Göken satt och ruvade i någon trädkrona och lät inte höra av sig, men Mölnlycke Blåsorkester var vaken och hade infunnit sig till gökottan på Kristi Himmelfärdsdag 2019. Mellan 25 och 30 musiker stod vid sidan av den runda dammen i Råda säteris trädgård.
50 år i blåsorkestern
Himlen var grå. Dessutom var det blåsigt, kyligt och rått, men trots allt kom inte något regn, och gökottan kunde genomföras. Blåsorkestens konsert avkortades emellertid med några musikstycken. Jenny Björkqvist dirigerade denna morgon, som inleddes med Kungliga Södermanlands Regementes marsch. Den är bra, om man vill pigga upp en samling åhörare. Denna morgon behövdes den bättre än någonsin. ’’O hur härligt majsol ler’’ skall givetvis vara med, fastän majsolen denna morgon tyvärr lyste enbart med sin frånvaro. ’’Sköna maj, välkommen’’ är ett annat obligatoriskt slagnummer. Till den nyare repertoaren hör ”Edenstrand” av Jerker Johansson. Den komponerades för att hedra Åke Edenstrand, ett levande lexikon rörande militärmusiken. Därefter var det dags för det mest obligatoriska av alla obligatoriska musikstycken under en gökotta, nämligen gökvalsen. Jenny Björkqvist passade på att före denna låt hedra Gösta Emelius, som firade 50 år i blåsorkestern. När han började spela, lär man ännu ha burit kortbyxor. Hamnar man i blåsorkestern, blir man lätt kvar där så länge hälsa och krafter står bi.
Jerker igen
Jenny Björkqvist under den kalla gökottan.
Roger Nordman, kommunfullmäktige ordförande, skulle hålla vårtalet, men med tanke på vädret kortade man av sitt tal till minsta möjliga. Han erinrade dock om att Härryda kommun nu satsar mycket på Råda säteri. Kaféet är redan igång, och restaurangen skall också öppna på nytt. I år firar gökottan 40 år här på säteriet. Mölnlycke Blåsorkester har hållit igång sedan 1888. Nordman var mycket glad över att kommunen har denna orkester. Det var synd att Nordman kortade av sitt tal. Han kan tala, och han har alltid något att säga. I snålblåsten och kylan var det dock klokt gjort. Vi hoppas, att han får fler tillfällen att komma till tals. Efter vårtalet spelade musikkåren ’’Sol över Hälsö’’, skriven av samme Jerker Johansson för att hedra en annan framstående gestalt inom blåsmusiken, nämligen Åke Edefors, som bodde på Hälsö. Han blev känd som musiklärare i Mölndal och dirigent för Mölndals stadsmusikkår (som bytte namn till Göteborgs musikkår). ’’Sol över Hälsö’’ är ett av Mölnlycke blåsorkesters favoritstycken. Musiken ljuder milt och närmast smeksamt. Därefter följde ’’Bruremarsj’’ (norsk brudmarsch) och Kungliga Vaxholms Kustartilleriregementes marsch.
Vatten orsakade missljud
Dan van Ginhoven under midsommarfirandet i Wendelsbergsparken 2018.
Utomhuskonserter är vanskliga att genomföra. Konferencierer brukar säga, att musikerna är aktsamma om sina dyrbara instrument. Efteråt frågade jag Dan van Ginhoven, hur det förhöll sig med detta? Instrumenten tar inte skada av fukt, svarade han. När man blåser, kommer mycket fukt genom andedräkten in i instrumenten. Då regnet kommer, kan vatten däremot lägga sig över instrumentens ventiler, så att tonerna kan låta annorlunda än vad de brukar göra. Träblåsarna är känsligare än i mässinginstrumenten. Musikerna vill inte ha missljud, och därför avbryts konserten ofta, då regndropparna börja falla tätt.
En tapper insats
Lyckligtvis behövde denna friluftskonsert inte avbrytas. De glada tonerna behövdes mer än väl i blåsten och morgonkylan. Morgonen därpå skickade jag över mina fotografier och tackade för musiken med några verser:
’’Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm.’’
Och ni stod kvar vid dammen och ena trädets stam.
Ni spelade så vackert, fast där var vått och kallt.
Ni spelade med glädje. Jag tackar er för allt.
”Giftmördare satte eld på buss i Lindome.” Denna eller liknande rubriker hade man kunnat läsa i tidningarna år 1923, om händelsen hade varit sann. Lyckligtvis inträffade denna hemska händelse enbart i en detektivroman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Författarinnan är väl påläst, och för säkerhets skull påpekar hon att försöket att giftmörda nobelpristagaren Albert Einstein liksom bussbranden i Lindome är uppdiktade.
En stor utställning
Omslaget till Marie Hermansons rafflande detektivhistoria, som utspelar sig på Göteborgsutställningen 1923 men även i våra trakter.
Dessa uppdiktade händelser förhöjer dock spänningen och ger boken en dramatisk höjdpunkt. Romanen har skrivits av Marie Hermanson och heter ”Den stora utställningen” (Albert Bonniers Förlag, 2018). Ja, utställningen var verkligen en stor satsning, som gång på gång låter tala om sig även idag, fastän snart ett århundrade har förflutit sedan dess avslutning. Utställningen var en stor satsning, som vi har glädje av ännu idag. Till utställningen tillkom Liseberg, Naturhistoriska museet, Konstmuseet, Slottsskogsvallen och mycket annat. Även romanen har blivit en stor framgång. Boken är ett samtalsämne bland bokläsare, och till sist kom även jag att läsa den, fastän detta egentligen inte var meningen. (Ove Svensson hade vänligheten att låna ut denna deckare till mig.)
Föreläsning på Liseberg
Nobelpristagare skall som bekant hålla en Nobelföreläsning. Albert Einstein höll sin föreläsning på Liseberg, av alla otänkbara ställen i världen. Hans relativitetsteori är inte så nöjsam, att den hör hemma på ett nöjesfält. Dessutom var den obegriplig för göteborgarna, om man frånräknar några Chalmers-professorer och andra lärda. Till dessa lärda hörde filosofie doktor Gustaf Ekman, som hade ett mindre palats vid Södra Hamngatan. Där fick Einstein bo under sitt besök i Göteborg. Ekman ägde även Råda säteri vid Rådasjön, och dit bjöd han sin gäst en dag. Einstein har alltså vistats också i våra trakter. Alla såg dock inte den framstående fysikerns besök och föreläsning som glädjande tilldragelser. Einstein hade många kritiker, framför allt hemma i Tyskland, men även här i Sverige. Dessutom var antisemitismen på frammarsch, och Einstein blev utsatt för denna rasism.
Försök till giftmord
Marie Hermanson har skrivit en fängslande roman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Foto: Emelie Asplund.
En av hans motståndare hemma i Tyskland var nazisten Paul Weyland. Han var kritisk inte bara mot Einstein utan även mot Hitler. Följden blev att Weyland trots sin nazistiska övertygelse hamnade i koncentrationsläger. Dessförinnan hade han lett kampanjen mot Einstein 1920. År 1923 besökte Weyland Stockholm. När Einstein samma år skulle hålla sin Nobelföreläsning på Liseberg (av alla ställen) höll han den två dagar efter utsatt tid. Med hjälp av Weylands besök i Sverige och den försenade föreläsningen spinner Marie Hermanson en välfunnen intrig. Weyland och hans folk hade försökt mörda Einstein. När den store fysikern åkte tåg till Göteborg, hade en av hans fiender försökt att knuffa ut honom genom en vagnsdörr. Einstein steg av i Frillesås för att undkomma sin fiende, som var kvar på tåget. Två dagar senare anlände han till Göteborg. Weyland hade tagit tillfällig anställning som servitör vid välkomstbanketten till Einsteins ära. Han serverade Einstein och hade hällt gift över Einsteins portion. Hur skulle Einstein klara denna förgiftning? Framför allt frågar man sig hur Lindomebussen kommer in i denna rafflande historia, men i likhet med alla följetongsförfattare slutar jag veckans avsnitt, när det är som mest spännande. Fortsättning följer.
Mölnlycke Blåsorkester imponerar på publiken redan innan den börjar spela. Oj, tänker man, vad många musiker! (Jag räknade till 23, och därtill kommer dirigenten.) Alla hade infunnit sig i god tid och satt där i lugn förbidan, när vi åhörare strömmade till. Orkestern utstrålade lugn och samling.
Gökarna hördes
Jag skriver om gökottan på Råda säteri, Kristi Himmelsfärdsdag, torsdagen den 25 maj 2017. Detta var en varm och solig vårdag av angenämaste slag. Antagligen hade gökarna samma uppfattning, ty när jag cyklade på gcm-vägen genom Rådasjöns strandvegetation i Pixbo, hördes gökens läten från flera håll. Även senare, under själva konserten, hördes göken under ett uppehåll mellan två musikstycken. Det var en östergök eller ”tröstergök” som hördes.
Marschmusik – blåsorkestrarnas musik
Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.
Ännu 2017 lever vi i ett utpräglat manssamhälle, men detta gäller inte Mölnlycke Blåsorkester. Orkesterns båda dirigenter är kvinnor, Jenny Björkqvist och Christina Lundin, som växlade om under konserten. Klockan var åtta, och kanske var vi åhörare något morgontrötta. Blåsorkestern hade förutsett morgonstämningen och började mycket lämpligt med en uppiggande marsch: Kungliga Södermanlands regementes marsch. En marsch var en bra upptakt till en livgivande vårdag. Marschmusiken är blåsorkestrarnas musik framför andra. Man satte ihop blåsorkestrar, därför att blåsinstrument hördes bäst under akustiskt mest ogynnsamma förhållanden, det vill säga utomhus. Blåsorkestrarna skulle spela marschmusik för att pigga upp tågande soldater. Då var det viktigt, att musiken hördes, samt att den var rask och glättig.
Vårmusik
Kristi Himmelsfärdsdag 2017 var en strålande vårdag på Råda säteri. Givetvis skulle vårmusik spelas. Efter marschen följde ”O, hur härligt majsol ler” och ”Sköna maj, välkommen”. Därefter kom ett potpurri av melodier, som har använts av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Sedan nämndes Dag Wirén. Jag förväntade mig hans Marcia, som har arrangerats för blåsorkester av Lennart Hillman, men vi fick höra ett annat musikstycke av Wirén. Dan van Ginhoven berättade både sakkunnigt och trevligt om den musik, som vi fick höra.
Positiva förändringar
Christina Lundin, dirigent och musiker.
Vårtalet hölls av Robert Säll, som driver Råda säteri. Våren är en tid av förändring, framhöll Robert Säll, en tid av positiv förändring. Även Råda säteri har genomgått en positiv förändring. Robert Säll kom till Råda säteri 2007 och tog över 2008 med uppgift att driva restaurangen, men han vidgade uppgiften till att göra säteriet till ett besöksmål för alla, som vill njuta av natur och kulturbyggnader. Det är viktigt att bry sig om och engagera sig för en så värdefull anläggning som säteriet. Tillsammans med Agneta Steffen bildade han Råda Säteri Värnare, som har gjort en viktig insats med visningar och annan kunskapsförmedling. Säll lyckades få trädgårdsmästare Gerben till Råda. Hans plantskola och växtförsäljning är mycket uppskattade. Med tiden har Gerben kommit att arbeta på uppdrag av kommunen, men från början var det inte så.
Råda är till för alla
Robert Säll håller högtidstalet.
Trädgårdsutbildning med ett femtiotal elever bedrivs på Råda sedan ungefär ett halvår tillbaka. Nu, tio år efter Sälls tillträde, är alla byggnader på säteriet använda, och ett nybyggt kafferosteri har tagits i bruk. Här rostas kaffebönor med hjälp av biogas. Robert Säll hade dock samtidigt ett nedslående besked: Efter tio år på Råda skall han lämna säteriet för att bli lantbrukare. (Efteråt beklagade han sig över, att han inte på länge hade haft tid att läsa en bok, och att han inte hann läsa, endast skumma, mina bloggartiklar. Jag hoppas verkligen, att jag inte bör räknas som medskyldig till hans uppbrott från Råda!) Robert Säll såg dock Rådas framtid an med tillförsikt. Kommunen engagerar sig nu mer för säteriet, och besökarna strömmar till. Han var glad över, att gökotta firas på säteriet, och att han kunde räkna in ungefär 150 åhörare på konserten. Råda skall inkludera alla. Förutsättningarna är de bästa, avslutade Säll sitt kraftfulla anförande.
Välspelande orkester
Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.
Därefter var det dags för Mölnlycke Blåsorkester att spela andra halvlek. Musikerna är väl samspelta och spelar mjukt och melodiskt under bästa ledning. Vi fick höra Gökvalsen och ett potpurri av ”När Häggen står i blom” och ”Sommarnatt”, bägge arrangerade av Olle Jönbrink. I det ena fallet hette kompositören Don Pelosi och i det andra Schrader. Därefter följde ”Sol över Hälsö” av Jerker Johansson till minne av Åke Edefors, som bodde på Hälsö och spelade en bemärkt roll i Göteborgs och Mölndals musikliv. Sedan kom ”Visa vid vindens ängar” och som avslutning Fallskärmsjägarmarsch. Tack för den avslutningen! Det kändes svårt att gå ifrån säteriet. Jag strövade runt där en stund. Därefter var tiden inne för gudstjänst, som hölls i Råda församlingshem. Tack vare en glasvägg kunde man se ekbacken utanför, där ekarna stod i sin ljusaste grönska. Just därför hade man denna dag valt att fira gudstjänst i församlingshemmet. När gudstjänsten var slut, hade jag fortfarande svårt att lämna Råda. Jag cyklade därför bort till Wendelsberg. Där anordnades familjedag. Huset var öppet, och vem kan säga nej till möjligheten att ströva omkring i dessa vackra gemak? Råda och Mölnlycke har mycket, som man gärna ser gång efter gång.
You have a lot of reasons to visit Råda säteri, a wellknown manor next to Gothenburg. The corps de logis was built in 1772 during the reign of king Gustaf III (king of Sweden 1771-1792). It is characterized by the so called gustavian style (neoclassical style), the most renowned and appreciated architectonical style of old Sweden. The corps de logis shows sublime simplicity and simple sublimity. The manor has two fronts, one against the alley for visitors and guests coming in waggons or on horseback, one against Lake Rådasjön for visitors and guests (especially the family John Hall) coming in boat from the southern side of Lake Rådasjön.
A famous architect
The front against Lake Rådasjön.
The architect is world famous: sir William Chambers (1726-1796), buried in Westminster Abbey in London. He was born in Gothenburg, a member of one of the many Swedish families with British origin. He emigrated to Great Britain and became one of the most renowned and appreciated architects in his new country. The manors Råda and Partille slott are drawn by sir William Chambers. They are his only works in his old native country.
The English garden
Sir William Chambers has drawn a lot of English gardens. In fact he introduced the English style of gardens. He drew the garden of Råda säteri, too. It is situated in the slope between the corps de logis and Lake Rådasjön. The manor has an English garden, namely the peninsula “Labbera”, in old times called Råda Näs. Here a romantic ruin was built. It is supposed to be the ruin of a church with its towers to the west and the altar, a great flat stone, to the east. Here to the east an apsis was built. In the ruin you can see a flat stone with a hexameter verse in latin: Sic redit in nihilum quod fuit ante nihil. (In this way that, which already before was nothing, becomes nothing again.) The inscription thus tells us that the ruin has never been anything other than a ruin. Time and vandals have broken down the ruin, and this evolution was foreseen by the author of the inscription. The stone of the inscription is broken, and perhaps it was broken even originally. The English garden of Råda säteri has a lot of oaks and beechs and a lot of paths for wanderers.
Many interesting buildings
A manor of old times was rather a village, and here at Råda you have almost all buildings preserved. Some of them are older than the corps de logis, and some are younger. Here you have the wings, the old magazines, the barn, the stable, the buildings for the gardeners and other employees. Here almost the entire milieu of the manor is preserved, not only some buildings.
Renowned owners
The corps de logis contains memories from the owners, some of them very famous. Martina von Schwerin (1789-1875) was a friend, correspondent and admirer of great Swedish authors, especially Esaias Tegnér. Chamberlain Magnus Lagerberg (1844-1920) was chief of the museum of Gothenburg. Thanks to his leadership the museums of Gothenburg experienced their first golden age. With magnificent hospitality he welcomed all sorts of guests at Råda. With lavish generosity he gave contributions to all sorts of culture. Another very wellknown owner is Gustav Ekman (1852-1930), chemist and industrialist, friend of Albert Einstein (who visited the manor).
A restaurant
The ruin in the peninsula Labbera. Old photograph.
The corps de logis is today a restaurant, well known for good cooking, beautiful saloons and wonderful surroundings. In springtime Wood anemones form enormous carpets. Then you can see countless photographers, fascinated by the innumerable white flowers.
Literature
Ulf Erixon, Råda uti Askims härad, 2004 (240 pages and many illustrations).
Dan Korn, Familjen Törngren och Råda säteri, Herrgårdsliv kring Rådasjön på 1880- och 90-talen, two chapters in the chronicle: Dan Korn, Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983.
Erik W. Gatenheim, Råda säteri, a chapter in the chronicle: Erik W. Gatenheim, Råda – bygd, socken, kommun, 1984.
En kungaborg med tinnar, torn och ringmurar håller på att uppföras i Dotorp, Torsby församling inom Kungälvs kommun. De flesta riddarborgar är borta, och i de flesta fall finns knappt grundmurarna kvar. Vill man se medeltida borgar, bör man bygga upp dem i efterhand.
Sentida borgbyggen vanliga
Borgporten. Foto: Lars Gahrn.
Borgbyggande förekom både här och var i Tyskland under senare hälften av 1800-talet. Den mest kände borgbyggaren är konung Ludvig II av Bayern. Hans samtida var mycket bekymrade över de stora utgifterna, men i våra dagar är Bayerns turistmyndigheter mycket lyckliga över konung Ludvigs medeltidsborgar, som drar hela horder av turister till denna tyska delstat. Även i Västsverige finns några i sen tid byggda medeltidsminnen. Dels har vi den så kallade borgen i Partille, dels kyrkoruinen på Råda säteris ägor. Nu får vi även kungaborgen i Dotorp.
Byggnadsverket är ett konstverk
Lördagen den 23 augusti 2014 åkte Anna Jolfors, Niklas Krantz och jag dit. Vi hade turen att möta borgbyggaren, Mats Axelsson, som välvilligt visade runt på byggplatsen och berättade. Han berättade, att han såg bygget som ett konstverk snarare än som ett byggnadsverk. När man fick se murarna, började man själv betrakta borgen som ett konstverk. Mats Axelsson har både fantasi och stilkänsla. Han har sinne för utsmyckningar och proportioner. På något sätt har han lyckats få måtten att harmoniera inbördes. Kanske hade han kunnat bli en formgivare till yrket
Omsorg om detaljerna
Borgen utmärker sig inte för sin storlek utan för sina detaljer. Klokt nog har Axelsson inte byggt för stort utan valt att bygga i sådan storlek, att han kommer att kunna fullborda bygget. Här är det detaljerna, som är det viktigaste. Han har tagit till vara vackert formade stenar eller stenflisor, som får bli tinnar. Gjutna statyer sätts likaså upp här och var. Framförallt kan dock stenar av olika storlekar användas som utsmyckning och fås att bilda mönster, om vissa av dem skjuter fram i förhållande till de övriga.
Skatta dig lycklig!
Borgbyggaren Mats Axelsson.
Inom borgen finns dels ett torn, kallat Skrikaretornet, där man kan stiga upp och ropa ut sitt budskap över nejden, dels ett hus, där kungens tron skall stå. I ena hörnet av är det tänkt, att en skattkista med påskriften ”Skatta dig lycklig” skall stå. Där kommer även en ”iskall sten” att ligga. På den får besökarna sitta och känna sig underlägsna gentemot kungen. Nedanför berget hänger en klocka i ett träd. Den skall besökarna klinga i, och då skall kungens betjänt komma och meddela, om de är välkomna att gå upp till borgen eller inte.
Diktning i skulptur och byggnadskonst
Som läsarna märker, är borgen skapad med glimten i ögat. Vi rör oss i gränslandet mellan skämt och allvar, där skämtet innehåller allvar och allvaret skämt. Stora författare skriver sagor, noveller och romaner med ord, men man kan dikta och skapa även med målning, skulptural gestaltning och byggnadskonst. Mats Axelsson diktar och skapar med skulptural gestaltning och byggnadskonst. Han skapar på detta sätt en egen värld eller ett litet kungarike på bergets topp mellan ekstammarna. Här och var finns skulpturer även ute i sluttningarna, bland andra en drake (eller kanske sjöorm).
Omtalad borg drar folk
Skrikaretornet.
Mats Axelsson började bygga sin borg för åtta år sedan, berättade han. Borgbyggandet tar sin tid. Vad som följer, när borgen är färdig, får vi veta då. Borgbyggaren låter framtiden bli vad den blir och försöker inte staka ut vägar för framtiden. Man har dock all anledning att tro att borgen blir omtalad och drar besökare. Niklas Krantz hade hört talas om den och ville åka dit. När han hade berättat för oss andra om detta sentida borgbygge, ville alla tre i bilen åka till Dotorp. Fler kommer att göra som vi. Man tänker i första hand på klasser från förskolor och skolor. Barnen får här genom åskådningsundervisning vissa baskunskaper om en riddarborg. Den är byggd på toppen av ett berg, består av ringmur med torn och har en eller flera byggnader, som vanligen ingår i ringmuren. Intresset för medeltiden är stort, och kanske kan Axelsson få förfrågningar från par som vill vigas här. Vad som helst kan hända. Motsvarigheterna i Partille och Råda säteri är hur som helst uppskattade utflyktsmål. ”Stenrikeborg” i Dotorp tycks ha blivit ett utflyktsmål innan den ännu har fullbordats.
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.
Göteborg har haft otur med två av sina kändaste byggnader. Drottning Christina har aldrig infunnit sig i ”Drottning Christinas jaktslott” på Otterhällan, och Lars Gathenhielm, mera känd som Lasse i Gatan eller ”konungens kapare”, har aldrig bott i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De kunde helt enkelt inte bo i hus, som under deras livstid inte ens hade blivit grundlagda. Däremot har Lasse i Gatan ägt tomten på Stigberget, där huset byggdes i början av 1740-talet, ungefär 20 år efter hans död, och hans syster har bott i huset. Det är stort nog så.
Så här såg Göteborgs 1700-talsbebyggelse ut
Framför allt kan man här vid Stigbergstorget se hur bebyggelsen i Göteborg tog sig ut före de stora stadsbränderna under 1700-talet och i början av 1800-talet. I den tätbebyggda stadskärnan har husen brunnit, men här ute i de dåtida förorterna var bebyggelsen glesare, och Gathenhielmska huset har mirakulöst överlevt både stadsbränder och stadsplanerare. Även de sistnämnda har givetvis – helt främmande för husets historiska och arkitektoniska värden – ägnat sig åt illasinnat ränksmideri i syfte att riva byggnaden. Striderna om husets vara eller icke vara stod hårda, men nu är det byggnadsminne. Tisdagen den 2 april 2013 stod ett tiotal medlemmar från Mölndals Hembygdsförening och Sven Olof Olssons studiecirkel utanför porten för att bli visade runt.
Riven trappa återuppbyggdes
Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.
”Jag hoppas, att Pether Ribbefors blir vår guide”, tänkte jag. Ribbefors är kunnig och omdömesgill. Han har ordet i sin makt och talar både högt och tydligt. Hans visningar är lagom långa och inte för korta. Han har ett brett register och kan svaret på de flesta frågor, som ställs. Detta kan sägas endast om ett fåtal guider, och därför är han mycket anlitad. Plötsligt stod han där på Gathenhielmska husets trappa, Pether Ribbefors. Bakgrundsbruset från Stigbergsliden störde föga. Ribbefors hördes bra, när han började berätta om stentrappan från 1700-talet. Göteborgs stad hade rivit bort trappan för att ersätta den med något mera handikappvänligt. Så gör man inte med ett byggnadsminne. Länsstyrelsen ålade staden att återställa trappan, och så tvingades stadens folk att leta upp stenhällarna på den soptipp, där de hade hamnat.
Träväggar skulle likna stenväggar
Olika herrgårdar och högreståndsboningar påminner ofta om varandra i det ena eller andra avseendet. Här kom man att tänka på både Gunnebo och Råda säteri. Gathenhielmska huset är en träbyggnad, men klädseln saknar lockbräder. När väggarna målades gråa, såg de därför ut som stenväggar, och detta var givetvis avsikten. Så är det som bekant även på Gunnebo, som är ungefär ett halvt århundrade yngre.
Målade gudinnor i vestibulen
Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.
Om man går in i Gunnebos mest påkostade förstuga, nämligen ovala vestibulen, är man omgiven av fyra friskulpturer, som står i nischer. Så är det även i Gathenhielmska huset, men här har tillgångarna varit mera begränsade. Därför har man nöjt sig med målade statyer i målade nischer. På väggen till vänster finns: Hörseln med ett stränginstrument och ett blåsinstrument, Synen med spegel och örn samt Lukten, som luktar på en växt. På väggen till höger ses känseln, som bites av en sköldpadda och en orm, samt Smaken, som håller några frukter. De fem gudinnorna utgör tillsammans de fem sinnena. Väggarna är mörkmålade med påföljd, att de fem gudinnorna, alla marmorvita, framträder tydligt. Nackdelen kunde måhända vara att gäster efter mörkrets inbrott kunde tro sig ha kommit in i ett mörkt rum med fem vita vålnader.
Tre rundbågar
Tittar man rakt fram, är planlösningen densamma som på Råda säteri, som är ungefär 30 år yngre än Gathenhielmska huset. Man ser tre dörröppningar med tre rundbågar över. Genom den mittersta går man uppför trappan till andra våningen. Trappan delar sig åt vänster och höger. Den svänger upp till stora salen i andra våningen. Ungefär så är det även på Råda.
Symmetriskt skåp
Vi kommer upp till ”stora festivitetssalongen”. I stora salongen på Gunnebo finns ”dörröverstycken” (reliefer) över dörrarna och stora friskulpturer. Så skulle det vara i finare gemak och givetvis även här i Gathenhielmska huset, men tillgångarna var här som sagt mera begränsade, och därför målade man både dörröverstycken och skulpturer. En öppen spis finns i ena hörnet av salongen. För symmetrins skull finns i motsvarande hörn ett skåp, som är byggt så, att det liknar spisen. Även på Gunnebo drevs kravet på symmetri intill orimlighetens gräns, men symmetriska spisar och kakelugnar finns – märkligt nog – inte på Gunnebo.
Sägnen om Karl XII
Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.
Utöver vestibulen och stora festivitetssalongen visas tre rum till vänster om vestibulen, nämligen Kungssalen med en öppen spis, Versaillesrummet eller draperirummet med väggmålningar, som visar målade draperier och trädgårdsanläggningar, samt ett inre gemak. Till höger om stora festivitetssalongen finns likaså ett rum med väggmålningar. I Kungssalen finns Karl XII:s porträtt, och enligt vad som berättas skall kungen ha sovit över i huset. Eftersom byggnaden uppfördes ungefär 20 år efter kungens död, är det dock svårt att tänka sig en sådan övernattning. Kungen har dock bevisligen besökt ”Gamla varvet” 1717. (Så hette området på hans tid.) Om detta kungabesök skriver Hugo Fröding, men tyvärr får vi inte veta mer än att kungen besökte området. (Se Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)
En kunglighet, som bevisligen har besökt huset, är dock prinsessan Ingeborg, på sin tid lika känd och omtyckt som senare prinsessan Lilian och av ungefär samma orsaker. Hon var glad och snäll och hade glimten i ögat. I trappan upp till andra våning finns dörren in till ett litet utrymme, där husets första vattenklosett installerades, ”prinsessan Ingeborgs toalett”. Man kan gå till historien på många underliga sätt!
Äldre dörrar och dörrfoder
Ribbefors blev gladare och livligare än vanligt, när han märkte, att åhörarna var intresserade. Med stor glädje och stolthet förevisade han dörrar och dörrfoder, som är av 1600-talstyp. Hade de återanvänts och tagits från något annat hus? Det är möjligt, men ett äldre hus hade tidigare stått på denna plats. Härrörde kanske en del av Gathenhielmska husets grund från detta hus? Kunde rentav några väggar eller rum vara kvar? Frågorna kan ställas men för närvarande inte besvaras. Sista bladet i husets historia är dock kanske ännu inte skrivet. Att få vittring på 1600-talet är hur som helst en stor upplevelse i staden Göteborg, som grundades 1621. Man förstår, att dörrarna har blivit skötebarn för Ribbefors.
Läs vidare
Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)
Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.
Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i Fornvännen 1945, s. 53-56.
C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)
Himlen var grå. Dessutom var det blåsigt, kyligt och rått, men trots allt kom inte något regn, och gökottan kunde genomföras. Blåsorkestens konsert avkortades emellertid med några musikstycken. Jenny Björkqvist dirigerade denna morgon, som inleddes med Kungliga Södermanlands Regementes marsch. Den är bra, om man vill pigga upp en samling åhörare. Denna morgon behövdes den bättre än någonsin. ’’O hur härligt majsol ler’’ skall givetvis vara med, fastän majsolen denna morgon tyvärr lyste enbart med sin frånvaro. ’’Sköna maj, välkommen’’ är ett annat obligatoriskt slagnummer. Till den nyare repertoaren hör ”Edenstrand” av Jerker Johansson. Den komponerades för att hedra Åke Edenstrand, ett levande lexikon rörande militärmusiken. Därefter var det dags för det mest obligatoriska av alla obligatoriska musikstycken under en gökotta, nämligen gökvalsen. Jenny Björkqvist passade på att före denna låt hedra Gösta Emelius, som firade 50 år i blåsorkestern. När han började spela, lär man ännu ha burit kortbyxor. Hamnar man i blåsorkestern, blir man lätt kvar där så länge hälsa och krafter står bi.
