Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Mariakyrkans minnesmedalj och jubileumsfirande

Mariakyrkan på Stampen fyllde 200 år under 2015. Jubileet firades med bland annat en minnesmedalj. Jag skall nu berätta litet om det lyckade och trevliga jubileumsfirandet, som kanske kan ge uppslag till andra församlingar.

En minnesmedalj

Mariamedaljen.

Mariamedaljen.

På medaljens framsida står: Mariakyrkan 200 år 1815-2015, allt med versaler. Medaljen är tillverkad i gulmetall och hänger i ett blått band. Kyrkan är avbildad med västra fasaden främst. Bilden lyfter fram kyrkans klassiska och stilrena drag. Folk, som har fått se medaljen, har genomgående tyckt, att den är mycket vacker. Medaljen kan ses som en framgång även för arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Redan 1993 utgavs en porslinstallrik med Mariakyrkan som motiv. Under många år utgav man till jul en prydnadstallrik med en av Göteborgs kyrkor avbildad. På tallriken är kyrkan återgiven ur samma vinkel som på medaljen. Minnesmedaljen har tagits fram av Mikael Johansson på Vasaboden och Ulrika Hagren, informatör i domkyrkoförsamlingen. Den har framställts i en upplaga av 100 exemplar och såldes för 100 kronor styck. Behållningen gick till församlingens diakonala arbete.

En ny utmärkelse

En glad medaljör – Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds herrgård. Foto: Lars Gahrn.

En glad medaljör – Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds herrgård. Foto: Lars Gahrn.

Medaljerna såldes slut i samband med jubileumshögmässan. Några gudstjänstdeltagare köpte medaljer, och sedan köpte jag de kvarvarande nio medaljerna för Mölndals Hembygdsförening. (Jag hade köpt medaljer i några omgångar dessförinnan. För egen räkning och hembygdsföreningens köpte jag allt som allt ungefär en tredjedel av upplagan.) Mölndals Hembygdsförening har nämligen många trotjänare, som har fått i stort sett alla förtjänstnålar, diplom och plaketter, som finns att få. När jag såg denna medalj i domkyrkans souvenirdisk, tog jag genast tillfället i akt och plockade fram plånboken. Här har vi en ny utmärkelse. Det har visat sig, att den blir mycket uppskattad. Sven Olof Olsson (89 år) och Rolf Johansson (91 år) fick en medalj var, när de med ålderns rätt lämnade sina sista uppdrag. Ett par vänner, som har gjort insatser i andra föreningar, har likaså hedrats: Sven Olof Ask, känd från Skara stiftshistoriska sällskap, Föreningen för Västgötalitteratur, Västergötlands Fornminnesförening och så vidare, fick en medalj, då den sistnämnda föreningen besökte Göteborg. Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds Herrgård i Floda från rivning och nyinredde herrgården i 1700-talsstil, fick likaså en medalj, då han besökte mig på museerna i Mölndal. Han är liksom jag en trägen gudstjänstbesökare och deltog även han i jubileet.

Varm och välkomnande stämning

Minnestallriken från 1993.

Minnestallriken från 1993.

Den andra söndagen i advent (den 6 december 2015) firades kyrkans högtidliga 200-årsjubileum med en högmässa i kyrkan. Förre domprosten Hans Olof Hansson predikade, och nuvarande domprosten Karin Burstrand medverkade liksom flera andra präster. Domkyrkans och Mariakyrkans jubileumsbok och jubileumsmedaljen såldes i vapenhuset. Pepparkakor och glögg serverades före högmässan. Adventskaffe med smörgås och bakelse fick vi efter högmässan. Jag höll ett kort anförande om det gamla fattighuset och kyrkans historia. Söndagen var regnig, mulen och blåsig, men när man kom nära kyrkan, såg man ljuskronorna lysa i mörkret. Kyrkan utstrålade en varm och välkomnande stämning. Präster och lekmän hjälptes åt att välkomna gudstjänstbesökarna och få dem att känna sig som hemma.

Värdefulla och vackra textilier

Under två århundraden hinner mycket hända. Bilder från förr och historiska uppgifter satt uppsatta på kyrkans väggar. Man hade samma bilder och samma uppgifter på norra väggen som på södra väggen. Detta innebar, att ett slags symmetri – helt i Carlbergs anda – uppstod i kyrkorummet. I likhet med de flesta andra nyklassicistiska kyrkorum är även detta sparsamt utsmyckat, men under 1900-talets stora liturgiska förnyelse har flera mässhakar och andra kyrkliga textilier anskaffats. Dessa kunde beskådas i kyrkan. Man kunde här se, att Mariakyrkan äger en textilskatt av hög hantverksskicklighet och högt konstnärligt värde. Att visa mässhakar på detta sätt är ett utmärkt uppslag. I våra dagar håller de kyrkliga textilierna på att bli väl så värdefulla skatter, åtminstone hantverksmässigt och kulturhistoriskt, som kyrksilvret.

Både Josef och Maria

En av Mariakyrkans vackra mässhakar.

En av Mariakyrkans vackra mässhakar.

I vapenhuset såldes medaljer och jubileumsböcker jämte små chokladkakor med Mariakyrkan på omslaget. Damen som sålde dessa varor hade levt tillsammans med Mariakyrkan hela sitt liv och hade idel ljusa minnen att berätta. Hon kom ihåg och kunde berätta, hur kyrkan hade fått sitt nuvarande namn. Ålderdomshemmet hade redan 1896 flyttat bort härifrån. Namnet Fattigkyrkan eller Fattighuskyrkan passade därför inte längre. Hovpredikanten Isaac Béen var kyrkoherde i Christine, och till hans församling hörde även Fattighuskyrkan. Katolska kyrkan på Spannmålsgatan kallades Sankt Josefs kyrka. När detta fördes på tal, sade Béen:

”Då skall vår kyrka heta Mariakyrkan!”

Hade Josef fått ge namn åt en kyrka, borde även Maria få en kyrka uppkallad efter sig. Så tyckte Béen, och onekligen var uppslaget bra.

Namnbytet på kyrkan var smått profetiskt. Under den tid, som följde, skulle kvinnorna få allt större betydelse inom kyrkor och samfund. Alltfler kvinnor tjänstgör som biskopar, präster, diakonissor, kyrkvaktmästare, kyrkogårdsarbetare, kyrkorådsledamöter, kyrkofullmäktigeledamöter, kyrkvärdar, gudstjänstvärdar och så vidare.

En göteborgsvits

Mariakyrkan ligger ju i Göteborg, och därför har den inte kunnat undgå att dras in i en göteborgsvits, denna gång av helt oskyldigt och harmlöst slag. Kyrkan ligger på ”Stampen”. Här har ett stampverk för beredning av tyger legat. Området kallas ännu och allmänt för Stampen. Min gode vän Bengt Wall berättade följande vits:

”Christine församling måste vara Sveriges fattigaste församling!”

”Vafför då, då??”

”Jo, dom har ju en hel körka på Stampen.”

(Stampen är ett annat ord för pantbanken.) Det, som göteborgarna intresserar sig för och gillar, vitsar de om. Vitsar om någonting visar att detta intresserar stadens invånare. I detta fall vågar vi dra slutsatsen, att Kal och Ada och Osborn har tagit Mariakyrkan till sitt hjärta.

Klicka här för denna artikel som pdf