Utsatta och tvingade kvinnor

Metoo-rörelsen gav tidningarna många skandaler att skriva om och många inblickar i både det ena och det andra. Om man ser till huvuddragen, har vi däremot inte fått veta något nytt. Så här har det gått till sedan urminnes tider.

Gustav Adam Banér anklagad

Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.
Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.

Då och då får allmänheten vissa inblickar. Med hjälp av dem är det lätt att föreställa sig resten. Det nya var själva revolten eller rättare sagt dess styrka. Åtskilligt har dock hänt även dessförinnan. Våldtäkt var i lag förbjuden. Detta innebar att våldtäktsmän kunde stämmas inför rätta och dömas. År 1659 uppehöll sig greve Gustav Adam Banér i Trelleborg. Han var officer i kronans tjänst. Natten mellan den 29 och 30 juni hade han kommit samman med pigan Kristina Svensdotter. Hennes matmor påträffade pigan, som grät efteråt. Pigan fick hjälp att sätta upp en anklagelseskrift, som sändes till konung Carl X Gustaf. Målet rann­sakades utförligt. Greven nekade till våldtäkt och förnekade till att börja med att han ens hade haft med pigan att göra. Han utpekade henne som ”en beryktat lättfärdig människa”. Denna anklagelse måste han dock ta tillbaka. Inte heller kunde han vidhålla, att han inte hade haft med henne att skaffa. Han påpekade dock, att våldtäkt inte kunde bevisas. Pigan tog tillbaka denna anklagelse. För henne tycks ett skadestånd ha varit viktigast. Nils Sylvan har dragit fram detta mål ur domböckerna. Men han synes inte ha fått veta utgången. (Nils Sylvan, Jag Gustav Adam Banér, Carmina 1988, s. 60, 65-67 och 72.) Allt detta känns igen från våra dagar. Mannen nekar till allt, och domstolen kan inte finna bevisning. Det intressanta är dock, att en piga från Trelleborg kunde få en greve och kunglig officer ställd inför rätta. Möjligen har han blivit tvungen att betala henne något slags skadestånd.

Faderskapsmål

Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.
Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.

Ett annat sätt att revoltera var att dra män inför rätta i faderskapsmål. Många kvinnor, som hade utomäktenskapliga förbindelser med män, blev havande. Mycket vanligt var det, att männen nekade till allt. Ofta blev följden, att kvinnorna stämde männen inför rätta och krävde barnuppfostringshjälp. Svårigheten för domstolarna var, att man på den tiden inte hade något säkert sätt att fastslå vem som var fader till ett barn. Männen hade möjlighet att ”svära sig fria”, det vill säga att gå ed på att de inte var fader till barnet i fråga. Selma Lagerlöf har skrivit om ett sådant fall i kortromanen ”Tösen från Stormyrtorpet” (1908). (Den ingick ursprungligen i ”En saga om en saga och andra sagor”.) Ämnet brukar dock vara välkänt för släktforskare. Faderskapsmål var mycket vanliga vid domstolarna. Givetvis kunde dock många män undandra sig sitt ansvar utan att hamna inför rätta. Alla kvinnor vågade inte stämma barnafäderna. Somliga unga män utvandrade eller tog arbete på annan ort och var därmed försvunna.

Hagar och Abraham

Jupiter och Io.
Jupiter och Io.

Bildframställningar av utnyttjade och tvingade kvinnor är ovanliga. Marknaden för sådana bilder var inte stor. I Göteborgs konstmuseum finns dock två målningar, som är av intresse. Den ena föreställer Sara, Abraham och Hagar. Den har målats av nederländaren Matthias Stomer under 1600-talets första hälft och inköptes till konstmuseet 1957. Berättelsen finner vi i Första Mosebok. Abraham och hans hustru var båda gamla. Hon räknade inte med att kunna bli havande. Därför gav hon sin man sin egyptiska tjänstekvinna Hagar till hustru, för att Hagar skulle föda barn åt Abraham. (Han ville ha en son.) Eftersom Hagar var Saras tjänste­kvinna, skulle Sara kunna räkna barnet som sitt barn, Så kunde man göra på den tiden. Hagar var alltså en kvinna, som andra bestämde över utan att hon själv hade någon talan. På målningen ser vi hur Sara föser fram Hagar till Abraham som ligger i sängen. Hagar är naken och kan endast nödtorftigt skyla sig med händerna och en klädnad. Hon är nedböjd och ser undergiven ut. Blicken är osäker, kanske orolig eller ledsen. Så kunde en tvingad kvinna se ut, när hon fann sig i sitt öde.

Jupiter och Io

Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.
Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.

Den andra målningen föreställer den grekiske överguden Jupiter och Io, en av de många kvinnor, som han gjorde med barn. Den är målad på 1550-talet av Paris Bordone (1500-1571) och skänktes till konstmuseet av Gustaf Werner, den store textilfabrikören och donatorn, år 1922. Historien om Jupiter och Io kan man läsa i diktverket Metamorfoserna av den romerske skalden Ovidius. De grekisk-romerska gudarna upptändes ofta av begär till jordiska kvinnor och tvingade sig på dem. Tyvärr är det så med dessa gudasagor, att de speglar en jordisk verksamhet och verklighet. Flickor och kvinnor var lovligt byte för högt uppsatta män, om kvinnorna själva inte hade hög rang. Bordones oljemålning visar Jupiter och Io. Hennes ansikte är livlöst. Blicken är hård, vredgad och frånvarande. Hon är dock lugn och vet att motstånd eller vädjanden inte lönar mödan. Ansiktet är mycket levande och talande. Så såg en tvingad kvinna ut.

Lars Gahrn

Annonser

Birgitta Arkenback skildrar historien i bild

Birgitta Arkenback bodde och verkade i Mölndal under 22 år (1958-1976) och hann under denna tid få Mölndals kommuns kulturpris (tillsammans med författarinnan Astrid Pettersson), men nu är hon tillbaka till ursprunget, sitt föräldrahem i Glöskärs by i Torsby församling och Kungälvs kommun.

Barndomshemmet i Torsby

Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.
Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.

Under tiden i Mölndal bodde hon på Hagåkersgatan, Grangatan och Växthusgatan. Hennes man Bertil arbetade på Ericsson (med bland annat Jas Gripen). Själv arbetade hon som konstnärinna. Hon målade (i akvarell och akryl) och vävde egenhändigt komponerade motiv. Hon minns tiden i Mölndal med glädje. Alla var vänliga mot henne och jättebra. Hon fick ställa ut vid flera tillfällen. Hemma i Glöskär fortsätter hon med sin konstnärliga verksamhet. Gården var stor med bohus­länska mått mätt, en mindre herrgård. Här hade hennes mormor fött fjorton barn, däribland Birgittas mamma, på köksbordet. På betesmarkerna ner mot fjorden hade hon själv mjölkat kor för länge sedan. Här bor hennes söner och hennes dotter i närheten. Här har hon slutligen gott om plats för sitt konstnärskap. Till gården hör en källarvind med potatiskällare och mjölkrum i sten i bottenvåningen och en stor vind ovanpå. Här i vinden har Birgitta sin rymliga och ljusa ateljé.

Kungälvs historia i bild

När man träder in i den ljusa ateljén, kommer man rakt in i Kungahällas historia. Eftersom Kungälv, då Kungahälla, var en gränsort, där bohusläningarna och andra norrmän ägnade sig åt handel, och där de norska kungarna infann sig för att bevaka gränsen, invänta nyheter eller träffa konungarna av Sverige och Danmark, är Kungahälla ofta omtalat i de isländska sagorna. Allt är inte sant, men allt är intressant och framför allt fängslande. Bilder saknas från Kunga­hällas första årtusenden, men Birgitta kan skildra Kungälvs historia i bild. Kungälv har fått sin egen motsvarighet till Bayeuxtapeten, nämligen Kungälvsbroderiet, stora, väldiga dukar med broderade bilder ur gamla Kungahällas historia.

Forntidens bildvärld har studerats

Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Birgitta har tecknat förlagorna till de äldsta broderierna. Hon har lyckats fånga forntidens kraft och formvärld. Hon har givetvis noga granskat alla vikingatida och medeltida bilder och konstverk som hon har kunnat finna. Hon har gjort resor för att uppleva byggnadsverk och konstverk från dessa tider. Givetvis har hon besökt Normandie i Frankrike för att på ort och ställe se på Bayeuxtapeten, som skildrar förspelet till normandernas erövring av England 1066 och även själva erövringen. Förlagan till det äldsta Kungälvsbroderiet är fylld av myllrande liv, rörelse, kraft, uttrycksfullhet och bjärta färger. Förlagan är uppsatt här i ateljén som det största av de historiska konstverken.

Margareta Fredkulla

Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Vid trekungamötet i Kungahälla eller kanske snarare strax utanför byn avtalades att den norske kungen Magnus Barfot skulle få sveakonungen Inge Stenkilssons dotter Margareta Fredkulla till äkta. På en stor målning har Birgitta avbildat Margareta Fredkulla. Någon samtida bild av denna kraftfulla kvinna, som var svensk kungadotter och blev först norsk drottning och sedan drottning av Danmark, finns tyvärr inte, men när man ser Birgittas målning, känner man genast igen henne. Så måste Margareta Fredkulla ha sett ut. Hon är högrest och kraftfull. Ögonen tittar forskande och oblygt. Munnen är stor och uttrycksfull. Det blonda hårsvallet är vilt och ostyrigt. Till höger har hon gjort vissa fåfänga försök att fläta det, men till vänster är hårmassorna helt otämjda. Händerna är stora och fingrarna långa. Detta är en kvinna som en man både kan dras till och bli en smula rädd för. Så bör vikingatidens kvinnor ha sett ut, föreställer man sig. Margareta Fredkulla är nog den drottning, som Birgitta oftast har avbildat. Fredsrörelsen i Kungälv utdelar nämligen det så kallade Fredkullapriset till dem, som på olika sätt har verkat för fred och förståelse mellan människorna. Birgitta målar och textar diplomet, som pryds av Margareta Fredkulla, kungadottern och drottningen, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas konungahus.

Drottning Silvia

Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.
Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.

Även drottning Silvia tittar fram ur en av målningarna. Birgitta har fångat drottningens livlighet och vänlighet. Blicken är glad, livlig och iakttagande. Huvudfärgen i denna målning är rött, som skiftar i gult. Birgitta har med den röda färgen skickligt återgivit värmen i drottningens personlighet. Den gula färgen ger uttryck för det ljusa rummet. Birgitta arbetar mycket skickligt med färgharmonier. I finrummet i boningshemmet hänger en stor olje­målning, som visar den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe. Denna skickligt utförda kopia fann Birgittas man Bertil på en auktion i Dalsland och köpte den åt sin fru. Goethe har nämligen skrivit en färglära, som Birgitta noga har läst och begrundat. Den har betytt mycket för henne.

Skogsdrottningen och romaren

Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.
Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.

I sin novellsamling ”Drottningar i Kungahälla” har Selma Lagerlöf infört novellen ”Skogsdrottningen”. Den handlar om en romersk köpmansson, som på ett av faderns handels­fartyg seglade ut på Atlanten och blev stormdriven till Nordre älv. Här blev han bortrövad av en flicka, som red på en älg. Han blev så småningom konung över bygdens folk och ”lade grunden till det stora Kungahällas härlighet”. Birgitta Arkenback har målat skisser till en gobeläng som skildrar romarens och skogsflickans möte. Skisserna är så skickligt och konst­närligt utförda att man genast önskar se själva gobelängen. Detta är inte historia utan en saga, diktad av Selma Lagerlöf, invänder kanske någon. Visst är det så, men märkligt nog kan Selmas saga mycket väl ha en kärna av sanning. På Törnskär utanför Tjörn hittades omkring 1920 kalkstenar från Medelhavsområdet en bit upp på land. Efter ingående undersökningar och överläggningar fann man att den rimliga förklaringen var att de hade utgjort barlast på ett strandat romerskt skepp (Johan Pettersson, De levde bland bergen: Studier i Tjörns kultur­historia, Malung, 1971, s. 9–15). Selma Lagerlöfs bok ”Drottningar i Kungahälla” kom ut 1899, alltså omkring 20 år före fyndet på Törnskär. Selma Lagerlöf föregrep med andra ord arkeologin. Novellen ”Skogsdrottningen” och dess illustrerande gobeläng kan alltså mycket väl spegla en historisk verklighet.

Fler måste få se detta

”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.
”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.

Hos Birgitta Arkenback finns mycket att beundra. Där finns en färgglad målning av den norske medeltidskungen Olav Kyrre, en annan målning av systrarna Gudrun och Margareta Lindorm, en uttrycksfull målning av Martin Luther, en tredje av Don Juan samt bildvävar. Där finns bland annat ett utmärkt broderiarbete, som återger Frödings dikt ”Det var dans bort i vägen”. Birgitta Arkenback ger liv åt historien med färger, fint tecknade människogestalter och dramatisk rörelse. Denna bildskatt har stort värde och bör föras ut till den stora allmän­heten. Föreningen Kungälvs Musei Vänner har givit ut skriften Kungälvsbroderiet 2003–2017 av Solveig Lanzén (2017, 24 sidor, rikt illustrerade med färgfotografier).

Lägg ut bilder på nätet!

Givetvis bör Kungälvs­broderiet ställas ut, men väl så viktigt vore att fotografera av de olika broderierna och Birgitta Arkenbacks målningar och lägga ut dem på nätet. Vårt behov av bilder är oändligt. En bild underlättar inlärning och gör att man lättare minns både människor och händelser. Ser man hennes bilder, känner man att historien får liv på nytt. Man önskar att många fler får ta del av denna upplevelse. Anders Johansson, tecknare på både Kungälvs-Posten och Mölndals-Posten, tog med mig på en biltur i södra Bohuslän. Då hälsade vi på hos Birgitta, och då fick jag se hennes konstverk. Alla intresserade kan inte få enskild visning. Varför inte då som sagt lägga ut bilderna på nätet?

Lars Gahrn

Marstrands kor behövde pass

Oj, vad mycket folk, som ville följa med på Marstrands hembygdsförenings stadsvandring i Oscar II:s fotspår. Föreningens ordförande Göran Kristensson fick många sköna sedlar i handen, när han tog upp deltagaravgifter. Jag har varit med på hembygdsvandringar här tidigare, men Marstrands historia är så rik, att det mesta är nytt, om ciceronen är en annan än den som berättade förra gången. Möjligheterna till omväxling i vandringarna är stora.

Pass för Marstrands kor

Göran Kristensson berättar. Foto: Lars Gahrn.
Göran Kristensson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Göran Kristensson kan sitt Marstrand och ger oss fördjupade kunskaper om sin hemstad. I hembygdsmuseet finns många rariteter, berättade han, bland annat pass för Marstrands kor. Under ”porto-franco-tiden” var staden frihamn. Marstrand var fortfarande en del av det svenska riket, men svenska förordningar gällde inte längre i Marstrand. Däremot var Koön alldeles intill på alla sätt en del av det svenska riket. Dit skickade Marstrandsborna över sina kor. Därför utfärdade myndigheterna pass för Marstrandsbornas kossor. Svensk byråkrati har verkligen stolta anor och bedrifter att se tillbaka på. Tänka sig, byråkraterna har skrivit ut pass för kor, som skulle föras över från den ena ön till den andra! Marstrand var, påpekade Göran Kristensson, långt före EU, som ju kräver, att korna skall ha gula plastskyltar i båda (!) öronen.

Skrönor om kungsflundror

Konung Oscar står upp i vagnen och hälsar på sina undersåtar i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.
Konung Oscar står upp i vagnen och hälsar på sina undersåtar i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.

Marstrandsöarna är kala och ofruktbara, men en gröda frambringar Marstrand i rikliga mängder, nämligen vilda skrönor om Oscar II:s framfart bland skärgårdens och societetens mer eller mindre sköna kvinnor och flickor. Göran Kristensson vill att historien skall vara riktig, och han suckade över omöjligheten att komma till rätta med även de orimligaste skrönor. ”Visst hade kungen älskarinnor”, sade Kristensson, ”men folk överdriver ohyggligt. När kungen för första gången kom till Marstrand, var han 58 år gammal, och vid den åldern har man ju inte lika mycket ork som förr.” Det är så sant som det är sagt. Under de följande 20 åren blev kungen 20 år äldre. Vidare bör man betänka, att även om inte någon konung före honom har rest lika mycket, bodde Oscar mestadels i Stockholm. Här hörde hans älskarinnor hemma. Han och de invigda var mycket noga med, att hans kärleksliv skulle försiggå i full hemlighet. Han kunde alltså inte ta med sig någon av sina väninnor ner till Marstrand utan att folk anade oråd och skandal uppstod. Kanske gör man de fantasifulla Marstrandsborna grymt besvikna, om man framkastar tanken, att kungen tog semester även från sin älskarinna. Kanske blir de besvikna, men de kan trösta sig med, att de så kallade ”kungsflundrorna”, det vill säga kungens flickor, obehindrat kommer att leva vidare i inbillningens och fantasiernas rike. Den, som väl har kommit in där, är så nära det eviga livet som man kan komma i denna dödens dal.

Sveriges första synagoga

Göran Kristensson berättade både om de rika och de fattiga. Skillnaderna kom här i Marstrand att bli mer iögonfallande än på de flesta andra ställen i och med att även de högst uppsatta infann sig – och infinner sig – i Marstrand om sommaren för att bada och segla. Här finns även Sveriges äldsta synagoga bevarad eller rättare sagt det utrymme, där Sveriges första synagoga var inrymd. Under porto-franco-tiden fick judarna fritt utöva sin religion i Marstrand. Synagogan var inrymd i den bastion, som skulle försvara det norra hamninloppet.

Gustaf V:s jaktbil

Gustaf V:s jaktbil sågs i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.
Gustaf V:s jaktbil sågs i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.

Hans majestät Konung Oscar II (spelad av Anders Arnell) anlände till Marstrand med ångbåt, åkte sedan hästdragen vagn genom staden och gick därefter över till bil. Bilen är en verklig klenod, som har varit med under många sekelskiftesdagar. Den glänser och lyser blå som om den vore ny. Det är en Buick, årgång 1929, med registreringsnumret A14. Den har tillhört konung Gustaf V och användes av honom som jaktbil. Nu ägs den av en samlare, Staffan Karlsson, inom Kungälvs vidsträckta kommun. Under sekelskiftesdagarna är den med i Marstrand. Min sagesman Christer Jansson upplyser om, att Gustaf V:s jaktbil är ”mycket trevlig och bekväm att åka kungligt i.” Anders Arnell instämmer.

Sjungande trädgårdar

Sophie Elkan och Selma Lagerlöf fanns också på plats under sekelskiftesdagarna. Foto: Lars Gahrn.
Sophie Elkan och Selma Lagerlöf fanns också på plats under sekelskiftesdagarna. Foto: Lars Gahrn.

Babylon var som bekant känt för sina ”hängande trädgårdar”. Dessa räknades som ett av den antika världens sju underverk. Marstrand har nu blivit känt för ”Marstrands Sjungande Trädgårdar”. Eleverna från Mimers estetiska linje i Kungälv uppförde teater och musik i fem villaträdgårdar i Marstrand. Dessa framträdanden var så vitt jag kan förstå mycket uppskattade, men jag hade inte tillfälle att själv vara med och lyssna. Lyckliggörs man med det kungliga nådevedermälet att få åka i konungens vagn genom staden, tar man givetvis med undersåtlig tacksamhet emot denna kungliga ynnest. Det är mycket intressant att själv få uppleva ett fortskaffningsmedel från fordomdags. Ett annat fortskaffningsmedel från fordom hann jag inte med att pröva, nämligen Marstrands flytande spårvagn, som hela dagen for hit och dit över vattnet med fladdrande flaggor. Tänk, Marstrand har inte bara ”Sjungande Trädgårdar” utan även en ”Flytande spårvagn”. Verkligheten bakom denna poetiska benämning är nog så märklig. En elektriskt driven färja liknar en spårvagn.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Tre kvinnostatyer önskas till Kungälv

Statyer över kvinnor finns, men de är få, alldeles för få. I Kungälv saknas de helt, men man skulle lätt kunna uppnå hel och full jämställdhet, om man skulle vilja.

Margareta Fredkulla

Margareta Fredkulla – en docka, som var färdig 2014. Foto: Lars Gahrn.
Margareta Fredkulla – en docka, som var färdig 2014. Foto: Lars Gahrn.

År 1959 tillkom de tre kungarnas staty på Nytorget i Kungälv. År 1101 möttes enligt hävderna Nordens tre kungar här vid älven. Här möttes Inge den äldre från Sverige, Magnus Barfot från Norge och Erik Ejegod från Danmark. Arvid Källströms statygrupp är ett framstående konstverk, men konstverket har ett stort fel. Margareta Fredkulla saknas. Hon var dotter till Inge den äldre, och här i Kungahälla eller vid älven bestämdes, att hon skulle giftas bort med Magnus Barfot. Hon blev alltså norsk drottning. Efter den norske kungens död gifte hon om sig med konung Nils Svensson av Danmark. Hon är alltså en kunglighet, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas kungahus. Hon borde ha varit med bland de tre kungarna.

Medlem av tre kungahus

Till 900-årsjubileet av kungamötet lät man tillverka tre vaxdockor av de tre kungarna. Vaxdockorna är utmärkta, men inte heller denna gång, så sent som 2001, kom Margareta Fredkulla med. Så småningom dök dock tanken upp att även Margareta borde vara med. Kungälvs Musei Vänner samlade in pengar till ändamålet. År 2014 var dockan färdig. Den är utmärkt, och nu är gruppen av vaxdockor fullständig. Ännu fattas dock en staty ute på sta’n av Margareta Fredkulla. Kungälv är och har sedan urminnes tider varit en ”nordisk mötesplats”. Då passar en staty av Margareta Fredkulla, som har tillhört alla de tre skandinaviska ländernas kungahus, mycket bra. På sätt och vis passar hon ju ändå bättre än de tre kungarna.

En pepparkaksgumma

En bra bild av en kvinna, som säljer Kungälvs pepparkaka med Bohus fästning i bakgrunden.
En bra bild av en kvinna, som säljer Kungälvs pepparkaka med Bohus fästning i bakgrunden.

Tre kungar står staty i Kungälv. I jämställdhetens namn bör vi därför ha tre statyer av kvinnor. ”Kungälvs pepparkaka” var förr ett så känt begrepp, att vissa av oss fortfarande kommer ihåg, att sådana pepparkakor har funnits. Inte helt oväntat bakades pepparkakorna av kvinnor. I Gränna har man rest en staty över en polkagrisgumma. Det vore mycket lämpligt att resa en staty över en av Kungälvs pepparkaksgummor, det vill säga över en av de gummor, som bakade och sålde pepparkakor. Ännu i våra dagar bakas kakor, fler än någonsin, i Kungälv, där kexfabriken har en omfattande tillverkning. När vinden ligger på, känner man en angenäm och sötaktig doft från kexfabriken.

Selma Lagerlöf

Nu har vi två tänkbara kvinnostatyer. Vem skall få bli den tredje? Svaret är lätt. Selma Lagerlöf hade sin bror Daniel i staden och besökte honom ibland. Hon fängslades av den idylliska småstaden vid Nordre älv och skrev boken ”Drottningar i Kungahälla” (1899). Hon har även skrivit en utmärkt dikt om Kungälvs förstöring genom vendernas anfall 1137. Här har vi alltså en kvinnlig författare, en av de största genom tiderna, som har skrivit om kvinnor i Kungahälla (bland andra Margareta Fredkulla). En staty över Selma Lagerlöf vore på alla sätt angelägen. Om inte annat borde man kunna åstadkomma en relief.

Rid på Blankas knä!

Drottning Blanka och en av hennes söner. Målning av Albert Edelfelt 1877.
Drottning Blanka och en av hennes söner. Målning av Albert Edelfelt 1877.

Noga räknat behöver vi fyra statyer. I Kungälv finns nämligen i Thorildskolan en porträttbyst av skalden och filosofen Thomas Thorild. Jag har dock ett bra förslag till en kvinnlig inomhusstaty. Drottning Blanka (Blanche av Namur) bodde allt emellanåt på Bohus slott tillsammans med sin make Magnus Eriksson, konung över Sverige och Norge. Drottningen har (i efterhand) blivit känd tack vare barnkammarrimmet ”Rida, rida ranka, hästen heter Blanka”. Albert Edelfelt gjorde en oljemålning av detta motiv. Drottning Blanka, ung, vacker och lycklig, låter sin lille son rida på hennes knä. Hon håller honom varligt om livet. Den lille gossen skrattar och är glad. Han sträcker ut sina händer mot sin mor. Man skulle kunna göra en staty av Blanka utan barn. I stället kunde man låta Kungälvs besökare sätta sina barn i knäet på drottningen och fotografera dem där. I Kungälvs blivande besökscentrum skulle en sådan staty passa utmärkt. En sådan inomhusstaty skulle mycket väl kunna vara bemålad, så att fotografierna skulle se högst verkliga ut. En sådan staty skulle kunna bli mycket omtalad och uppskattad, i bästa fall lika känd som Nils Ferlin på sin parkbänk i Filipstad. Man kan mycket väl låta drottning Blanka sitta på en så bred bänk, att de stolta föräldrarna får plats bredvid henne medan barnet sitter på Blankas knä.

Klicka här för denna artikel som pdf