Minnesmärkena på Tegnérs födelseplats minner om mycket

Ute på landsbygden strax sydost om Säffle finns ett minnesmärke över Esaias Tegnér. I Kyrkerud finns en prästgård, ett gammalt komministerboställe. Mellan gården och vägen finns en liten inhägnad park med en kulle, den så kallade Tegnérplatsen, och uppe på kullen finns en minnessten. På denna sten står (med versaler) skrivet:

Esaias Tegnér
föddes här
d. 13 nov. 1782
Här stod hans vagga,
i Wexiö hans graf,
i sången hans minne.

Överst på stenen finns en stjärna inristad, och under dag och årtal finns en lagerkvist, som korsas av en fackla.

Kronprins Gustaf och Victoria skänkte medel

Symbolspråket är lätt att tyda. Stjärnan markerar födelse. (En stjärna visade sig ju på himmelen, när Jesus var född i Betlehem.) Lagerkransar smyckar lärde män och skalder. (Tegnér var bådadera.) Facklan står för upplysning. Tegnér var både romantiker och upplysningsman.

Den lilla parken Tegnérplatsen är omgiven av ett gjutjärnsstaket, och gräsmattan var välklippt, när Niklas Krantz och jag besökte platsen i slutet av juli 2012. Nere på platta marken finns en oansenligare minnessten med följande meddelande skrivet med versaler:

Skalden Esaias Tegnér.
Skalden Esaias Tegnér.

Enligt
kronprins Gustafs
och
kronprinsessan Victorias
önskan
ordnades Tegnérs födelseplats
för medel
skänkta med anledning
av
deras silverbröllopsdag
den 20 IX 1906

Tegnér flyttade härifrån vid ett års ålder

Varför reste man denna minnessten och ordnade man denna minnesplats? Tegnér föddes visserligen på detta ställe, men familjen flyttade härifrån ned till Millesvik, när gossen var ungefär ett och ett halvt år gammal. Gossen kan alltså inte ha haft några minnen från Kyrkerud, och platsen kan inte ha betytt något som helst för honom. Själva gården är inte vare sig märklig eller välbevarad. Delar av Tegnérs födelsehus torde ingå i det nuvarande huset på platsen, men mer än så är det inte.

Varför reste man då en minnessten? Svaret är, att man ville markera, att Tegnér var född i Värmland. Under en stor del av 1800-talet och en bit in på 1900-talet räknades Tegnér av många som ”Sveriges störste skald”, och givetvis ville man gärna framhäva att Sveriges störste skald var värmlänning.

Tegnér – knuten till Lund och Växjö

Skulle detta framhävas, måste värmlänningarna göra det själva. Själv hade han inte gjort det. Ingenting i hans dikter handlar om hembygdens natur eller hembygdens historiska minnen. Att besjunga hembygden hörde romantikerna till, men Tegnér var i mångt och mycket präglad av föregående skede, upplysningstiden, som främst sysslade med allmänmänskliga och klassiska ämnen. Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt skrev mycket om hembygdens natur och historiska minnen, men de tillhörde en senare tid och var präglade av romantiken på ett helt annat sätt.

Snart nog eller 1799 blev Tegnér student i Lund, icke fullt 17 år gammal. Sedan den dagen var han främst lundensare och blev så småningom professor vid detta universitet. År 1826 tillträdde han biskopsämbetet i Växjö, och där levde han sedan till sin död 1846. Både i Lund och i Växjö har man rest statyer över honom. Det fanns all anledning för värmlänningarna att åstadkomma något liknade, så att folk inte glömde bort, att Tegnér från början var värmlänning.

Minnesstenen tillkom redan 1847

Födelsehuset med minnesstenen. Ingetdera såg imponerande ut från början. Text i bild: Kyrkerud i Vermland. Tegnérs födelseort.
Födelsehuset med minnesstenen. Ingetdera såg imponerande ut från början.

Minnesstenen kom först, parken sedan. Minnessten­en över Tegnér restes ”redan första årsdagen av hans död”, berättar Mauritz Hellberg. Den tillkom alltså redan 1847. Peter Funke har dock lagt märke till att Bernhard Elis Malmströms dikt ”Vid invigningen af Tegnérs minnesvård vid Kyrkerud” avslutas med dateringen ”Den 13 Nov. 1847”. Tegnérs födelsedag var den 13 november och hans dödsdag den 2 november. Man tycks alltså ha invigt minnesvården på hans födelsedag, elva dagar efter första årsdagen av hans död. Stenhuggarna Jan i Skackelbergen i Rolfserud och Byström i Gunnarsbol lär ha huggit stenen. (Den förre hette Jan Jansson och är välkänd för kyrkoböckerna men icke så den andre, som möjligen enbart kan ha kallats för Byström.) Kyrkoherden i By socken, Pehr Wåhlén, gjorde själva inskriften.

Själva parken tillkom däremot ungefär 60 år senare. Landshövdingen och biskopen i Karlstad hade börjat en insamling, som inbringade 2 600 kronor, vilket var mycket då. Kronprinsparet föreslog, att pengarna skulle användas till bevarande av Tegnérs födelseplats, och så blev det.

Varför skänkte Gustaf och Victoria medel?

Jag förstår, att ensam minnessten ute på Värmlands landsbygd kunde kännas som alltför litet för besökare, och att man därför inriktade sig på att skapa en park runtomkring den, men hur kom kronprins Gustaf (som året därpå blev Gustaf V) och hans maka kronprinsessan Victoria (som året därpå blev drottning Victoria) in i bilden? Båda har gjort stora insatser på många områden, och särskilt hon var rastlöst verksam, men ingen av dem ägnade sig åt litteraturen. Tack vare sommarslottet Solliden på Öland kom hon att ägna sig särskilt åt Öland i öster, men Värmland ligger i väster. Varför möter man deras namn på Värmlands landsbygd, strax utanför Säffle?

Gustaf var hertig av Värmland

Vid sin födelse utnämndes prins Gustaf till hertig av Värmland. År 1772 hade Gustaf III utnämnt sina bröder till hertigar. Carl blev hertig av Södermanland och Fredrik Adolf hertig av Östergötland. De fick enbart en titel och alls inte några rättigheter över landskapen. Liksom så många andra av Gustaf III:s uppslag var detta utmärkt. Konungahusets alla medlemmar var då som nu bosatta i huvudstaden eller dess omgivningar. Detta hade mycket väl kunnat medföra en begränsning av utblickarna över riket. Prinsarna kunde lätt ha blivit stockholmare, och de kunde lätt ha betraktats som sådana.

Minnesplatsen – en spegling av sin tid

Minnesstenen har senare satts på toppen av en kulle, som liknar en fornnordisk gravhög. Foto: Lars Gahrn.
Minnesstenen har senare satts på toppen av en kulle, som liknar en fornnordisk gravhög. Foto: Lars Gahrn.

Genom titeln skapades band mellan prinsarna och landskap ute i riket. Invån­arna var stolta över att ha en kunglig hertig och till­kallade prinsarna till invign­ingar och andra högtidlig­heter. Prinsarna själva arbetade för att främja sitt landskap. För att använda en nutida benämning decentraliserades kungah­uset. Här i Kyrkerud utanför Säffle fick detta den lyckliga följden, att kungliga medel som ett guldregn från ovan föll ned över bygden, och att en liten trevlig park skapades vid minnesstenen. Allt detta åstadkoms ytterst av en hertigtitel, ett ord utan egentligt innehåll i makt, inflytande eller inkomster! Samtidigt blev minnesplatsen en minnesplats över Gustaf och Victoria, och varför inte? Den nya minnesstenen är ett slags markering av hur Tegnér värderades och uppskattades vid förra sekelskiftet. Minnesplatsen är en avspegling av sin tid.

Tegnér – en nationalskald

I början av sin bana hade Tegnér av gamlingarna inom Svenska akademien betraktats med viss misstro, eftersom akademiledamöterna fann honom vara alltför modern. De unga romantikerna fann honom däremot alltför gammalmodig. Så här i efterhand kan vi väl säga, att Tegnér var klok som höll sig mitt emellan. Sedan folk hade hunnit vänja sig vid honom, kunde han bli uppskattad i alla läger. Mot slutet av 1800-talet var han obestridd som ”nationalskald” och ”Sveriges störste skald”. Därför blev han en angelägenhet även för folk, som vanligtvis inte sysslade med litteraturen. En nationalskald skulle ha ett nationalmonument. Tegnér var på många sätt Sveriges motsvarighet till Tysklands Goethe, en fint bildad humanist, som skrev om allsköns allmänmänskliga ämnen. Han var Sveriges Goethe och skulle firas som en sådan.

Minnesmärket minner om mycket

Kronprins Gustafs och kronprinsessan Victorias minnessten.
Kronprins Gustafs och kronprinsessan Victorias minnessten.

Sedan 1906 har mer än ett århundrade förgått: nya tider, nya värderingar. Tegnér är inte längre Sveriges störste skald för allmänheten, men en stor skald är han, och alltfler intresserar sig för hans intressanta levnadsöde och intressanta personlighet. Hans brev är utgivna och läses med stort intresse och stor behållning av många. Numera tycks hans brev vara intressantare än hans dikter. Det är verkligen synd. Prosa finns i obegränsade mängder i vårt land, men bra dikter är sällsynta, och Tegnér var verkligen en stor skald, väl värd ett minnesmärke även här i Kyrkerud. Minnesmärket minner både om skalden och om den tid då det tillkom. Med bakgrundskunskaper kan man utläsa mycket ur ett minnesmärke, och därför har denna artikel blivit lång.

Hänvisningar

Mauritz Hellberg, Diktarnes hem, artikel i Svenska turistföreningens årsskrift 1928, s. 40.

Ett tack till värmlandskännaren Peter Funke för värdefulla uppgifter och hänvisningar.

Ett tack till värmlandskrönikören Claes Åkerblom, som har forskat kring platsen och skrivit en innehållsrik och intressant artikel i ämnet. Den kommer förhoppningsvis att tryckas inom en snar framtid.

Klicka här för denna artikel som pdf

Carl XIII – trots allt mer betydande än vad man tidigare har menat

Carl XIII är omvärderad och ansedd som en betydande man med betydande insatser på sin meritförteckning – Aldrig trodde jag att jag skulle få vara med om något dylikt! Det är mycket vanligt att kungar övervärderas och räknas för mycket mera betydande än de i själva verket var, men i fråga om Carl XIII (svensk konung 1809 – 1818, norsk konung 1814-1818) har ingen hittills gjort några försök att uppvärdera honom. Man tycks ha betraktat honom som ett hopplöst fall att göra någonting av. Snarare har man tävlat om att nedsätta hans anseende. Litteraturprofessorn Olle Holmbergs elaka, träffsäkra men ensidiga snabbskiss är ett lågvattenmärke för Carl XIII:s anseende. (Olle Holmberg, Leopold och Reuterholmska tiden 1792 – 1796, Sthlm 1957, s. 5-7.)

En uppskattande bitvarg

Hertig Carl (senare Carl XIII) i sin krafts dagar (men viljekraftig var han aldrig). Text i bild: Konung Karl XIII (1748-1818).
Hertig Carl (senare Carl XIII) i sin krafts dagar (men viljekraftig var han aldrig).

Så mycket mer förvånad blev jag, när jag fann att professor Erik Lönnroth, en av de aderton i Svenska Akademien och känd som en hård bitvarg gentemot ”Sveriges hjältar och riddersmän”, hade omvärderat den trettonde och mest missaktade av våra Carlar. På uppdrag av Svenska Akademien skrev den gamle historieprofessorn en levnadsteckning över Gustaf III till akademiens 200-årsjubileum. Den gamle bitvargen var skarpögd, när det gällde andras fel och brister. Bilden av Gustaf III är inte alltid smickrande men trots allt överraskande ofta uppskattande eller förstående. Det mest uppseendeväck­ande är den gynnsamma bild Lönnroth tecknar av kungens äldste bror, hertig Carl, sedermera Carl XIII. Jag blev mycket överraskad. (Erik Lönnroth, Den stora rollen: Kung Gustaf III spelad av honom själv; Svenska Akademiens handlingar från år 1986 I, Sthlm 1986.)

Carl – en självständig amiral?

Samma år sammanfattade Lönnroth utförligare sina forskningar i ämnet i festskriften till Curt Weibull på dennes hundraårsdag 1986. (Erik Lönnroth, Hertig Carl och kriget 1788, kapitel i: Vetenskap och omvärdering: Till Curt Weibull på hundraårsdagen 19 augusti 1986, Gbg 1986.)

År 1788 startade Gustaf III krig mot Ryssland. Hans äldste bror hertig Carl var storamiral och utnämndes till befälhavande amiral över den svenska örlogsflottan, som skulle uppsöka den ryska flottan och besegra den. Hertigen saknade dock sjömansutbildning och var därför beroende av sin flaggkapten Otto Henrik Nordenskjöld. Gustaf III ville styra även krigföringen till sjöss och utfärdade många order. Lönnroth hävdar, att hertigen var överraskande självständig och självrådig. Han brydde sig mer om lägets krav än broderns befallningar. Hertigen och storamiralen handlade genomgående välöverlagt och klokt.

Carl följde dem han hade omkring sig

Till lands lamslogs krigföringen av myteriet i Anjala. Gustaf III blev, när Danmark hotade Sverige västerut, tvungen att återvända till Sverige. Han gav nu Carl befälet över en här, som hade gjort myteri. Med hjälp av eftergifter, tid och tålamod lyckades hertigen få hären betydligt tjänstvilligare, men tyvärr kunde inte mycket uträttas med förband, vilkas befäl var mer eller mindre ovilliga att lyda och föra krig. Även som överbefälhavare för fälthären visade sig Carl – enligt Lönnroth – överraskande självständig och självrådig.

Sjöslaget vid Hogland innebar, att den svenska och den ryska flottan seglade på linje bredvid varandra och besköt varandra med all kraft. Text i bild: Sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788.
Sjöslaget vid Hogland innebar, att den svenska och den ryska flottan seglade på linje bredvid varandra och besköt varandra med all kraft.

Lönnroth har så vitt jag kan förstå rätt i att hertigen ofta satte sig över konungens befallningar, men kanske tillmäter han Carl alltför stor betydelse, och man bör nog undvika ordet självständighet. Hös­ten 1788 möttes bröderna i Göteborg, där alla misshäl­ligheter dem emellan klara­des ut. Lönnroth skriver: ”Uppenbarligen hade Carl återfunnit sin rätta natur enligt Gustafs uppfattning, d.v.s. som vanligt låtit sig domineras av brodern.” (Denna utsaga finns på sidan 139 i festskriften och en snarlik: ”Carl gav till slut som vanligt vika för brodern” på sidan 129.) Dessa välgrundade utsagor får läsaren att känna en obehaglig aning: Var det kanske bara så, att den viljesvage och föga ihärdige hertigen gav efter för dem, som han hade omkring sig?

När brodern var närvarande, följde han honom. När kungen var frånvarande, följde han kanske flottans befälhavare eller härens befäl. Efter broderns död och under brorsonen Gustaf IV Adolfs minderårighet var hertig Carl regent, men Carls gunstling Gustaf Adolf Reuterholm hade mycket makt. Så länge Reuterholm fanns i hertigens närhet, var Reuterholms makt stor, men efter förmyndarregeringen gick han i landsflykt. Då Carl år 1809 blev kung, ville han återkomma till makten och skrev därför till konungen. Hans vädjanden förklingade ohörda. Andra hade intagit hans plats, och frånvarande hade han inget inflytande. En man, som följer och rättar sig efter dem han har omkring sig, är allt annat än självständig, även om han skulle sätta sig över befallningar och önskemål från folk på annan ort. Detta sistnämnda visar endast att ingen kan tillmötesgå alla.

Carl – rikt begåvad men viljesvag

Ja, så var det av allt att döma. Under Gustaf III:s regering rättade han sig efter brodern (om denne var närvarande); under sin regenttid styrdes han i stor utsträckning av sin gunstling Gustaf Adolf Reuterholm, och under sin konungatid lät han kronprins Carl Johan styra och ställa efter gottfinnande.

”Slaget vid Hogland” blev namnet på ett uppskattat tobaksmärke.
”Slaget vid Hogland” blev namnet på ett uppskattat tobaksmärke.

Läser man Lönnroths framställning, som är fylld av anförda avsnitt ur hertigens brev, möter man dock en man, som kan överblicka läget, begriper vilka valmöjlig­heterna är och kan bedöma vilket bästa handlingssättet kan vara. Han var Lovisa Ulrikas son, Gustaf III:s broder och Fredrik den stores systerson. Ingen kan ta ifrån honom det erkännandet att han var rikt begåvad. Hans överväganden och åtgärder under tiden före sjöslaget vid Hogland var både kloka och välgörande. Givetvis har han hela tiden inhämtat de andra befälhavarnas åsikter och ofta följt dem. Det bör dock påpekas, att han vid ett viktigt tillfälle gick emot sin flaggkapten Otto Henrik Nordenskjöld (Lönnroth sidorna 126-127). Han hade alltså någon gång egna uppfattningar, som han höll fast vid och omsatte i handling. I början av kriget befallde konungen hertigen att genast uppsöka den ryska flottan och inlåta sig i strid. Hertigen valde att vänta och avvakta förstärkningar från Karlskrona. Av handlingarna framgår, att han handlade i samförstånd med övriga befälhavare. Lönnroth skriver: ”Antagligen räddade hertig Carls egenmäktiga dröjsmål den svenska örlogsflottan från katastrof.” I stället vann flottan vid Hogland under hertigens befäl en stor seger eller rättare sagt en uppseendeväckande framgång. Svenska flottan visade sig vara jämbördig med eller överlägsen den ryska! Segern eller framgången fyllde Sverige med jubel. I Karlskrona restes senare hertigens staty i en park, som fick heta Hoglandsparken.

Följsamhet – en värdefull egenskap

Han var en begåvad man, men han var inte viljestark eller ihärdig. Sådana människor behövs dock och kan vara till stor nytta. Så här i efterhand förefaller Carl XIII att vara specialdesignad för den tid, vari han levde. I ett rike, där Gustaf III och sedermera hans son Gustaf IV Adolf var konungar, och där Carl Johan ännu senare blev kronprins, där fanns det helt inte något utrymme för viljestarka och ihärdiga prinsar eller för en konung, som ville driva igenom sin egen vilja. Tack vare sin följsamhet kunde han bevara sin brors förtroende och göra åtskilliga insatser av värde. Tack vare samma egenskaper blev han bästa tänkbara kung i en tid, då ett politiskt och militärt snille som Carl Johan behövde både ryggstöd och full handlingsfrihet. Om vi vill vara ärliga, måste vi – till vår häpnad – erkänna, att de egenskaper, som har klandrats, i själva verket var värdefulla i den tid, då han levde. Viljesvaga och följsamma människor behövs! Efter broderns död och under brorsonen Gustaf IV Adolfs minderårighet var hertig Carl regent. Denna förmyndarregering var åtskilligt lugnare och friare från motsättningar än broderns oroliga och farofyllda regering, och den var mycket klokare och försiktigare än Gustaf IV Adolfs regering, som ledde till Finlands förlust och allmän upplösning.

En framstående storamiral

Erik Lönnroth har i viss mån omvärderat en av våra mest ringaktade kungar. Tack vare sin genomgång av samtida källor kan Lönnroth påvisa, att Carl (i broderns frånvaro) kunde vara självständig gentemot sin broder och konung, och att hans åtgärder som regel var både genomtänkta och lyckosamma. Denna ”självständighet” bör dock inte tolkas så, att han var en självständig man. Den visar bara att han i valet mellan en frånvarande konungs befallningar å ena sidan och lägets krav och befälhavarna i sin omgivning följde omgivningen och lägets krav. Genom att lyssna på råd och rätta sig efter andra undvek han allvarliga felgrepp. Tvärtom var hans beslut och åtgärder, mycket tack vare omgivningen, väl genomtänkta och lyckosamma.

Carl XIII som konung – kunglig glans och kroppslig skröplighet.
Carl XIII som konung – kunglig glans och kroppslig skröplighet.

Samtiden hyllade hertig Carl som en stor sjöhjälte, och visst fog fanns av allt att döma för hyllningarna. Han var orädd i striden och fattade tack vare sina rådgivare som regel väl genomtänkta beslut. Bilden av hertig Carl, som under slaget vid Hogland står på flaggskeppets däck och lugnt röker pipa, medan ryssarna skjuter som häftigast, är Sveriges motsvarighet till Danmarks Kristian IV (”Kong Christian stod ved höien mast”). För en gammal flottist som jag har hertig Carl alltid varit ett stort namn. För frimurarna har han alltid varit en storhet på grund av stora insatser för svenskt frimureri. Till slut kom Erik Lönnroth och påvisade, att hertig Carl var mer än en galjonsfigur. Han var trots allt en framstående storamiral.

I noterna skriver Lönnroth; ”Någon biografi över Carl har typiskt nog inte sett dagen.” En sådan är givetvis önskvärd. Lönnroths forskningar visar, att den också kan bli mycket intressant och givande. Det är dags att låta Carl själv komma till tals genom hans egna brev och handlingar. Historien om det gustavianska skedet i allmänhet och Carl i synnerhet har skrivits med ledning av den tidens memoarer, som är fyllda av lösa rykten, förmodanden och nidbilder. Lönnroth kopplade loss från dessa memoarer och sökte i stället upp samtida brev och aktstycken. Förhoppningsvis kommer andra forskare att gå vidare på denna väg. Carl är väl värd att lära känna. Hans bevarade slott Rosersberg gjorde starkt intryck på mig, när jag och mina föräldrar besökte slottet år 1993. Det finns all anledning att återkomma till detta besök.

Klicka här för denna artikel som pdf