Herkules och hans storverk – ett storverk till konstverk

Mycket undangömt och förmodligen i det närmaste bortglömt sitter ett av Göteborgs vackraste utekonstverk. Åtminstone jag vill beteckna det som ett verkligt storverk, och ni kommer snart att begripa, varför jag har valt beteckningen storverk. I Vasastaden finns en gata, som heter Torildsgatan. Torild var inte stor vare sig som skald eller som filosof, och gatan är mycket riktigt en liten gata. Här, på Torildsgatan 1-7, har Göteborgs Universitet en skrivsal. Till vänster om dörren sitter konstverket.

Ett känt ämne

Herkules mellan fru Lusta (till höger) och fru Dygd. Foto: Lars Gahrn.
Herkules mellan fru Lusta (till höger) och fru Dygd. Foto: Lars Gahrn.

Här på väggen sitter keramikplattor med reliefer. De visar ”Herkules vid skiljevägen och hans 12 storverk”. Konstverket är signerat ”Marian. 1971”. Jag har sökt efter uppgifter om konstverket i all tillgänglig litteratur om Göteborgs konstverk, men jag har sökt förgäves. Då bad jag Anna Jolfors googla, och mycket riktigt fann hon konstverket, men på nätet fanns endast ett fotografi av ett av de tolv storverken. Var finns uppgifter om konstnären och verkets tillkomst? Eva Alberts gick till “signaturer.se“ på nätet och fann, att lektorn, konstnären och keramikern Marian Zawadzki (1912-1978) använde sig av signatur­erna Marian, M. Z. och MARIAN. Z. Han bodde i Vallda utanför Kungsbacka. Det är mycket rimligt att tänka sig, att han är mästaren bakom verket, men bekräftelse erfordras. Vem kan finna fler uppgifter?

När jag har vägarna förbi, brukar jag göra en avstickare ned till Torildsgatan för att se på Herkules och hans tolv storverk. Han är dock inte ensam utan har sällskap av två fagra kvinnor: fru Lusta och fru Dygd. Herkules vid skiljevägen är ett ämne, som behandlas av den svenska skaldekonstens fader Georg Stiernhielm i hans hexameterdikt Herkules (skriven 1647, tryckt 1658). Ämnet är alltså särskilt känt för oss svenskar.

Fru Lusta och fru Dygd

Herkules infångar Diomedes’ hästar.
Herkules infångar Diomedes’ hästar.

Även här på Torildsgatan i Vasastaden ser vi fru Dygd och fru Lusta. Fru Dygd är en sedesam kvinna med nedslagen blick, axellångt hår och en fotsid vit klädnad, som döljer hennes kvinnliga behag. Hon håller Herkules i handen. Den grekiske sagohjälten valde ju att vandra dygdens väg, och därför står över honom de latinska orden: Per aspera ad astra (Genom svårigheter går vägen till stjärnorna). Han sneglar dock litet blygt åt höger, där fru Lusta står. Hon har välfriserat och delvis uppsatt hår. Hon bär smycken. Hennes klädnad är uppslitsad, så att överarmens hull skymtar fram. Likaså ser man ena bröstet. Den tunna kjolen låter benen skymta fram. I sin vänstra hand bär hon en skål med frukter. Hon tittar rakt fram på Herkules. Vid hennes fötter står ett vinkrus, och över henne står de latinska orden: Carpe diem (Njut av dagen!).

Herkules – en ung man

Herkules brukar i konsten avbildas som en bred och kraftfullt byggd man med väldiga muskelmassor. Här är han emellertid skildrad som en ung man, visserligen välbyggd men inte på något sätt kraftig. Han är mera av en svärmorsdröm än av en muskelbyggare. Onekligen har konstverket blivit vackrare på detta sätt. Så bör Herkules ha sett i sin ungdom, och då gjorde han ju sitt val.

Herkules renar Augias’ stall genom att dämma upp en flod och leda vattnet genom stallet.
Herkules renar Augias’ stall genom att dämma upp en flod och leda vattnet genom stallet.

Mycket välkomponerade tavlor

Jag borde dock ha skrivit konstverken, ty vart och ett av de tolv storverken har fått en ruta, och dessa rutor omger de två kvinnorna och Herkules, som står mittemellan dem. Konstnären har gestaltat de tolv tavlorna med stor talang för figurteckning och komposi­tion. Någon gång har personerna ett naivistiskt drag, som påminner om den arkaiska konsten. Just denna konststil var den förhärskande under den fjärran forntid, då de grekiska sagohjältarna tänktes ha utfört sina hjältedåd.

Herkules skjuter ner de stymfaliska fåglarna.
Herkules skjuter ner de stymfaliska fåglarna.

Herkules – ett föredöme

Har konstnären eller hans uppdrag­sgivare haft ett syfte med valet av ämne? Ja, förmodligen är det så. Studenterna kan verkligen behöva påminnas om, att de bör vandra dygdens väg och inte leva i sus och dus. Framför konstverket stod i många år en stor urna, förmodligen avsedd för vanvårdade, fula och halvdöda växter. Studenterna brukade dock stå utanför dörren och röka. Krukan innehöll alltid stora mängder fimpar. Rent moraliskt tillhör denna utsvävning visserligen de mera oskyldiga, men med tanke på folkhälsan är den ingalunda oskyldig. Jag var nycket förtretad över denna fula kruka, därför att den skymde konstverket. Studenternas hälsa bryd­de jag mig inte lika mycket om, men förhoppningsvis har konstnären och uppdragsgivaren tänkt mer på den saken och velat hålla upp Herkules som ett föredöme för studenterna, och en sak är säker: Herkules rökte inte cigaretter. Må alla tobaksosande personer hålla sig på avstånd!

Klicka här för denna artikel som pdf

På spaning efter 1600-talet hos Lasse i Gatans syster

Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.

Göteborg har haft otur med två av sina kändaste bygg­nader. Drottning Christina har aldrig infunnit sig i ”Drottning Christinas jakt­slott” på Otterhällan, och Lars Gathenhielm, mera känd som Lasse i Gatan eller ”konungens kapare”, har aldrig bott i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De kunde helt enkelt inte bo i hus, som under deras livstid inte ens hade blivit grundlagda. Däremot har Lasse i Gatan ägt tomten på Stigberget, där huset byggdes i början av 1740-talet, ungefär 20 år efter hans död, och hans syster har bott i huset. Det är stort nog så.

Så här såg Göteborgs 1700-talsbebyggelse ut

Framför allt kan man här vid Stigbergstorget se hur bebyggelsen i Göteborg tog sig ut före de stora stadsbränderna under 1700-talet och i början av 1800-talet. I den tätbebyggda stadskärnan har husen brunnit, men här ute i de dåtida förorterna var bebyggelsen glesare, och Gathenhielmska huset har mirakulöst överlevt både stadsbränder och stadsplanerare. Även de sistnämnda har givetvis – helt främmande för husets historiska och arkitektoniska värden – ägnat sig åt illasinnat ränksmideri i syfte att riva byggnaden. Striderna om husets vara eller icke vara stod hårda, men nu är det byggnadsminne. Tisdagen den 2 april 2013 stod ett tiotal medlemmar från Mölndals Hembygdsförening och Sven Olof Olssons studiecirkel utanför porten för att bli visade runt.

Riven trappa återuppbyggdes

Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.
Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.

”Jag hoppas, att Pether Ribbefors blir vår guide”, tänkte jag. Ribbefors är kunnig och omdömesgill. Han har ordet i sin makt och talar både högt och tydligt. Hans visningar är lagom långa och inte för korta. Han har ett brett register och kan svaret på de flesta frågor, som ställs. Detta kan sägas endast om ett fåtal guider, och därför är han mycket anlitad. Plötsligt stod han där på Gathenhielmska husets tra­ppa, Pether Ribbefors. Bakgrundsbruset från Stigbergsliden störde föga. Ribbefors hördes bra, när han började berätta om stentrappan från 1700-talet. Göteborgs stad hade rivit bort trappan för att ersätta den med något mera handikappvänligt. Så gör man inte med ett byggnadsminne. Länsstyrelsen ålade staden att återställa trappan, och så tvingades stadens folk att leta upp stenhällarna på den soptipp, där de hade hamnat.

Träväggar skulle likna stenväggar

Olika herrgårdar och högreståndsboningar påminner ofta om varandra i det ena eller andra avseendet. Här kom man att tänka på både Gunnebo och Råda säteri. Gathenhielmska huset är en träbyggnad, men klädseln saknar lockbräder. När väggarna målades gråa, såg de därför ut som stenväggar, och detta var givetvis avsikten. Så är det som bekant även på Gunnebo, som är ungefär ett halvt århundrade yngre.

Målade gudinnor i vestibulen

Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.
Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.

Om man går in i Gunnebos mest påkostade förstuga, nämligen ovala vestibulen, är man omgiven av fyra friskulpturer, som står i nischer. Så är det även i Gathenhielmska huset, men här har tillgångarna varit mera begränsade. Därför har man nöjt sig med målade statyer i målade nischer. På väggen till vänster finns: Hörseln med ett stränginstrument och ett blåsinstrument, Synen med spegel och örn samt Lukten, som luktar på en växt. På väggen till höger ses känseln, som bites av en sköldpadda och en orm, samt Smaken, som håller några frukter. De fem gudinnorna utgör tillsammans de fem sinnena. Väggarna är mörkmålade med påföljd, att de fem gudinnorna, alla marmorvita, framträd­er tydligt. Nackdelen kunde måhända vara att gäster efter mörkrets inbrott kunde tro sig ha kommit in i ett mörkt rum med fem vita vålnader.

Tre rundbågar

Tittar man rakt fram, är planlösningen densamma som på Råda säteri, som är ungefär 30 år yngre än Gathenhielmska huset. Man ser tre dörröppningar med tre rundbågar över. Genom den mittersta går man uppför trappan till andra våningen. Trappan delar sig åt vänster och höger. Den svänger upp till stora salen i andra våningen. Ungefär så är det även på Råda.

Symmetriskt skåp

Vi kommer upp till ”stora festivitetssalongen”. I stora salongen på Gunnebo finns ”dörröverstycken” (reliefer) över dörrarna och stora friskulpturer. Så skulle det vara i finare gemak och givetvis även här i Gathenhielmska huset, men tillgångarna var här som sagt mera begränsade, och därför målade man både dörröverstycken och skulpturer. En öppen spis finns i ena hörnet av salongen. För symmetrins skull finns i motsvarande hörn ett skåp, som är byggt så, att det liknar spisen. Även på Gunnebo drevs kravet på symmetri intill orimlighetens gräns, men symmetriska spisar och kakelugnar finns – märkligt nog – inte på Gunnebo.

Sägnen om Karl XII

Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.
Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.

Utöver vestibulen och stora festivitets­salongen visas tre rum till vänster om vestibulen, nämligen Kungssalen med en öppen spis, Versaillesrummet eller draperirummet med väggmålningar, som visar målade draperier och trädgårdsanläggningar, samt ett inre gemak. Till höger om stora festivitets­salongen finns likaså ett rum med väggmålningar. I Kungssalen finns Karl XII:s porträtt, och enligt vad som berättas skall kungen ha sovit över i huset. Eftersom byggnaden uppfördes ungefär 20 år efter kungens död, är det dock svårt att tänka sig en sådan övernattning. Kungen har dock bevisligen besökt ”Gamla varvet” 1717. (Så hette området på hans tid.) Om detta kungabesök skriver Hugo Fröding, men tyvärr får vi inte veta mer än att kungen besökte området. (Se Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

En kunglighet, som bevisligen har besökt huset, är dock prinsessan Ingeborg, på sin tid lika känd och omtyckt som senare prinsessan Lilian och av ungefär samma orsaker. Hon var glad och snäll och hade glimten i ögat. I trappan upp till andra våning finns dörren in till ett litet utrymme, där husets första vattenklosett installerades, ”prinsessan Ingeborgs toalett”. Man kan gå till historien på många underliga sätt!

Äldre dörrar och dörrfoder

Ribbefors blev gladare och livligare än vanligt, när han märkte, att åhörarna var intresserade. Med stor glädje och stolthet förevisade han dörrar och dörrfoder, som är av 1600-talstyp. Hade de återanvänts och tagits från något annat hus? Det är möjligt, men ett äldre hus hade tidigare stått på denna plats. Härrörde kanske en del av Gathenhielmska husets grund från detta hus? Kunde rentav några väggar eller rum vara kvar? Frågorna kan ställas men för närvarande inte besvaras. Sista bladet i husets historia är dock kanske ännu inte skrivet. Att få vittring på 1600-talet är hur som helst en stor upplevelse i staden Göteborg, som grundades 1621. Man förstår, att dörrarna har blivit skötebarn för Ribbefors.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf