Göteborgsbokens dag och Föreningen för Västgötalitteratur

Föreningen för Västgötalitteratur får in även en del Göteborgslitteratur. Lämpligaste platsen för avyttring av dessa böcker är givetvis Göteborg. Under Göteborgsbokens dag lördagen den 4 december 2021 var Niklas Krantz där med ett par tunga boklådor.

Bokmässa i stadsmuseet

Robert Berggren med dagens stora nyhet: boken om Göteborgskartor i 400 år. Foto: Lars Gahrn.

Lätt bekymrad slog han fast, att han nog bör skaffa sig en rymligare bil för sådana transporter. Bokmässan hölls i Göteborgs stadsmuseum, närmare bestämt i den avdelning som kallas Urbanum, känd för sina vackra valv från 1700-talet. Nu, när corona-pandemin förhoppningsvis är halvt om halvt överstånden, har man börjat på nytt i mindre omfattning. Inte desto mindre var där så mycket folk och så tätt mellan människorna, att Anders Tegnell nog skulle ha sett bekymrad ut, om han hade varit närvarande. Ljud från livliga samtal ekade allt högre under valven.

Åtskilliga böcker sålda

Roger Andersson fick ett hedersomnämnande och ett diplom att sätta upp på väggen.

Hur gick det då för Niklas som bokförsäljare? Jo tack, ganska bra. Strax efter att mässan hade öppnats för allmänheten lyckades han sälja Fredbergs standardverk ”Det gamla Göteborg 1-3” till Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund. Berggren hade redan detta bokverk men inte som förstaupplaga och inte i så vacker inbindning. För andra kunder fanns ytterligare en upplaga av Fredbergs bokverk, nämligen faksimilupplagan från 1977. Krantz saluförde samtidigt den stora boken om Christina Hall för Mölndals Hembygdsförening. Allt som allt sålde Niklas Krantz för nästan 1,600 kronor. Föreningen för Västgötalitteratur var ensam om att sälja antikvariska böcker på denna mässa. Föreningen gjorde alltså en viktig insats för att bredda utbudet. Denna möjlighet att inhandla antikvariska böcker kommer arrangörerna även i fortsättningen att uppmuntra, framhåller Robert Berggren.

Bok om konstsamlingar i Göteborg

Niklas Krantz spred ett informationsblad om en kommande bok: Privat konstmarknad 1650-1750: Konstsamlingar hos Göteborgsbor och Göteborgskonstnärer, av docenterna Björn Fredlund och Christina Dalhede. Åtskilliga mässbesökare visade intresse för denna kommande bok, som Föreningen för Västgötalitteratur ger ut. Inte minst språkligt kan boken bli banbrytande. Göteborgare har jag hört talas om mycket ofta men aldrig Göteborgsbor.

Göteborg: 400 år genom kartor

Niklas Krantz och Robert Berggren framhåller både bokstavligt och bildligt Fredbergs standardverk ”Det gamla Göteborg”.

Klockan 13.30 släppte Robert Berggren den nyaste Göteborgsboken, en stor bok om Göteborgs kartor under 400 år, utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund med anledning av stadens 400-årsjubileum. Hembygdsförbundet utser tillsammans med Göteborgs stadsmuseum, Göteborgs stadsbibliotek och Riksarkivet Göteborg årets Göteborgsbok, men förbundet kan förmodligen inte föreslå en bok, som det självt har givit ut. Därför nominerar jag härmed denna bok, ”Göteborg: 400 år genom kartor”, som årets Göteborgsbok för 2021. Läsarna av dessa rader uppmanas att höra av sig till hembygdsförbundet och instämma i denna nominering. Boken är en påkostad och vacker volym med ett flertal värdefulla kartor publicerade. Den är både en presentbok och en källutgåva. Många av besökarna pratade om den på förhand och hade kommit dit för att se den eller köpa ett exemplar. Många exemplar såldes och signerades av redaktionskommittén.

Årets Göteborgsbok och hedersomnämnanden

Utmärkelsen ”Årets Göteborgsbok” utdelades i år för både 2019 och 2020. Priset för 2019 gick till språkvetaren Lars-Gunnar Andersson för hans bok Göteborgsgrammatik. I sitt tacktal framhöll Andersson, att den förkättrade göteborgskan trots allt är så avancerad, att den har vokativ. ”Dö” för du är nämligen vokativ. Priset för 2020 gick till Anne Brügges bok: Ingrid Wallberg: arkitekt och funktionalist. Två hedersomnämnanden kom också. Gudrun Nyberg fick ett diplom för boken om scenkonst i Göteborg. Den är nummer 9 av10 i hennes serie: 100 år i Göteborg. I sitt tacktal framhöll hon sina medförfattare och medhjälpare. Roger Andersson fick diplom för sin bok om Krokslätt i Örgryte. Även han har fler böcker bakom sig. Utgivningen av högkvalitativa böcker är således omfattande, men upplagorna är oftast små. Intresse för litteratur om Göteborg finns alltså, och uppenbarligen stimuleras intresset av dessa träffar. Folk uppskattade att träffas och få talas vid.

Lars Gahrn

2021-12-30

Lasse i Gatan hade inte med brandkanonen att göra

Mölndals brandkanon kallas för ”Gathenhielmskanonen”. Den står utanför Mölndals brandstation. Enligt vad som har uppgetts skulle kanonen ha stått på en av kaparen Lars Gathenhielms fregatter. När jag bad en artilleriexpert tidfästa kanonen, visade det sig emellertid, att den hade gjutits ungefär ett århundrande efter Gathenhielms död. Visst var det snopet, men för mig kom beskedet inte oväntat.

Uppfiskad ur Onsalafjorden

Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.
Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals brandkanon skänktes år 1871 till Mölndals brandkår av handlanden August Jacobsson, som härstammade från Onsala. Kanonen skulle ha fiskats upp ur Onsalafjordens vatten och ha stått på ett kaparfartyg, som ingick i Lasse i Gatans flotta. Så har man berättat, och kanonen har fått namnet ”Gathenhielmskanonen”. Ingen har ifrågasatt uppgifterna, men på senare år har jag blivit mer och mer betänksam. Jag har sett många kanoner från 1600-talet, men ingen av dem har liknat Mölndals brandkanon. Till slut skickade jag iväg en förfrågan till folk, som skulle kunna veta eller kände sakkunniga.

Engelsk kanon

Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.
Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, sände förfrågningen till Tom Wennberg, som skickade den till Leif Mårtensson, museichef på Artillerimuseet (i Kristianstad). Mårtensson var rätt man och kunde svara omedelbart. Vår brandkanon är troligen en typ av ”tappkarronad”. En karronad är ”en förr på fartyg brukad slätborrad kanon” (C. M. Ekbohrn, Förklaringar öfver 60, 000 främmande ord och namn m.m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal, Sthlm 1902). Kanonen är alltså inte räfflad och följaktligen tämligen ålderdomlig. Den är engelsk eller av engelskt ursprung. Om kanonen saknar märkning, ”är det ingen svensk tillverkning. De svenska bruken var noga med märkning, oftast genom att på ena tappen ange brukets namn eller konstruktörsintialer.” Till detta kan svaras, att vår kanon inte har någon som helst märkning, vilket alltså bestyrker, att detta är ett engelskt arbete.

Från 1800-talets första hälft

Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.
Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.

Det viktigaste är dock kanonens ålder. Leif Mårtensson tidfäster den till ”första hälften av 1800-talet (främst aktuellt 1805 – 1830).” Därmed kan Lasse i Gatan och hans kaparfartyg uteslutas. Lasse dog samma år som Karl XII, alltså 1718, ungefär ett århundrade före kanonens tillkomsttid. På kanonen finns ett fänghål och dessutom till höger om detta två andra hål som dock inte är genomgående. Dessa två andra hål hade förbryllat mig. Jag skyndade mig att fråga Mårtensson om dem. Han svarade: ”Jag såg hålen på bilden, såg det som ett fäste för något. Troligen för en form av anordning som tände krut, som gav gnista ner. Engelsmännen hade tidigt olika typer för snabb antändning. Motsvarande det som fanns på flintlåsgevär har till exempel funnits. Då med ett fyrsnöre att dra i vid tändning.” Även avfyrningsmekanismen talar alltså för engelskt ursprung.

Avfyrningsmekanism

Mårtensson har av allt att döma rätt även vad gäller avfyrningsmekanismen. Fotografen Knut Kjellman fotograferade kanonen 1921 eller1922. Den stod då i sitt kanonhus uppe på Störtfjället. Kanonpipan sticker ut genom en glugg i huset, men kanonen är kvar inne i den lilla byggnaden. Bredvid står fjärdingsman J.F. Johansson och håller i ett snöre, som går in i byggnaden och in till kanonen genom ett litet hål i väggen. När han drar i tråden, avfyras tydligen kanonen. Man brukade skjuta alarmskott, när bränder hade brutit ut, för att brandmännen skulle veta vad som var på färde och skynda till brandstationen. Denna gång skulle han dock skjuta salut med anledning av att Mölndal blev stad. (Bilden finns i: Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 320.)

En utmärkt salutkanon

Kanonen har avfyrats för högtidlig salut vid viktiga tillfällen i stadens historia. När brandstationen invigdes 1955, sköt man i kanonen. Därefter har den inte använts. Sextiotvå år har gått sedan dess. Varför inte skjuta på nytt? Att skjuta med brandkanonen är billigt, men fyrverkerier är dyra. Fotografen Leif-K Olsson har föreslagit, att man med kanonskott skulle tillkännage, att vallokalerna öppnar på valdagen. Han har erbjudit sig att själv både ladda och avfyra kanonen. Kan inte han ställa upp, finns många andra kunniga och ansvarsfulla kanonjärer. Varför inte göra litet folkfest av våra demokratiska rättigheter, som verkligen är värda att fira!

Lars Gahrn