Emigranthistoria på omväxlande kulturdagar

Från Göteborgs centralstation ledde ett rep fram till Sillgatan (nuvarande Postgatan), för att emigranterna skulle veta vart de skulle ta vägen. Postgatan, som då kallades Sillgatan, var Göteborgs emigrantgata.

Emigranternas gata

Konstnären Lars Gillis har skildrat Postgatans emigranthistoria i bild. Foto: Lars Gahrn.

Här fanns emigrantagenturerna, här fanns emigranthärbärgena, klädaffärer, livsmedelsaffärer och mycket annat, som emigranterna behövde. Numera minner ingenting om denna omfattande verksamhet mer än en stor väggmålning i en portgång. Konstnären Lars Gillis har i sen tid här målat scener ur gatans emigranthistoria. Skall man komma in i denna portgång, måste man dock låsa upp en gallergrind. Postgatans emigranthistoria känns både bokstavligen och bildligt avlägsen. Kommer man in i portgången, får man dock veta mycket. Lars Gillis har fångat det mesta på bild. Här finns också åtskilligt av beskrivande text. I portgången finns Göteborgs emigranthistoria i ett nötskal.

Skådespel i det fria

En livfull företrädare för Hvita Stjernlinien (Anette Sundqvist).

Historieverket, som arbetar för att lyfta fram Västsveriges kulturhistoria, arbetar dock för att lyfta fram även denna historia. Man samarbetar nära med Higab, som är med i spelet med sina fastigheter och med sina andra resurser. Under fyra dagar, 22-25 augusti 2019, visades kultur av olika slag under samlingsnamnet: ”En brokig historia”, Kulturdagar i Västra Nordstan. Dit hörde även emigranternas historia. Tre skådespelare berättade livfullt om ett par emigrantöden, som de åskådliggjorde under sitt samspel eller sina tal till åskådarna. De bärande rollerna spelades av Anette Sundqvist och Franck Olofsson. För regin stod Isabel Lagos. Skådespelets namn var: ”Emigranternas Väg – Mari och Gilbert”. Man speglade emigranthistorien genom två emigrantöden. Gilbert reser först, medan Mari är kvar i Göteborg som agent för Hvita Stjernlinjen.

Bondfångare och ficktjuvar

Gilbert (Franck Olofsson) emigrerade före sin fästmö.

Hon hade rest till Göteborg med reskassa på fickan, men där hade ficktjuvar tagit hennes pengar. Antalet bondfångare, som drogs till emigranterna, var stort. För att få ihop en ny reskassa arbetar hon nu som agent för Hvita Stjernlinjen. Slutligen har hon nått sitt mål och tar på sig finkläder, beredd att stiga ombord på ett Amerikafartyg vid Skeppsbron. Skådespelet består av olika scener, som utspelar sig under en vandring från Östra Hamngatan utefter hela Postgatan ända fram till Skeppsbron vid älven. Hela Östra Nordstan har rivits och ersatts med ett köpcentrum. Västra Nordstan har klarat sig bättre, men under en sådan vandring märker man snart, att det är långt emellan de hus, som var med på emigranternas tid. Vi hoppas, att man är varsammare i framtiden än hittills. De båda människoödena är uppdiktade, men i denna friluftsteater lyckades man på ett lättillgängligt och medryckande sätt spegla viktiga delar av svensk emigrationshistoria.

Tornvandring

Mari är redo att gå ombord på emigrantångaren.

Mycket annat hände under kulturdagarna. Anna Jolfors visade runt och berättade i Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus. Tyska kyrkan eller Kristine kyrka var öppen, och besökarna hade möjlighet att komma upp i det 59 meter höga tornet. Denna möjlighet drog så mycket folk, att den snälle och vänlige prästen, som var ciceron under tornvandringen, såg en smula bekymrad ut, när grupperna på något sätt svällde i antal och blev så stora, att han inte kunde ta med alla upp i tornet. Domkyrkoförsamlingen har tidigare anordnat visningar i domkyrkans torn, och nu var tiden kommen för Kristine kyrka. Att döma av framgången bör man fortsätta med dessa tornbestigningar. Andra församlingar ute i stiftet har all anledning att ta efter.

Karolinerna tågar fram

Karolinerna arbetar med laddstakarna. Lägg märke till de minsta karolinerna i bakgrunden!

Göteborg var före 1807 en starkt befäst stad med ett eget garnisonsregemente. Man såg ofta marscherande trupper i staden. Detta kunde man återigen uppleva under kulturdagarna tack vare Kungliga Elfsborgs Regementes Caroliner, som hade med sig fältkanoner och sköt salut över Stora Hamnkanalen vid Lejonbron. Karolinerna visade upp tidsenlig exercis på Kronhusgården. Själv kunde jag inte vara med överallt. Jag missade tyvärr en clownföreställning med den argentinska artisten Caracola och hisnande lindans på Kronhusgården med Campagnia Autoportante. Man kunde också vara med om en musikalisk vandring med sånger ur Mozarts opera Trollflöjten. Vandringen gick fram på Nedre Kvarnbergsgatan och Postgatan. Man kan alltså inte klaga över brist på omväxling!

”Livemåleri”

De yngsta karolinerna var mycket unga.

På samma gator bjöds gatuteater med titeln ”Bröd och skådespel!” Teatervagnen gav gatuteater utanför ”Comediehuset” från 1780-talet på Postgatan 10A. Anette Sundqvist och Isabel Lagos hade skissat fram detta framträdande. På Kämpebron ägnade sig konstnärerna Teto Lagos och Eva Wirén åt ”livemåleri”. Alla intresserade kunde se deras konstverk växa fram. Slutligen stod även karolinerna för viss teater. ”Per skrivare” (även känd som Per Persson) framträdde som sårad soldat med armen i band. Han berättade för en annan karolin om hur Älvsborgs fästning hade belägrats av den danske amiralen Tordenskiold men trots allt hade lyckats avslå den danska flottans anfall. Själv hade han blivit sårad i striden och gick nu med armen i band. Efter föreställningen sade han skämtande, att han hade varit konvalescent i 300 år. Tre århundraden har nämligen förflutit sedan den danska flottans anfall. Värre än så var det inte med konvalescensen.

Lars Gahrn

Wadman och Wadmans gjorde succé på Gunnebo

Sällan har åhörarna applåderat så ofta, så länge och så hjärtligt som när sång- och musikgruppen Wadmans framförde sånger av Johan Anders Wadman (1777-1837) på Gunnebo slott söndagen den 5 maj 2019. Stora salongen var i stort sett fullsatt. Detta var dessutom den andra av två konserter. Även den första var utsåld.

Göteborgs Bellman

Johan Anders Wadman enligt en känd porträttbild, som återgavs i hans samlade dikter.

Två av gruppens medlemmar, Tom Raspertin och Steve Eriksson, hade uppmärksammat Johan Anders Wadmans sånger och dikter och tyckte, att han hade åstadkommit ”härliga texter”. Tom Raspertin hade kommit på tanken, att Göteborg måste ha haft någon motsvarighet till Bellman. Han hade hört sig för och fått namnet Wadman som svar. För de flesta har Bellman blivit inte bara det största namnet under 1700-talet utan även det enda. Så var det givetvis inte i verkligheten. Antalet skalder och sångförfattare var stort. Det är mycket bra, att forskare på detta sätt uppmärksammar de mindre stjärnorna.

Nya melodier

I Wadmans dikter finns en musikbilaga med melodier till en del dikter. De båda forskarna fann dock dessa melodier alltför ”tråkiga” och komponerade nya melodier till de sånger, som de fastnat för. De fann, att de nya melodierna kom att likna de gamla. Melodierna var nya, men de passar bra ihop med Wadmans texter. Nya melodier till gamla texter kan lätt bli en stilblandning eller stilbrytning, men så är det inte här. De nya melodierna är emellertid något svängigare och livfullare än de gamla. Musiken har blivit snabbare och uttrycksfullare med åren.

Sällskapsbroder och protestsångare

Wadman, bild utförd med ledning av en teckning, som visar den döde skalden.

Vem var då Johan Anders Wadman? Han var en ämbetsman, som inte kom långt i karriären, huvudsakligen därför att han inte ansträngde sig. Liksom Bellman hade han vänner och beskyddare, som ordnade en eller annan befattning åt skalden. Wadman nöjde sig dock med det minsta. Det viktigaste för honom var att få ha det trevligt med sina vänner, vilket innebar att dricka och sjunga. Han hade en stark dragning till flickor, men i några dikter förklarar han, att flaskan har förtur framför flickan. (Wadman blev mycket riktigt aldrig gift.) Hans dryckenskap bör inte övervärderas. Han räknades inte som fyllerist, även om han ibland kunde vara överlastad, och han uppnådde den då höga åldern av 60 år. Han var snäll och godmodig mot sina vänner, men i vissa dikter framträder han snarast som protestsångare. Prästerna och andra misshagliga befattningshavare fick sina snärtar. (Klokt nog trycktes dessa dikter eller sånger inte under hans livstid.) Tom Raspertin brukar träffande jämföra Bellman med Taube och Wadman med Cornelis Vreeswijk.

Har Wadman besökt Gunnebo?

Wadmans byst, för närvarande uppställd i Vasaparken. Foto: Lars Gahrn.

Mycket från den tiden behöver förklaras, och mycket finns att berätta. Som historisk kommentator uppträdde museimannen Per Persson, klädd i gustaviansk uniform från Göteborgs yngre garnisonsregemente. Hans insatser var mycket uppskattade. Applåderna var långa och ihållande efter hans inhopp som gustaviansk gubben i lådan. Avslutningsvis tog han plats bland sångarna och förstärkte sången i slutrefrängerna. Konserten fick en kraftfull final. En fråga, som många ställde, var denna: Har kanske Johan Anders Wadman själv stått här i stora salongen under slutet av familjen Halls tid som ägare? Det vet vi tyvärr inte, men Christina Hall, frun i huset, var intresserad av sång och musik. Hon skrev ner roliga visor i en visbok, som jag med hjälp av många vänner har givit ut 2016. Det är mycket sannolikt, att hon både har hört talas om Wadman och har träffat den omtalade skalden och sångaren. Hon var mycket intresserad av sällskapsliv och samlade på bekantskaper.

Wadman kom sent

Wadmans, förstärkta med Per Persson, under finalen i stora salongen på Gunnebo.

Däremot är det högst ovisst, om de har träffats på Gunnebo. Detta lantställe byggdes på 1780- och 1790-talen och hade sin korta storhetstid under åren 1796-1807. Det sistnämnda året gick John Hall den yngre i konkurs. Christina Hall, hans mor, hade sin förmögenhet i behåll, men även hon kom i trångmål, eftersom hon inte kunde förvalta sina pengar och var alltför godgiven. Utan sonens pengar förföll Gunnebo snabbt. Wadman bosatte sig i Göteborg 1814 (men kan ha bott i staden även någon kortare tid dessförinnan). Han kom alltså in i bilden väl sent för att uppleva Gunnebo i dess glans. Däremot hade han många möjligheter att träffa Christina Hall i Göteborg.

En cd-skiva

Tom Raspertin sjunger.

Fler än åhörarna i Gunnebos salong har möjlighet att ta del av Wadmans sång och musik. Gruppen har givit ut en cd-skiva: Wadmans: Bland enkla och tarfliga seder: Tom Raspertin, Steve Eriksson (Timber Sound 2019). Allt som allt får vi höra 14 sånger. Steve Eriksson har skrivit musiken till elva av dem, och Tom Raspertin har skrivit musik till de övriga tre. Vi får höra glad och lagom svängig musik. Den passar utmärkt till Wadmans sånger. Befann han sig bland vänner med glaset i hand, trivdes han och gladdes. Wadman var en glad man, men även han kunde ha mörkare stunder. Allt detta kommer fram, men glädjen överväger. På Gunnebo höjde Wadmans hela tiden stämningen. Åhörarna blev upprymda och rentav glada. De sjöng med i avslutningsrefrängerna, när Wadmans och gustavianen Per Persson klämde i med ”Hej och hå, hej och hå, hej och hå!” Gruppen Wadmans består av mycket skickliga musiker. Tom Raspertin spelar trummor och vid behov även munspel och sked. Tidigare hade han spelat med hornskedar, men dem lär han ha spräckt under något livligt musikstycke, och nu har han metallskedar från senare tider. Steve Eriksson spelar akustisk gitarr. Bengt Nestor har basfiol och Dan Helgesen keyboard. När alla spelar ut och klämmer i, stiger stämningen. Ljudet blir kraftfullt, och åhörarna rycks med. Nackdelen är, att Wadmans texter kan vara svåra att uppfatta ibland. De lär dock vara utlagda på nätet, vilket innebär att åhörarna kan ha dem framför sig i sina mobiler, om så önskas. Den möjligheten förelåg inte på Wadmans tid.

Wadman – en självständig man

Per Persson i Göteborgs yngre garnisonsregementes uniform.

Visst har Wadman mycket att ge oss, som lever två århundraden senare. Vem behöver inte glädje? Dessutom hade han modet att vara sig själv. Tidsströmningarna betydde mycket litet för honom. Han levde under romantiken men blev aldrig någon romantiker. Hans sentida skaldebröder skrev om själarnas himmelska kärlek. Wadman diktade om kropparnas jordiska lustar. Hans samtida var helt eller halvt andliga. Somliga var prästvigda. Wadman ägnade sig åt ett ständigt krypskytte mot kyrka och prästerskap. Gud trodde han på, men med detta var det nog. Romantikerna ägnade sig åt natursvärmerier, men Wadman trivdes bäst i staden bland glada dryckesbröder. Wadman är alltid självständig. Därför känns hans dikter alltid äkta.

Många visor

När man bläddrar i Wadmans dikter, undrar man: Hur många av dessa sjöngs? Wadman själv var sångare. Jag skulle därför tro, att väldigt många sjöngs till kända melodier. Lars Wivallius, Lasse Lucidor och Johan Runius skrev många visor, men melodierna gick förlorade. Först i vår tid har Martin Bagge och hans medhjälpare lyckats spåra melodierna eller finna användbara melodier åt dikterna. Något liknande torde ha hänt även med Wadmans visskatt. Innan skivor, grammofoner och radio fanns, sjöng man mycket inom sällskapslivet. Musik- och sånggruppen Wadmans låter oss med andra ord uppleva Wadmans dikter så som de skulle upplevas: framförda med sång och musik.

Lars Gahrn