Har en stad en själ?

Har Mölndal en själ? Jag hade inte tänkt i de banorna, förrän Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, i sitt föredrag om Göteborgslitteratur, hållet onsdagen den 15 november 2017 för Göteborgs Hembygdsförbund, kom in på sådana ämnen. I sitt föredrag berättade han om Göteborgs själ och mycket annat. Låt oss börja med grannstadens själ.

Göteborgs själ

Finns några författare, som har funnit ”Göteborgs själ”? Jan Westin har arbetat med frågeställningen och räknade upp några författare och några boktitlar:

Ebbe Linde, Göteborg (1948),

Lars Ulvenstam, Göteborg – en stad och dess människor (1963),

Arne Gadd, Stad i Väster (1972),

Claes Hylinger, Kvar i Göteborg (1992).

Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.
Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.

Westin förklarar sig närmare: ”När det gäller letandet efter ’Göteborgs själ’ tycker jag att de nämnda författarna är goda exempel, var och en för sin tid. Den ende som för några år sedan har givit ut en skrift med titeln ’Göteborgs själ’ är dock Kristian Wedel – det flödar ymnigt ur hans penna. Jag tycker nog att Ulvenstam, Gadd och Hylinger har nått längre, men som jag försökte säga: de har olika utgångspunkter. Linde är mer traditionellt historisk. Ulvenstam är lite akademisk, med viss tyngdpunkt på kulturen. Gadd har fokus på hamnen. Hylinger ser staden ur ett flanörperspektiv. Jag tror nog man kan diskutera sig fram till drag som är gemensamma för den göteborgska själen bland stadens alla innevånare – men visst är vi stora nog att ha prägel av den stadsdel där vi är födda, bor eller har hamnat.” Frågan är om man kan finna något liknande för Mölndal. För en gångs skull känner jag mig odelat villrådig och vänder mig därför till läsekretsen. Vad säger ni om Mölndals själ?

Göteborgslitteraturen och Mölndal

Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.

Någon kanske undrar varför Lars Gahrn, som är mölndalsbo och Mölndals historieskrivare, sitter och skriver en artikel om Göteborgslitteratur? Svaret är, att Mölndal och Göteborg är två grannstäder, vilkas öden och äventyr är så sammanflätade, att man kan hämta otroligt många uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturen. När Mölndals förste historieskrivare, folkskolläraren Johan Lundskog, skrev sin bok ”Fässbergs socken och Mölndals kvarnby” (1921), hämtade han väldigt mycket ur Göteborgslitteraturen. Själv har jag fortsatt detta arbete. Jag har kopierat otroligt många sidor ur Göteborgslitteraturen för Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Under flera år var bibliotekarien och museiassistenten Thomas Svensson min flitige medhjälpare i detta oändlighetsarbete, som inte är avslutat. Göteborgslitteraturen är numera så omfattande (enligt Jan Westin omkring 10 000 skrifter), att ingen människa kan läsa allt eller ens få kännedom om alla skrifter. Niklas Krantz går igenom bland annat Göteborgslitteratur men även annan lokalhistorisk litteratur. Ofta stöter han på uppgifter, som jag inte hade en aning om. Hans stående fråga är: ”Vill du ha kopior?” Mitt stående svar är: ”Ja, tack!” Jag tar gärna emot alla slags tips. Krantz är arbetande styrelseledamot i Föreningen för Västgötalitteratur, som anordnar tre stora bokauktioner årligen. Då säljs bland annat Göteborgslitteratur men även Mölndalslitteratur. För museerna i Mölndal har Krantz inköpt åtskilliga böcker under årens lopp. Krantz har ett nära samarbete med bland andra Johnny Hagberg och Sven-Olof Ask. Alla dessa västgötar vet, att Göteborg och Mölndal ligger inom Västergötland. (Invånarna i dessa städer tror dock själva i allmänhet, att Mölndal och Göteborg hör till landskapet Bohuslän. Fler västsvenskar borde åka till Skara och lära sig grundläggande geografiska fakta om sina hemstäder!) Bokdoktorn Sven-Erik Johansson har gjort en enastående insats. Han började komma med gåvor till museerna i Mölndal 1987, och han håller fortfarande på. I början bidrog han huvudsakligen med föremål, men numera är det nästan uteslutande böcker. Många av dem är tidigare okända för forskningen. Även om mitt liv skulle bli dubbelt så långt, kommer jag nog inte att se alla böcker, som har något att meddela om Mölndal.

Ständigt nya fynd

Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.
Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.

Jan Westin lyckades finna en Gunneboskildring från 1861. Den var okänd för alla, som tidigare hade forskat om Gunnebo. Arvid Baeckström, som ägnade större delen av sitt långa forskarliv åt Gunnebo, dammsög både arkiv och litteratur på jakt efter uppgifter om Gunnebo, men märkligt nog fann han inte denna engelska reseskildring. Jan Westin var först. Jag skrev genast om den i Mölndals-Posten (MP 11/4, 25/4 och 16/5 2013) givetvis framhållande, att Westin hade gjort denna viktiga upptäckt. Med dessa ord vill jag uppmana alla andra läsare av göteborgiana att hålla ögonen öppna och höra av sig så snart de finner någonting, som handlar om Mölndal. Anna Jolfors har gått ett steg längre. Hon undersöker gamla tidningslägg och finner otroliga mängder med gamla nyheter från Göteborg och Mölndal. I Kungsbacka bor numera Leif Andersson, som då och då botaniserar i de nordhalländska tidningarna. Ofta gläder han mig med gamla Mölndalsnyheter därifrån. Att Kungsbackas tidningar intresserade sig för Mölndal var en fullständig överraskning för mig. Det gäller att ha ögonen med sig. Mölndalsnyheter kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Hela tiden dyker gamla böcker, tidigare okända för forskningen, upp. Westin har ungefär samma uppfattning: ”Och visst, mycket återstår att upptäcka. Göteborgslitteraturen omfattar som sagt omkring 10 000 skrifter, men du är förstås medveten om rundheten i siffran och bristen på definition av vad ’skrifter’ innebär.” Eftersom Mölndalslitteraturen hela tiden har uppgifter om Göteborg, bör man kanske räkna in även den i Göteborgslitteraturen. Med sådana och liknande beräkningar kan antalet skrifter öka lavinartat.

Göteborgiana-grupp

Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.
Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.

Någon förening för Göteborgslitteratur finns inte. Däremot finns inom Göteborgs Hembygdsförbund en Göteborgiana-grupp med Westin som en av sina bemärkta medlemmar. Han har själv skrivit om gruppen och dess verksamhet: Jan Westin, Att samla Göteborgiana och att samla Göteborgianer, (artikel i: Göteborg förr och nu, volym 37, 2018, sidorna 187-204). Förhoppningsvis leder den till att fler ”Göteborgianer” söker sig till gruppen och gör en insats för Västsveriges historia. Mycket arbete är alltså gjort vad gäller sökning av uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturens omkring 10 000 skrifter. Jag har med många vänners hjälp kopierat ett oändligt antal sidor ur Göteborgslitteraturen och satt in sidorna i Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Jag skulle inte ha varit den jag är, om jag inte ändå gärna ville ha mer. Fler tips efterlyses.

 

Lars Gahrn

Annonser

Stifts- och landsbiblioteket i Skara – en skattkammare med stora utvecklingsmöjligheter

Skulle staden Skara ha funnits utan Skara domkyrka? Så här i efterhand är det svårt att urskilja andra orsaker till stadsbildningen än domkyrkan, dess prästerskap och andra anställda, även om andra orsaker måste ha funnits.

Domkyrkan skapade kultur

Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.
Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.

Än i dag står domkyrkan mitt i byn eller mitt i staden. På södra sidan av domkyrkan ligger Djäkneskolan eller gymnasiet, som på senare tid blev högstadium och i skrivande stund skall byggas om till kommunhus. På norra sidan av kyrkan finns Stifts- och landsbiblioteket. Båda dessa har domkyrkan att tacka för sin tillkomst. Svenskt skolväsen har Svenska kyrkan som sitt ursprung. Biblioteket tog hand om gymnasiets och domkyrkans böcker, som drar till sig åtskilliga ”pilgrimer”, även från ”Utlanden”. Fredagen den 27 oktober 2017 besökte Niklas Krantz och jag Stifts- och landsbiblioteket. Biblioteksassistenten Sven-Olof Ask är också skattmästare i Föreningen för Västgötalitteratur. Niklas Krantz är en flitig styrelseledamot i denna förening. De två har ett ingående och omfattande samarbete. Denna fredag hade Ask lovat Krantz att visa oss omkring bakom de låsta dörrarna. Här i Skara har funnits en domkyrka och en skola sedan urminnes tider. Därför har biblioteket Sveriges äldsta bok.

Sveriges äldsta bok

Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.
Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.

I en väl skyddad monter ligger Skaramissalet från omkring 1150. Detta är en mässbok eller kyrkohandbok med de liturgiska texter, som användes av prästen under gudstjänsterna. Många sidor fattas, men de återstående har bundits in i två band. Det ena är utställt i biblioteket, det andra i Västergötlands museum några hundra meter längre bort. (Detta har visat sig vålla viss förvirring. Somliga påstår att missalet finns i biblioteket. Andra påstår att missalet finns i museet. I värsta fall kan tvist uppstå, men båda sidor har alltså rätt.) Boken är visserligen 850 år gammal, men den tillhör inte desto mindre den levande litteraturen, som läses och studeras. Den är utgiven både i faksimil och med vanliga tryckbokstäver. Dessutom har flera forskare förklarat texten och skrivit om handskriften. Utgåvan är både stor och tjock, en riktig ”kaffebordsbok”. Detta är den största dyrgripen, men där finns fler, exempelvis Hemsjömanualet, en annan kyrkohandbok. För några år sedan gick man igenom samlingarna och hittade då många okända rariteter, bland annat en handskrift om gamla runinskrifter. Skolan i Skara är mycket äldre än Sveriges alla universitet. Följaktligen finns här många gamla böcker, som saknas i de flesta andra biblioteks samlingar.

Biblioteket – ett romanskt palats

Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.
Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.

Inte bara böckerna är av stort värde. Själva biblioteksbyggnaden är ett palats, byggt 1858-1860 i medeltida stil för att passa ihop med domkyrkan. I biblioteksbyggnaden härskar den romanska rundbågestilen. När detta palats uppfördes, hade nygotiken ännu inte slagit igenom. Rundbågen härskade i kyrkorna, och ännu hade man inte bestämt sig för att göra en gotisk katedral av Skara domkyrka. Skillnaderna mellan biblioteket och domkyrkan har alltså blivit större efter Zettervalls restaurering av domkyrkan 1886-1894. (Denna innebar som bekant, att man renodlade domkyrkans gotiska stildrag.) Man måste dock säga, att byggnaderna går mycket bra ihop trots skillnaderna, och att dessa snarare ökar än minskar de båda byggnadernas värde. Var och en har sin särprägel och lockar till ingående granskning. I denna byggnad härbärgerades en gång biskopen, biblioteket och fornminnesföreningens samlingar. Huset var biskopspalats, bibliotek och museum, allt på en gång.

Högtidligt bibliotek – nästan kyrka

Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.
Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.

I nedervåningen finns i våra dagar Skaras turistbyrå och utställningslokaler för bibliotekets samlingar. Här kan vi beskåda Skaramissalet bakom pansarglas. I andra våningen har vi biblioteket. Man tror sig nästan vara i en kyrka. Här är högt i tak. Överallt finns rundbågiga valv och fönster. I läsesalen finns ett bord och skinnklädda stolar från Skara tingshus. Här har vi en läsesal, som är en del av Skaras historia. Var finner man dess like? Vid vårt besök träffade vi Åke Möller i läsesalen. Han skriver Mariestads historia och anmäler sin ankomst i förväg, så att Ask kan leta fram de böcker, som han önskar denna gång. Här i Stifts- och landsbiblioteket lär Ask känna sina låntagare. Han visade sig vara mycket imponerad av Möllers insatser. ”Han är amatörforskare, men stryk ordet amatör!” Längst bort till vänster, omstrålad av fönstrets ljus, står en byst av Karl XIV Johan. ”Sådana byster skänktes år 1823 till alla läroverk”, berättade Ask. Så var det, men här i Skara står bysten kvar. Hur många andra byster har överlevt de två århundranden, som snart har gått?

Skattkammare med utvecklingsmöjligheter

I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.
I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.

Här finns mycket att fördjupa sig i, bland annat akademiska avhandlingar från 1700- och 1800-talen. De innehåller många värdefulla uppgifter, om de läses med urskiljning. Likaså finns här handskrifter av stort värde, bland andra västgötska sockenbeskrivningar, som likaledes kan visa sig vara mycket givande, om de läses med urskiljning. Med dagens teknik kan sådana källor och sådana avhandlingar skannas av och läggas ut på nätet. Så arbetar man utomlands och – i viss mån – även här hemma i Sverige. Avhandlingarna är skrivna på latin och följaktligen icke läsbara för det stora flertalet av dagens forskare. De borde översättas till svenska. Föreningen för Västgötalitteratur ger ut en och annan sådan äldre skrift i översättning. Man har rentav översatt samtliga topografiska avhandlingar, som handlar om Västergötland, men vi har ju även det övriga riket! Vilken förening tar hand om denna arbetsuppgift? Föreningens insatser manar till efterföljd. Stifts- och landsbiblioteket är fullt av arbetsuppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag hoppas verkligen, att de styrande inser, att Skaras lärdomshistoria kan bli en viktig del av dess framtid, om man bibehåller denna kulturinstitution och satsar lite mer på den.

Vilken härlig stad!

Domkyrkan gav upphov till skolan. Domkyrka och skola gav upphov till biblioteket. Skolan gav upphov till museet. Domkyrkan har varit en kulturskapare av stora mått. Präster och lärare har satt sin prägel på staden. Det är stil över den gamla stadskärnan. När Niklas Krantz körde in i stadskärnan, skymtade vi på kort tid allt det väsentliga: allén, domkyrkan, Djäkneskolan, Krönikebrunnen, Stifts- och landsbiblioteket. Här återsåg jag domkyrkostaden, och jag utbrast: ”Vilken härlig stad!” Skara är inte stort, men det har stil och kvalitet. Från domkyrkan gick jag till biblioteket. Därifrån gick vi till museet. När detta stängde, gick vi tillbaka till biblioteket. När Ask skulle stänga för dagen, gick vi till domkyrkan, som hade öppet en timme längre. Där blev jag kvar till stängningsdags. (Skara stiftshistoriska sällskap hade lagt ur sina nyutgivna skrifter i kyrkan.) Klockan 18.00 på fredagskvällen var allt stängt, och då for vi hem. Ingenstans hade man behövt kasta ut oss, men vi hade varit kvar till de sista minuterna. Man har all anledning att dröja sig kvar i Skara.

 

Bokauktion och bokkultur i Stora Levene

Visst fanns här västgötalitteratur, men här fanns också all annan litteratur, som kan intressera västgötar, det vill säga alla slags böcker. Jag skriver om en bokauktion, som Föreningen för Västgötalitteratur anordnade i Stora Levene lördagen den 18 november 2017. Niklas Krantz, själv styrelseledamot, hade vänligheten att ta mig med till denna bokfest i församlingshemmet.

Gräfsnäs i Göteborg!

Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.

Utefter församlingssalens väggar stod uppfällda bord, där auktionens böcker låg uppradade i nummerordning. Trängseln kring borden var stor. Själv höll jag dock på att fastna i förhallen. Här höll Jerker Pettersson vykortsmarknad. På jakt efter gamla vykort från Mölndal blev jag tvungen att bläddra igenom alla vykort från Göteborg, vilket var nog så intressant. (Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa även vykort från Göteborg.) Bland dessa vykort hittade jag ett, som visade Gräfsnäs slottsruin (poststämplat i gamle kung Oscars dagar den 13 juli 1903). Enligt vykortets tryckta text ligger Gräfsnäs i Göteborg! Jag skrattade högt och beslöt mig genast för att köpa även detta vykort. Göteborgarna har en ful ovana att räkna även grannkommunernas större sevärdheter till Göteborg (eller ”Storgöteborg”), men att Gräfsnäs, ungefär sex mil från Götastaden, kunde räknas till ”Storgöteborg” hade jag inte någon aning om. Jag skall skämta med åtskilliga göteborgare om deras annexion (övertagande) av Gräfsnäs. Jerker Pettersson hade en egen bokmarknad, och där köpte jag två böcker.

Antikvariatsinnehavare fyndar

Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.
Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.

Allsköns bokvänner fyllde den ljusa och rymliga församlingssalen. I mängden fanns en och annan antikvariatsinnehavare. Där fanns Göran Midman från Hjo och Anders Josefson från Floby. Från Ods bokkafé kom Gerd Ljungqvist-Persson. Antikvariatsinnehavarna gör stor nytta. Märker de, att de kan få en bok så billigt, att de själva kan avyttra den med vinst, slår de till och köper. Bland köparna fanns några herrar, som lägger ut böcker på nätet till försäljning. Förtjänsten är inte stor, och inte heller omsättningen tillhör de betydande, men de får på detta sätt möjlighet att arbeta med böcker, och de kommer i förbindelse med många intressanta människor. En antikvariatsinnehavare försvarade inför sin fru sitt sysslande med böcker genom att påpeka, att detta arbete håller honom igång och piggar upp honom. Auktionsförrättare var föreningens ordförande, prosten Johnny Hagberg, och Thomas Johansson, som innehar Limmareds Auktionshall samt Antik & Antikvariat Tranan. Hagberg har lång erfarenhet och begriper att auktionen måste gå snabbt, om de flesta skall bli kvar till slutet. (Katalogen omfattade denna gång 530 nummer och innehåller ofta 100 fler.) Hagberg och Johansson lyckades avverka ungefär 100 nummer i halvtimmen.

Auktionsförrättarna sätter buden

Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.
Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.

Hagberg sätter också regler: ”Femmor får man inte bju’ med”, löd den viktigaste regeln. Endast en, som hade lagt ett skriftligt bud, hade bjudit 55 kronor. I övrigt innehöll alla bud jämna tiotal. Vanligtvis på andra auktioner ropar budgivarna själva sina bud, men för att det skall gå snabbt, höjer Hagberg och Johansson buden. Man behöver bara hålla handen uppsträckt för att visa sig intresserad, så höjer de buden med tio kronor åt gången. Det går rasande snabbt. Har priserna gått upp över femhundra, höjer de ofta med femtio kronor åt gången. Har buden gått över tusen, höjer de hundra. För att inte kunderna skall dra ut på tiden med låga bud i början av budgivningen, kom auktionsförrättaren ofta med ett eget utropspris: ”Får jag hundra kronor?” Det fick han för det mesta, men ibland måste han sänka utgångsbudet till 50 eller rentav 20. Dessa auktioner är högst professionella, så professionella, att egna regelverk som synes har uppstått. Auktionerna får inte dra ut på tiden. Framåt slutet stod ändå åtskilliga stolar tomma.

Det är alldeles för billigt!

Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.
Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.

Flera medhjälpare såg till att allt fortlöpte snabbt och ledigt. Någon höll upp boken, som skulle säljas. Någon gick med boken till köparen och tog upp betalningen. ”Det är billigt!”, sade Hagberg ibland. Vid andra tillfällen lät det rentav: ”Det är alldeles för billigt!” Så där brukar ju auktionsförrättare säga, men tyvärr är det mycket riktigt så, att bokpriserna har sjunkit. Böcker har blivit mer svårsålda. Ibland bjöd auktionsförrättarna själva, antingen för egen del eller för vänner. Ofta blandade sig Niklas Krantz i budgivningen. Han hade hand om de skriftliga anbuden. Några få böcker såldes dyrt. Pehr Kalms Wästgötha och Bahusländska resa (1746) gick för 4 900 kronor. Boken ”Svenska kvarnar” såldes för 2 700 kronor. Böckerna var dyra i den bemärkelsen, att dessa priser låg högst. Däremot var priserna inte höga, om man tar i beaktande vad man får ge för dessa böcker i ett antikvariat, om böckerna över huvud taget kan uppbringas för pengar. Det lönar sig alltså att köpa böcker på dessa auktioner.

Räkningar och bokpaket

Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.
Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.

Auktionen gick raskt undan. Mellan tolv och ett hade man matrast. Framåt tre var auktionen slut för denna gång. Arbetet för eldsjälarna var dock inte slut. På ett bord i bakgrunden fanns ett berg med försålda böcker. Även på golvet fanns sålda böcker. Deras köpare hade inte varit med på auktionen. Nu skulle dessa böcker sändas ut till de förhoppningsvis lyckliga köparna. Med trött blick skådade skattmästaren Sven-Olof Ask ut över ett hav med lappar på bordet. Alla betalar inte kontant. I stället vill de faktureras. ”Det går väl an att fakturera en låda böcker, men ibland vill de faktureras för en bok, som kostar 120 kronor”, suckade Ask. De flesta betalar sina räkningar, men somliga måste påminnas. I något fall har man måst komma överens om en avbetalningsplan. Dessutom skall säljarna ha sin del av pengarna. Med andra ord: en skattmästare har mycket att bestyra och bevaka.

Bokkulturen främjas

Föreningen för Västgötalitteratur gör en stor kulturgärning genom att ta hand om böcker och se till så, att de får nya ägare. Säljarna får inkomst av böckerna, och givetvis tillfaller en del av intäkterna föreningen, som ägnar sig åt nyutgivning av värdefull västgötalitteratur. Föreningen befrämjar också gammal god bokkultur. Trots att han är angelägen om att det skall gå undan, kan Hagberg ofta framhäva vackra inbindningar och konstfulla bokband. Man har all anledning att vara tacksam över att någon i våra dagar fäster uppmärksamheten på sådana företeelser. I våra dagar har det tyvärr blivit så, att bilderna är det viktiga. Man strävar efter att fånga läsarnas uppmärksamhet med färgglada omslag och intressanta omslag. Bilderna finns på ett löst skyddsomslag av papper eller kartong. Klotbandet under är oftast enkelt och konstlöst. Vackra bokband kräver mer uppmärksamhet och större kunskaper från betraktaren än färgglada omslag för att bli uppskattade. De kräver mer bokkultur.

Boksamlare och särbo

Böcker har många fördelar, men till deras nackdelar hör, att de är skrymmande och tar mycket plats. En bokvän, som hade köpt mer än han hade tänkt sig, suckade högt: ”Det blir inte lätt för mig att komma hem med alla dessa böcker!” Han tänkte på vad hans fru skulle säga. Föreningens flitige medarbetare Håkan Brander från Levene hade dock ett gott råd: ”En boksamlare bör vara särbo. Jag är själv särbo och kan bära hem hur många böcker jag vill.” Tidigare i år tilldelades Brander diplom av föreningen för sina insatser. Denna gång styrde och ställde han i Stora Levene församlingshem, där han var som barn – eller snarare som herre – i huset. Han har arbetat mycket även inom pastoratet. Denne glade hedersman tillhör tveklöst bokkulturens vänner, men han har arbetat för annan kultur också, både Svenska kyrkan och hembygdsrörelsen. Bokkulturen är en port till all annan kultur.

 

Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.
Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.
Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.
Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.
Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Mariakyrkans minnesmedalj och jubileumsfirande

Mariakyrkan på Stampen fyllde 200 år under 2015. Jubileet firades med bland annat en minnesmedalj. Jag skall nu berätta litet om det lyckade och trevliga jubileumsfirandet, som kanske kan ge uppslag till andra församlingar.

En minnesmedalj

Mariamedaljen.
Mariamedaljen.

På medaljens framsida står: Mariakyrkan 200 år 1815-2015, allt med versaler. Medaljen är tillverkad i gulmetall och hänger i ett blått band. Kyrkan är avbildad med västra fasaden främst. Bilden lyfter fram kyrkans klassiska och stilrena drag. Folk, som har fått se medaljen, har genomgående tyckt, att den är mycket vacker. Medaljen kan ses som en framgång även för arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Redan 1993 utgavs en porslinstallrik med Mariakyrkan som motiv. Under många år utgav man till jul en prydnadstallrik med en av Göteborgs kyrkor avbildad. På tallriken är kyrkan återgiven ur samma vinkel som på medaljen. Minnesmedaljen har tagits fram av Mikael Johansson på Vasaboden och Ulrika Hagren, informatör i domkyrkoförsamlingen. Den har framställts i en upplaga av 100 exemplar och såldes för 100 kronor styck. Behållningen gick till församlingens diakonala arbete.

En ny utmärkelse

En glad medaljör – Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds herrgård. Foto: Lars Gahrn.
En glad medaljör – Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds herrgård. Foto: Lars Gahrn.

Medaljerna såldes slut i samband med jubileumshögmässan. Några gudstjänstdeltagare köpte medaljer, och sedan köpte jag de kvarvarande nio medaljerna för Mölndals Hembygdsförening. (Jag hade köpt medaljer i några omgångar dessförinnan. För egen räkning och hembygdsföreningens köpte jag allt som allt ungefär en tredjedel av upplagan.) Mölndals Hembygdsförening har nämligen många trotjänare, som har fått i stort sett alla förtjänstnålar, diplom och plaketter, som finns att få. När jag såg denna medalj i domkyrkans souvenirdisk, tog jag genast tillfället i akt och plockade fram plånboken. Här har vi en ny utmärkelse. Det har visat sig, att den blir mycket uppskattad. Sven Olof Olsson (89 år) och Rolf Johansson (91 år) fick en medalj var, när de med ålderns rätt lämnade sina sista uppdrag. Ett par vänner, som har gjort insatser i andra föreningar, har likaså hedrats: Sven Olof Ask, känd från Skara stiftshistoriska sällskap, Föreningen för Västgötalitteratur, Västergötlands Fornminnesförening och så vidare, fick en medalj, då den sistnämnda föreningen besökte Göteborg. Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds Herrgård i Floda från rivning och nyinredde herrgården i 1700-talsstil, fick likaså en medalj, då han besökte mig på museerna i Mölndal. Han är liksom jag en trägen gudstjänstbesökare och deltog även han i jubileet.

Varm och välkomnande stämning

Minnestallriken från 1993.
Minnestallriken från 1993.

Den andra söndagen i advent (den 6 december 2015) firades kyrkans högtidliga 200-årsjubileum med en högmässa i kyrkan. Förre domprosten Hans Olof Hansson predikade, och nuvarande domprosten Karin Burstrand medverkade liksom flera andra präster. Domkyrkans och Mariakyrkans jubileumsbok och jubileumsmedaljen såldes i vapenhuset. Pepparkakor och glögg serverades före högmässan. Adventskaffe med smörgås och bakelse fick vi efter högmässan. Jag höll ett kort anförande om det gamla fattighuset och kyrkans historia. Söndagen var regnig, mulen och blåsig, men när man kom nära kyrkan, såg man ljuskronorna lysa i mörkret. Kyrkan utstrålade en varm och välkomnande stämning. Präster och lekmän hjälptes åt att välkomna gudstjänstbesökarna och få dem att känna sig som hemma.

Värdefulla och vackra textilier

Under två århundraden hinner mycket hända. Bilder från förr och historiska uppgifter satt uppsatta på kyrkans väggar. Man hade samma bilder och samma uppgifter på norra väggen som på södra väggen. Detta innebar, att ett slags symmetri – helt i Carlbergs anda – uppstod i kyrkorummet. I likhet med de flesta andra nyklassicistiska kyrkorum är även detta sparsamt utsmyckat, men under 1900-talets stora liturgiska förnyelse har flera mässhakar och andra kyrkliga textilier anskaffats. Dessa kunde beskådas i kyrkan. Man kunde här se, att Mariakyrkan äger en textilskatt av hög hantverksskicklighet och högt konstnärligt värde. Att visa mässhakar på detta sätt är ett utmärkt uppslag. I våra dagar håller de kyrkliga textilierna på att bli väl så värdefulla skatter, åtminstone hantverksmässigt och kulturhistoriskt, som kyrksilvret.

Både Josef och Maria

En av Mariakyrkans vackra mässhakar.
En av Mariakyrkans vackra mässhakar.

I vapenhuset såldes medaljer och jubileumsböcker jämte små chokladkakor med Mariakyrkan på omslaget. Damen som sålde dessa varor hade levt tillsammans med Mariakyrkan hela sitt liv och hade idel ljusa minnen att berätta. Hon kom ihåg och kunde berätta, hur kyrkan hade fått sitt nuvarande namn. Ålderdomshemmet hade redan 1896 flyttat bort härifrån. Namnet Fattigkyrkan eller Fattighuskyrkan passade därför inte längre. Hovpredikanten Isaac Béen var kyrkoherde i Christine, och till hans församling hörde även Fattighuskyrkan. Katolska kyrkan på Spannmålsgatan kallades Sankt Josefs kyrka. När detta fördes på tal, sade Béen:

”Då skall vår kyrka heta Mariakyrkan!”

Hade Josef fått ge namn åt en kyrka, borde även Maria få en kyrka uppkallad efter sig. Så tyckte Béen, och onekligen var uppslaget bra.

Namnbytet på kyrkan var smått profetiskt. Under den tid, som följde, skulle kvinnorna få allt större betydelse inom kyrkor och samfund. Alltfler kvinnor tjänstgör som biskopar, präster, diakonissor, kyrkvaktmästare, kyrkogårdsarbetare, kyrkorådsledamöter, kyrkofullmäktigeledamöter, kyrkvärdar, gudstjänstvärdar och så vidare.

En göteborgsvits

Mariakyrkan ligger ju i Göteborg, och därför har den inte kunnat undgå att dras in i en göteborgsvits, denna gång av helt oskyldigt och harmlöst slag. Kyrkan ligger på ”Stampen”. Här har ett stampverk för beredning av tyger legat. Området kallas ännu och allmänt för Stampen. Min gode vän Bengt Wall berättade följande vits:

”Christine församling måste vara Sveriges fattigaste församling!”

”Vafför då, då??”

”Jo, dom har ju en hel körka på Stampen.”

(Stampen är ett annat ord för pantbanken.) Det, som göteborgarna intresserar sig för och gillar, vitsar de om. Vitsar om någonting visar att detta intresserar stadens invånare. I detta fall vågar vi dra slutsatsen, att Kal och Ada och Osborn har tagit Mariakyrkan till sitt hjärta.

Klicka här för denna artikel som pdf