Museiavdelning för smakprov

Hur ska man få folk att se museiföremålen? God belysning räcker inte, ty alla museer blir med tiden övermöblerade, så att föremålen lätt drunknar i mängden. Man ser inte skogen för bara träd. Råda Hembygdsförening har arbetat med frågan och kommit fram till en lösning, som har allmänintresse.

Fullt med klenoder

Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.

Råda Hembygdsförenings hembygdsgård är den kringbyggda gamla gården Solsten. Bonings­huset har en rymlig vind, där man har inhyst alla museiföremål, som inte passar in bland möbler och inredning i de möblerade rummen i bottenvåningen. Häruppe på vinden har man fyllt hyllorna med föremål. Många av dem är verkliga sällsyntheter och klenoder. Jag har redan skrivit två bloggartiklar i ämnet. Museet häruppe på vinden gör ett utmärkt helhets­intryck. Man känner att man har kommit tillbaka till en förlorad värld. Ingenting stör detta intryck. Med tiden har föremålen dock blivit så många, att man måste ge sig mycket tid för att uppmärksamma alltsammans.

Museiavdelning i ladan

Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.
Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.

Många besökare har inte så mycket tid. Under 2018 har hembygdsföreningen byggt upp en museiavdelning i ladan. Hela utrymmet i ladan behövs för marknadsstånd, när man anordnar vårmarknad, skördefest och julmarknad. Det är dock högt i tak i ladan, och under takåsen har man byggt upp en museiavdelning helt i vitt. Väggar och tak är vita och i övrigt helt osmyckade. Belysning och vita väggar gör att föremålen framträder mycket tydligt. Här har man undvikit den stora museitrenden att sätta igen alla fönster och låta lokalerna vila i halvdunkel. Själv har jag alltid undrat, om denna museitrend har några fördelar. Går man runt i Råda Hembygdsförenings nya museiavdelning, blir man snart övertygad om att fönster och ljus är en bättre lösning.

Ett urval visas

Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.
Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.

Allt kan givetvis inte ställas ut i denna museiavdelning. Det är inte heller meningen. Man har tänkt sig att ställa ut ett urval föremål och på detta sätt visa smakprov ur samlingarna. Tanken är också att man skall byta föremålsgrupper då och då. Just till invigningen var det också viktigt att göra bästa möjliga intryck på besökarna och tilldra sig mesta möjliga intresse. Inom arbetsgruppen diskuterade man ingående vad man skulle ställa upp inför invigningen. Lördagen den 1 december 2018 anordnade Råda Hembygdsförening sin julmarknad. Klockan tolv var det dags att klippa det blågula bandet. Hembygdsföreningens ordförande Ingvar Bragd berättade litet grand om bakgrunden. Arbetsgruppens ordförande Lars Jurell berättade om arbetet och de ledande tankarna. Berit Jacobsson, som under många år har haft ansvaret för museisamlingarna, klippte av det blågula bandet. Under sina nittio år har hon följt hembygdsföreningen alltifrån dess början. Hennes far tillhörde föreningens pionjärer.

Ta efter!

Därefter kom stunden, då vi besökare strömmade upp i museiavdelningen. De utställda föremålen var lagom många och syntes bra. Uppmärksamheten samlades kring de utställda föremålen och drogs inte bort till andra föremål vid sidan om. Museiavdelningen är mycket lämplig i första hand för skolklasser. Det gäller ju att kunna samla barnens uppmärksamhet och förhindra att den dras åt alla håll. Arbetsgruppen fick mycket beröm. Jag gick runt och tackade de ansvariga och lyckönskade inför framtiden. Det är tydligt, att man här har skapat en museiavdelning, som andra föreningar har all anledning att ta efter. Aktiva föreningar får med tiden mycket stora samlingar. Om besökarna inte ger sig gott om tid, har de svårt att urskilja enskildheterna. Då är det en utmärkt tanke att lyfta fram vissa föremål eller grupper av föremål.

Lars Gahrn

Annonser

Mölnlycke gamla centrum i minnenas värld

En stor modell över Mölnlycke gamla centrum är en av de viktigaste sevärdheterna i Råda Hembygdsförenings hembygdsgård Solsten. Bakom detta arbete ligger ständig insamling av fotografier och berättelser, som kan belysa Mölnlyckes gamla centrum på ena eller andra sättet.

Brukssamhälle och stationssamhälle

Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.
Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.

Nu har Råda Hembygdsförening sammanfattat sina kunskaper i en årsskrift: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2017: Mölnlycke gamla centrum (2017, 57 rikt illustrerade sidor, av vilka 42 handlar om centrum, redaktör: Ann-Margreth Wiberg). Till historien hör att Mölnlycke har ett nytt centrum på andra sidan Mölndalsån, för övrigt ett mycket trevligt centrum, som utövar stor dragningskraft på bland många andra även mig. Mölnlyckes gamla centrum låg söder om Mölndalsån, närmare bestämt väster om Mölnlycke station. Mölnlycke som tätort fanns före järnvägen och har sitt upphov i Mölnlycke fabriker, som grundades 1849. Järnvägen mellan Göteborg och Borås invigdes först 1894. Tack vare järnvägen blev åtminstone centrum ett stationssamhälle.

Värdefull centrummodell

När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.
När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.

Här som på så många andra ställen har man rivit alldeles för mycket och alldeles i onödan. Stationsbyggnaden revs så sent som 2013, och de flesta andra centrumbyggnaderna har på ena eller andra sättet skattat åt förgängelsen. Därför har man all anledning att hälsa hembygdsföreningens arbete med dokumentation av centrum med stor tillfredställelse. Mölnlycke gamla centrum upplevs numera bäst genom årsskriften och modellen. När Göteborgs-Postens arkitektur- och stadsplaneringsskribent Mark Isitt skulle skriva om Mölnlyckes stadsplan och arkitektur, besökte han hembygdsgården, tittade på modellen och beskrev denna. Där hade han historien, och därefter gick han vidare med nutiden och framtiden.

Minnenas värld i verklighetens landskap

Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.
Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.

Flera författare har lämnat bidrag till årsskriften. K-G Jadesjö, Ingela Eliasson, Sune Mentor, Toini Kennvik och Ann-Margreth Wiberg har skrivit om centrum. Kristian Appelberg har skrivit om hembygdsföreningens verksamhetsår 2017. Redaktören Ann-Margreth Wiberg har lagt ned ett omfattande arbete med förnämlig layout och bildanskaffning. Hon skriver själv om bebyggelsen mellan järnvägen och ån. En av hennes illustrationer är en klargörande kartskiss, som borde ha fått en mer framträdande placering (till exempel på pärmens insida). Man har nämligen ofta anledning att gå till kartan. Annars vet man till slut inte var man befinner sig. Det är inte lätt för en läsare, när minnenas värld skall läggas ut i verklighetens starkt förändrade landskap. Wibergs karta är en god hjälp.

Bad i ån

Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.
Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.

Ett centrum är så att säga befolkat även med minnen. Ingela Eliasson och Toini Kennvik berättar var för sig barndomsminnen från detta område. De bidrar med små minnen, som ger historisk djupverkan åt nuvarande centrum. På platsen för gamla centrum låg länge Hönekulla gård, där barnen tittade på hästar och kor. Bönderna hette Kalle och George. ”På sommaren gick Kalle och George ibland ner till ån (ungefär där bron går över till torget) och tog sig ett kvällsdopp. Då gjorde vi barn det också, hade man otur kunde man bli både blå och röd av färgutsläppen från fabriken.” Så berättar Ingela Eliasson, som även bidrar med en av årsskriftens roligaste och mest upplysande utsagor: ”På 50-talet var Mölnlycke ett litet samhälle, alla kände varandra så vissa bus kunde vara klokt att erkänna direkt.” Barnen var nog inte bättre på 1950-talet! Toini Kennvik bidrar med litet invandringshistoria. Hennes föräldrar kommer bägge från Ingermanland (landskapet på båda sidor om Sankt Petersburg). Värre läge kunde ett landskap inte ha under detta krig, och ingermanländarna blev tvungna att fly. Många hamnade i Sverige, där vi hade stor brist på arbetskraft. Givetvis hade låglöneindustrierna svårast att få arbetare och arbeterskor. På så vis hamnade många ingermanländare inom textilindustrin, och i Mölnlycke var de många.

Ingermanländare i textilindustrin

Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.
Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.

Om någon undervisning i svenska var det inte tal på den tiden. När man kom till handelsboden, pekade man för att visa vad man ville ha. Cornflakes var inte ransonerade och köptes ofta, men Toinis mamma visste inte vad flingorna hette. Hon lyssnade till expediten och trodde till slut, att de hette ”smaka bra”. Modern gifte sig sedan hon kommit till Mölnlycke. De nygifta flyttade in i ett litet rum och ett kök (det sistnämnda utan fönster). Av fabriken fick de en järnsäng och några mattor. Köksbordet var en upp- och nervänd låda. ”I början hade de bara en tallrik, en sked och två muggar, men de hade ett arbete.”

Paradis i fattigdomen

En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.
En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.

De levde med andra ord mycket fattigt, och en nutida läsare tycker genast synd om dem och tror nog även att de var olyckliga i sin medellöshet. Vi bedömer det förflutnas förhållanden efter vår tids standard. Då gör vi ett allvarligt grundfel och får en felaktig bild av hur människorna själva tyckte att de hade det. Toini Kennvik berättar om hur hennes föräldrar tyckte att de hade det: ”De tyckte själva att de bodde i paradiset.” År 1956 kunde de flytta in i en egen villa. De tyckte att en villa på två rum och kök kunde räcka, men så små villor fanns inte, utan de fick en villa med tre rum och kök. ”De var överlyckliga över att äga ’egen mark’.” Invandringen från Ingermanland och Finland var lyckosam för bägge parter. Invandrarna fick arbete och del av den svenska välståndsutvecklingen. Sverige fick arbetskraft. Enda bekymret var egentligen språket. I Mölnlycke var de finskspråkiga emellertid så många, att de kunde anordna finskspråkiga högmässor i Råda kyrka. Man hade till och med en egen kyrkokör. Detta är dock en annan historia, som förhoppningsvis kommer med i någon annan årsskrift.

Turisthandledning

Den längsta artikeln i årsskriften är K-G Jadesjös artikel om Mölnlycke centrum på 30-, 40- och 50-talen. Han har lett en hembygdsvandring genom området och omvandlat sina berättelser från vandringen till en artikel. Detta innebär att man kan ha årsskriften som ett slags turistvägledning vid egna vandringar i detta gamla centrum. Det är ett bra sätt att skapa liv i historien.

 

Solsten – En rymlig hembygdsgård med rariteter

Hur stor och rymlig är egentligen hembygdsgården i Solsten? Utvändigt ser den ut som en måttligt stor gård, ett vitt närmast kvadratiskt boningshus och tre rödmålade uthuslängor, som bildar en kringbyggd och sluten gård, men invändigt har Råda hembygdsförening utnyttjat utrymmena så väl, att man blir förvånad. Hur stor är egentligen denna gård?

Rymliga uthus

Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.

Boningshuset är förhållandevis stort. Dessutom är det så högt i tak på vinden, att man kan använda alla utrymmen också däruppe. I gården finns även en bagarestuga, som kan användas. Man vågar lita på murstocken och bakar ”Rådakakan” varje hembygdsdag. Glada och trevliga damer kavlar snabbt och skickligt ut brödkakorna, stappar dem och skjuter in dem i ugnen. Det gäller att vara tidigt ute för att köpa. Rådakakan säljs snart slut, och sedan måste man stå i kö och vänta. I ladan har man ett stort inomhusutrymme, där allsköns stånd kan stå i regnskydd. Härifrån når man en stor kafélokal (med kök och toaletter). Till vänster kan man klättra upp till ett vindsutrymme, där man har byggt upp en modell över Mölnlycke samhälle 1935. Från ladan kan man också ta sig in i en tunnbinderiavdelning, där tunnor fortfarande tillverkas. Dessutom finns en ladugård, som vanligtvis inte visas. Där, sägs det, finns en ko (en konstgjord sådan). Ja, nog får mycket plats inne i uthusen.

Doft från plättar

Glassmaskinen kan användas även idag.
Glassmaskinen kan användas även idag.

Själva boningshuset är helt och hållet museum. Bottenvåningen är möblerad och inredd som ett hem i forna tider. Sådana museihem kan lätt förefalla livlösa och övergivna. På skördefesten den 9 september 2017 hade man emellertid rått bot på detta. Då stod Monica Odmyr i köket och gräddade plättar. Värmen från spisen och doften från plättarna spred sig i huset och skapade trevnad och hemkänsla. Man fick gärna ta en plätt och äta. Övervåningen är försedd med hyllor, där föremål av alla slag har stuvats in. När jag kom uppför trappan, stod en av ciceronerna där. Han hälsade mig med orden: ”Du, som är museiman, har givetvis sett allting häruppe. Sådana saker finns ju på andra ställen också.” Själv fann jag honom överdrivet anspråkslös och svarade därför: ”Jag kom uppför trappan för tio sekunder sedan, men om jag får se mig omkring några minuter, skall jag nog upptäcka både ett och annat, som jag inte har sett på andra ställen.” Jag hade givetvis varit där några gånger förut och visste, att många rariteter fanns i samlingarna.

Glassmaskin och ”krakalätt”

En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.
En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.

Ciceronen själv förevisade en av rariteterna: en gammal glassmaskin, som bestod av en stående tunna. Inuti den fanns metalldelar, som drogs runt med en vev. Man hade tillverkat glass med den tidigare på hembygdsgården. Den hade då fungerat ”ganska bra”. Kanske får vi nästa gång nytillverkad ”förhistorisk” glass till plättarna? Någon sådan glassmaskin hade jag aldrig förut sett. Inne i hyllorna stod två metallstrutar med ett hål i sidan. Vad kunde detta vara? Berit Jacobsson, som visade runt här uppe, berättade att en sådan strut kallades för en ”krakalätt”. Den sattes ovanpå en stående stör (eller krake) och tjänstgjorde som spjutspets. Tack vare denna spets gled skylen lättare ner över stören eller ”kraken”. När skylen hade glidit ner över stören, satte man in ett finger i hålet på spetsen och drog uppåt, så att struten lossnade från stören. En sådan ”krakalätt” hade jag aldrig sett förut.

Knäunderlag

Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.
Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.

Förr i tiden knäskurade man trägolv. Skurgummorna låg på knä och skurade trägolven med vatten och såpa. Efteråt luktade det rent och friskt, berättas det. Denna skurning var dock ett hårt arbete, som kändes särskilt i knäna. På en loppmarknad hade Berit Jacobsson lyckats finna ett knäunderlag, som består av en mycket låg träställning med två hängmattor av säckväv, en för vartdera knäet. Tack vare denna ställning slapp knäna att ligga mot golvet. Varför hade man inte en kudde eller några trasor i stället? En sådan lösning skulle ha varit enklare. Svaret är nog, att en kudde eller några trasor ofelbart skulle ha blivit blöta, och efter ett tag skulle de ha börjat lukta illa. Den lilla träställningen är en finurlig lösning, men den har inte varit vanlig. Jag hade aldrig sett något sådant förut. Denna dag upptäckte jag alltså tre intressanta föremål, som jag aldrig förut – så vitt jag minns – hade sett. Jag besöker ofta hembygdsgårdar och brukar gå över samlingarna med stor uppmärksamhet. Ändå finner man överallt åtminstone några föremål, som man inte känner till. Häruppe på vinden i Solsten fanns för övrigt också några saker, som inte ens hembygdsfolket i Råda kände till. De hoppades, att här förr eller senare skulle dyka upp någon besökare, som skulle känna igen dessa sällsynta föremål. Än så länge mystifierar de oss alla.

Kringbyggd gård

Solsten är som sagt en kringbyggd gård med en port, som kan stängas och bommas för från insidan. Gårdsplanen är stensatt med stora hällar. (Här i Råda fanns många stenbrott eller ”hallebrott”.) På gården brukar musiker spela och sjunga. Denna gång underhöll Laggar-Stig med den äran tillsammans med en kamrat. Tack vare husen runtomkring kan musikerna vara helt ostörda av trafiken på vägen mellan Mölnlycke och Landvetter. Man befinner sig liksom på en teater.