Färd i svart T-Ford

En svart T-Ford från 1923 stod i Tomas och Ing-Britt Lundgrens hem i Floda. För första gången i mitt liv skulle jag åka i en T-Ford. Hur skulle det kännas? Vad hade förändrats under de gångna åren, snart ett århundrade?

Sufflett gav begränsat skydd

Tomas Lundgren vid sin T-Ford. Foto: Lars Gahrn.
Tomas Lundgren vid sin T-Ford. Foto: Lars Gahrn.

Bilen blev fullsatt. Tomas Lundgren hade haft vänligheten att inbjuda Lars Hedberg från Stenkullen och Peter A. Lansenfeldt från Ekereds Herrgård jämte mig till denna åktur. Lars Hedberg var född och uppvuxen på Katrineberg i Mölndal. Jag kände både honom och Lansenfeldt från tidigare. Vi fyra hade mycket gemensamt. Samtalet under färden kunde antagas bli livligt. Så blev också fallet. Första frågan som skulle avgöras var, om suffletten skulle vara uppfälld, eller om den skulle fällas ihop. Dagen var solig och mycket varm. Vi kom fram till, att suffletten nog kunde behövas som solskydd. T-Fordarna är i likhet med andra tidiga bilar öppna vagnar. De hästdragna vagnarna var i allmänhet öppna. Täckta vagnar förekom, men de var mindre vanliga. Bilarna blev likadana. Suffletten gav ett visst skydd mot solen, liksom visst skydd mot regn. Om regnet öser ned, är skyddet dock inte mycket värt. Regnet slår in från sidorna. Förare och passagerare blir snart sjöblöta. Tomas Lundgren vet. Hans son Hans använde bilen vid en studentuppvaktning. Då regnade det kraftigt. De som åkte i den gamla T-Forden fick sig en ordentlig dusch.

Högt uppsatta passagerare

En T-Ford är hög i förhållande till en nutida bil. Skillnaden blev särskilt påtaglig, när Peter A. Lansenfeldt efteråt hade vänligheten att skjutsa mig ner till stationen i sin Cadillac, årgång 1997. I denna bil satt man mycket lågt. Om man sitter lågt i en bil, kan man köra snabbt utan att befara att bilen välter. Därför är sportbilar och tävlingsbilar låga. Ju högre upp tyngdpunkten ligger, desto större är faran för att bilen skall välta. Man sitter högt i en T-Ford. Följaktligen har man god utsikt. Man känner sig högt uppsatt och blir upprymd. Under bilturen var vi alla vid mycket gott lynne. För dem som inte är vana vid sådana bilar, kan det dock kännas något obehagligt i nedförsbackar. När det bär av nedför, lutar bilen framåt. I kurvor lutar man åt sidan. Ju högre upp man sitter, desto mer lever man med i bilens rörelser och svängar.

Bilen darrade

Detta var på sin tid en mycket avancerad motor. Nu framstår den som mycket enkel.
Detta var på sin tid en mycket avancerad motor. Nu framstår den som mycket enkel.

Man satt påfallande bekvämt i T-Forden. Både ryggstöd och säten var stoppade som i nutida bilar. Dessutom satt man rakt och bra. Bilen gick förhållandevis mjukt, när den gick på tvåans växel. Ibland tvangs Tomas Lundgren att gå ner på ettan. Då darrade och mullrade Forden som ett tröskverk. Följaktligen ville han ogärna gå ner på ettan. Så har bilen dock inte låtit från början. Darrningarna och mullret lär ha orsakats av förslitning genom årens lopp. T-Forden har en trästomme, som har klätts med plåt. Stommen är därför mera rörlig än på en nutida bil. Som mest kan T-Forden komma upp i en hastighet av 60 kilometer i timmen. Så mycket mer kunde man nog inte köra på den tidens gropiga, smala och krokiga vägar. För det mesta tvangs man antagligen att köra betydligt långsammare för att bilen inte skulle hamna i diket eller välta. På väg till Mjörn körde vi delvis på den gamla landsvägen till Alingsås. Den var betydligt backigare och krokigare än våra dagars motorväg. Vi var dock även tvungna att ett stycke följa motorvägen. T-Forden gick mycket bra på motorvägen men blev givetvis omkörd av alla och envar.

En annan instrumentpanel

Det är inte lätt att köra en T-Ford. Spakarna och pedalerna sitter nämligen på andra ställen och i annan ordning än i nutida bilar. I vissa delstater i USA krävdes därför ett särskilt körkort för T-Ford, berättade Tomas Lundgren, som ständigt måste påminna sig, att han rattade en T-Ford och inte körde en vanlig bil. ”Det är ovant i början, men ju mer man kör, desto säkrare blir man”, berättade han. Bilen väckte uppmärksamhet. Flera fotgängare vinkade åt oss. Framme vid Mjörn upptäckte markägaren oss och bad att barn och barnbarn skulle få åka en tur till Ingared och tillbaka. Tomas Lundgren ställde gärna upp som chaufför, och även denna tur blev mycket uppskattad.

Karlfeldt överdriver

Två nöjda passagerare: Lars Hedberg och Peter A. Lansenfeldt.
Två nöjda passagerare: Lars Hedberg och Peter A. Lansenfeldt.

Vi kände oss tillbakaflyttade till den tid, då en biltur ännu var ett stort äventyr, som väckte stor uppmärksamhet vida omkring. En sådan bilfärd har gått till litteraturhistorien, nämligen den bilfärd som prins Wilhelm, Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt företog 1919. Karlfeldt skrev en dikt, ”Kyrkosångarne” (i samlingen Hösthorn från 1927), och prins Wilhelm har utförligt skildrat kyrkfärden och herrarnas övriga mellanhavanden. Utförligt, och kanske med viss överdrift, beskriver prinsen i efterhand fordonet: ”Enligt nutida begrepp var fordonet ett utstuderat monstrum: högt, brett, vräkigt och klumpigt, ljust till färgen och med en sufflett som kunde fällas in i den mastodontlika karossen… Motorn under huven dånade som ett valsverk och man kunde med lätthet ytterligare öka oväsendet genom att köra med öppen ljuddämpare. Då blev det något av Tors åskvagn över ekipaget…” (Prins Wilhelm, Blick tillbaka, Sthlm 1952, s. 148). På midsommardagen 1919 for de tre herrarna till Orsa kyrka. Menigheten betraktade med stor förundran bilen. Även Karlfeldt behagar arbeta med överdrifter:

”Det stod en vagn utan hästar vid porten,
en sådan var aldrig skådad i orten.

Ett moln slog upp kring den frustande kärran,
och folket sade: De fara till Herran.”

Visst var en bil en sevärdhet ännu 1919, men automobiler fanns det redan gott om i Sverige. Dalfolket var väl hemmastadda nere i Stockholm, där de tog tillfälliga arbeten. Åtskilliga orsabor hade rimligen sett en bil förut. De goda orsaborna har knappast tolkat bilen som ett himmelskt ekipage. Karlfeldt överdriver (som vanligt) för att roa läsarna och göra dikten uttrycksfull.

Ett rullande kulturarv

Själv kan jag inte gå så långt i min skildring, men jag hoppas att läsarna ändå har förstått att en färd i en T-Ford är en stor upplevelse för en nutidsmänniska, som är van vid andra bilar. Tomas Lundgren och andra veteranbilsentusiaster gör en viktig insats genom att bevara vårt rullande kulturarv.

Lars Gahrn

Annonser

Mariakyrkans minnesmedalj och jubileumsfirande

Mariakyrkan på Stampen fyllde 200 år under 2015. Jubileet firades med bland annat en minnesmedalj. Jag skall nu berätta litet om det lyckade och trevliga jubileumsfirandet, som kanske kan ge uppslag till andra församlingar.

En minnesmedalj

Mariamedaljen.
Mariamedaljen.

På medaljens framsida står: Mariakyrkan 200 år 1815-2015, allt med versaler. Medaljen är tillverkad i gulmetall och hänger i ett blått band. Kyrkan är avbildad med västra fasaden främst. Bilden lyfter fram kyrkans klassiska och stilrena drag. Folk, som har fått se medaljen, har genomgående tyckt, att den är mycket vacker. Medaljen kan ses som en framgång även för arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Redan 1993 utgavs en porslinstallrik med Mariakyrkan som motiv. Under många år utgav man till jul en prydnadstallrik med en av Göteborgs kyrkor avbildad. På tallriken är kyrkan återgiven ur samma vinkel som på medaljen. Minnesmedaljen har tagits fram av Mikael Johansson på Vasaboden och Ulrika Hagren, informatör i domkyrkoförsamlingen. Den har framställts i en upplaga av 100 exemplar och såldes för 100 kronor styck. Behållningen gick till församlingens diakonala arbete.

En ny utmärkelse

En glad medaljör – Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds herrgård. Foto: Lars Gahrn.
En glad medaljör – Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds herrgård. Foto: Lars Gahrn.

Medaljerna såldes slut i samband med jubileumshögmässan. Några gudstjänstdeltagare köpte medaljer, och sedan köpte jag de kvarvarande nio medaljerna för Mölndals Hembygdsförening. (Jag hade köpt medaljer i några omgångar dessförinnan. För egen räkning och hembygdsföreningens köpte jag allt som allt ungefär en tredjedel av upplagan.) Mölndals Hembygdsförening har nämligen många trotjänare, som har fått i stort sett alla förtjänstnålar, diplom och plaketter, som finns att få. När jag såg denna medalj i domkyrkans souvenirdisk, tog jag genast tillfället i akt och plockade fram plånboken. Här har vi en ny utmärkelse. Det har visat sig, att den blir mycket uppskattad. Sven Olof Olsson (89 år) och Rolf Johansson (91 år) fick en medalj var, när de med ålderns rätt lämnade sina sista uppdrag. Ett par vänner, som har gjort insatser i andra föreningar, har likaså hedrats: Sven Olof Ask, känd från Skara stiftshistoriska sällskap, Föreningen för Västgötalitteratur, Västergötlands Fornminnesförening och så vidare, fick en medalj, då den sistnämnda föreningen besökte Göteborg. Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds Herrgård i Floda från rivning och nyinredde herrgården i 1700-talsstil, fick likaså en medalj, då han besökte mig på museerna i Mölndal. Han är liksom jag en trägen gudstjänstbesökare och deltog även han i jubileet.

Varm och välkomnande stämning

Minnestallriken från 1993.
Minnestallriken från 1993.

Den andra söndagen i advent (den 6 december 2015) firades kyrkans högtidliga 200-årsjubileum med en högmässa i kyrkan. Förre domprosten Hans Olof Hansson predikade, och nuvarande domprosten Karin Burstrand medverkade liksom flera andra präster. Domkyrkans och Mariakyrkans jubileumsbok och jubileumsmedaljen såldes i vapenhuset. Pepparkakor och glögg serverades före högmässan. Adventskaffe med smörgås och bakelse fick vi efter högmässan. Jag höll ett kort anförande om det gamla fattighuset och kyrkans historia. Söndagen var regnig, mulen och blåsig, men när man kom nära kyrkan, såg man ljuskronorna lysa i mörkret. Kyrkan utstrålade en varm och välkomnande stämning. Präster och lekmän hjälptes åt att välkomna gudstjänstbesökarna och få dem att känna sig som hemma.

Värdefulla och vackra textilier

Under två århundraden hinner mycket hända. Bilder från förr och historiska uppgifter satt uppsatta på kyrkans väggar. Man hade samma bilder och samma uppgifter på norra väggen som på södra väggen. Detta innebar, att ett slags symmetri – helt i Carlbergs anda – uppstod i kyrkorummet. I likhet med de flesta andra nyklassicistiska kyrkorum är även detta sparsamt utsmyckat, men under 1900-talets stora liturgiska förnyelse har flera mässhakar och andra kyrkliga textilier anskaffats. Dessa kunde beskådas i kyrkan. Man kunde här se, att Mariakyrkan äger en textilskatt av hög hantverksskicklighet och högt konstnärligt värde. Att visa mässhakar på detta sätt är ett utmärkt uppslag. I våra dagar håller de kyrkliga textilierna på att bli väl så värdefulla skatter, åtminstone hantverksmässigt och kulturhistoriskt, som kyrksilvret.

Både Josef och Maria

En av Mariakyrkans vackra mässhakar.
En av Mariakyrkans vackra mässhakar.

I vapenhuset såldes medaljer och jubileumsböcker jämte små chokladkakor med Mariakyrkan på omslaget. Damen som sålde dessa varor hade levt tillsammans med Mariakyrkan hela sitt liv och hade idel ljusa minnen att berätta. Hon kom ihåg och kunde berätta, hur kyrkan hade fått sitt nuvarande namn. Ålderdomshemmet hade redan 1896 flyttat bort härifrån. Namnet Fattigkyrkan eller Fattighuskyrkan passade därför inte längre. Hovpredikanten Isaac Béen var kyrkoherde i Christine, och till hans församling hörde även Fattighuskyrkan. Katolska kyrkan på Spannmålsgatan kallades Sankt Josefs kyrka. När detta fördes på tal, sade Béen:

”Då skall vår kyrka heta Mariakyrkan!”

Hade Josef fått ge namn åt en kyrka, borde även Maria få en kyrka uppkallad efter sig. Så tyckte Béen, och onekligen var uppslaget bra.

Namnbytet på kyrkan var smått profetiskt. Under den tid, som följde, skulle kvinnorna få allt större betydelse inom kyrkor och samfund. Alltfler kvinnor tjänstgör som biskopar, präster, diakonissor, kyrkvaktmästare, kyrkogårdsarbetare, kyrkorådsledamöter, kyrkofullmäktigeledamöter, kyrkvärdar, gudstjänstvärdar och så vidare.

En göteborgsvits

Mariakyrkan ligger ju i Göteborg, och därför har den inte kunnat undgå att dras in i en göteborgsvits, denna gång av helt oskyldigt och harmlöst slag. Kyrkan ligger på ”Stampen”. Här har ett stampverk för beredning av tyger legat. Området kallas ännu och allmänt för Stampen. Min gode vän Bengt Wall berättade följande vits:

”Christine församling måste vara Sveriges fattigaste församling!”

”Vafför då, då??”

”Jo, dom har ju en hel körka på Stampen.”

(Stampen är ett annat ord för pantbanken.) Det, som göteborgarna intresserar sig för och gillar, vitsar de om. Vitsar om någonting visar att detta intresserar stadens invånare. I detta fall vågar vi dra slutsatsen, att Kal och Ada och Osborn har tagit Mariakyrkan till sitt hjärta.

Klicka här för denna artikel som pdf