En glad och begåvad gosses memoarer

Tänk vad många intressanta, upplysande och roande minnen, som tigs ihjäl! En av dem, som lyckligtvis är beredda att dela med sig av ett långt livs erfarenheter och poänger, är Bengt Lion, före detta stadsjurist och notarius publicus i Mölndals stad. Ett samtal med honom blir alltid intressant och roande, eftersom han frikostigt delar med sig av sina livserfarenheter och alltid har glimten i ögat.

Även tillkortakommanden

Bengt Lion på sin trappa i Mölndal. Foto: Lars Gahrn.

Nu har denne glade, trevlige och begåvade man lyckligtvis skrivit ner en del av sina levnadsminnen. Han har fått ihop 204 sidor, och det överraskar inte hans vänner. Bengt Lion kan berätta, och dess bättre gallrar han inte så som andra memoarförfattare brukar göra, med påföljd att de har endast en tunn och fadd soppa att servera. Bengt Lion begriper, att även hans tillkortakommanden kan vara nog så intressanta för läsekretsen som hans framgångar. Framför allt är de oftast betydligt mera roande. Boken heter: En notaries glädje och vedermödor: En självbiografi av Bengt Lion (2020, 204 rikt illustrerade sidor). Boken är tryckt av Billes Tryckeri AB i Göteborg, ett av branschens mest välrenommerade företag, som har åstadkommit ett mycket snyggt arbete. Lions gode vän Hans Schönfelder har bearbetat texten och korrekturläst. Schönfelder får ett varmt tack för denna hjälp, som innefattar även det nutida begreppet ”IT-hjälp”. Hans Larsson har stått för layouten. Han har gjort ett gott arbete. Tillsammans har man åstadkommit en snygg bok med bra språk och läsvärt innehåll. Har man väl börjat läsa i dessa brokiga levnadsminnen, har man svårt att lägga boken ifrån sig.

Stor flexibilitet

Omslaget till Lions memoarer. Fotot är taget av dottern Louise.

Boken är omväxlande. Författaren är glad och trevlig och blir lätt vän med folk. Att få arbete tycks inte ha varit svårt för honom. Tack vare vänner och väl vitsordad verksamhet kan Lion växla från den ena befattningen till den andra ända till dess att han hamnade som stadsjurist inom Mölndals stad, där han blev kvar i tjänst fram till pensioneringen 1998 och egentligen ännu längre, eftersom han blev kvar som notarius publicus fram till 2017, då han pensionerade sig helt och hållet vid 84 års ålder. Denna begåvning och påhittighet tycks vara ett släktdrag. Pappa Hjalmar var egentligen jurist och arbetade ”som skadereglerare på Lloyds i Göteborg, där hans jobb bestod i att utreda försäkringsersättning till änkor efter sjömän som omkommit i Atlanten under första världskriget”. Vid besök i Nizza, som numera vanligen kallas Nice, i Sydfrankrike lade han märke till att kakor och tårtor låg på pappersdukar eller så kallade ”fatpapper”. Han sadlade då om till egen företagare och började tillverka ”fatpapper” åt den svenska marknaden. Företaget låg i Tureberg utanför Stockholm och flyttade senare till Sundbyberg. ”Pappret köpte han från Papyrus i Mölndal, varifrån man sände flera järnvägsvagnar om året med stora pappersrullar, som sattes in i de märkliga maskinerna, som i lager på lager tryckte ut de olika fatpappren”. Om man kan sadla om från försäkringsjurist till fabrikör och försäljare av pappersdukar, är man verkligen både begåvad och vad man nu kallar ”totalflexibel”.

Goda minnen av Solbacka

För att komma fram i världen behöver man utbildning, och unge Bengt Lion (född den 24 mars 1933) hade läshuvud. Så småningom hamnade han i internatskolan Solbacka i Sörmland. Denna skola har blivit sorgligt ryktbar genom den nattsvarta skildring, som författaren Jan Guillou har skrivit om sin skolgång där. Bengt Lion och andra gamla lärjungar känner inte igen sig i Guillous skildring. Jan Guillou fantiserar, är Lions bistra omdöme. Bengt Lion betraktar nästan alltid omvärlden med förståelse, vänlighet och milt överseende, men gentemot Guillous skildring är han upprörd. Lions egna minnen av Solbacka är ljusa och angenäma. En gång råkade han ut för bestraffning, men den var inte oförtjänt.

Glada dagar i Uppsala

Bengt Lion har alltid nära till ett leende eller ett skratt. Foto: Lars Gahrn.

Lärare, präster, läkare och andra högre uppsatta tjänstemän för ett rörligt liv och flyttar runt i landet från tjänst till tjänst. För Bengt Lion började kringflyttandet redan under skoltiden. Han föddes i Stockholm men hamnade så småningom på internatskolan Solbacka i Sörmland, och sedan var det dags att ta studenten i Växjö. De högre studierna bedrevs vid Uppsala universitet, där Bengt Lion trivdes som fisken i vattnet bland alla glada laxar, som studerade, umgicks, sjöng i kör och roade sig. Många före detta studenter ser med saknad tillbaka på den gyllene studenttiden, då livet lekte, då man roade sig, och då livets allvar ännu – för en kort tid – fanns i en framtid, som ännu kunde kännas avlägsen, särskilt då man roade sig som bäst. När man läser Bengt Lions Uppsalaskildring, möter man litet grand av samma stämning som i Gunnar Wennerbergs Gluntarne, men Lion är gladare. Till likheterna hör att Lion var med i Allmänna Sången, som på den tiden ännu var en manskör med unga män i frack och studentmössa. Gunnar Wennerberg hade svårt att bryta upp från Uppsala, och så var det även med Bengt Lion. ”Studierna och festligheterna fortsatte, men en vacker försommardag i maj 1960 hade jag kommit till vägs ände. Efter 12 terminers mödor var nu min tentamensbok välfylld, jag ställde därför stegen till universitetets kansli, där jag – med överlämnande av denna mödosamt tillkämpade urkund – begärde, att den juridiska fakulteten skulle utfärda mitt examensbevis.”

Från tjänst till tjänst

Under studietiden hade Lion vikarierat som landsfiskal i Alvesta och sedan i Älmhult, men efter avfärden från Uppsala blev Bengt Lion i september 1960 tingsnotarie vid Kinds och Redvägs domsagas häradsrätt i Ulricehamn. Första arbetet skimrar ofta i minnets ljus. Lion ger oss en betagande skildring av en tingsnotaries glädjeämnen och vedermödor i denna del av Västergötland. Därifrån flyttade Lion till Göteborgs rådhusrätt. Sedan blev han biträdande jurist på en advokatbyrå i Alingsås. Därifrån flyttade han till Kaisers advokatbyrå i Göteborg. Sedan blev han extra ordinarie länsnotarie vid länsstyrelsen i Göteborg med inriktning på skattejuridik. Till tjänsten hörde att vara ordförande i ett taxeringsdistrikt. Lion fick Tjörn på sin lott och hade sina svårigheter i början att begripa Tjörnmålet. År 1966 blev han polisassessor i Göteborg. Hans förordnande där gick dock ut, och så blev han 1967 stadsjurist i Mölndal. Där skulle han bli kvar i 31 år, fram till pensioneringen 1998.

Fullt upp med sysselsättningar

Som den trevlige och duglige man han är fick han snart fullt upp. Han blev indragen i vänortssamarbetet, valdes till ordförande i ishockeyklubben Mölndal IF, utsågs till notarius publicus i Mölndals stad och Härryda kommun, blev guide, när tyskar och fransmän kom till sta’n, invaldes i Västsvenska Travsällskapet, utsågs till medlare i äktenskapstvister och till borgerlig vigselförrättare och så vidare. Med viss förvåning finner man, att han även hade fritid. På fristunderna ägnade han sig åt vattenskidåkning, båtliv och skidåkning. Även om vattenskidåkningen till att börja med var något Kalle-Anka-liknande, lärde han sig även denna svåra konst. Läsaren av Lions memoarer har en mycket omväxlande skildring att ta del av. Min torra uppräkning gör inte Lions glada och livfulla redogörelser rättvisa. Livet är för kort, för att man skulle kunna låta bli att ha kul, sade han till mig under ett av våra många samtal. Lion ger oss bästa underhållning, då och då kryddad av livets allvar. Han har förblivit en glad och begåvad gosse hela livet. Livligheten, barnasinnet och glimten i ögat har han kvar. Då han dessutom är mycket begåvad, blir memoarerna mycket läsvärda. Lion ställer en andra bok i utsikt. Den ser vi fram emot.

Lars Gahrn

2020-05-28

Tåg, bilar och andra leksaker

Leksaker överallt, fyra stora salar fulla, hela huset fullt av grånade och medelålders män, som spanade efter fynd. Så såg det ut i ”Aktiviteten” (Idrottshuset) i Mölndal söndagen den 29 september 2013. Då hölls Nostalgimässan i Mölndal för första gången. (Den hade detta år flyttat från Eriksbergshallen på Norra Älvstranden ut till Mölndal.) Aktiviteten i Mölndal visade sig vara en utmärkt byggnad för sådana mässor, och jag vill därför redovisa mina intryck.

Tåg, bilar och andra världskriget

Modelltåg av alla slag kunde inhandlas på Nostalgimässan. Foto: Lars Gahrn.
Modelltåg av alla slag kunde inhandlas på Nostalgimässan. Foto: Lars Gahrn.

Tillströmningen av besök­are var god, och man måste köa för att få komma in. Inträdet kostade 80 kronor för vuxen och 40 kronor för barn. Det tog lång tid innan man hann gå över mässan, så att man hade skaffat sig en över­blick. Många försäljare sal­ubjöd nämligen en salig blandning av allt mellan himmel och jord. Andra hade varor från ett och samma ämnesområde. Då var det enklare att skaffa sig en överblick. Så småningom klarnar huvuddragen för mig. Här finns som sagt allt mellan himmel och jord, men tre stora huvudgrupper kan urskiljas: modelltåg och järnvägshistoria, modellbilar och bilhistoria samt allt om andra världskriget. Visst kan man hitta en eller annan docka, men de är inte många i den stora mängden.

Mässa för män

Vem kan säga nej till en åktur med en så fin veteranbuss?
Vem kan säga nej till en åktur med en så fin veteranbuss?

Mässan riktar sig med andra ord i första hand till män. Visst kan man träffa på en eller annan kvinna där, men de flesta besök­arna är män. Jag träffade på en av mina bekanta, där han ensam strosade omk­ring bland stånden. Hans fru, hans dotter och hans svägerska hade släppt av honom i Mölndal. Själva hade de fortsatt till andra utflyktsmål i den stora sta­den Göteborg. Jag träffade flera bekanta där, alla män och alla samlare. Däremot träffade jag inte på en enda museianställd. Jag brukar inte träffa på sådana på museer heller, annat än i de museer, där de är anställda. Ibland blir man litet fundersam.

Har jag tappat stinget?

Vid Lana väntade denna veteranspårvagn på bussen.
Vid Lana väntade denna veteranspårvagn på bussen.

Jag strövade omkring mel­lan stånden under flera timmars tid, pratade med bekanta och såg mig omk­ring. Till slut blev jag nästan litet rädd. Fanns på denna stora marknad verk­ligen ingenting, som jag ville ha? Vad för slags museianställd är jag själv? Har jag tappat stinget? Har jag inte intresse för saker längre? Jag minns visser­ligen med glädje min barn­doms modelljärnvägar, men samtidigt känner jag, att den tiden är förbi. Till slut upptäckte jag till min tillfredsställelse en samlartallrik, som visar en järnvägsvagn från 1860, ett mycket vältecknat och stilrent motiv. Jag köpte tallriken för 50 kronor och kände mig nöjd med min dag. Järnvägsvagnen är så hopplöst föråldrad och ytterligt sällsynt, att jag genast kom att hysa en viss samhörighetskänsla för den. Om man beställde en räksmörgås i en av SJ:s restaurangvagnar någon gång för ganska länge sedan, lär man ha fått en sådan tallrik på köpet.

Spårvägssällskapet Ringlinien körde

Järnvägsvagnen ser ut som tre sammanbyggda hästdragna kupévagnar. Text i bild: Personvagn 1860.
Järnvägsvagnen ser ut som tre sammanbyggda hästdragna kupévagnar.

Modeller i all ära, men gam­la tåg, spårvagnar och bus­sar i skala 1:1 är trots allt det förnämsta. Spårvägs­sällskapet Ringlinien var där. Man körde folk med veteranspårvagn från Göteborg till Lana. Där tog två veteranbussar vid och körde folk till mässan. Jag kunde inte låta bli att göra en resa till Göteborg fram och tillbaka. Jag hade alls ingenting att göra i vår grannstad denna dag. Tvärtom hade jag all anledning att hålla mig borta från grannstaden. Bokmässan pågick nämligen därinne, och jag har redan fler böcker än jag kommer att hinna läsa under återstoden av mitt liv. Varhelst jag har en arbetsvrå har jag en bokmassa – om än inte en bokmässa – runtomkring mig. Om jag lät bli att stiga av spårvagnen, borde jag väl klara mig ifrån att komma hem med fler böcker! Bussen var en Scaniabuss från 1964. Den hade gått i trafik i Ulricehamn 1964-1987. Spårvagnen var en boggiemotorvagn byggd 1953 av Hägglund för Gävle. Till Göteborg kom den 1956. Påfallande var, att man satt bekvämare i båda fordonen än i deras nutida motsvarigheter. Färden blev ibland något ryckigare och skakigare än idag, men på det stora hela taget hade man det mycket bekvämt. Jag förundrades över vidsynen i båda fordonen. Stora fönster åt alla håll gav bättre utsikt än i nutida motsvarigheter. På något sätt kände man sig som en kung i en sjuglasvagn. Jag återvände till Mölndal utan en enda liten broschyr. Hemresan kändes litet som en triumfresa. Till Nostalgimässan kommer jag nog att återvända, särskilt som jag bevisligen kan gå dit utan att dras in i Bokmässan.

Klicka här för denna artikel som pdf