Munkedals järnväg levandegör bygdens historia

En finländsk sjöman blev skjuten i Munkedals hamn under andra världskriget. Även de mest idylliska platser visar sig ha våldsamma inslag i sin historia, om man går ned på djupet. Denna händelse lyftes fram under 2019 års perrongteater, som Munkedals järnväg anordnade under sina järnvägsresor mellan Munkedals nedre och Munkedals hamn.

Farliga hjälppoliser

Munkedals Perrongteater ger värdefulla inblickar i bygdens historia. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals hamn var en viktig utskeppningshamn och införselhamn under andra världskriget. Den förklarades som militärt skyddsområde. Hamnen övervakades av hjälppoliser, som kanske inte alla gånger var lämpliga för uppgiften. De hade i vissa fall ”blivit över”. De hade inte fått arbete, när industrin kom igång igen i slutet av 1930-talet. De hade inte blivit uttagna till beredskapstjänst, när krigsmakten införde hög beredskap. Deras utbildning var högst ofullständig, men tjänstepistoler fick de inte desto mindre. Regeln var att utländska sjömän inte fick gå iland i Munkedals hamn. Man var rädd för att de utländska sjömännen kunde göra iakttagelser, som de skulle vidarebefordra till främmande makt. Sjömännen ville dock inte vara kvar på sina båtar, när hamnen lockade med sitt nöjesliv, som bestod av ”radio och kaffe”. Hade de haft med sig kaffe på båten, var detta som regel slut, när de nådde Munkedal.

Skjuten sjöman

Pistolen är dragen. Nu kan det bli farligt.

Sjömännen gick i land vare sig de var svenskar eller utlänningar. Hjälppoliserna brukade se mellan fingrarna med denna trafik. Det fanns dock sådana, som ansåg, att ”regler är till för att följas”. En sådan hjälppolis dök upp, när en finländsk sjöman hade gått iland. Sjömannen lydde inte polisen, ty han var finne och förstod inte svenska. Polisen sköt och träffade sjömannen i magen. Finländaren fördes till sjukhuset, där han senare dog. Järnvägens arkivchef, Björn Jacobson, har lyft fram detta levnadsöde och tagit fram underlag om händelsen. Med ledning av dessa uppgifter har pjäsen sedan skrivits av teatergruppens medlemmar själva. Fyra ungdomar spelar upp denna scen nere vid hamnen med inlevelse och livlighet. De tar vara på dramatiken. En berättare förklarar, och skådespelarna upprepar berättelsen i handling. Alltsammans har stor pedagogisk verkan.

”Övergångsinspektörer”

Tåget har stannat vid Munkedals Nedre. Det är dags att titta på järnvägsmuseet.

Under varje resa stannar tåget vid Munkedals Nedre, där föreningen har sitt järnvägsmuseum i det gamla, nu ombyggda magasinet. Här arbetar man mycket. Utställningarna förnyas fortlöpande. Varje år får man veta och se något nytt. Tack vare järnvägsarkivet, som man har fått ta över, har man många uppgifter att lyfta fram. Man visar till exempel en ritning till en vaktkur. Innan järnvägsbommarna fälldes automatiskt tack vare elektriska ledningar, hade man vakter vid de viktigaste järnvägsövergångarna. Vaktkuren på ritningen stod vid Sohlbergs strax ovanför Munkedals nedre station (alltså i närheten av järnvägsmuseet). Här fanns grindar som stängdes, så att landsvägstrafiken stoppades, när tåget skulle korsa landsvägen. Vakten hade enkel möblering i sin kur: bord, bänk och kamin. Lönen var nog inte mycket att tala om, men titeln var desto bättre. Vakten bar den storståtliga titeln ”övergångsinspektör”. Tjänstgöringstiden var lång, ”betydligt mer än våra dagars åttatimmars arbetsdag”.

Fast i kuren

I en sådan vaktkur skulle övergångsinspektören tillbringa en stor del av dygnet.

Värst var att övergångsinspektören inte kunde lämna sin vaktkur – eller ska vi säga övergångsinspektörsexpedition? – förrän järnvägstrafiken hade upphört för dagen. Den mest kände av inspektörerna hette Wald. Om honom berättades, att hans barn brukade bära mat och kaffe till honom, ”då han själv inte fick lämna sin tjänst”. Övergångsinspektören var helt enkelt fast i sin kur. På vintern frös han, och på sommaren svettades han. Dessa kurer tillhör de många byggnader, som har försvunnit, förmodligen ganska tidigt. Finns någon av dem kvar någonstans? Desto värdefullare är därför, att järnvägsarkivet har bevarat ritningarna till dessa vaktkurer. Genom automatiseringen har lyckligtvis många hårda arbeten försvunnit.

Bromsare

Bromsare finns på Munkedals Jernväg.

Ett av dessa arbeten var bromsarens. På några vagnar i tågsättet satt bromsare, som drog åt bromsen i kraftiga nedförsbackar för att tågsättet inte skulle trycka på loket för mycket. På Munkedals järnväg kan man se en sådan bromsare i verksamhet. Det är utmärkt att Munkedals järnväg lyfter fram sådana hårda, lågavlönade yrken, som nu lyckligtvis har försvunnit. Tack vare sitt arkiv och medlemmarnas djupa förankring i bygden får järnvägsfolket fram hela historien och inte bara huvuddragen. Här lär man sig mycket om järnvägshistoria.

Välförsedd järnvägsbutik

Stationen är välskött och har vackra planteringar.

Jag har varit i Munkedal och åkt med Munkedals järnväg flera år i följd. Där är så trevligt, att man gärna kommer tillbaka. Allt är välskött och inbjudande. När jag kom in i biljettexpeditionen och järnvägsbutiken, fann jag dock att jag redan hade inhandlat järnvägskrönikor, vykort och annat, ja, till och med pepparkaksformar. Dessa pepparkaksformar ger pepparkakor i form av ett ånglok och en passagerarvagn. Jag kommer väl knappast att baka pepparkakor, men jag har funnit ut, att man kan binda fast en ögla av rött garn i pepparkaksformarna och använda dem som julgransprydnader. Allt var således inhandlat, men den vänliga damen i biljettluckan kunde hitta på: ”Du är väl medlem?” ”Nej, det är jag faktiskt inte. Jag har aldrig sett några uppgifter om att man kan bli medlem.” ”Men då skall du väl bli medlem?” Följden blev att jag lämnade Munkedal som medlem i Munkedals Jernväg. Det är visserligen långt mellan Mölndal och Munkedal, men om man åker järnväg dit genom det vackra bohuslänska landskapet, är även denna resa en upplevelse.

Järnvägsrosen

Kom man till en järnvägsstation förr, då kom man till en välskött och ståtlig byggnad med välskötta planteringar. Så är det inte längre, men åtminstone här i Munkedal kommer man till ett mycket välskött stationsområde med vackra planteringar. Man känner sig som hemma och trivs. Från 1850-talet och framåt hade Statens Järnvägar en särskild trädgårdsorganisation för att rita och sköta järnvägarnas parker och planteringar. På 1960-talet började den som så mycket annat att avvecklas. År 1973 lades den slutgiltigt ner. Järnvägsmiljöerna förslummades. Istället kom slyet och de hemska klottrarna. Här i Munkedal satsar man dock på vackra planteringar och sköter dem mönstergillt. Bland växterna finns en ros som kallas ”Järnvägaren” eller ”Järnvägsrosen”. Den hittades första gång i Södermanland ”på en plats där det tidigare hade legat en banvaktsstuga”. I Munkedal blommar och doftar Järnvägsrosen för dig. Många upplevelser väntar vid Munkedals järnväg.

Lars Gahrn

Tomtetåg i Munkedal

Ångpannan är lagad och renoverad i Småland för en halv miljon kronor. Ångloket på Munkedals Järnväg skall därmed kunna sättas ihop, sedan även åtskilligt annat har åtgärdats. Medlemmarna i Munkedals Järnväg kommer att ägna 2019 åt att sätta ihop och åtgärda sitt ånglok. Hela kostnaden beräknas till ungefär 700 000 kronor.

Tomten i skogen

Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.
Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.

Det är alltid roligt att återvända till Munkedals Järnväg. Detta är en utmärkt museijärnväg, som går fram genom vacker natur. En god och glad anda råder bland medlemmarna. De är ihärdiga och flitiga. Sedan sist har åtskilligt uträttats. Nyheterna om ångpannan var välkomna. Ny perrong hade byggts vid Munkedals Nedre. Där hade järnvägsmuseet dessutom förnyats. Perrongteatern fortsatte under 2018. Sedan många år tillbaka kör man tomtetåget på första söndagen i advent. Utefter banan sitter tomtar i en hydda och vinkar åt barnen. Framme vid Munkedals Nedre, som under två dagar får heta Tomtebo, får barn och vuxna möta jultomten. Varje barn får en gottepåse. De som vill får överlämna en önskelista. Tomtetåget i december 2018 blev en stor framgång. Dag Legnesjö meddelar: ”Årets Tomtetåg drog så mycket resenärer att cirka 90 % av platserna var bokade, och då hade vi en extra körning på söndagen. Både barn och vuxna verkar nöjda med vårt upplägg. Vi får se vad som eventuellt kommer till nästa år.” I december 2017 anordnade även Anten-Gräfsnäs Järnväg tomtetåg. I Munkedal är man inte oroad. Tvärtom tycks man vara stolt över att uppslag från Munkedal sprider sig till andra museibanor.

Perrongteater

Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.
Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.

Ett annat uppslag, som borde sprida sig till andra, är perrongteater. Under 2017 spelade teaterungdomar dramatiserade händelser ur järnvägens historia på perrongen med tåget som bakgrund eller kuliss. Under 2018 fortsatte andra ungdomar detta arbete. De spelade dels vid Åtorps station, dels nere i hamnen. Härnere spelade två av dem två SJ-anställda, som tittade alltför djupt i sina fickflaskor. Berusade som de var talade de nedsättande om ”den lilla järnvägen”, som de kallade för ”spårvägen”. Denna nedsättande jämförelse är gammal och historiskt belagd. Munkedals järnväg var smalspårig, och tågen gick mycket långsamt. De öppna sommarvagnarna liknade till råga på allt spårvägens öppna sommarvagnar. De två SJ-anställda låter Sjölander, en av de anställda vid Munkedals järnväg, höra vad de tycker. Sjölander blir till slut riktigt arg, läxar upp dem och nekar dem till slut att åka med tillbaka. Berusade resenärer har i alla tider varit ett bekymmer för kollektivtrafiken.

Viktig teaterutbildning

Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.
Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.

Uppe vid Åtorp speglade ungdomarna hur järnvägen togs emot av präster och församlingsbor i dessa gammalkyrkliga bygder. Många ansåg, att järnvägar var ett påfund av hin onde, och att man inte borde ha med dem att göra. En av ungdomarna spelade präst. En annan försvarade järnvägen, och en tredje höll med prästen. Även här vid Åtorp blev meningsutbytet livligt för att inte säga dramatiskt. En av de tre skådespelarna har gått teaterlinjen på Wendelsbergs folkhögskola och teaterledarutbildningen vid Göteborgs Universitet. De andra tre hade glidit in i perrongteatern mer av en tillfällighet men gjorde inte desto mindre bra rollprestationer. I våra dagar finns mycket teaterutbildning, och detta är mycket bra. Visserligen kommer endast enstaka teaterelever att försörja sig som skådespelare, men de lär sig tala offentligt, och de lär sig framträda inför allas blickar. Sådant har de glädje och nytta av i många sammanhang under hela livet. En av föregångsmännen vid Uppsala universitet var Johannes Messenius (1579-1636), professor i juridik. Han skrev skådespel, som han lät sina studenter uppföra såsom en del av deras utbildning. Först i våra dagar har vi kommit tillbaka till 1600-talets insikter!

Gångkort

Konduktören handleder den unge bromsaren.
Konduktören handleder den unge bromsaren.

En nyförvärvad raritet är en gångbiljett från Munkedals Järnväg. Den berättigade den namngivne innehavaren att gå på banvallen. Här som på andra ställen var de jämna, släta och förhållandevis raka banvallarna mycket bättre än de leriga, gropiga, krokiga och backiga landsvägarna. Gångkort har funnits på de flesta av de äldre järnvägarna. I Munkedal visste man, att sådana hade funnits, ty i järnvägsarkivet fanns tryckta formulär. Man hade dock inte sett några ifyllda formulär, förrän en givare dök upp och skänkte ett sådant gångkort till museet. Gångkortet var snarast ett kontrakt mellan Munkedals bruk och innehavaren. Denne fick lov att gå på banvallen och tog själv på sig ansvaret för alla olyckor, som skulle kunna inträffa. I klartext betyder detta, att om vandraren på banvallen blev påkörd eller överkörd av tåget, skulle varken han eller hans arvingar kunna kräva skadestånd av järnvägen. I detta fall var faran dock inte stor. Man hör långt i förväg, när ett ånglok kommer tuffande. Dessutom gick dessa smalspåriga tåg långsamt, som mest mellan 10 och 20 kilometer i timmen. Man borde alltså ledigt hinna undan. Den, som inte hörde ångloken på Munkedals Järnväg, och som inte hann gå åt sidan, borde nog inte vandra på landsvägarna heller! Innehavaren av kortet var en före detta styrman, som hade blivit torpare i Munkedal. Hans levnadsöde är med andra ord så intressant, att det lockar till forskning. På Järnvägsmuseet i Munkedal finns alla uppgifter om styrmannen och torparen, det vill säga alla, som kan fås fram i kyrkböckerna. Om någon kan hitta mer, är han eller hon givetvis välkommen med fler upplysningar.

Lars Gahrn