strömstierna och arvprinsen Fredrik av Hessen (sedermera konung Fredrik I). Lasse i Gatan var som bekant invalidiserad och har väl inte kunnat vara med i striden. Möjligen har han följt händelseutvecklingen från land, men för så vitt jag förstår saknas uppgifter om, vad han hade för sig, och var han befann sig under slaget. Svenskarna förföljde inte Tordenskiold, vilket på många sätt var mycket klokt. Gathenhielms båda fregatter, som var fullt rustade, hade blivit illa åtgångna under kanonaden. Kronans örlogsskepp var nog inte fullt rustade och ej heller bemannade med sjöfolk. De var nog mer att betrakta som flytande batterier, som man hade förankrat tvärsöver älvmynningen. Med segelfartyg kan det vara farligt att gå in i fjordar och älvmynningar. Vinden måste vända först, innan man kan segla ut igen. Tordenskiold hade inte varit Tordenskiold, om han hade bekymrat sig över att bli fast i älvmynningen framför de svenska kanonerna. Som alla stora krigare hade han tur. (Om man inte har tur, blir man aldrig en stor krigare!) I rätt stund vände vinden, och Tordenskiolds eskader gled västerut, bort från de svenska kanonerna.

Onsala och Strömstad

På Nya Varvets kyrkogård står en minnessten med namnen på dem av Kungliga Flottans män, som miste livet under beredskapsåren. Borde man inte på något sätt även minna om dem, som stupade här 1717 och 1719? Foto: Lars Gahrn.
På Nya Varvets kyrkogård står en minnessten med namnen på dem av Kungliga Flottans män, som miste livet under beredskapsåren. Borde man inte på något sätt även minna om dem, som stupade här 1717 och 1719? Foto: Lars Gahrn.

Närmaste målet blev Lars Gathenhielms Onsala, där Tordenskiold brände en repslagarbana och Lasse i Gatans moders gård, men svenskt kavalleri hindrade honom att bränna Gathenhielms skeppsvarv. En bränd repslagarbana och en bränd gård var verkligen inte mycket. Viktigare än Göteborg var dock Strömstad med sina stora magasin, avsedda för det norska fälttåget. Den 8 juli slog Tordenskild till mot Strömstad. Här fanns inte några svenska örlogsskepp utan Tordenskiold hade enbart att kämpa mot svenska landbatterier. Svenskarna led brist på kanonkulor, och när eldgivningen från de svenska kanonerna började mattas, trodde Tordenskiold att tiden var inne för landstigning och erövring. Svenskarna hade dock starka infanteriförband, som nu dök upp mellan klipporna och sköt så täta och förödande salvor, att Tordenskiolds folk stupade över varandra. Själv fick han två kulor i sig och undgick med knapp nöd att tas till fånga. Även denna gång var det dags att avblåsa striden. Han hade dock inte förlorat något enda av sina fartyg; antalet stupade och sårade var lågt. Den största framgången för svenskarna var tvärtom att Tordenskiold miste befälet över den danska eskadern på Sveriges västkust. Följden blev, att ingenting hände till sjöss, och att Danmark inte hade någon större nytta av sin starka och välutrustade flotta. Trägen vinner dock. Tordenskild kom igen. Under 1719 lyckades han – ensam! – vända krigslyckan och skapa förutsättningarna för en fred, som var mycket fördelaktig för hans konung och fosterland. Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Små förluster i strid

Visst drabbades danska flottan av vissa förluster genom Tordenskiolds oförvägna strider, men här som alltid drabbades flottorna av störst förluster genom att örlogsskepp helt enkelt seglade på grund i dåligt kända farvatten. Strax efter striden vid Nya Varvet seglade hans ena linjeskepp på grund. Det sattes i brand för att inte svenskarna skulle ta över skeppet. Detta var en mycket svår förlust. Tordenskiolds båda linjeskepp hade aldrig varit med om anfallet mot Nya Varvet. (De befarades vara alltför djupgående för dessa farvatten.) Det ena av dessa stora och värdefulla fartyg gick alltså förlorat ändå. Manskap miste man genom sjukdomar och därigenom att båtsmännen helt enkelt föll ned i vattnet och drunknade, när de klättrade omkring i riggen för att sätta segel eller bärga segel. Dessutom rymde många av sjömännen från det hårda livet till sjöss så snart de fick tillfälle.

Minnesmärke önskas

Nya Varvets förnämliga bebyggelse är en stor sevärdhet. Här finns mycket att beskåda och ta del av, bland annat tre minnesstenar. Dock saknas minnesmärke över 1717 års stora sjöslag och Tordenskiolds förnyade påhälsning 1719. I Strömstad finns en stor minnessten till minne av striden 1717. Något liknande vore verkligen önskvärt också för Nya Varvet.

Läs vidare

Tordenskiold tillhör de mycket omskrivna historiska gestalterna. Här kommer endast två av många möjliga hänvisningar:

Lars Ericson, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lund 1997. (På sidorna 193 – 200 behandlas attacken mot Göteborg. Boken ger en utmärkt beskrivning av sina ämnen.)

Tormod Lökling, Slaget om Strömstad, artikel i: Allt om Vetenskap: Tema Historia, nummer 5, 2017 (s. 32 – 37). Artikeln är väl illustrerad, detaljrik och sakkunnigt skriven.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kronprins Gustaf på Gräfsnäs – ett 250-årsminne

Sveriges blivande drottning Sofia Magdalena mottogs högtidligt med all militär ståt på Gräfsnäs år 1766. Kronprins Gustaf (senare Gustaf III) hade med ett stort följe och många vagnar farit ner till Helsingborg för att möta sin brud, den danska prinsessan Sofia Magdalena.

Regementet hyllade kungligheterna

Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.
Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.

Färden hem gick genom Halland till Göteborg. Det kungliga följet passerade genom Lindome, Kållered och Mölndal. Även bondhästar härifrån har varit med om att dra de kungligas vagnar. Den 18 oktober bröt man upp från Göteborg med Gräfsnäs som mål. Följet var så stort, att alla inte kunde inkvarteras på slottet. Kronprins Gustaf och hans följe övernattade på säteriet Livered, som låg närmare Göteborg. Kronprinsen följde dock med fram till Gräfsnäs och återvände därifrån till sitt nattkvarter. På borggården i Gräfsnäs stod Västgöta-Dals infanteriregemente uppställt och saluterade kungligheterna. ”Fruntimmer och kavaljerer” från trakten gjorde ”deras underdåniga uppvaktning”. ”Vid samma tillfälle blevo samteliga officerare av Västgöta-Dals infanteriregemente presenterade för deras kongliga högheter av överstelöjtnanten och riddaren Strömsköld.” Både Livered och Gräfsnäs illuminerades (lystes upp) dagen till ära.

Gudstjänst och dop på slottet

Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.
Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Dagen därpå var en söndag, som firades med gudstjänst på Gräfsnäs. Efter predikan döptes hovjunkaren Gripenstedts tre dagar gamla son. (Gripenstedt ägde Gräfsnäs.) Kronprinsen och hans blivande brud ställde upp som faddrar. Kronprinsen gav sitt ”nådigste tillstånd” till att gossen skulle få heta Gustaf, och prinsessan höll barnet i sina armar under hela dopakten. Kungligheterna besökte sedan barnets moder (som tydligen låg till sängs efter nedkomsten). Därefter spisades middag, och så åkte man iväg med Skara som mål. Tack vare samtida källor kan vi följa det kungliga följet dag för dag. Henning Stålhane har sammanställt dem och skrivit en mycket intressant bok i ämnet. (Henning Stålhane, Gustaf III:s Bosättning, Brudfärd och Biläger: Kulturhistorisk skildring, Sthlm 1946, s. 174-176.) Här kommer man 1700-talet nära. Om många socknar och städer, som berördes av resan, finns här värdefulla uppgifter att hämta. Boken är mycket värdefull för hembygdsforskarna.

Offentliga skådespel redan 1766

Westgiötha Gustavianer tillsammans med andra militärhistoriska föreningar i Sverige, Norge och Danmark brukar årligen ordna Gräfsnäs slottsspel. Som synes finns åtskilligt att hämta ur redogörelserna för Gustafs och Sofia Magdalenas färd. 2016 års slottsspel anknöt till 1766 års händelser, som ju är ett 250-årsminne. Ett helt regemente fanns ju på plats för att hylla kungligheterna och sola sig i det farande hovets glans. Gudstjänst firades också som ett offentligt skådespel. Händelserna år 1766 var högst fredliga, men år 2016 beslöt arrangörerna att även lägga in strider mellan olika förband. Man vet, att åskådarna uppskattar sådana skådespel. Dessutom är man bra på att framföra sådana skådespel.

Krigsteater kring slottet

Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.
Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.

Varje ställe har sina förutsättningar. Här kring slottet finns sluttningar och dalgångar, som lämpar sig för jägarförbands framryckningar och strider. Man hade ordnat så, att åskådarna stod högt och kunde blicka ner över soldaterna. Särskilt på slottets baksida hade man ett slags friluftsteater. Åskådarna stod uppe på vallen, och förbanden besköt varandra där nedanför. Striderna utkämpades på flera platser, och vi besökare lotsades skickligt runt från den ena platsen till den andra. Erik Samuelsson från Antens nätverk var en mycket skicklig berättare och ciceron under skådespelet. Det hela slutade med arkebusering. En brottslig greve, spelad av Daniel Bäcklund, ställdes inför exekutionstruppen och sköts ner. Daniel Bäcklund har vanan inne att bli arkebuserad och tycks trivas med uppgiften. Det går ju an så länge arkebuseringarna är teater. Under sådana förhållanden får man en huvudroll och kan komma tillbaka nästa år. Han spelar sin roll med skicklighet och bravur. Både han och åskådarna har anledning att se fram emot nästa års avrättning (om det blir någon). För att ge oss åskådare ett fullt skådespel hade man detta år sammanfört två skilda händelser, dels kronprinsens och prinsessans mottagande 1766, dels de danska anfallen mot Gräfsnäs 1612.

Lägerliv och marknad

Slottsspelen innehöll dock mycket mer. Besökarna kunde både före och efter uppleva lägerliv på borggården. Här övernattade krigarna och deras kvinnor i tält. De bör ha frusit litet grand i de kalla julinätterna den 15-17 juli. Här förekom även marknad. På lördagen hängde regnet i luften (men föll lyckligtvis inte ner). Då passade det bra att ha en del stånd inomhus i slottets bottenvåning. Det vore önskvärt, att även slottets övre våning kunde få tak över sig. Det går dock framåt för Gräfsnäs. Under 2016 fick man dels ett porträtthuvud av Margareta Leijonhufvud, Gustaf Wasas andra drottning, dels ett springvatten eller med andra ord en fontän i slottsparken.

342 hästar

Kronprinsparets följe var stort. Stålhane räknar upp mycket. Jag har räknat ihop, att man hade 56 vagnar, och att man behövde 310 vagnshästar och 32 ridhästar. Kronprinsen bör ha fått en ordentligt förhöjd självkänsla av en sådan uppvaktning. Framför allt undrar man, hur vägarna såg ut efter en sådan framfart. De bör ha varit både sönderkörda och söndertrampade. Allt som allt 342 hästar bör ha kunnat fördärva vilken grusväg som helst. Ändå tog man sig fram förhållandevis snabbt. En dagsresa mellan Göteborg och Gräfsnäs med vagn var en förhållandevis snabb resa på den tiden. Avståndet är ungefär sex mil med järnväg, vilket innebär en rakare väg än den kronprins Gustaf och den blivande kronprinsessan följde år 1766.

Stort följe och lång dagsresa?

Jag blev förvånad över både resans längd och följets storlek. Arkivarien och filosofie licentiaten Bo Strömberg har skrivit en omfattande bok om kungarnas resor under medeltiden, 1500-talet och 1600-talet. Bokens fullständiga titel är: JBLD Strömberg, De resan­de kungarna – och maktens centrum (Samling­ar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet: serie 1. Svenska skrifter 97), Uppsala 2013. Boken har utöver käll- och litteratur­förteckning även ett utför­ligt register över ortnamn, personnamn och sakord, inalles 22 sidor bara det. Vad har Strömberg att säga om kronprins Gustafs resa vad gäller följets storlek och dagsresans längd?

En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.
En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.

Han svarar: ”Ifall jag håller med om slutsatsen angående kungaföljets storlek? Jo, följet var nog ganska stort, men inte exceptionellt stort jämfört med de kungliga följen som jag har studerat – som i och för sig var från annan tid. På sidan 20 i min bok minns jag att danske kungen hade femtio vagnar; femtio vagnar var dock för litet, varför hovet fick fraktas postvis. Men här var det väl inte hela Gustafs hov som skulle byta residens. På sidan 22 i min bok finns en uppgift om en resande kronprins på femtonhundratalet. Hertig Erik hade 268 personer. Gustafs följe var eventuellt mindre, ifall man hade 56 vagnar plus 32 ridhästar. Det borde bli 144 resande, minst. Men man vet ju inte hur många som satt i varje vagn. Jag har inte så stor erfarenhet av hur mycket som krävs för att ödelägga en grusväg, däremot … Ja, det var en ganska rask förflyttning. Som jag skrev i min bok (sidan 402, noterna 301-302) är dock beräkning av någon sorts ’normal’ fart i äldre tid mycket svårgenomförbar. Beträffande medeltid har man antagit att 7 mil var maximalhastighet för de flesta medeltida resor. Men kronprins Gustaf levde å andra sidan flera hundra år senare. Jag vet inte riktigt vad ’snabb resa’ innebar på hans tid. Som jag nämnde en gång i tiden finns ju ett ’vägmuseum’ utanför Stäket, här i närheten. Dalkarlsbacken är vägmuseets namn. Wikipedia har en artikel därom: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dalkarlsbacken. Den bevarade vägen från 1600-tal ger intryck av att vägnätet inte hade förbättrats så mycket då, men ytterligare hundra år senare… Jag ser i varje fall inget skäl att motsäga din formulering.”

Så skriver Strömberg. Följet var alltså stort eller medelstort och dagsresan betydande. Dessutom måste man räkna med alla som kom resande för att beskåda kungligheterna. Vid Gräfsnäs fanns som synes stora mängder folk. Hästarna har sällan haft så mycket att göra där i nejden som då.

Klicka här för denna artikel som pdf