Lödöse – helig mark för myntsamlare

Varje sedel är ett konstverk. Varje gång, då du håller en sedel i handen, har du ett konstverk i din hand. Ett sätt att berika sin vardag är att lära sig vad bilderna föreställer och innehåller.

Sedlar med symboler

Bo Gustavsson
Bo Gustavsson

Göteborgs Numismatiska Förening samt Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik har insett, att ämnet är mycket intressant. Söndagen den 11 oktober 2015 anordnade stiftelsen och föreningen en myntdag i Lödöse Museum. Bo Gustavsson höll då ett intressant, skämtsamt och sakkunnigt föredrag om våra sedlar, både de nuvarande och de kommande. Han var snäll, fast långt ifrån uddlös, och mycket spirituell. Man kan lära sig mycket av att titta närmare på sedlar. Föredraget blev mycket uppskattat. Både jag och andra uppmanande honom att skriva ner sitt föredrag och lägga ut alltsammans på nätet. Detta ämne borde kunna intressera alla svenskar med bevarad nyfikenhet och läraktighet. Bo Gustavsson avslutade föredraget med en genusanalys, eftersom så skall vara numera. För närvarande har vi fem sedlar. På två finns kvinnor och på tre män. Snart har vi sex sedlar, och då gäller ”varannan damernas”. Vi kommer att få kvinnor på tre och män på tre sedlar. Jämställdhet är uppnådd!

Polletter av näver och läder

Jan-Olof Björk
Jan-Olof Björk

Jan-Olof Björk, ordförande i Svenska Numismatiska Föreningen, höll ett föredrag om polletter. Många stora företag har gett ut polletter, framför andra Stora Kopparberg. Inget annat företag i Sverige hade så gott om koppar som Stora Kopparberget i Falun, men märkligt nog präglade man polletter av näver. Sådana präglades 1628, 1639 och 1708 med särskilda stampar i vanlig ordning men som sagt med näver som material. År 1710 gick Kopparberget över till ett nytt material, nämligen läder. Ett par sådana läderpolletter finns bevarade och kan nu ses i Lund. De har tillhört professor Sven Nilsson, som dock ansåg att dessa lädermynt hade präglats av fenicierna. Dessa sjöfarare från östra medelhavet skulle enligt professorn ha koloniserat Skåne under bronsåldern. (Oscar Montelius, Hafva foinikerne fört den första bronsen till Norden? Kapitel i: Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar, I, Från äldsta tid till 1350, Sthlm, 1877, s. 90-101, 98-99.) Ibland kan det vara svårt att tolka myntfynd! Man kan inte vara nog tydlig med sina myntpåskrifter. Jag erinrade mig Sven Nilssons fantasifulla tolkning under föredraget.

Först 1719 gick Stora Kopparberget över till koppar. Svappavara kopparverk präglade dock kopparpolletter redan på 1660-talet och Leijonanckers klädesväveri på 1670- och 1680-talen. Polletterna tycks ha varit omtyckta och var länge i omlopp. Bevarade exemplar är som regel hårt slitna. Polletterna tycks på vissa ställen mer eller mindre ersatt kronans mynt och mötts med lika stort eller större förtroende. Jan-Olof Björks föredrag öppnade för nya insikter hos åhörarna.

Göteborgs polletter skildras

Cecilia von Heijne
Cecilia von Heijne

Från senare år fanns en uppsjö av polletter. Så sent som dagen före myntdagen i Lödöse hade jag haft en pollett i fickan. När man åker hamnturer med Färjan 4, får man en pollett så snart man har betalat. När man sedan skall gå i land igen efter turen i Göteborgs hamn, lägger man polletten i en bössa. Hamnturen hade som vanligt varit alltigenom lyckad. Det enda, som inte kan kallas trevligt, var att lämna tillbaka den fina polletten, men så gjorde man ju förr, och då skall man göra så i våra dagar också. Bo Gustavsson håller på med en bok om Göteborgs polletter, och vi talade litet grand om polletterna, som erlades vid vägbommen i Getebergsäng. Sådana polletter finns i Mölndals Hembygdsmuseum.

Myntning i Lödöse

Anledningen till att denna myntdag anordnades i Lödöse Museum är, att detta är helig mark för varje myntsamlare. I denna stora medeltidsstad har många mynt präglats under medeltiden. Den svenska myntningen började i Sigtuna omkring 995 och startade på nytt i Lödöse omkring 1150. Cecilia von Heijne från Kungliga Myntkabinettet föreläste om Magnus Erikssons myntning på 1300-talet. Tack vare Rune Ekres grävningar vet vi mycket om de brakteater (ensidigt präglade mynt), som slogs i Lödöse. Ekre har nämligen hittat många präglingsunderlag av både läder och bly. I dem finns avtryck av mynten och deras mönster. Cecilia von Heijne inledde med att hylla denne västsvenska forskare och hans insats. Däremot vet man mindre om de mynt med tvåsidig prägling, vilka också bör ha slagits här i staden. Myntforskarna undersöker exempelvis myntens spridning över landet. Det visar sig då, att de flesta mynten från Lödöse har hittats i Västergötland. Därnäst är mynten talrikast i Östergötland. Magnus Eriksson var samtidigt kung i Norge. Därför är det intressant att finna, att åtskilliga mynt har funnit vägen till vårt västra broderland. Däremot har Finland märkligt nog få sådana fynd att uppvisa. Vi vet mycket om myntningen, men ändå är mycket oklart. Åhörarna frågade ofta och kom med egna tolkningsförslag, som Cecilia von Heijne fann intressanta. Många tolkningar är möjliga. Vid sin död efterlämnade Rune Ekre ett ofullbordat manuskript till en bok om den västsvenska myntningen. Efter att ha granskats av bland andra Lars O. Lagerqvist skall denna bok nu tryckas.

Gräv mera!

Polletter, som erlades vid Mölndalsvägens bomstuga. Påskrift: ”MÖLND – VÄG BOLAG H”. Polletterna finns i Mölndals Hembygdsmuseum. Foto: Lars Gahrn.
Polletter, som erlades vid Mölndalsvägens bomstuga. Påskrift: ”MÖLND – VÄG BOLAG H”. Polletterna finns i Mölndals Hembygdsmuseum. Foto: Lars Gahrn.

Fynden från Lödöse har visat sig vara mycket värdefulla. Ändå är inte hela myntmästaretomten utgrävd. Numismatikerna från Göteborg tyckte, att den borde utgrävas i sin helhet. Inför sitt 300-årsjubileum satsade Göteborgs stad pengar på utgrävningar i Lödöse, som ju är Göteborgs äldsta föregångare. Numismatikerna tyckte, att Göteborgs stad nu borde satsa på nytt inför sitt 400-årsjubileum. Som Mölndalsbo finner jag förslagen allsidigt förträffliga, eftersom de dels kommer att berika våra historiska kunskaper, dels inte kommer att belasta Mölndals ansträngda budget. Man kan dock tänka sig, att göteborgarna har annan åsikt, men fonder och stiftelser har ju pengar, som kan satsas. Gräver man här, kommer man att göra fynd. ”Det är lätt att fiska på fatet”, heter det ju. Göteborgarna har all anledning att slå mynt av Lödöses myntslagning. Fortsätt Rune Ekres grävningar! Det är utmärkt att man fortsätter hans gärning, men fortsätt även hans grävning!

Klicka här för denna artikel som pdf

Allsidigt intressanta hamnturer med Färjan 4

Jag har åkt med Färjan 4 i Göteborgs hamn många gånger förr, men jag kommer tillbaka. Hamnturerna på lördagar i september och oktober är mycket trevliga och omtyckta bland göteborgare och andra västsvenskar. Tillströmningen av resande är som regel god eller mycket god.

Betalning med polletter

Färjan 4.En hamntur är samtidigt en tidsresa. Här betalar man med polletter och slipper Västtrafiks periodkort. Detta känns som en verklig befrielse. (Det bästa med dessa periodkort är, att Fantomen har satt sitt dödskallemärke på kortens fodral. Så sägs det åtminstone på sta’n.) När Sällskapet Ångbåten tog över den gamla färjan (byggd 1920), fick man samtidigt överta ett stort lager med polletter, några av dem ocirkulerade och präglingsfärska. De sinnrika bössorna för polletter satt lyckligtvis kvar, två i bägge ändarna av båten, inalles fyra. När man går ombord, betalar man till däcksman, som är ett slags konduktör till sjöss. Av honom får man en pollett, som skall läggas i bössan, när man går iland. När jag åkte med senast, hette däcksman Bo Starmark. Han är en av föreningens grundare och visade sig vara mycket välunderrättad vad man än frågade om.

Sinnrika pollettbössor

För säkerhets skull står han bredvid och ser till, att polletten läggs i bössan. Resenärerna kan ju glömma att lägga ner polletten, och en eller annan kan ju vilja behålla polletten. Alla känner väl till, att myntsamlarna är talrika, och åtskilliga av dem är intresserade även av polletter. Den gula eller med åren allt mörkare polletten hamnar i en burk med glasväggar. Den är där väl synlig, så att däcksman kan se efter, att den verkligen är en pollett och inte en knapp eller en gammal femöring eller något annat. Med ett enkelt handgrepp vrider han runt en knapp, så att polletten ramlar ner i ett rör och hamnar i en låst säck, som brukade tömmas av en särskild tjänsteman. Polletterna var – och är! – värdehandlingar.

Värme från ångpannan

Färjan 4.Fram i september och oktober kan det vara kyligt även så här nära stränderna, men passa­gerarna behöver inte frysa. Färjan är ångmaskinsdriven, och dörren ned till ångmaskinen står öppen mot passagerarutrymmet. Här­i­från strömmar skön värme upp mot passa­gerarna. Vill man värma sig ytterligare eller ta sig en titt på ångmaskinen, är man välkommen att klättra ner till maskinrummet. Man klättrar ned i ett fyrkantigt schakt, som från maskinrummet går upp genom passagerarutrymmet och upp till taket, där två takfönster finns. De brukar vara öppna för att släppa ut överflödig värme. I maskinrummets tak finns dessutom två rör, som går upp till två regulatorer på taket. (Dessa regulatorer ser till att det kommer ner friskluft till maskinrummet och eldstaden. De är dessutom reglerbara och kan ställas in beroende på åt vilket håll man färdas.) Även dessa vägar strömmar värme upp.

Svårt att få tag i stenkol

Även om takfönstren är öppna, är här nere försvarligt varmt. En fotogenlampa sprider sitt milda och sparsamma ljus över det mörka rummet. Från härden kommer eldsken, även när luckan är stängd. Färjans maskineri drivs med ånga, och pannan eldas med stenkol. Det låter enkelt, men nu för tiden kan man enbart med stort besvär få tag i kol. När jag sist talade med besättningen om drivmedlen, eldade man med kol från gamla svenska beredskapslager, som då höll på att avvecklas. Jag tror, att SJ då avvecklade sina lager. Nu är man hänvisad till stenkol från Polen, och man måste köpa kolet från en dansk importör, som kör ut det till Göteborg med lastbil. Stenkolet kostar så mycket som 4000 kronor för ett ton. För att spara på det dyra kolet, eldar man med ved, när färjan ligger stilla vid kajen och man inte vill låta elden slockna.

Ved och koks odugliga

Vedeldning duger dock inte alls, när man skall köra iväg igen. Tyskt brunkol duger inte heller, inte träkol och alldeles avgjort inte koks. Man har nämligen redan tagit den mesta kraften ur koksen. Sällskapet Ångbåten har fått koks i mindre mängder, men koksen visade sig vara alldeles för svag som bränsle. Stenkol skall det vara. Vad gäller ångaren Bohuslän har man ordnat så, att båtens ångpanna eldas med olja, men på Färjan 4 går allt till på ursprungligt sätt.

Ett glatt klingande

Tittar man upp i taket på maskinrummet, ser man ett gammaldags talrör, som går upp till styrhytten (men bara till den förliga för att undvika missförstånd). På väggen finns också en ”maskintelegraf”. En visare går fram och tillbaka på en skala, där olika order står utskrivna. Visaren stannar vid den order, som skall utföras. Varje gång den rör sig, klingar en klocka till för att påkalla maskinistens uppmärksamhet. Klockans klara och glada klingande hörs upp i passagerarutrymmet, och då vet passagerarna, att nu händer något.

Färjan håller sig till älven

Färjan 4.Det finns mycket att se och fördjupa sig i ombord, men ännu mer finns att se runtom färjan. Den följer älvens stränder på båda sidor mellan Säveåns mynning och Klippan (omedelbart öster om Älvsborgsbron). Hur långt går älven förresten, och var börjar havet? Älvsborg, som låg i Klippan-området, kallades av allt att döma ursprungligen *Älvöseborg (borgen vid älvens ”os”, det vill säga mynning). (Se Svenskt ortnamnslexikon: Redaktör: Mats Wahlberg, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003, s. 383.) Jag frågade en av fyrans besättningsmän var han ansåg, att älven slutade och havet började. Han svarade, att älven går ungefärligen till Nya Varvet (strax väster om Älvsborgsbron). Sedan börjar Älvsborgsfjorden. Då är vi ute på havet. Utanför Älvsborgsfjorden kommer Rivöfjorden. Där är vi långt från älven. Som längst går Färjan 4 till Saltholmen eller Älvsborgs fästning. Strömmabolaget har visserligen ensamrätt till turisttrafiken till fästningen, men vid beställningsturer kan färjan angöra fästningens brygga.

Starka strömningar

Under hamnturerna håller sig färjan alltså på älven. Folk med anlag för sjösjuka behöver inte vara rädda för att gå ombord. Älvens yta är som regel lugn och stilla eller lätt krusad. Under ytan går dock kraftiga strömmar, som passagerarna emellertid inte märker av. När jag åkte med färjan lördagen den 20 oktober 2012, var vi inne i en ovanligt regnig höst. Däcksmannen, som jag talade med, pekade på en boj, som vi passerade: ”Titta vad vattnet strömmar”. På grund av strömmens kraft gick vattnet upp en bit på östra sidan av bojen. För att Vänern inte skulle svämma över, tappade man mycket vatten i Trollhättan, och det märkte vi ända härnere i Göteborgs hamn, fastän älven här är som bredast. Ett fartyg, som går mot strömmen härnere, kan tappa 3-4 knop i fart.

Sälar syns i älven

Här finns mycket att se, och snart kanske Färjan 4 kan ta med folk på ”sälsafari”, vilket har visat sig mycket omtyckt på andra håll. Så långt upp som vid Ringön på Hisingssidan har man sett två sälar i älven. Jag hörde talas om sälen – det rörde sig då om en säl -, när jag for med Paddan några månader tidigare. Man hoppades då, att han skulle visa sig för oss, eftersom han borde vara ”sälskaplig”. Huruvida han är ”sälskaplig” eller inte må vara osagt. Denna gång visade han sig inte, men bara vetskapen om att sälar finns i farvattnen kan höja intresset hos passagerarna. Sjöfåglar får man hur som helst se, och de har lärt sig att Färjan 4 inte är farlig. Särskilt skarvarna brukar dra till sig stor uppmärksamhet. Färjan går lugnt och tyst, och fåglarna är inte alls rädda. Även fågelskådare har mycket att se under dessa hamnturer.

Läs vidare

Gunnar Söderberg, FÄRJAN 4 fyller 80 år! Artikel i tidskriften Ångbåten Nr 3 2000, s. 14-17
Gunnar Söderberg, Aktuellt från FÄRJAN 4. Artikel i tidskriften Ångbåten Nr 3 2011, s. 10.

Klicka här för denna artikel som pdf