Väggmålningarna i Gathenhielmska huset

En gång visste man vad väggmålningarna föreställde och hur de skulle tolkas, men det är länge sedan. Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget i Göteborg uppfördes omkring 1740, och väggmålningarna i stora festivitetssalongen är – att döma av stilen – utförda under samma århundrade. Där finns ett par intressanta motsvarigheter till relieferna i Gunnebo herrgård i Mölndal.

Väggmålning med mycket vatten

Havet bär upp jordskivan med fastlandets floder. En sådan flödar ur flodgudinnans urna. Foto: Ingvar Riksén.
Havet bär upp jordskivan med fastlandets floder. En sådan flödar ur flodgudinnans urna. Foto: Ingvar Riksén.

I Gathenhielmska huset rör det sig om väggmålningar, som var betydligt enklare och billigare att framställa. I Gunnebos matsal, mitt på norra väggen, finns en relief, som visar två nakna män med fiskstjärtar. De bär upp en skiva med en gudinna på. En motsvarig­het finns i Gathenhielmska huset. Två nakna män med fiskstjärtar i stället för ben bär upp en vit skiva. Intill dem och något nedanför finns en gosse, som rider på en delfin. Männen är alltså havsgudomligheter, och delfiner hör hemma i havet. Ovanpå skivan vilar en naken kvinna, som med vänsterarmen håller om en urna. Vatten strömmar ur denna kruka och rinner ner över skivans kant mot den ena havsgudomligheten.

En källnymf med sin kruka

Man har tolkat denna målning som en återgivning av hur gudinnan Venus föddes ur havet. Nedre delen av målningen föreställer givetvis havet, men skivan som männen bär upp är rimligtvis även i detta fall jorden. Krukan visar dock, att kvinnan är en källnymf, alltså en källas gudomlighet, och inte gudinnan Venus. Denna brukar alltid avbildas stående (även vid sin födelse) och har aldrig en kruka med strömmande vatten. Källnymfer brukar vanligtvis avbildas liggande. (Se exempelvis Lars Gahrn, Gunnebo – ett slott i tiden, 1997, s. 62.) Liksom Venus avbildas de som regel nakna, eftersom man badade naken vid denna tid. Slutsatsen bör rimligtvis vara, att väggmålningarna visar havet och kontinenternas floder. Reliefen på Gunnebo är en intressant motsvarighet. Även i detta fall bär två havsgudomligheter upp jordskivan, och även i detta fall tronar en gudinna – i detta fall Terra Mater (Moder Jord) – på skivan. (Se Lars Gahrn, Carl Wilhelm Carlberg och Gunnebo, 1997, s. 49.)

Barbröstad kvinna ur herdelivet

En idyll ur herdelivet. Foto: Ingvar Riksén.
En idyll ur herdelivet. Foto: Ingvar Riksén.

Den andra väggmålningen i Gathenhielmska huset sto­ra festivitetssalong har den konstintresserade sett må­nga motsvarigheter till. Ute i det fria sitter en vacker kvinna behagfullt och avsl­appnat. På marken vid hennes fötter sitter en ung beundrare, som tittar upp mot henne. Detta är en bild ur herdelivet, och det märkliga är, att får eller annan boskap saknas på denna bild. Ett annat anmärkningsvärt drag är, att kvinnans byst är helt blottad. Man ser hela brösten, även bröstvårtorna. Dylika bilder brukar vara alltigenom oskyldiga, och det skulle även denna ha varit, om inte bysten hade varit obetäckt. Förebilden är Francois Bouchers kända målning ”Tänker han på duvorna” (från 1747). Boucher är visserligen känd för sitt nakenmåleri, men såväl denna målning som dess efterföljare har dock varit helt anständiga.

Många barbröstade i konsten

Detta drag är dock inte fullt så anmärkningsvärt som vi skulle tro. I det gamla Grekland gick ofta flickor av folket barbröstade, och därför avbildades de så även i 1700-talets klassicerande konst. I stora salongen på Gunnebo avbildas en herdinna över dörren till matsalen. Hennes klänning slutar under brösten. Hennes tre systrar har sina klädnader över ena axeln, vilket betyder, att ena bröstet visserligen är övertäckt, men att det andra är bart. Johan Törnström i Karlskrona högg en Minerva som galjonsfigur åt skeppet Fäderneslandet. Även i dett fall slutar klänningen under brösten. Så är fallet med även galjonsbilderna till skeppen Camilla, La Badine och La Coquette (Tore Hallén och Reijo Rüster, Galjonsbilder, 1975, s. 33, 45, 50 och 51). Den flamländske konstnären Otto van Veen avbildade Afrodite (Venus) på detta sätt (Myter, Nationalmuseums utställningskatalog nr 470, 1983, s. 163). Exemplen skulle lätt kunna mångfaldigas.

Barbröstade operastjärnor

Skaldekonstens gudinna. Foto: Ingvar Riksén.
Skaldekonstens gudinna. Foto: Ingvar Riksén.

En sak är att avbilda kvinnor och gudinnor ur grekernas gudavärld och hjältesagor på detta sätt. En annan sak är att vara klädd så här på riktigt. Till operan i Paris på 1700-talet gjorde Ludvig XV:s kostymtecknare Bouquet teckningar av hur operans hjältar och hjältinnor borde vara klädda. Klytamestra har så djup urringning, att brösten är fria och bröstvårtorna syns. (Alf Henrikson, Disa Törngren och Lars Hansson, Bra Böckers Hexikon: En sagolik uppslagsbok, 1981, s, 234.) Inte bara skådespelerskor kunde gå klädda så. Om Aurora Königsmarck (1662 – 1728) heter det: ”När hon vid hovfesterna var utklädd till gudinna, hade hon alltid ena bröstet bart, skimrande, fast och runt, som rosa pärlemor.” Hon är även avbildad med ena bröstet bart. (Se Margareta Beckman, Aurora von Königsmarck, Sthlm 1998, s. 66-67.)

I varma länder är man lättklädd

I själva verket var de grekiska flickornas lätta klädsel lättförklarlig. I varma länder går man lättklädd. Man behöver inte många klädesplagg för att hålla värmen. Tvärtom kan det vara svalt och skönt att gå med bara bröst. Herdeflickor vistades långt ute i obygden med sina djur. Där träffade de sällan eller aldrig andra människor. De behövde inte tänka mycket på sin klädsel. Som bekant är lätt klädsel mycket vanlig även i Afrikas länder och i Oceanien. Barbröstade kvinnor är där en alldaglig syn. Nu befinner vi oss emellertid inte vare sig i Afrika söder om ekvatorn eller i antikens Grekland utan i Gathenhielmska huset i Göteborg. Med tanke på att flickan och hennes beundrare brukar avbildas anständigt klädda innebär flickans lätta klädsel onekligen ett anmärkningsvärt drag.

Två målade statyer

Geografins gudinna. Foto: Ingvar Riksén.
Geografins gudinna. Foto: Ingvar Riksén.

I Gathenhielmska husets ”Stora festivitetssalong” finns ytterligare två intressanta väggmålningar. Det rör sig om två målade kvinnostatyer på två målade socklar i två målade nischer. Den ena kvinnan har en fjäder i sin vänstra hand. (Är hon vänsterhänt?) I högerhanden håller hon en bokrulle. Till vänster om hennes fötter finns en jordglob. Man skulle kunna tolka henne som Geografin, geografins gudinna. Den andra har en brinnande fackla i sin högerhand och en lyra i sin vänster­hand. Hon bär en lagerkrans runt hjässan. Denna kvinna skulle kunna tolkas som skaldekonsten. Grekernas och romarnas diktare skrev även lärodikter, och på så sätt skulle man kunna förklara upplysningens fackla.

Gathenhielmska huset rymmer många gåtor, och även målningarna ger oss alltså åtskilligt att fundera över.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i: Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf

På spaning efter 1600-talet hos Lasse i Gatans syster

Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.

Göteborg har haft otur med två av sina kändaste bygg­nader. Drottning Christina har aldrig infunnit sig i ”Drottning Christinas jakt­slott” på Otterhällan, och Lars Gathenhielm, mera känd som Lasse i Gatan eller ”konungens kapare”, har aldrig bott i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De kunde helt enkelt inte bo i hus, som under deras livstid inte ens hade blivit grundlagda. Däremot har Lasse i Gatan ägt tomten på Stigberget, där huset byggdes i början av 1740-talet, ungefär 20 år efter hans död, och hans syster har bott i huset. Det är stort nog så.

Så här såg Göteborgs 1700-talsbebyggelse ut

Framför allt kan man här vid Stigbergstorget se hur bebyggelsen i Göteborg tog sig ut före de stora stadsbränderna under 1700-talet och i början av 1800-talet. I den tätbebyggda stadskärnan har husen brunnit, men här ute i de dåtida förorterna var bebyggelsen glesare, och Gathenhielmska huset har mirakulöst överlevt både stadsbränder och stadsplanerare. Även de sistnämnda har givetvis – helt främmande för husets historiska och arkitektoniska värden – ägnat sig åt illasinnat ränksmideri i syfte att riva byggnaden. Striderna om husets vara eller icke vara stod hårda, men nu är det byggnadsminne. Tisdagen den 2 april 2013 stod ett tiotal medlemmar från Mölndals Hembygdsförening och Sven Olof Olssons studiecirkel utanför porten för att bli visade runt.

Riven trappa återuppbyggdes

Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.
Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.

”Jag hoppas, att Pether Ribbefors blir vår guide”, tänkte jag. Ribbefors är kunnig och omdömesgill. Han har ordet i sin makt och talar både högt och tydligt. Hans visningar är lagom långa och inte för korta. Han har ett brett register och kan svaret på de flesta frågor, som ställs. Detta kan sägas endast om ett fåtal guider, och därför är han mycket anlitad. Plötsligt stod han där på Gathenhielmska husets tra­ppa, Pether Ribbefors. Bakgrundsbruset från Stigbergsliden störde föga. Ribbefors hördes bra, när han började berätta om stentrappan från 1700-talet. Göteborgs stad hade rivit bort trappan för att ersätta den med något mera handikappvänligt. Så gör man inte med ett byggnadsminne. Länsstyrelsen ålade staden att återställa trappan, och så tvingades stadens folk att leta upp stenhällarna på den soptipp, där de hade hamnat.

Träväggar skulle likna stenväggar

Olika herrgårdar och högreståndsboningar påminner ofta om varandra i det ena eller andra avseendet. Här kom man att tänka på både Gunnebo och Råda säteri. Gathenhielmska huset är en träbyggnad, men klädseln saknar lockbräder. När väggarna målades gråa, såg de därför ut som stenväggar, och detta var givetvis avsikten. Så är det som bekant även på Gunnebo, som är ungefär ett halvt århundrade yngre.

Målade gudinnor i vestibulen

Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.
Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.

Om man går in i Gunnebos mest påkostade förstuga, nämligen ovala vestibulen, är man omgiven av fyra friskulpturer, som står i nischer. Så är det även i Gathenhielmska huset, men här har tillgångarna varit mera begränsade. Därför har man nöjt sig med målade statyer i målade nischer. På väggen till vänster finns: Hörseln med ett stränginstrument och ett blåsinstrument, Synen med spegel och örn samt Lukten, som luktar på en växt. På väggen till höger ses känseln, som bites av en sköldpadda och en orm, samt Smaken, som håller några frukter. De fem gudinnorna utgör tillsammans de fem sinnena. Väggarna är mörkmålade med påföljd, att de fem gudinnorna, alla marmorvita, framträd­er tydligt. Nackdelen kunde måhända vara att gäster efter mörkrets inbrott kunde tro sig ha kommit in i ett mörkt rum med fem vita vålnader.

Tre rundbågar

Tittar man rakt fram, är planlösningen densamma som på Råda säteri, som är ungefär 30 år yngre än Gathenhielmska huset. Man ser tre dörröppningar med tre rundbågar över. Genom den mittersta går man uppför trappan till andra våningen. Trappan delar sig åt vänster och höger. Den svänger upp till stora salen i andra våningen. Ungefär så är det även på Råda.

Symmetriskt skåp

Vi kommer upp till ”stora festivitetssalongen”. I stora salongen på Gunnebo finns ”dörröverstycken” (reliefer) över dörrarna och stora friskulpturer. Så skulle det vara i finare gemak och givetvis även här i Gathenhielmska huset, men tillgångarna var här som sagt mera begränsade, och därför målade man både dörröverstycken och skulpturer. En öppen spis finns i ena hörnet av salongen. För symmetrins skull finns i motsvarande hörn ett skåp, som är byggt så, att det liknar spisen. Även på Gunnebo drevs kravet på symmetri intill orimlighetens gräns, men symmetriska spisar och kakelugnar finns – märkligt nog – inte på Gunnebo.

Sägnen om Karl XII

Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.
Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.

Utöver vestibulen och stora festivitets­salongen visas tre rum till vänster om vestibulen, nämligen Kungssalen med en öppen spis, Versaillesrummet eller draperirummet med väggmålningar, som visar målade draperier och trädgårdsanläggningar, samt ett inre gemak. Till höger om stora festivitets­salongen finns likaså ett rum med väggmålningar. I Kungssalen finns Karl XII:s porträtt, och enligt vad som berättas skall kungen ha sovit över i huset. Eftersom byggnaden uppfördes ungefär 20 år efter kungens död, är det dock svårt att tänka sig en sådan övernattning. Kungen har dock bevisligen besökt ”Gamla varvet” 1717. (Så hette området på hans tid.) Om detta kungabesök skriver Hugo Fröding, men tyvärr får vi inte veta mer än att kungen besökte området. (Se Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

En kunglighet, som bevisligen har besökt huset, är dock prinsessan Ingeborg, på sin tid lika känd och omtyckt som senare prinsessan Lilian och av ungefär samma orsaker. Hon var glad och snäll och hade glimten i ögat. I trappan upp till andra våning finns dörren in till ett litet utrymme, där husets första vattenklosett installerades, ”prinsessan Ingeborgs toalett”. Man kan gå till historien på många underliga sätt!

Äldre dörrar och dörrfoder

Ribbefors blev gladare och livligare än vanligt, när han märkte, att åhörarna var intresserade. Med stor glädje och stolthet förevisade han dörrar och dörrfoder, som är av 1600-talstyp. Hade de återanvänts och tagits från något annat hus? Det är möjligt, men ett äldre hus hade tidigare stått på denna plats. Härrörde kanske en del av Gathenhielmska husets grund från detta hus? Kunde rentav några väggar eller rum vara kvar? Frågorna kan ställas men för närvarande inte besvaras. Sista bladet i husets historia är dock kanske ännu inte skrivet. Att få vittring på 1600-talet är hur som helst en stor upplevelse i staden Göteborg, som grundades 1621. Man förstår, att dörrarna har blivit skötebarn för Ribbefors.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf