Hemma hos Lasse i Gatan

Äntligen fick jag träffa Lasse i Gatan. Kanske bör jag dock snarare säga, att jag fick se hans och hustruns marmorkistor i gravkoret i Onsala kyrka. Lasse i Gatan, även känd som ”konungens kapare” och kommendör Lars Gathenhielm, har blivit sägenomsusad och omskriven som få. Hans hustru Ingela, som efter makens död övertog kaperiverksamheten (ibland övergående i sjöröveri), har blivit känd som en stark och självständig kvinna, vilket hon även var, fastän hon förvisso inte själv trampade skeppsdäck och inte själv fäktades med Tordenskiold (så som det brukar gå till i Hollwoods piratfilmer).

Sägenomsusade sarkofager

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Hembygdsförbund anordnade lördagen den 27 maj en mycket trevlig och uppskattad bussresa till Onsala kyrka, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala samt Äskhults by. En stor fördel med sådana resor är, att alla dörrar öppnas. Vi fick komma ner i gravkällaren öster om kyrkans kor. Där nere står Lasses och Ingelas båda marmorkistor, som tillsammans med Karl XIV Johans sarkofag från Älvdalen är de mest uppmärksammade och omtalade gravkistorna i vårt land. Enligt sägnen var dessa avsedda för den danske kungen och hans drottning. De sändes med ett fartyg till Danmark, men Lasse i Gatan uppbringade fartyget och tog sarkofagerna som gott byte. Danske kungen ville lösa ut sina kistor, men Lasse behöll dem för eget bruk. (Enligt en annan sägen skulle den danske kungen ha lyckats byta till sig sina kistor mot två likadana med inskrifter, som handlade om Lasse och Ingela.)

Dyrbara marmorkistor

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Goda historier är sällan sanna. Ju bättre de är, desto mer sannolikt är, att de är uppdiktade. Albert Sandklef har kunnat påvisa, att Ingela efter Lasses död beställde kistorna och betalade införseltull för dem. Så var det med den saken. Den osanna sägnen har dock ett betydande underhållningsvärde just därigenom att den är osann. Fastän den är osann, återberättas den av alla guider, givetvis under framhållande av att den är osann, vilket ju är det roliga i denna makabra historia. Sägnen har dock vissa inslag, som är helt riktiga och kan vara värda att stanna till inför. Sägenmakaren har helt riktigt varit medveten om att dessa kistor är mycket dyrbara. Sarkofager av sten är mycket ovanliga och förbehållna de rikaste och högst uppsatta, framför allt kungligheter. Lasse och Ingela vilar verkligen kungligt.

Danska kungligheter i marmorkistor

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.
Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Även de rikaste hade som regel på sin höjd kistor av kopparplåt. Kistor av sten förekom endast undantagsvis. (Karl XII:s kanslichef, greve Carl Piper, vilar i en marmorsarkofag, men han är ett undantag.) Sägenmakaren har vidare vetat, att sarkofager i vit marmor var vanliga bland danska kungligheter. Vandrar man runt bland konungagravarna i Roskilde domkyrka, finner man många förnämliga marmorsarkofager i vit marmor. Den vita färgen gör utmärkt verkan. Marmorn lyser vitt och mildrar det sorgliga intryck, som man lätt får i en gravkyrka. Också Ingela Gathenhielm och hennes rådgivare bör ha varit medvetna om marmorns lyskraft. De bör ha utnyttjat den medvetet. Nu är både tak och väggar vitkalkade nere i gravvalvet, men ursprungligen var de gulröda med mörkgråa pilastrar och fönsteromfattningar. De mörkare färgerna på väggarna och i taket bör ha medfört att kistorna lyste mer med sin vita färg.

Genomtänkt gravvalv

Vi har all anledning att föreställa oss, att gravkoret redan från början var avsett att vara en sevärdhet. Så dyrbara och vackert utarbetade kistor vill man inte gömma undan utan snarare visa för så många som möjligt. Färgsättningen var till för att framhäva kistorna. Dessutom finns ett konstfullt mönster i golvet. Här är tegelstenar lagda så att de bildar ett kors med strålar i korsarmarnas vinklar. Allt är påkostat och genomtänkt. Dock förvånades man litet över att gravkällaren inte var större. Utrymmet kring kistorna är inte stort, och här är lågt i tak. På det stora hela måste man trots detta säga, att Gathenhielms har sörjt för att de efter sin död skulle bli en sevärdhet och även på detta sätt berika hembygden.

Skeppsplankor i ladans väggar

En vägg med gammalt skeppsvirke.
En vägg med gammalt skeppsvirke.

Kronan eller med andra ord konungen var angelägen om att få igång kaperiverksamheten för att störa fiendernas handel, för att bryta deras handelsspärr, och för att skaffa in varor till Sverige. Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela gjorde på detta sätt viktiga insatser under det stora nordiska krigets slutskede. (Dessutom ägnade de sig åt ren brottslighet, bland annat sjöröveri, som var i lag förbjuden, men inte desto förekommer i alla tider, särskilt under krig.) Själva blev de rika, vilket syns på sarkofagerna, som alltså är ärligen betalda (i och för sig med pengar, som ibland förvärvats på oärligt sätt). Deras verksamhet gav också ett visst välstånd åt deras bygd. Man behövde dock inte färdas långt för att möta den svenska fattigdomen. Från Onsala gick färden till Äskhults by. Där visades vi runt av en barfotaflicka, klädd i enklare allmogekläder, trevlig och väl påläst. I det gamla Fattigsverige gick man barfota för att spara skorna. Husen var omålade. Alla byggnader i Äskhult var gråa och saknade målarfärg. Så såg det ut förr. Sverige tillhörde Europas fattiga länder men var ändå litet av en stormakt på Lasse i Gatans tid på grund av nationell enighet, hård beskattning, som drabbade särskilt bönderna tungt, och storsatsningar på här och flotta. Ekarna, som växte kring byn, skulle användas till skeppsbyggeri. När skeppen hade tjänat ut, kunde bönderna dock få köpa tillbaka gamla ekplankor. Vår barfota ciceron pekade på en laduvägg, vars plankor hade märkliga hål för pluggar. Plankorna hade kommit från ett skepp, kanske inte ett skepp som hade tillhört Lasse i Gatan, men även härinne i inlandet fanns alltså ett samband med sjöfararnas bygder.

Matställe av historiskt intresse

Göteborgs Hembygdsförbunds bussresa i norra Halland förde oss alltså både till de rikas boningar och till de fattigas. Upplevelserna var omväxlande och berikande. Marja-Liisa Hokkanen, som ledde resan och hade valt utflyktsmålen, fick mycket beröm för denna resa. Hon hade rentav hittat ett historiskt intressant ställe att äta middag på, nämligen Skårs Gård. Ladugårdar och magasinsbyggnader hade omvandlats till intressanta restauranglokaler. Så som det brukar vara på landet, var maten både riklig och välsmakande.

Läs vidare

Onsala kyrka: En kyrkobeskrivning (Svenska kyrkan, Onsala församling), utan tryckår. (Uppgifter om gravkorets färgsättning finns på sidan 18.)

Albert Sandklef, Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850 (Institutet för västsvensk kulturforskning, Skrifter 10, Lund 1973). På sidorna 197-200 behandlar Sandklef de beryktade sarkofagerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Bohusiska smällen 1566 – ett 450-årsminne

Fjorton belägringar har Bohus fästning utsatts för, men inte en enda gång har fästningen erövrats av fienden. År 1566 var slottets fall emellertid snuddande nära. Bohus slott räddades detta år av den ”Bohusiska smällen” (Båhusiska smällen). Under 2016 kan vi fira 450-årsminnet av fästningens räddning.

Torn blev kanonrör

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.
Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

År 1566 var Bohuslän en del av Norge, som var en del av det danska väldet. Svenskarna stormade fästningen fyra gånger. Vid den fjärde stormningen lyckades svenskarna tränga in i Röda tornet och erövra detta. Fästningens fall var nära. I tornets källare fanns dock ett krutförråd. Borgens försvarare lyckades antända krutet. Fästningstornet förvandlades då till ett kanonrör. Vid smällen flög allt och alla uppåt. Alla innevarande blev ”som kråkor och andra fåglar förda upp under himmelen, och icke en kom därifrån med livet”. (Adolf Tell, Bohus fästning: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan, Gbg 1951, s. 36.) Jag talade mycket med docent Lars Linge om Kungälvs historia. Han var litet bekymrad över, att de berättande källorna om Bohusiska smällen var sena, men han fann tröst i vetskapen, att händelsen var avbildad på en reliefbild på Fredrik II:s sarkofag i Roskilde domkyrka.

Relief i turistbyrån

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.
Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Sommaren 2015 besökte Niklas Krantz och jag Roskilde domkyrka. Givetvis var jag ivrig att se denna relief i verkligheten, men området kring de ståtligaste sarkofagerna var avspärrat. Vi kom inte intill reliefen. Sommaren 2016 hade jag ibland ärende till Kungälvs turistinformation eller besökscentrum. Till min glädje fann jag, att man här hade satt fram en avgjutning av reliefen, som visar Bohus’ belägring. Man hade lånat reliefen från Nordiska Folkhögskolan, som ligger uppe på berget Fontin, där svenskarnas kanoner hade stått under belägringen.

Igenvuxen gård

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.
Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Enligt vad som berättades skulle en av borgens försvarare ha åtagit sig självmordsuppdraget att smyga ner i källaren och antända krutet. Följden blev att även han själv flög i luften. (Uppgiften möter – utan källhänvisningar – i Gustaf Brusewitz’ bok Elfsyssel från 1864.) Självmordsbombarens änka och barn skulle som belöning ha fått gården Röset på Hisingssidan av älven. Gården finns kvar och ägs alltjämt av samma släkt, även om den är uthyrd. Sommaren 2016 tog Anders Johansson, Mölndals-Postens egen tecknare och vitsare, med mig på en rundtur i södra Bohuslän. Från Eriksdal for vi åt väster. Skogen stod som en mur på höger sida, men i grönskan fanns ett obetydligt hål och några hjulspår. ”Här är det”, sade Anders och körde in. Efter några tiotal meter var vi framme vid den rödmålade gården, vars byggnader bildar en hästsko. Den ligger som en Törnrosa-gård mitt i grönska och sly. Gården, som genom många århundraden har givit familj efter familj deras bärgning, brukas inte längre. Skogen har tagit över ägorna. Jordbruksmarken har fallit i värde under det senaste århundrandet.

Kor skall beta rent

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.
Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Samma sommar besökte jag Ulf Karmark på Mariebergs gård. Jag fick då veta, att Karmarks skulle ta över de igenvuxna markerna från Eriksdal ända bort mot Ragnhildsholmen. De skulle låta sina kor beta här. Ulf Karmark var mycket förväntansfull och såg fram emot att djungeln skulle glesna. Vem vet vad som då kan komma fram ur snåren? Gyldenlöwe lär ha haft skansar här, då han belägrade Bohus fästning år 1678 under fästningens fjortonde, hårdaste och sista belägring. Jag hoppas, att korna har starka käkar och glupande matlust. Det skulle vara intressant att på nytt kunna se lämningarna efter dessa skansar från ett annat skede av fästningens händelserika och hårda historia. Ulf Karmark berättar: ”Det skall finnas ytterligare en skans på Ellesbo höjd. Vi brukar fälten bredvid, och där har vi fått upp stora mängder med karteschkulor från kanoner. Sådana kulor användes främst mot kavalleri. Storleken på kulorna är ungefär 2-3 centimeter. Detta stämmer bra med förhållandena vid Gyldenlöwes belägring, då svenskarna skulle ha anfallit över Hisingen.” Kungälv har alltså en rik historia, och än finns mycket kvar att upptäcka.

Klicka här för denna artikel som pdf