Krigargraven på Marstrands kyrkogård

På Marstrands kyrkogård står en ståtlig gravsten. Kyrkogården på denna bergsö är så liten, att man undrar hur det någonsin har varit möjligt att begrava några döda på denna klippa i havet. Just därför är gravstenen desto mer iögonfallande.

Grekisk krigarhjälm

På stenens baksida finns en relief föreställande en grekisk krigarhjälm, ett svärd i sin skida och ätten Aminoffs adelsvapen, alltsammans i gjutjärn, som har målats svart. På gravstenens framsida står med upphöjda versaler och uppstående bokstäver:

Gregorius Aminoffs gravvård på Marstrands kyrkogård. Foto: Lars Gahrn.
Gregorius Aminoffs gravvård på Marstrands kyrkogård. Foto: Lars Gahrn.

GR: AD:s
AMINOFF.
ÖF: BEFÄL:

CARLSTEN
FÖD 1788
DÖD 1847.

Under dödsåret finns ett ordenskors, som kan vara Svärdsorden, Nordstjärneorden eller Vasaorden. Efter­som Aminoff blev riddare av Svärdsorden 1814, åsyftas rimligen denna orden.

Obegripliga förkortningar

Gjutjärnsornamentet på gravstenen.
Gjutjärnsornamentet på gravstenen.

Nedanför ordenskorset står orden:

VÅRDEN
TOLKAR
GARNISO
NERNES
HÖGA
AGTNING
DJUPA
SAKNAD.

Det är en klok regel att man i görligaste mån skall undvika förkort­ningar. I detta fall förvandlar förko­rtningarna i början av inskriften begynnelsen av texten till rena rama obegripligheterna. Vem kan begripa, att ”GR: AD:s” skall betyda Gregorius Adolfsson? Släkt­namnet är Aminoff, och det kan vara nog så dunkelt för den, som inte känner till att en adelsätt i Finland och Sverige heter så.

Överbefälhavare och kommendant

En och annan läsare blir kanske förvånad över att få veta, att Marstrand hade flera garnisoner. Som bekant har Marstrand dock flera fristående befästningar. I krigstid skulle varje befästning, om så krävdes, kunna klara sig och försvara sig helt på egen hand. Därför kunde Aminoff kallas överbefälhavare (ÖF: BEFÄL:). År 1835 blev han överbefälhavare på Carlstens fästning, och 1839 fick han titeln kommendant på Carlstens fästning och i Marstrand. Den sistnämnda titeln fick han dock inte med sig på gravvården. Tydligen hade ”garnisonerne” tyckt, att överbefälhavare låter bättre än kommendant, och det håller jag verkligen med om.

Deltagare i tre krig

Det översta av inskriften.
Det översta av inskriften.

Gregorius Aminoff föddes i S:t Michels län i Finland 1788. Han deltog i 1808-1809 års krig och var med i många strider. En gång blev han sårad. Efter Finlands förlust överfördes han till Västmanlands regemente. Han deltog i Karl Johans fälttåg i Tyskland och Brabant och var alltså med om det stora europeiska befrielsekriget mot kejsar Napoleon av Frankrike. Därefter var han med i Sveriges sista krig, nämligen fälttåget mot Norge. Vid övergången av Tistedalsälven blev han svårt sårad av en kula i ena armen. Han blev strax därefter riddare av Svärdsorden. 1834 blev han major vid Västmanlands regemente och överste­löjtnant året därpå. 1835 blev han överbefälhavare på Carlstens fästning och 1837 överste i armén. Detta innebär, att en ”överbefälhavare” inte behövde ha högre rang än överste. Innan han slog sig till ro på Carlsten hade han alltså varit med i tre krig och blivit sårad två gånger. Allt detta och mera därtill kan man inhämta i Berndt Herman Aminoffs stora släktkrönika ”Släkten Aminoff” (1978).

En dikt av Johan Nybom

Ätten Aminoffs adelsvapen.
Ätten Aminoffs adelsvapen.

Krönikören har dock inte känt till ytterligare en hedersbevisning mot överbefälhavaren på Carlstens fästning, nämligen Johan Nyboms dikt ”Gregorius Aminoff: Kommendant i Marstrand”. (Här används titeln kommendant.) Av dikten framgår det att Aminoff hade saknat guld. Han var alltså fattig. Skalden vädjar för Aminoffs änka. Huruvida han vädjar om, att man skall samla in pengar åt henne, eller att konungen må bevilja henne en pension framgår inte. Nyblom rör sig med allmänna ord och uttryck. Den mera påtagliga verkligheten bakom dessa uttryckssätt är omöjlig att fastställa utifrån dikten. Man behöver rikliga uppgifter om Aminoffs och hans änkas levnadsöden. Sådana har jag inte, och en genomlysning av dikten måste avstå. Gravstenens budskap är dock nu förklarat och genomlyst. Aminoffs levnad var både skiftesrik och farofylld. Gravstenen är på sitt sätt ett minne av Sveriges sista krig.

Läs vidare

Berndt Herman Aminoff, Släkten Aminoff (Redigerad av Torsten G. Aminoff), Ekenäs 1978 (s. 174-176). Ett tack till Aminoffs sentida släkting Tomas Söderberg för lånet av denna bok.

Samlade dikter af Johan Nybom, Fjärde upplagan, Senare delen, Sthlm 1880 (s. 293-294).

Klicka här för denna artikel som pdf

Norska kungahuset – ett bevis på Norges självständighet

År 1814 var Karl Johan både förstående och tillmötesgående gentemot norrmännen. I kärnfrågan var han emellertid obönhörlig: Unionen mellan Sverige och Norge måste genomföras, med eller emot norrmännens vilja. För att göra Karl Johan rättvisa måste vi ha i minnet, att han var starkt övertygad om, att de skandinaviska länderna borde gå samman för att trygga sin självständighet gentemot stormakterna. Detta skäl var lika starkt för hans ättlingar och efterträdare på tronen. Hans son och efterträdare Oscar I var – liksom engelsmännen – mycket oroad över ryssarnas önskan att införliva Varangerfjord med det ryska väldet.

Stormakternas övergrepp

Vi bör också göra dem den rättvisan att erkänna, att deras farhågor var välgrundade. Både år 1801 och 1807 hade engelska flottor anfallit Köpenhamn. År 1801 tvingade engelsmännen danskarna att överge neutralitetsförbundet med Ryssland och Sverige. Efter överfallet på Köpenhamn seglade engelska flottan mot Karlskrona men avstod från anfall vid meddelandet om att tsar Paul var död. År 1807 tvingade engelsmännen danskarna att utlämna danska flottan. Engelsmännen befarade – helt grundlöst – att den skulle kunna användas mot Storbritannien. Dessa hänsynslösa och oprovocerade anfall mot en neutral stat visade, att stormakter är farliga grannar. Efter Finlands erövringar 1808-1809 hade Sverige det ryska väldet på andra sidan Bottenhavet och Ålands hav. Sverige behövde stöd mot Ryssland och Norge ett starkt försvar mot England.

Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.
Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.

Tiden efter 1814 blev oväntat fredlig, men några händelser visade, att stormakterna var oförändrat farliga och hänsynslösa. Krimkriget utkämpades 1853-1856. Under kriget gick engelska och franska flottstyrkor in i Östersjön för att anfalla det ryska väldet. År 1854 brände och förstörde engelsmännen i Brahestad och Uleåborg. De anföll även Gamla Karleby men slogs där tillbaka. Samma år intog och förstörde engelsmän och fransmän fästningen Bomarsund på Åland. År 1855 besköt engelsmän och fransmän fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Dessa krigshändelser berörde dock inte vare sig Norge eller Sverige. Danmark råkade emellertid illa ut. År 1848 utbröt uppror i Holstein, och detta stöddes av tyska förband, men danskarna slår ned upproren, och freden återställs 1850. År 1864 gick Preussen och Österrike till anfall mot Danmark, som i freden samma år berövades Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark var lemlästat, och även Sverige stod där maktlöst och förödmjukat efter kriget, men krigshändelserna hade inte berört vare sig Norge eller Sverige. Krigen hade visat, att stormakterna var hänsynslösa, och att de med flottstyrkor kunde slå till var som helst.

Norge hade ett skyddat läge

Många i både Norge och Sverige ansåg emellertid, att Skandinavien låg bortanför de områden, som var viktigast för stormakterna. Om man sammanfattar vad som hände under 1800-talet, finner man, att alla de nordiska länderna blev utsatta för stormakters krigshandlingar under 1800-talet, utom just Norge. Det är således både förklarligt och försvarligt, att villigheten till nordiskt samarbete var minst i just Norge. Norrmännen hade på det stora hela taget rätt, men detta innebar tyvärr inte att vare sig Norge eller de andra nordiska länderna var utanför fara. År 1940 förberedde Storbritannien en invasion av Norge och en framstöt mot de svenska malmfälten. Tyskland hann som bekant före och ockuperade Norge. Efter kriget förstod norrmännen, att försvarssamarbete var nödvändigt. Planerna på ett nordiskt försvarsförbund föll dock 1949. I stället anslöt sig både Norge och Danmark samma år till Nato, som onekligen kunde erbjuda ett starkare stöd än Sverige.

Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.
Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.

Under andra världskriget och efterkrigs­tiden framstod Karl XIV Johans farhågor såsom sorgligt välgrundade. Krigshoten efter 1814 var dock inte så många, följde inte så tätt på varandra och kom inte Norge och Sverige så nära, att de ledde till närmare samarbete mellan brödra­folken. Tvärtom invaggade man sig på både sidor om Kölen i säkerhet. När kriget kom 1940, var Sverige, Norge och Danmark så avrustade, att deras möjlig­heter att med framgång försvara sig var små. Försvarssamarbete förekom inte. Karl Johan hade däremot varit klarsynt, men så hade han också lärt känna hur kejsar Napoleon, en rå och hänsynslös diktator, tänkte och handlade, ty han hade själv varit med (och fått nog). Ingen annan i vare sig Sverige eller Norge hade så förstklassig utbildning i stormaktspoli­tik, och ingen annan var heller så klarsynt.

Starka motståndsenheter skulle byggas upp

Karl Johan tillämpade här i Norden samma säkerhetstänkande som de andra europeiska statsmännen efter Napoleons fall. Det gällde att bygga upp starka motståndsenheter mot stormakten Frankrike. Nederländerna slogs samman med Belgien. Konungariket Preussen fick tillbaka de provinser, som Napoleon hade berövat preussarna. Napoleon hade upplöst det tyska riket år 1806, men 1815 bildades i stället Tyska förbundet. Konungariket Sardinien fick tillbaka sina av Napoleon erövrade provinser på fastlandet, och dessutom tilldelades Sardinien republiken Genua. Häruppe i Norden hade man inte samma orsak att frukta Frankrike, men man hade som sagt Storbritannien och Ryssland i stället. Erfarenheterna av dessa stormakter hade varit avskräckande.

Norrmännen firar 1814 års kungaval

Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)
Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)

Den 4 november 1814 erkändes Karl XIII som Norges kung. Sveriges sis­ta krig var till ända. En hän­delserik utveckling var där­med avslutad, och lugnet återvände till den skandi­naviska halvön. Norge ha­de fått behålla sin fria författning. Det händelse­rikaste året i Norges hist­oria gick mot sitt slut. Från svensk sida försökte man förmå norrmännen att fira den 4 november som nationaldag. Man lyckades dåligt med den saken. Årstiden är knappast den rätta. Ämnet för firandet tilltalade dessutom inte norrmännen. Den 17 maj blev redan på 1820-talet Norges nationaldag. Under unionstiden brukade normännen framhäva, att man firade sin grundlag, och så var det givetvis, men grundlagens dag är icke den 17 utan den 16 maj. Den norska författningen antogs av riksdagen i Eidsvoll den 16 maj 1814. Vad hände då den 17 maj? Jo, då valdes den danske prinsen och ståthållaren Kristian Fredrik till norsk konung. Otto Sjögren skriver: ”Den norska grundlagen, vars tillkomst man förebar sig vilja fira, hade blivit antagen och därmed vunnit laga kraft, icke den 17, utan den 16 maj, vilken således skulle hava varit grundlagsfestens rätta dag.” (Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906, s. 205 och 355-356.) Norrmännen ansåg alltså – med goda skäl – kungavalet vara kronan på befrielseverket och Norges självständighet. Så är det även i dag. På 17 maj visar norrmännen en stor och oförställd glädje över sitt kungahus. Kungahuset och den 17 maj är oupplösligt förenade med varandra. Att Norge har en egen kung är ett tecken på att Norge är ett fritt, självständigt och oberoende rike.

En egen konung – ett tecken på full självständighet

Här har norrmännen mycket att lära oss svenskar. Sverige har med undantag för den mycket kortvariga Kalmarunionen med Danmark och den ännu kortvarigare personalunionen med Polen alltid varit ett självständigt rike. Vi tar vår självständighet för given och värderar därför inte vare sig självständigheten eller dess yttre tecken, ett eget kungahus, tillräckligt högt. Norrmännen saknade dock självständighet och ett eget kungahus under mer än 400 år av union med Danmark och under mer än 90 år av union med Sverige. Dessutom måste de sakna sitt kungahus under fem mörka år av tysk ockupation 1940-1945. År 1814 hade Norge för ett halvår haft en egen konung. Fastän Norge hade fått behålla sitt fria statsskick med en stark riksdag och självstyrelse i allt utom utrikespolitiken, var detta inte nog. Norrmännen ville ha fullständig självstyrelse och en egen konung. Under 1800-talet lyckades de steg för steg försvaga unionen, och 1905 bröts den. Då skred norrmännen till kungaval. Konungen blev kronan på befrielseverket. I år, alltså 2014, fyller Norges grundlov eller författning 200 år. Norge har mycket att fira, och vi kan vara förvissade om att de kommer att fira grundloven och sin konung med all den glöd och hänförelse, som de är mäktiga. Det har de all anledning att göra.

Läs vidare

Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906.

Alma Söderhjelm, Carl Johan: Ett karaktärsporträtt, Sthlm 1939.

Uno Brander, Karl Johan: Kronprinsen och konungen, Sthlm 1925.

Sir Dunbar Plunket Barton, Bernadottes underbara levnad, Sthlm 1929.

Klicka här för denna artikel som pdf

Motståndsvilja gav goda fredsvillkor

Karl XIV Johan framstår på detta porträtt som en mycket krigisk herre. I själva verket var han en försiktig general, som ville undvika all onödig blodspillan. Under det norska fälttåget var han ytterst angelägen om att undvika alla onödiga krigshandlingar.
Karl XIV Johan framstår på detta porträtt som en mycket krigisk herre. I själva verket var han en försiktig general, som ville undvika all onödig blodspillan. Under det norska fälttåget var han ytterst angelägen om att undvika alla onödiga krigshandlingar.

Hur gick det då för de norska grundlags­fäderna från Eidsvoll efter Karl Johans seger 1814? De hade gjort revolution eller – som det hette här uppe – uppror mot sin överhet. I Frankrike gjorde bland annat Lyon uppror mot de revolutionära myndig­heterna 1793. Svaret blev massav­rättningar för att inte säga massakrer av invånarna, rasering av delar av staden och utplundring av de burgnare invånarna. Napoleon slog senare på samma sätt skoningslöst till mot alla upprorsförsök med arkebuseringar och massakrer, särskilt i Spanien. Vid tronskiftet i Ryssland 1825 krävde många officerare en författning. Ledarna hängdes, och övriga samman­svurna skickades till Sibirien. Sverige och Norge motsvarade dock inte vare sig Frankrike eller Ryssland. Grundlagsfäderna från Eidsvoll varken fängslades eller straffades. De avsattes inte ens från sina ämbeten, fastän de i många fall hade statlig tjänst. Mellan Napoleon och Karl Johan fanns en viktig skillnad. Napoleon ville genom skoningslös hårdhet och snabbhet i bestraffningarna skrämma sina motståndare till underkastelse. Karl Johan sökte genom vänlighet och välgärningar vinna sina motståndare. Kända och betydelsefulla blev hans mellanhavanden med den svenska häravdelning, som han tog till fånga under Napoleons fälttåg i norra Tyskland år 1806. Han behandlade de svenska krigsfångarna så väl, att han blev omtyckt i Sverige. Det gynnsamma intrycket, som de svenska krigsfångarna hade fått, bidrog till att han valdes till svensk kronprins 1810. Gentemot norrmännen gick han nu till väga på samma sätt som tidigare gentemot svenskarna.

Kriget var mest en styrkedemonstration

Eidsvollsmännen blev varken bestraffade eller förföljda, men trots allt hade ett krig förts mot norrmännen. Antalet stupade i detta så kallade krig var dock uppseendeväckande lågt. Inga slag utkämpades, endast några obetydliga skärmytslingar. Norrmännen höll sig klokt nog på defensiven i medvetande om sin underlägsenhet och undvek i görligaste mån strid. De försökte i stället dra ut på tiden. Från svensk sida fördes kriget påfallande lamt. Svenskarna ryckte inte fram längre än till Glomma, och står man vid Glomma, har man inte kommit långt in i Norge. Från Karl Johans sida var fälttåget uppenbarligen främst tänkt som en uppvisning av militär styrka. En sådan styrkeuppvisning skulle dels kunna få i gång förhandlingar, dels kunna förmå norrmännen att foga sig. Ungefär så blev det också.

Motståndsvilja gav goda fredsvillkor

Trots allt krävdes dödsoffer även under detta krig. Var kriget onödigt, och hade offren varit förgäves? Kriget hade mycket väl kunnat undvikas, men offren hade inte varit förgäves. Svenskarna hade redan från början varit angelägna om att vinna norrmännen. Motståndet gjorde svenskarna ännu mer tillmötesgående. Ett krig var en dålig början på en union. Ett hårt och blodigt krig skulle vara en ännu värre början. Norrmännens motstånd gjorde därför Karl Johan ännu mer tillmötesgående. Norrmännen fick behålla ett starkt storting, och unionen blev svag. Utgångsläget för Norges fortsatta frigörelsekamp var därigenom mycket gott. Tack vare stortingets starka ställning kunde den fortsatta frigörel­sekampen föras helt fredligt, och snabbt gick frigörelsen också. Nittio år senare var Norge helt fritt.

Finska kriget och norska fälttåget

Eidsvoll som modell med den norska flaggan (som kom några årtionden senare).
Eidsvoll som modell med den norska flaggan (som kom några årtionden senare).

Sverige och Norge utkämp­ade i början av 1800-talet var sitt krig, och krigen liknade varandra. År 1808 ryckte ryssarna in i Finland, och 1814 ryckte svensk­arna in i Norge. Båda försvarskrigen utkämpades av underlägsna försvars­krafter under dålig ledning. Försvararna var i många fall håglösa och saknade större förhoppningar. Den ryska erövringen av Finland gick förvånansvärt lätt, men ryssarna blev obehagligt överraskade av att allmogen började föra gerillakrig i ryssarnas rygg. För att vinna finländarna för Ryssland lät tsar Alexander Finland vara ett eget storfurstendöme inom det ryska väldet med egen senat (regering) och egen lantdag (riksdag). Tsar Alexander var liksom Karl Johan en nådig och välvillig härskare, som ville vinna folk med vänlighet och välgärningar. Alexander och Karl Johan blev för övrigt goda vänner. Ungefär samma mönster upprepades, när svenskarna ryckte in i Norge. Framryckningen gick lätt, men norrmännens motstånd gjorde Karl Johan och svenskarna ännu mer tillmötesgående och ivrigare att genom eftergifter få norrmännen med sig snarare än mot sig. Även svagt motstånd kan få viktiga följder.

Ett krig mellan civiliserade parter

Niklas Krantz fann bitar av kritpipor vid Eidsvoll. Har grundlagsfäderna tagit sig ett bloss, när de tog rast under sina överläggningar?
Niklas Krantz fann bitar av kritpipor vid Eidsvoll. Har grundlagsfäderna tagit sig ett bloss, när de tog rast under sina överläggningar?

Hade Karl Johan varit ett råskinn som Napoleon, och hade svenskarna varit lika hårda och grymma mot upprorsmän som engels­männen mot skottarna och irländarna, som ryssarna mot polackerna, som öster­rikarna mot ungrarna och som fransmännen både mot andra och – framför allt! – mot varandra, då hade 1814 varit ett mörkt och hemskt år i Nordens historia. Nu blev det inte så. På ömse sidor fanns civiliserade människor, som lätt kunde – och ville – övergå från krig till förhandlingar. Ingendera sidan fick helt som den ville, men både norrmän och svenskar inhöstade viktiga vinster. Norrmännen fick självstyre i allt utom utrikespolitiken. De fick behålla sin grundlag och en riksdag med stora maktbefogenheter. Sverige fick unionsbrodern Norge som ersättning för det ohjälpligt förlorade Finland. Sverige fick Norge som ryggstöd och bundsförvant i en ganska farlig omgivning med farliga stormakter åt väster, söder och öster, läs Storbritannien, Tyskland och Ryssland. Lyckligtvis blev dock det följande århundradet mycket fredligt för Skandinavien. Slutligen gav förbundet med Norge Sverige större anseende ute i världen, och det kunde verkligen behövas efter 1808 – 1809 års bedrövliga krig.

Skulle unionen stärkas?

Karl Johan var med på att gå norrmännen till mötes i mycket, men unionen ansåg han sig inte kunna avstå från. Ute i Europa hade han varit med om, att småriken blev behandlade hur som helst av stormakterna. Större enheter var önskvärda. Däremot hade det för honom mindre betydelse, om unionen till att börja med var svag. Han var övertygad om, att efterkommande släkten skulle inse värdet av unionen och därför steg för steg stärka unionsbanden. Utvecklingen blev den rakt motsatta. Inga yttre hot under det följande århundradet framtvingade samverkan och samarbete mellan Norge och Sverige. Unionen framstod därför som föga angelägen för norrmännen. De lyckades steg för steg försvaga den union, som de aldrig hade velat ha.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stormakter är farliga grannar

Under ”brännefejden”, kriget mellan Danmark och Sverige 1611-1613, förhärjades Småland, Öland och Västergötland svårt av danskarna. I början av hösten 1612 dök danska flottan upp i Stockholms skärgård. Hela Sverige höll andan. Både konung och folk lärde sig av egna erfarenheter, att krigen helst borde utkämpas utanför Sveriges gränser, och att fienden inte fick behärska havet. Lärdomarna var inte på något sätt nya. Under hela medeltiden hade Sverige gång på gång anfallits av danska härar, som trängde djupt in i landet. Gång på gång hade danska flottan kunnat landsätta danska härar mitt inne i det svenska riket. År 1612 hade konung Gustaf II Adolf och hans samtida själva upplevat ett sådant krig och ett sådant flottanfall. Egna erfarenheter levandegör historiens lärdomar, och så var det även i detta fall. Dessa lärdomar fick världshistorisk betydelse och till 400-årsminnet av freden i Knäred finns det anledning att dröja vid lärdomarnas följder.

Skulle Sverige välja försvar eller anfall?

Under 1620-talet började kejsaren av Österrike utvidga sin makt över de tyska staterna. Svåra religionsförföljelser utbröt, eftersom han samtidigt ville återinföra romersk katolicism i protestantiska stater. Kejsaren sände hjälp trupper till polackerna, som kämpade mot svenskarna. Han lät bygga upp en flotta i Wismar med syftet att förstöra den svenska. Skulle svenskarna invänta anfallen hemma, eller skulle de gå över till Tyskland och ta upp kampen där. Med brännefejdens erfarenheter i friskt minne var svaret ganska självklart: Man borde gå över till Tyskland och föra kriget där. Fienden borde i sina egna länder få bära krigets börda.

En stormakt höll på att växa fram i söder

Föga mer än ett barn kastades Gustaf II Adolf ut i brännefejden och lärde sig att ”anfall är bästa försvar”. Träsnitt från 1616.
Föga mer än ett barn kastades Gustaf II Adolf ut i brännefejden och lärde sig att ”anfall är bästa försvar”. Träsnitt från 1616.

Erfarenheterna från brännefejden skulle kunna sammanfattas i en sats: En stormakt är en farlig granne. Under hela medeltiden hade Sverige haft Danmark som en övermäktig granne. Gång efter gång hade Danmark börjat krig för att lägga under sig Sverige, nu senast 1611, då ”brännefejden” började. Skulle Sverige få ytterligare en stormakt med flotta som nära granne? Vore det inte bättre för Sverige, om de tyska staternas självständighet bevarades, stärktes och utökades? Svaret på frågan är självklart ja.  Alla länders utrikespolitik består till väsentliga delar av försök att på alla sätt förhindra att grannar och andra medtävlare blir mäktigare. Sällan eller aldrig tidigare hade Sverige haft så många och så tungt vägande skäl att gå i krig. Några år tidigare hade danskarna gjort alldeles samma bedömning. Danskarna var övertygade om, att Stralsund måste försvaras mot de kejserliga. Ett tyskt enande och en kejserlig flotta i Östersjön skulle vara ett allvarligt hot mot de nordiska länderna. År 1625 gick Kristian IV av Danmark därför i krig mot kejsaren, men han besegrades och tvingades sluta fred 1629. Då gick uppdraget till Sverige. År 1630 gick Sverige in i trettioåriga kriget.

Var tyska kriget ”onödigt”?

Beslutet fattades efter långvariga och ingående överläggningar, som finns bevarade i rådsprotokoll och riksdagshandlingar. På senare år har dock svenska historiker haft svårt att inse den gastkramning, som svenskarna upplevde, när trosfränderna i Tyskland förföljdes, kejsarens makt ökade och en tysk flotta började byggas i Östersjön. Sverige har under 200 år förskonats från sådana erfarenheter, som brännefejden gav. I Nationalencyklopedin skriver Sverker Oredsson; ”Katolsk och mer pacifistisk historieskrivning har sett helt annorlunda på Gustav II Adolf. Där beskrivs hur Gustav II Adolf vållade ett stort lidande för det tyska folket, slog sönder den tyska riksenheten och drev Sverige in i ett onödigt krig.” Det är litet märkligt, att man kan kalla detta krig ”onödigt”. Vi vet ju vad som hände drygt två hundra år senare, när Tyskland slutligen enades.

De tyska stormakterna berövade Danmark Holstein och Slesvig

Tysklands enande på 1860-talet och i början av 1870-talet var en mycket blodig historia, inte minst för Danmark. Till Danmark hörde hertigdömena Holstein och Slesvig. Dessa räknades även som medlemmar av det tyska riket. Holstein var i huvudsak tyskt och Slesvig i huvudsak danskt. När Danmark ville knyta Slesvig närmare till det danska riket, gick Österrike och Preussen – två stormakter – till anfall mot Danmark, som besegrades. Sverige blev liksom på 1600-talet anropat om hjälp och var ytterst nära att dras in i kriget. Karl XV hade givit danskarna långtgående löften om hjälp, men efter det danska tronskiftet svalnade hans iver. Inom regeringen fanns betänkligheter mot kriget, och så blev det ingenting av. Danmark berövades både Holstein och det danska Slesvig. Danskarna i Slesvig förtrycktes och skulle förtyskas. För Slesvig började en mycket svår tid.

Gustaf II Adolf i rustning (som han sällan bar). Oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad.
Gustaf II Adolf i rustning (som han sällan bar). Oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad.

Inom det tyska förbundet tävlade Preussen och Österrike om inflytandet. Preussen utmanade Österrike och drev fram ett krig (mellan två tyska stater). Preussen och dess bundsförvanter besegrade Österrike. Fyra av Österrikes bundsförvanter, nämligen Hannover, Kurhessen, Nassau och Frankfurt am Main tvångsanslöts till Preussen. Även Slesvig och Holstein införlivades i Preussen. För att ena Tyskland ägnade sig Preussen åt samma tvångs- och erövringspolitik, som Österrike hade bedrivit på 1600-talet. Preussen ville dock ta ledningen över också de sydtyska staterna. Frankrike såg med oro den tyska rikssamlingen och ville hindra, att även de sydtyska staterna förenade sig med de nordtyska. Preussen utmanade Frankrike och lockade Frankrike att förklara krig. Under kampen mot den franska arvfienden gick alla tyska stater (utom Österrike) samman och bildade det tyska riket år 1871. Det besegrade Frankrike berövades de franska landskapen Alsace och Lorraine (Elsass och Lothringen).

Trosförföljelser och förtyskning drabbade de erövrade

Utan några som helst hänsyn till vad landskapens invånare själva ville hade Preussen och Österrike 1772, 1793 och 1795 lagt under sig polska provinser. År 1864 lade man under sig det danska Slesvig. Tyska stater tvångsanslöts till Preussen 1866, och 1871 tog man de franska landskapen Alsace och Lorraine. Stormakter är farliga grannar. Utan hänsyn till invånarnas egna önskningar arbetade man med lock och pock på att förtyska dem. Trettioåriga kriget på 1600-talet hade utlösts av att katolikerna förföljde protestanterna. År 1871 enades Tyskland under ledning av det i huvudsak protestantiska Preussen. Under 1870-talet (fram till 1879) drev den tyska staten den så kallade ”kulturkampen” mot den katolska kyrkan. Möjligheterna att utöva förtryck inom civiliserade stater var dock betydligt mindre på 1800-talet än två århundraden tidigare, och kulturkampen blev ett misslyckande. Både det ena och det andra visar emellertid, att stormakter eller storvälden ofta bedriver stormaktspolitik även mot de egna medborgarna.

Efter Tysklands nederlag i första världskriget hände mycket. Frankrike tog tillbaka Alsace och Lorraine. Polen återuppstod, och Danmark återfick norra Slesvig år 1920. Jylland har under århundradenas lopp ofta anfallits av härar, som har kommit söderifrån. För att erövra de danska öarna krävdes dock en flotta och herravälde över Östersjön. Både under kriget 1625 – 1629 och under kriget 1863 – 1864 räddades Danmark av sin flotta. Tyskland ägde ännu inte någon örlogsflotta. Mot slutet av 1800-talet byggdes dock en stark tysk flotta upp. Andra världskriget startade med att Tyskland och Sovjetunionen delade Polen. Därefter följde ett flottburet anfall mot Danmark och Norge den 9 april 1940. Danmark och Norge ockuperades av tyskarna. Allt detta visar, att en stormakt är en mycket farlig granne för ett mindre rike. Både Kristian IV av Danmark och Gustaf II Adolf av Sverige hade mycket starka skäl att försöka förhindra ett tyskt enande under 1600-talet och en tysk flottuppbyggnad i Östersjön. Båda gjorde vad de kunde. Kristian IV besegrades, men Gustaf II Adolf lyckades. Han lyckades fördröja Tysklands enande i mer än två århundraden.

Även splittrat var Tyskland starkt

Hur såg då tyskarna på Gustaf II Adolf, mannen som fördröjde det tyska enhetsverket med mer än två århundraden? Det tyska riksenandet hade genomförts av nordtyskar, som i allmänhet var protestanter. De ville gärna ha ett enat tyskt rike, men riket skulle på inga villkors vis enas under ledning av katolska österrikare. Nordtyskarna ville själva härska och bestämma. År 1866 utkämpade de ett krig mot Österrike och dess bundsförvanter för att hålla Österrike utanför det tyska riket. Gustaf II Adolf hade gjort så redan för mer än hundra år sedan. Han var en föregångare, och för nordtyskarna var han därför en hjälte.

Tyska soldater på väg mot Danmark för att erövra Slesvig och Holstein. (Stormakter är farliga grannar!) Bild av Fritz Kredel.
Tyska soldater på väg mot Danmark för att erövra Slesvig och Holstein. (Stormakter är farliga grannar!) Bild av Fritz Kredel.

Att enhetsverket hade blivit fördröjt hade man inte någon större anledning att beklaga sig över. De tyska staterna hade i allmänhet varit starkare än sina grannar, fastän de inte hade varit enade. Preussen och Österrike hade tillsammans med Ryssland delat Polen 1772, 1793 och 1795. Österrike och Ryssland trängde under 1700- och 1800-talen undan Turkiet från Balkanhalvön, och befriade dessa länder. De tyska staterna lyckades – efter växlande krigslycka – besegra både Ludvig XIV och Napoleon I. Däremot byggde tyskarna inte upp någon Östersjöflotta. Sverige och Danmark hade inte några större besvär med sina södra grannar under två århundraden. Gustaf II Adolfs ingripande i trettioåriga kriget fick mycket långvariga följder. Han omintetgjorde det tyska hotet mot Norden under mer än två århundraden.

Märkligt nog upphörde tyskarnas framgångar efter Tysklands enande. Som bekant förlorade Tyskland under 1900-talets första hälft två världskrig, som tyskarna – om man ser till ekonomisk och militär styrka – hade alla förutsättningar att vinna. I förlitande på sin styrka utmanade Tyskland dock under bägge världskrigen alltför många stormakter. Hade det även för tyskarna själva varit bäst, om Tyskland inte hade enats? Den frågan har man anledning att ställa, men därmed har vi lämnat historieskrivningen och kommit in i antagandenas värld. Därför har vi all anledning att sluta.

Klicka här för denna artikel som pdf