Norska kungahuset – ett bevis på Norges självständighet

År 1814 var Karl Johan både förstående och tillmötesgående gentemot norrmännen. I kärnfrågan var han emellertid obönhörlig: Unionen mellan Sverige och Norge måste genomföras, med eller emot norrmännens vilja. För att göra Karl Johan rättvisa måste vi ha i minnet, att han var starkt övertygad om, att de skandinaviska länderna borde gå samman för att trygga sin självständighet gentemot stormakterna. Detta skäl var lika starkt för hans ättlingar och efterträdare på tronen. Hans son och efterträdare Oscar I var – liksom engelsmännen – mycket oroad över ryssarnas önskan att införliva Varangerfjord med det ryska väldet.

Stormakternas övergrepp

Vi bör också göra dem den rättvisan att erkänna, att deras farhågor var välgrundade. Både år 1801 och 1807 hade engelska flottor anfallit Köpenhamn. År 1801 tvingade engelsmännen danskarna att överge neutralitetsförbundet med Ryssland och Sverige. Efter överfallet på Köpenhamn seglade engelska flottan mot Karlskrona men avstod från anfall vid meddelandet om att tsar Paul var död. År 1807 tvingade engelsmännen danskarna att utlämna danska flottan. Engelsmännen befarade – helt grundlöst – att den skulle kunna användas mot Storbritannien. Dessa hänsynslösa och oprovocerade anfall mot en neutral stat visade, att stormakter är farliga grannar. Efter Finlands erövringar 1808-1809 hade Sverige det ryska väldet på andra sidan Bottenhavet och Ålands hav. Sverige behövde stöd mot Ryssland och Norge ett starkt försvar mot England.

Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.
Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.

Tiden efter 1814 blev oväntat fredlig, men några händelser visade, att stormakterna var oförändrat farliga och hänsynslösa. Krimkriget utkämpades 1853-1856. Under kriget gick engelska och franska flottstyrkor in i Östersjön för att anfalla det ryska väldet. År 1854 brände och förstörde engelsmännen i Brahestad och Uleåborg. De anföll även Gamla Karleby men slogs där tillbaka. Samma år intog och förstörde engelsmän och fransmän fästningen Bomarsund på Åland. År 1855 besköt engelsmän och fransmän fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Dessa krigshändelser berörde dock inte vare sig Norge eller Sverige. Danmark råkade emellertid illa ut. År 1848 utbröt uppror i Holstein, och detta stöddes av tyska förband, men danskarna slår ned upproren, och freden återställs 1850. År 1864 gick Preussen och Österrike till anfall mot Danmark, som i freden samma år berövades Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark var lemlästat, och även Sverige stod där maktlöst och förödmjukat efter kriget, men krigshändelserna hade inte berört vare sig Norge eller Sverige. Krigen hade visat, att stormakterna var hänsynslösa, och att de med flottstyrkor kunde slå till var som helst.

Norge hade ett skyddat läge

Många i både Norge och Sverige ansåg emellertid, att Skandinavien låg bortanför de områden, som var viktigast för stormakterna. Om man sammanfattar vad som hände under 1800-talet, finner man, att alla de nordiska länderna blev utsatta för stormakters krigshandlingar under 1800-talet, utom just Norge. Det är således både förklarligt och försvarligt, att villigheten till nordiskt samarbete var minst i just Norge. Norrmännen hade på det stora hela taget rätt, men detta innebar tyvärr inte att vare sig Norge eller de andra nordiska länderna var utanför fara. År 1940 förberedde Storbritannien en invasion av Norge och en framstöt mot de svenska malmfälten. Tyskland hann som bekant före och ockuperade Norge. Efter kriget förstod norrmännen, att försvarssamarbete var nödvändigt. Planerna på ett nordiskt försvarsförbund föll dock 1949. I stället anslöt sig både Norge och Danmark samma år till Nato, som onekligen kunde erbjuda ett starkare stöd än Sverige.

Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.
Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.

Under andra världskriget och efterkrigs­tiden framstod Karl XIV Johans farhågor såsom sorgligt välgrundade. Krigshoten efter 1814 var dock inte så många, följde inte så tätt på varandra och kom inte Norge och Sverige så nära, att de ledde till närmare samarbete mellan brödra­folken. Tvärtom invaggade man sig på både sidor om Kölen i säkerhet. När kriget kom 1940, var Sverige, Norge och Danmark så avrustade, att deras möjlig­heter att med framgång försvara sig var små. Försvarssamarbete förekom inte. Karl Johan hade däremot varit klarsynt, men så hade han också lärt känna hur kejsar Napoleon, en rå och hänsynslös diktator, tänkte och handlade, ty han hade själv varit med (och fått nog). Ingen annan i vare sig Sverige eller Norge hade så förstklassig utbildning i stormaktspoli­tik, och ingen annan var heller så klarsynt.

Starka motståndsenheter skulle byggas upp

Karl Johan tillämpade här i Norden samma säkerhetstänkande som de andra europeiska statsmännen efter Napoleons fall. Det gällde att bygga upp starka motståndsenheter mot stormakten Frankrike. Nederländerna slogs samman med Belgien. Konungariket Preussen fick tillbaka de provinser, som Napoleon hade berövat preussarna. Napoleon hade upplöst det tyska riket år 1806, men 1815 bildades i stället Tyska förbundet. Konungariket Sardinien fick tillbaka sina av Napoleon erövrade provinser på fastlandet, och dessutom tilldelades Sardinien republiken Genua. Häruppe i Norden hade man inte samma orsak att frukta Frankrike, men man hade som sagt Storbritannien och Ryssland i stället. Erfarenheterna av dessa stormakter hade varit avskräckande.

Norrmännen firar 1814 års kungaval

Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)
Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)

Den 4 november 1814 erkändes Karl XIII som Norges kung. Sveriges sis­ta krig var till ända. En hän­delserik utveckling var där­med avslutad, och lugnet återvände till den skandi­naviska halvön. Norge ha­de fått behålla sin fria författning. Det händelse­rikaste året i Norges hist­oria gick mot sitt slut. Från svensk sida försökte man förmå norrmännen att fira den 4 november som nationaldag. Man lyckades dåligt med den saken. Årstiden är knappast den rätta. Ämnet för firandet tilltalade dessutom inte norrmännen. Den 17 maj blev redan på 1820-talet Norges nationaldag. Under unionstiden brukade normännen framhäva, att man firade sin grundlag, och så var det givetvis, men grundlagens dag är icke den 17 utan den 16 maj. Den norska författningen antogs av riksdagen i Eidsvoll den 16 maj 1814. Vad hände då den 17 maj? Jo, då valdes den danske prinsen och ståthållaren Kristian Fredrik till norsk konung. Otto Sjögren skriver: ”Den norska grundlagen, vars tillkomst man förebar sig vilja fira, hade blivit antagen och därmed vunnit laga kraft, icke den 17, utan den 16 maj, vilken således skulle hava varit grundlagsfestens rätta dag.” (Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906, s. 205 och 355-356.) Norrmännen ansåg alltså – med goda skäl – kungavalet vara kronan på befrielseverket och Norges självständighet. Så är det även i dag. På 17 maj visar norrmännen en stor och oförställd glädje över sitt kungahus. Kungahuset och den 17 maj är oupplösligt förenade med varandra. Att Norge har en egen kung är ett tecken på att Norge är ett fritt, självständigt och oberoende rike.

En egen konung – ett tecken på full självständighet

Här har norrmännen mycket att lära oss svenskar. Sverige har med undantag för den mycket kortvariga Kalmarunionen med Danmark och den ännu kortvarigare personalunionen med Polen alltid varit ett självständigt rike. Vi tar vår självständighet för given och värderar därför inte vare sig självständigheten eller dess yttre tecken, ett eget kungahus, tillräckligt högt. Norrmännen saknade dock självständighet och ett eget kungahus under mer än 400 år av union med Danmark och under mer än 90 år av union med Sverige. Dessutom måste de sakna sitt kungahus under fem mörka år av tysk ockupation 1940-1945. År 1814 hade Norge för ett halvår haft en egen konung. Fastän Norge hade fått behålla sitt fria statsskick med en stark riksdag och självstyrelse i allt utom utrikespolitiken, var detta inte nog. Norrmännen ville ha fullständig självstyrelse och en egen konung. Under 1800-talet lyckades de steg för steg försvaga unionen, och 1905 bröts den. Då skred norrmännen till kungaval. Konungen blev kronan på befrielseverket. I år, alltså 2014, fyller Norges grundlov eller författning 200 år. Norge har mycket att fira, och vi kan vara förvissade om att de kommer att fira grundloven och sin konung med all den glöd och hänförelse, som de är mäktiga. Det har de all anledning att göra.

Läs vidare

Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906.

Alma Söderhjelm, Carl Johan: Ett karaktärsporträtt, Sthlm 1939.

Uno Brander, Karl Johan: Kronprinsen och konungen, Sthlm 1925.

Sir Dunbar Plunket Barton, Bernadottes underbara levnad, Sthlm 1929.

Klicka här för denna artikel som pdf

Fransk kronprins godkände fransk författning i Norge

År 1814 – för 200 år sedan – gjorde norrmännen revolution. De vägrade att lyda sin gamla överhet, den danske kungen, och de vägrade att underkasta sig Sveriges konung, sin nya överhet. Sverige hade besegrat Danmark, och Danmark hade avträtt Norge till Sveriges konung. Danmark var en enväldigt styrd stat. Norrmännen hade ingen talan utan skulle bara lyda. Sådant var det statsrättsliga läget.

Sveriges sista krig

Norrmännen lydde emellertid inte. De förklarade Norge självständigt och valde den danske ståthållaren, prins Kristian Fredrik, till Norges konung. Med vapenmakt var de beredda att försvara sin självständighet och oavhängighet. Danskarna såg med dolt gillande denna revolution, ty de ville inte att Sverige skulle ta över Norge. På svensk sida var förbittringen mot den norska revolutionen stor, och svenskarna ämnade inte finna sig i den norska självständigheten. På svensk sida förbereddes ett fälttåg mot Norge, och detta fälttåg blev Sveriges sista krig. Under 2014 kan vi alltså fira att Sverige har fått leva i fred under två århundraden.

Skulle Sverige godkänna grundloven?

I herrgården Eidsvoll hade en norsk riksförsamling (riksdag) utarbetat en norsk grundlag eller författning, som i år fyller 200 år. Denna för sin tid mycket frisinnade författning gav stor makt åt riksdagen (stortinget) och förhållandevis liten makt åt konungen. Det stod snart klart, att norrmännen måste böja sig för övermakten. Frågan blev då: Skulle den svenske kronprinsen Karl Johan godkänna författningen från Eidsvoll, eller skulle han kräva, att man utarbetade en ny författning, som gav mer makt åt kungen, alltså åt honom själv?

Karl Johan – en författningsvänlig fransman

Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.
Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.

Den norska grundloven eller författningen var utarbetad med den franska som förebild. Den svenske kronprinsen Karl Johan var som bekant fransman och hade år 1799 varit beredd att försvara den franska författningen mot en äregirig och hänsynslös general, som hette Napoleon Bonaparte. Tyvärr fick Karl Johan år 1799 inte något bemyndig­ande att försvara Frankrikes fria statsskick mot kuppmakarna. Napoleon genomförde därför en statskupp, som gjorde honom till ”förste konsul”. Senare lät han som bekant utropa sig till kejsare. Så här i efterhand måste man säga, att det för både Frankrike och alla andra europeiska länder var högst olyckligt, att Karl Johan inte fick möjlighet och bemyndigande att stoppa Napoleon. Napoleon störtade Europa in i det ena kriget efter det andra så länge han hade någon makt. Han var en mycket olämplig makthavare.

Karl Johan kunde bestämma

År 1799 hade Karl Johan varit beredd att försvara Frankrike fria författning, men år 1814 hade mycket förändrats. Denna gång var han själv både överbefälhavare och kronprins. Hans motståndare hade utarbetat en starkt franskpåverkad författning, som skulle kunna användas mot honom själv för att begränsa hans makt och hindra honom att driva igenom sina förslag. Skulle han godkänna denna författning, eller skulle han tvinga norrmännen att utarbeta en ny författning, som gav mer makt åt honom själv? Avgörandet låg i Karl Johans hand. De norska trupperna var som sagt underlägsna och drog sig tillbaka bakom floden Glomma. Fredrikstens fästning belägrades, och Fredriksstad kapitulerade efter en kort belägring. Norrmännen skulle bli tvungna att rätta sig efter Karl Johan.

Karl Johan godkände grundlagen

Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.
Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.

Karl Johan förvånade mån­ga och förargade kanske fler (på svenska sidan) genom att godkänna för­fattningen från Eidsvoll med de ändringar, som unionen med Sverige nöd­vändigt krävde. Han ville vinna norrmännen, brukar man säga. Ja, det är sant, men han följde också sin övertygelse. År 1814 upp­trädde han icke så som den maktfullkomlige, maktlystne och hänsynslöse generalen Napoleon Bonaparte, som upphävde en fri författning. Karl Johan av 1814 var i väsentliga avseenden densamme som Karl Johan 1799. Folken skall vara fria och ha fria författningar. Detta var hans övertygelse. Samtidigt var han emellertid djupt övertygad om, att Sverige och Norge i en orolig och krigisk omvärld måste sluta sig samman och samverka. Unionen ansåg han sig inte kunna avstå från.

Kristian Fredrik uppskattade envälde

Djupt rotade övertygelser följer med under livet trots skiftande förhållanden. Så var det med Karl Johan. Som konung skulle han styra två folk, som båda hade riksdagar med stora befogenheter. Den politiska friheten på den skandinaviska halvön var på den tiden en ovanlig företeelse. I grannländerna rådde diktatur eller envälde. Öster om Sverige fanns det ryska väldet, där tsaren var enväldig. Även i Danmark åt söder och väster rådde envälde fram till 1848.

Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.
Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.

Efter att ha nedlagt sin norska krona återvände prins Kristian Fredrik till Danmark som dansk tron­följare. ”Mannen från Eidsvold” hälsades med stora förhoppningar av alla danskar, som ville ha en stark riksdag och politisk frihet även i Danmark. När han sent omsider blev dansk kung år 1839, infriade han inte dessa förhoppningar utan styrde Danmark som enväldig konung livet ut (fram till 1848). Så hade han velat styra även Norge. Även Kristian Fredrik eller Kristian VIII höll fast vid ungdomens övertygelser, men en prins, född och uppvuxen i ett enväldigt rike, har som regel andra övertygelser, än en borgarson som Karl Johan med starka minnen av en revolution, som gav landet en fri författning och alla medborgare lika rättigheter. Norge fick en kung, som bättre förstod det norska folket och dess strävan efter frihet än Kristian Fredrik. Karl Johans förståelse för fria författningar hindrade dock inte, att han tidvis var mycket osams med både det norska stortinget och den svenska riksdagen. Det viktiga är dock, att han godkände författningen och aldrig funderade på att upphäva den. I Frankrike upphävde både Napoleon I och Napoleon III de fria författningarna, och Karl X gjorde ett försök 1830. Detta försök ledde till julirevolutionen detta år. Jämförd med sin samtid framstår Karl Johan som påfallande frihetsvänlig. Det har norrmännen begripit, och därför står kungens ryttarstaty än i dag framför kungliga slottet i Oslo.

Klicka här för denna artikel som pdf