Fallens dagar och svenska pyramider

Fallens dagar drar årligen många människor till Trollhättan. I vanliga fall leds vattnet in i kraftverken, och då ligger fallområdet i stort sett utan vatten. Flera gånger om dagen släpps vattnet dock på i den gamla älvfåran under Fallens dagar. Det är en stor upplevelse att se vattnet under kraftigt brusande forsa fram, skummande vitt.

Forsen sopar bort all växtlighet

Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.
Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.

Säkerhetsföreskrifterna är stränga, och överallt finns stängsel, så att man inte skall komma för nära forsen. Kanske underskattar man därför fallens kraft och mäktighet. En jämförelse mellan Trollhättans torrlagda älvfåra och andra gav mig dock en tankeställare. Det dröjer inte länge förrän en torrlagd älvfåra blir bevuxen av gräs, buskar och träd. På några årtionden förvandlas den som regel till rena rama djungeln. I Trollhättan kunde jag däremot inte upptäcka en enda buske eller ett enda grässtrå nere i älvfåran. De få vattenpåsläppen varje år är alltså tillräckliga för att hålla växtlighet borta och sopa fullständigt rent. Vattnet har en fruktansvärd kraft.

Så långt upp som vattnet har nått saknas all växtlighet.
Så långt upp som vattnet har nått saknas all växtlighet.

Storartade stenhuggeriarbeten

Fallen är en stor sevärdhet, men Trollhättan har mycket mer att uppvisa. Söndagen den 23 juli 2017 var jag där. Givetvis var jag med om två ”fallpåsläpp”, men jag kunde inte besöka Trollhättan utan att också vandra ner till slussarna. Här nere finns tre slusstrappor att beskåda, slussarna från år 1800, slussarna från 1844 och vår tids slussar från 1916. Om man både tittar och tänker, gör slussarna ett mycket starkt intryck på besökaren. Stenhuggeriarbetena är utförda med största tänkbara noggrannhet. Efter mer än två århundranden kan man inte upptäcka några sättningsskador. (Smärre sättningsskador kan mycket väl ha åtgärdats under årens lopp, men de kan inte ha varit många, och de har inte lämnat märkbara spår.) Grundarbetena måste ha varit mycket bra. Stenarna är väl huggna med oklanderlig passform. Här har vi en svensk motsvarighet till Egyptens pyramider.

Olidestationens fasad uppvisar stenarbeten av bästa slag.
Olidestationens fasad uppvisar stenarbeten av bästa slag.

Kraftstationer jämförliga med pyramiderna

Intrycket blir ännu mäktigare, om man går till Olidestationen, det stora kraftverket från 1910. Detta kraftverks mäktiga fasad mot vattnet är inte bara hög och lång utan även uppbyggd in i minsta enskildhet för att göra mesta möjliga intryck på betraktaren. Stenblocken är tillhuggna med största möjliga noggrannhet. Fasaden är uppbyggd med väldiga pilastrar, som ger den en oerhörd styrka. Vackra stenhuggeriarbeten finns som prydnader. Längst upp pryds fasaden av tinnar, som är ditsatta endast som utsmyckningar. Senare byggdes Hojumstationen (färdigställd 1942), det övre kraftverket, som likaså är mycket välbyggt. Antalet utsmyckningar är dock här mindre. Man kan emellertid nämna Strömkarlens huvud, en mycket stor stenskulptur, som har blivit ett kännemärke för Trollhättan. Dessa kraftstationer är jämförliga med Egyptens pyramider. Den, som känner till äldre bebyggelse, vet, att vi har många fler byggnader i vårt land av liknande slag, fastän kanske inte lika stora. Alla är sevärdheter, och alla är värda vår beundran enbart för stenhuggeriarbetena. Tyvärr har dessa byggnader inte fått den uppmärksamhet, som de förtjänar. Byggnadsstilen drabbades av ett hastigt och genomgripande omslag: från stenhuggeriarbeten till betonggjutning, från rik utsmyckning till kala ytor och raka linjer. Funkisen slog igenom. De förnämliga stenbyggnaderna kom därför att ringaktas, men förändringar i synsättet är långsamt på väg.

Vid Hojumstationen finns strömkarlens huvud.
Vid Hojumstationen finns strömkarlens huvud.

Trollhättans kyrka

Vid Hojumstationen finns Oskarsbron över fallen. Här har man en av de bästa utsiktsplatserna vid fallpåsläppen. Vid Hojumstationen brukar man därför slå upp ett stort tält för ekumenisk gudstjänst och för olika artistframträdanden. Nära Hojumstationen finns också Trollhättans nygotiska tegelkyrka, ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd och invigd 1862. Kyrkan var öppen och är verkligen sevärd. I sen tid har den färgsatts fritt och djärvt. Färgharmonin är stark, kontrastrik och mycket tilltalande. Den är en utmärkt plats för andakter och konserter under Fallens dagar. Utanför finns servering av kaffe, saft, bullar och kakor, alltsammans skött av församlingens många trevliga medarbetare.

Fyra centrum i lång stad

Trollhättan är som bekant en mycket avlång stad. Under Fallens dagar finns fyra olika centrum: slussarna, Olidestationen, området kring Hojumstationen och Trollhättans kyrka samt kajen ovanför fallen. Överallt fanns mycket att se och uppleva. Fallen och kyrkan höll mig dock kvar större delen av dagen kring Hojumstationen. Jag kan därför inte berätta om allt, men det, som jag upplevt, är som synes mycket nog.

 

Annonser

Starkodders sten i Trollhättan

”Starkodders sten” eller Stasten står i närheten av Starkodders väg i Trollhättan. Starkodder var en stark hjälte i de isländska hjältesagorna. Även dansken Saxo Grammaticus har mycket att berätta om denne store kämpe. På 1500-talet återberättade svensken Olaus Magnus Saxos berättelser. Han lät också framställa de första bilderna av kämpen. De är fritt framställda utan förlaga.

Edets övre fall

Kämpen Starkodder. Träsnitt i Olaus Magnus’ krönika.
Kämpen Starkodder. Träsnitt i Olaus Magnus’ krönika.

Har Starkodder haft en förebild i verkligheten, har denne levat under vikingatiden eller folkvandringstiden för mer än ett årtusende sedan. Från dessa dimomhöljda tider har vi inte mycken säker kunskap. Hur kommer det sig, att Starkodder har en bautasten i Trollhättan uppkallad efter sig? I den isländska Hervararsagan omtalas Starkoter. Hergrimer halvtroll hade rövat bort Starkoters fästekvinna. Starkoter kämpade mot Hergrimer ”vid Edets övre fall”, berättar sagan. Hergrimer föll i striden. Detta tyder på, att man har tänkt sig, att striden stod i Trollhättan. Nedanför Trollhättefallen ligger Lilla Edet, och Trollhättan kallades förr enbart Edet, 1655 Stora Edet (Gunnar Linde, Ortnamn i Västergötland, Sthlm 1982, s. 16). Med stor sannolikhet syftar ”Edets övre fall” på Trollhättefallen. De är ju de största och vildaste fall, som man kunde finna i södra och mellersta Skandinavien. Säker kan man dock inte vara.

Stasten i Trollhättan

Lars Gahrn, 185 centimeter lång, vid Starkodders höga sten.
Lars Gahrn, 185 centimeter lång, vid Starkodders höga bautasten.

Uppgifterna om att Stasten i Trollhättan skulle vara Starkodders sten är emellertid sena. De dyker upp på 1700-talet. Dan Korn, som har givit ut Hervararsagan, återger uppgifterna men säger inte vad han själv tror, om han nu skulle ha någon uppfattning i frågan. (Se: Tre isländska sagor om Sverige. Översatta till svenska av Olof Verelius åren 1664-1672. Nyutgåva med ordförklaringar, kompletteringar och en utförlig kommentar av Dan Korn. Illustrationer Oscar B. Oscarsson. Mölnlycke 1990, s. 202 och 276.) Hur det nu var med både det ena och det andra, har man i vilket fall som helst kopplat ihop kämpen med Trollhättan. Korn ansökte därför om tryckningsbidrag hos Trollhättans kommun under åberopande av Starkoters strid (Starkoter i Trollhättan, notis i tidningen Arbetet 13/3 1991). Några pengar fick han inte. Förhoppningsvis fick boken i stället litet reklam tack vare skrivelserna i ämnet. Hur som helst är boken numera slutsåld, berättar Dan Korn.

Starkad – en svensk kämpe

Birger Nerman har understrukit Starkads många anknytningar till Sverige och länderna öster om Sverige. Starkad var av allt att döma en östnordisk sagohjälte. Även hans namn är svenskt. (Se Birger Nerman, Studier över Svärges hedna litteratur, Uppsala 1913, s. 92-109.) Kanske förvirras läsaren av namnformerna. Sagohjälten hette Starkadr, vilket utvecklades till både Starkodder, Starkotter och liknande. Att denne svenske kämpe skulle återfinnas i Trollhättan var kanske inte helt oväntat. Här bör ha funnits många troll att kämpa mot. Tydligen fanns där även ”halvtroll”, vad det nu kan ha varit för några.

Var står Stasten?

Starkodders sten är en bred och inte särskilt tjock stenskiva. Foto: Lars Gahrn.
Starkodders sten är en bred och inte särskilt tjock stenskiva. Foto: Lars Gahrn.

Bortsett från Dan Korn, mig och några till är dock intresset för fornnordisk sagodiktning dalande. När jag ville bese stenen, visade det sig vara svårt att få reda på var den stod. Jag frågade i Kanalmuseet, där damerna visserligen inte kände till stenen men dock var vänliga nog att googla. De fick fram en gammal geografisk skildring, enligt vilken Stasten skulle stå i Trollhättans skog. Det sade inte vare sig dem eller mig något utöver att stenen då var känd. Damerna rådde mig att gå till Turistbyrån. Jag betvivlade, att jag skulle få någon hjälp där, men jag visste, att ”Starkodders väg” fanns i närheten av turistbyrån. Jag misstänkte, att stenen kunde stå vid eller i närheten av denna väg. Jag kunde ju titta in i turistbyrån, när jag ändå hade vägarna åt det hållet. I turistbyrån kände man inte alls till Stasten eller Starkodder. Jag vandrade därför iväg mot Starkodders väg. Där stod den, hög och bred, av ungefär dubbel manshöjd.

Flickorna kände till stenen

Några små flickor kom cyklande.

  • Har ni något namn på stenen, frågade jag.
  • Det är Starkodders sten, svarade de. En viking ligger begraven där.

Om dessa flickor blir turistvärdinnor i framtiden, behöver man inte fråga förgäves efter Starkodder. En av dem fotograferade mig bredvid stenen, för att ni skall få en föreställning om hur stor den är. Ursprungligen stod stenen i Olidehålan, men år1951 flyttades den till ”Starkodderparken”, alltså till nuvarande läge, allt enligt en informationstavla, som står uppe i bergen på andra sidan fallen. Icke blott Starkodder utan även hans sten har alltså rört på sig en hel del. Trollhättan har mycket att visa upp. Starkodders sten är verkligen en sevärdhet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Göta älv – en farled utan motstycke

Vid en viktig farled eller väg kan man finna det mesta. Sällan har denna sats varit så sann som i fråga om Göta älv. Här har vikingarna seglat med sina knarrar och sina långskepp. Här har hanseaterna seglat med sina koggar. Här har Göta kanals ångbåtar gått uppför och nedför älven.

Erfaren författare

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.
Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Tack vare de goda förutsättningarna för varuforsling uppstod alla slags verksamheter utefter älven. Bo Björklund bor i Älvängen, som har ett Repslagarmuseum. Som historieintresserad lärare har han inte kunnat undgå att känna historiens vingslag. Tillsammans med Karl Eric Andersson har han tidigare skrivit tre böcker om Risveden. Han har på egen hand skrivit en bok om Kilanda säteri. Under 2016 har han fullbordat och utgivit en bok om Göta älv från mynningen i Älvsborgsfjorden ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar.  Huvudvikten i boken ligger på området från Göteborgs tidigare gräns vid Lärjeholm ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar. Han förklarar själv, varför han inte behandlar den nedersta delen av älven lika utförligt: ”Platser och verksamheter som finns beskrivna i andra böcker ganska sent har fått liten eller ingen plats. Sådana är Göteborg, Surte och Älvängen. Agnesberg, Nol, Alafors, Göta och Lilla Edet har det däremot inte skrivits något om eller inte skrivits om på väldigt länge. Där har jag lagt lite mera krut. Göteborgs hamn sträckte sig förr till Lärjeholm. Där fanns i älven ett vitmålat fat med en nyckel målad på fatet. Det vita fatet kallades ”Nyckelbojen”, berättade Rolf A Johansson i Trollhättan. Hur det är i dag vet jag inte. Det kan vara så att Trollhätte kanal här har sin ena ändpunkt.”

Långvarigt arbete

Bo Björklund har åstadkommit en bred och omfattande krönika, men klokt nog har han hållit sig till bygden vid älven och räknat bort upplandet. I annat fall hade han sannolikt aldrig blivit färdig. Det stora verket ”Med Dalälven från källorna till havet” av Karl Erik Forsslund hade en mycket bred uppläggning och blev följaktligen aldrig färdigt. Detta hindrar inte att även Björklund har hållit på länge. Hans förra bok, som handlade om Kilanda säteri, kom ut 2010. Dessutom har han givetvis samlat uppgifter om Göta älv redan dessförinnan, medan han sysslade med Risveden och Kilanda.

Museerna vid älven

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.
Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Områdets historiska betydelse kan avläsas i antalet museer utefter älven. Göteborgs museer är många, och flera av dem speglar områdets historia. I Surte finns ett glasbruksmuseum. I Älvängen finns ett Repslagarmuseum. Lödöse har ett medeltidsmuseum med en varvshistorisk avdelning, Trollhättan har ett kanalmuseum, Trollhättans Museum, Saabs Bilmuseum och en hembygdsgård. I Vänersborg finns Vänersborgs museum och Kulturlagret. Strax utanför älvens mynning finns Älvsborgs fästning. Vid mynningen är Oscar II:s fort insprängt i berget. Vid Nordre älv ligger Ragnhildsholmens ruin. Bohus fästning ligger där älven delar sig i sina två armar. Utöver dessa museimiljöer finns mycket annat, som är lika eller nästan lika sevärt, framför allt slussarna längst uppe i älven. Bo Björklund har alltså mycket att skriva om.

Lockande layout

Han är en skicklig författare och förstår även värdet i anförda stycken ur samtida tidningar och äldre litteratur. Framför allt är bilderna många och av mycket god kvalitet. Sidorna är stora, och Björklund har lagt ner mycket arbete på layout. Varje uppslag lockar läsaren med intressanta bilder och rubriker. Börjar man bläddra i boken, blir man snart fast.

En kör av många röster

Björklunds storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Björklund är – till skillnad mot många andra författare – klar över värdet i att låta också andra röster komma till tals i boken. Ofta förekommer anförda stycken ur den lokalhistoriska litteraturen, tidningar, tidskrifter, lagar och förordningar. Framställningen blir på detta sätt mer omväxlande och får samtidigt ibland direktkontakt med dåtiden. En kör av många röster möter läsaren.

Omväxlande och många ämnen

Ämnena i sig är omväxlande. Kapitlen handlar om: Det medeltida Lödöse, det medeltida Kungälv, Nordens oroliga hörn, Borgar och befästningar i gränsområdet, Göta älv, fallen, slussarna, kraftverken, Flottningen på Göta älv och Vänern, Sjöfart från vikingatiden till ångbåtsepoken, Trafiken över Göta älv, broar, färjor överroddare, Olyckor och tillbud på Göta älv, Varven vid Göta älv, Tegelbruken vid Göta älv och i Vänersborg, Göteborg och dess föregångare vid Göta älvs mynning, Det sentida Kungälv – den svenska staden, Trollhättan – industristaden vid forsarna, Vänersborg – hamn- och sjöfartsstaden, Andra platser i Göta älvdalen, Järnvägar i Göta älvdalen. Ämnena är både många och omväxlande samt – i viss mån – uttömmande, om man ser till huvuddragen.

Fisket – förr betydelsefullt

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.
Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Helt uttömmande kan dock inte ens en så noggrann och flitig forskare som Bo Björklund vara. I vissa fall kan det nämligen vara mycket svårt att få fram uppgifter. Under läsningen slog det mig, att fisket inte hade fått något eget kapitel. I det femte kapitlet finns visserligen ett mycket värdefullt avsnitt om ”Laxfisket i Lilla Edet”, men om det övriga fisket finns enbart smärre anteckningar här och var. Tack vare Göta älv kunde fattigt folk få gratis sovel till potäterna, om bara fiskelyckan var något så när. Givetvis måste pojkar, män och kanske även fruntimmer med metspön ha funnits överallt för några mansåldrar sedan, före den stora välståndsutvecklingen. Sådant fiske sätter dock som regel inte några spår i urkunderna, allra helst som dessa husbehovsfiskare nog föredrog att smyga med sin verksamhet. Deras fiskerätt var i många fall högst tvivelaktig. Fiskerätten tillhörde strandägarna, men till dem hörde inte glasbruksarbetarna i Surte eller pappersbruksarbetarna i Göta. Utvecklingen vad gäller insjöfiske gick under 1900-talet på de flesta ställen dithän, att markägarna inte brydde sig om sin fiskerätt utan lät folk fiska som de ville. Hade man inte fiskerätt, gjorde man dock klokt i att inte skylta med fisk och metspö och inte heller berätta alltför mycket om sina bravader som storfiskare. Ett och annat har Björklund dock funnit. Jag har stannat för ett avsnitt, som är belysande.

Fiskande flottningskarlar

På älven förekom flottning. Stockarna buntades ihop till stora buntar, så kallade ”moser”. Flottningskarlarna följde med dessa moser och bodde på dem som på ett slags farkoster. Björklund har funnit en intressant skildring, skriven av Stig Hallberg: ”Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade mat. På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg.” Fisk från älven användes således till mycket. Hallbergs beskrivning visar också, att man gjorde som man ville. Flottningskarlarna saknade avgjort allt slags fiskerätt, men de fiskade ändå och bjöd ut sin fångst till salu. Flottningskarlarna levde både bokstavligt och bildligt av älven. Det finns mycket att säga i ämnet, och jag återkommer i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Ortnamn och benämningar vid Trollhätte kanal

Vet ni vad slussarna i Trollhättan heter? Nej, jag kunde väl ana, att ni inte kände till namnen. Jag vet inte, om de någonsin kom till användning, och i vilket fall som helst är de nu bortglömda. De tre gamla slusstrapporna från 1844 är dessutom ur bruk sedan 1916. Deras namn gavs en gång för längesedan som ren artighet.

Ny slussled 1844

Till vänster ses Prins Gustafs slussar, i mitten ses Prins Oscars slussar och till höger några av 1916 år slussar. Foto: Lars Gahrn.
Till vänster ses Prins Gustafs slussar, i mitten ses Prins Oscars slussar och till höger några av 1916 år slussar. Foto: Lars Gahrn.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning. År 1800 var Trollhätte kanal äntligen färdig, men slussarna var små och trånga. Åren 1838-1844 byggdes en ny slussled vid sidan av den gamla. Konung över Sverige och Norge var då Karl XIV Johan, som hade fem barnbarn, nämligen prinsarna Karl, Gustaf, Oscar och August samt prinsessan Eugenie. Alla skulle låta tala mycket om sig, även August. Fyra av dem blev omtalade för sin begåvning, och August blev omtalad för sina brister i begåvningen. Två av dem blev kungar, nämligen Karl (som konung Karl XV) och Oscar (som konung Oscar II).

Tre kända prinsar

Prins Gustaf, staty av Carl Eldh i Rottneros.
Prins Gustaf, staty av Carl Eldh i Rottneros.

Den, som besöker kanalmuseet i Trollhättan, kan inhämta, att den nedersta slusstrappan fick namnet Prins Carls slussar, den mellersta slusstrappan Prins Gustafs slussar och den översta Prins Oscars slussar. Det säger sig ju självt, att det var bättre att tala om översta slusstrappan, mellersta slusstrappan och nedersta slusstrappan. Då kunde alla utifrån själva benämningen räkna ut vilken trappa, som åsyftades. Om andra benämningar än de från högsta ort antagna namnen är bättre, har de senare svårt att slå igenom. De storståtliga och kungliga namnen har inte slagit igenom. Även de andra slussarna i Trollhättan fick av artighet namn efter bemärkta män. Namnen sprids visserligen genom turistinformationen, men om dem gäller ungefär detsamma. Prinsnamnen tycks inte ens turistinformationen – hittills – ha strävat efter att sprida.

Sångarprinsen hedrad

Två blivande kungar fick ge namn åt slusstrappor. Den tredje prinsen blev känd, han också, fastän han dog ung. Prins Gustaf är den kände ”sångarprinsen”, som har tonsatt bland andra ”Glad såsom fågeln i morgonstunden” och ”Sjungom studentens lyckliga da’r”. Han avled redan 1852 och fick två år efter sin död ett minnesmärke i Hagaparken, nämligen en bronsbyst. Den står nu inom det järnstaket, som omgärdar kronprinsessan Victorias och prins Daniels hem. Prinsen står staty i såväl Uppsala som Rottneros. Trollhätteborna var dock tidigt ute med att hedra honom.

Trälvägen vid Säffle kanal

På Kanalmuseet kan man lära sig åtskilligt. Även Säffle kanals historia finns med. Vid Säffle kan man genom Säffle kanal och en sluss komma upp till Harefjord och Glafsfjorden. Innan slussen anlades kunde man hala båtarna uppför strömmen. Då gick man på ”trälvägen” vid sidan om älven. Även här i Mölndal har vi haft en ”träleväg”, som gick utefter Mölndalsån. Pråmdragarna gick denna väg fram. (Se Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 345 och Lars Gahrn, Mölndalsån – de många verksamheternas vattendrag, artikel i: Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2005, s. 10 och 15.) Ordet trälväg eller träleväg var mer en benämning eller ett sakord än ett namn. Ordet har nog förekommit på fler ställen. De, som vet besked, uppmanas att låta höra av sig.

Brovaktsstugan

Brovaktarstugan i Borgå sund (i Västmanland) är nu kafé.
Brovaktarstugan i Borgå sund (i Västmanland) är nu kafé.

I Kanalmuseet får man också veta ett och annat om ”Brovaktsstugan vid Klaffbron”. Även Mölndal har som bekant en brovaktarstuga eller brostuga, i detta fall vid Gunnebobro. Även i detta fall rör det sig om en allmän benämning, som finns på många platser. En annan av dessa platser är Borgå sund i Kolbäck i Västmanland. Där finns en ”brovaktarstuga”. Bostadshuset uppfördes 1861. Den första fasta bron över Borgå sund byggdes 1833-1835. Brobolaget anställde en ”brovakterska”. Denna yrkeskår är nog vid det här laget i det närmaste utdöd. Benämningen brovaktarstuga har försvunnit med brovaktarna, vilket inte hindrar, att den lever kvar i historiska skildringar och om historiska byggnader.

En enda sluss Mölndalsån

Även i Mölndalsån finns en sluss, nämligen slussen vid Drottningtorget inne i Göteborg. Den har veterligen inte något namn. Denna sluss är nämligen den enda i Mölndalsåns vattenleder och för övrigt den enda i hela Storgöteborg. Man måste fara upp till Lilla Edet ungefär sex mil från Göteborg för att möta nästa sluss. Under sådana förhållanden behövs inte något särskiljande namn. Det räcker att säga slussen vid Drottningtorget och slussen i Lilla Edet. Här nere i Storgöteborg har vi inte något slussnamn att glömma bort. Annorlunda var förhållandena i Trollhättan, där man har tre slusstrappor att hålla reda på, men inte heller här kunde namnen överleva. Kanaler och åar är inte längre lika viktiga samfärdsleder som förr, och då är dödligheten bland de smärre ortnamnen stor.

Klicka här för denna artikel som pdf

Trollhätte kanal – en framgångssaga

Trollhätte kanal blev på alla sätt en stor framgång. Redan på 1520-talet hade Gustaf Wasa och biskop Hans Brask (i Linköping) dryftat frågan om en vattenled mellan Västerhavet och Östersjön. Det tog nästan tre århundraden för att genomföra den viktigaste delen, nämligen slusstrapporna mellan Göta älv och Vänern. Efter Christoffer Polhems ritningar hade slusstrappan börjat byggas redan vid 1700-talets mitt (1749-1755), men hans slusstrappa hade aldrig fullbordats.

Välmåga och stolthet

Herman Hofberg avbildar den översta slusstrappan i slussleden från 1800 med serveringspaviljongen längst upp till vänster. (Ur Hofberg, Genom Sveriges bygder: Skildringar af vårt land och folk, 1882.)
Herman Hofberg avbildar den översta slusstrappan i slussleden från 1800 med serveringspaviljongen längst upp till vänster. (Ur Hofberg, Genom Sveriges bygder: Skildringar af vårt land och folk, 1882.)

År 1800 var slussarna äntligen färdiga. Nu kunde fartyg segla från Göteborgs hamn ända upp till Vänerhamnarna. Slussarna kom att betyda mycket för sjöfarten. Rent ekonomiskt blev kanalen en stor framgång. Kanalbygget blev vinstgivande. Allt, som har med kanalen att göra, utstrålar ännu i dag välmåga och stolthet. Slussar och byggnader är välbyggda och väl underhållna. Antalet minnesstenar och minnesinskrifter är många. Man började ”hugfästa” verksamheten redan från början. Förutsättningarna för sådana minnesmärken är två: pengar och stolthet över verksamheten. Trollhättan blev tidigt en sevärdhet, en ort, som inte liknade någon annan i Västergötland. Fallen och kanalen var förutsättningen för den kommande utvecklingen. Under 2016 fyller Trollhättan 100 år som stad. I år finns det större anledning än någonsin att uppmärksamma denna vackra, omväxlande och storslagna stad. Jag skall bidra med denna hyllningsartikel. Föreningen för Västgötalitteratur förlade sitt årsmöte 2016 till Trollhättan, och detta har jag redan skrivit om.

Vild och storslagen natur

Här i Trollhättan är naturen vild och storslagen. Detta passade utmärkt, eftersom romantiken stod för dörren. Då dyrkade man det storslagna, vilda och varför inte nästan hemska. Trollhättan har för övrigt varit en uppmärksammad sevärdhet i alla tider, oavsett vilket slags natur man för tillfället värderade mest. En särpräglad och uppseendeväckande natur drar alltid till sig uppmärksamhet, oavsett tidens trender. Nu låg Trollhättan dessutom rätt i tiden.

Slusstrappa i djup avgrund

De båda serveringspaviljongerna är som örnnästen ovanför den översta slusstrappan. Foto: Lars Gahrn.
De båda serveringspaviljongerna är som örnnästen ovanför den översta slusstrappan. Foto: Lars Gahrn.

Redan under anläggningstiden drog Trollhättan till sig turister eller – som de då kallades – resande. Särskilt den översta slusstrappan var anslående. Här sprängde man sig ner i berget och skapade en djup klyfta. Här skapade människan en mindre upplaga av Trollhättefallens djupa klyfta med en vattenmängd, som var tämjd och helt behärskad av människan. Lika väl som man kunde titta ner i Trollhättefallens djupa avgrund, skulle man kunna titta ner i kanalens klyfta och avgrund. På den högsta bergstoppen invid klyftan byggde man en uteservering med plank runtomkring och tak över. Den finns med även på de tidiga bilderna från kanalen. Dessa visar genomgående just den översta klyftan. Den djupa klyftan var en stor sevärdhet då och har så förblivit. På senare år har en alldeles likadan uteservering på andra sidan om klyftan byggts. Slussarna finns inte längre kvar på bottnen av klyftan, men man är alltjämt angelägen om denna djupa dalgång medan bergssidorna. En gjuten betongvägg förhindrar att kanalens vatten nu går ner i klyftan men en bit upp i betongväggen finns ett rör, som släpper igenom vatten. När detta vatten når bergsklyftans botten uppstår ett plaskande ljud. Samtidigt glittrar rinnande vatten här och var på klyftans botten. Man är alltjämt angelägen om denna naturromantiska vy.

Besökarna beundrade kanalmiljön

Sergel skissade ett minnesmärke över Trollhätte kanal. Huset har tecknats av en annan hand.
Sergel skissade ett minnesmärke över Trollhätte kanal. Huset har tecknats av en annan hand.

De resande strömmade till. Trollhättan gjorde ett starkt intryck på dem. Här finns gästböcker bevarade, och ibland skrev man mer än sitt namn. Esaias Tegnér besökte Trollhättan vid två tillfällen och skrev båda gångerna en dikt, som handlade om den vilda naturen och människans seger över naturens krafter. Dikterna är mycket uttrycksfulla och vittnar även genom sin poetiska kraft om det intryck, som Trollhättan gjorde på honom. Bildhuggaren Johan Tobias Sergel skissade i gästböckerna ett förslag till ett minnesmärke här på orten. Vid denna tid var minnesmärken och bildstoder ännu ytterst sällsynta företeelser. Hans förslag vittnar därför på sitt sätt om hur stor betydelse han ansåg att kanalen hade.

Trollhätte kanal ledde till Göta kanal

Den översta slusstrappan i våra dagar.
Den översta slusstrappan i våra dagar.

Trollhätte kanal var på alla sätt en stor framgång. Den stärkte svenskarnas självkänsla. Stärkt självkänsla kan lätt leda till övermod. Man kan inte komma ifrån slutsatsen, att framgången med Trollhätte kanal fick ödesdigra verkningar. Efter Trollhätte kanal kom Göta kanal, som blev ett långt lidandes historia. Anläggningskostnaderna blev mycket större än vad man hade tänkt sig. Många tyckte, att kanalen var onödig och blev alldeles för dyr. Olyckligtvis hade de rätt. Lönsamheten blev inte vad man hade tänkt sig. Man brukar säga, att i Göta kanal rinner inte vatten utan aktieägarnas tårar. Resan på kanalen var tidskrävande och tålamodsprövande. Kanalen kallades icke för intet ”skilsmässodiket”. Förhållandet mellan två äkta makar kan lätt bli ansträngt, om de skall slussa sig igenom den långa kanalen med sin båt. År 1800 invigdes Trollhätte kanal, och tolv år senare började man med Göta kanal. Framgångarna med Trollhätte kanal är uppenbarligen en av orsakerna till att man långt om länge satte igång med vattenvägen från Västerhavet till Östersjön. Även den blev en framgång som sevärdhet, men den största sevärdheten inom Göta kanal var trots allt Trollhätte kanal. I övrigt blev Göta kanal inte någon framgång, men Trollhättan är en stor sevärdhet och en framgång ännu i dag. Res till Trollhättan, där har ni mycket att titta på. Dagen kommer att gå snabbt.

Klicka här för denna artikel som pdf

Föreningen för Västgötalitteratur i Trollhättan

Många böcker, tjocka böcker och värdefulla böcker utges av Föreningen för Västgötalitteratur. Lättsålda är de inte, fastän de är av bestående värde. Hur är denna utgivning möjlig i vår tid, när förlagen blir mer och mer ointresserade av vetenskap och källutgåvor?

En mansbörda böcker

Villa Elfhög i Trollhättan blev mötesplats, när Föreningen för Västgötalitteratur höll årsmöte. Foto: Lars Gahrn.
Villa Elfhög i Trollhättan blev mötesplats, när Föreningen för Västgötalitteratur höll årsmöte. Foto: Lars Gahrn.

Förklaringen till denna utgivning är brinnande intresse hos medlemmarna och frikostiga sponsorer (fonder och stiftelser). Det är inte ofarligt att infinna sig på föreningens årsmöten och bokauktioner. Man har svårt att låta bli att köpa böcker, fastän man är plågsamt medveten om att alla bokhyllor sedan länge är fyllda. Niklas Krantz är styrelseledamot i föreningen och erbjöd mig att följa med till årsmötet i Trollhättan lördagen den 23 april 2016. Trots fyllda bokhyllor och belamrade skrivbord kunde jag inte tacka nej till ett sådant erbjudande. Jag föresatte mig dock att inte köpa några böcker. Frånsett en tunn kyrkobeskrivning om Skepplanda kyrka, inköpt i kyrkan, köpte jag inte några böcker under resan. Jag hade ändå med mig så många böcker jag orkade bära, när jag återvände hem. Niklas Krantz hade nämligen meddelat, att jag skulle följa med honom till årsmötet. När vi kom till Villa Elfhög i Trollhättan, stod där en kasse med recensionsböcker och väntade på mig.

Möte i Villa Elfhög

Trollhättan firar under 2016 sitt hundraårsjubileum som stad. Föreningen hade hyrt in sig i Villa Elfhög, Antenor Nydqvists slottsliknande palats vid kanalen och järnvägen. Antenor Nydqvist ägde och ledde Nohab, Trollhättans stora ”moderindustri”. Företaget gick mycket bra och utvecklades. Allt detta avspeglas i den praktfulla inredningen och i husets ståtliga yttre. Palatset byggdes 1878-1880, när företaget ångade framåt som ett kraftfullt lokomotiv. (Denna mekaniska verkstad har blivit mest känd för sina utmärkta ånglokomotiv.) Årsmötet hölls i den forna matsalen. Kaffe och smörgåsar serverades senare i salongen. Mycket förändras med åren.

Tack för värdefull verksamhet

Ordförande Johnny Hagberg och pristagarna Anna och Anders Lokrantz.
Ordförande Johnny Hagberg och pristagarna Anna och Anders Lokrantz.

Årsmötet var ett snabbt överstökat återvalsmöte. Själv hör jag hemma i Mölndal, nere i de gamla ”Utlanden”, som visserligen hörde till Västergötland men ansågs ligga så långt bort från landskapets kärna (i Skaraborg), att de kallades ”Utlanden” eller utmarkerna. Som ”utlänning” kan jag berömma den västgötska föreningen utan att beskyllas för självberöm. Under punkten ”övriga frågor” tog jag tillfället i akt att göra ett inlägg. Jag framförde ett tack till hela föreningen för dess verksamhet. Det är mycket värdefullt att ha en förening, som sysslar med livets väsentligheter. Hela föreningen kan tyvärr inte medaljeras, men den har en ordförande, som i allra högsta grad sysslar med livets väsentligheter både som ordförande och präst.

Mariamedaljen till Hagberg

Under 2015 fyllde både Göteborgs domkyrka och Mariakyrkan inom domkyrkoförsamlingen 200 år. Till jubileet präglades en minnesmedalj, som visar Mariakyrkan. När Johnny Hagberg fick veta, att en Mariamedalj hade präglats, blev han mycket intresserad. Han är intresserad av jungfru Maria i evangelietexter, kyrkoåret, folktron och den kyrkliga konsten. Vem skall ha en Mariamedalj, om inte han? Böcker kan man inte ge honom. Han har redan alldeles för många böcker, och åtskilliga av dem har han givit ut själv. Även medaljer har han fått åtskilliga under årens lopp, men idag går han omkring med naken kavaj. Därför vill jag sätta en Mariamedalj på hans kavaj. Så skedde även, men Hagberg var inte den ende som fick utmärkelser under denna dag.

Årets västgötabok

Johnny Hagberg och föredragshållaren Allan Johansson.
Johnny Hagberg och föredragshållaren Allan Johansson.

Föreningen för Västgötalitteratur delar varje år ut priset ”årets västgötabok”, tidigare ”årets vackraste västgötabok”. Priset för 2015 gick till Anna och Anders Lokrantz för deras bok ”Lustresande och bärsöndagar – när turisterna kom till Kinnekulle” (utgiven av deras förlag: Lokrantz Förlag HB). De båda makarna fick dels ett inramat diplom att hänga på väggen, dels en motivering, som är så uppskattande och träffande, att även den bör inramas och hängas på väggen. Boken har fått idel uppskattande omdömen. Den skildrar turismens barndom i Kinnekullebygden, som hade och har många fördelar: vacker natur, storslagna utsikter, historiska minnen och goda kommunikationer. Allt detta föreligger också den dag som idag är, men konkurrensen om turisterna har förvisso hårdnat. Man vågar därför tro, att boken kan bidraga till att dra turister till bygden även i våra dagar.

200 år åt framgång

Trollhättan fyller 100 år under 2016, men stadsprivilegierna kom som en bekräftelse på samhällets framgång och befolkningsökning. Man kan räkna med drygt 200 framgångsrika år för Trollhättan. År 1800 invigdes den första kanalen, som på alla sätt var betydelsefull för bygdens utveckling. Trollhättebon och författaren Allan Johansson berättade i ord och bild om dessa 200 framgångsrika år. Han har även skrivit tre romaner om Trollhättan genom tiderna (utgivna av hans förlag: Allan Johanssons Förlag AB). Nytillkomna böcker fanns till påseende och försäljning. Medlemmarna hade mycket att samspråka om under kaffet.

Klicka här för denna artikel som pdf