Domkyrkan bjuder på musik från ovan

Skall tornmusik spelas på, i eller vid ett torn? Oavsett vad man tycker, är alla tre svaren möjliga. Under sina femton år som tornmusikant har Salomon Helperin spelat från alla dessa tre lägen. Under 2020 kunde tornmusiken fira 15-årsjubileum. Lördagen den 25 juli 2020 var jag på plats nere på Domkyrkoplan. Då, om inte förr, insåg jag vilken väldig domkyrka Göteborgs stift har.

Smäktande toner

Salomon Helperin spelar från ovan. Han står i domkyrkotornets nedersta öppning. Foto: Lars Gahrn.

Högt däruppe i den nedersta tornporten åt Domkyrkoplan (väster) såg Salomon mycket liten ut, ja, han såg liten ut även i den stora tornporten. När man stod här nere på marken, såg även den stora tornporten liten ut, och Salomon såg liten ut även i förhållande till den mycket stora tornporten. Fastän han höjde rösten, hade han avslutningsvis svårt att göra sig hörd, men hans trumpet hördes bra. För säkerhets skull spelade han långa och höga toner, som gick fram och hördes bra. Trumpetmusiken ljöd därför mer smäktande än vanligt. Musiken gick fram, och lyckligtvis störde inte trafiken på Västra Hamngatan annat än när spårvagnarna då och då skramlade förbi.

Kristna melodier

Tornet är högt och kraftigt.

Vad spelades då? Tyvärr berättade Salomon inte denna gång om musikstyckena, men några av dem kände jag igen: ”Jag har hört om en stad bortom bergen”, ”Var jag går i skogar, berg och dalar”, ”I denna ljuva sommartid” och ”Tryggare kan ingen vara”. Han är litet av domkyrkans musikaliska jultomte. Långt före konserterna börjar folk skicka önskelistor till honom. I Freiburg i Tyskland finns en kulturförening, som börjar skicka sms till honom redan under andra veckan i februari. Fram emot sommaren kommer en hel busslast kulturmedlemmar åkande till Sverige. De lyssnar på Salomons tornmusik och fortsätter sedan till både Dalsland och Växjö musikmekaniska museum. (Sverige har många, mycket specialiserade museer!) Även andra åhörare skickar in önskemål till Salomon, som bara behöver välja mellan förslagen.

Fri musiker

Salomon Helperin med sin trumpet på en soffa på Domkyrkoplan.

Salomon spelade under många år tillsammans med sin bror Samuel Helperin, men så flyttade Samuel till Östra Frölunda. Därifrån är vägen alldeles för lång för att han skulle åka till Göteborg för en enda spelning. Även andra musiker har spelat från tornet. Efteråt kom en av dem fram och pratade en stund med Salomon. Denne musiker hade spelat från den romanska tornporten ovanför Salomons tornport. Salomon är fri musiker, som tar tillfälliga arbeten, där sådana bjuds. Han frilansar med andra ord. ”Jag har aldrig vågat skaffa mig en chef”, berättade han skämtsamt. ”Då kan man bli av med jobbet.” Är man anställd i en orkester eller vid en annan kulturinstitution, måste man vidare spela vad andra bestämmer. Man får då helt enkelt inte spela fel. Ingenting av detta föreföll att tilltala honom. Han är en självständig man, van att klara sig på egen hand.

Musiker blir clown

Salomon Helperin talar livfullt, vänligt och skämtsamt.

Salomon är öppen för både det ena och det andra. Vid något tillfälle för länge sedan fick han frågan, om han kunde spela ”Oh, mein Papa” på trumpet! – Jodå, det kunde han göra. – Skulle du kunna ha på dig en röd clownnäsa, när du spelar detta stycke? – Jodå, det går bra. Därefter fick folk veta, att Salomon hade framträtt som clown. Snart fick han förfrågningar, om han kunde uppträda som clown. – Jodå, det går bra. Salomon har spelat clown på teatrar och allsköns andra scener men dock inte på cirkus (ännu). I den tyska clowntraditionen är det vanligt, att clowner spelar ett eller flera instrument. I den franska clowntraditionen följer man mönster från Commedia dell’ Arte. Där har man en vit och elak clown samt en röd och snäll. Den vite slår och jagar den röde, som dock – på något vis – vinner ändå. Salomon följer den tyska och franska traditionen. Därutöver finns den ryska. I Ryssland blir pensionerade trapetskonstnärer ofta clowner. Man förstår, att en musiker med Salomons anpassningsförmåga har goda förutsättningar att finna arbetsuppgifter. Vi hoppas, att tornmusiken skall fortsätta minst femton år till. Många åhörare kom för tornmusikens skull. Några av dem hade med sig en filt och satte sig på gräsmattan för att lyssna. Tornmusik hör till traditionerna i Göteborg. Redan på 1600-talet spelades musik från ovan. Eftersom Göteborg grundades 1621, hör tornmusiken till stadens äldsta traditioner. I Salomon Helperins tappning hör den till de angelägnaste.

Lars Gahrn

Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn