Kinnekulle – kyrkornas berg

Kinnekulle – vacker natur och sevärda kyrkor. Foto: Björn Sjöstedt.
Kinnekulle – vacker natur och sevärda kyrkor. Foto: Björn Sjöstedt.

Om du förgäta skulle
hur Guds natur är skön,
så stig på Kinnekulle
och blicka utåt sjön!

 

Där flyga vita segel
som svanor var minut,
och Vänern klar sin spegel
för stranden breder ut.

 

Utsikterna beundrades

Så skaldar Carl Wilhelm Böttiger (1807-1878) i sångcykeln ”Svenska sommarbilder”. Dikten stod att läsa i de första upplagorna av Folkskolans läsebok. Den är på många sätt utmärkande för romantiken och turismens barndom. Till att börja med var man mest intresserad av utsikterna. De historiska minnena och folkkulturen kom senare. Intresse för historiska minnen hade visserligen alltid funnits, men först i och med 1800-talets stora historieromantik blev intresset verkligt stort. Vad gällde utsikter och vacker natur har Kinnekulle stora företräden. Detta stora berg hade också fördelen att bestå av odlade bygder, nära stråkvägarna. Här fanns natur och sevärdheter, som man lätt kunde nå. Här kunde resande (den tidens ord för turister) lätt finna tak över huvudet.

Kinnekulle – kyrkornas berg

Under 1800-talets medeltidsromantik uppmärksammade man mer och mer de historiska minnena. Framför allt fanns många kyrkor runtom i våra bygder. Ditintills hade man strävat efter att modernisera urmodiga kyrkorum, men under århundradets senare hälft blev det allt vanligare att man istället restaurerade, det vill säga återställde, dem i ursprungligt eller ursprungligare skick. Även vad gäller kyrkor och andra kulturminnen har Kinnekulle mycket att bjuda. Mycket har skrivits om kyrkorna och herrgårdarna inom dessa socknar. Björn Sjöstedt har emellertid lyckats med konststycket att skriva och sammanställa en ny bok, som har åtskilligt mer att ge.

All verksamhet speglas

Västerplanas torn – ett uppskattat kännemärke för Kinnekulle. Foto: Björn Sjöstedt.
Västerplanas torn – ett uppskattat kännemärke för Kinnekulle. Foto: Björn Sjöstedt.

Bokens titel är: Kinnekulle församling: I helg och söcken: I går och i dag (2013, 77 rikt illustrerade sidor). Björn Sjöstedt står för idé, text, foto, redigering och layout. Frida Gustafsson står för fotot, layout och programoperering (i InDesign). Tillsammans har de åstadkommit en mycket vacker, lättillgänglig och intresseväckande skrift. Här får vi bilder av kyrkorna och kortfattade beskrivningar av dem, men därutöver lyckas Sjöstedt spegla församlingens eller pastoratets liv och verksamhet på ett sätt, som manar till efterföljd. Här finns bilder av och uppgifter om prästgårdar och andra byggnader, som är eller har varit i kyrkans ägo. Här finns uppgifter om restaureringar, gudstjänster och förrättningar, vardagsverksamhet, musiken i församlingen, vaktmästarna och deras sysslor, kyrkvärdarnas göromål, frivilligarbetarnas insatser och kontorsarbetare i församlingens tjänst. I hembygdslitteraturen kan man inte sällan finna uppgifter om klockaren, men vem har fotograferat honom i hans arbetsuppgifter? Björn Sjöstedt och Frida Gustafsson har fotograferat kyrkans folk i deras arbete, men de andra, som kan ha dokumenterat denna viktiga verksamhet, är inte många.

Fler bilder och mindre text

Utvecklingen inom bokutgivningen har länge gått mot fler bilder och mindre text än förr om åren. Åtminstone gäller detta de böcker, som utgivarna är angelägnare om att folk skall läsa eller ta del av. Denna bok kan tjäna som mönster. Här är bilderna många och väl valda. Texten är snarast till för att lyfta fram och förklara bilderna. Följaktligen är boken mycket lättillgänglig. Läsningen går snabbt och obehindrat. Läsaren lockas att låta ögonen gå från bild till bild.

Kinnekulle församling

En kyrkohistoriskt bevandrad läsare hajar dock kanske till: Kinnekulle församling, finns det verkligen en församling med detta namn? Svaret är, att ingen församling i äldre tid har hetat så. Församlingen bildades 1962 genom sammanslagning av tre pastorat, som vart och ett hade bildats genom sammanslagning av pastorat. Det stora pastoratet fick namnet Forshems pastorat och behöll detta namn fram till 2002, då namnet ändrades till Kinnekulle församling. Denna församling var eget pastorat 2013 ut. Den 1 januari 2014 uppgick Kinnekulle församling i Götene pastorat. På grund av landsbygdens avfolkning och vikande kyrksamhet är man på detta sätt tvungen att lägga samman församlingar. Utvecklingen började redan på medeltiden, om nu detta kan vara till någon tröst.

Namn med god klang

Medelplanas stiglucka. Foto: Björn Sjöstedt.
Medelplanas stiglucka. Foto: Björn Sjöstedt.

År 2002 tog man alltså upp ett namn, som dittills inte hade förekommit i församlingsnamn, men som hade god klang och var allmänt känt. Namnsättningen var utmärkt, och det tar emot att säga tack och farväl till namnet Kinnekulle församling som namn på pastoratet. Gamle Böttiger bidrog med sin diktning till att göra namnet Kinnekulle känt och uppskattat. Han skall få avsluta med den tredje och sista strofen i sin dikt Kinnekulle:

Se ut åt vida fjärden,
Se daln i sommarskrud!
Tänk allting skönt i världen,
Tänk främst på Herran Gud!

 

Pilgrimsvandringar

Med sådan diktning bakom sig låg det mycket nära till hands för de förtroendevalda att välja namnet Kinnekulle församling. Götene manskör sjöng ofta Böttigers sång om Kinnekulle. Björn Sjöstedt var under körens sista år dess ordförande och kommer därför väl ihåg dessa framföranden: ”Inte tillhör den världslitteraturen men är man det minsta lokalpatriot så är den bra”, skriver han. Man kan tillägga, att det räcker att som jag ha cyklat runt på Kinnekulle för att uppskatta dikten. Böttigers ord var på sin tid närmast bevingade. Direktören för Mölndals Bilomnibus AB, Hilmer Johansson (1887-1972), härstammade från Fullösa på Kinnekulle. Han besökte ofta sin gamla hemsocken. Då skulle dottern Aisa läsa Böttigers dikt, som hon lärde sig utantill. (Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen, Mölndal 2001, s. 84-85.) Diktläsningen gjorde säkerligen mycket större intryck på åhörarna, när den skedde på ort och ställe på någon utsiktsplats, helst med Vänern nedanför. Motsvarande gäller också Kinnekulles kyrkor. De bör helst upplevas på ort och ställe. På Kinnekulle finns nu en pilgrimsled och möjligheter till pilgrimsvandringar. Då och då står kyrkorna öppna för gudstjänst. Förhoppningsvis skall Björn Sjöstedts bok bidra till att dra turister eller pilgrimer till kyrkor och andra helgade rum på kyrkornas berg Kinnekulle.

Klicka här för denna artikel som pdf

Pilgrimsvandringar i Gunneboskogen

Pilgrimsvandringar i Gunneboskogen är något förhållandevis nytt i den rika floran av verksamheter, som förekommer inom Gunnebo kulturreservat. Stensjöns församling har anordnat sådana under några år, och eftersom man på ett värdefullt sätt vidareutvecklar begreppet pilgrimsvandring, finns det all anledning att här redovisa denna nydanande verksamhet.

Börjar vid brostugan

Brostugan är både utgångspunkt och slutmål för vandringen. Foto: Lars Gahrn.
Brostugan är både utgångspunkt och slutmål för vandringen. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade tidigare hört talas om dessa vandringar och tänkte gå med, men först söndagen den 28 juli 2013 blev det av. Annat hade kommit emellan tidigare. Vandringen började vid bro­stugan, som ligger vid Gunnebobro, där Gunnebos ägor börjar. Vänföreningen Gunnebo Vänner lät återuppföra denna stuga 2006-2009, och föreningen upplåter den till Stensjöns församling. Pilgrimsvandringen går till så, att en traditionell högmässogudstjänst delas upp i flera delar. Under vandringen stannar man till på olika ställen i Gunneboskogen och tar en del av gudstjänsten på varje rastställe.

Vid första raststället strax norr om Gunnebobro sjöngs ingångspsalmen och sades några inledningsord. Därefter vandrade vi vidare på träbron bort till Östersnäs och gjorde halt i slänten ned mot Rådasjön. Där var det dags för syndabekännelsen och avlösning eller löfte om förlåtelse.

Predikan vid jättegrytorna

Gudstjänst i Gunnebos ekskog.
Gudstjänst i Gunnebos ekskog.

Vandringen gick vidare över bron över Ståloppet, och strax väster om det gamla grustaget i Hästehagen lästes söndagens gammal­testamentliga text. På detta sätt fortsatte vand­ringen österut efter Rådasjön. Vid ängen Byxorna vände vandringen mot väster igen. Kyrko­herde Stefan Risenfors höll sin predikan på berget strax ovanför jättegryt­orna. Den hade temat ”Goda förvaltare”, och här ute i naturen kändes ämnet mera angeläget. Här känns det ännu angelägnare att naturen och andra gåvor förvaltas rätt. Därefter fortsatte vandringen tillbaka till brostugan.

Vandring utmed vatten

Vandringen var upplagd med god blick för natursköna utsikter. Påfallande är att vi länge vandrade vid eller i närheten av vattendrag, som ger liv och skönhet åt landskapsbilderna. Vandringen började vid Stensjön och fortsatte efter Gunneboån och Ståloppet. (Numera används namnet Ståloppet i allmänhet om båda dessa åsträckor.) Därefter gick vi länge efter Rådasjön. På hemvägen följde vi på nytt Ståloppet och Gunneboån, men vi gick då på andra sidan av vattendraget. Vandringsvägen hade alltså valts med stor omsorg.

Barnvagnsvänliga sträckningar

Kyrkoherde Risenfors predikar.
Kyrkoherde Risenfors predikar.

Brostugan är en stor tillgång. Här serverades avslutningsvis kyrkkaffe. Musik saknades inte under vandringen. En gitarrist följde med och spelade psalmmelodierna. En annan pilgrims­vandrare bar ett processionskors, som markerade, att detta var en kyrklig vandring. På senare år har kyrkliga processioner blivit allt vanligare, och även denna vandring kan alltså ses som en procession. I Gunneboskogen finns dels anlagda gångvägar, dels upptrampade naturstigar. Vissa vand­ringar annonseras som barnvagns­vänliga. Under dem håller man sig på de breda och anlagda gångvägarna. Denna söndag skulle vandringen vara barnvagnsvänlig, men kyrkoherden tyckte, att det vore synd att avstå från naturstigen. Han erbjöd sig därför att hjälpa till att bära barnvagnen där så kunde behövas. Föräldrarna samtyckte, och barnvagnen bars galant över det brantaste stället, och barnet, fullständigt oberört av bergsvandringen, låg och snusade och sov under hela färden.

Vägen är mödan värd

Vän av ordning kanske undrar: ”Är detta verkligen en pilgrimsvandring? Skulle inte en pilgrimsvandring ha ett mål?” Jo, så är det, men detta är en vidareutveckling av medeltidens pilgrimsvandringar. För nutidens människor med starkare naturkänsla än äldre släkten brukar en vandring i naturen vara självändamål. Vandringen har blivit ett mål i sig. Alltfler människor gör till sina Karin Boyes bevingade ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd.

Dessa kända ord finns i dikten ”I rörelse”, som vi ingår i diktsamlingen ”Härdarna” från 1927.

Färdens mål saknar nu betydelse

Barnvagnen kom lätt fram på de flesta ställen (utan att barnet vaknade).
Barnvagnen kom lätt fram på de flesta ställen (utan att barnet vaknade).

Pilgrimsfärderna har gamla anor. På Jesu tid vallfärd­ade folket till Jerusalems tempel och firade större högtider där. Vallfärderna hade alltså ett bestämt mål, men redan för Jesus kunde själva vandringen runt i och genom det heliga landet vara givande i sig. Det, som man såg under vandringen, gjorde han nämligen ibland till ämnen för andliga betraktelser: ”Se på fåglarna under himmelen: de sår icke, ej heller skördar de, ej heller samlar de in i lador; och likväl föder er himmelske Fader dem.” … ”Beskåda liljorna på marken, hur de växer: de arbetar icke, ej heller spinner de; och likväl säger jag er att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.” (Matt. 6: 26-29.) När Jesus kom till Sykars brunn anknöt han till brunnen och började tala om” levande vatten”, Livets vatten (Joh. 4: 5-15.) Redan Jesus anordnade de första kristna friluftsgudstjänsterna, och redan Jesus företog de första kristna vallfärderna. Han fortsatte då med gamla invanda seder. Stensjöns församling har lång tradition bakom sig. Ändå måste man säga, att detta slags vallfärder betecknar något delvis nytt, i och med att slutmålet saknar betydelse för vallfärden. Man behöver inte ha någon domkyrka, något kloster eller någon helig källa som pilgrimsvandringens mål och avslutning. Kyrkoherde Risenfors brukar säga: ”Man kan gå in i en kyrka, men man kan också gå ut i en katedral!” Detta innebär, att man med rikt andligt utbyte kan anordna pilgrimsvandringar överallt, där det finns vacker natur och strövstigar. Man har alltså många möjligheter att förnya gudstjänstlivet.

Klicka här för denna artikel som pdf