En omtalad rådhustillbyggnad

En funktionalistisk byggnadskropp vid Göteborgs förnämaste torg var något förfärligt år 1936. Detta år var Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus klar. Stridens vågor gick höga. Huset väcker både avsmak och avsky ännu i våra dagar, fastän Asplund på senare år har blivit geniförklarad.

Funkis utmanar

Gamla rådhuset ses i bakgrunden till vänster och Asplunds tillbyggnad till höger. För att i någon mån mildra anblicken av den sistnämnda byggnadskroppen har jag valt en bild med Hemvärnets musikkår i förgrunden. Foto: Lars Gahrn.

Själv växlar jag mellan avsmak och avsky, allt efter sinnesstämningen och dagsformen, fastän jag tyvärr är van vid funkis. På detta ställe har man emellertid byggt funkislådan mellan två klassicistiska byggnader av äldre märke. Funkislådan passar inte alls in i omgivningen. Den ser ut att vara byggd enbart för att väcka uppmärksamhet, bryta av mot omgivningen och närmast ta avstånd från äldre byggnadsstilar. Man kommer inte ifrån misstanken, att arkitekten har velat störa, utmana och reta. Onekligen har han lyckats med både det ena och det andra. År 1982 blev denna funkislåda byggnadsminne, och inte ens här i Göteborg, där alla byggnader förr eller senare rivs eller åtminstone länge hotas av rivning, kan vi därför hoppas, att någon barmhärtig rivningsfirma befriar oss från denna åsyn.

Historieverket öppnar kulturbyggnader

Anna Jolfors, en kunnig och trevlig ciceron.

Asplunds rådhustillbyggnad har – inte minst tack vare avståndstagandena – blivit känd, omtalad och även uppskattad. Företaget Historieverket tillgängliggör historiska byggnader i Västsverige och visar dem för allmänheten. Historieverket gör en stor insats genom att på detta sätt lyfta fram västsvenska byggnader. Man ordnar visningar även inne i Asplunds rådhustillbyggnad. Fredagen den 2 augusti stod jag där. Invändigt har huset nämligen åtskilliga kvaliteter, som inte ens jag kan förneka, och om man är inne i byggnaden, ser man ju inte fasaden mot Gustav Adolfs Torg. Guide för dagen var Anna Jolfors, som ofta dyker upp i sådana sammanhang.

Anna Jolfors guidar

Hallen i Asplunds tillbyggnad är ljus och luftig.

Hon är intresserad av västsvensk historia, har en omfattande allmänbildning inom kulturhistoria och västsvensk lokalhistoria, forskar kring släkten Dickson och har ett omfattande nätverk inom både kulturvärlden och andra världar. Hon kan därför förväntas dyka upp här och var, väl påläst, mycket allmänbildad. Är hon ciceron för dagen, får man helt enkelt en bra visning. Inne i rådhuset känner man igen sig, även om man inte har varit där förut. Asplunds stil har blivit efterbildad av andra, och givetvis har han i sin tur tagit efter andra arkitekter. Rådhuset i Århus (invigt 1941) är på många sätt likt tillbyggnaden i Göteborg. Detta hus nämns ofta av besökare och sakkunniga. Själv slogs jag av likheterna mellan Asplunds rådhustillbyggnad och Mölndals stadshus (färdigt 1960-1961). I detta fall har Göteborg varit först, och Mölndal har följt efter. Det mest påfallande draget är i båda fallen en väldig hall, som går genom alla våningar (utom källaren), från markplanet och upp till taket. Tack vare denna stora hall kommer mycket ljus in i byggnaden. Detta gäller i synnerhet rådhustillbyggnaden i Göteborg. Gamla och nya rådhuset består av fyra sammanhängande byggnadslängor kring en öppen gård. Hallens vägg mot denna gård är en stor glasvägg, som låter solljuset flöda in och ger hallen ett ljust och luftigt uttryck.

En ljus och luftig hall

För att inte ta bort mer ljus än nödvändigt finns bara golv men inte väggar åt glasväggen till.

Till detta bidrar väggbeklädnaden av ljust askträ. Med åren har träet blivit mörkare, men här är inte desto mindre mycket ljust. Golvbeläggningen både i hallen och på den öppna gården består av Ekebergsmarmor i plattor. Marmorn, som ligger under öppen himmel, har med åren blivit mörkare än de plattor, som ligger inomhus i hallen. Åt glasväggen till finns grova järnbalkar som pelare. De har klätts med Alpanmarmor, ett slags konstmassa, som också den ger ett ljust intryck. Framför glasväggen mot gården saknas tjänsterum med väggar, som skulle ha tagit bort ljus. Dock finns på andra våning ett golv med balustrader mot hallen till. Häruppe fanns en restaurang tidigare. Anna Jolfors har själv ätit där någon gång kring 2001. Upp till denna plattform i andra våning leder en bred trappa med många låga och mycket djupa trappsteg. Den är lätt att gå i, men om man går och bär på pärmar och allsköns handlingar, kan man lätt trampa fel och snubbla, berättar Anna Jolfors.

Hall för syns skull

Trappan upp till andra våning är behaglig att gå i och kan användas även för skidåkning (som dock torde vara förbjuden).

Den stora hallen är till för att ge ljus och rymd, men man har inte någon nytta av den. På 1950-talet kom förslaget upp, att man skulle bygga ett hus inuti huset, alltså inuti hallen, och på detta sätt utnyttja utrymmet bättre. ”I våra dagar är vi tacksamma för att detta förslag inte förverkligades”, tillade Anna Jolfors. Stadshushallen i Mölndal byggdes för att kunna tjäna som konsertlokal, men här i rådhuset har man aldrig konserterat. Däremot kan man ha mottagningar och avtackningar här. Annelie Hulthén blev avtackad här i hallen. Två telefonkiosker har lyckats överleva i hallen, kanske därför att även de är ritade av den geniförklarade Asplund. Ibland avhandlade tingsrätten kändismål, som bevakades av journalister. Då kunde tidningsfolket stå i kö för att ringa in sina artiklar till sina tidningar.

Skidåkning i trappan

Hissen skulle ge fullständig insyn, men damerna protesterade, och hisskorgens nederdel stängdes av för insyn.

Rådhuset har tre våningar och försågs därför med något så modernt som hiss. Hissen går i ett glasschakt, som ger full insyn. Även hisskorgen skulle ha varit inglasad uppifrån och ned, men tingsrättens damer tyckte inte, att det var lämpligt att folk skulle kunna se in under deras kjolar, när damerna hade kommit upp i vädret med hisskorgen. Därför är hisskorgen inklädd med trä längst ned. Inför tingsrättens damer måste även den store Asplund böja sig. Från andra våning leder ”Luciatrappan” upp till tredje våning. Tingsrättens Lucia kom nämligen ned från tredje våningen i denna trappa. Mera anmärkningsvärt är däremot, att man har sett skidåkare i den redan omtalade trappan mellan första och andra våningen. De låga och djupa trappstegen gjorde trappan lämplig för utförsåkning under glada och kanske något vilda personalfester.

Bibeln låg framme

I domssalen skulle de anklagade sitta lågt och obekvämt på en bänk utan ryggstöd.

Under rundvandringen kom vi också in i några rum, framför allt tingssalen. Här hade Asplund ritat en låg bänk utan ryggstöd åt den åklagade eller de åklagade. Rättens ledamöter satt dock högre i bekväma stolar, liksom åskådarna. Framför domarens plats finns en uppfälld klaff, där Bibeln skulle ligga. År 1976 beslöt man, att Bibeln skulle tas bort ur Sveriges domstolar. Därför har Sven Hagnell, Historieverkets huvudman, tagit dit sin familjebibel. I väggen bakom stolarna för rättens ledamöter finns en dörr, som leder in i en korridor, där man kan komma in i ett tvättrum. Liksom fordom Pontus Pilatus kan domaren här ”två” (det vill säga tvätta) sina händer före och kanske ännu hellre efter sittningen. Toalettstol saknas däremot. Rättens ledamöter förutsattes tydligen inte ha några naturbehov, åtminstone inte i rådhuset.

Många gifter sig i huset

Sittande flicka av Gerhard Henning är ett vackert konstverk, men vad gör hon i ett rådhus? I denna artikel får du tänkbara svar.

Vi fick komma in även i Sjöfartssalen, där sjörätten sammanträdde. Här finns en skeppsmodell av ett segelfartyg. Väggarna har blivit klädda med Hondurasmahogny, ett mörkt träslag, som har ljusnat med åren. Anna Jolfors fällde ner en klaff i väggen, och bakom denna klaff var mahognyn betydligt mörkare. Ljuset har blekt träet. Allt detta är nu historia. År 2010 flyttade tingsrätten till nybyggda lokaler vid polishuset och Ullevi. Här ägnar man sig åt stordrift i fråga om ordningsmakt och rättskipning. Detta område kallas vitsigt ”målområdet”. År 2014 flyttade kommunstyrelsen in i rådhuset. Fortfarande kan man dock gifta sig borgerligt i byggnaden. Anna Jolfors arbetar som värdinna vid dessa vigslar, som expedieras snabbt i den gamla tingssalen. De anklagades låga bänk passar bra för barnen att sitta på. Man brukar inte upplysa brudparet om att brottslingar tidigare dömts i denna sal. Sådana underrättelser skulle kanske grumla den uppsluppna stämningen. Ett förhållande är dock likadant nu som förr: alla infinner sig inte i salen. Många åklagade fann för gott att hålla sig undan, och varje gång man viger folk här uteblir åtminstone något brudpar. Ingen får veta varför brudparen inte kommer. De bara uteblir.

”Sittande flicka”

Nej, den store Asplund har inte designat denna brevlåda, fastän han har ritat möbler och annan inredning i huset. Någon har skämtat med den store Asplunds stora storhet.

Förr vigdes brudparen i den gamla delen av rådhuset, där en korridor kallas för ”brudgången”, men nu har de flyttats över till Asplunds modernare skapelse. Verksamheterna förändras, men huset är kvar. Den stora gården pryds av en damm, som givetvis är fyrkantig i denna funktionalistiska omgivning. Där finns också ett springvatten. Invid dammen finns en skulptur av Gerhard Henning. Den kallas ”sittande flicka” och visar en kraftigt byggd och helt naken kvinna, som sitter på marken. Vad har nu denna skulptur med en rådhusrätt att göra? Så har man frågat sig, och enligt Anna Jolfors har man givetvis vitsat. Man har sagt, att flickan avbildar ”sittande rätt”. Själv skulle jag vilja påstå, att hon föreställer ”den nakna sanningen”, som ju rätten skall ta fram. Numera finns rätten som sagt inom ”målområdet”, men brudpar vigs fortfarande i huset. Mot denna bakgrund vågar man kanske föreslå, att den sittande flickan vid dammen får föreställa en brud före eller efter brudbadet. Enligt gammal sed skall en brud bada före vigseln. Detsamma lär gälla även brudgummen. Skulpturen är tyvärr gjuten i betong eller någon annan billigare konstmassa. Den har därför börjat vittra, fastän man brukar sätta ett litet tak över henne under vintern. Kanske skulle man därför kunna säga, att hon är en ”vittra”, men ett skogsrå passar inte särskilt bra här mitt inne i rikets andra stad. Bättre vits efterlyses och skall nog komma, då denna blogg har många ”vittra läsare”.

Skämt med brevlåda

Däremot har Asplund ritat dessa ljusa och lätta korgstolar. Så ville han att möbler skulle se ut.

Jag är inte ensam om att skämta. Vid receptionen finns en brevlåda, där man skall lämna tillbaka sina besökarbrickor. På den står: Design G Asplund. ”Det där stämmer nog inte”, sade Anna Jolfors. ”Det är nog vaktmästaren som har skojat lite grann.” Någon hade skämtat litet med den store Asplunds stora storhet. I Sverige har arkitekter svårt att bli stora namn, men han har lyckats, dels genom att rita i modern och god stil, dels genom att utmana. Det gäller att utmana förlorarna, om man skall lyckas. Funktionalismens företrädare och inte klassicismens hade framtiden för sig. Asplund hade satsat på rätt häst och kom därför att hyllas som en stor föregångsman. Att han var en stor arkitekt med stilkänsla erkänner även jag, men vid Gustav Adolfs Torg passar hans funktionalism helt enkelt inte in. Stilbrytningen är förfärlig.

Läs vidare

En utförlig redogörelse för denna byggnad finns i skriften: ”Göteborgs rådhus: Om- och tillbyggnad 1935-1937: Berättelse avgiven av rådhusbyggnadskommittén år 1938.” Gbg 1939 (74 rikt illustrerade sidor). Tyvärr är alla bilder svart-vita, vilket gör att man inte får något begrepp om ljuset och luftigheten i byggnaden.

Lars Gahrn

Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

En stordonator i Lindome

Ekered i Lindome blev litet av en folkhögskola, när Rut och Axel Adler ordnade allsköns kurser för arbetslösa och studieintresserade på 1930- och 1940-talen. Nu har skolan eller verksamheten fått en bred skildring med många förnämliga bilder.

En stordonator

Axel Adler på en oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad. Foto: Lars Gahrn.
Axel Adler på en oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad. Foto: Lars Gahrn.

Här fann outbildade och arbetslösa ungdomar några, som brydde sig om dem och gav dem meningsfull sysselsättning. Kurserna på Ekered har fått följdverkningar långt in i vår tid. Biblioteket på Ekered nådde kanske ännu fler. Axel och Rut Adler var inte lindomebor utan rika göteborgare som köpte en gård i Lindome för att ha den som bostad. Axel Adler sysslade med mejerier och mjölkbutiker och hade sinne för handel och företagsamhet. Han blev med tiden rik som ett troll, men han skänkte på 1950-talet bort större delen av sin förmögenhet och bildade stiftelser som stöder Göteborgs Universitet och dess studenter. Stiftelserna har velat ha en levnadsteckning över sin på många sätt okände stordonator. Den kom ut under 2018, och här har ni alla uppgifter om boken: Axel Adler 1878 – 1976: Från bonde till stordonator. Författare: Malin Clausson, AB 3droppar, Fotograf / bildredaktör: Lisa Thanner, AB 3droppar, Formgivare: Katharina Johansson, AB 3droppar. (Copyright: Adlerbertska stiftelserna, 2018, 189 rikt illustrerade sidor.)

Bilbud med bok

Rut Adler gjorde Ekered till en folkhögskola.
Rut Adler gjorde Ekered till en folkhögskola.

Boken har givits ut av stormrika stiftelser. De behöver inte de småpengar som bokförsäljning kan ge. Stiftelserna är därför inte över sig angelägna om att vare sig sälja boken, som kan vara svår att få tag i. Den kan dock beställas genom Libris. Mig har den nått på slingrande vägar. Sven Hagnell, som arbetar inom Historieverket, fick tag i ett exemplar. Även Anna Jolfors arbetar inom detta företag. Hon fick låna Hagnells bok. Anna Jolfors och Niklas Krantz är ett par. Han fick se boken och begrep, att den kunde vara något för mig. Han skickade genast ett sms till mig och undrade om jag hade sett boken. När jag svarade nej, kom han nästa dag i bil och över­lämnade den vid museiporten. På kort tid har boken gått genom många händer, men den kommer inte att gå tillbaka lika snabbt, och Sven Hagnell kan få vänta länge på att få tillbaka sin bok.

Varför Ekered?

Axel Adler (senare Adlerbert) avled redan 1966, ungefär 52 år före bokens utgivning. Boken skrevs alltså i senaste laget. Vad gäller åtskilligt är det nu omöjligt att få fram uppgifter. Ingen vet nu, varför Adlers köpte gården i Lindome. Ingen vet nu, varför de kallade den Ekered. Enligt Kajsa Karlsson, som tidigare har skrivit om gården, är det uppenbart att Adlers satte namnet Ekered på denna Lindomegård. Anledningen är dock okänd och dryftas inte ens i föreliggande bok. Ortnamnsboken för Lindome och övriga Nordhalland har missat namnet helt och hållet. Åtskilliga forskningsuppgifter kvarstår alltså till kommande forskare. Gården var en stor bondgård när Adlers tog över, men de byggde ut gården så att den blev en herrgård i jugendstil. År 1910 tog Axel och Rut Adler över gården. Redan 1918 byggde de om den. De behövde ett stort hus för sin familj, sin släkt, sitt umgänge och alla elever, som gick kurser här.

Rut Adler i främsta rummet

Ekered 1910, då Rut och Axel Adler tog över gården.
Ekered 1910, då Rut och Axel Adler tog över gården.

Axel Adler är givetvis allestädes närvarande i boken, men på något sätt känns han ofta litet frånvarande. Axel tycks inte ha varit den som intog första platsen i ett sällskap. Han tycks inte ha stuckit ut, som det heter. Desto mer framträdande och bestämmande var hans maka, Rut Adler. Hon var den drivande kraften i folkhögskolan. Hon hade uppslag, som hon ville förverkliga. Hon hade brinnande övertygelser i politik. Hon var från början vänsterliberal och hörde hemma inom ”Frisinnade Kvinnors Riksförbund”. Under livets lopp kom hon dock att hela tiden röra sig åt vänster. År 1934 gick hon över till socialdemokratin, men uteslöts 1940, då hon kritiserade att Socialdemokraterna bildade en samlingsregering under andra världs­kriget. Hon blev då kommunist och var med om att grunda Lindome kommunistiska arbetarekommun samma år. Att vara kommunist i Sverige under andra världskriget var både uppseendeväckande och farligt. Utvecklingen stannade dock inte där. Vid slutet av sitt liv lämnade hon VPK och blev medlem i KFML. Hon är med andra ord en del av vår politiska historia. Jan Kronberg och Anders Meuller har skrivit om henne i sin bok: Det röda Mölndal, Del 1, Åren fram till 1939, (s. 75-77). Mycket av det hon gjorde hade dock inte med partipolitik att göra. År 1925 bildades en lokalavdelning av JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) hos Adlers på Ekered. På det stora hela taget var det emellertid så, att hon aldrig stannade till utan löpte linan ut. Hennes make Axel Adler hamnade däremot aldrig i ytterligheter. Han var vänsterliberal med många socialdemokratiska värderingar. Axel Adler beundrade socialdemokraten Ernst Wigforss’ idéer. Detta var mycket ovanligt bland storföretagare på denna tid och är så ännu idag. Samtidigt rörde han sig obehindrat i företagarkretser. Axel Adler tycks ha kunnat smälta in i de flesta sällskap och kunnat samarbeta med de flesta, även med sin fru efter hennes radikalisering och makarnas skilsmässa. Axel Adlers anpassningsförmåga är en av förklaringarna till hans framgångar inom affärsvärlden, men där finns fler. Jag återkommer.

Lars Gahrn