Svensk sjöfart betalade Marstrands lösen i 140 år

Har ni hört talas om ”Marstrands lösen”, som Sverige betalade för att återfå Karlstens fästning och Marstrands stad i Bohuslän? ”Älvsborgs lösen” har de flesta historieintresserade hört talas om, men Marstrands lösen känner de inte till, eftersom jag myntade uttrycket, när jag skulle skriva dessa rader.

Norrmännen går till anfall

Marstrands fästning var väl befäst, men vad hjälpte det, när garnisonen saknade försvarsvilja? Foto: Lars Gahrn.

Begreppet har dock lika väl som Älvsborgs lösen ett nog så påtagligt sakinnehåll, men låt oss ta allt från början. Danmark (med Norge) grep på nytt in i det stora nordiska kriget år 1709, men den danska hären besegrades i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. Karl XII svarade med två stort upplagda anfall mot Norge 1716 och 1718, samt Armfelts tåg mot Tröndelag samma år (1718). Konungen stupade vid Fredrikstens fästning, och därefter svängde krigslyckan återigen. Norrmännen ryckte in i norra Bohuslän men drog sig snart tillbaka, fastän svenskarna inte besvärade dem. Värre var dock, att Tordenskiold på nytt gick till anfall.

Karlsten på Marstrand erövras

Tordenskiold tågar in i Marstrands fästning och frågar vresigt, varför man sölar med kapitulationen? Teckning: Otto Bache.

För denne amiral i danska flottan var Marstrands utmärkta hamn i södra Bohuslän ett lockande krigsmål. I Marstrand fanns dock Karlstens fästning, som skulle vara mycket svår att erövra, om garnisonen gjorde sin plikt. Garnisonens lust att strida var dock högst tvivelaktig, eftersom de flesta försvararna var sachsiska krigsfångar. Tordenskiold satte igång en våldsam beskjutning med påföljd att kommendanten, överste Danckwardt, gav upp och överlämnade fästningen till Tordenskiold. (Danckwardt blev senare av svensk domstol dömd till döden för denna kapitulation och avrättad.) Hela detta händelseförlopp är utbroderat med allsköns skrönor, som jag dock går förbi denna gång. I juli månad år 1719 tog Tordenskiold över Marstrand och Karlsten.

Hårda fredsvillkor

Tordenskiolds staty i Oslo.

Några månader senare (den 27 oktober 1719) slöts stillestånd mellan Sverige och Danmark. Den 22 juni året därpå slöts fred. Sverige återfick Karlsten och Marstrand, men svenskarna måste avstå från tullfriheten i Öresund, betalade 600 000 riksdaler till Danmark och lovade att inte bistå hertigen av Holstein-Gottorp mot Danmark. Fredsvillkoren måste sägas vara hårda. Öresundstullen var en av Danmarks viktigaste inkomster. Svensk sjöfart måste nu betala Öresundstull år för år ända fram till 1857, då tullen äntligen – tack vare stormakternas påtryckningar – avskaffades. Norrmännen hade före vapenstilleståndet utrymt Bohuslän. Karlsten på Marstrand var deras enda trumf på hand, men den var mycket viktig. Hade de behållit Karlsten, skulle de ha haft en utmärkt örlogshamn norr om Göteborg. Om vinden var gynnsam, kunde man nå Göteborg på bara några timmar. Kanske fanns förhoppningen hos danskarna, att de skulle kunna behålla Karlsten. När jag vandrade omkring i Örlogsmuseet i Köpenhamn, uppmärksammade jag en enkel modell över Karlsten och Marstrand. Fästningen kallades på denna modell för Christianstein (Kristiansten), inte Karlsten. Man hade alltså bytt namn på fästet. Konung över Danmark och Norge var vid denna tid Fredrik IV, men man kunde inte kalla fästningen för Fredriksten. Så hette ju fästningen, där Karl XII stupade. Namnbytet tyder på att man ville behålla Marstrand.

Från Marstrand till Älvsborg

Tordenskiolds adelsvapen på statyns sockel.

Hade Tordenskiold lyckats erövra Nya Älvsborg (och kanske även Göteborg), skulle danskarna mycket väl ha kunnat kräva att få behålla Bohuslän mot att de lämnade tillbaka Älvsborg och Göteborg. Tordenskiold gick som bekant vidare och började beskjuta Älvsborgs fästning. Danska flottan höll på att skjuta sönder denna fästning, men å andra sidan blev också flottan illa tilltygad. När svenskarna hade fått upp ett batteri på Arendal, blev den svenska eldkraften alltför stark, och flottan seglade bort. (Tordenskiold var dock inte med, när beslutet om reträtt togs. Han befann sig i Marstrand för att visa den danske kungen den erövrade fästningen, men kungen kom aldrig.) Danskarna kunde inte behålla Karlsten, men de drev igenom hårda fredsvillkor.

Dristighet gav utdelning

På denna modell i danska Örlogsmuseet kallas Karlstens fästning för Kristiansten (Christianstein).

Etthundra år tidigare hade en miljon riksdaler varit en väldig summa, men 1720 var 600 000 riksdaler ett överkomligt belopp. När Sverige betalade en miljon riksdaler i Älvsborgs lösen 1613–1619, var denna lösensumma nära nog mer än Sverige klarade av, men 1720 kunde man trots tjugo års krig och skuldsättning utan större svårigheter betala 600 000 riksdaler. Penningvärdet föll även på den tiden. Däremot var Öresundstullen en betydligt värre pålaga, och den skulle betalas av svensk sjöfart för all framtid, var det tänkt. År 1857 tog det slut, eftersom stormakterna hade tröttnat och hävdade, att Öresund var internationellt vatten och inte Danmarks farvatten. Under nästan 140 år betalade svenska skepp, som seglade genom Öresund, Marstrands lösen. Danmark hade mycket att tacka Tordenskiold för, men märkligt nog har man inte uppmärksammat hans viktiga insats för Danmarks och Norges statsfinanser. Utan hans erövring av Karlsten hade förmodligen tullfriheten för svenska skepp varit kvar. De övriga amiralerna nöjde sig med att upprätthålla handelsblockader och jaga svenska kapare. De tog inte några risker och gick inte med sina krigsfartyg in i trånga fjordar och vikar. De satte aldrig sina dyrbara fartyg och människoliven ombord på spel. Därför vann de heller inte någonting. Tordenskiold var däremot djärv och ibland dumdristig. Visst drabbades han ibland av motgångar, men de var aldrig riktigt allvarliga, och å andra sidan kunde han också vinna. Han avslutade kriget så, att Danmark var i överläge. Freden blev dyr för Sverige, men å andra sidan… När man tar del av fastighetspriserna i Bohuslän, där bara priset på ett fallfärdigt ruckel, kallat sjöbod, närmar sig eller överstiger priset för Älvsborgs lösen, börjar man ana, att danskarna gjorde en dålig affär 1720, av allt att döma mycket dålig.

Lars Gahrn

Minnessång om Konungens kapare, kommendör Lars Gathenhielm

Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.
Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.

Denna minnessång sjunges som: ”Jeg vil synge om en helt”.

Jag vill sjunga om en man,
lyckosam på hav och land,
om en kapare och skälm,
om den store Gathenhielm.

Göta Lejon, snärjt av nät,
skulle tvingas ner på knä’t.
Fritt får ej vårt lejon gå
för att all sin spisning få.

Skrämd blir dock dess jägarhop.
Man får höra arga rop.
Jägar’n viker många fjät,
ty nu brister deras nät.

Hindernäten klipps itu.
Fri är segelleden nu.
Vem har skrämt varenda skälm?
Jo, den tappre Gathenhielm.

Öppna öronen och hör!
Ära den som äras bör!
Lasses liv är lärorikt.
Det är ingen annans likt.

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

Det omtalas gång på gång
och blir så en hjältesång.
Han, som gav oss hopp igen,
blev berömd bland alla män.

Lyssna till min hyllningssång!
Den har blivit mycket lång.
Fast hans död kom alltför fort,
fick han likväl mycket gjort.

Från hans vagga till hans grav,
från hans hem till Västerhav,
från lågt stånd till Riddarhus,
fylls hans liv av stormens brus!

Onsala är ljuvt och skönt.
Landskapet är mjukt och grönt.
Bonden har dock mycket men
utav bergåsar och sten.

Gårdens avkastning är låg,
men bredvid finns fjordens våg.
Vägen ned till sjön är gen.
Mången blir en sjökapten.

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Drängen kan bli lättmatros,
och så seglar man sin kos.
När de återser sitt land,
har de penningar i hand.

Med stor fara och besvär
kan man vinna välstånd där.
Men då krävs rätt långa tåg
över havets blåa våg.

Gården Gatan är rätt stor.
Där bor Lasses far och mor.
I en gård, av sjöfart rik,
hör man barnets första skrik.

Syskon föds av Lasses mor.
Snart blir barnaskaran stor.
Då hans syskon blir alltfler,
krymper arvslotten alltmer.

Vill han bli en rikeman,
kan han ej bli kvar på land.
När han längre fram blir stor,
bör han lämna far och mor.

Lasse är en bondes son.
Fadern, om sitt välstånd mån,
har dock även rederi
och är flitig som ett bi.

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Varje skepp är kofferdist,
men om här blir krig och tvist,
görs mångt skepp – så snabbt man kan –
till en fruktad örlogsman.

Många redare har glänst
i en lönsam kapartjänst.
Kaparfartyg hämtar hem
många tagna skepp åt dem.

Kaperi ger rikedom.
Snart står Onsala i blom.
Som de rikas minnesvård
bygges mången präktig gård.

Lasse sitter vid en bok.
Han skall nu bli lärd och klok.
Han har ju fått bänk och rum
i ett fint gymnasium.

Men till sjön står Lasses håg.
Tackel känner han och tåg.
Tar ej snart lektionen slut?
Ty Lars Gathe vill nu ut.

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Lasse träffar sjömanskap,
möter folk som rundat Kap.
Mycket lär han sig från dem.
Han vill ut långt från sitt hem.

Segel hissas. Utan sorg
lämnar Lasse Göteborg.
Vinden blåser, rårna gnyr.
Livet är ett äventyr.

Mycket händer. Mycket ser
Lasse innan han beger
sig emot sitt fosterland
och når så till hemmets strand.

Onsala i sommarskrud
är en gåva från vår Gud.
Här blir Lasse ledare,
bygdens störste redare.

Knappt har krigets åskor flytt
förr’n de är tillbaks på nytt.
Svenska flottan nu som sist
lider nästan ständigt brist.

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Mången välbyggd kofferdist
måste fylla denna brist.
Lasse är då inte sen
att bli kaparekapten.

Kriget föder nog sig självt.
Det är sant till minst en hälft.
Ofta är det mer än rätt.
Kapare har oftast lätt.

Lasse tjänar icke minst,
och med denna stora vinst
ökar han sin arsenal.
Han blir kaparamiral.

Svenska flottan låg i hamn,
bar med orätt flottas namn,
gjorde dansken föga sorg
som försvar åt Göteborg.

Handeln klippte dansken av
här på Sveriges Västerhav.
Mat förfors av brist på salt.
Folk for illa eller svalt.

Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.
Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.

Gathenhielm i denna nöd
väckte flottan, som låg död.
Mången kaparefregatt
spelte dansken fula spratt.

Gathenhielm fick i sitt våld
många skepp, och Tordenskiold
gormade då högt och svor.
Hans förlust var mycket stor.

Göteborg fick åter salt.
Snart så hade staden allt.
Invånarna allihop
hälsar Lars med hurrarop.

Holländare, engelsman,
varje gast som vill och kan,
får bli Lasses örlogsgast
och får plundra danskars last.

Här finns bästa sjömanskap.
Andra hade bara skrap.
Gathenhielm betalar bäst.
Av de bästa får han flest.

Folket kan med våld och list
ta en präktig kofferdist.
Folket kan med lugn och köld
skjuta skarpt mot Tordensköld.

Svarta stormmoln tornar opp
och blir snart en hotfull tropp.
Strax skall komma blixt och knall.
Följer även stadens fall?

Tordönet är Tordensköld,
som är både blixt och böld.
Men var finner vi försvar?
Vem har vågat stanna kvar?

Gathenhielm är vårt försvar.
Gathenhielm har stannat kvar.
Kaparskeppens kanonad
skyddar rikets andra stad.

Kaparskepp och örlogsskepp
gör att dansken hänger läpp.
Tordensköld blir snärjd och trängd.
Farleden till sta’n är stängd.

Tordensköld står på sitt däck:
”Jag är fångad i en säck!
Jag vill dit varfrån jag kom.
Måtte vinden snart slå om!”

Skall hans flotta blåsas ned
emot svensken och bli ved?
Gud belönar tapperhet
och hör bön, som var man vet.

Ifrån öster vindar kom.
Titta, nu slår vinden om!
Flottan och dess sjömanskap
undgår Göta Lejons gap.

Danska flottan glider bort,
är försvunnen inom kort.
Lindrigt är dess nederlag.
Den är nog tillbaks en dag.

Här finns många göromål
för en man med viljans stål.
Lasses kropp är likväl svag
och försämras dag för dag.

Kryckor krävs, om han skall gå.
På ett däck han ej kan stå.
Stödd av mången hjälpsam hand,
måste han bli kvar på land.

Heder åt en invalid,
som använder kraft och tid
för sin stad och rikets väl
och ej blir sin sjukdoms träl!

Gathenhielm vid sin pulpet
skriver jämt med skicklighet,
gör hos maktens män visit,
verkar för sin sak med nit.

Varje natt kan man se ljus
i hans arbetsrum och hus.
Han är organisatör,
ja, en kunglig kommendör.

Kaparfolkets kommendör
kräver lydnad som sig bör.
Härifrån går order ut.
Nyhetsflödet saknar slut.

Man berättar vad man hör
för sin kaparkommendör.
Detta nyhetsflöde för
Lars till stadens guvernör.

Vad de danske tar sig för
vet rätt snart vår guvernör.
Han är trygg då och tillfreds
och kan ha försvar till reds.

Kristen trampar fartygsdäck.
Han har blivit danskens skräck.
Flera månader i sträck
ser han vatten och ej bläck

Han är Lasses käre bror.
Syskonkärleken är stor.
Rikedom vill båda ha.
Då går samarbetet bra.

Ingela är Lasses fru.
Hon får ökat ansvar nu.
När han ligger feberhet,
styrs hans hus av en som vet.

Hon styr piga. Hon styr dräng.
De kan få en hårdhänt släng.
Hon är hård och inte len
mot var kaparekapten.

Hon är rödkindad och sund.
Ofta går hon tung och rund.
Barn föds fram emellanåt
utan större klagolåt.

Hon bär aftondräkt av taft,
som ger ökad dragningskraft,
då hon avlägger visit.
Ja, hon lyser liljevit.

Om hon spelar ut sin charm,
gör hon maktens hejduk varm.
Om hon lägger manken till,
får hon snart nog som hon vill.

Med en sådan kaparfru
får de framgång, dessa tu.
Kaparen är framgångsrik,
ty hans fru är honom lik.

Kaparflottan sig begav
ut på Nordens Västerhav.
Som en bisvärm for den ut,
ut till bragder utan slut.

Överallt svärmar de kring.
De har både fart och sting.
Runt de danska öar far
Lasses skepp från vårens dar.

Liksom vinthundar på rov
jagar mer än sitt behov,
så tar Lasse på sin lott
ett betydligt överskott.

Med förhandling eller våld
umgås han med Tordenskiold.
De tar fartyg från varann.
Ingen vet dock vem som vann.

Sjöbusar finns inte mer.
Båda är en kavaljer.
Fast de gör varann förtret,
umgås de med artighet.

För allt vad vår vän bedrev
fick han kungligt adelsbrev.
Han är ej en kaparskälm.
Han är nu Lars Gathenhielm.

Adelsvapen, gult och blått,
kommer på Lars Gathes lott.
Stoltheten är mycket stor
när det hängs i kyrkans kor.

Vapnet har tillbörlig stass.
Lejon räcker fram sin tass.
Tassar, som de sträcker fram,
är försvar såväl som ramm.

I hans sköld ses solens sken
mot en väg belagd med sten.
Det är gatan vid hans gård,
ty dess kullersten är hård.

Solens sken är kungens nåd.
Kungen uppskattar hans dåd.
Blir han tjänad väl och lydd,
ger han nåd och tryggt beskydd.

Krigsmäns liv är ofta kort.
Lars och kungen har gått bort.
Snart fick döden i sitt våld
amiralen Tordenskiold.

Deras kamp, så lång och hård,
fortsätts på en kyrkogård.
Lasse, stark och ej mer svag,
slår med kryckan slag på slag.

Tordenskiold har tvärtom setts
stöta till med värjans spets.
Lasse, van vid hårda tag,
avvärjer med kryckans slag.

Ifrån midnatt fram till dag
räcker deras nappatag.
De slår hårt, men ett tu tre
tar de rast. Då bugar de.

Ja, så gör de, och man ser:
Envar är en kavaljer.
Hårt är kriget men ej hätskt.
Bägge hälsar cheval’reskt.

Dessa syner kan man se
mitt i natten, säger de,
som för fram vår sagoskatt
och förökar den var natt.

Kyrkan får nu en ny roll.
Den får torn åt bägge håll.
I det östra finns hans grav,
när han lämnat gård och hav.

Där står Lasses sarkofag,
bländvit som en sommardag.
Den är härligt marmorvit,
från Italien förd hit.

Ingelas är underbar,
ty hon inköpte ett par.
Deras sarkofager var
passande för furstepar.

Här i ståndsmässigt förvar
vilar de som kungapar.
Kistorna är som man vet
en betydlig sevärdhet.

Mänskan för sin sista strid
emot glömskan, men lång tid
kan ej bleka Lasses bild,
fast han ej var riktigt vild.

Karolin och kavaljer
var han. Vad kan sägas mer?
Handling ger oss mod och hopp.
Han fick oss att leva opp.

Hoppet återkom och gav
oss en guldkant, som då hav
rödfärgas av aftonglans.
Både hopp och byte vanns.

Upplysningar
Melodin är densamma som till sången ”Jeg vil synge om en helt”. Denna sång handlar om Tordenskiold. Eftersom Gathenhielm och Tordenskiold tog skepp från varandra, har jag ansett det vara lämpligt att deras minnestecknare och skalder stjäl melodier från varandra. Visan om Tordenskiold kan man lyssna till på cd-skivan: Kong Frederik IV:s Tambourafdeling Af 1704: Med Musikk Gjennom Historien! Vol. II. 2009, Festningsbyen Fredrikstad (nr 13 Tordenskiold).
Om Gathenhielm kan man läsa i boken: Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2007. Ericson sammanfattar en omfattande forskning och bidrar själv med åtskilligt av värde.
Inledningsstroferna anspelar på en känd medaljbild. Minnespenningen är slagen med anledning av Karl XII:s död. Den visar ett lejon, som sliter i ett snärjande rep, och har påskriften: ”Indocilis pati” (Han kunde inte lära sig att tåla, det vill säga bojor och rep). (Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar IV 1611-1718, Stockholm 1881, s. 596.)

Lars Gahrn

Fred, flickor och en fri författning

Kungälv firade dubbelt 200-årsjubileum 2014

Äntligen har Kungälv fått en docka, som föreställer Margareta Fredkulla. Foto: Lars Gahrn.
Äntligen har Kungälv fått en docka, som föreställer Margareta Fredkulla. Foto: Lars Gahrn.

I början av juni 2014 firade Kungälv Sveriges nu 200-åriga fred och Norges nu 200-åriga fria författning. Varför firades dessa jubileer just i Kungälv? Jo, Kungälv har sedan urminnes tider varit en nordisk mötesplats genom sitt läge vid den forna riksgränsen mellan Norge och Sverige. Kungälv är än i dag en nordisk mötesplats genom Nordiska Folkhögskolan (som grundades 1947), genom sin norsk-dansk-svenska historia, genom Bohus fästning, som drar besökare från hela Norden och genom sitt läge mitt i Norden. År 2014 ville man befästa denna ställning genom ett storslaget och svårslaget jubileum.

Margareta Fredkulla som docka

Konstnärinnan Birgitta Arkenback vid ett av de diplom, som hon har formgivit.
Konstnärinnan Birgitta Arkenback vid ett av de diplom, som hon har formgivit.

Det stora dubbeljubileet firades med stora konserter på Fästningsholmen. En stor scen hade byggts upp enbart för detta ändamål. I Kungälvs kyrka firades en gudstjänst under medverkan av stiftets biskop. Hembygdsgården visade en utställning om Kungälv som mötesplats. En särskild småskrift hade framtagits för detta ändamål. Tre stora och mycket välgjorda dockor visar de tre nordiska kungarna, som möttes här vid älven 1101. Nytt var, att man nu äntligen hade tillverkat även en docka föreställande Margareta Fredkulla, dotter till konung Inge den äldre av Sverige och senare gift med konung Magnus Barfot av Norge. Dockorna är mycket livfulla, och varje docka har sina särdrag. De framställdes till 900-årsjubileet 2001, och det är mycket glädjande, att kungadottern Margareta Fredkulla nu i efterhand har fått komma med. Hon blev först drottning i Norge och efter Magnus Barfots död blev hon drottning i Danmark. Hon var en mycket betydelsefull kvinna. De tre kungarna står staty på Nytorget, och nu förväntar vi oss även en gjuten staty ute på sta’n.

Fredkullapriset – ett fredspris

I Hembygdsgården fanns också stora inramade diplom, som Fredkullaprisets pristagare har fått. Kungälvs Fredsrörelse (bildad 1981) har nämligen instiftat ett fredspris, som har uppkallats efter kungadottern och drottningen, vars tillnamn Fredkulla betyder ”fredsflicka”. Diplomen har målats och tecknats av konstnärinnan Birgitta Arkenback, som gör varje diplom till ett framstående konstverk. Hon är tydligt påverkad av medeltida konst och textning men omvandlar mycket skickligt allt på sitt eget sätt. Diplomen är både uttrycksfulla och färgglada.

Full fart på fästningen

Uppe på fästningen hade de militärkulturhistoriska föreningarna uppvisningar. Under tvåhundra år har våra svenska förband varit fredsbevarande styrkor. Träffande har man sagt, att försvarsmakten är ”vår största fredsrörelse”. En scen hade byggts upp på borggården. Här spelade Sven Bergers Convivium Musicum musik från äldre tider. Gun Louise Hogmalm Ryderstam spelade harpa. Jag höll ett kort anförande om 1814 års händelser. En sentida släkting till den norske sjökrigaren Peter Tordenskiold höll ett livfullt föredrag om denne oförvägne amiral, som är litet av Norges motsvarighet till Karl XII, djärv, stridslysten och ofta framgångsrik.

Karolinska flickor på fästningen

Tordenskiolds sentida släktingar bidrog till nordiska möten.
Tordenskiolds sentida släktingar bidrog till nordiska möten.

Framför allt framträdde här på fästningen, deras eget område, de militärhistoriska föreningarna. De bidrar till den nordiska och allmäneuropeiska förbrödringen genom samarbete med systerföreningar i de andra nordiska länderna men även ute i Europa som till exempel i Ryssland och Tyskland. Här på fästningen fanns svenskar, danskar och finländare samt Tordenskiolds sentida släkting från Norge. Soldaterna ordnade med revelj, korum och föredrag om forna tiders blodiga rättskipning. Gustavianerna visade hur jägare gick till anfall. Karolinerna försökte lära oss civilister hur man fäktas. Fäktläraren var en flicka, glad, livlig och skämtsam. Fäktlektionerna blev uppsluppna tillställningar. Som övningsvapen användes breda trä­kn­ivar, klädda med läder. De var helt ofarliga men dög likafullt till att ge motspelaren en liten smäll med. Detta förhöjde enbart den glada stämningen. Karolinerna har kavalleri, och då har de även som man kunde vänta många flickor i sina skaror. Dessutom hade de denna gång även två flickor, som gick med musköt på axeln, fäktläraren och en kamrat.

Fästningen – en utmärkt läktare

Fäktläraren var en kvinnlig karolin.
Fäktläraren var en kvinnlig karolin.

Fästningen är en säregen plats, där århundradena har lämnat spår efter sig och berättar för oss sentida varelser. Hamnar man däruppe, blir man kvar där och har svårt att bryta upp. Dessutom behövde man inte gå ner till konserten. Ljudet därifrån steg upp till oss. Ville man lyssna på något musikstycke, gick man upp på vallen närm­ast stora scenen. Därifrån hörde man lika bra som från bänkarna nedanför fästn­ingen. Som läsarna kanske förstår blev jag kvar på fästningen och hade svårt att kom­ma därifrån. Hembygdsgården drog emell­ertid. Även där har tiden satt sina spår, som talar till och tilltalar besökarna. När jag hade kommit dit ner, hade jag svårt att riva mig loss därifrån. Kungälv har mycket att erbjuda, och under dubbeljubileet hade man överträffat sig själv.

Läs vidare

Kungälv – nordisk mötesplats i krig och i fred. Text: Kristina Bengtsson. Konstnärlig utformning av broderierna: Birgitta Arkenback och Git Andersson. Föreningen Kungälvs Musei Vänner 2014 (12 sidor, rikt illustrerade med bilder ur Kungälvsbroderiet, som återger händelser ur Kungälvs historia).

Klicka här för denna artikel som pdf