Jorden runt med Göteborgspolisens musikkår

Livereds kapell i Kållered är byggt för att passa många slags verksamheter. Det invigdes 2014 som ett begravningskapell för både kristna och anhängare av andra religioner. Följden har blivit att byggnaden helt saknar symboler. Varken invändigt eller utvändigt finns någon sinnebild från vare sig religionernas eller politikens värld.

Bra konsertlokal

Lennart Larsson dirigerar Göteborgspolisens musikkår i Livereds kapell. Foto: Lars Gahrn.

En sådan lokal kan användas också till mycket annat. Där är högt i tak. Akustiken är med andra ord god. Innerväggarna är klädda med ljust trä. En bit upp vidtar ett slags flätverk av samma ljusa trä. Ljudöppningarna i väggarna förebygger att rummet blir en klanglåda. Söndagen den 17 mars 2019 konserterade Göteborgspolisens Musikkår i kapellet. Denna musikkår har sitt ursprung i Göteborgs poliskår, men med tiden har alltfler musiker tagits in utifrån. Nu finns endast ett par pensionerade poliser kvar i musikkåren, men orkestern är inte desto mindre fängslande.

Jorden runt

Lennart Larsson berättar om musikstyckena.

Konserten leddes av musikkårens dirigent Lennart Larsson, känd musikforskare som har skrivit en stor krönika över musiken vid Göteborgs garnison. Lennart har bred erfarenhet av musiken genom tiderna, och under kvällen i Livereds kapell visade han att han hade utblick över hela världen. Ämnet för kvällens konsert var ”Jorden runt på 60 minuter”. Resan började på Sicilien eller kanske snarare i USA med en vals, komponerad av Nino Rota för filmen Gudfadern om familjen Corleone, som hade emigrerat från Sicilien till USA. Nino Rota har komponerat ”fantastisk musik till många filmer”, sade Lennart Larsson. Som solister hörde vi Roy Ljungkvist på flygelhorn och Bengt Asplund på altsax. Inledningen av resan blev alltså fantastisk, och fortsättningen blev likadan. Konserten fortsatte med musik ur Disneyfilmen Aladdin. Musiken komponerades givetvis i USA, men man kunde urskilja orientaliska klanger. Sådana var urskiljbara också i nästa stycke från Spanien, som ju under sina 700 år med muslimska herrar var en del av den orientaliska världen. Vi fick höra España cañi – en pasodoble, komponerad 1923 av Pascual Marquina Narro.

Wien och Tyskland

Vicedirigenten Marianne Isaksson.

Efter denna exotiska inledning hamnade vi i hjärtat av Europa och Wienerklassicismen. Som dess siste betydande företrädare räknas Robert Stoltz, som har skrivit om Pratern, Wiens motsvarighet till Liseberg: I Pratern blommar åter träden. Tyskland ligger nära, och därefter var turen kommen till Bach och hans musikstycke: Herz und Mund und That und Leben. Denna musik innehåller stöldgods, vilket är intressant för en polisorkester, nämligen en ”lånad” melodi ur den lutherska psalmboken komponerad av Johann Rist. Stölden är dock preskriberad sedan länge. Dessutom har Bach vidareutvecklat den stulna melodin. ”Resultatet är fantastiskt”, tyckte Lennart Larsson. Man har all anledning att instämma.

Dur och moll

Göteborgspolisens musikkår på Kronhusgården.

Resan gick vidare norrut, närmare bestämt till Hälsö. Jerker Johansson har skrivit musikstycket: ”Sol över Hälsö”, som tycks ha blivit en av de mest spelade av hans många utmärkta kompositioner. Detta musikstycke är tillägnat Åke Edefors, som betydde mycket för Västsveriges musikliv. Han var till exempel ledare för Mölndals stadsmusikkår och lärare inom Mölndals musikskola. Den ungerske tonsättaren Gustav Peter skrev en ”galopp”, som heter ”Erinnerung an Zirkus Renz” (Minne av Cirkus Renz). Marcus Steisner framträdde under detta nummer som ekvilibrist på xylofon. Dmitri Shostakovitch skrev mycket filmmusik. Den vals som vi fick höra gick här gick i moll. Tonsättarens liv under Stalins stora terror var påfrestande och allt annat är roligt. Detta återspeglas alltså även i musiken. Går man över till USA, går man också över till dur. Hoagy Carmichaels kända evergreen Stardust var ett helt annat stycke, liksom Adios nonino av argentinaren Astor Piazolla. Denna tango skrevs 1959 till minne av tonsättarens döde far. Under Stardust var Roy Ljungkvist åter solist, denna gång på trumpet.

”Valdres marsj”

Blåsorkestrar är ju främst förknippade med marscher, men musikkårerna har alltmer breddat sitt utbud. Kvällens konsert gav syn för sägen. En marsch fick vi dock höra: Valdres marsj (från1904) av Johannes Hanssen. Kompositören utgick från igenkänningssignalen vid hans regemente. Han infogade också folkmusikklanger som halling och slått. Denna marsch är därför olik de flesta andra i många avseenden. År 2018 utsågs Valdres marsj av Norges Musikkorps förbund till Norges nationalmarsch. Den hör onekligen till de bästa marscher, som man kan få höra, och den är en lämplig avslutning på en konsert. Åhörarna ville dock ha ett extranummer. Så blev det också. Vi fick höra polkan ”Pie in the face” (Paj i ansiktet) av Henry Mancini. Även detta var filmmusik (från The Great Race, 1965). Här utmärkte sig musikkårens flöjtister: Rolf Andersson, Pernilla Jonsson, Marianne Isaksson och Karin Albinsson.

Konsert på Kronhusgården

Denna musikkår har omfattande verksamhet. I augusti månad höll den konsert på Kronhusgården. Tyvärr kunde Lennart Larsson inte dirigera vid detta tillfälle, utan kåren leddes istället förtjänstfullt av vicedirigenten Marianne Isaksson. Vid ett annat tillfälle spelade musikkåren tillsammans med Mölnlycke Blåsorkester i Råda Rum (Råda församlingshem). Det rör på sig inom blåsmusiken, som gör en stor insats genom att verka för musikalisk allmänbildning. Fler än vi som satt i Livereds kapell bör få vara med om denna musikaliska resa jorden runt på 60 minuter. Förhoppningsvis kommer jordenruntresan att gå i repris på andra ställen.

Lars Gahrn

Folkrörelserna och deras blåsorkestrar skapade den svenska gökottan

Endast göken saknades. I övrigt var gökottan alltigenom lyckad. I stället för gökens läte fick vi höra Gökvalsen. Mölnlycke Blåsorkester höll Gökotta på Råda säteri, på terrassen nedanför huvudbyggnaden med utsikt över Rådasjön. Kristi Himmelsfärdsdag den 10 maj 2018 var varm, solig och vindstilla. Hade även göken låtit höra sig, skulle ingenting ha kunnat vara bättre.

Många kvinnor

Mölnlycke Blåsorkester spelar i Råda säteris trädgård. Foto: Lars Gahrn.
Mölnlycke Blåsorkester spelar i Råda säteris trädgård. Foto: Lars Gahrn.

Året dessförinnan vet jag inte hur många gökar jag hörde. Därför tillskrev jag inte hans uteblivande 2018 ekologiska katastrofer, klimatförändringar och obalans i faunan. I detta fall råkade vi ut för en tillfällighet. Mölnlycke Blåsorkester gör intryck både genom musikernas antal och genom sitt skickliga spel. Musikerna var 26 förra året. Ungefär lika manstarka och – måste man säga – kvinnostarka var de 2018. Inslaget av kvinnliga musiker är mycket stort. Båda dirigenterna är kvinnor. Jenny Björkqvist och Christina Lundin leder orkestern och avlöser varandra som dirigenter. Åtminstone i Mölnlycke har kvinnorna erövrat den manliga bastion, som blåsorkestrarna har varit. Ulf Ripa presenterade sakkunnigt, och ibland lite skämtsamt, musikstyckena.

Kära bekanta

Konserten inleddes med Kungliga Södermanlands regementes marsch, som den föregivne kompositören enligt musikforskarna helt enkelt har stulit från annat håll. Om så är fallet, har han visat gott omdöme vid valet av stöldgods. Detta är glad och sprittande musik, som är lämpad att pigga upp morgontrötta deltagare i en gökotta. Blåsorkestern börjar för övrigt klokt nog klockan åtta, och inte som förut klockan sju. Många musikstycken är kära gamla bekanta: Majsång (O, hur härligt majsol ler), Sköna maj välkommen, Sats ur romantisk svit av Dag Wirén, Gökvalsen, Sol över Hälsö, Underlige Aftonlufte av Carl Nielsen och Berliner Luft.

Hopp om vår krävs för vårfirande

Ulf Ripa berättade om musikstyckena och om gökottan.
Ulf Ripa berättade om musikstyckena och om gökottan.

Därutöver spelades nykomlingar på repertoaren som Cirkus Finemang av Benny Andersson och Brudmarsch (Bruremarsj på norska) av Brass Brothers, en norsk brasskvintett som bildades 1981. Ulf Ripa var vårtalare detta år nådens år 2018. Vad krävs för att man skall kunna fira vårens ankomst? Ripa berättade om valborgsmässoaftnar, som han hade upplevt. I Lund kunde det vara kallt som synden på Valborgsmässoafton. Inte desto mindre firade man i Lundagård. Studentkårens ordförande trädde ut på balkongen och förkunnade: ”Våren är kommen. Magnolian blommar.” Detta gjorde han, fastän magnolian inte blommade, och fastän ingen egentligen hade några andra vårtecken att peka på. Ännu värre kunde det vara i Kiruna. Ripa mindes en valborgsmässoafton med halvmeterdjup snö. Vid andra tillfällen härjade snöstormar denna dag. För att fira vårens ankomst behövs inte någon vår, endast ett hopp om att våren skall komma. En Valborg besökte Ripa och hans fru Botaniska trädgården i Singapore. Palmerna var 30-40 meter höga. Blommorna lyste i alla färger. Temperaturen var 30-35 grader. Då slogs Ripa av tanken: Så här har dessa människor det året runt. De stackarna har inte någon vår att längta till! De har inte någon vinter att kämpa sig igenom. I Singapore och liknande länder kan man inte fira vårens ankomst. Ripa var tacksam för den svenska våren. Han utbringade ett fyrfaldigt leve för våren, och orkestern spelade Sibyllafanfar av Stenhammar.

Gökottan – folkrörelsernas skapelse

Stralsund nästa! Hisinge Buss skall ta musikerna till den gamla svenskstaden Stralsund i Tyskland.
Stralsund nästa! Hisinge Buss skall ta musikerna till den gamla svenskstaden Stralsund i Tyskland.

Gökottan är – såvitt Ripa har kunnat finna – en unikt svensk tradition. Nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen hade tagit upp denna tradition. Båda dessa folkrörelser sökte efter anledningar att ordna nyktra och trevliga fester utomhus. På detta sätt kom blåsmusiken in i gökottorna. Bägge dessa folkrörelser omhuldade nämligen blåsmusiken och skaffade sig musikkårer. Årets gökotta var Ripas femtionde (i Mölnlycke). Vid 25 års ålder flyttade han till Mölnlycke år 1968. På Kristi Himmelsfärdsdag var han ute och löptränade med sin chef. Ripas ”mässingsöra” uppfattade orkesterljud. Mölnlycke Blåsorkester spelade vid Wendelsberg. På hösten gick Ripa med i orkestern. Sedan har han varit med om 50 gökottor som blåsmusiker i Mölnlycke. Han har betytt mycket för att ge musikglädje och musikhistoriska kunskaper till många. Detsamma gäller givetvis även om blåsorkestern i dess helhet.

Musikresa till Stralsund

Ulf Ripa avslutade sitt anförande med att meddela att nästa konsert skulle hållas klockan sex kvällen därpå – i Stralsund. Mitt för infarten till säteriets gårdsplan stod en långfärdsbuss från Hisinge Buss parkerad. Den skulle föra våra musiker till den gamla svenskstaden Stralsund i Nordtyskland. I Tyskland finns som regel minst en blåsorkester i varje stad. Tyskarna är uppfödda med blåsmusik och vill ständigt höra mer. Tack vare murens fall har gamla vänskapsband snabbt återknutits. Svenska blåsorkestrar far som skottspolar fram och tillbaka mellan Sverige och Tyskland. Den uppskattning, som de möter där nere, ger dem uppmuntran och stimulans att fortsätta sitt viktiga arbete.

Lars Gahrn