Museiavdelning för smakprov

Hur ska man få folk att se museiföremålen? God belysning räcker inte, ty alla museer blir med tiden övermöblerade, så att föremålen lätt drunknar i mängden. Man ser inte skogen för bara träd. Råda Hembygdsförening har arbetat med frågan och kommit fram till en lösning, som har allmänintresse.

Fullt med klenoder

Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.

Råda Hembygdsförenings hembygdsgård är den kringbyggda gamla gården Solsten. Bonings­huset har en rymlig vind, där man har inhyst alla museiföremål, som inte passar in bland möbler och inredning i de möblerade rummen i bottenvåningen. Häruppe på vinden har man fyllt hyllorna med föremål. Många av dem är verkliga sällsyntheter och klenoder. Jag har redan skrivit två bloggartiklar i ämnet. Museet häruppe på vinden gör ett utmärkt helhets­intryck. Man känner att man har kommit tillbaka till en förlorad värld. Ingenting stör detta intryck. Med tiden har föremålen dock blivit så många, att man måste ge sig mycket tid för att uppmärksamma alltsammans.

Museiavdelning i ladan

Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.
Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.

Många besökare har inte så mycket tid. Under 2018 har hembygdsföreningen byggt upp en museiavdelning i ladan. Hela utrymmet i ladan behövs för marknadsstånd, när man anordnar vårmarknad, skördefest och julmarknad. Det är dock högt i tak i ladan, och under takåsen har man byggt upp en museiavdelning helt i vitt. Väggar och tak är vita och i övrigt helt osmyckade. Belysning och vita väggar gör att föremålen framträder mycket tydligt. Här har man undvikit den stora museitrenden att sätta igen alla fönster och låta lokalerna vila i halvdunkel. Själv har jag alltid undrat, om denna museitrend har några fördelar. Går man runt i Råda Hembygdsförenings nya museiavdelning, blir man snart övertygad om att fönster och ljus är en bättre lösning.

Ett urval visas

Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.
Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.

Allt kan givetvis inte ställas ut i denna museiavdelning. Det är inte heller meningen. Man har tänkt sig att ställa ut ett urval föremål och på detta sätt visa smakprov ur samlingarna. Tanken är också att man skall byta föremålsgrupper då och då. Just till invigningen var det också viktigt att göra bästa möjliga intryck på besökarna och tilldra sig mesta möjliga intresse. Inom arbetsgruppen diskuterade man ingående vad man skulle ställa upp inför invigningen. Lördagen den 1 december 2018 anordnade Råda Hembygdsförening sin julmarknad. Klockan tolv var det dags att klippa det blågula bandet. Hembygdsföreningens ordförande Ingvar Bragd berättade litet grand om bakgrunden. Arbetsgruppens ordförande Lars Jurell berättade om arbetet och de ledande tankarna. Berit Jacobsson, som under många år har haft ansvaret för museisamlingarna, klippte av det blågula bandet. Under sina nittio år har hon följt hembygdsföreningen alltifrån dess början. Hennes far tillhörde föreningens pionjärer.

Ta efter!

Därefter kom stunden, då vi besökare strömmade upp i museiavdelningen. De utställda föremålen var lagom många och syntes bra. Uppmärksamheten samlades kring de utställda föremålen och drogs inte bort till andra föremål vid sidan om. Museiavdelningen är mycket lämplig i första hand för skolklasser. Det gäller ju att kunna samla barnens uppmärksamhet och förhindra att den dras åt alla håll. Arbetsgruppen fick mycket beröm. Jag gick runt och tackade de ansvariga och lyckönskade inför framtiden. Det är tydligt, att man här har skapat en museiavdelning, som andra föreningar har all anledning att ta efter. Aktiva föreningar får med tiden mycket stora samlingar. Om besökarna inte ger sig gott om tid, har de svårt att urskilja enskildheterna. Då är det en utmärkt tanke att lyfta fram vissa föremål eller grupper av föremål.

Lars Gahrn

Mölnlycke gamla centrum i minnenas värld

En stor modell över Mölnlycke gamla centrum är en av de viktigaste sevärdheterna i Råda Hembygdsförenings hembygdsgård Solsten. Bakom detta arbete ligger ständig insamling av fotografier och berättelser, som kan belysa Mölnlyckes gamla centrum på ena eller andra sättet.

Brukssamhälle och stationssamhälle

Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.
Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.

Nu har Råda Hembygdsförening sammanfattat sina kunskaper i en årsskrift: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2017: Mölnlycke gamla centrum (2017, 57 rikt illustrerade sidor, av vilka 42 handlar om centrum, redaktör: Ann-Margreth Wiberg). Till historien hör att Mölnlycke har ett nytt centrum på andra sidan Mölndalsån, för övrigt ett mycket trevligt centrum, som utövar stor dragningskraft på bland många andra även mig. Mölnlyckes gamla centrum låg söder om Mölndalsån, närmare bestämt väster om Mölnlycke station. Mölnlycke som tätort fanns före järnvägen och har sitt upphov i Mölnlycke fabriker, som grundades 1849. Järnvägen mellan Göteborg och Borås invigdes först 1894. Tack vare järnvägen blev åtminstone centrum ett stationssamhälle.

Värdefull centrummodell

När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.
När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.

Här som på så många andra ställen har man rivit alldeles för mycket och alldeles i onödan. Stationsbyggnaden revs så sent som 2013, och de flesta andra centrumbyggnaderna har på ena eller andra sättet skattat åt förgängelsen. Därför har man all anledning att hälsa hembygdsföreningens arbete med dokumentation av centrum med stor tillfredställelse. Mölnlycke gamla centrum upplevs numera bäst genom årsskriften och modellen. När Göteborgs-Postens arkitektur- och stadsplaneringsskribent Mark Isitt skulle skriva om Mölnlyckes stadsplan och arkitektur, besökte han hembygdsgården, tittade på modellen och beskrev denna. Där hade han historien, och därefter gick han vidare med nutiden och framtiden.

Minnenas värld i verklighetens landskap

Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.
Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.

Flera författare har lämnat bidrag till årsskriften. K-G Jadesjö, Ingela Eliasson, Sune Mentor, Toini Kennvik och Ann-Margreth Wiberg har skrivit om centrum. Kristian Appelberg har skrivit om hembygdsföreningens verksamhetsår 2017. Redaktören Ann-Margreth Wiberg har lagt ned ett omfattande arbete med förnämlig layout och bildanskaffning. Hon skriver själv om bebyggelsen mellan järnvägen och ån. En av hennes illustrationer är en klargörande kartskiss, som borde ha fått en mer framträdande placering (till exempel på pärmens insida). Man har nämligen ofta anledning att gå till kartan. Annars vet man till slut inte var man befinner sig. Det är inte lätt för en läsare, när minnenas värld skall läggas ut i verklighetens starkt förändrade landskap. Wibergs karta är en god hjälp.

Bad i ån

Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.
Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.

Ett centrum är så att säga befolkat även med minnen. Ingela Eliasson och Toini Kennvik berättar var för sig barndomsminnen från detta område. De bidrar med små minnen, som ger historisk djupverkan åt nuvarande centrum. På platsen för gamla centrum låg länge Hönekulla gård, där barnen tittade på hästar och kor. Bönderna hette Kalle och George. ”På sommaren gick Kalle och George ibland ner till ån (ungefär där bron går över till torget) och tog sig ett kvällsdopp. Då gjorde vi barn det också, hade man otur kunde man bli både blå och röd av färgutsläppen från fabriken.” Så berättar Ingela Eliasson, som även bidrar med en av årsskriftens roligaste och mest upplysande utsagor: ”På 50-talet var Mölnlycke ett litet samhälle, alla kände varandra så vissa bus kunde vara klokt att erkänna direkt.” Barnen var nog inte bättre på 1950-talet! Toini Kennvik bidrar med litet invandringshistoria. Hennes föräldrar kommer bägge från Ingermanland (landskapet på båda sidor om Sankt Petersburg). Värre läge kunde ett landskap inte ha under detta krig, och ingermanländarna blev tvungna att fly. Många hamnade i Sverige, där vi hade stor brist på arbetskraft. Givetvis hade låglöneindustrierna svårast att få arbetare och arbeterskor. På så vis hamnade många ingermanländare inom textilindustrin, och i Mölnlycke var de många.

Ingermanländare i textilindustrin

Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.
Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.

Om någon undervisning i svenska var det inte tal på den tiden. När man kom till handelsboden, pekade man för att visa vad man ville ha. Cornflakes var inte ransonerade och köptes ofta, men Toinis mamma visste inte vad flingorna hette. Hon lyssnade till expediten och trodde till slut, att de hette ”smaka bra”. Modern gifte sig sedan hon kommit till Mölnlycke. De nygifta flyttade in i ett litet rum och ett kök (det sistnämnda utan fönster). Av fabriken fick de en järnsäng och några mattor. Köksbordet var en upp- och nervänd låda. ”I början hade de bara en tallrik, en sked och två muggar, men de hade ett arbete.”

Paradis i fattigdomen

En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.
En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.

De levde med andra ord mycket fattigt, och en nutida läsare tycker genast synd om dem och tror nog även att de var olyckliga i sin medellöshet. Vi bedömer det förflutnas förhållanden efter vår tids standard. Då gör vi ett allvarligt grundfel och får en felaktig bild av hur människorna själva tyckte att de hade det. Toini Kennvik berättar om hur hennes föräldrar tyckte att de hade det: ”De tyckte själva att de bodde i paradiset.” År 1956 kunde de flytta in i en egen villa. De tyckte att en villa på två rum och kök kunde räcka, men så små villor fanns inte, utan de fick en villa med tre rum och kök. ”De var överlyckliga över att äga ’egen mark’.” Invandringen från Ingermanland och Finland var lyckosam för bägge parter. Invandrarna fick arbete och del av den svenska välståndsutvecklingen. Sverige fick arbetskraft. Enda bekymret var egentligen språket. I Mölnlycke var de finskspråkiga emellertid så många, att de kunde anordna finskspråkiga högmässor i Råda kyrka. Man hade till och med en egen kyrkokör. Detta är dock en annan historia, som förhoppningsvis kommer med i någon annan årsskrift.

Turisthandledning

Den längsta artikeln i årsskriften är K-G Jadesjös artikel om Mölnlycke centrum på 30-, 40- och 50-talen. Han har lett en hembygdsvandring genom området och omvandlat sina berättelser från vandringen till en artikel. Detta innebär att man kan ha årsskriften som ett slags turistvägledning vid egna vandringar i detta gamla centrum. Det är ett bra sätt att skapa liv i historien.

 

Solsten – En rymlig hembygdsgård med rariteter

Hur stor och rymlig är egentligen hembygdsgården i Solsten? Utvändigt ser den ut som en måttligt stor gård, ett vitt närmast kvadratiskt boningshus och tre rödmålade uthuslängor, som bildar en kringbyggd och sluten gård, men invändigt har Råda hembygdsförening utnyttjat utrymmena så väl, att man blir förvånad. Hur stor är egentligen denna gård?

Rymliga uthus

Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.

Boningshuset är förhållandevis stort. Dessutom är det så högt i tak på vinden, att man kan använda alla utrymmen också däruppe. I gården finns även en bagarestuga, som kan användas. Man vågar lita på murstocken och bakar ”Rådakakan” varje hembygdsdag. Glada och trevliga damer kavlar snabbt och skickligt ut brödkakorna, stappar dem och skjuter in dem i ugnen. Det gäller att vara tidigt ute för att köpa. Rådakakan säljs snart slut, och sedan måste man stå i kö och vänta. I ladan har man ett stort inomhusutrymme, där allsköns stånd kan stå i regnskydd. Härifrån når man en stor kafélokal (med kök och toaletter). Till vänster kan man klättra upp till ett vindsutrymme, där man har byggt upp en modell över Mölnlycke samhälle 1935. Från ladan kan man också ta sig in i en tunnbinderiavdelning, där tunnor fortfarande tillverkas. Dessutom finns en ladugård, som vanligtvis inte visas. Där, sägs det, finns en ko (en konstgjord sådan). Ja, nog får mycket plats inne i uthusen.

Doft från plättar

Glassmaskinen kan användas även idag.
Glassmaskinen kan användas även idag.

Själva boningshuset är helt och hållet museum. Bottenvåningen är möblerad och inredd som ett hem i forna tider. Sådana museihem kan lätt förefalla livlösa och övergivna. På skördefesten den 9 september 2017 hade man emellertid rått bot på detta. Då stod Monica Odmyr i köket och gräddade plättar. Värmen från spisen och doften från plättarna spred sig i huset och skapade trevnad och hemkänsla. Man fick gärna ta en plätt och äta. Övervåningen är försedd med hyllor, där föremål av alla slag har stuvats in. När jag kom uppför trappan, stod en av ciceronerna där. Han hälsade mig med orden: ”Du, som är museiman, har givetvis sett allting häruppe. Sådana saker finns ju på andra ställen också.” Själv fann jag honom överdrivet anspråkslös och svarade därför: ”Jag kom uppför trappan för tio sekunder sedan, men om jag får se mig omkring några minuter, skall jag nog upptäcka både ett och annat, som jag inte har sett på andra ställen.” Jag hade givetvis varit där några gånger förut och visste, att många rariteter fanns i samlingarna.

Glassmaskin och ”krakalätt”

En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.
En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.

Ciceronen själv förevisade en av rariteterna: en gammal glassmaskin, som bestod av en stående tunna. Inuti den fanns metalldelar, som drogs runt med en vev. Man hade tillverkat glass med den tidigare på hembygdsgården. Den hade då fungerat ”ganska bra”. Kanske får vi nästa gång nytillverkad ”förhistorisk” glass till plättarna? Någon sådan glassmaskin hade jag aldrig förut sett. Inne i hyllorna stod två metallstrutar med ett hål i sidan. Vad kunde detta vara? Berit Jacobsson, som visade runt här uppe, berättade att en sådan strut kallades för en ”krakalätt”. Den sattes ovanpå en stående stör (eller krake) och tjänstgjorde som spjutspets. Tack vare denna spets gled skylen lättare ner över stören eller ”kraken”. När skylen hade glidit ner över stören, satte man in ett finger i hålet på spetsen och drog uppåt, så att struten lossnade från stören. En sådan ”krakalätt” hade jag aldrig sett förut.

Knäunderlag

Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.
Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.

Förr i tiden knäskurade man trägolv. Skurgummorna låg på knä och skurade trägolven med vatten och såpa. Efteråt luktade det rent och friskt, berättas det. Denna skurning var dock ett hårt arbete, som kändes särskilt i knäna. På en loppmarknad hade Berit Jacobsson lyckats finna ett knäunderlag, som består av en mycket låg träställning med två hängmattor av säckväv, en för vartdera knäet. Tack vare denna ställning slapp knäna att ligga mot golvet. Varför hade man inte en kudde eller några trasor i stället? En sådan lösning skulle ha varit enklare. Svaret är nog, att en kudde eller några trasor ofelbart skulle ha blivit blöta, och efter ett tag skulle de ha börjat lukta illa. Den lilla träställningen är en finurlig lösning, men den har inte varit vanlig. Jag hade aldrig sett något sådant förut. Denna dag upptäckte jag alltså tre intressanta föremål, som jag aldrig förut – så vitt jag minns – hade sett. Jag besöker ofta hembygdsgårdar och brukar gå över samlingarna med stor uppmärksamhet. Ändå finner man överallt åtminstone några föremål, som man inte känner till. Häruppe på vinden i Solsten fanns för övrigt också några saker, som inte ens hembygdsfolket i Råda kände till. De hoppades, att här förr eller senare skulle dyka upp någon besökare, som skulle känna igen dessa sällsynta föremål. Än så länge mystifierar de oss alla.

Kringbyggd gård

Solsten är som sagt en kringbyggd gård med en port, som kan stängas och bommas för från insidan. Gårdsplanen är stensatt med stora hällar. (Här i Råda fanns många stenbrott eller ”hallebrott”.) På gården brukar musiker spela och sjunga. Denna gång underhöll Laggar-Stig med den äran tillsammans med en kamrat. Tack vare husen runtomkring kan musikerna vara helt ostörda av trafiken på vägen mellan Mölnlycke och Landvetter. Man befinner sig liksom på en teater.

Wendelsberg – utflyktsmål med rik historia

Wendelsbergs stora huvudbyggnad och natursköna park har många upplevelser åt besökarna. Huset är i skrivande stund mer än 120 år gammalt. (Det var färdigt 1883.) Även 1800-talets praktbyggnader börjar nu uppnå en ansenlig ålder. Wendelsberg har dessutom förändrats med tiden för att kunna uppfylla nya krav. Byggnaden har därför mycket att berätta.

Stor naturpark

För mig som Mölndalsbo har Wendelsberg alltifrån min barndom varit ett uppskattat utflyktsmål. Wendelsberg ligger i Mölnlycke (Råda socken), och numera finns utmärkta cykelvägar mellan Mölndal och Mölnlycke. De går mycket naturskönt utefter Stensjön och Rådasjön. När man kommer till Wendelsberg, har man dels själva palatset, då kallat villa, nu slott, dels den väldiga naturparken runtomkring. Här finns stora strövområden. Bruno Wendel, som ägde Mölnlycke fabriker, anlade denna park 1865-1870. Här finns alla sorters lövträd, framför allt bokar. Detta är ett lugnt och fridfullt område med stora skönhetsvärden.

Vägledning för besökare

Wendelsbergs huvudbyggnad före ombyggnaden. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.
Wendelsbergs huvudbyggnad före ombyggnaden. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.

Alltsedan 1908 är Wendelsberg folkhögskola för nykterhetsrörelsen. Huvudman är IOGT-NTO. Huset inrymmer dessutom en expedition, som är turistbyrå och reception för vandrarhemmet. (Man kan hyra rum i elevhemmet bredvid.) Man får gärna gå in i huset och beundra den praktfulla inredningen. Hörsalen hör till Västsveriges ståtligaste och stilfullaste samlingsrum. Den är väl värd ett besök. Däremot har ännu så länge inte guidade rundvandringar för allmänheten anordnats. Numera finns emellertid en vägledning, som man kan ta med sig vid besök på platsen. Råda Hembygdsförening har ägnat sin årsskrift för 2016 åt detta ämne: Råda Hembygdsförening 2016: Tema Wendelsberg (2016, 54 sidor, av dem 38 om Wendelsberg.) Den berikar på många sätt ett besök på Wendelsberg.

Sven Östberg – en framstående berättare

Wendelsberg i våra dagar. År 1932-1934 byggdes palatset om. Man höjde taket och inredde elevrum i vindsvåningen. Foto: Lars Gahrn.
Wendelsberg i våra dagar. År 1932-1934 byggdes palatset om. Man höjde taket och inredde elevrum i vindsvåningen. Foto: Lars Gahrn.

Huvudförfattare är Sven Östberg, som är född och uppvuxen i Mölnlycke. Han har – liksom fadern – arbetat som lärare på Wendelsberg och blev så småningom även rektor. Han kan ämnet i grund och behärskar även den svåra konsten att berätta fängslande. Redogörelsen är sakrik, lagom utförlig och skriven med glimten i ögat. Man har verkligen inte tråkigt i Sven Östbergs sällskap. Tvärtom lockas man hela tiden att läsa vidare till nästa avsnitt. Hela tiden får man matnyttiga upplysningar. Även den, som känner Wendelsberg väl, får hela tiden lära sig nytt. Wendelsberg hör till de anläggningar, som gör ett starkt intryck på besökarna och ger bestående minnen. Sådana anläggningar vill man veta mer om. Wendelsbergs park liksom Råda säteris engelska park vore väl värda en utförlig skildring av biologer, geologer, ornitologer, botaniker och andra. Föreliggande skildring är till största delen historisk och kulturhistorisk och som sådan utmärkt.

Stora skador

I hörsalen finns flera vackra reliefer, bland andra denna, som visar teologin, en kvinna med en bok (sannolikt bibeln) under armen och den helige Andes låga över huvudet.
I hörsalen finns flera vackra reliefer, bland andra denna, som visar teologin, en kvinna med en bok (sannolikt bibeln) under armen och den helige Andes låga över huvudet.

Huset är en mycket stor timmerbyggnad, klädd med liggande plankor. Av ”estetiska skäl” var stuprören inbyggda i husknutarna. Liggande panel samt inbyggda stuprör kan bara betyda en sak: vattenskador och röta. Byggnaden hade sina brister. Detta stora hus skulle vidare värmas genom ett varmluftssystem. Som bekant brukar inte heller sådana fungera tillfredställande. Folkhögskolan har haft stora bekymmer med fastighetsunderhåll under årens lopp. Statyer och reliefer tillverkades av konstmaterial, som har en benägenhet att vittra bort. Jag har själv sett en trädgårdsurna i upplösning. Man hade funnit den någonstans och ställt upp den utanför stallet. Nu är den borta. På Nääs slott förvaras utomhusstatyerna numera i slottets källare, alla mer eller mindre skadade. På detta sätt har många trädgårds- och parkanläggningar från 1800-talet förlorat mycket av sin utsmyckning. När man i framtiden på allvar börjar restaurera 1800-talets trädgårdar, blir man tvungen att gjuta om många statyer och tillverka dem i beständigare material.

Sjöjungfrun Lorelei fanns bland statyerna

På grindstolparna fanns två örnar. Nu är bara den ena kvar.
På grindstolparna fanns två örnar. Nu är bara den ena kvar.

Nedanför Wendelsberg finns Svandammen, en av sju dammar i parken. Över den reser sig en hög klippa. Uppepå den fanns – berättar Sven Östberg – en staty av Lorelei, den kända sjöjungfrun, som sitter på en klippa vid floden Rhen och lockar sjöfarare i fördärvet. Fullt så farlig kan sjöjungfrun i Wendelsbergsparken inte ha varit, men hur som helst är hon nu borta. Uppe på klippan finns stengrunden, som bar upp statyn, ännu kvar. Den har förbryllat mig, men Sven Östberg gav mig svaret på mina frågor. Visst skulle det vara trevligt, om vi fick Lorelei tillbaka! Anläggningen är icke fullständig utan henne. Icke helt oväntat var mannen bakom slott och park, nämligen Bruno Wendel, tysk, närmare bestämt sachsare. Det kan man ana redan vid grindarna. På grindstolparna stod två örnar. (Nu är den ena tyvärr stulen och efterlyses härmed.) Örnen är som bekant sinnebilden för det tyska riket.

Mycket sprit i källaren

Sven Östberg går igenom Bruno Wendels bouppteckning, som upptar 2753 flaskor vin, 15 buteljer champagne, 6 flaskor rom, 1 ½ flaska konjak, 1 flaska arrak, 4 flaskor sädesbrännvin och 28 flaskor hallonsaft. I nykterhetens blivande högborg var det med andra ord klent beställt med nykterheten på Wendels tid. Detta gäller 1893. När nykterhetsrörelsen tog över 1908 återstod endast tomflaskor, som avyttrades med god förtjänst. Dock återstod även 28 oöppnade flaskor med hallonsaft. Efter alla dessa år kom äntligen nya ägare, som intresserade sig för hallonsaft. Det var på tiden (och i tiden).

Läs vidare

För den som vill fördjupa sig i ämnet finns ett och annat att läsa. Här kommer de skildringar, som jag känner till:

Waldemar Hallin, Wendelsbergs Folkhögskola, kapitel i: Rådaboken, redaktör Hjalmar Pehrsson, Gbg 1945 (s. 36-41). Hallin arbetade som lärare vid folkhögskolan och blev senare rektor. Han kan därför meddela många värdefulla uppgifter.

W-NTO, Redigering och text: Lars Esaiasson, Layout och teckningar: Sture Josefson, Prologen författad av Herger Karlberg, Vinjetterna tecknade av Inger Karlberg, Foto av nybyggnaden: Jan Olsson, 1965. (Denna skrift innehåller 39 opaginerade sidor med främst värdefulla bilder men även text om Wendelsberg.)

Dan Korn, ”Bruno Wendel”, ”Hemma hos Wendels” och ”Wendelsbergs folkhögskola grundas”, kapitel i: Dan Korn, Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983, s. 31-38 och 102-113. Utmärkta bilder och värdefulla sakuppgifter.

Erik W. Gatenheim, Wendelberg, kapitel i: Gatenheim, Råda – bygd, socken, kommun, 1984, 184-189. Även Gatenheim hade som folkhögskolelärare stor sakkunskap. Hans skildring innehåller många uppgifter av värde.

Lars Gahrn, Artikelserie om Wendelsbergs inre utsmyckning, i: Mölndals-Posten 20/9, 27/9, 11/10 och 18/10 2000 samt 3/1 2001.

Ulf Erixon, Wendelberg och dess park, kapitel i: Erixon, Mölnlycke Fabriker – ett stycke svensk industrihistoria, 2003, s. 102-11, även 78-79. En mycket utförlig och värdefull krönika.

Åke Magnusson, Oskar Lundgrens väg och Parkvägen, avsnitt i: Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 103 och 104.

Beverley Jollands och Paul Fischer, 100 klassiska sevärdheter: En monumental jordenruntresa, utan tryckår. (På sidorna 108-109 behandlas Loreleiklippan i Rhendalen.)

Ovanstående litteraturförteckning är icke – som någon skulle kunna tro – dåligt korrekturläst. Namnet har nämligen två former: Wendelberg och Wendelsberg. Familjen Wendel använde formen Wendelberg, men senare har formen Wendelsberg slagit igenom. I litteraturen förekommer bägge formerna, men Wendelsberg överensstämmer med svenska språkvanor och bör föredras.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Båtsman Börje Ankare återvänder

Båtsmännen var många i våra socknar. I stället för att utrusta soldater eller ryttare skulle folket i våra bygder utrusta båtsmän till Kungliga Flottan under indelningsverkets dagar, alltså fram till 1901. Gamla båtsmansnamn som Slätt, Yhr och Netterblad förekommer ännu som efternamn.

Westgiötha Gustavianer levandegör historien

Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.
Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.

Indelningsverket ligger nu mer än ett århundrade tillbaka i tiden, men på Råda Hembygdsförenings höstmöte onsdagen den 21 oktober 2015 fick medlemmarna icke desto mindre se en livs levande båtsman på väg till Karlskrona, nämligen båtsman Börje Ankare från Båtsmanstorpet i Råda. Torpet låg i Råda, men båtsmannen var gemensam för Hyltan, Lahall, Kullbäckstorp och Pixbo i Råda, Gunnebo i Fässberg och Tulebo Nordgård i Kållered. Båtsmannen Börje Ankare har givetvis samlats till sina fäder mycket långt tillbaka i tiden, men Christer Johansson, en av de ledande krafterna inom föreningen Westgiötha Gustavianer, håller föredrag om båtsmännen och klär sig då i sjömanskläder. Hans förening åskådliggör historien på många sätt, bland annat därigenom att medlemmarna syr upp klädesplagg från den tiden. Iklädda tidstypiska kläder exercerar man, dansar man eller lever man lägerliv ungefär så som det kan ha gått till under flydda tider.

Byxor av segelduk

Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.
Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.

Christer Johansson hade mycket att berätta och många bilder att visa. Åhörarna följde noga med, men frågan är om inte hans kläder tilldrog sig störst intresse. Efteråt kom damerna fram och ställde frågor. Några kände på tygerna. Långbyxor kom att bli utmärkande för båtsmännens klädsel. I våra dagar går ju alla – även damerna – klädda i långbyxor, men då var knäbyxor det vanliga. Båtsmännens byxor var sydda av buldanstyg eller med andra ord segelduk. Christer Johansson berättade, att han hade sytt byxorna själv. Därmed steg han ytterligare några grader i damernas aktning. ”Man får en helt annan känsla för ett plagg, om man klipper till delarna själv och själv syr plagget”, berättade Christer Johansson. Även detta är alltså ett sätt att leva sig in i historien. Att få tag i buldanstyg i våra dagar hör inte till de lättaste uppgifterna, men gustavianerna har gott spårsinne. De hade upptäckt att försvarsmaktens gamla madrasser är sydda av segelduk. Alltså förvärvade man några sådana och började sy sjömansbyxor av dem.

Varma kläder

Christer Johanssons skjorta består av lintyg. Jackan är dubbelknäppt och består av vadmalstyg. Han gick omkring utan att ha en enda knapp ordentligt knäppt. När jag skulle fotografera honom, bad jag honom att knäppa alla knapparna. (Att gå med oknäppta knappar räknas som en dödssynd inom Kungliga Flottan.) ”Nej, det kan jag inte, då dör jag av värmen”, svarade Christer Johansson. Vadmalstyg värmer, och det var skönt att höra att forna dagars båtsmän hade värmande plagg. Han tog snart av sig sin varma rock. Till båtsmansdräkten hörde en sydd mössa. Även den var varm och åkte snart av huvudet inne i det varma Hulebäcksgymnasiet.

”Kalven” och vapnen

 Båtsmän och soldater hade väskor, som hängde i ett band på axeln. De var tillverkade av kalvskinn med håret kvar, för att väskan skulle avleda regnvattnet så bra som möjligt. Väskan kallades för enkelhetens skull för ”kalven”. Klädesplaggen användes länge och de slets helt enkelt ut. När de var gamla och slitna, användes de som ”släpkläder”, det vill säga arbetskläder för grovarbete ute på åker och äng eller inne i fähuset. Christer Johansson hade också med sig vapen: en musköt och två värjor. Även dessa blev mycket beundrade. Man fick vara med om ett möte med en båtsman från gamla tider.

Resan till Västindien

Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.
Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.

I sin ungdom brukade båtsmän eller blivande båtsmän göra långresor till sjöss för att skaffa sig erfarenhet av sjölivet, så att de kunde få båtsmänstjänst. Även soldater kunde få göra långresor. År 1794 skickade Göteborgs garnisonsregemente iväg 24 stycken soldater till Sveriges koloni i Västindien, Saint-Barthélemy. Man valde ut de värsta knektarna, som man helst ville bli av med. De skickades iväg med jakten Activité, som långt om länge kom fram. Inom några år var alla knektarna lika fullt döda på grund av dryckenskap och liderlighet. Westgiötha Gustavianer vill levandegöra minnet av Göteborgs yngre garnisonsregemente. Några pojkar och flickor från föreningen gjorde en resa till Saint-Barthélemy. De hade inte tålamod och tid att göra som sina föregångare. De åkte inte båt. De flög till Saint-Barthélemy. Deras vadmalsuniformer var dock alltför varma för Västindien. Därför hade de sjömansbyxor av ”buldanstyg” här i Västindien.

Svensktiden – en bra tid

Resan till Västindien var på många sätt en stor upplevelse. Gustavianerna från Västsverige blev mottagna med öppna famnen i Västindien. För invånarna på Saint-Barthélemy var svensktiden en bra tid. De liderliga och supiga garnisonssoldaterna från Göteborg tycks man inte ha hängt upp sig på. (Detta leverne var mycket vanligt i Västindien.) Mer än 130 år senare är knektarna hur som helst glömda. Någon stor koloni var detta emellertid inte. Gustaf III fick den av Frankrikes konung. Gustaf III hade velat ha en stor ö med stora sockerplantager, men han måste nöja sig med denna klippö utan plantager och utan vattenkällor. Gustaf III:s gengåva var inte heller den särskilt furstlig. Fransmännen fick ett sumpigt och låglänt strandområde i Göteborg. Kasinot ligger nu på denna tomt, som förr kallades ”Franska tomten”.

Program för hela Västsverige

Härens uniformer skiftade från regemente till regemente, men båtsmännens klädsel var ungefär densamma över hela riket. Så här såg båtsmännen ut i Mölndal, Kållered, Lindome, Råda och så vidare. Westgiötha Gustavianer har med andra ord ett båtsmansprogram, som kan användas över hela Västsverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Råda säteri – en rik historia

Råda säteri är rent arkitektoniskt ett mästerverk. Jag har ofta beundrat arkitektens förmåga att åstadkomma stor och stark verkan med små och enkla medel. Mannen bakom verket är en av de största inom europeisk arkitekturhistoria: sir William Chambers, född i Lilla London (eller rättare sagt i Göteborg) men huvudsakligen verksam inom London och övriga Storbritannien.

Studiecirkel arbetar

Huvudbyggnaden gör ett starkt intryck med små och enkla medel. Foto: Lars Gahrn.
Huvudbyggnaden gör ett starkt intryck med små och enkla medel. Foto: Lars Gahrn.

Åsynen av huvudbyggnaden är både betagande och ståtlig, där herrgården reser sig på en terrass ovan Rådasjöns vatten. Anläggningen är både stram och välkomnande, när man kommer farande i allén från landsidan. Redan 1772 stod huvudbyggnaden färdig, men egendomens historia går längre tillbaka än så. Den förlorar sig i medeltiden. Om Råda säteri finns mycket att säga. Det finns mycket att forska om. Råda hembygdsförening har förstått, att det är angeläget att dokumentera den rika historia, som har utspelat sig i mannaminne, och att det brådskar med den saken.

Man har bildat en studiecirkel för detta ämne. Mycket både nytt och gammalt har framkommit under cirkelns sammankomster 2015. Följden blev att hembygdsföreningen beslöt att ägna sin årsskrift åt säteriet. Denna värdefulla skrift var färdig samma höst: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2015: Tema Råda säteri (Skara 2015, 58 sidor, av vilka 43 handlar om säteriet). Säteriet har även en vänförening, Råda Säteri Värnare, som är med i detta arbete.

Kammarherre Lagerberg lyfte fram säteriet

Bagarstugan är gammal och skulle vara värd en byggnadshistorisk undersökning.
Bagarstugan är gammal och skulle vara värd en byggnadshistorisk undersökning.

Skriften ger en allsidig belysning av säteriets historia och kan användas som turisthandledning vid besök på egendomen. Agneta Steffen bidrar med en saklig och samlad översikt över säteriets historia. Hon visar ofta runt för både sällskap och allmänhet och är en kunnig och väl påläst ciceron, som uttrycker sig väl även i skrift.

Råda säteri hade mycket väl kunnat tillhöra Sveriges många bortglömda slott och herresäten, om inte kammarherre Magnus Lagerberg hade varit ägare mellan 1880 och 1897. Han gjorde en enastående insats för att lyfta fram egendomen och dess historia. Själv åstadkom han ett av de mest lysande kapitlen i säteriets historia. Under forskningar i västsvensk historia har jag gång på gång beundrat denne museimans stora insatser för västsvenskt kulturliv och hans skicklighet att torgföra det som redan fanns. Jag har skrivit ett avsnitt om denne framstående kulturarbetare.

En kyrkogrund

Visst är folk intresserade av säteriet, men de frågar mest om ruinen, som ligger ute på halvön ”Labbera”. Samtida uppgifter saknas helt om denna romantiska ruin, byggd som ruin och ingenting annat. I brist på kunskap har man fantiserat om att ruinen skulle ha varit än det ena, än det andra, men grundplanen visar, att detta är en kyrkogrund och ingenting annat. Jag har skrivit en artikel om denna anläggning, där man allt som oftast kan finna mig på besök.

Värdefulla ekonomibyggnader

Magasinen är ett slags västsvenska härbren, mycket gamla och sällsynta. Själv har jag ännu inte sett något liknande på andra håll.
Magasinen är ett slags västsvenska härbren, mycket gamla och sällsynta. Själv har jag ännu inte sett något liknande på andra håll.

De flesta herrgårdar har ett välbevarat boningshus för herrskapet, men hur är det med alla andra byggnader, som hörde till en större gårdsanläggning? De har ofta brunnit, rivits eller helt byggts om. Här på Råda säteri finns dock även arbetarbostäderna, ladugården, magasinen, bagarstugan, dagsverksstugan, dasset och vagnslidret bevarade i så gott som ursprungligt skick. Detta är en helhetsmiljö av mycket stort värde. Det är mycket ovanligt, att så mycket finns bevarat, och att det är bevarat i så gott och ofördärvat skick. Här är helheten bevarad, och man har all anledning att önska, att Härryda kommun även fortsättningsvis vårdar denna klenod lika väl som hittills.

Gustaf Ekman – en stor vetenskapsman

Ann-Margreth Wiberg bidrar med en välillustrerad, översiktlig och klargörande artikel med minst en bild på varje byggnad. Alla de väsentligaste uppgifterna finns med, sammanfattade med få ord. Tack vare denna utmärkta översikt lämpar sig årsskriften som turisthandledning. År 1901 köptes säteriet av filosofie doktor Gustaf Ekman, en framstående vetenskapsman och industriman. Han är ett stort namn i Rådas historia och skulle ha varit ett mycket större, om vi bara hade vetat mer om honom. Memoarer och levnadsteckning saknas tyvärr. En av hans sentida ättlingar är Thomas Sidenbladh, som bidrar med en artikel om släkten Ekman och Råda säteri. Han har själv bott på där på somrarna och har därför mycket mer att berätta. Det vore önskvärt, att han skrev en mycket utförligare skildring i annat sammanhang.

Gårdsskötseln skildras

Den u-formade ladugården eller stallet är omväxlande i sin utformning.
Den u-formade ladugården eller stallet är omväxlande i sin utformning.

Ingvar Bragd är hembygdsföreningens ordförande och växte upp på säteriet, där hans far var trädgårdsmästare. Han skriver om gårdens skötsel. Skildringen är mycket värdefull och ganska ovanlig. Det mesta, som har skrivits om Sveriges slott och herresäten, handlar om herrskapen och deras boningar. Här får vi intressanta inblickar i lantbruket och skogsbruket. Man har all anledning att önska, att Ingvar Bragd återvänder med en utförligare skildring. Han borde kunna författa minst 50-60 sidor i ämnet. Redan om 20-30 år kommer inte en enda detalj att kännas överflödig.

Läs vidare

Ett och annat har tidigare skrivits om Råda säteri. Det viktigaste arbetet är: Ulf Erixon, Råda uti Askims härad, 2004 (240 rikt illustrerade sidor). Erik W. Gatenheim har skrivit ett utförligt kapitel om Råda säteri i sin bok: Råda – bygd, socken, kommun, 1984. Dan Korn har skrivit två kapitel om säteriet och dess ägare, nämligen ”Familjen Törngren och Råda säteri” samt ”Herrgårdsliv kring Rådasjön på 1880- och 90-talen”, i sin krönika: Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983. Mycket har gjorts, och mycket återstår att göra. Råda hembygdsförenings årsskrift är ett värdefullt bidrag som ger mersmak.

Klicka här för denna artikel som pdf