Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Tornmusik på hög nivå

”Spelman på taket” hette en känd musikal, som handlade om judarna i Ryssland. Ibland på kvällarna spelade judiska musikanter fiol från sina hustak. På detta sätt hördes musiken över grannskapet. Så har man gjort även i Sverige.

Blåsare på rådmanstaket

Från staden Göteborg berättas 1658 och 1664, att under reparationsarbeten stadens spelmän brukade ”stå och blåsa” på en altan på rådhustaket. I vår tid har konstnären Lars Gillis återskapat denna syn och tecknat denna konsert så som han trodde, att den hade tett sig. I sin bok ”Gamla Göteborg – bilder som inte fanns” har han på detta sätt tecknat händelser ur Göteborgs historia.

Tornmusik från domkyrkan

Domkyrkotornet har två sidoaltaner, från vilka tornmusik skulle spelas. Foto: Lars Gahrn.
Domkyrkotornet har två sidoaltaner, från vilka tornmusik skulle spelas. Foto: Lars Gahrn.

Gustavi domkyrkoförsamling har tagit upp detta sätt att ge konserter. Salomon och Samuel Helperin spelade trumpet från domkyrkotornet varje lördag från och med den 1 juli till och med den 19 augusti 2017. Halvvägs upp i tornet finns två balkonger med staket runt omkring. Klockan halv tolv på lördagsmiddagen trädde de båda trumpetarna ut här och spelade. I händelse av regn skulle konserten flyttas. Lördagen den 5 augusti var jag där för att lyssna till ”tornmusik”. Musik blev det också – men inte från tornet. De båda trumpetarna stod framför huvudporten genom tornet. Inget regn föll denna förmiddag, men det blåste. Efteråt förklarade den ene trumpetaren, att det skulle ha varit svårt att göra sig hörd från tornet. Däruppe måste man ta i tre gånger så mycket jämfört med vad man behövde göra nere på marken. Dessutom var det roligt att kunna tala med åhörarna, förklarade han. Hade de spelat uppifrån tornet denna blåsiga dag, skulle mycket av musiken ha blåst bort. Den skulle inte ha hörts av oss åhörare.

Blandade musikstycken

Bröderna Helperin spelar från domkyrkotornet. Affischbild.
Bröderna Helperin spelar från domkyrkotornet. Affischbild.

Jag insåg då klarare än tidigare, att vi har en väldig domkyrka, som inte bara är lång och bred utan även har ett mycket högt torn. Balkongerna finns bara hälften så högt upp som tornets översta lanternin. Även denna höjd är mer än betydlig. Enligt programmet skulle bröderna Helperin bjuda på ”klassiska klanger och höga toner”. Så var det också. Blandningen var omväxlande, men de hade fått kritik för att de inte spelade tillräckligt många psalmmelodier. Denna lördag spelades dock ”Tryggare kan ingen vara” och psalm 203 och kanske fler. (Jag kände igen endast några få av melodierna. Dessutom kände jag igen ”Vila vid denna källa”, som förvisso icke är en psalm men mycket angenäm ändå att höra.) Bröderna Helperin hade ett bra urval av musik.

Finstämt spel

Bröderna Helperin spelade de allra mjukaste och finstämdaste tonerna från platsen framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.
Bröderna Helperin spelade de allra mjukaste och finstämdaste tonerna från platsen framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.

Skall man skriva om ”tornmusik”, vill man gärna också höra musiken spelas från tornet. Lördagen den 19 augusti var jag tillbaka. Denna dag blåste det endast obetydligt, men likafullt behövde man inte lyfta blicken för att se bröderna Helperin. De stod även denna gång framför huvudingången. De bjöd återigen på finstämd trumpetmusik och lyckades avvinna sina trumpeter de mjukaste och känsligaste tonerna. Bättre än så här kan det inte bli. Man förstod klarare än någonsin, att bröderna Helperin hellre ville stå här nere och spela finstämt än att stå där uppe och blåsa bara för att höras. Bredvid mig på parkbänken hade jag Richard Sehested Kjaergaard, som själv är musiker. Han berömde brödernas trumpetspel mycket. Även denna gång frågade man trumpetarna, varför de inte spelade från balkongerna. Svaret blev, att facket hade stoppat dem från att gå upp, eftersom de hade glömt sina livlinor hemma. Detta svar, som gavs även förra gången, är att fatta som ett skämt.

Musik på hög nivå

Bröderna Helperin spelar framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.
Bröderna Helperin spelar framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.

Man får trösta sig med, att om vi inte bjöds på musik från tornet, så bjöds vi åtminstone på musik vid tornet. Denna musik var dessutom musik på högsta nivå, vilket kanske musiken från tornet inte skulle ha varit. Det gäller att höras. Det kan vara svårt att göra sig hörd utomhus. När kyrkorna byggdes, tänkte man på att bygga så, att akustiken blev den bästa tänkbara. Göteborgs domkyrka har utmärkt akustik. Efter tornmusiken bjöds på konsert klockan 12.00. Jag var även där och kunde slå fast, att domkyrkan är en utmärkt konsertlokal. Konserten blev en större upplevelse än den nog hade blivit på annat ställe tack vare den ljusa, upplyftande och vackert prydda lokalen. Smyckade kyrkor överträffar nakna konsertsalar. Man förstår, varför många musiker helst spelar i kyrkor. En lokal med god akustik kräver dock en del eftertanke hos en talare. Om man talar alltför snabbt hinner ekot inte klinga ut innan nästa eko kommer. Då skapar man ett sorl, som stör talet. I Göteborgs domkyrka bör man tala lagom långsamt och låta efterklangen gå fram.