Krigargraven på Marstrands kyrkogård

På Marstrands kyrkogård står en ståtlig gravsten. Kyrkogården på denna bergsö är så liten, att man undrar hur det någonsin har varit möjligt att begrava några döda på denna klippa i havet. Just därför är gravstenen desto mer iögonfallande.

Grekisk krigarhjälm

På stenens baksida finns en relief föreställande en grekisk krigarhjälm, ett svärd i sin skida och ätten Aminoffs adelsvapen, alltsammans i gjutjärn, som har målats svart. På gravstenens framsida står med upphöjda versaler och uppstående bokstäver:

Gregorius Aminoffs gravvård på Marstrands kyrkogård. Foto: Lars Gahrn.
Gregorius Aminoffs gravvård på Marstrands kyrkogård. Foto: Lars Gahrn.

GR: AD:s
AMINOFF.
ÖF: BEFÄL:

CARLSTEN
FÖD 1788
DÖD 1847.

Under dödsåret finns ett ordenskors, som kan vara Svärdsorden, Nordstjärneorden eller Vasaorden. Efter­som Aminoff blev riddare av Svärdsorden 1814, åsyftas rimligen denna orden.

Obegripliga förkortningar

Gjutjärnsornamentet på gravstenen.
Gjutjärnsornamentet på gravstenen.

Nedanför ordenskorset står orden:

VÅRDEN
TOLKAR
GARNISO
NERNES
HÖGA
AGTNING
DJUPA
SAKNAD.

Det är en klok regel att man i görligaste mån skall undvika förkort­ningar. I detta fall förvandlar förko­rtningarna i början av inskriften begynnelsen av texten till rena rama obegripligheterna. Vem kan begripa, att ”GR: AD:s” skall betyda Gregorius Adolfsson? Släkt­namnet är Aminoff, och det kan vara nog så dunkelt för den, som inte känner till att en adelsätt i Finland och Sverige heter så.

Överbefälhavare och kommendant

En och annan läsare blir kanske förvånad över att få veta, att Marstrand hade flera garnisoner. Som bekant har Marstrand dock flera fristående befästningar. I krigstid skulle varje befästning, om så krävdes, kunna klara sig och försvara sig helt på egen hand. Därför kunde Aminoff kallas överbefälhavare (ÖF: BEFÄL:). År 1835 blev han överbefälhavare på Carlstens fästning, och 1839 fick han titeln kommendant på Carlstens fästning och i Marstrand. Den sistnämnda titeln fick han dock inte med sig på gravvården. Tydligen hade ”garnisonerne” tyckt, att överbefälhavare låter bättre än kommendant, och det håller jag verkligen med om.

Deltagare i tre krig

Det översta av inskriften.
Det översta av inskriften.

Gregorius Aminoff föddes i S:t Michels län i Finland 1788. Han deltog i 1808-1809 års krig och var med i många strider. En gång blev han sårad. Efter Finlands förlust överfördes han till Västmanlands regemente. Han deltog i Karl Johans fälttåg i Tyskland och Brabant och var alltså med om det stora europeiska befrielsekriget mot kejsar Napoleon av Frankrike. Därefter var han med i Sveriges sista krig, nämligen fälttåget mot Norge. Vid övergången av Tistedalsälven blev han svårt sårad av en kula i ena armen. Han blev strax därefter riddare av Svärdsorden. 1834 blev han major vid Västmanlands regemente och överste­löjtnant året därpå. 1835 blev han överbefälhavare på Carlstens fästning och 1837 överste i armén. Detta innebär, att en ”överbefälhavare” inte behövde ha högre rang än överste. Innan han slog sig till ro på Carlsten hade han alltså varit med i tre krig och blivit sårad två gånger. Allt detta och mera därtill kan man inhämta i Berndt Herman Aminoffs stora släktkrönika ”Släkten Aminoff” (1978).

En dikt av Johan Nybom

Ätten Aminoffs adelsvapen.
Ätten Aminoffs adelsvapen.

Krönikören har dock inte känt till ytterligare en hedersbevisning mot överbefälhavaren på Carlstens fästning, nämligen Johan Nyboms dikt ”Gregorius Aminoff: Kommendant i Marstrand”. (Här används titeln kommendant.) Av dikten framgår det att Aminoff hade saknat guld. Han var alltså fattig. Skalden vädjar för Aminoffs änka. Huruvida han vädjar om, att man skall samla in pengar åt henne, eller att konungen må bevilja henne en pension framgår inte. Nyblom rör sig med allmänna ord och uttryck. Den mera påtagliga verkligheten bakom dessa uttryckssätt är omöjlig att fastställa utifrån dikten. Man behöver rikliga uppgifter om Aminoffs och hans änkas levnadsöden. Sådana har jag inte, och en genomlysning av dikten måste avstå. Gravstenens budskap är dock nu förklarat och genomlyst. Aminoffs levnad var både skiftesrik och farofylld. Gravstenen är på sitt sätt ett minne av Sveriges sista krig.

Läs vidare

Berndt Herman Aminoff, Släkten Aminoff (Redigerad av Torsten G. Aminoff), Ekenäs 1978 (s. 174-176). Ett tack till Aminoffs sentida släkting Tomas Söderberg för lånet av denna bok.

Samlade dikter af Johan Nybom, Fjärde upplagan, Senare delen, Sthlm 1880 (s. 293-294).

Klicka här för denna artikel som pdf

Norska kungahuset – ett bevis på Norges självständighet

År 1814 var Karl Johan både förstående och tillmötesgående gentemot norrmännen. I kärnfrågan var han emellertid obönhörlig: Unionen mellan Sverige och Norge måste genomföras, med eller emot norrmännens vilja. För att göra Karl Johan rättvisa måste vi ha i minnet, att han var starkt övertygad om, att de skandinaviska länderna borde gå samman för att trygga sin självständighet gentemot stormakterna. Detta skäl var lika starkt för hans ättlingar och efterträdare på tronen. Hans son och efterträdare Oscar I var – liksom engelsmännen – mycket oroad över ryssarnas önskan att införliva Varangerfjord med det ryska väldet.

Stormakternas övergrepp

Vi bör också göra dem den rättvisan att erkänna, att deras farhågor var välgrundade. Både år 1801 och 1807 hade engelska flottor anfallit Köpenhamn. År 1801 tvingade engelsmännen danskarna att överge neutralitetsförbundet med Ryssland och Sverige. Efter överfallet på Köpenhamn seglade engelska flottan mot Karlskrona men avstod från anfall vid meddelandet om att tsar Paul var död. År 1807 tvingade engelsmännen danskarna att utlämna danska flottan. Engelsmännen befarade – helt grundlöst – att den skulle kunna användas mot Storbritannien. Dessa hänsynslösa och oprovocerade anfall mot en neutral stat visade, att stormakter är farliga grannar. Efter Finlands erövringar 1808-1809 hade Sverige det ryska väldet på andra sidan Bottenhavet och Ålands hav. Sverige behövde stöd mot Ryssland och Norge ett starkt försvar mot England.

Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.
Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.

Tiden efter 1814 blev oväntat fredlig, men några händelser visade, att stormakterna var oförändrat farliga och hänsynslösa. Krimkriget utkämpades 1853-1856. Under kriget gick engelska och franska flottstyrkor in i Östersjön för att anfalla det ryska väldet. År 1854 brände och förstörde engelsmännen i Brahestad och Uleåborg. De anföll även Gamla Karleby men slogs där tillbaka. Samma år intog och förstörde engelsmän och fransmän fästningen Bomarsund på Åland. År 1855 besköt engelsmän och fransmän fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Dessa krigshändelser berörde dock inte vare sig Norge eller Sverige. Danmark råkade emellertid illa ut. År 1848 utbröt uppror i Holstein, och detta stöddes av tyska förband, men danskarna slår ned upproren, och freden återställs 1850. År 1864 gick Preussen och Österrike till anfall mot Danmark, som i freden samma år berövades Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark var lemlästat, och även Sverige stod där maktlöst och förödmjukat efter kriget, men krigshändelserna hade inte berört vare sig Norge eller Sverige. Krigen hade visat, att stormakterna var hänsynslösa, och att de med flottstyrkor kunde slå till var som helst.

Norge hade ett skyddat läge

Många i både Norge och Sverige ansåg emellertid, att Skandinavien låg bortanför de områden, som var viktigast för stormakterna. Om man sammanfattar vad som hände under 1800-talet, finner man, att alla de nordiska länderna blev utsatta för stormakters krigshandlingar under 1800-talet, utom just Norge. Det är således både förklarligt och försvarligt, att villigheten till nordiskt samarbete var minst i just Norge. Norrmännen hade på det stora hela taget rätt, men detta innebar tyvärr inte att vare sig Norge eller de andra nordiska länderna var utanför fara. År 1940 förberedde Storbritannien en invasion av Norge och en framstöt mot de svenska malmfälten. Tyskland hann som bekant före och ockuperade Norge. Efter kriget förstod norrmännen, att försvarssamarbete var nödvändigt. Planerna på ett nordiskt försvarsförbund föll dock 1949. I stället anslöt sig både Norge och Danmark samma år till Nato, som onekligen kunde erbjuda ett starkare stöd än Sverige.

Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.
Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.

Under andra världskriget och efterkrigs­tiden framstod Karl XIV Johans farhågor såsom sorgligt välgrundade. Krigshoten efter 1814 var dock inte så många, följde inte så tätt på varandra och kom inte Norge och Sverige så nära, att de ledde till närmare samarbete mellan brödra­folken. Tvärtom invaggade man sig på både sidor om Kölen i säkerhet. När kriget kom 1940, var Sverige, Norge och Danmark så avrustade, att deras möjlig­heter att med framgång försvara sig var små. Försvarssamarbete förekom inte. Karl Johan hade däremot varit klarsynt, men så hade han också lärt känna hur kejsar Napoleon, en rå och hänsynslös diktator, tänkte och handlade, ty han hade själv varit med (och fått nog). Ingen annan i vare sig Sverige eller Norge hade så förstklassig utbildning i stormaktspoli­tik, och ingen annan var heller så klarsynt.

Starka motståndsenheter skulle byggas upp

Karl Johan tillämpade här i Norden samma säkerhetstänkande som de andra europeiska statsmännen efter Napoleons fall. Det gällde att bygga upp starka motståndsenheter mot stormakten Frankrike. Nederländerna slogs samman med Belgien. Konungariket Preussen fick tillbaka de provinser, som Napoleon hade berövat preussarna. Napoleon hade upplöst det tyska riket år 1806, men 1815 bildades i stället Tyska förbundet. Konungariket Sardinien fick tillbaka sina av Napoleon erövrade provinser på fastlandet, och dessutom tilldelades Sardinien republiken Genua. Häruppe i Norden hade man inte samma orsak att frukta Frankrike, men man hade som sagt Storbritannien och Ryssland i stället. Erfarenheterna av dessa stormakter hade varit avskräckande.

Norrmännen firar 1814 års kungaval

Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)
Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)

Den 4 november 1814 erkändes Karl XIII som Norges kung. Sveriges sis­ta krig var till ända. En hän­delserik utveckling var där­med avslutad, och lugnet återvände till den skandi­naviska halvön. Norge ha­de fått behålla sin fria författning. Det händelse­rikaste året i Norges hist­oria gick mot sitt slut. Från svensk sida försökte man förmå norrmännen att fira den 4 november som nationaldag. Man lyckades dåligt med den saken. Årstiden är knappast den rätta. Ämnet för firandet tilltalade dessutom inte norrmännen. Den 17 maj blev redan på 1820-talet Norges nationaldag. Under unionstiden brukade normännen framhäva, att man firade sin grundlag, och så var det givetvis, men grundlagens dag är icke den 17 utan den 16 maj. Den norska författningen antogs av riksdagen i Eidsvoll den 16 maj 1814. Vad hände då den 17 maj? Jo, då valdes den danske prinsen och ståthållaren Kristian Fredrik till norsk konung. Otto Sjögren skriver: ”Den norska grundlagen, vars tillkomst man förebar sig vilja fira, hade blivit antagen och därmed vunnit laga kraft, icke den 17, utan den 16 maj, vilken således skulle hava varit grundlagsfestens rätta dag.” (Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906, s. 205 och 355-356.) Norrmännen ansåg alltså – med goda skäl – kungavalet vara kronan på befrielseverket och Norges självständighet. Så är det även i dag. På 17 maj visar norrmännen en stor och oförställd glädje över sitt kungahus. Kungahuset och den 17 maj är oupplösligt förenade med varandra. Att Norge har en egen kung är ett tecken på att Norge är ett fritt, självständigt och oberoende rike.

En egen konung – ett tecken på full självständighet

Här har norrmännen mycket att lära oss svenskar. Sverige har med undantag för den mycket kortvariga Kalmarunionen med Danmark och den ännu kortvarigare personalunionen med Polen alltid varit ett självständigt rike. Vi tar vår självständighet för given och värderar därför inte vare sig självständigheten eller dess yttre tecken, ett eget kungahus, tillräckligt högt. Norrmännen saknade dock självständighet och ett eget kungahus under mer än 400 år av union med Danmark och under mer än 90 år av union med Sverige. Dessutom måste de sakna sitt kungahus under fem mörka år av tysk ockupation 1940-1945. År 1814 hade Norge för ett halvår haft en egen konung. Fastän Norge hade fått behålla sitt fria statsskick med en stark riksdag och självstyrelse i allt utom utrikespolitiken, var detta inte nog. Norrmännen ville ha fullständig självstyrelse och en egen konung. Under 1800-talet lyckades de steg för steg försvaga unionen, och 1905 bröts den. Då skred norrmännen till kungaval. Konungen blev kronan på befrielseverket. I år, alltså 2014, fyller Norges grundlov eller författning 200 år. Norge har mycket att fira, och vi kan vara förvissade om att de kommer att fira grundloven och sin konung med all den glöd och hänförelse, som de är mäktiga. Det har de all anledning att göra.

Läs vidare

Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906.

Alma Söderhjelm, Carl Johan: Ett karaktärsporträtt, Sthlm 1939.

Uno Brander, Karl Johan: Kronprinsen och konungen, Sthlm 1925.

Sir Dunbar Plunket Barton, Bernadottes underbara levnad, Sthlm 1929.

Klicka här för denna artikel som pdf