Förrädiska hörfel eller förväxlingar? Hur blev Delsjön till Stensjön?

Ett par gamla vykort, som uppgavs föreställa Stensjön, visade sig i stället avbilda ett parti av Delsjön. Hur kan det bli så fel? Men först skall jag berätta hur misstaget avslöjades.

Foto av Delsjön

Nej, bildtexten stämmer inte. Detta är inte Stensjön utan Delsjön.
Nej, bildtexten stämmer inte. Detta är inte Stensjön utan Delsjön.

Anna Jolfors sitter med i styrelsen för Göteborgs Hembygdsförbund. År 2014 kom hon och Niklas Krantz på besök. Hon hade då med sig förbundets årsbok ”Göteborg förr och nu” för 2014. Man hinner inte läsa en sådan skrift på några minuter, men man kan ju bläddra igenom den, se vad den innehåller och titta på bilderna. Per Hallén hade skrivit en artikel med titeln ”Delsjön i människans tjänst”. Första bilden var en i samma svit som de två vykortsbilderna. Den bild, som Hallén hade valt, sammanföll på det stora hela med den ena vykortsbilden. Landskapet och fotovinkeln är desamma, likaså den fiskande flickan i den ljusa hatten och de fyra personerna i bakgrunden. Hallén har samtliga uppgifter om landskapet: ”Fiske har människan bedrivit under årtusenden i Delsjöarna. Bilden visar en fiskare 1913 mellan det som idag är Delsjöbadet och Stora Torps tånge. I bakgrunden reser sig Klöveberget som hade mer skog än omgivningarna tack vare omfattande planteringsinsatser på Stora Torps marker allt sedan 1700-talet.” Niklas Krantz kände då igen sig på bilden. Även han hade stått på klipporna och metat. Han kan berätta följande: ”Är det vid Delsjöbadet? Udden som går ut där tror jag är fyndplats för slagen flinta med mera. Om fisket? Jag och några kompisar metade ibland i sundet mellan Stora och Lilla Delsjön. Varma sommarkvällar kunde där vara riktigt bra mete efter sutare. Vi agnade och mäskade med majs som vi hade köpt på burk. Sutarna var vi försiktiga med. Innan vi tog i dem blötte vi händerna och lossade sedan kroken försiktigt och släppte tillbaka dem i vattnet. Sutaren har ett tjockt lager slem på kroppen som vi inte ville skada, därför blötte vi händerna innan. Jag har även testat att fiska runt om sjöarna från land. Då med haspelspö. Jag har även pimplat från isen på sjöarna men kallt vinterfiske var inget för mig. Tror dock att en hel del abborrar kom upp vid pimpelfisket. Detta var på 1980-talet. Idag är jag inte uppdaterad med hur fisket är i sjöarna.” Delsjön hade alltså blivit Stensjön.

Hur gick det till?

Anna Jolfors och Niklas Krantz bidrog – var för sig på sitt vis - till att lösa en mer än åttio år gammal vykortsgåta. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors och Niklas Krantz bidrog – var för sig på sitt vis – till att lösa en mer än åttio år gammal vykortsgåta. Foto: Lars Gahrn.

Under mitt arbete med utgivningen av Christina Halls visbok fann jag att Christina Hall (1749-1825) ibland hade skrivit fel. Snart lärde jag mig skilja mellan två huvudslag av felskrivningar: hörfel och avskrivningsfel. Namnen Delsjön och Stensjön har skilda skriftbilder. Därför är detta rimligtvis ett hörfel. Sjöarna ligger ju endast ett par kilometer ifrån varandra, och för en fotograf, som vandrade runt på skogsstigar, kunde det nog vara svårt att veta, om han befann sig i Fässbergs socken eller Örgryte. Möjligen kan han ha tagit bilder vid båda sjöarna men blandat samman dem. Denna historia visar oss, att det är svårt att räkna ut, hur ett misstag har gått till. Vi kan nog inte med någon säkerhet lura ut, hur detta misstag har gått till. Förhoppningsvis kommer vi dock i fortsättningen att slippa funderingar om spegelvända bilder och anlagda järnvägsbankar, som skulle ha förändrat landskapsbilden vid Stensjön. Därför har jag skrivit utförligt i detta ämne.

Lars Gahrn

Stensjön var Delsjön

”Men detta kan omöjligt vara Stensjön!” Så eller något liknande bör min företrädare Sigfrid Eyton ha sagt på 1930-talet, då någon skänkte två vykort till Mölndals Hembygdsförening. Vykorten var och förblev en gåta, som löstes först 80 år senare. Förmodligen sitter en och annan vykortsamlare fortfarande och funderar. Därför har jag skrivit denna artikel.

Nej, nej och nej!

De två vykorten har i minst åttio år förbryllat vykortsamlare. De visar Delsjön och inte Stensjön. Bilder i Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.
De två vykorten har i minst åttio år förbryllat vykortsamlare. De visar Delsjön och inte Stensjön. Bilder i Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.

Sigfrid Eyton var en framstående hembygdsman, flitig, kunnig och omdömesgill. Han lät inte lura sig av vykortens påskrifter. På det ena stod: ”Motiv från Stensjön. Mölndal”. På det andra läste man: ”Parti vid Stensjön. Mölndal.” Han klistrade upp vykorten på kartongbitar. På bägge skrev han: ”Troligen något misstag.” På skrivkortet i kortregistret skrev han: ”Stensjön?? – troligen feltryckt på vykortet.” Han visste inte hur rätt han hade. Givetvis upptäckte jag vykorten i arkivet, och eftersom jag känner Stensjön mycket väl, begrep jag, att det omöjligen kunde vara vår sjö. Andra intresserade samlare har dock inte velat släppa tanken på, att de skulle ha vykort från Stensjön framför sig. De har föreslagit, att fotografiet skulle kunna vara spegelvänt, och att landskapet skulle ha kunnat förändras, när järnvägsvallen anlades på 1890-talet. Jag har dock varit obeveklig: ”Nej, landskapet vid Stensjön är ett helt annat. Likheter saknas!” De övriga uppgifterna på vykorten ger inte någon ledning. Båda vykorten är utgivna av Jolin & Wilkenson, ett ”konstförlag” i Göteborg. Det ena är märkt 474 och 19328, det andra 475 och 19337, vad detta nu kan betyda.

Många Stensjöar

Varför tryckte man två vykort med samma motiv och med samma människor på?
Varför tryckte man två vykort med samma motiv och med samma människor på?

Gåtan var mera svårlöst än jag kunde ana. I december 2009 fann Niklas Krantz det ena vykortet på nätet. Han mailade det till mig, och jag svarade: ”Vykortet från Stensjön sägs vara taget i Mölndal, men kortet är ett ovisshetens spöke. Ingen av Stensjöns stränder ser ut så. Antagligen har en annan sjö med namnet Stensjön förväxlats med vår sjö. Vykortet har förbryllat en och annan under årens lopp.” Som bekant är Stensjön ett vanligt sjönamn i Sverige. Jag trodde, att Stensjön i Mölndal hade förväxlats med Stensjön någon annanstans, men så enkelt var det inte. Lösningen var – visade det sig – mycket långsökt. Vykorten visar en del av Delsjön och dess stränder. Jag återkommer till detta i nästa artikel.

Lars Gahrn

Stensjökyrkan – en kyrka med intressanta särdrag

Stensjökyrkan fyller 40 år under 2014, och söndagen den 9 mars firades denna församlingskyrka med en stor ”festhögmässa”. Arkitekten Kjell Malmqvist utfrågades av prosten Stefan Risenfors, och det var slående hur mycket även själva kyrkobyggnaden hade utvecklats under de gångna 40 åren.

Var skall kyrkan ligga?

Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.
Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.

Om verksamheten är livlig och växer, krävs både förändringar och tillbyggnader. ”Festhög­mässan” visade upp en livaktig församling med många verksamheter och gott om folk i alla åldrar. Arkitekten Kjell Malmqvist är själv församlingsbo och var med från början. Innan kyrkan tillkom firade man friluftsgudstjänster på platsen. Kjell Malmqvist tillverkade ett enkelt björk­kors till dessa friluftsgudstjänster. Föregå­ng­aren till Stensjökyrkan var Heleneviks församlingshem. När man skulle bygga en ny kyrka, hade man en tomt uppe på Nötåsberget att ta ställning till. Här hade ett missionshus legat, men det hade rivits, och man hade möjlighet att bygga en ny kyrka här. Signe Hasselblad, en av eldsjälarna i småkyrkostiftelsen, var intresserad av denna tomt, men åtskilligt talade emot. Det fanns branta backar på båda sidor, och tomten låg i utkanten av det område, som kyrkan skulle betjäna. Man ville ha en mer central tomt, och så stannade man för den nuvarande.

Oro för trafikbuller

Man skulle bygga i en sluttning, och därför byggdes en suterrängkyrka. Man var orolig för att trafikbruset från Gunnebogatan skulle störa. Oron var befogad, ty trafiken har ökat hela tiden under de gångna 40 åren. Dels byggde man åt gatan en vägg utan fönster. Framför kyrkan anlades ett kyrktorg med framdragna väggar som ett slags avskärmande vingar på sidorna. Huset vilar på en betongplatta, som till en del är gjuten på berget. Under kyrkorummet finns församlingslokaler, men här fanns inte några tjänsterum. När Stensjön blev egen församling, inrättades pastorsexpeditionen i Götiska Förbundets skola nedanför Mölndals Kråka. När Birgitta Landgren började som organist 1981, måste hon och de andra anställda ta sig ner till Götiska Förbundets skola för att hämta papper och stencilera.

Tre insatser av arkitekten

Lösningen blev en tillbyggnad på norra sidan, där kyrksalen och tjänsterum inrymdes. Utbyggnaden tillkom 1986, och arkitekten var en gammal bekant, nämligen Kjell Malmqvist. År 2005 byggdes kyrkan ut åt södra sidan, och denna gång tog man upp fönster åt gatan. Arkitekten hette även denna gång Kjell Malmqvist. Vid festhögmässan gav man flera gånger uttryck åt stor tacksamhet och tillfredsställelse över förhållandet, att man hade haft samme arkitekt under alla tre byggnadsskedena. Genom 2005 års utbyggnad har kyrkorummet utvidgats, och detta behövdes under festhögmässan, då kyrkokören fyllde denna del av kyrkan. Genom tillbyggnaderna har kyrkan blivit en mycket omväxlande byggnadskropp. Den har såsom Gunnebo ”mycken mouvement” (rörelse) i sig. Den speglar redan på många sätt historien.

Fönster i stället för altartavla

Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.
Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.

Åtskilligt finns att säga om kyrkans inre. I början av 1970-talet var man mycket angelägen om att hålla nere kostnaderna. En altartavla hade man inte råd med, ansågs det. Kyrkoherde Lennart Levén kom på den – både bildligt och bokstavligt – ljusa idén att i stället ha ett altarfönster på altartavlans plats. Fönstersmygen försågs med trappsteg som en medeltida Jakobs­stege. Sådana fönstersmygar med trapp­steg finns i en del gamla medeltidskyrkor. Altaret sattes i nordöstra hörnet av kyrko­rummet, som på detta sätt fick större djup. Altaret är i sin ena ände inbyggt i väggen, som just här är byggd på hälleberget. Givetvis finns en tanke bakom detta. Jesu liknelse om huset på hälleberget och huset på sanden (Matt 7:24:25 och Luk. 6:48) är känd bland kyrkfolket. Altarets vänstra kortsida vilar på ett ben, och altaret liknar alltså en bänk, som är höjd över golvet. Biskop Bertil E. Gärtner, som skulle inviga kyrkan, lär ha ställt sig frågande inför detta ovanliga byggnadssätt, men allt går att lösa. Till invigningen lär man (enligt vad prosten Stefan Risenfors i efterhand hade fått höra) ha staplat upp lösa tegelstenar under altaret, så att även detta altare såg ut att vara byggt på golvet. När biskopen hade återvänt hem, plockade man undan dessa lösa tegelstenar igen. Historien är mycket bra, men min misstro mot goda historier är stor. Olyckligtvis ville jag ha historien bekräftad. Det visade sig då, att varken Kjell Malmqvist eller Stellan Hasselblad hade hört talas om den. Jag har hört mig för även på andra håll, men de tillfrågade har skakat på huvudet: ”Vi har inte hört talas om något sådant”. Stefan Risenfors och jag har funderat vidare och ställt den nya frågan: Kan det röra sig om ett förslag, som aldrig genomfördes, eller hade man mycket få invigda i detta knep? Vem vet besked?

Kyrkklockan synlig i kyrkan

Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.
Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.

En kyrkklocka skulle man ha, men även i detta fall gällde det att hålla nere kostnad­erna. Lärarinnan Elna Björk erinrade sig, att Fässbergs kyrka hade tre kyrkklockor, av vilka en inte användes. Kyrkklockan fick man därifrån. Den kostade inte något, men en klockstapel kunde bli kostsam. Toltorps­kyrkan hade nyligen fått en klockstapel för 20 000 kr, och att satsa lika mycket på Stensjökyrkan var inte möjligt. Vad skulle man göra? Kjell Malmqvist fick snilleblixten att sätta in klockan i byggnadens sydöstra hörn, längst upp under taket. Genom ett fönster är den synlig inne i kyrkorummet. Detta är en ”originalidé” från Kjell Malmqvist själv. Han har inte sett någon annan kyrkklocka hänga så, och det visade sig att inte heller någon annan i församlingen hade sett något liknande. Däremot hade många hört uppskattande omdömen om denna upphängning, som gör kyrkklockan synlig inifrån kyrkorummet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Pilgrimsvandringar i Gunneboskogen

Pilgrimsvandringar i Gunneboskogen är något förhållandevis nytt i den rika floran av verksamheter, som förekommer inom Gunnebo kulturreservat. Stensjöns församling har anordnat sådana under några år, och eftersom man på ett värdefullt sätt vidareutvecklar begreppet pilgrimsvandring, finns det all anledning att här redovisa denna nydanande verksamhet.

Börjar vid brostugan

Brostugan är både utgångspunkt och slutmål för vandringen. Foto: Lars Gahrn.
Brostugan är både utgångspunkt och slutmål för vandringen. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade tidigare hört talas om dessa vandringar och tänkte gå med, men först söndagen den 28 juli 2013 blev det av. Annat hade kommit emellan tidigare. Vandringen började vid bro­stugan, som ligger vid Gunnebobro, där Gunnebos ägor börjar. Vänföreningen Gunnebo Vänner lät återuppföra denna stuga 2006-2009, och föreningen upplåter den till Stensjöns församling. Pilgrimsvandringen går till så, att en traditionell högmässogudstjänst delas upp i flera delar. Under vandringen stannar man till på olika ställen i Gunneboskogen och tar en del av gudstjänsten på varje rastställe.

Vid första raststället strax norr om Gunnebobro sjöngs ingångspsalmen och sades några inledningsord. Därefter vandrade vi vidare på träbron bort till Östersnäs och gjorde halt i slänten ned mot Rådasjön. Där var det dags för syndabekännelsen och avlösning eller löfte om förlåtelse.

Predikan vid jättegrytorna

Gudstjänst i Gunnebos ekskog.
Gudstjänst i Gunnebos ekskog.

Vandringen gick vidare över bron över Ståloppet, och strax väster om det gamla grustaget i Hästehagen lästes söndagens gammal­testamentliga text. På detta sätt fortsatte vand­ringen österut efter Rådasjön. Vid ängen Byxorna vände vandringen mot väster igen. Kyrko­herde Stefan Risenfors höll sin predikan på berget strax ovanför jättegryt­orna. Den hade temat ”Goda förvaltare”, och här ute i naturen kändes ämnet mera angeläget. Här känns det ännu angelägnare att naturen och andra gåvor förvaltas rätt. Därefter fortsatte vandringen tillbaka till brostugan.

Vandring utmed vatten

Vandringen var upplagd med god blick för natursköna utsikter. Påfallande är att vi länge vandrade vid eller i närheten av vattendrag, som ger liv och skönhet åt landskapsbilderna. Vandringen började vid Stensjön och fortsatte efter Gunneboån och Ståloppet. (Numera används namnet Ståloppet i allmänhet om båda dessa åsträckor.) Därefter gick vi länge efter Rådasjön. På hemvägen följde vi på nytt Ståloppet och Gunneboån, men vi gick då på andra sidan av vattendraget. Vandringsvägen hade alltså valts med stor omsorg.

Barnvagnsvänliga sträckningar

Kyrkoherde Risenfors predikar.
Kyrkoherde Risenfors predikar.

Brostugan är en stor tillgång. Här serverades avslutningsvis kyrkkaffe. Musik saknades inte under vandringen. En gitarrist följde med och spelade psalmmelodierna. En annan pilgrims­vandrare bar ett processionskors, som markerade, att detta var en kyrklig vandring. På senare år har kyrkliga processioner blivit allt vanligare, och även denna vandring kan alltså ses som en procession. I Gunneboskogen finns dels anlagda gångvägar, dels upptrampade naturstigar. Vissa vand­ringar annonseras som barnvagns­vänliga. Under dem håller man sig på de breda och anlagda gångvägarna. Denna söndag skulle vandringen vara barnvagnsvänlig, men kyrkoherden tyckte, att det vore synd att avstå från naturstigen. Han erbjöd sig därför att hjälpa till att bära barnvagnen där så kunde behövas. Föräldrarna samtyckte, och barnvagnen bars galant över det brantaste stället, och barnet, fullständigt oberört av bergsvandringen, låg och snusade och sov under hela färden.

Vägen är mödan värd

Vän av ordning kanske undrar: ”Är detta verkligen en pilgrimsvandring? Skulle inte en pilgrimsvandring ha ett mål?” Jo, så är det, men detta är en vidareutveckling av medeltidens pilgrimsvandringar. För nutidens människor med starkare naturkänsla än äldre släkten brukar en vandring i naturen vara självändamål. Vandringen har blivit ett mål i sig. Alltfler människor gör till sina Karin Boyes bevingade ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd.

Dessa kända ord finns i dikten ”I rörelse”, som vi ingår i diktsamlingen ”Härdarna” från 1927.

Färdens mål saknar nu betydelse

Barnvagnen kom lätt fram på de flesta ställen (utan att barnet vaknade).
Barnvagnen kom lätt fram på de flesta ställen (utan att barnet vaknade).

Pilgrimsfärderna har gamla anor. På Jesu tid vallfärd­ade folket till Jerusalems tempel och firade större högtider där. Vallfärderna hade alltså ett bestämt mål, men redan för Jesus kunde själva vandringen runt i och genom det heliga landet vara givande i sig. Det, som man såg under vandringen, gjorde han nämligen ibland till ämnen för andliga betraktelser: ”Se på fåglarna under himmelen: de sår icke, ej heller skördar de, ej heller samlar de in i lador; och likväl föder er himmelske Fader dem.” … ”Beskåda liljorna på marken, hur de växer: de arbetar icke, ej heller spinner de; och likväl säger jag er att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.” (Matt. 6: 26-29.) När Jesus kom till Sykars brunn anknöt han till brunnen och började tala om” levande vatten”, Livets vatten (Joh. 4: 5-15.) Redan Jesus anordnade de första kristna friluftsgudstjänsterna, och redan Jesus företog de första kristna vallfärderna. Han fortsatte då med gamla invanda seder. Stensjöns församling har lång tradition bakom sig. Ändå måste man säga, att detta slags vallfärder betecknar något delvis nytt, i och med att slutmålet saknar betydelse för vallfärden. Man behöver inte ha någon domkyrka, något kloster eller någon helig källa som pilgrimsvandringens mål och avslutning. Kyrkoherde Risenfors brukar säga: ”Man kan gå in i en kyrka, men man kan också gå ut i en katedral!” Detta innebär, att man med rikt andligt utbyte kan anordna pilgrimsvandringar överallt, där det finns vacker natur och strövstigar. Man har alltså många möjligheter att förnya gudstjänstlivet.

Klicka här för denna artikel som pdf