Höststämning med hopp och tillförsikt

”Nu vänder sommaren sitt blad”, var titeln på musikgudstjänsten i Stensjökyrkan söndagen 12 september 2021. Programmet hade tillkommit genom nära samarbete mellan några av församlingens egna förmågor. Margareta Fagman läste egna dikter. Thomas Simson hade skrivit dikter och tonsatt. Anna Fallström sjöng. Birgitta Landgren spelade piano och orgel. Sångare ur Stensjöns kyrkokör sjöng.

 Omfattande samarbete

Thomas Simson är en skicklig pianist, och i Stensjökyrkan visade han, att han även kan traktera ett dragspel. Foto: Lars Gahrn.

Samarbetet sträckte sig dock längre än till att man framträdde under samma musikgudstjänst. Thomas Simson hade tonsatt fyra av Margareta Fagmans dikter. Anna Fallström sjöng fem av Thomas Simsons sånger och en av Margareta Fagmans. Sångare ur kyrkokören sjöng tre av Margareta Fagmans dikter och tre av Thomas Simsons. Mats Norén spelade flöjt. Elisabeth Engdal har arrangerat ett par av sångerna. En församlingsbo, Linus Landgren, hade arrangerat två av Simsons sånger. Han är son till Birgitta Landgren, Stensjökyrkans organist och körledare, som ledde kören och spelade solo på piano: ur Sensommarnätter, nummer 1 och 5, av Wilhelm Stenhammar. Hon hade ansvaret för musikgudstjänsten, som blev en stor framgång. Tillströmningen av åhörare var stor, och åhörarna visade sin uppskattning på många sätt. Hos de medverkande flödade glädjen över. Avslutningen var fylld av glädjeyttringar och tedde sig närmast sydländsk.

Talang och samarbete gav framgång

Margareta Fagman

Framgångsreceptet bestod av talang och samarbete. Flera musikintresserade hade sökt sig till varandra, samarbetat och uppmuntrat varandra. Följden blev, att de denna gång hade överträffat sig själva. Med ålderns rätt bör Margareta Fagman nämnas först. Hennes naturlyriska dikter är välkända och uppskattade tack vare Gunneboblad, Gunnebo Vänners medlemstidning, Kyrkklockan, församlingsblad för Stensjöns församling, och församlingens musikaftnar vid Brostugan. Många naturdikter kan bli en smula platta, men inte så Margareta Fagmans. Tack vare inlevelse, känslans djup och en väl uppövad förmåga att uttrycka känslan i ord och uttryck håller dikterna hög klass. Tre av dikterna läste hon själv upp med stark och klar röst.

Tacksamhet, hopp och tillförsikt

Anna Fallström

Thomas Simson har komponerat 10 av musikgudstjänstens melodier. Hade inte hans namn stått på programbladet, skulle en vanlig lyssnare nog inte ha räknat ut, att en och samme tonsättare hade komponerat alla dessa melodier. Simson kan nämligen variera sig, och han följer mjukt de tonsatta dikternas rytmer och stämningslägen. Detsamma kan sägas om Anna Fallström, som har lång erfarenhet av att sjunga Simsons dikter på ett melodiskt, mjukt och ibland kraftfullt sätt. Att Thomas Simson är en skicklig pianist är känt sedan länge. Denna kväll fick vi veta, att han också kan spela dragspel. Birgitta Landgren har en förkärlek för Wilhelm Stenhammar och tolkade följsamt hans melodier. En konsert med hösten som ämne skulle lätt kunna sluta i dysterhet och missmod, men de framträdande har ett kristet synsätt, vilket ledde till att tacksamhet, hopp och tillförsikt hela tiden kom med. Avslutningsvis var stämningen snarare yster än dyster.

Med Gud har vi alltid sommar

Birgitta Landgren

Tacksamhet, hopp och tillförsikt var ämnena också för komminister Anna Sophia Bonde, som predikade under denna gudstjänst. Hon utgick från Harry Martinsons sommarpsalm, Svensk psalm 202. Man kan av denna psalm få intrycket, att hos Gud är det alltid sommar, och att Gud är sommar. Vi människor tar ofta ut sorgerna i förskott och har svårt att leva utan att oroa oss. Jesus Kristus uppmanar oss dock att inte hysa bekymmer. Vi bör ha ett barns obekymrade inställning. Med Gud kan barnet vara under alla årstider. Med Gud har vi på något sätt alltid sommar. Vi behöver inte gruva oss för hösten eller vintern. Vi bör tänka på det judiska ordspråket: för dåren är ålderdomen vinter, för den vise skördetid. Det viktiga är att först söka Gud och hans rättfärdighet, så skall allt det andra tillfalla oss.

Lars Gahrn

2021-09-23

Folkmusik är glädje

Folkmusik är glädje. Detta står fullt klart för var och en som lyssnar till folkmusikern Kristin Svensson, mera känd som Kristin Fornfela. Hon är en livlig och glad människa, och när hon spelar, blommar glädjen ut med full styrka. Hon ser lycklig ut och sprider sin glädje till åhörarna.

Brandvaktsrop och annan folkmusik

Kristin Fornfela i Stensjökyrkan med fiddla till vänster och fiol till höger. Foto: Lars Gahrn.

Onsdagen den 27 november 2019 spelade och sjöng hon på Stensjöträffen för daglediga från Stensjöns församling. Hon började med att sjunga och spela ett brandvaktsrop, upptecknat i Skara: ”Klockan är tretton slagen”. Bortsett från siffran tretton, som inte användes i den tidens tidsangivelser, och som var en medveten anpassning till klockslaget, då hon började, gav detta en fläkt från gamla tider. Sådana brandvaktsrop förekom i de flesta städer på den tiden mellan klockan tio på kvällen och fyra på morgonen. Kristin Fornfela spelar många sorters musik, men hon är upplärd av en folkmusiker; hon älskar folkmusiken, och hon återvänder alltid till folkmusiken.

95-årig spelman

Fornfela trio: Gunnar Svensson, Kristin Fornfela och Johan Ludvig Rask framför Brostugan vid Gunnebobro.

Hennes lärare var spelemannen Sven-Ingvar Heij från Mariestad. Han spelade ännu vid 95 års ålder. Tre veckor efter sin sista spelning dog han. Kristin Fornfela var med på hans sista spelning och spelade då tillsammans med honom. De spelade på ett äldreboende. De anställda frågade, hur länge han skulle spela. ”Jag spelar så länge som de gamle orkar”, svarade Sven-Ingvar Heij. De anställda tyckte – med tanke på hans höga ålder – att det vore bättre, att han spelade så länge som han själv orkade. Så borde de inte ha sagt, ty de fick vara med om en till synes ändlös spelning. Slutligen blev de tvungna att säga till Heij, att ”de gamla nog inte orkade längre”. Även för honom var folkmusiken glädje. Så mycket glädje gav den honom, att han alltså inte ville sluta.

Börja inte julen för tidigt!

Kristin Fornfela med Bodil Lindqvist, som håller i Stensjöträffen.

Den 27 november stod julen för dörren. Första söndagen i advent skulle infalla nästa söndag. Kristin Fornfela tyckte inte om, att man började julen alltför tidigt. Följden har, som hon så träffande framhöll, blivit att julen tar tvärt slut efter annandag jul. Förr började man senare och höll därför å andra sidan på längre. Eftersom julen var nära, spelade hon en del julmelodier, men hon valde inte någon av dem kända. Hon ville inte, att de kända julmelodierna skulle vara utslitna, när julafton stundade. Hon sjöng och spelade ”Kavaljersvisan”, som skulle vara en julvisa. Själv begrep hon inte varför inte varför den hade varit förknippad med jul, och ingen annan begrep något heller, men bra är den.

Julmusik från folkmusiken

När hon spelade en mazurka från Kållandsö, erinrades jag om så många julvisor, att jag måste fråga, hur det förhöll sig. Hon svarade, att väldigt mycket julmusik, gammal svensk julmusik, bygger på folkmusiken. Folkmusiken går i tretakt, och därför går nästan all julmusik i tretakt. De flesta svenskar kan stampa takten till tretaktig musik, men folk från andra länder hänger inte alltid med i dessa takter. De har annan musik i sina länder. En del folkvisor handlar om Jesu födelse, jungfru Maria, Betlehemsstjärnan och annat, som hör julen till, utan att för den skull kunna räknas som kristen eller kyrklig musik. Man skilde inte så hårt mellan kristen och värdslig musik på den tiden. Kristendomen genomsyrade allt och var en oskiljaktig del av folkets världsbild.

Trollbunden publik

Kristin Fornfela framför Brostugan vid Gunnebobro.

Kristin Fornfela trollband oss åhörare med sin sång och sin musik. Efter ett musikstycke ville ingen börja applådera. Man hade inte hjärta att bryta den högtidliga stämningen. Applåden kom igång sent, dröjande och svagt. Även om det inte är jul ännu, kan man dock mycket väl berätta om tomten, närmare bestämt gårdstomten och kvarntomten. Han har nämligen ingenting med julen att göra. Han är verksam året om, men en skål gröt (med en stor smörklick i) skulle han ha på julafton och i vissa fall även på andra dagar. Kristin Fornfela berättade flera sägner om tomten, mycket inlevelsefullt och målande, så att man nästan såg händelserna utspela sig inför sina ögon. I stället för att ge tomten gröt kunde man sticka ett par små vantar åt honom, berättade hon. Med sig till Stensjökyrkan hade hon en fiol och en fiddla, som hon spelade på. Fiddlan är en medeltida föregångare till fiolen. Instrumenten stämmer dock om sig alltefter väderleken. Detta kan vara ett bekymmer, om man som Kristin Svensson kommer farande från Mariestad.

En förberedelse för julen

Vi åhörare levde med i musiken, sången och berättelserna. Kristin Fornfela är en överlägset skicklig musiker och artist. Man erinrar sig den gamla föreställningen, att musiken är harmonier från en högre värld med uppgiften att göra människorna lyckligare och kanske även ädlare. ”Musiken ädla känslor föder”, heter det ju. Detta var en bra början på julen, eller skall vi, i Kristin Fornfelas anda, säga förberedelse för julen?

Inspelningar

Kristin Fornfela är så framstående, att inspelningar är högt önskvärda. Två cd-skivor föreligger: Massor av folkvisor: Kristin ”fornfela” Svensson. (Sång; Kristin Svensson. Inspelning, mixning och layout David Bergkvist, studio Zarkow, kri001). Fornfela trio: Kärlek och ohyra. Kristin Svensson – fiol, fiddla & sång. Lennart Svensson – gitarr & sång. Johan Rask – slagverk & gitarr. (Mix: Jonas Oresten & Johan Rask. Mastring: Johan Rask. layout: David Bergkvist. Utgivningsår: 2015.) Detta är utmärkta inspelningar av bra folkmusik. Man missar dock att se Kristin Fornfela framträda och uppträda. Hon har både utstrålning och ett uttrycksfullt kroppsspråk. Även en filminspelning vore önskvärd. Hon ger folkmusiken liv, tydlighet och kraft. Av alla folkmusiker, som jag har sett och hört, är hon den bästa. Andra spelar folkmusik. Hon är folkmusik.

Lars Gahrn